I. Om våldet

Nationell frigörelse, nationell pånyttfödelse, ”nationen åter till folket”, medlemskap i ”The Commonwealth” … Avkolonialiseringen kan betecknas på många sätt i tidningsartiklar och rubriker, men den är alltid en våldsam process. Vare sig det gäller privata sammankomster, nya namn på idrottsföreningar, frågan om vem som skall bjudas till cocktailpartyt, anställas vid polisen eller väljas till styrelsemedlemmar i privata eller nationella banker. Överallt innebär avkolonialiseringen att en ”sorts” människor ersätts av en annan ”sorts” människor. Utan någon övergångsperiod blir det ett totalt och fullständigt skifte.

Vi skulle naturligtvis också kunna visa hur en ny nation skapas, en ny statsmakt upprättas, med egna diplomatiska förbindelser, en egen politisk och ekonomisk orientering. Men vi har just velat börja med den vilja att göra ”rent hus” som utmärker all avkolonialisering. Den är av en alldeles särskild betydelse, därför att den från början representerar ett minimikrav hos den tidigare kolonibefolkningen. I grund och botten ligger själva beviset för att omvälvningen verkligen genomförts just i att en social struktur fullständigt förändrats, uppifrån och ner.

Och det väsentliga i denna omvälvning är att den har eftersträvats, fordrats, att den representerar ett oböjligt krav. Känslan av att en sådan förändring måste och skall bli verklighet ingår som ett kraftigt drivande, tvingande element i de kolonialiserades medvetande och i deras dagliga liv. Men möjligheten av en sådan omvälvning upplevs lika starkt – som en skräckinjagande framtidsutsikt – av en annan ”sorts” människor: kolonisatörerna.

Avkolonialiseringen – som syftar till att förändra hela världsordningen – är alldeles uppenbart ett helt igenom anarkiskt projekt. Men den kan inte åstadkommas genom vare sig magi, en naturkatastrof eller en vänskaplig överenskommelse. Den är en historisk process. Den kan förstås och bli glasklar för sig själv liksom för andra först i den mån man urskiljer de rörelser som ger den historisk form, historiskt innehåll. Avkolonialiseringen är sammanstötningen mellan två krafter som genom själva sin natur står i motsättning till varandra, som blir påtagliga och egenartade just i den koloniala situationen. Deras första konfrontation präglades av våld, och deras fortsatta samlevnad – närmare bestämt kolonisatörens exploatering av den kolonialiserade – har till stor del grundats på ett uppbåd av bajonetter och kanoner. Kolonisa­tören och den kolonialiserade är gamla bekanta. Kolonisatören har faktiskt rätt när han säger att han känner ”dem” (sina negrer, sina araber). Det är kolonisatören, som har skapat och som fortfarande skapar den kolonialiserade. Han hämtar sin sanning, det vill säga sin rikedom, från det koloniala systemet.

Avkolonialiseringen kan aldrig ske obemärkt. Den inverkar på männi­skornas innersta väsen och förändrar det i grunden. Den förvandlar åskådare, förkrossade av sin obetydlighet, till huvudpersoner som plötsligt befinner sig i ljuskäglan från historiens strålkastare, i en grandios upplevelse. Den ger människan en egen rytm, genom kontakter med nya människor – ett nytt språk, en ny mänsklighet. När en koloni blir fri skapas verkligen helt nya människor. Denna skapelse är inte resultatet av någon övernaturlig makt: det kolonialiserade ”tinget” blir människa under själva den process varigenom hon befriar sig.

Det krävs således en fullständig uppgörelse med hela den koloniala situationen. Vill vi uttrycka det precist kan vi begagna det välkända uttrycket ”De sista skola varda de främsta”. Avkolonialiseringen bekräftar detta påstående. På det rent beskrivande planet kan därför avvecklingen av en kolonial regim aldrig bli annat än en framgång.

Framställd i sin nakenhet låter avkolonialiseringen ana en skoningslös kamp, en de blodiga knivarnas natt. Om de sista verkligen skola varda de främsta, så kan det ske först efter en avgörande, blodig kamp mellan de båda antagonisterna. Den fasta viljan att göra dem som gått längst bak i ledet till ledare, att låta dem (alltför snabbt, säger somliga) klättra uppför de trappsteg som kännetecknar ett organiserat sam­hälle, denna vilja kan segra endast under förutsättning att man tar till alla medel, naturligtvis även våldet.

Man kan inte desorganisera ett samhälle, hur primitivt det än är, efter sådana riktlinjer om man inte redan under deras utarbetande är fast besluten att krossa alla hinder. Den som går in för att genom egna insatser förverkliga programmet är ständigt beredd att bruka våld. Ända från födelsen har det stått klart för honom att denna trånga värld, inhägnad av förbud, inte kan försättas i gungning annat än med det mest ohämmade våld.

Den koloniala världen är fylld av murar och stängsel. Vi behöver säkert inte påminna om indelningen i infödingsstäder och europeiska städer sida vid sida, om skolor för infödda och skolor för européer, liksom det är överflödigt att påminna om Sydafrikas apartheid. Men tränger vi djupare in i detta rutmönster kommer vi att upptäcka vissa kraftlinjer. Genom en sådan undersökning av den koloniala världens inredning och geografi kommer vi att kunna fastställa de trigonometriska punkter från vilka det avkolonialiserade samhället skall organiseras.

Den kolonialiserade världen är en tudelad värld. Skiljelinjen, gränsen, markeras av kaserner och polisstationer. När den kolonialiserade vill tala med överheten är det gendarmen eller soldaten han måste vända sig till, som kolonialistens och förtryckarregimens språkrör. I kapitalistiska samhällen går det annorlunda till. Där är det undervisningen, den må vara religiös eller konfessionslös, de utbildade moraliska reflexer som föräldrarna inpräglar hos sina barn, den exemplariska hederligheten hos arbetare som får medalj efter femtio års trogen tjänst, det lugn och den självbehärskning som uppammas hos medborgarna – där är det alla dessa yttre uttryck av respekt för samhällsordningen som hos den exploaterade skapar en underkastelsens, en underdånighetens psykos och avsevärt underlättar ordningsmaktens uppgift. I de kapitalistiska länderna finns det en härskara av moralister, lärare och vilseledare mellan de exploaterade och makthavarna. I kolonierna där­emot kommer den kolonialiserade dagligen i direkt kontakt med lagens handhavare. Soldaten och polisen finns överallt och ger sig ofta och smärtsamt till känna. Med bösskolven eller napalmbomber gör de klart för den kolonialiserade att han skall hålla sig lugn. Maktens representanter brukar det oförfalskade våldets språk. Ombudet gör inte förtrycket lättare och döljer inte maktförhållandena. Tvärtom, han demonstrerar och understryker dem med det goda samvete som kännetecknar maktens handhavare. Maktens ombud för med sig våldet in i den kolonialiserades hus. Han driver in det i huvudet på honom.

De inföddas och de vitas stadsdelar kompletterar inte varandra. De båda zonerna står mot varandra, men inte som delar av någon högre enhet. De följer en rent aristotelisk logik och utesluter varandra. Det finns ingen gemensam nämnare, ett av leden är överflödigt. Kolonialistens stad är solid, helt av sten och järn. Den har upplysta och asfalterade gator, stängda soplårar som döljer rester av sådant som man aldrig ser och inte ens kan ana. Den vite mannen visar heller aldrig sina fötter utom möjligen på badstranden, men då är den infödde för långt borta för att se dem. Dessa fötter skyddas av solida skor, även om gatorna deras är rena, släta, utan håligheter eller skarpa stenar. Kolonialistens stad är en mätt och lat stad. Den är ständigt proppad med goda saker. Kolonialistens stad är de vitas, främlingarnas stad.

Den kolonialiserades stad, eller vad man kallar infödingsstaden, negerbyn, kasbahn, reservatet är ett ökänt ställe, med illa beryktade invånare. Här föds barnen som det faller sig. Här dör folk hur som helst och av vad som helst. Det är en värld utan mellanrum. Människorna lever ovanpå varandra, deras ruckel och hyddor ligger staplade på var­andra. Den kolonialiserades stad är en hungrig stad, som längtar efter bröd, kött, skor, bränsle och ljus. Den kolonialiserades stad är hop­kurad, den ligger på knä eller vältrar sig i smutsen. Det är en stad för negrer, en stad för araber. När den kolonialiserade ser in i kolonialistens stad så är det med kättja och missunnsamhet i blicken. Han drömmer om att äga allt detta, att äga det på alla sätt: att sitta vid kolonialistens bord, sova i hans säng, helst ligga med hans kvinna. Den kolonialiserade är full av avund. Kolonialisten vet om det. Han överraskar infödingens simmiga blick och anmärker beskt, på sin vakt: ”De vill ta vår plats.” Det stämmer. Det finns inte en kolonialiserad, som inte någon gång om dagen drömmer om att sätta sig på kolonialistens plats.

Denna uppstyckade värld, denna tudelade värld, bebos av två olika människoslag. Det är kännetecknande för den koloniala situationen att de ekonomiska realiteterna, de väldiga skillnaderna i inkomster och levnadssätt, aldrig förmår maskera de mänskliga realiteterna. Man ser genast att skillnaderna i strukturen först och främst beror av vilken ras, vilket människoslag man tillhör. I kolonierna är den ekonomiska infrastrukturen på samma gång en överbyggnad. Orsak och verkan blir ett: man är rik därför att man är vit, man är vit därför att man är rik. Det är därför man alltid måste tänja på de marxistiska analyserna, när de skall tillämpas på det koloniala problemet.

Man kan inte ens utan vidare tala om det förkapitalistiska samhället, som Marx studerat grundligt, men vars begrepp här måste revideras. Trälen i det europeiska feodalsamhället var visserligen väsensskild från riddaren, men för att förklara och rättfärdiga skillnaden i status måste man hänvisa till Guds lag. I kolonierna har främlingen som kommit utifrån tvingat sig på landet med hjälp av sina kanoner och sina maskiner. Trots att främlingen lyckats tämja befolkningen och bemäktigat sig landet förblir kolonialisten en främling. Det är varken fabrikerna, godsen eller bankkontot som i främsta rummet kännetecknar den härskande klassen. Den härskande klassen är först och främst det slags människor som kommit utifrån och som inte liknar landets egen befolkning, ”de andra”.

Våldet, som varit allestädes närvarande då den koloniala världen formades, våldet, som oavlåtligt markerat rytmen då de inföddas egna sociala former och deras ekonomiska system slogs sönder, då deras hållning och deras klädesskick revs ner – detta våld kommer att tas i anspråk av den kolonialiserade den dag massorna beslutar att ta historien i egna händer och stormar in i de förbjudna städerna. Att spränga hela den koloniala världen sönder och samman är hädanefter ett klart begripligt program, som varje individ inom det kolonialiserade folket kan göra till sitt. Att vi spränger den koloniala världen i stycken be­tyder inte att vi, efter att ha rivit ned gränsbarriärerna, kommer att bygga broar mellan de båda zonerna. Att förstöra den koloniala världen, det betyder för oss att avskaffa den ena zonen, att begrava den djupt ner i jorden eller avlägsna den från vårt territorium.

När den kolonialiserade utmanar den koloniala världen är det inte tal om att lägga fram och resonera om olika synpunkter. Det är inte ­fråga om att diskutera vad som är allmänmänskligt, utan om att hävda vår egen, absoluta originalitet. Kolonialismens värld är manikeisk. Det räcker inte för kolonialisten att fysiskt, dvs. med hjälp av sin polis och sina gendarmer, avgränsa den kolonialiserades utrymme. Som om det gällde att illustrera den koloniala exploateringens karaktär, gör kolo­nialisten den kolonialiserade människan till det onda självt. Det underkuvade samhället beskrivs inte bara som ett samhälle utan etiska värden. Kolonialisten nöjer sig heller inte med att hävda att det inte finns eller – ännu hellre – att det aldrig funnits sådana värden i den kolonialiserade världen. Han förklarar att den infödde är oemottaglig för etik överhuvudtaget. Han är inte bara utan moral – han är direkt antimoralisk. Han är, låt oss se det i ögonen, en fiende till alla etiska värden. I denna mening är han det absoluta onda. Han är ett frätande element som förstör allt han kommer i beröring med, han vanställer och förvrider allt som har med moral och estetiska värden att göra, han är ett omedvetet och oförbätterligt redskap åt blinda och onda krafter. Och en politiker som Meyer kunde på fullt allvar i franska nationalförsamlingen säga att man inte fick prostituera republiken genom att släppa in det algeriska folket. Den egna moralen förgiftas och infekteras ohjälpligt, så fort man låter den komma i kontakt med det kolonialiserade folket. De kolonialiserades sedvänjor, deras traditioner och framför allt deras myter tolkas som bevis på deras fattigdom, deras medfödda lastbarhet. Det är därför man kan jämföra DDT, som dödar parasiterna, sjukdomsbärarna, med den kristna religionen som bekämpar kätteriet, de låga instinkterna, det onda, i dess linda. Gula feberns återtåg och evangeliseringens framsteg hör båda till balansräkningens positiva sida. Men missionens segerbulletiner vittnar i själva verket om alienationsämnen som införes hos det kolonialiserade folket. Jag talar nu om den kristna religionen, och ingen bör förvåna sig över den saken. Kyrkan i kolonierna är en de vitas kyrka, en främlingarnas kyrka. Den uppmanar inte den kolonialiserade människan att gå Guds vägar men väl att gå den vites väg, härskarens väg, förtryckarens väg. Och här gäller det som bekant att många är kallade men få utvalda.

Det händer att denna manikeism drar de yttersta logiska konsekvenserna av sitt tankesystem och avhumaniserar den infödde. Den förvandlar praktiskt taget människan till djur. När kolonialisten talar om den kolonialiserade är det också i zoologiska begrepp. Han talar om den gula rasens reptilartade rörelser, om utdunstningarna från in­födingsbyn, om horderna, om stanken, om krälande, myllrande, gestikulerande massor. När kolonialisten gör en ansträngning för att beskriva miljön med de rätta orden, hämtar han alltid sina liknelser från djurvärlden. Hans rasfränder reagerar sällan mot dessa bilder. Den infödde, som fattat kolonialistens tankegång, förstår genast att det är honom man menar. Denna galopperande befolkningsökning, dessa hysteriska massor, dessa ansikten utan varje mänskligt drag, dessa slappa, formlösa kroppar, dessa ändlösa skaror, dessa barn som inte verkar tillhöra någon, denna lättja som sträcker ut sig i solen, den vegetativa rytmen …, allt detta ingår i kolonialismens terminologi. General de Gaulle talar om ”gula människomassor” och monsieur Mauriac om svarta, bruna och gula massor, som snart kommer att översvämma världen. Den kolonialiserade hör allt detta och flinar varje gång han upptäcker att kolonialisten talar om honom som om han vore ett djur. Han vet näm­ligen att han inte är något djur. Och just i det ögonblick han blir med­veten om sin mänsklighet börjar han slipa sina vapen för att denna hans mänsklighet skall triumfera.

Så fort den kolonialiserade börjar slita i sina bojor och oroa kolonialisten, tillkallar man välmenande själar, som på ”kulturkongresser” förklarar för den infödde hur unika och mångskiftande de västerländska värdena är. Men varje gång den kolonialiserade hör talas om de västerländska värdena stelnar han till i ett slags muskelkramp. Överallt där kolonialregimen avvecklas vädjar man till de kolonialiserades förnuft. Man rekommenderar säkra, stabila värderingar, man inskärper väl­taligt att avkolonialiseringen inte får betyda någon tillbakagång, att man måste stödja sig på dessa beprövade, solida normer. Men det visar sig att så fort en kolonialundersåte hör någon tala om den västerländska civilisationen, så griper han efter sin machete eller förvissar sig åtminstone om att han har den inom räckhåll. De vita har hävdat sina värdens överlägsenhet med sådan brutalitet och varit så aggressiva i sin segerrika kamp mot de kolonialiserades levnadssätt och föreställningsvärld, att han hånskrattar när herrefolket skryter med dessa värden. I den koloniala situationen upphör kolonialisten inte att rådbråka den kolonialiserade förrän denne högt och ljudligt erkänt den vita moralens överlägsenhet. Men så snart frihetskampen börjar har de kolonialiserade massorna bara hån till övers för dessa värden, som de skändar och spyr ut.

Denna företeelse kommer i allmänhet inte så tydligt fram, därför att under avkolonialiseringsperioden har vissa intellektuella bland de infödda inlett en dialog med bourgeoisin i den koloniala metropolen. Under denna period uppfattas den infödda befolkningen bara som en formlös massa. De få individuella särdrag som kolonialmaktens borgare kunnat urskilja här och där är inte tillräckliga för att göra det första intrycket mera nyanserat. Däremot inträffar det, under själva befrielsen, att bourgeois in i den koloniala metropolen febrilt söker kontakt med ”eliten” i kolonin. Det är med denna elit man för den beryktade dia­logen om den västerländska civilisationens värden. När den härskande klassen i den koloniala metropolen konstaterar att den inte kan bevara sitt välde över kolonierna, låter den arriärgardet fortsätta kampen på kulturens, moralens och teknikens område. Man får dock inte glömma bort, att de breda massorna bland de kolonialiserade folken är fullständigt likgiltiga för den sortens problem. För dem är jorden det mest konkreta och följaktligen det mest väsentliga värdet. Det är jorden som ger dem deras dagliga bröd och givetvis också en viss värdighet. Men denna värdighet har inget att göra med ”respekten för människovärdet”. Detta abstrakta människovärde har det kolonialiserade folket aldrig hört talas om. Vad den infödde i sitt eget land erfarit är att man ostraffat kunnat fängsla, misshandla och svälta ut honom. Aldrig någonsin har det kommit någon moralist eller någon präst för att ta emot slagen i hans ställe eller dela med sig av sitt bröd. Vad han förstår med moral är något mycket konkret i det ögonblick han drar ner kolonialisten från hans höga hästar, bryter hans våldsregemente och helt enkelt kastar ut honom från scenen. Den berömda princip enligt vilken alla människor är lika åskådliggörs i kolonierna först i det ögonblick då den kolonialiserade hävdar att han är kolonialistens jämlike. Om han går ännu ett steg, är det för att visa att han är förmer än denne. I själva verket har han redan beslutat sig för att ersätta kolonialisten, att inta hans plats. Det är således en hel värld som faller samman. Den intellektuelle, som för sin del kunnat hålla med kolonialisten på det allmängiltiga, abstrakta planet, kommer nu att kämpa för att kolonialisterna och de kolonialiserade skall kunna sammanleva i en ny och bättre värld. Men vad han inte inser, eftersom kolonialismen har genomsyrat honom med hela sitt tänkesätt, är att kolonialisten i det ögonblick det koloniala tillståndet upphört inte längre har något intresse av att stanna kvar, inte längre har något intresse av samexistensen. Det är inte någon tillfällighet att den s.k. liberala europeiska minoriteten i Algeriet, innan förhandlingar ens börjat mellan den algeriska och den franska rege­ringen, gett sin inställning till känna: man kräver varken mer eller mind­re än dubbelt medborgarskap. Om vi klamrar oss fast på det abstrakta planet tvingar vi kolonialisten att våga ett mycket konkret språng ut i det okända. Låt oss erkänna det: kolonialisten vet mycket väl att inga fina fraser kan ersätta verkligheten.

Den kolonialiserade upptäcker alltså att hans kropp fungerar på samma sätt som kolonialistens, att han andas på samma sätt, att han har ett hjärta som slår på samma sätt som kolonialistens. Han upptäcker att kolonialistens liv inte är mer värt än en infödds. Det är en upptäckt som sätter världen i gungning. Det är den som ligger till grund för den kolonialiserades nyvunna revolutionära självsäkerhet. Om det verkligen förhåller sig så att mitt liv är lika betydelsefullt som kolonialistens, då kan hans blick eller hans stämma inte längre förlama mig. Jag känner mig inte längre brydd och osäker i hans närvaro. I själva verket ger jag fan i honom. Jag är så lite besvärad av hans närvaro, att jag redan vet hur jag skall göra hans situation omöjlig, så att han inte ser någon annan utväg än att rymma fältet.

Vi har redan påpekat, att kolonitillvaron präglas av att världen delats itu. Under kampen mot kolonialismen blir världen hel igen genom ett radikalt beslut, som enar den på nationens och ibland på rasens grundval. Vi erinrar oss hur våldsamt de senegalesiska patrioterna reagerade mot president Senghors manipulationer: ”Vi krävde afrikaner i ledningen, men i stället söker han göra européerna till afrikaner!” Det innebär att den kolonialiserade omedelbart kan avgöra om det har skett någon verklig avkolonialisering eller inte. Minimikravet är att de sista skola varda de första.

Den infödde intellektuelle framför detta krav i egna varianter och han verkar sannerligen inte att sakna motiveringar: det behövs administratörer, tekniker, specialister av skilda slag. Men den infödde i gemen uppfattar begäran om sådana undantag som rent sabotage, och inte så sällan hör man honom säga: ”Då är det ju inte någon större mening i att vi blev självständiga …”

I de koloniala områden där det förts en verklig frihetskamp, där folket gjutit sitt blod och där den väpnade striden pågått länge nog för att de intellektuella skulle finna en väg tillbaka till folket, där märker man hur hela den överbyggnad som dessa intellektuella lånat från borger­liga kolonialistiska kretsar raderas ut. I sin narcissistiskt självupptagna monolog hade denna bourgeoisi med sina akademikers hjälp lyckats övertyga den infödde om att de väsentliga värdena förblir eviga, även om människan kan fela. Det är naturligtvis fråga om Västerlandets eviga värden. Den kolonialiserade accepterade dessa idéer såsom väl grun­dade, och djupt inne i hans medvetande stod det alltid en vaksam vaktpost, beredd att försvara det grekisk-romerska arvet. Men under befrielsekampen inträffar det, i det ögonblick som den intellektuelle åter upptar kontakten med sitt folk, att denna fågelskrämma faller ihop till stoft. Alla medelhavskulturens värden, den mänskliga personlighetens, klarhetens och skönhetens seger förvandlas till döda och färglösa nipper. Alla högtravande tal avslöjar sig själva som tomma ord. Alla dessa etiska värden som tycktes förädla själen visar sig vara fullständigt meningslösa, eftersom de inte har något att göra med den konkreta kamp som folket inlett.

Låt oss först se på individualismen. Den infödde intellektuelle hade av sina lärare fått veta, att individen måste hävda sig själv. Kolonialmaktens bourgeoisi hade hamrat i honom föreställningen att ett samhälle består av individer som alla kan stänga in sig i sitt eget subjektiva jag, vars tanke är samhällets sanna rikedom. Men när samme intellektuelle under frihetskampen får tillfälle att verkligen dyka ned bland folket upptäcker han att denna teori är grundfalsk. Redan den organisatoriska form som kampen tagit har gett honom en ny vokabulär. Broder, syster, kamrat – det är ord som den kolonialistiska bourgeoisin fört upp på svarta listan, eftersom för den betyder min bror detsamma som min plånbok, och min kamrat är mitt senaste knep. Den infödde intellektuelle tycks själv vara närvarande vid en autodafé där alla hans avgudabilder bränns: egoismen, de högmodiga anspråken, den barnsliga lusten att alltid få det sista ordet. Denne kolonialiserade intellektuelle, som under den västerländska kulturens tryck känt sig som en atom bland atomer, upplever nu också fastheten och styrkan i ett byråds verksamhet, gedigenheten hos en av folket tillsatt kommission samt kvarters- och cellmötenas andliga fruktbarhet. Nu befinner sig alla i samma predikament, eftersom alla blir upptäckta av legosoldaterna och följaktligen massakrerade, eller också kommer alla att bli räddade. ”Sköt dig själv och skit i andra”, denna ateistiska frälsningsformel godkännes inte i detta sammanhang.

Sedan någon tid tillbaka talar man mycket om självkritiken. Men vet man att självkritiken ursprungligen är en afrikansk institution? I både Nordafrika och Västafrika är det tradition att alla konflikter som uppstår i en by skall debatteras offentligt och att parterna nödgas erkänna sina fel. Denna självkritik bedrives emellertid med en viss humor, eftersom alla uppträder fritt och avspänt, och vi, när allt kommer omkring, vill ett och detsamma. Den kalla beräkningen, förtigandet, baktankarna och hemlighetsmakeriet – allt sådant måste den intellektuelle göra sig kvitt allteftersom han blir ett med folket. Man kan säga att gemenskapen segrar redan på detta stadium, att den sprider sitt eget ljus, sitt eget inneboende förnuft.

Men det händer att avkolonialiseringen sker i områden som inte blivit tillräckligt omskakade av befrielsekampen, och där finner man att dessa intellektuella är knipsluga och förslagna, att de alltjämt tänker och uppträder som de har lärt sig i umgänget med kolonialmaktens bourgeoisi. De är barn som i går skämdes bort av kolonialismen, i dag av de nya nationella ledarna, och söker vittja nationen på dess ringa tillgångar. Utan hämningar strävar de uppåt och finner nya medel att berika sig genom knep och stölder som inte drabbas av strafflagen. De spekulerar i import och export, bildar aktiebolag och spelar på börsen, för att höja sin egen levnadsstandard långt ovanför nationens. De yrkar på att handeln skall nationaliseras, dvs. att de vinstgivande marknaderna och de goda tillfällena skall förbehållas den egna nationens medborgare. Nitiskt understryker de hur nödvändigt det är att utplundringen av nationen blir en nationell angelägenhet. Under denna s.k. åtstramningsperiod för nationen väcker deras framgångsrika stölder snabbt en våldsam vrede hos folket. Sådan situationen är, både i Afrika och ute i världen, blir de självständiga men fattiga nationerna alltmer socialt medvetna. Det kommer alla småskurna egoister snart att få erfara.

För att få tillträde till herrefolkets kultur och tillägna sig den har den intellektuelle nödgats lämna vissa panter. Han måste bland annat visa att han tänker på samma sätt som kolonialmaktens bourgeoisi. Att han gör det framgår också av hans oförmåga att föra sina landsmäns ­talan. Han kan helt enkelt inte glömma bort sig själv till förmån för en sak eller en idé. När han däremot kämpar i folkets mitt gör han den ena underbara upptäckten efter den andra. Han blir bokstavligen avväpnad av folkets öppenhet och hederlighet. Då riskerar han å andra sidan att fjäska för folket. Han kan förvandlas till en eftersägare som nickar bifall till varje folklig meningsyttring och gör den till en trossats. Men fellahn, den arbetslöse, den uthungrade gör inte anspråk på att sitta inne med sanningen. Han förkroppsligar sanningen, och därför påstår han inte att han känner den.

Objektivt sett uppträder den intellektuelle under denna period som en vulgär opportunist. Han har inte upphört med sina manipulationer. För folkets del blir det aldrig fråga om att stöta bort honom eller driva in honom i ett hörn. Folket begär bara att man skall ha allt gemensamt. Men det tar tid för den intellektuelle att finna sin plats i folkhavet, därför att han har en underlig förkärlek för detaljerna. Det förhåller sig visserligen inte så att folket skulle vara emot all analys. Tvärtom sätter det värde på att få saker och ting förklarade, det tycker om att följa ett resonemang, att se vart det leder. Men den intellektuelle låter sig, särskilt i början av sitt liv samman med folket, förledas av detaljen så att han glömmer kampens huvudsyfte, kolonialismens nederlag. Förvirrad av kampens mångfaldiga aspekter tenderar han att haka sig fast vid mycket begränsade uppgifter, som han ägnar sig åt med brinnande iver men nästan alltid gör sakrosankta. Han ser inte helheten. Han för in begrepp som discipliner, ämnesområden och specialiteter i denna fruktansvärda stenkross som en folklig revolution i själva verket är. Eftersom han är engagerad på skarpt avgränsade frontavsnitt händer det att han förlorar rörelsens enhet ur sikte, och att han vid ett misslyckande på en punkt grips av tvivel, kanske misströstan. Folket har däremot från början en helhetsbild av situationen. Det är fråga om jord och bröd: hur skall vi göra för att skaffa oss jord och bröd? Denna skenbart begränsade synpunkt, som är folkets och den aktionsplan som därav följer, kommer att ytterst visa sig vara den mest fruktbara och mest effektiva.

Begreppet sanning är också något som vi bör se närmare på. Varje folk har i alla tider insett att sanningen är något som man bara är skyldig sina egna. Ingen absolut sanning, ingen utläggning om hur männi­skosjälen genomskådas kan rubba denna inställning. Hela den kolo­niala situationen är en enda stor lögn, som det kolonialiserade folket besvarar med sin lögn. Gentemot sina landsmän uppträder man öppet, gent­emot kolonialisten krampaktigt, outgrundligt. Sanning är det som påskyndar kolonialregimens fall och hjälper nationen på väg. Sanning är det som skyddar de infödda och förgör utlänningarna. Sanningens smala väg finns inte i en koloni. På samma sätt förhåller det sig med gott och ont. Allt som gör dem, främlingarna, ont är gott.

Vi ser alltså hur den ursprungliga manikeism, den kluvenhet som präglade det koloniala samhället håller sig intakt under avkolonialiseringsperioden. Kolonisatören upphör aldrig att vara fiende, antagonisten som måste röjas ur vägen. I sin skyddade zon underhåller förtryckaren den rörelse som innebär fortsatt herravälde, exploatering och utplundring. Med hjälp av den kolonialiserade, utblottade varelsen i den andra zonen – som bokstavligen är utplundringens föremål – skapar han den ström som oavbrutet böljar från kolonins stränder till ”met­ropolens” hamnlager och palats. I denna stelnade zon ligger ytan till synes orörlig, palmerna vajar i vinden, vågorna slår mot strandens stenar, skepp med råvaror kommer och går som en bekräftelse på att kolonisatörens närvaro är berättigad och nödvändig, medan den infödde, mer död än levande, sitter hopkrupen och försjunken i ständigt samma dagdrömmar. Det är kolonisatören som skapar historia. Hans liv är en hjältesaga, en odyssé. Han är början till allt: ”Det är vi som har skapat det här landet.” Och han är alltings fortsatta orsak: ”Om vi ger oss i väg, då är allt förlorat. Då faller det här landet tillbaka i medeltiden.” Framför sig ser kolonisatören bara förslöade varelser, tärda av febersjukdomar och nedtyngda av gammal övertro, som utgör nära nog en förstenad mineralisk miljö kring den koloniala merkantilismens dynamiska skaparkraft.

Kolonisatören skapar historia, och det vet han. Med sina ständiga hänvisningar till sitt eget lands historia gör han klart att han själv här utgör en förlängning av detta moderland. Han skriver alltså inte det utplundrade landets historia, utan sin egen nations, där den härjar, våldtar och svälter ut på främmande territorium. Den kolonialiserade befolkningen är dömd till evig passivitet, försåvitt den inte själv beslutar sätta punkt för kolonialiseringens, för skövlingens historia och i stället skapa nationens, avkolonialiseringens historia.

Det är verkligen en oföränderlig värld, efter manikeiskt mönster uppdelad i ljus och mörker, en värld befolkad av statyer: statyn av generalen som erövrade landet, statyn av ingenjören som byggde bron. En självsäker värld vars byggstenar bäres upp av skinnflådda, piskade ryggar. Det är den koloniala världen. Den infödde är ett djur i bur och apartheid bara en variant av den koloniala världens uppdelning i avskärmade fack. Det första den infödde får lära sig är att hålla sig på sin plats, att aldrig överskrida gränserna. Därför är det som han i sina drömmar rycker till, går till aktion, till angrepp. Han drömmer att han hoppar, att han simmar, att han springer, att han klättrar. Han drömmer att han brister ut i skratt, hoppar över floden med ett enda skutt, förföljd av ett helt koppel av fordon som aldrig hinner upp honom. Den kolonialiserade drömmer sig till friheten från klockan nio på kvällen till klockan sex på morgonen.

Denna aggressivitet, som avlagrat sig i musklerna hos den kolonialiserade, demonstreras först mot hans egna. Det är under denna period som negrerna slåss inbördes och rannsakningsdomarna i Nordafrika inte vet hur de skall komma tillrätta med denna otroliga kriminalitet. (Vi skall senare diskutera detta fenomen mera ingående.) Inför det koloniala systemet är den kolonialiserade i konstant spänning. Den vites värld är en fientlig värld som avvisar honom, och samtidigt frestar honom. Vi har redan sett att den kolonialiserade ständigt drömmer om att ta kolonisatörens plats, inte för att själv bli kolonialist utan för att åtnjuta vad denne åtnjuter. De vitas fientliga, tryckande värld, som med alla sina skarpa eggar stöter bort den kolonialiserade massan, framstår inte som ett helvete det gäller att hålla sig undan, utan som ett paradis inom räckhåll, men bevakat av fruktansvärda bestar.

Den kolonialiserade är alltid på helspänn. Eftersom han har svårt att tyda den koloniala verklighetens invecklade teckenspråk vet han aldrig om han råkat överskrida gränsen eller inte. I det system som kolonialisten byggt upp utgår han alltid från att den kolonialiserade är skyldig. Den infödde förutsätter inte själv denna skuld, men den hänger över honom som en förbannelse, som ett damoklessvärd. Innerst inne erkänner han ingen dömande instans. Han är underkuvad, men man har inte tämjt honom. Han betraktas som en lägre varelse, men han känner sig inte själv mindre värdig. Han väntar tålmodigt på att kolonisatörens vaksamhet skall slappna för att kunna kasta sig över honom. Hans muskler är ständigt spända, avvaktande. Man kan inte säga att han är ängslig, att han är terroriserad. Han är beredd att när som helst bli jägare i stället för villebråd. Han är den förföljde som ständigt drömmer om att själv förfölja sina fiender. Maktens symboler – gendarmerna, kasernernas trumpetstötar, militärparaderna och fanan som vajar däruppe – verkar inte bara avskräckande utan också uppeggande. De betyder inte: ”Håll dig på mattan”, utan snarare: ”Förbered dig väl.”

Även om den kolonialiserade till äventyrs skulle slumra till och glömma bort sin situation kommer kolonisatörens utmaningar och hans behov att ständigt pröva kolonialsystemets styrka att gång på gång påminna honom om att uppgörelsens timme kommer förr eller senare. Driften att överta kolonisatörens plats underhåller spänsten och styrkan i den kolonialiserades muskler. I vissa sinnestillstånd kan som bekant ett hinder verka som en sporre.

Förhållandet mellan kolonisatören och den kolonialiserade är ett ­förhållande mellan två massor. Mot mängden ställer kolonisatören sin vapenmakt. Kolonisatören är exhibitionist. Eftersom han aldrig kan känna sig riktigt trygg måste han ständigt påminna den kolonialiserade: ”Här är det jag som bestämmer.” Man vidmakthåller hos den kolonialiserade en vrede som aldrig får ta sig utlopp. Den infödde är snärjd i kolonialismens garn. Men vi har sett att kolonisatören bara lyckas uppnå en skenbar stabilitet. Den kolonialiserades muskelspänning utlöses periodiskt i blodiga explosioner, i stamfejder och individuella uppgörelser.

I förhållandena mellan individerna bevittnar man de mest förnuftsvidriga reaktioner. Medan kolonisatören eller polisen dagarna i ända kan hålla på att slå och förolämpa den kolonialiserade, tvinga ned honom på knä, så behövs det bara en fientlig eller föraktfull blick från en av hans egna för att han skall ta till kniven. Den kolonialiserades sista utväg är att försvara sin personliga värdighet gentemot sin olycksbroder. Stamfejderna är bara fortsättningen på gammalt groll, som vidmakthållits under generationer. Genom att handlöst kasta sig in i dessa vendetta-uppgörelser söker den kolonialiserade övertyga sig om att kolonialismen inte existerar, att allt är som förut, att historien fortsätter. Vi står inför ett tydligt exempel på kollektiva flyktbeteenden. Man utgjuter sina bröders blod för att slippa se det verkliga problemet i ögonen, för att söka uppskjuta det avgörande, ändå oundvikliga valet, som går ut på väpnad kamp mot kolonialismen. Stamfejdernas påtag­liga uttryck för kollektiv självförstörelse är alltså ett sätt för den kolonialiserade att finna utlopp för den spänning som håller hans kropp i kronisk kramp. Själva döden blir ett slags värn mot faran och detta självmordsmönster blir för kolonisatören, vars herravälde i motsvarande mån förstärks, ett bevis på att han har att göra med helt irrationella varelser. Den kolonialiserade lyckas också att med hjälp av sin religion glömma kolonisatörens närvaro. Fatalismen fråntar förtryckaren allt ansvar. Det onda, eländet, Ödet är en följd av Guds vilja. Individen fogar sig i denna vilja, denna personlighetsupplösning. Han böjer sig för kolonialisten och ödet och uppnår, genom att på detta sätt återställa den inre jämvikten, ett upphöjt lugn som snarast är stenens osårbarhet.

Men livet går vidare och den kolonialiserade kan inte oavbrutet ge utlopp åt sin aggressivitet. Han behöver hämmande band och finner dem i de skräckinjagande myter som är så yppiga i underutvecklade samhällen, i onda andar som ingriper så fort man gör något galet. Det finns leopardmänniskor, ormmänniskor, hundar med sex ben, zombier, otaliga monster och jättar, som kringgärdar den koloniala undersåten med ett nät av förbud, hinder och tabun och är mycket mer skrämmande än kolonialistens värld. Den överbyggnad av magi och trolldom som präglar infödingarnas samhällen fyller en speciell psykologisk funktion som libido-regulator. Ett av kännetecknen på de underutvecklade samhällena är att libidon är en angelägenhet för gruppen och familjen. Etnologerna har exempelvis grundligt beskrivit hur en man som drömt om sexuella förbindelser med en annan kvinna än sin egen hustru offentligt måste erkänna att han haft en sådan dröm och därefter betala böter in natura eller i dagsarbeten åt den förfördelade maken eller familjen. Det bevisar, i förbigående sagt, att de s.k. förhistoriska samhällena tillmäter det undermedvetna stor betydelse.

Denna atmosfär av myt och trolldom som skrämmer mig är en påtaglig, obestridlig verklighet. Genom sin skräckverkan införlivar den mig med traditionen, med min trakts eller min stams historia. Sam­tidigt ger den mig trygghet, en status, ett slags legitimation. Det ockulta är i de underutvecklade länderna kollektivt och grundar sig helt på magi. När jag infogar mig i detta ogenomträngliga flätverk, i vilket ritualhandlingarna upprepas med kristallklar beständighet, är det min egen världs, vår världs beständighet som bekräftas. Tro mig: zombien är värre än kolonialisten. Det viktigaste blir inte längre att sköta sig innanför kolonialismens taggtrådsstängsel, utan att tänka sig för två gånger innan man låter sitt vatten, spottar eller går ut om natten.

De övernaturliga, magiska krafterna visar sig vara förvånansvärt starkt knutna till mitt ego. De får kolonialistens makt att verka obetydlig och ovidkommande. Man behöver egentligen inte kämpa emot den, eftersom det som verkligen betyder något är de faror som lurar i myternas värld. Allt löser sig till synes genom en ständig kamp mot dessa andeväsen.

Under befrielsekampen inträffar det dock att detta folk, som tidigare varit uppsplittrat i overkliga cirklar, som ständigt varit offer för en outsäglig skräck men ändå tacksamt gripit chansen att förlora sig i mardrömmar, nu bryter sig ur de gamla formerna, organiserar sig på nytt och med blod och tårar tar itu med verkliga, akuta problem. Skaffa gerilla­soldaterna mat, sätta ut vaktposter, bistå familjer som saknar det allra nödvändigaste, ersätta en make som stupat eller fängslats – det är sådana konkreta uppgifter som folket uppfordras till under befrielsekampen.

Den kolonialiserade människans känsloliv ligger utanpå huden som ett öppet sår inför en frätande syra. Den psykologiska mekanismen drar sig samman, utplånar sig, får sin utlösning i muskelurladdningar, som inspirerat mycket lärda män till slutsatsen att infödingen är en hysteriker till naturen. Denna känslouppladdning iakttas av osynliga väktare, som står i direkt förbindelse med personlighetens kärna, och får en erotiskt färgad, motorisk krisutlösning.

På ett annat plan ser vi hur den kolonialiserade människans känslouppladdning uttömmer sig i mer eller mindre extatiska danser. Man förstår inte den koloniala världen förrän man satt sig in i dansen och besattheten som fenomen. Den kolonialiserade människan finner paradoxalt avspänningen just i denna orgie av muskelanspänningar, under vilken de våldsammaste aggressioner kanaliseras, omvandlas och uttömmes. Dansen tillåter allt detta. Den skyddar och ger sin auktorisation. Vid ett bestämt klockslag, på en bestämd dag möts män och kvinnor på ett givet ställe och under stammens allvarliga blickar kastar de sig in i en till synes oordnad men i själva verket alltigenom systematiserad pantomim, under vilken kollektivet på en mångfald sätt, genom huvudskakningar och tillbakakastade ryggar, i ett lättfattligt kodspråk, gör en kraftansträngning för att besvärja förbannelsen, befria sig och ropa ut sig själv. Allt är tillåtet … så länge dansen pågår. Det berg på vilket man klättrat upp för att komma närmare månen, den strand dit man glidit ned för att understryka likheten mellan dansens och vattnets renande verkan, är heliga platser. Allt är tillåtet, för i själva verket har man samlats bara för att låta den undertryckta libidon, den hämmade aggressiviteten bryta ut som ur en vulkan. De symboliska avrättningarna, de fingerade ryttarangreppen, morden i alla deras fantastiska förklädnader – allt detta måste ur kroppen. Hatet och raseriet strömmar ut som glödande lava.

Detta är bara ett steg från den fullständiga besattheten. Det är sannskyldiga magiska seanser som anordnas med vampyrer, nordafrikanernas djinner, negrernas zombier eller Legba, voodookultens gud som tar dig i besittning. Denna förvittring och splittring av personligheten, denna genomförda schizofreni fyller en utomordentligt viktig ekonomisk funktion, eftersom den garanterar stabiliteten i de kolonialiserades värld. Innan dansen har börjat är män och kvinnor otåliga och nervösa. När ceremonin är över är det också lugnet, friden, stillheten som återkommer till byn.

Under frihetskampen kan man konstatera att intresset för dessa tillställningar minskar på ett märkligt sätt. Med ryggen mot muren, med kniven på strupen, eller för att vara mera exakt, med elektroderna på könsorganen, är den koloniala undersåten mindre benägen att inbilla sig saker och ting.

Efter att i åratal ha omgett sig med de mest häpnadsväckande andeväsen står den kolonialiserade plötsligt, med kulsprutepistolen i handen, ansikte mot ansikte med den makt som verkligen ifrågasatte hela hans personlighet: kolonialismen. Och ynglingen, som vuxit upp i en ­atmosfär av stål och eld, kan kosta på sig att skratta åt de gamlas zombier, åt de tvåhövdade hästarna, åt gengångarna och djinnerna som bara väntar på att du skall gäspa för att tränga in och ta hela kroppen i besittning. Den kolonialiserade upptäcker verkligheten och förvandlar den genom sina handlingar, genom det våld han tillgriper, genom att förbereda friheten.

Vi har sett hur detta våld under hela den koloniala perioden går på tomgång. Vi har sett hur det kanaliseras i dansens känsloutbrott eller i besatthetens tecken. Vi har sett hur det uttömts i strider broder mot broder. Problemet blir nu att utnyttja detta våld just som det söker sig nya utlopp. Medan det förut gick upp i myterna eller sökte sinnrika uttryck för kollektiv självförstörelse får det nu möjligheter att ta en annan inriktning.

Ur taktisk och historisk synpunkt uppställer sig ett mycket viktigt teoretiskt problem i och med att epoken för koloniernas befrielse börjat. När kan man säga att tiden mognat för den nationella befrielse­rörelsen? Vem skall utgöra dess avantgarde? Eftersom avkolonialiseringen har tagit så många olika former tvekar förnuftet att avgöra vad som är en verklig eller bara en skenbar avkolonialisering. Det är hög tid att de engagerade väljer sina vapen och sin taktik, de rätta metoderna och organisationsformerna. Annars förirrar de sig i en blind voluntarism som kan framkalla den svartaste reaktion.

Vilka är de krafter som under den koloniala perioden stakar ut nya vägar, nya möjligheter att bruka våld för den kolonialiserade? Det är framför allt de politiska partierna samt den intellektuella och merkantila eliten. Men det är karakteristiskt för vissa politiska organisationer att de gärna avger principiella deklarationer – utan att utsända konkreta aktionsparoller. Under den koloniala perioden är dessa nationalistiska partier inriktade på valpropaganda, på en mängd filosofiska och politiska utläggningar om folkens självbestämmanderätt, om de mänskliga rättigheterna och det dagliga brödet och ideliga hävdanden av principen ”en man en röst”. De nationalistiska partierna talar aldrig om nödvändigheten av ett verkligt styrkeprov, eftersom deras mål knappast är att radikalt förändra hela systemet. De är pacifister, legalister, i själva verket svurna anhängare av den nya … ordningen. Dessa politiska formationer ställer till den koloniala bourgeoisin det krav som de upplever som väsentligt: ”Ge oss mera makt.” När det gäller våldet och dess speciella problem är dessa eliter tvehågsna. De är våldsamma i ord och reformistiska i handling. När de borgerliga nationella ledarna säger någonting, bekräftar de utan omsvep att de i själva verket inte menar vad de säger.

För att förklara dessa särdrag hos de nationalistiska partierna ­måste man veta vad som utmärker både deras ledarskikt och deras an­hängare. De nationalistiska partiernas anhängare är stadsbor, arbetare, folkskollärare, hantverkare och köpmän som – visserligen i begränsad utsträckning – börjat dra fördel av den koloniala situationen och som har speciella intressen. De kräver att de skall få det bättre, att deras löner skall ­höjas. Dialogen mellan dessa politiska partier och kolonialmakten avbryts aldrig. Man diskuterar vissa kompromisser, den politiska represen­tationen, pressfriheten, föreningsfriheten. Man diskuterar reformer.

Därför skall man heller inte låta sig förbluffas av att så många infödda är aktiva medlemmar av de lokalavdelningar som metropolens politiska partier upprättat i kolonin. Dessa infödda kämpar i enlighet med abstrakta slagord – ”All makt åt proletariatet!” – utan att tänka på att i deras område är det främst efter nationalistiska paroller som kampen måste föras. Den kolonialiserade intellektuelle har anpassat sin aggressivitet efter knappast dolda förhoppningar om att kunna assimilera sig med det koloniala systemet. Han har underordnat sin aggressivitet under sina egna, individuella intressen. Därför uppstår det lätt en klass av frigivna slavar som befriat sig personligen. Det som dessa intellektuella kräver är att flera skall befria sig på detta individuella sätt och att det skall bli möjligt att organisera en hel klass av frigjorda. Folkets breda massor är däremot inte intresserade av att enskildas möjlig­heter till framgång ökar. De kräver inte samma status som kolonisatören, utan hans plats. Det överväldigande flertalet av de kolonialiserade vill först och främst ha hans gårdar och gods. För dem gäller det inte att konkurrera med kolonisatören. De vill ersätta honom.

De flesta nationalistiska partier underlåter systematiskt att vända sig till bönderna. Nu står det emellertid klart att i de koloniala länderna är det bara bönderna som är revolutionärt inställda. De har allt att vinna och inget att förlora. Den nertryckte och uthungrade bonden är den exploaterade som först inser att endast våldet lönar sig. För honom finns det ingen kompromiss, ingen möjlig överenskommelse. Frågan om kolonialisering eller avkolonialisering är helt enkelt en fråga om styrkeförhållanden. Den exploaterade upptäcker att hans befrielse förutsätter att alla medel, främst maktmedel, kommer till användning. Då Guy Mollet år 1956 kapitulerade för européerna i Algeriet konstaterade Nationella befrielsefronten i ett berömt flygblad att kolonialismen inte ger sig förrän den får kniven på strupen. Det fanns ingen algerier som då verkligen tyckte att det var för starka ord. Flygbladet uttryckte bara vad alla algerier kände djupast inne: kolonialismen är inte någon tänkande maskin, inget förnuftigt väsen. Den är renodlat våld och kommer bara att böja sig för ett ännu starkare våld.

Inför den avgörande uppgörelsen går kolonialmaktens bourgeoisi, som hittills förhållit sig passiv, till aktion. Den lanserar ett nytt begrepp, som strängt taget skapats av den koloniala situationen: ”icke-våld”. I sin enklaste form säger detta slagord kolonins infödda elit att den kolonialistiska bourgeoisin har samma intressen som den och att det därför är nödvändigt att snarast uppnå en överenskommelse, i bägge parternas intresse. ”Icke-våldet” är ett försök att lösa kolonialismens problem omkring det gröna bordet innan det kommer till blodsutgjutelse eller andra oåterkalleliga handlingar. Men om massorna handlar efter sitt eget huvud, utan att invänta att stolarna kommit på plats kring det gröna bordet, och sätter i gång bränderna och attentaten, då kommer man att få se att ”eliten” och de borgerliga, nationalistiska partiernas ledare springer till kolonialisterna och säger dem: ­”Situationen är ytterst allvarlig! Det kan ta en ända med förskräckelse. Vi måste finna en lösning, en kompromiss.”

Själva kompromissbegreppet intar en central plats i avkolonialiseringens fenomenologi, för det är ett långt ifrån entydigt begrepp. Det har betydelse både för det koloniala systemet och för den infödda bourgeoisi som håller på att växa fram. Kolonialisterna inser att massorna kan ödelägga allt för dem. De sprängda broarna, de nerbrända gårdarna, repressalieaktionerna och alla andra krigshandlingar drabbar landets ekonomi hårt. Den infödda bourgeoisin å sin sida, som inte riktigt inser vilka följder denna orkan kan få, fruktar i själva verket att själv sopas bort av detta oväder. Därför framhåller den enträget för kolo­nisa­törerna: ”Ännu kan vi hejda blodbadet, ännu har vi massornas förtroende. Men nu måste ni skynda er, om inte allt skall braka ihop.” Nästa led i utvecklingen är att ledaren för det nationalistiska partiet offentligt tar avstånd från detta våld. Han förklarar högtidligt att han inte har något som helst att göra med dessa Mau-Mau, dessa terrorister, dessa mördare. I bästa fall intar han skyddsställning i ett ingenmansland mellan terroristerna och kolonialisterna och presenterar sig gärna som ”medlare”. Det innebär att eftersom kolonisatörerna inte kan förhandla med dessa Mau-Mau är han villig att göra det. Därför är det som den nationella frihetskampens eftertrupper, denna del av folket som i själva verket hela tiden har hört hemma på den andra sidan, kommer upp i täten varje gång det skall förhandlas eller kompromissas – just därför att de noga vaktat sig för att någonsin bryta kontakten med ­kolonialismen.

Före förhandlingarna nöjer sig de flesta nationalistiska partier i ­bästa fall med förklaringar och ursäkter för detta ”barbari”. De säger aldrig att folkets kamp är berättigad, och det är inte sällsynt att de privat, i en mindre krets, går så långt att de fördömer de särskilt uppse­endeväckande aktioner som moderlandets press och allmänna opinion betecknat som skändliga. De säger att de vill se allting objektivt och det blir deras förevändning för en sådan passiv politik. Men i verkligheten är denna hållning – som är typisk för den kolonialiserade intellektuelle och de nationalistiska partiernas ledare – inte alls objektiv. De fruktar helt enkelt att massornas otåliga våldshandlingar inte är äg­n­ade att främja deras egna intressen. Det finns dessutom en del som inte alls tror att våldsamma metoder är effektiva. För dem är tveklöst varje försök att med våld bryta det koloniala förtrycket ett hopplöst ­företag, ett sannskyldigt självmord. I deras föreställningsvärld upptar kolonialisternas stridsvagnar och jaktplan ett enormt utrymme. Så fort man säger till dem att något måste göras ser de framför sig hur bomber fälls över huvudet på dem, hur pansaravdelningar och polis går till aktion … och förblir sittande. De är slagna på förhand. De behöver inte ens demonstrera sin personliga oförmåga att uppnå något med våldets hjälp, för i sitt dagliga liv och i alla sina manövrer utgår de från denna oförmåga. De har stagnerat i samma naiva ståndpunkt som Engels intog när han polemiserade mot Dühring – i sin tur ett vidunder av puerilitet:

Likaväl som Robinson kan skaffa sig värja kan Fredag en vacker dag uppenbara sig med en laddad revolver i handen, och då slår hela ”vålds”-förhållandet om i sin motsats: Fredag kommenderar och Robinson måste slava … Alltså, revolvern segrar över värjan och därmed borde det vara begripligt även för den mest naive axiomatiker att våldet inte är en enbar viljeakt, utan kräver högst reella förutsättningar för att kunna utövas, nämligen verktyg, av vilka det mera fullkomliga vinner över det ofullkomligare; att dessa verktyg vidare måste vara producerade, varmed tillika är sagt att den som producerar mera fullkomliga våldsverktyg, dvs. vapen, besegrar den som producerar ofullkomligare och att med ett ord våldets seger är avhängig av vapenproduktionen och denna i sin tur av produktionen överhuvudtaget, alltså – av den ”ekonomiska makten”, av det ”ekonomiska läget”, av de materiella medel, som står till våldets förfogande.5

I själva verket säger de reformistiska ledarna inte någonting annat än Engels: ”Vad har ni att slåss med mot kolonialisterna? Era knivar? Era jaktbössor?”

Det är sant att verktygen är viktiga när det handlar om våldet, eftersom allt ytterst beror på fördelningen av dessa instrument. Men befrielsen av de koloniala territorierna har belyst saken på ett nytt sätt. Napoleons fälttåg i Spanien var ett sannskyldigt kolonialkrig. Trots truppstyrkor som under våroffensiven 1810 nådde det enorma antalet 400 000 man tvingades han till återtåg. Ändå var det den franska armén som fick hela Europa att darra tack vare sina goda vapen, sina soldaters mod, sina härförares militära snille. Spanjorerna hade inget annat att ställa upp mot de napoleonska truppernas enorma hjälpmedel än sin okuvliga tro på den egna nationen, men de upptäckte den i dag berömda gerillataktiken, som den amerikanska folkmilisen tjugofem år tidigare hade utvecklat mot de engelska trupperna. Men den kolonia­liserades gerilla skulle inte väga särskilt tungt som våldsinstrument gentemot andra sorters våldsinstrument, om den inte samtidigt vore ett nytt element i den världsomspännande konkurrensen mellan truster och monopol.

I början av kolonialiseringsperioden kunde en enda militäravdelning ockupera väldiga områden: Kongo, Nigeria, Elfenbenskusten osv. Men dagens nationella kamp i kolonierna pågår under helt andra betingelser. Under sin blomstringsperiod betraktade kapitalismen kolonierna som leverantörer av råvaror, vilka i förädlat skick kunde sändas ut på den europeiska marknaden. Efter en fas som framför allt inneburit kapitalackumulation har kapitalisterna tvingats ändra sin uppfattning om en affärs räntabilitet. Kolonierna har själva blivit en marknad. Deras befolkning har en viss köpkraft. Om garnisonerna i det läget ständigt måste förstärkas, samtidigt som handeln stagnerar så att de förädlade industriprodukterna inte längre kan exporteras, då är det beviset för att en militär lösning bör avskrivas. En blind och tyrannisk ockupation av slavhandlartyp är inte ekonomiskt räntabel för moderlandet. Monopolkretsarna inom moderlandets bourgeoisi stöder inte en regering som bara brukar svärdet. Vad moderlandets industriledare och finansmän väntar sig av sin regering är inte att den skall decimera den infödda befolkningen, utan att den med hjälp av ekonomiska avtal skyddar deras ”legitima intressen”.

Objektivt sett föreligger det alltså ett slags intressegemenskap mellan kapitalismen och de våldsamma krafter som bryter fram i kolonierna. Dessutom står den kolonialiserade inte ensam mot förtryckaren. Han kan naturligtvis räkna med politiskt och diplomatiskt bistånd från progressiva länder. Men långt viktigare är det oförsonliga krig som de olika finansgrupperna utkämpar sinsemellan. Berlin-kongressen kunde dela upp Afrika mellan tre eller fyra imperier. Men i dag är det inte så viktigt om det ena eller andra området i Afrika står under fransk eller belgisk överhöghet: vad som betyder något är att de ekonomiska intressesfärernas gränser respekteras och skyddas. I stället för massiv artillerield och den brända jordens taktik har vi fått den ekonomiska erövringstaktiken. I dag för man inte längre krig mot den ena eller den andra rebelliska sultanen. Man uppträder mer elegant, mindre blod­törstigt. Man beslutar att likvidera Castro-regimen med fredliga me­del. Man söker strypa Guinea, man störtar Mossadeq. Den nationelle ledare som skyggar för våldet har alltså fel om han föreställer sig att kolonialisterna ”kommer att massakrera oss allihop”. Det är klart att militärerna fortsätter leka med tennsoldater från erövringstiden, men finanskretsarna kommer att snabbt återföra dem till verkligheten.

Det är av denna anledning som de resonabla ledarna för de nationalistiska partierna uppmuntras att så klart som möjligt lägga fram sina krav och tillsammans med den koloniala partnern, lugnt och lidelsefritt, söka en lösning som respekterar båda sidors intressen. Vi bevittnar därför att denna nationalistiska reformism, vilken ofta framträder som ett slags karikatyr på en facklig rörelse, om den överhuvudtaget bestämmer sig för att göra något, brukar högst fredliga medel: en och annan arbetsnedläggelse i de få industrier som finns i städerna, mass­demonstrationer för att hylla ledaren, bojkott av det lokala kommunika­tionsnätet eller av vissa importerade varor. Alla dessa aktioner tjänar till att utöva ett visst tryck på kolonialmakten och ger samtidigt folket vissa möjligheter att avreagera sig. Man kan tala om ett slags övervintringspolitik. Det lyckas ibland att få folket att gå i idé. Det är då som det ur diskussionerna kring det gröna bordet kan framkomma en politisk valprocess som gör det möjligt för M’ba, Gabons president, att vid sin ankomst till Paris på ett officiellt besök högtidligt yttra: ”Gabon har blivit självständigt, men mellan Gabon och Frankrike har ingenting förändrats, allt fortsätter som förut.” Det stämmer. Den enda förändring som inträffat är att M’ba nu är president i Gabon, och att han blir mottagen av presidenten i franska republiken.

I sina strävanden att få de koloniala undersåtarna att hålla sig lugna får den koloniala bourgeoisin överallt god hjälp av religionen. Alla de helgon som vänt andra kinden till, som förlåtit sina fiender, som tål­modigt funnit sig i förolämpningar, framhålles som exempel och förebilder. Där eliten i de kolonialiserade länderna, dessa frigivna slavar, står i spetsen för oppositionen slutar det alltid med att de ersätter kampen med ett eller annat surrogat. De utnyttjar sina bröders slaveri för att få slavhandlarna att skämmas något eller för att förse de finansgrupper som konkurrerar med deras förtryckare ett svagt humanistiskt alibi när de skall ta vid efter dem. Men aldrig inträffar det att de appellerar direkt till slavarna, aldrig mobiliserar de dem på allvar, konkret. Tvärtom, i det avgörande ögonblicket – dvs. för deras del snarare ögonblicket då ingenting avgörs – framhäver de hotet om en mobilisering av massorna som det avgörande vapnet, som genom ett trollslag skulle göra slut på hela den koloniala regimen. Naturligtvis finns det inom dessa politiska partier, bland deras kadrer, verkliga revolutionärer som tar avstånd från en sådan parodi på nationell frihetskamp. Men mycket snabbt reagerar partimaskineriet surt på deras kritik och deras initiativ, på deras vredesutbrott. Undan för undan isoleras de för att slut­ligen helt föras åt sidan. Samtidigt får de, som om det rörde sig om ett dialektiskt sammanträffande av omständigheter, den koloniala polisen över sig. Utan fristad i städerna – där de vanliga medlemmarna drar sig undan dem, sedan partiets ledning desavouerat dem – hamnar dessa icke önskvärda individer med brinnande blick ute på landsbygden. Det är då som de med en svindlande triumfkänsla upptäcker att bondemassorna förstår dem utan vidare och oförmedlat ställer dem en fråga som de ännu inte förberett svaret på: ”När sätter vi i gång?”

Detta möte mellan revolutionärerna från städerna och landsbygdens befolkning återkommer vi till längre fram. Först måste vi se närmare på de politiska partierna, för att visa att deras verksamhet trots allt har en progressiv karaktär. I sina tal hänvisar de politiska ledarna till något de kallar nationen. Den kolonialiserades strävanden får därmed sin form.

Det finns ännu inget innehåll, det finns ännu inget politiskt eller so­cialt program. Det föreligger en obestämd men inte desto mindre nationell form, en ram som man skulle kunna kalla minimikravet. De politiker som tar till orda, som skriver i nationalisternas tidningar, får folket att drömma. De undviker visserligen allt tal om omstörtande verksamhet, men i praktiken utsår de en revolutionär sådd i åhörarnas och läsarnas medvetande. Ofta använder de nationens eller stammens eget språk. Det innebär återigen att de underhåller drömmen om en värld hinsides den koloniala regimen. Ibland säger dessa politiker också: ”vi svarta” eller ”vi araber”, och denna benämning, som under den kolo­niala perioden haft en ambivalent innebörd, får nu ett slags helig klang. De nationalistiska politikerna leker med elden – för som en afrikansk ledare nyligen anförtrodde en grupp unga intellektuella: ”Tänk er noga för, innan ni talar till massorna, de tänder snabbt.” Historien är full av list och beräkning, inte minst i kolonierna.

När den politiske ledaren sammankallar folket till ett möte kan man vädra blod i luften. Men mycket ofta ägnar sig ledaren framför allt åt att ”demonstrera” sina styrkor … för att inte behöva utnyttja dem. Men all oro som därmed underhålles – man kommer och går, lyssnar på tal, ser folket församlat med poliser runtomkring, medan militär marscherar på angränsande gator, arresteringarna, förvisningen som ledarna riskerar – allt detta inger folket föreställningen att ögonblicket har kommit, att det nu är dags att göra något. I sådana perioder av oro och spänning mångfaldigar de politiska partierna sina maningar till lugn åt vänster, samtidigt som de skärskådar horisonten åt höger och försöker urskilja om kolonialmakten har några liberala avsikter.

Folket erinrar sig också vissa episoder från det egna kollektivets liv, för att hålla sig i form och vidmakthålla sin revolutionära kapacitet. Till exempel banditen som flera dagar i sträck lyckats överlista gendarmeriet som legat honom hack i häl, eller den som fallit i en träffning sedan han dödat fyra eller fem polismän, eller den som begått självmord för att inte röja sina medbrottslingar – alla dessa gestalter blir lysande exempel, hjältar för folket, som visar vägen till nya storartade gärningar. Och det tjänar alldeles tydligt inte något till att säga att den och den hjälten var en tjuv, en rå sälle eller en slyngel. Riktade sig mannens förbrytelse uteslutande mot en kolonialist eller hans egendom, då är skiljelinjen avgjord. Folket identifierar sig automatiskt med honom.

Man bör också framhålla vilken roll som i denna mognadsprocess spelas av historien om det nationella motståndet mot de första främmande erövrarna. De största folkhjältarna är de som lett denna kamp. Béhanzin, Soundiata, Samory, Abd-el-Kader lever intensivt i folkets medvetande under den period dådet förbereder sig till handling. Det är det bästa beviset för att folket nu snart kommer att sätta sig i rörelse, för att bryta den dödperiod som kolonialismen fört med sig, och åter göra historia.

Den nya nationen framträder och den koloniala strukturen bryts sönder som resultat antingen av att ett folk med egen kraft gripit till vapen eller av att andra kolonialiserade folk fört en sådan kamp och fått det koloniala systemet att vackla.

Det kolonialiserade folket är inte ensamt. Trots kolonialmaktens alla ansträngningar tränger alltid nyheter och ekon utifrån genom gränserna. Folket upptäcker att våldet ligger i luften, att det utbryter här och var, och att det på andra ställen sopar bort den koloniala regimen. Detta framgångsrikt utövade våld ger inte bara den kolonialiserade värdefulla upplysningar – det gynnar honom också direkt. Det vietnamesiska folkets stora seger vid Dien-Bien-Phu är inte längre i egentlig mening en vietnamesisk seger. Efter juli 1954 har kolonialfolken överallt ställt sig frågan: ”Hur skall vi åstadkomma ett Dien-Bien-Phu? Hur tar man itu med den uppgiften?” Ingen kolonialiserad kunde längre betvivla möjligheten av ett nytt Dien-Bien-Phu. Problemet var att organisera styrkorna, fördela dem riktigt och sätta in dem vid rätt tidpunkt. Detta våld som ligger i luften påverkar inte bara de kolonialiserade utan också kolonialisterna, som blir medvetna om att Dien-Bien-Phu kan mångfaldigas. Det är därför som en verklig panik börjar bemäktiga sig de kolonialistiska regeringarna. De föresätter sig att vidta förebyggande åtgärder, att avlänka befrielserörelsen åt höger, att avväpna folket. Låt oss avkolonialisera och göra det fort! Låt oss avkolonialisera Kongo innan det blir ett nytt Algeriet. Låt oss rösta igenom nya författningar åt de afrikanska staterna och skapa ett franskt Commonwealth, låt oss för all del renovera detta samvälde, men för guds skull, se till att vi avkolonialiserar och gör det snabbt! Man avkolonialiserar så ivrigt att man tvingar på Houphouët-Boigny självständighet åt hans land. På kolonialfolkens strategi, med nya Dien-Bien-Phu i sikte, svarar kolonialmakten med inramningens strategi samtidigt som man låtsas respektera staternas självbestämmanderätt.

Men låt oss då återvända till detta våld som ligger i luften, detta våld som nästan känns på själva huden. Vi har under studiet av dess mognadsprocess sett att det finns många sätt att få kontroll över det och avleda det. Men trots alla de metamorfoser som kolonialregimen tvingar in det i, stamfejder och strider mellan olika regioner, så finner detta våld sin rätta väg. Den kolonialiserade identifierar sin fiende, finner ett namn åt alla sina olyckor och kastar på denna nya väg in hela kraften av sitt hat och sin vrede. Men hur förvandlas det våld som ligger i luften till handling? Vad är det som får kärlek att brista? Jo, först och främst den omständigheten att denna utveckling inte lämnar kolonialistens sorglösa självsäkerhet ostörd. Den vite nybyggaren som ”känner” sina infödingar märker på många tecken att någonting håller på att förändras. De ”bra” infödingarna blir alltmer sällsynta. De tystnar när förtryckaren närmar sig. Ibland blir blickarna hårda, attityden och orden direkt aggressiva. De nationalistiska partierna är i intensiv rörelse och mångfaldigar sina möten, samtidigt som polisen och militären får nya förstärkningar. Kolonisatörerna, i synnerhet jordbrukarna som sitter isolerade på sina gårdar, är de första som blir oroliga och kräver energiska åtgärder.

Myndigheterna vidtar verkligen en del drastiska åtgärder. De arresterar några politiska ledare, de organiserar militärparader, manövrer och flygdemonstrationer. Men folket låter sig inte skrämma av krutlukten och den krigiska stämningen. Bajonetterna och kanondundret stärker dess aggressivitet. Det hela börjar bli ett drama, där alla vill visa att de är beredda till allt. Det är under sådana förhållanden som det första skottet avfyras av sig självt. Nerverna är på helspänn, rädslan finns överallt och ingen vilar längre på hanen. En i och för sig obetydlig bagatell kan leda till att maskingevären börjar knattra. Så var det i ­Sétif i Algeriet, så var det i Carrières Centrales i Marocko, så var det i Moramanga på Madagaskar.

Men repressalieaktionerna kan inte knäcka den nya nationella andan. De skanderar blott dess frammarsch. Vid en viss utvecklingsnivå stärker varje nytt blodbad i kolonierna detta medvetande, eftersom de bevisar att allting löser sig mellan förtryckare och förtryckta genom våld. Det bör i detta sammanhang poängteras att det inte är de politiska partierna som gett signalen till det väpnade upproret, att de inte heller förberett detta uppror. Ledarna har aldrig velat dessa repres­siva åtgärder, alla dessa handlingar som dikterats av rädsla. Händelseutvecklingen tar dem på sängen. Det är vid denna tidpunkt som kolo­nialregimen kan besluta sig för att arrestera de nationalistiska ledarna. Men i dag vet kolonialmakternas regeringar mycket väl att det är farligt att beröva massorna deras ledare. När folket inte längre hålls tillbaka av några tyglar kastar det sig in i spontana uppror, myterier och ”bestialiska mord”. Massorna ger fritt lopp åt sin ”blodtörst” och tvingar kolonialmakten att befria de politiska ledarna, som nu får den svåra uppgiften att åter skapa lugn. Det kolonialiserade folket, som spontant hade satsat all sin uppdämda energi på den kolossala uppgiften att förstöra det koloniala systemet, står där inom kort med den orörliga, ofruktbara parollen ”Befria X eller Y”6. Vad som sedan händer är att kolonialmakten friger dessa män och upptar förhandlingar med dem. Då är det dags för dans på gatorna och den stora självständighets­festen.

I vissa fall kan det hända att de politiska partiernas apparat lämnas intakt. Men efter kolonialmaktens repressalieaktioner och folkets spontana svar kommer partierna att finna sig överflyglade av sina militanta medlemmar. Massorna gör våldsamt motstånd mot ockupationsmaktens militärstyrkor, så att situationen snart blir ohållbar. De ledare som befinner sig i frihet är i själva verket illa ute. De har plötsligt blivit onyttiga med sina byråkratiska metoder och sina ”förnuftiga” program. Fjärran från händelsernas centrum är de ändå oförskämda nog att vilja ”tala i den tystade nationens namn”. I regel kastar sig kolonialmakten girigt över denna chans, utnämner dem till förhandlingspartner, ger dem i rödaste rappet någon form av oberoende – med uppgift att återställa ordningen.

Vi ser alltså att alla är medvetna om detta våld och att faran inte är att våldet möts med ännu mera våld utan snarare att någon söker släcka luntan.

Vad är då detta latenta våld egentligen? Vi har sett att de kolonialiserade massorna har en intuitiv känsla av att de inte kan befria sig själva och inte bör göra det annat än genom våld. Vad är det för dårskap som gör att dessa människor – utan tekniskt kunnande, uthungrade och försvagade, okunniga om alla organisationsmetoder – öga mot öga med ockupationsmaktens ekonomiska och militära slagkraft inbillar sig att det bara är våldet som kan befria dem? Hur kan de våga ens hoppas att de skall segra?

Det skandalösa är ju att ett politiskt parti mycket väl kan medvetet gå in för våldstaktiken. Ledarna kan mana folket till väpnad kamp. Denna våldets problematik kräver djup eftertanke. Att den tyska militarismen beslutar sig för att söka lösa sina gränsproblem med våld förvånar oss knappast. Men att t.ex. det angolanska folket beslutar sig för att gripa till vapen, att det algeriska folket förkastar varje metod som inte innebär våld, bevisar att någonting har hänt eller håller på att ­hända. De kolonialiserade folken, dessa den moderna tidens slavar, är otåliga. De vet att det bara är genom den sortens dårskap som de kan befria sig från det koloniala förtrycket. Ett nytt slags relationer har uppstått mellan nationerna. De underutvecklade folken spränger sina kedjor, och det sällsamma är att de lyckas. Man kan tycka att det i sputnikarnas tid är löjligt att dö av hunger, men de kolonialiserade massorna tittar inte i månen efter någon förklaring på den saken. Sanningen är att i dag inte någon enda kolonialmakt kan tillgripa den enda mili­tära taktik som skulle kunna lyckas: nämligen att under lång tid sätta in tillräckligt omfattande ockupationsstyrkor.

I sina egna länder konfronteras kolonialmakterna med interna motsättningar, med arbetarkrav som gör att man måste hålla sig med stora polisstyrkor. Dessutom behöver dessa länder i det rådande internationella läget sina trupper hemma för att försvara sina respektive regimer. Slutligen existerar som bekant myten om att befrielserörelserna dirigeras från Moskva och kolonialmakterna blir därför skräckslagna vid tanken att kommunisterna skulle utnyttja oron för att skaffa sig fotfäste i kolonierna.

Att den kolonialiserade förlorar tålamodet, det faktum att han öppet hotar med våld visar att han är medveten om hur unik den nuvarande situationen är, och att han tänker dra nytta av den. Men den kolonialiserade blir också, av omedelbar erfarenhet, eftersom han sett den moderna världen tränga in i bushens mest avlägsna hörn, plågsamt medveten om allt det han inte har. Genom ett slags barnsligt resonemang blir massorna övertygade om att man stulit allt detta från dem. Det är därför som massorna i vissa underutvecklade länder handlar mycket snabbt men två eller tre år efter självständigheten inser att de blivit lurade, att förhållandena inte förändrat sig så mycket att det var något att slåss för. Efter den franska revolutionen 1789 tjänade till och med de ringaste bönder på den omvälvning som kom till stånd. Men det är lätt att konstatera att i de flesta fall har självständigheten för 95 procent av befolkningen i de underutvecklade länderna inte medfört någon omedelbar förändring. Den uppmärksamme betraktaren inser att det existerar ett pyrande missnöje som innebär att branden när som helst kan blossa upp igen.

Då heter det strax att de infödda vill gå för fort fram. Men vi skall inte glömma att för inte länge sedan förebrådde man dem att de var långsamma, lata och fatalistiska. Man märker redan att den aggressivitet som under befrielsekampen hade ett klart mål inte genom ett trollslag upphör efter det nationens flagga gått i topp, och detta så mycket mindre som den nationella uppbyggnaden fortsätter att äga rum inom ramen för maktkampen mellan kapitalism och socialism.

Denna maktkamp ger en nästan universell dimension åt ringaste lokala krav. Varje massmöte, varje repressalieåtgärd ger genljud på den internationella arenan. Morden i Sharpeville skakade opinionen flera månader framåt. I tidningarna, i radion, i privata samtal man och man emellan blev Sharpeville en symbol. Det är via Sharpeville som gemene man blivit medveten om apartheidproblemet i Sydafrika. Och man kan inte förklara stormakternas plötsliga intresse för små händelser i de underutvecklade länderna som enbart demagogiska finter. Varje uppror, varje upplopp i Tredje världen utspelas med det kalla kriget som bakgrund. Om två män blir nerslagna av polisen i Salisbury sätter sig ett helt block av stater i rörelse, talar om dessa två män och tar med anledning av denna misshandel upp det speciella problemet Rhodesia – sätter in det i sitt afrikanska och i sitt totala sammanhang: de kolonialiserade människornas situation. Denna kampanj väcker också det and­ra blocket till medvetande om de lokala bristerna i sitt system. De kolonialiserade folken blir varse att ingetdera lägret står likgiltigt inför det som sker på deras territorium. I denna världsskälvans tid börjar de blicka ut över sina egna trånga gränser.

När man var eller varannan månad hör att sjätte eller sjunde flottan är på väg mot den eller den kusten, att Chrusjtjov hotar att rädda Castro med raketer, att Kennedy överväger en radikal lösning i Laos, då får den kolonialiserade eller före detta kolonialiserade känslan av att han med eller mot sin vilja dras med i en kolonn som marscherar fram i iltakt. Faktum är att han redan marscherar. Hur är det exempelvis med regeringarna i de nyligen befriade länderna? De män som har makten tillbringar två tredjedelar av sin tid med att bevaka omgivningen, med att söka förekomma de faror som hotar deras position. Den återstående tredjedelen ägnar de åt att arbeta för sitt land samtidigt som de söker stöd utifrån. Under inflytande av samma dialektik vänder sig den nationella oppositionen med förakt från den smala parlamentariska vägen och söker bundsförvanter som är beredda att stödja dem i deras planer på att gripa makten med våld. Våldsmentaliteten, som präglat kolonialtiden, fortsätter att prägla nationens liv. Ty, som vi redan konstaterat, Tredje världen är ingen isolerad värld. Den befinner sig tvärtom i stormcentrum. Det är därför som de ledande politikerna i u-länderna fortsätter att ge sina tal en aggressiv och bitter ton, som normalt borde ha försvunnit. De nya ledarnas brist på vanlig hövlighet, som det ofta anmärks på, har liknande orsaker. Mindre iögonenfallande är den utstuderade artighet dessa ledare iakttar i umgänget med sina kampbröder och kolleger. Ohövligheten är framför allt en attityd mot andra, mot de gamla kolonialisterna, när de kommer tillbaka och inspekterar i landet. Den tidigare kolonialiserade får alltför ofta intrycket att deras rapporter är färdiga på förhand. Journalisten har sänts ut för att bekräfta en förutfattad mening. Fotografierna som illustrerar artikeln skall bevisa att man vet vad man talar om, att man varit på platsen. Reportaget skall vara ett nytt bevis på att allt bara blir värre i kolonierna sedan vi lämnade dem. Journalisterna beklagar sig ofta över att de blir dåligt bemötta, att de tvingas arbeta under svåra förhållanden, att de ställs inför en mur av likgiltighet eller fientlighet. Allt detta är riktigt och normalt. De nationalistiska ledarna vet att världsopinionen helt och hållet formas av pressen i Väst och när en representant för denna press kommer och ställer sina frågor är det sällan för att hjälpa oss. Under Algerietkriget exempelvis använde de mest liberala franska journalister ytterst tvetydiga uttryck för att beskriva vår kamp. När vi förebrådde dem det svarade de oss oskuldsfullt att de var objektiva. Men den kolonialiserade vet att objektivitet är något som alltid riktas mot honom. Mot den bakgrunden bör man också bedöma den nya ton som präglade FN:s generalförsamling i september 1960. Representanterna för de kolonialiserade länderna var aggressiva, våldsamma, hetsiga, men folken i deras hemländer kunde inte finna att de överdrev. De afrikanska talesmännens ytterligheter fick bölden att mogna och klargjorde det otillständiga i stormakternas bruk av vetot under deras inbördes diskussioner och framför allt den obetydliga roll man reser­verat för Tredje världen.

Den diplomati som de nyligen självständiga folken infört rör sig inte längre med nyanser, halvkvädna visor och falska vänskapsbetygelser. Så bör det också vara, för dessa nationers talesmän har av sina folk fått i uppdrag att samtidigt försvara den egna nationens enhet, massornas frammarsch mot välstånd och lycka och folkens rätt till frihet och bröd.

Det handlar alltså om en diplomati i ständig rörelse, i ständig vrede, som kontrasterar på ett märkligt sätt mot kolonialismens orörliga, förstenade värld. När Chrustjev tar av sig skon i FN:s generalförsamling och bankar med den i bordet, då är det ingen kolonialiserad, ingen representant för u-länderna som skrattar. För Chrustjev visar dem att han, musjiken, som för övrigt förfogar över långdistansraketer, behandlar dessa eländiga kapitalister efter förtjänst. Lika lite tar de anstöt av att Castro uppträder i militär uniform i FN. Castro visar bara att han är medveten om att våldet fortfar att härska i världen. Det är snarare förvånande att han inte kom till FN med sin kpist, men det skulle han kanske inte ha fått lov till? Alla de upproriska grupper som i förtvivlans mod griper till kniven eller yxan finner sin nationalitet i den obevekliga kampen mellan kapitalismen och socialismen.

År 1945 kunde de 45 000 döda i Setif passera oförmärkt förbi. År 1947 blev de 90 000 döda på Madagaskar till en liten notis i tidningarna. År 1952 väckte de 200 000 offren för undertryckningsaktionerna i Kenya förhållandevis liten uppmärksamhet. Då hade de internationella motsättningarna ännu inte blivit tillräckligt skarpa. Koreakriget och kriget i Indokina inledde en ny fas, men det var framför allt Budapest och Suez som utgjorde de avgörande momenten i denna konfrontation.

Styrkta av de socialistiska ländernas obetingade stöd kastar sig de kolonialiserade med de vapen som de har till hands mot kolonialismens hittills ointagliga fästning. Även om den fästningen håller stånd mot knivar och bara knytnävar är den inte längre osårbar i det kalla krigets perspektiv.

I denna nya situation tar amerikanerna mycket allvarligt på sin roll som förmyndare för den internationella kapitalismen. Den första tiden rådde USA de europeiska länderna att avveckla kolonierna genom fredliga förhandlingar. I nästa etapp förklarade de högtidligt att de inte bara respekterade utan också aktivt stödde principen ”Afrika åt afrikanerna” och i dag försvarar de officiellt folkens rätt att bestämma över sig själva. Mennen-Williams senaste rundresa illustrerar utmärkt amerikanernas insikt om att Tredje världen inte bör offras. Då blir det också lättare att förstå att kolonialfolkens kamp verkar hopplös endast om man på ett fullständigt abstrakt sätt jämför deras resurser med förtryckarnas militära maskin. Om man däremot ställer in denna kamp i den internationella dynamiken inser man att den utgör ett fruktansvärt hot för förtryckaren. De ständiga upproren av Mau-Mau-typ rubbar kolonins ekonomiska balans, men metropolen är ännu inte i fara. Det allvarligaste hotet för imperialisterna är möjligheten att den socialistiska propagandan kan infiltrera massorna, besmitta dem. Den risken är allvarlig nog redan under konfliktens ”kalla” skede. Men hur skulle det gå, i händelse av ett hett krig, med en koloni där det vimlade av mordiska gerillatrupper?

Kapitalismen blir medveten om att dess militära strategi försvagas allvarligt om det utbryter en rad nationella befrielsekrig. Det är därför som man i den fredliga samexistensens namn beslutar att avveckla kolonierna, och kapitalismen till och med kan tänka sig att respektera en neutral inställning hos de nya länderna. Det gäller framför allt att undvika allt som kan skapa strategiskt svaga punkter där fiendens doktriner vinner insteg bland massorna och tiotals miljoner människors hat måste hållas i schack. De kolonialiserade folken är fullständigt medvetna om dessa synpunkter, som dominerar den internationella politiken. Det är därför som till och med de som tar skarpast till orda mot allt bruk av våld ändå fattar sina beslut och handlar med utgångspunkt från att våldet råder överallt på jorden. I dag vidmakthålls och underblåses våldet i de koloniala länderna av de båda blocken i den fredliga samexistensens namn. I morgon, när alla koloniala territorier helt befriats, får vi kanske bevittna en förflyttning av denna våldets sfär. Kanske kommer vi då att få höra om minoriteternas kamp. Det finns redan sådana som inte tvekat inför våldsamma metoder för att lösa sina problem, och det är ingen tillfällighet att de mest radikala negerledarna i USA börjar att vinna gehör, att deras anhängare organiserar sig i väpnade grupper. Det är inte heller av en händelse som man i den så kallade fria världen bildar kommittéer för att försvara minoriteterna i Sovjetunionen, eller som general de Gaulle talat med tårar i ögonen om de miljoner muhammedaner som förtrycks av den kommunistiska diktaturen. Kapitalisterna och imperialisterna är övertygade om att kampen mot rasismen och de na­tionella befrielserörelserna helt enkelt är fjärrdirigerade uppror, som underblåses ”utifrån”. De beslutar sig alltså för att utnyttja just denna effektiva taktik genom Radio Free Europe och nya kommittéer för de undertryckta minoriteterna … De spelar på antikolonialismen, på samma sätt som de franska överstarna i Algeriet förde ”upprorskrig” med hjälp av överlöpare och ”psykologiska” metoder. De ”utnyttjade folket mot folket”, som de sade. Vi vet vad sådant leder till.

Denna atmosfär av våld och hotelser, dessa raketer som man hotar med, varken skrämmer eller förvirrar de undertryckta folken. Allt som hänt under de senaste åren har, som vi sett, hjälpt dem att uppfatta denna situation. Det finns ett slags hemligt samförstånd, en inre likhet mellan det koloniala våldet och det fredliga våld som präglar världen av i dag. De kolonialiserade har anpassat sig efter denna atmosfär. De lever för en gångs skull i pakt med tiden. Man förvånar sig ibland över att den kolonialiserade skaffar sig en transistorradio i stället för att köpa en ny klänning åt sin hustru. Det är inget att förundra sig över. De kolonialiserade är övertygade om att deras öde avgörs nu. De lever i en domedagsstämning och vill inte gå miste om en enda detalj. Det är därför de mycket väl förstår män som Phourna och Phoumi, Lumumba och Tshombe, Ahidjo och Moumié, Kenyatta eller andra som man med jämna mellanrum skjuter fram för att ersätta dem. De förstår mycket väl dessa män, därför att de har redan avslöjat vilka krafter som står bakom dem. Den kolonialiserade, den underutvecklade människan är i dag ett politiskt djur i ordets mest universella betydelse.

Självständigheten har naturligtvis gett de kolonialiserade männi­skorna moralisk upprättelse och bekräftat deras människovärde. Men de har ännu inte haft tid att arbeta fram ett eget samhälle, med fasta normer och värden. De saknar ännu den glödande ässja där medborgaren och människan kan utvecklas och berikas inom allt vidare områden. Dessa människor befinner sig i ett slags tomrum där de inte riktigt vet vad de vill och lätt får känslan att allt kommer att avgöras någon annanstans, för hela världen, på en gång. Vad ledarna beträffar i denna ­situation, tvekar de och väljer neutralismen.

Om neutralismen finns det åtskilligt att säga. Somliga betraktar den som en föraktlig krämarpolitik som går ut på att ta för sig till höger och vänster. Men även om neutralismen, denna skapelse av det kalla kriget, tillåter u-länderna att ta emot ekonomisk hjälp från båda hållen så tillåter den i praktiken inte att någotdera av de båda blocken levererar tillräcklig ekonomisk hjälp till de underutvecklade områdena i världen. De bokstavligen astronomiska summor som investeras i militär forskning skulle, med hjälp av de ingenjörer vilka nu tjänstgör som kärn­vapenkrigets tekniker, på femton år kunna höja u-ländernas levnadsstandard med 60 procent. De underutvecklade länderna har således inget intresse av att det kalla kriget fortsätter eller skärpes. Men det är ingen som frågar efter deras mening. Det enda de kan göra är att försöka hålla sig utanför. Kan de verkligen göra det? I dag använder exempelvis Frankrike Afrika för att experimentera med sina atombomber. Bortsett från en del möten och resolutioner, samt vid ett par tillfällen avbrytande av de diplomatiska förbindelserna, kan man inte säga att de afrikanska folken gjort särskilt mycket för att påverka Frankrikes inställning just i denna fråga.

Neutralismen alstrar hos Tredje världens medborgare en sinnesförfattning som i det dagliga livet yttrar sig i en oräddhet som verkar underligt utmanande. Deras bestämda nej till kompromisser, deras hårdnackade vilja att inte binda sig åt något håll påminner om dessa utfattiga men stolta ungdomar som ständigt är beredda att offra livet för att försvara sin ära. Allt detta förbryllar iakttagarna i Väst. Det är helt enkelt en skandalös skillnad mellan vad dessa människor gör anspråk på att vara och vad de har att komma med. Dessa länder utan spårvägar, utan trupper, utan pengar har inte rätt att bravera som de gör. Det är utan tvivel oförskämt. Tredje världen ger ofta intryck av att den njuter när det händer något riktigt dramatiskt och att den behöver sin dagliga dos av kriser. Dessa ledare av utarmade länder irriterar med sina stora ord. Man har lust att täppa till munnen på dem. Men i stället kurtiserar man dem. Man uppvaktar dem med blommor. Man inbjuder dem. Ja, man slåss om att få ha dem som gäster. Det är vad neutralismen innebär. De är till 98 procent analfabeter. Ändå finns det en kolossal litte­ratur som bara handlar om dem. De reser i en otrolig utsträckning. U-ländernas ledare, u-ländernas studenter är flygbolagens guldägg. Afrikanska eller asiatiska ledare kan under en och samma månad följa undervisningen om den socialistiska planeringen i Moskva och om den liberala ekonomins välsignelser i London eller vid Columbia Univer­sity. Vad de afrikanska fackföreningsledarna beträffar gör de raska framsteg. Knappt har de anförtrotts ledande poster förrän de beslutar att konstituera självständiga centralorganisationer. De har inte de femtio års facklig erfarenhet inom ett industrialiserat samhälle som krävs. Ändå vet de redan att en opolitisk fackföreningsrörelse är nonsens. De har inte haft någon bourgeoisi att slåss med, de har inte utvecklat sin medvetenhet i någon klasskamp, men kanske är det inte nödvändigt. Kanske. Vi skall senare se att denna vilja till total syntes ofta urartar till okritiska försök att inpassa allt och alla i systemet, och att den är ett av de grundläggande kännetecknen för u-länderna.

Men låt oss återvända till tvekampen mellan den kolonialiserade och kolonialisten. Som vi sett handlar det om en öppen, väpnad konflikt. Som historiska exempel kan vi nämna Indokina, Indonesien och givetvis Nordafrika. Men viktigast är att denna strid skulle ha kunnat bryta ut på ett annat ställe, i Guinea likaväl som i Somaliland, och att den dessutom i dag kan börja överallt där kolonialisterna tänker behålla makten, exempelvis i Angola. Att en väpnad kamp börjar betyder att folket har beslutat sig för att bara lita till våldsamma medel. Den infödde, som ständigt fått höra att han bara begriper det som man slår in i honom, beslutar sig för att svara med samma språk. I själva verket är det kolonialisten som visat vilken väg han måste välja om han vill bli fri, och ironiskt nog är det den kolonialiserade som i dag kan hävda att man måste slå den vite mannen för att han skall begripa saker och ting. Kolonialregimen härleder sin auktoritet ur våldet och har aldrig sökt dölja det. Varje staty, vare sig den föreställer Faidherbe eller Lyautey, Bugeaud eller sergeant Blandan, alla dessa conquistadorer som tronar på kolonial mark uttrycker en och samma sak: ”Vi har kommit med bajonetternas hjälp.” Det är lätt att fylla i resten: ”… och viker bara för bajonetter.” När upproret börjar, resonerar varje vit nybyggare enligt rent aritmetiska regler. Den logiken förvånar inte de övriga kolonisa­törerna, men det är viktigt att påpeka att den heller inte förvånar de kolonialiserade. När man säger ”Det gäller dem eller oss”, så är det inte någon paradox, eftersom kolonialismen, det har vi sett, just är en tu­delad, manikeistisk värld. Och när den vite kolonisatören i sitt försök att finna konkreta lösningar kräver att varje representant för den förtryckande minoriteten skall ta död på 30 eller 100 eller 200 infödingar, så finner han att ingen blir särskilt indignerad, att problemet på sin höjd är att avgöra om operationen skall göras på en gång eller i etapper.7

Inte heller den kolonialiserade blir moraliskt upprörd över dessa aritmetiska beräkningar i syfte att utrota hela hans folk. Han har alltid vetat att hans envig med kolonisatören skulle gälla liv och död, utan pardon eller möjligheter till flykt. Därför spiller han heller inte någon tid på veklagan och försöker heller nästan aldrig att vinna rättvisa inom ramen för det koloniala systemet. Kolonisatörens argument biter helt enkelt inte på den kolonialiserade, och det beror helt enkelt på att den senare har tänkt på identiskt samma sätt, när han planerat sin befrielsekamp. ”Låt oss bilda grupper på tvåhundra eller femhundra man. Varje grupp tar hand om en kolonisatör.” Det är i en och samma sinnesstämning som de båda börjar sin strid.

Våldet, detta slags våld, blir för den kolonialiserade mönstret för alla aktioner, absolut praxis. Den aktive är en man som arbetar, vilket framgår av de frågor som organisationen ställer till honom: ”Var har du arbetat? Tillsammans med vem? Vad har du uträttat?” Gruppen kräver att varje man utför en handling som oåterkalleligt komprometterar honom. I exempelvis Algeriet, där praktiskt taget alla de män som kalla- de folket till nationell kamp var dödsdömda eller efterspanades av den franska polisen, stod det förtroende man visade en militant i direkt rela­tion till hur hopplöst hans fall var. Man kunde lita på en nybliven frihetskämpe först då han hade bränt broarna bakom sig i samhället. Denna mekanism tycks också ha existerat hos Mau-Mau i Kenya, som krävde att alla deltagare i en aktionsgrupp stack kniven i offret. Var och en blev därmed ansvarig för vederbörandes död. Att arbeta innebär att arbeta för kolonisatörens död. Den som av en eller annan anledning lämnat gruppen eller utstötts ur den kan återvinna sin plats i den genom en ny våldshandling. Våldet är vägen till medling och försoning. Den kolonialiserade människan når sin befrielse genom och tack vare våldet. Det är en fackla för den som brukar det, därför att det inte bara visar målet, utan också medlen. Den västindiske diktaren Aimé Césaires poesi får en profetisk innebörd när man begrundar den i detta våldsperspektiv. Man behöver bara läsa en av de viktigaste sidorna i den tragedi där ”Rebellen” (!) förklarar sitt handlingssätt:

Rebellen (hårt)

Mitt namn är Den kränkte. Förnamnet? Den förödmjukade. Civilstånd: rebell. Ålder: stenåldern.

Modern

Min ras: mänskligheten. Min religion: broderskap.

Rebellen

Min ras: de fallna änglarnas. Min religion … det är inte den som ni kämpar för när ni pratar om nedrustning … utan den som jag käm- par för med min revolt, med mina bara knytnävar och mitt krulliga huvud.

(mycket lugn)

Jag kommer ihåg en novemberdag. Han var knappt sex månader gammal. Husbonden kom in i den sotsvarta hyddan, skinande som en skär måne och kände på de hårda små armarna och låren. Det var en mycket bra husbonde och hans tjocka fingrar gled över det lilla ansiktet med smilgroparna. Hans blå ögon log och han hade munnen full med söta ord: ett praktexemplar, sa han och tittade på mig, och han sa and- ra vänliga ord, husbonden: man borde börja i tid och tjugo år var inte lång tid att göra en god kristen och en god slav av honom, god och lojal naturligtvis, en bra slavdrivare med skarpa ögon och starka armar. Så satt han vid min sons vagga och gjorde den till en slavdrivares vagga.

Vi ålade oss fram med kniven i hand …

Modern

De kommer att döda dig.

Rebellen

Döda … jag dödade honom med mina egna händer.

Ja … det var en yppig, fruktbar död.

Det var natt. Vi kröp mellan sockerrören.

Knivarna log mot stjärnorna, men stjärnorna angick oss inte. Sockerrören piskade oss i ansiktet med strömmar av blad.

Modern

Jag drömde om en son som skulle sluta sin moders ögon.

Rebellen

Jag har valt att öppna min sons ögon mot en ny sol.

Modern

O min son …, som tillhör en ond och lömsk död …

Rebellen

Nej, mor, den blir livfull och storslagen.

Modern

… därför att du hatat alltför mycket

Rebellen

… för att ha älskat alltför mycket.

Modern

Spara mig, jag stryps av dina bojor. Jag blöder av dina sår.

Rebellen

Världen sparar inte mig … Varhelst en usling lynchas eller torteras är det jag som mördas och förödmjukas.

Modern

Herre, fräls honom!

Rebellen

Mitt hjärta frälser mig inte från mina minnen …

Det var en kväll i november …

Och plötsligt upplystes tystnaden av skrin.

Vi var på språng, vi slavar, vi skiten, vi dragdjur med tålamodets klövar.

Vi sprang som galningar, skott brakade … Vi högg och stack. Svetten och blodet svalkade oss. Vi högg oss fram bland skriken, och det hördes ett stort rop från öster: det var uthusen som brann, och elden kändes len mot våra kinder.

Det var då vi anföll husbondens hus. Man sköt från fönstren.

Vi sprängde dörrarna.

Husbondens rum stod vidöppet. Alla lamporna var tända, och husbonden var där, mycket lugn … våra män stannade … det var husbonden … Jag gick in. Är det du? sa han, mycket lugnt. Ja, svarade jag. Det är verkligen jag, den goda slaven, den trogna slaven, mönsterslaven, och plötsligt blev hans ögon som två rädda kackerlackor under regn­tiden … jag högg till så blodet sprutade. Det är det enda dop som jag minns mig ha fått.8.

Man förstår att en daglig rutin i denna atmosfär blir helt omöjlig. Man kan inte längre vara fellah, sutenör eller alkoholist som tidigare. Kolo­nialregimens våld och den kolonialiserades motvåld väger upp varann och bildar tillsammans en homogen helhet. Ju fler människor från moderlandet det finns i kolonin, desto mer fruktansvärt blir våldets välde. Det våld som den kolonialiserade befolkningen tillgriper står i direkt proportion till det som utövas av kolonialregimen. Under upprorets förs­ta fas står moderlandets myndigheter faktiskt under de vita kolonisa­törernas kommando. Dessa hotar samtidigt de kolonialiserade och sin egen regering. De utnyttjar samma metoder mot båda. Mordet på borgmästaren i Evian skiljer sig varken när det gäller mo­tivet eller utförandet från mordet på Ali Boumendjel. För kolonisatörerna står inte valet mellan ett algeriskt och ett franskt Algeriet utan mellan ett självständigt och ett kolonialt Algeriet. Allt annat är floskler eller förräderi. Kolonisatören följer en obeveklig logik, och den som blir upprörd över det slags logik som kan utläsas i den kolonialiserades handlingar visar bara att han inte tidigare har insett i vilka banor kolonisatören själv tänker. Från det ögonblick den kolonialiserade väljer att svara med våld ut­löser polisens repressalieaktioner automatiskt repressalier från de nationella styrkorna. Resultaten blir emellertid inte likvärdiga, för flygplanens kulsprutor och krigsfartygens kanoner förorsakar långt fruktansvärdare blodbad än vad de infödda kan åstadkomma med sina vapen. Alltefter som terrorn böljar fram och tillbaka avmystifierar den definitivt de mest alienerade bland de kolonialise­rade. De konstaterar med egna ögon att allt högtravande tal om männi­skornas jämlikhet inte skyler det banala faktum att sju fransmän som dödats eller sårats i Sakamody-passet väcker indignation i civiliserade samveten, medan utplåningen av byarna Guergour och Djerah, just den masasaker på befolkningen som var bakgrunden till överfallet på fransmännen, inte framkallar några protester. Terror, kontraterror, våld, motvåld … Det är vad iakttagarna med bitterhet inregistrerar när de beskriver hatets djävulscirkel, så uppenbar och så obeveklig, i Algeriet.

I alla väpnade konflikter finns det en punkt bortom vilken ingen återvändo är möjlig. Denna situation framkallas nästan alltid genom en terroraktion som drabbar alla grupper inom det kolonialiserade folket. Denna punkt nåddes i Algeriet 1955, med de 12 000 offren i Philippe­ville, och 1956, då Lacoste lät européerna upprätta borgarbeväpning i städerna och på landsbygden.9 I det ögonblicket blev det klart för envar, till och med för kolonialisterna, att det inte längre var möjligt att uppnå ett status quo och sedan börja om på nytt igen. Ändå för inte det kolonialiserade folket någon räkenskap. Det noterar de enorma luckorna i sina led som ett nödvändigt ont. Eftersom det har beslutat sig för att svara med våld, så har det också accepterat alla konsekvenser. Men då får man heller inte kräva av det att det skall föra upp någon förlusträkning för de andras del. På slagordet” Alla infödda är likadana” svarar den kolonialiserade: ”Alla kolonisatörer är likadana.”10 Den kolo­nialiserade beklagar sig inte inför några myndigheter när man torterar honom, när man dödar eller våldtar hans hustru. Förtryckarnas re­gering kan tillsätta hur många undersökningskommissioner den vill. I den kolonialiserades ögon existerar dessa kommissioner helt enkelt inte. Och faktum är att efter sju års förbrytelser i Algeriet har ännu inte en fransman ställts inför en fransk domstol för mord på en algerier.

Våldet i internationell belysning

På föregående sidor har vi flera gånger beskrivit hur u-ländernas politiska ledare ständigt uppfordrar sitt folk till kamp – mot kolonialismen, mot fattigdomen, mot underutvecklingen och mot steril traditionsbundenhet. Deras terminologi kunde vara en generalstabschefs: ”Vi måste mobilisera massorna”, ”jordbruksfronten”, ”till kamp mot analfabetismen”, ”lidna nederlag” och ”hemförda segrar”. Den unga, nu oavhängiga nationen utvecklas under de första åren som på ett slagfält. Den ­politiske ledaren för ett underutvecklat land får nämligen en skrämmande överblick över hur lång vägen ännu är för hans land. Han måste vädja till folket och tala öppet: ”Låt oss omgjorda våra länder och gå till verket.” Och folket, som gripits av ett slags skapande galenskap, ger sig i kast med kolossala uppgifter som inte står i proportion till dess krafter. Enligt programmet skall det inte bara övervinna sina nuvarande svårigheter utan också, med de medel som det förfogar över, inhämta de andra nationernas försprång. Om de europeiska folken kommit till sitt nuvarande utvecklingsstadium, så är det, säger man, tack vare deras ansträngningar. Låt oss visa världen och oss själva att vi kan åstadkomma detsamma. Men enligt min mening är detta sätt att ställa utvecklingsproblemet varken rättvist eller förnuftigt.

De europeiska staterna blev enhetliga nationer vid en tidpunkt då bourgeoisin i de olika länderna hade tillförsäkrat sig största delen av ­rikedomarna. Köpmän och hantverkare, bankirer och lärda hade monopolet över finanserna, handeln och vetenskapen inom respektive lands gränser. Bourgeoisin var den mest dynamiska samhällsklassen, liksom den mest välmående. Dess makttillträde gjorde det möjligt för den att ta avgörande initiativ: industrialisering, utbyggnad av kommunikationerna och snart också en utvidgning av marknaderna som förde den på andra sidan haven.

Med några undantag (England exempelvis hade skaffat sig ett visst försprång) stod de europeiska staterna ekonomiskt sett på ungefär samma nivå vid den tidpunkt då de blev nationella enheter. Ingen av dem hade utvecklat sig på ett sådant sätt att deras ställning innebar en förolämpning mot de andra.

I dag har den nationella självständigheten och nationernas bildande i de underutvecklade områdena helt nya aspekter. Bortsett från några iögonenfallande resultat företer dessa länder samma brist på infrastruktur. Massorna kämpar mot samma fattigdom, med samma gester, och med sina hopskrumpna magar markerar de vad man har kunnat kalla svältens geografi. Det är en underutvecklad, fattig och omänsklig värld. Och dessutom en värld utan läkare, utan ingenjörer, utan administratörer. I jämförelse med denna värld vältrar sig de europeiska nationerna i det mest utmanande välstånd. Denna europeiska välmåga är bokstavligen en skandal, därför att den har byggts upp på slavarnas ryggar och närt sig av deras blod. Den har vuxit direkt upp ur den underutvecklade världens jord och underjord. Europas välfärd och framsteg har tillkommit på bekostnad av miljoner negrer, araber, indier och östasiater som har svettats och slitit till döds för européerna. Detta tänker vi inte glömma. När en koloni blir påträngande med sina krav på oberoende händer det att kolonialherrarna svarar de nationalistiska ledarna: ”Jaså, ni vill ha självstyre? Varsågoda, och lycka till på vägen tillbaka till medeltiden!” Det folk som nyligen vunnit sitt oberoende tar gärna upp utmaningen. Men då drar kolonialisterna tillbaka sitt kapital och sina tekniker ur landet och omger det i stället med en mur av ekonomiska påtryckningsmedel.11 Oavhängigheten, som nyss varit en välsignelse, blir nu till en förbannelse. Med sina enorma utpressningsmöjligheter tvingar kolonialmakten den unga nationen tillbaka. I klartext säger den: ”Eftersom ni vill ha oavhängighet så ta den, och stupa på kuppen!” De nationalistiska ledarna har då inget annat att göra än att vända sig till folket och begära att det skall göra en storstilad ansträngning. Människor som är undernärda skall inskränka sina behov ytter­ligare, samtidigt som de med sina atrofierade muskler skall arbeta som aldrig förr. En självförsörjningsregim införes och varje stat söker att med de ynkliga medel som den förfogar över bekämpa svälten och fattigdomen. Folket mobiliseras och sliter ihjäl sig inför ett välgött och föraktfullt Europa.

Andra länder i Tredje världen avstår från ett sådant styrkeprov och underkastar sig därför sina forna förmyndares krav. Dessa länder utnyttjar sin strategiska position i konflikten mellan blocken för att sluta avtal, det vill säga att de låter engagera sig. Det främmande väldet avlöses av ekonomiskt beroende. Det tidigare moderlandet, som bevarat och kanske förstärkt sitt handelsnät av kolonialistisk typ går med på att lämna underhållsbidrag till statskassan. Som synes innebär de koloniala ländernas gradvisa frigörelse att världen måste ta ställning till en avgörande fråga: de kolonialiserade ländernas nationella frigörelse avslöjar deras verkliga elände och gör det ännu mer outhärdligt. Det som hittills förefallit vara det väsentliga, nämligen konflikten mellan kolonialismen och antikolonialismen, träder i bakgrunden, liksom konflikten mellan kapitalismen och socialismen. Det som i dag är väsentligt, det stora problem som utbreder sig över hela horisonten, är nödvändigheten av en omfördelning av världens rikedomar. Hela mänsklig­heten kommer att skakas om den inte finner en lösning på detta problem.

Det har legat nära till hands att tro att tiden var inne för världen, och då särskilt för Tredje världen, att välja mellan det kapitalistiska och det socialistiska systemet. De underutvecklade länderna, som utnyttjat den bittra kampen mellan de två systemen för att främja sin egen nationella frihetskamp, måste likväl vägra att låta sig dras in i den. Tredje världen får inte nöja sig med att välja mellan redan före­liggande värden. De underutvecklade länderna måste tvärtom söka framhäva sina egna värden, sina egna metoder, sin egen livsstil. Det konkreta problem som vi står inför är inte ett val till varje pris mellan socialismen och kapitalismen – såsom dessa begrepp definierats av människor på andra kontinenter och under andra tider. Vi vet naturligtvis att det kapitalistiska systemet som livsform inte kan tillåta oss att lösa våra nationella och allmänmänskliga uppgifter. Den kapitalistiska exploateringen, trusterna och monopolen är de underutvecklade ländernas fiender. Vi måste välja en socialistisk regim, en regim som bäres upp av folket i dess helhet och som utgår från principen att männi­skan är det mest värdefulla av allt. Under denna förutsättning kan vi utveckla oss snabbare och mer harmoniskt och undgå den karikatyr av ett samhälle som uppstår när ett fåtal innehar hela den ekonomiska och politiska makten, utan hänsyn till nationen som helhet.

Men om en sådan samhällsform skall kunna fungera väl, om vi ständigt skall kunna leva efter våra principer, krävs något mer än mänsk­liga investeringar. Vissa u-länder satsar kolossalt i fråga om männi­skomaterialet. Män och kvinnor, unga och gamla, engagerar sig entu­siastiskt i ett sannskyldigt tvångsarbete och kallar sig med stolthet ­nationens slavar. Självuppoffringen och föraktet för allt som inte tjänar kollektivet bidrar till en nationell moral som stärker människan, återger henne tron på världens framtid och avväpnar de mest skeptiska ­observatörer. Vi tror emellertid inte att det är möjligt att i det långa loppet hålla ett så infernaliskt tempo. Dessa unga nationer har antagit utmaningen efter kolonialmaktens villkorslösa uttåg. Ett nytt lag har övertagit ansvaret för landet, men i verkligheten måste allt börjas om från början och allt omvärderas. Kolonialisterna intresserade sig för vissa bestämda tillgångar som de behövde för sina egna industrier. Dittills hade ingen företagit någon allmän prospektering av naturrike­domarna. Därför nödgas den nya, oavhängiga nationen att bygga sin ekonomi på den verksamhet som kolonialregimen infört. Det kan naturligtvis finnas andra länder och andra valutaområden att exportera till, men grundvalen för landets export kommer ändå att vara i stort sett densamma. Den koloniala regimen har låst fast näringslivet och man tvingas att fortsätta i samma spår för att undgå en katastrof. Det vore kanske riktigare att börja om på en helt ny grundval, ändra exportens karaktär och inte bara dess marknader, leta efter nya möjligheter i och under jorden, i floderna och varför inte i solen? Men för det krävs något annat än den mänskliga investeringen. Det krävs kapital, tekniker, ingenjörer, mekaniker, osv. Vi måste för vår del öppet säga att vi inte tror att de våldsamma insatser som u-ländernas ledare kräver av sina folk kommer att ge de beräknade resultaten. Om inte arbetsförhållandena ändras helt kommer det att ta århundraden för att förmänskliga en värld som de imperialistiska krafterna sökt göra djurisk.12

Vi kan inte acceptera dessa villkor. Vi måste kategoriskt vägra att finna oss i den situation som Väst försöker att döma oss till. Vi är inte kvitt därför att kolonialisterna och imperialisterna halat ner sina flaggor och dragit tillbaka sina polisstyrkor från våra territorier. I århundraden har de härjat i u-länderna som verkliga krigsförbrytare. Med hjälp av deportationer, massmord, tvångsarbete och slaveri har kapitalisterna ökat sina guld- och diamantreserver, berikat sig och utvidgat sin makt. För inte så länge sedan förvandlade nazismen Europa till en sannskyldig koloni. Efter det andra världskriget krävde regeringarna i skilda europeiska nationer skadestånd och ersättande, både i pengar och in natura, av de rikedomar som stulits från dem. Målningar, skulpturer och kyrkfönster har också återbördats till ägarna. År 1945 sade européerna: ”Nu ska tyskarna få betala!” Och när Eichmann ställdes inför rätta bad Adenauer i det tyska folket namn ännu en gång det judiska folket om tillgift, liksom han förnyade löftet att fortsätta att till Israel betala de väldiga summor vilka fastställts som försoningsoffer för nazisternas förbrytelser.13 På samma grunder kan vi hävda att de imperialistiska staterna skulle begå ett allvarligt misstag och en djup orättvisa om de nöjde sig med att dra tillbaka sin militär, sin administration och sin intendentur, vilken hade till uppgift att upptäcka våra rikedomar, utvinna dem och skeppa dem till metropolerna. Den moraliska upprättelsen som vår nationella självständighet utgör bländar oss inte, lika litet som den mättar oss. De imperialistiska ländernas rike­domar är också våra rikedomar. Det betyder inte att vi skulle vilja dela äran för det Väst skapat i fråga om teknik och kultur. Vi säger bara helt konkret att Europa girigt sugit upp guld och råvaror från kolonialländerna, i Latinamerika, Asien och Afrika. Från alla dessa kontinenter, gentemot vilka Europa nu reser sina gyllene torn, har det under år­hundraden gått en ständig ström av diamanter och olja, siden och bom­ull, ädla träslag och andra exotiska produkter. Europa har i verklig­heten skapats av Tredje världen. De rikedomar som kommer det att storkna har stulits från de underutvecklade folken. De holländska hamnarna, Bordeaux, Liverpool och andra sjöstäder som specialiserat sig på negerhandel är beryktade för att ha fraktat miljoner slavar över ­haven. När vi sedan hör en europeisk statschef med handen på hjärtat förklara att man måste hjälpa de stackars underutvecklade folken skälver vi knappast av tacksamhet. Vi menar tvärtom att det är dags att vi får något slags ersättning. Därför finner vi oss heller inte i att u-hjälpen får karaktär av barmhärtighetsverk. Grundvalen för denna hjälp måste vara att båda parterna är fullt medvetna om vad det gäller; u-länderna måste inse att detta är något som tillkommer dem och de kapitalistiska makterna begripa att de är skyldiga att betala.14 Om de kapitalistiska länderna av oförstånd – låt oss inte tala om otacksamhet – skulle vägra att betala, då kommer deras eget systems obevekliga dialektik att sörja för att de kvävs. Det är ett faktum att de unga nationerna inte frestar kapitalisterna till att investera och det finns en mängd orsaker till att monopolen är så reserverade. Så snart kapitalisterna får reda på att deras regeringar har tänkt att avveckla en koloni – och de är i regel de första som får reda på det – skyndar de sig att dra tillbaka allt sitt kapital ur detta område. Kapitalflykten är en av avkolo­nialiseringens mest kännetecknande företeelser.

För att privata bolag skall investera i de oberoende länderna kräver de villkor som i praktiken är oantagbara eller omöjliga att tillmötesgå. Trogna den princip om omedelbar räntabilitet som är deras så snart det rör sig om placeringar på andra sidan hav en drar sig kapitalisterna för varje investering på lång sikt. De planekonomiska program som de nya regeringarna menar sig kunna genomföra möter de med skepsis eller öppen fientlighet. Till nöds kan de tänka sig att låna de unga staterna pengar, men under förutsättningen att dessa pengar användes till inköp av färdigprodukter, exempelvis maskiner, för att på detta sätt hålla igång metropolens egna fabriker.

Förklaringen till de västliga finansgruppernas misstro är helt enkelt att de inte tar några risker. Därför kräver de en politisk stabilitet och ett lugnt socialt klimat som det är omöjligt att garantera med hänsyn tagen till de unga nationernas eländiga situation omedelbart efter frigörelsen. I brist på en sådan garanti, som den gamla kolonin inte kan lämna, kräver de att få hålla vissa garnisoner i landet eller att den unga staten ansluter sig till vissa ekonomiska eller militära avtal. Bolagen utövar press på sin egen regering så att åtminstone militärbaser skall inrättas i dessa länder till skydd för deras intressen. Som en sista utväg ber bolagen sina regeringar att garantera de investeringar de beslutar sig för i det ena eller det andra underutvecklade området.

Det visar sig att ytterst få länder uppfyller de villkor som trusterna och monopolen ställer. I brist på säkra placeringsmöjligheter hopar sig följaktligen mängder av dött kapital. Detta kapital blir desto orörligare som kapitalisterna vägrar att investera i hemlandet, där räntabiliteten är löjligt låg och skattelagstiftningen berövar till och med de djärvaste modet.

På lång sikt är läget katastrofalt. Kapitalet ligger stilla eller cirkulerar mycket trögt. De schweiziska bankerna nekar att ta emot mer kapital. Europa håller på att kvävas. Trots de väldiga summor som slukas av de militära utgifterna står den internationella kapitalismen med ryggen mot väggen.

Den hotas också av en annan fara. Eftersom västmakternas egoism och amoralitet har medfört att Tredje världen övergetts och dömts till tillbakagång, eller i varje fall stagnation, kommer de underutvecklade folken att besluta sig för att bli kollektivt självförsörjande. Västs industrier kommer snart att berövas sina marknader på andra sidan haven. Maskinerna kommer att hopa sig i lagren. På den europeiska mark­naden bevittnar vi en skoningslös kamp mellan finansgrupperna och trusterna. Fabriker tvingas till nedläggning. Nedskärningar av arbetskraften och ökad arbetslöshet kommer att driva det europeiska pro­le­tariatet till en öppen kamp mot den kapitalistiska regimen. Då skall storfinansen upptäcka att deras välförstådda intresse är att hjälpa u-länderna, att ge dem ett massivt stöd och göra det utan alltför många villkor. De unga nationerna i Tredje världen gör således orätt i att vända de kapitalistiska länderna ryggen. Vi står starka i kraft av vår goda rätt och våra ståndpunkters riktighet. Vi bör i stället försöka få de kapitalistiska länderna att förstå att vår epoks grundläggande problem inte är kriget mellan dem och de socialistiska länderna. Det måste bli ett slut på det kalla kriget, vi måste hejda förberedelserna för att kärnklyva världen, i stället investera generöst i de underutvecklade om­rådena och ge dem teknisk hjälp. Världens öde beror av hur denna fråga besvaras.

De kapitalistiska länderna skall heller inte tro att det lönar sig att engagera de socialistiska länderna i ”Europas öde” inför de färgades utsvultna horder. General de Gaulle kan säga vad han vill, men major Gagarins bedrift kastar på intet sätt ”glans över Europa”. De kapitalistiska ländernas statschefer och kulturpersonligheter har under den senaste tiden visat en ambivalent inställning till Sovjetunionen. Efter att ha förenat alla sina krafter för att förinta socialismen börjar de nu förstå att man måste räkna med Sovjet. De har gjort sig älskvärda, mångdubblar sina förförelsekonster och erinrar ständigt det sovjetiska folket om att det ”tillhör Europa”.

Men även om man framställer Tredje världen som en flodvåg vilken hotar att översvämma hela Europa kommer man inte att lyckas splittra de progressiva krafterna, som vill föra mänskligheten till en lycklig framtid. Tredje världen har inte för avsikt att organisera någon hungermarsch mot Europa. Vad den nu kräver av dem som i århundraden hållit den nere i slaveri är att de hjälper till att rehabilitera människan, att de en gång för alla sätter människan i högsätet.

Vi är naturligtvis inte så naiva att vi inbillar oss att det kan ske i samarbete med Europas nuvarande makthavare, om vilkas goda vilja vi inte har några illusioner. Det väldiga arbete som återstår för att tillförsäkra människan, den totala människan, hennes plats på jorden kommer att uträttas med de europeiska massornas avgörande hjälp. De måste dock inse att de hittills ofta i de koloniala frågorna uttryckt samma uppfattning som våra gemensamma slavdrivare. Det är på ­tiden att de vaknar upp ur sin Törnrosasömn.