En skolsal i Prag, rummet är nedslitet och skolan är utrymd. Det är sådana lokaler filmbolag hyr för att det är billigt. Jag förstår att jag drömmer, som man kan göra i drömmar som ligger nära det man inte vill se.

Några skådespelare sitter utspridda i bänkar längs höga, skitiga fönster. Jag har en särställning i gruppen, jag sitter nonchalant uppflugen i fönstret nära regissören Brad Bird. Alla pratar engelska och jag tänker för mig själv att jag har varit hemifrån för länge. Vi är mitt i inspelningen av ”Mission impossible” och har en reading, eller repetition på svenska. Vi ska leka med våra roller. Brad delar ut uppgifter. Någon ska gå ut genom dörren, när Brad ropar ”action” ska vederbörande komma in och förklara med ord och kroppsspråk att han skiter i jobbet och medarbetarna. Efter en blöt natt kom han fram till att livet inte är att slava på ett kontor. Uppgiften ska ta sjutton minuter. Det är en bra övning och jag gör mig beredd att ge den som får uppgiften ett tufft motspel som en kränkt medarbetare.

”Michael please.”

Det kommer oväntat, jag trodde att Brad visste att jag var förberedd i rollen och inte behöver den här typen av övningar. Men med den särställning jag har i gruppen, huvudrollsinnehavare och affischnamn, så vill han nog att jag ska inspirera andra till en högre spelnivå. Jag nickar åt Brad innan jag lämnar rummet för att visa att jag förstår, han ler tillbaka. I rummet utanför möter jag några skrämda tjeckiska städare, de har fått stränga order om att städa rummet där vi har vår reading. Jag lugnar dem, säger vänligt att vi ska göra en övning och om någon hackar på dem för det ska de prata med mig. Jag fixar det, jag känner producenterna. Brad ropar ”action” och jag går in. Jag känner överraskad hur en känsla av lugn kommer över mig, övningen kommer gå bra. Jag går fram till någon skådespelare från Ryssland och mumlar något. Framme vid svarta tavlan drar jag ett starkt och provokativt streck över tavlan. Jag tänker att skådespeleri är att handla, inte att känna. Innan jag hoppar upp i fönstret gör jag en imaginär golfsving, jag följer den osynliga bollen som leder mig in i mitt nya liv. Jag är nöjd med övningen. Jag behövde bara två minuter, tittar säkert mot Brad och säger klar. Brad ler snabbt tillbaka och vänder sig till gruppen.

”Det här var det värsta jag någonsin sett. Ett slappt redogörande för någon diffus känsla. En lektion i hur man inte förvaltar den friheten som en skådespelare har i sitt yrke.”

Sedan vänder han sig till mig och frågar om jag har blivit galen. Jag vet inte hur jag ska svara, hans reaktion kom som en chock.

”Jag har aldrig varit med om hur en skådespelare så snabbt skriver ut sig ur en film. Jag bad dig att visa ditt liv i en situation. Något en skådespelare alltid ska göra, hur få repliker han än har. Varför i helvete gjorde du en golfsving?!”

”Jag tänkte att det skulle symbolisera det nya livet med semester, friheten utanför kontorslivet.”

”Du ska nog inte tänka så mycket på symboler. Jag gav dig sjutton minuter att visa ditt liv och du larvade runt i två minuter och ritade streck på en svart tavla.”

Jag förstår att inte bara min position i gruppen är dalande, utan även chansen att vara med i filmen. Jag ber om förståelse för att jag missförstod uppgiften. Att jag till fullo förstår hans kritik. Jag hinner inte längre innan städarna intar rummet och vi måste sluta. Innan Brad lämnar rummet vänder han sig mot mig och säger att han ändå inte kan förstå. Obegripligt.

Jag vaknar och det tar flera minuter att förstå att jag inte är i Prag.