Hotellet ligger i Midtown, nära Times Square. Högst upp i byggnaden finns lägenheterna, min är på våning 38. Två rum och kök. Vitt och nytt. På köksbordet står en stor bukett vackra blommor och en presentkorg. De är från regissören som hälsar välkommen. Det flimrar på de vita väggarna från reklamskyltarna nere på Times Square.

Vi ska spela in en film som utspelar sig i rymden, inte en science fiction, utan om ett krisläge i en rymdstation. Manuset är bra, ett kammarspel i en sluten miljö. Medan jag packar upp knackar det på dörren. Det är en ny manusversion och ett schema. Det står att vi ska träffas imorgon och läsa det nya manuset. Det nya manuset? Jag blir vettskrämd. Troligen är mina repliker borta och allt har blivit till en amerikansk smörja. Jag vet att jag överreagerar, men som alltid är det min första tanke. Jag slänger det nya manuset på sängen.

Tröjor och strumpor lägger jag i en låda, skjortor hänger jag på galgar. Köket har några enstaka stekpannor och en kaffekokare. Jag måste ut och köpa mer köksutrustning och proppa frysen full tills familjen kommer.

Jag tar med mig det nya manuset och letar mig ut på gatorna, måste ha något att äta. Efter en stund hittar jag en krog som liknar en bistro, slår mig ned, beställer en fullproppad hamburgare och slår upp det nya manuset. Det är helt omskrivet. Jag känner inte igen min roll, texten är sentimental och kletig. Manuset känns patriotiskt och allt annat som jag hatar. Men jag har redan skrivit på, vi ska filma i två månader i en studio nere i Brooklyn. Familjen är på väg. Barnen har tagit ledigt från skolan. Jag kan inte hoppa av.

Det effektivaste sättet att få en dålig film är att börja med ett dåligt manus. Jag vet hur jag i andra projekt har försökt att genom spelet ställa det tillrätta. Det har aldrig lyckats. Vem har ändrat manuset? Producenterna, filmbolaget? Det som var bra och genuint är nu likt ett avsnitt av ”Lilla huset på prärien”, men i rymddräkter. Vad tänker regissören? Är det här hans vilja? Har jag blivit lurad över Atlanten?

Jag får bara ned halva hamburgaren, aptiten försvann.

Dagen efter sitter vi i en skolsal, skolan verkar vara för dansare och sångare. En amerikansk variant av Medborgarskolans kursverksamhet och Vår teater. Svetten droppar utmed ryggen. Jag måste ringa mina agenter. Runt bordet sitter regissören och alla skådespelare. Regissören hälsar oss välkomna och berättar att det byggs nere i studioområdet, så vi kommer att ses i den här lokalen ett tag framöver. Sedan blir det tyst. Han frågar om vi har fått det nya manuset och alla svarar ja. Jag säger att jag inte tycker om det. Att jag inte känner igen filmen eller rollen. Någon hummar med. Regissören frågar om vi alla har hunnit läsa den nya versionen. Det har alla utom en. Hon som inte har läst är smal, har vackra bruna ögon och en orolig blick. När hon säger något är det med en bred amerikansk accent. Hon har tagit med sig en macka som hon bryter i småbitar när hon inte tar en klunk ur Starbucksmuggen. Hon byter ställning ideligen och följer allas blickar nervöst och nyfiket. Vi två ska spela de två ryska kosmonauterna. Just för att vi ska spela ryska har vi blivit dumskallarna, de som inte förstår och ställer till det. Som indianerna i en gammal western.

Regissören medger att manuset kan förbättras och föreslår att vi ägnar två veckor tillsammans åt att skriva om texten. Ett hemligt manus, som inte producenterna får läsa, utan bara se när det väl är inspelat. Jag känner hur paniken lättar, får förtroende för regissören. Men jag förstår också att det är ett hårt arbete att få manuset bra igen.

På vägen tillbaka till hotellet börjar jag och skådespelerskan med de bruna ögonen prata medan vi promenerar genom Manhattan. Hon berättar att hon ursprungligen är från Polen men har bott i Los Angeles sedan hon var åtta år. Jag berättar att jag inte kan någon ryska, hon säger snabbt att hon kan hjälpa mig. Under samtalet ser jag för första gången att hon har en mimik och gester jag känner igen från östra Europa. Under promenaden pekar hon ut flera adresser där hon har bott när hon arbetade som modell. Hon förklarar att hon höll på att dö av det livet och att som polska behandlas man brutalt i modevärlden. De tror att man måste vara prostituerad, förklarar hon.

Skådespeleri är mycket enklare, säger hon och tittar på mig. Sedan går vi tysta. När tystnaden blir tvungen frågar jag varför hon flyttade till USA. Hon svarar att hennes pappa vann på ett lotteri och fick ett greencard. Hon sms:ar under promenaden på sin Blackberry. Fingrarna dansar snabbt över tangenterna. Hon behöver inte ens titta, som om hon skrev på en skrivmaskin. Plötsligt ursäktar hon sig, säger att hon ska träffa en kompis och går åt andra hållet. Jag ser henne försvinna ned i tunnelbanan. Spinkig och snabb. Jag går och handlar pasta och någon färdig sås i en delikatessaffär.

Före läsningen dagen efter ska jag och skådespelerskan med de bruna ögonen öva på att hänga upp och ned i olika selar. I vissa scener kommer vi spela viktlösa. Hennes spinkiga axlar i gympatröjan ser ut som en galge av ben. Hon kan inte väga mer än femtio kilo. Min tyngd kräver extraselar och bärhjälp. Jag tycker att övningarna är helt meningslösa om vi inte har ett bra manus. Efter övningarna går vi och tar en fika och pratar om Polen.

Jag berättar att jag hade en faster som var polska. Att hon stred i motståndsrörelsen under kriget och slutade som överste i polska fria armén. Hon svarar att det är många äldre som inte kan prata om kriget, att det som hände i Polen är ofattbart. Jag berättar att tyskarna sköt ena halvan av min fasters familj och ryssarna den andra, att hon levde i kloakerna. Efter den misslyckade uppresningen mot tyskarna flydde hon till Sverige. Hon hade brevväxlat med min farbror. De gifte sig snabbt så att hon fick stanna i landet. Ryska GRU-spioner jagade henne i Sverige så de flyttade till USA. Skådespelerskan tittar på mig och nickar, ointresserat. Jag har hört min fasters historia om och om igen som barn. Hur hon hatade tyskar och ryssar. Hon kallade sin hund för Jeppskij för att det lät judiskt och hon spottade mot tyska bilar. Hon berättade hur ryssarna skrev falska brev från hennes mamma, som var den enda överlevande i Warszawa, i breven stod det att mamman låg på sjukhus och var döende. Allt för att locka min faster till Polen för att arrestera henne.

Skådespelerskan berättar att hennes pappa levde i ett hus med jordgolv och att han svalt som barn. Vodka och potatis var vad som fanns. Därför dricker hon inte sprit. Spriten förstör polacker. Den förstör alla, försöker jag fylla i. Hon fnyser tillbaka. Att komma bort från ett kommunistland, fortsätter hon, var som att få flyga till månen. Frihetskänslan i att kunna gå in i vilken affär som helst och köpa en deodorant är svår att förstå om man kommer från väst.

Jag tänker på hur min faster gick runt i trädgården i Kalifornien och odlade grönsaker ifall det skulle bli sämre tider. Jag tycker mig kunna se min faster som i en svartvit film där hon som ung går runt och letar efter sin mamma och pappa. Jag vågade själv aldrig fråga henne om kriget och tiden efter med Stalins terror. Hon kunde plötsligt börja berätta, som när man hugger ved – något bara klyver luften, sedan är det tyst.

Skådespelerskan säger att hon är nervös för hur inspelningen ska gå. Hon säger att hon är en rookie, att regissören tar en risk med att ha henne med. Det hon har gjort i andra filmer är att springa runt och skrika. Den här filmen är mycket djupare. Jag säger att jag älskar Kiéslowskis ”Dekalogen”. Varför vet jag inte, kanske mest för att testa om hon har sett filmen. Hon tystnar och säger svagt, mest till sig själv:

”Min favorit är ’Det nakna ansiktet’, Bez Konca. Varför får man aldrig vara med i något sådant …”