Bilen åker genom ett nedsläckt landskap, chauffören pratar om sitt hemland. Turkiet. Hur vackert Istanbul ligger vid Bosporen, det dunkande nattlivet, hur man kan göra vad som helst, att utbudet är oändligt. Inte som här med regler och förordningar. Det han saknar mest är friheten i tanken. Här håller den ena med om vad den andra har sagt, ingen vågar stöta sig med någon för då kan man bli stämd, eller förlora jobbet. Någon vill alltid ta din plats, någon vill alltid att du ska göra bort dig så att du faller nedåt i näringskedjan. Jag nickar och håller med, ironiskt nog. Men det är inte på grund av konflikträdsla utan för att jetlag har fyllt varje cell i hjärnan och kroppens muskler. Vägens krokighet gör det omöjligt att hålla sig vaken.

När jag vaknar har vi stannat framför ett stort trähus. Huset ligger i det inre av Connecticut och vi ska spela in en film baserad på Tjechovs pjäs ”Måsen”. Det är ett bra manus och en bra roll, men när jag ser huset längtar jag hem. Inte för att det är något fel på huset – det ser fantastiskt ut – utan bara för att det inte är hemma.

En välbekant känsla av obehag och rädsla börjar sprida sig i kroppen. Samma känsla som kunde komma krypande på scoutläger och tvångsövernattningar hos barnvakter. Jag minns hur jag låg i en utdragssoffa bredvid tant Greta. Hur hennes långa tjocka gråa fläta löpte längs hennes rygg uppe i den stora sängen. Den där sängen man inte fick komma upp till fast gråthulkningarna gick i takt med tickandet från köksklockan. Där allt som inte var hemma var svart och skrämmande. Hur jag låg och längtade efter att morgonsolen skulle jaga bort alla nattrollen.

Troligen har sömnbristen sin del i olusten. Jag försöker dölja den så gott det går, men jag ser att chauffören tittar undrande på mig. Jag frågar snabbt om det finns wifi, för att låta vuxen och proffsig. Han ger mig ett brev med all information, säger hej då och försvinner. Jag hör hur bilen rullar iväg. Jag ska dela hus med William Hurt, men han kommer först imorgon.

Det är kolsvart runt huset och förhoppningsvis finns bara jag i det. Jag står ensam i en stor amerikansk hall i de ändlösa skogarna i Connecticut. Hallen har högt i tak och trappan liknar den som flickan i ”Exorcisten” kravlar nedför. Obehagskänslan börjar växa sig ovärdigt stark så jag tar väskorna i ett fast grepp och går upp till övervåningen. I sängkammaren står en stjärnkikare och hela huset ser ut som en dröm för inredare, ett reportage i en sval inredningstidning. Som ur en broschyr från Lexington. Jag har inget att klaga på utom att jag är mörkrädd för första gången på fyrtio år. För att distrahera mig börjar jag packa upp. Garderoberna är i en lång korridor. Det är stort och rymligt. Jag känner att jag snabbt måste göra huset till ”mitt ställe”. Bo in mig. Medan jag lägger in tröjor på hyllorna knackar det hårt på dörren. Blodet fryser till is, klockan är halv ett på natten. Halv sju hemma, försöker jag tänka lugnande. Det knackar ännu en gång. Jag har tränat thaiboxning så jag tänker att jag kanske kan slå ned ett anfall, men i USA har ju alla vapen. Då spelar det ingen roll hur man sparkas eller slåss. I trappan slår det mig att man spelade in ”Haunted” och ”Terror på Elm Street” i Connecticut. Inte för att jag har sett filmerna men i ögonblicket betyder det något. Det här är kanske en ökänd del av landet i kriminalstatistiken. ”Den sista färden” spelades säkert också in här. Om jag öppnar dörren kanske det står en banjospelande dåre och hans våldtäktsbröder utanför.

Det gör det inte. Det visar sig vara Albert, mannen som äger huset, som vill hälsa välkommen. Han passar också på att fråga om det är något jag behöver eller undrar över. Hans skägg är vitt och välansat, han ser ut som en morfar som lagar punkteringar åt barnbarn. Albert tar mig på en rundvandring i huset och visar tvättstugan, det vackra biblioteket. Han berättar att alla öppna spisar går att elda i. Jag vill fråga om gruppvåldtäkter och styckmord i trakten men säger istället att allt är fantastiskt. Tröttheten gör att engelskan stakar sig. Till slut tar han i hand och önskar mig en god natt.

Så är jag åter ensam i huset. Efter rundvandringen förstår jag också att huset är ofantligt stort. Som en brakvilla i Djursholm, alltså måste den dra till sig tjuvar nattetid. Jag stannar upp och lyssnar. Det är knäpptyst. Inte en bil passerar på vägen nedanför huset, jag har ingen aning om hur trakten ser ut. Jag låser dörren men när jag ska kontrollera att jag är inlåst och i säkerhet går dörren upp. Efter femton försök förstår jag att jag inte kan låsa ytterdörren – jag måste sova med öppen dörr. Jag låter det lysa på nedervåningen och går tillbaka upp till sängkammaren.

Jag tänker på vad jag skulle ha sagt för att lugna mina barn: risken att tjuvar skulle välja just det här huset är obefintlig. Lika tokigt som att just det flygplan man sitter i bland alla tusentals andra flygplan i luften skulle kapas. Jag lyckas inte lugna mig själv.

Jag lägger mig i sängen, börjar läsa Carl Johan De Geers bok. Det lugnar. Jag försvinner tillbaka till Stockholm på sjuttiotalet. Ögonlocken blir tyngre och tyngre. Boken faller ur händerna.

Jag vaknar av att det knakar, som att någon går över ett parkettgolv. Det börjar på nedervåningen och knakar sig genom huset till sängkammaren. Knakningarna är onaturligt höga. Det är troligen någon som skojar med mig. De närmar sig min dörr.

”William!” ropar jag.

Det är knäpptyst. Jag är klarvaken och sätter mig upp i sängen, som om jag är beredd på en fight. Det kan vara William Hurt. Han är väl lika lekfull som skådespelare anses vara över hela jorden. Vi har aldrig träffats och det här är kanske hans sätt att säga hej.

”William …”

Första filmen jag såg med William Hurt var ”Gorkijparken”. En triller med Lee Marvin. Blodig och läskig. Jag kommer ihåg att den spelades in på Sturebadet på åttiotalet och att det skulle föreställa något bad i Leningrad. Lee Marvin malde ned sina fiender och matade sina blodtörstiga soblar med köttet.

Det börjar blåsa ur väggarna. Det blåser ur något som liknar element på väggarna.

Jag gör en snabb analys och kommer fram till att knackningarna i väggarna var en värmeväxlare som satte igång. Det lugnar för någon sekund. Men obehaget är snabbt tillbaka. Det enda jag kan göra för att stävja det är att gå genom hela huset och försöka göra det till ett hem i mitt medvetande. Jag ställer mig upp, öppnar sängkammardörren och går ned till köket. Jag ser hur vackert det stora vardagsrummet är, tänder några spottar i taket. Allt är gediget och smakfullt inrett. På soffbordet ligger en fotobok, samma som jag har bläddrat igenom i en exklusiv bokhandel i Stockholm. Svartvita bilder på fattiga familjer under depressionen i Amerika. Huset ägs alltså av en kulturintresserad amerikan. Jag går in i köket och tar en vattenflaska, leker att jag har bott i kåken i några veckor. Det funkar. Medan jag dricker tittar jag ut mot ett svart fönster som har ett innanfönster av myggnät. Jag ser min egen spegelbild som förvrängs av nätet. Jag ser ut som en mördare i en skräckfilm. Jag säger högt att jag är hysterisk och går tillbaka upp till sovrummet. Glad att ingen har sett min hysteri. Jag kryper ned i sängen och hör knäppandet sätta igång igen. Jag säger högt att det är värmesystemet, för att lugna mig. Den här gången slutar det mitt i blåset som i en dödssuck. Jag förstår att sömnen kommer komma i vågor och kan bara acceptera det.

Jag skulle aldrig kunnat tro att jag i detta liv skulle ligga och vänta på att William Hurt skulle skingra mina nattliga demoner med sin blotta närvaro. Han ska spela Arkadinas bror. Troligen kommer han att spela så där släpande som Hurt och Philip Seymour Hoffman är mästare i, den dröjande spelstilen.

Han är bra, William Hurt. Han spelade Molina i ”Spindelkvinnans kyss” som en kvinna och inte som det oftast blir – en transvestit. Han var en kvinna, gick som en kvinna, fantiserade som en kvinna. Varför kan hälften av mänskligheten inte spelas av det andra könet? Varför förvandlas rollen då till en stereotyp? Jag ligger i sängen och försöker bli förbannad över alla fördomsfulla lagar som styr skådespeleriet.

När jag för tredje gången går ned till köket, öppnar kylskåpet och tar en flaska vatten börjar huset kännas som mitt. Utanför fönstret är det en morgonrodnad på himmelen. Lugn går jag och lägger mig. Känner samma ro som när morgontidningen trillar ned på hallgolvet hemma.

Jag somnar.