Första lediga dagen efter en veckas filmning. Jag går på Nationalmuseet i Taipei. Det är fyrtiofem grader varmt och fukten gör att staden luktar som ett växthus, med inslag av mycket ovana köksdofter.

Fukten och värmen gör att man räddar sig in var som helst där det finns luftkonditionering. Nu har jag räddat mig in på en av världens mest omfattande och dyrbara gamla samlingar. Det är hisnande. Varje sked, varje hårnål i montrarna är minst fyratusen år gamla. Jag fastnar i salen, eller egentligen salarna, med landskapsmålningar.

Museisamlingen är så omfattande att berget under museet är proppfullt av ovärderliga skatter. Skatter utforslade av Chiang Kai-sheks arméer undan Mao Zedongs framstormande folkarmé. De byter utställning varje månad och med den takten tar det femton år att visa upp hela samlingen. Landskapen liknar varandra, tavla efter tavla, sal efter sal. Det är toppiga berg, prunkande träd och längst ned alltid några små människor. Avbildade nästan som streckgubbar. Tavlorna har samma stil, som att varje dynasti hade sina smakdomare.

Jag tänker på vår filmning dagen före, hur vi går och stajlar och liknar amerikaner i spelsättet – våra gudar i filmdynastin USA. Man rör sig lite amerikanskt släpigt och när man blir trött tvättar man ansiktet i handfatet och stirrar på sitt trötta tryne i spegeln. Så gör man på film. I verkliga livet när jag blir trött tar jag en tupplur eller en kopp kaffe. Men det funkar inte på film.

Efter femton salar med porslin har jag fått nog och drar mig mot utgången. Tar en taxi till hotellet. Jag är en turist. På hotellrummet ligger det papperslapp instucken under dörren. Hotelldirektören vill bjuda mig på en drink på våning nitton. ”Klockan åtta, casual …”

Tiden fram till åtta fördriver jag nere i bastun och gymmet. Wellness-avdelningen är fylld av rika taiwaneser. När de tränar görs alla rörelser snabbt och knyckigt som en karate-kata. De stönar högt och grinar som på någon av de lidande maskerna på museet. Jag känner mig udda och överortopedisk i mina stretchövningar och Hammarbytröja. Inne i bastun flåsas det och snarkas. Ispoolen är verkligen iskall.

Hotelldirektören visar sig vara en stor rödhårig irländare. När han skrattar fryser han till med öppen mun i en grimas som verkar stulen ur den första Batmanfilmen. Han använder sitt skratt som en cymbal på cirkus, slår in poängen. Efter den första skålen börjar han berätta om sitt liv. Vi sitter några få runt honom och följer hans historia och hans Batmanskratt. Richard, som direktören heter, berättar att han fick chansen som första västerlänning att bygga en golfresort i Nordkorea. Hela projektet drog till sig pengar och intresse från den nyfikna västmarknaden. Golfbanan skulle ligga nära gränsen till Sydkorea. Pengarna strömmade in och det skulle byggas ett lyxhotell med en fin strand precis nedanför. Vit, orörd sand och ingen pöbelturism. Öst och väst skulle mötas och det oresonliga Nordkorea skulle äntligen öppnas upp för investeringar. De arton hålen blev klara, hotellet invigdes och de första stenrika gästerna anlände. Då uppförde armén det första vakttornet precis utanför den välansade gräsmattan. Ett torn var väl inte så farligt men inom några veckor hade det vuxit upp tio till. Vakttorn med strålkastare och skarpladdad beväpning. Nu började krismötena på hotellet, hur skulle man sälja in den välbevakade idyllen? Vilken slogan skulle användas i annonserna? Hotelledningen var villrådiga men fortsatt optimistiska. Det geniala är trots allt katastrofens granne.

Dagen då en gäst slog en boll utanför banan och sprang rakt in i en skrikande vakt blev inte direkt en triumf för en nyfunnen dialog, gästen stod på sig, han måste slå bollen, man kan inte ta en ny. Vakten skrek och höjde geväret. Bollen fick ligga oslagen i det höga gräset. Efter den incidenten minerades området runt om banan. Nya krismöten och nu började hela idén kännas orimlig. Dagen efter sköt en gränsvakt efter en gäst på stranden, gästen hade tagit en upplyftande joggingtur. Det blev spiken i kistan.

Vi satt tysta och stirrade på hotelldirektören. Det var nog den mest befängda idé jag har hört, men kapitalismens irrvägar har ju inget slut. Richard suckar och säger att Marshallöarnas president kommer till hans hotell imorgon. Öarna ligger bara femton centimeter över havsytan och kommer snart att sköljas bort. Hur säljer man en sådan ort?

Drinken är slut och jag vet att jag kommer drömma om landskapstavlorna på museet. De fanns långt före Coca-Cola-imperiet, i en annan dynasti.