När vi tidigare diskuterat våldet har vi kunnat konstatera att det ofta uppstår en förskjutning, en skillnad i takten mellan de nationalistiska partiernas kadrer och massorna. I varje politisk och facklig organisation finns det sedan gammalt ett gap mellan massorna, som fordrar omedelbar och total förbättring av sin situation, och ledningen, som ser vilka svårigheter som arbetsgivarna kommer att skapa och därför begränsar sina krav. Därför konstaterar man också ofta att massorna är djupt missnöjda med sina ledare. Medan dessa firar varje strejkaktion och varje avtalsuppgörelse som en seger har medlemmarna känslan av att ha blivit bedragna. För att dessa massor skall bli politiskt medvetna vill det till att det uppstår alltfler och allt skarpare konflikter som kräver en aktiv insats av den vanlige löntagaren. En politiskt medveten fackföreningsman vet att en lokal konflikt inte är något avgörande styrkeprov mellan honom själv och arbetsgivaren. De kolonialiserade intellektuella som i respektive metropoler studerat de politiska partiernas sätt att fungera söker vid sin hemkomst att upprätta liknande organisationer för att mobilisera massorna och utöva påtryckningar på den koloniala förvaltningen. De nationalistiska partierna i de koloniala länderna har tillkommit samtidigt som en intellektuell och social elit uppstått i dessa länder. Eliterna tillmäter gärna organisationen som sådan en avgörande betydelse och denna fetischism är ofta ett hinder i vägen för en rationell analys av det koloniala samhällets särskilda problem. Partibegreppet är ett importerat, europeiskt begrepp, som inte utan vidare kan överföras på en mångskiftande och rörlig verklighet där slaveri och livegenskap, hantverk och industri, byteshandel och börsjobberi förekommer sida vid sida.
De politiska partiernas svaghet ligger inte bara i det mekaniska bruket av en organisationsform som är avsedd att leda proletariatet inom ett starkt industrialiserat, kapitalistiskt samhälle. När det gäller själva organisationsformen borde vi ha sökt anpassa den till våra förhållanden och komma fram till nya mönster. Det största felet med flertalet av de politiska partierna i u-länderna är att de efter det klassiska schemat främst vänt sig till de mest medvetna elementen: städernas proletariat, hantverkarna och tjänstemännen, det vill säga till en obetydlig del av befolkningen, som knappast representerar mer än l procent.
Detta proletariat förstår nog partiets propaganda och läser dess litteratur men är långt mindre beredd att följa en eventuell paroll om aktiv kamp för den nationella befrielsen. Det har sagts många gånger förut att stadsproletariatet är den kärna inom det kolonialiserade folket som under den koloniala regimen får den mest privilegierade ställningen. I de kapitalistiska länderna har proletariatet inget att förlora, men kanske allt att vinna. I de kolonialiserade länderna har proletariatet allt att förlora. Det utgör nämligen den befolkningsgrupp som är nödvändig och oersättlig för att kolonialherrarnas maskineri skall fungera, antingen de är spårvagnsförare, taxichaufförer, gruvarbetare, hamnarbetare, tolkar, sjukhuspersonal eller något annat. Det är också inom denna kategori som de nationalistiska partierna finner sina trognaste anhängare. På grund av den privilegierade plats de intar i det koloniala systemet utgör de en ”borgerlig” flygel inom det kolonialiserade folket.
Att de nationalistiska partiernas anhängare främst återfinns i städerna är lätt att förstå. Det är ju i städerna vi återfinner de yrkesutbildade arbetarna, de intellektuella och köpmännen. Deras tänkesätt präglas på många sätt av att de lever i en miljö som i fråga om både teknik och levnadsstandard är relativt avancerad. Här gäller det att ”följa med sin tid”. Det är samma kretsar som bekämpar övertron och obskurantismen, som vill förändra folkets seder och går lös på det nationella arvets granitsockel.
De nationalistiska partierna är i de flesta fall ytterst förbehållsamma och misstrogna mot massorna på landsbygden. Dessa människor tycks inte kunna rycka upp sig ur sin passivitet och orörlighet. De nationalistiska partiernas medlemmar – dvs. arbetare och intellektuella i städerna – får snart en benägenhet att dela kolonialherrarnas förakt för folk från landet. För att förstå anledningen till de nationalistiska partiernas misstro mot massorna på landsbygden måste man hålla i minnet att kolonialismen ofta etablerat eller stärkt sin ställning genom att hindra all utveckling på landsbygden. Dess befolkning styres av sina heliga män, sina medicinmän och stamhövdingar och lever ännu på ett feodalt stadium, med en medeltidsstruktur som kolonialherrarnas civila och militära myndigheter gör sitt bästa för att upprätthålla.
Den unga, nationella bourgeoisin – särskilt inom köpmansståndet – försöker på en mängd områden att bryta dessa feodala auktoriteters inflytande. De bekämpar marbuterna och medicinmännen som hindrar de sjuka att söka läkare, djemaas som dömer i byarna och gör advokaterna överflödiga, kaiderna som utnyttjar sin politiska och administrativa makt för att skaffa sig handels- och transportmonopol samt stamhövdingar som i religionens eller traditionens namn kan förbjuda sina undersåtar att köpa eller använda nya slags produkter och varor.
De unga köpmännen och affärsmännen vill ha bort de gamla förbuden och spärrarna, som hindrar deras egen expansion. Lantbefolkningens köpkraft, som hittills dirigerats av de feodala auktoriteterna, ofta i form av förbud mot moderna varor, blir nu föremål för en hård konkurrens.
Landsbygdens auktoriteter utgör en skärm mellan de unga, europeiserade nationalisterna och massorna. Varje gång eliten gör ett försök att komma i kontakt med befolkningen på landsbygden reagerar hövdingarna och de religiösa auktoriteterna med en ström av varningar, hotelser och bannlysningar. De har fått sin myndighet bekräftad av ockupationsmakten och betraktar stadselitens infiltrationsförsök med största motvilja. De vet att de idéer som kommer från städerna bestrider själva principen om feodalsamhällets tidlösa orörlighet. Deras värsta fiender är därför inte kolonialherrarna, som de i stort sett kan samsas med, utan dessa modernister som vill riva ner det gamla samhället och därmed ta brödet ur munnen på dem.
Den europeiserade stadsbefolkningen intar en hållning gentemot bondemassorna som påminner om den vi finner hos proletariatet i de industrialiserade länderna. Både de borgerliga och de proletära revolutionernas historia visar att bönderna ofta verkat som en broms. Bondemassorna i de industrialiserade länderna är i allmänhet de minst medvetna, sämst organiserade och även de mest anarkistiska elementen. På det hela taget företer de sådana karaktärsdrag – individualism, brist på disciplin, girighet, obehärskad hetsighet och djup modlöshet – vilka kännetecknar en typ som kan betecknas som objektivt reaktionär.
Vi har konstaterat att de nationalistiska partierna lånar sina metoder och doktriner av europeiska partier. Detta präglar också deras inställning till landsbygdens befolkning, till vilken de sällan vänder sig med sin propaganda. Om de hade genomfört en rationell analys av det koloniala samhället skulle de ha insett att de kolonialiserade bönderna lever i en traditionell miljö vars strukturer bevarats intakta, medan det i de industrialiserade länderna är den traditionella miljön som upplöses av industrialiseringen. Det är inom proletariatet i dess embryonala stadium som vi i kolonierna möter individualistiska beteendemönster. De jordlösa bönderna flyr från de hopplösa demografiska förhållandena på landet för att bilda ett trasproletariat i städerna, där de tränger ihop sig i plåtskjulsstäderna och söker vinna inträde i kolonialherrarnas hamn- och industriområden. De egentliga bondemassorna fortsätter däremot att leva inom sin stelnade, oberörda miljö och där det finns för många munnar att mätta har de övertaliga ingen annan utväg än att emigrera till städerna. De som blir kvar försvarar hårdnackat sina traditioner och representerar i det kolonialiserade samhället det mest disciplinerade elementet, med social gemenskapskänsla. Det är visserligen riktigt att det stillastående livet inom så stela och snäva ramar då och då kan leda till utbrott av religiös fanatism eller till stamfejder. Men i all sin spontanitet förblir bondemassorna disciplinerade och de är vana vid att ta hänsyn till sin nästa. Individen underkastar sig gemenskapen.
Bönderna är misstrogna mot stadsbon. Han är klädd som en europé, talar européernas språk, arbetar tillsammans med dem och bor kanske till och med i deras stadsdel. Bönderna betraktar honom som en överlöpare som har övergett hela det nationella arvet. Stadsborna är förrädare som sålt sig, som tycks trivas ihop med ockupanterna och söker komma upp sig inom ramen för det koloniala systemet. Hur ofta hör man inte bönderna säga att stadsborna är omoraliska? Det är inte fråga om den klassiska motsättningen mellan stad och land. Det handlar om en motsättning mellan den kolonialiserade som inte har tillgång till systemets fördelar och den som ordnar det för sig så att han kan dra nytta av den koloniala exploateringen.
Kolonialisterna utnyttjar för övrigt denna motsättning i sin kamp mot de nationalistiska partierna. De söker resa upplandets invånare mot kustborna och blåser nytt liv i stamfejderna. Det finns lika litet anledning att förundra sig över att Kalendji låter kröna sig till kung i Kasai som över att stamhövdingarnas församling i Ghana för några år sedan vågade att trotsa N’Krumah.
De politiska partierna lyckas inte förankra sin organisation på landsbygden. I stället för att utnyttja de föreliggande strukturerna för att ge dem ett nationalistiskt eller progressivt innehåll försöker de att inom kolonialsystemets ram kullkasta de nedärvda vanorna och föreställningarna. De inbillar sig kunna få nationen att komma i gång medan kolonialsystemets bojor ännu tynger folket. De går inte massorna till mötes. De ställer inte sina teoretiska kunskaper i folkets tjänst utan söker i stället pressa in massorna i ett på förhand uppgjort schema. Från städerna sänder de med centrala fullmakter ut okända eller alltför unga agitatorer vilka tror att de kan leda en douar eller en by på samma sätt som en verkstadsklubb. Stamhövdingen förbigås och kan ibland även hånas. I ivern att skapa nationens framtida historia trampar man tanklöst på den lokala historien, som är den enda nationella historien, medan det riktiga vore att i denna harmoniskt infoga byns historia, släkt- och stamrivaliteternas historia som förutsättningar för den avgörande kamp till vilken man uppfordrar folket. Byns äldste, som i de traditionella samhällena omfattas med respekt och i allmänhet betraktas som ofelbara moraliska auktoriteter, blir offentligt förlöjligade. Ockupationsmaktens agenter utnyttjar givetvis detta groll och håller sig underrättade om alla de beslut som träffas av den nya, självutnämnda ”auktoriteten”. Polisen, som är välinformerad och får konkreta upplysningar, kan slå till. De utsända agitatorerna och det nya byrådets mest betydelsefulla medlemmar arresteras.
Dessa motgångar tycks bekräfta de nationalistiska partiernas ”teoretiska analys”. De katastrofala misslyckandena i försöken att organisera befolkningen på landsbygden stärker deras misstroende och utkristalliserar deras aggressivitet gentemot denna del av befolkningen. Även efter den nationella befrielsekampens seger upprepas samma misstag och därmed underhålles de separatistiska tendenserna. Stamsamhörigheten från den koloniala tiden förvandlas under den nationella etappen till regionalism, med dess institutionella uttryck, federalismen.
Trots att de nationalistiska partierna har ringa inflytande på landsbygdens befolkning visar det sig att denna ingriper på ett avgörande sätt i utvecklingen, antingen genom den roll den spelar vid det nationella medvetandets mognadsprocess eller genom att avlösa de nationalistiska partiernas aktioner, försåvitt den inte enstaka gånger helt enkelt skjuter dessa partiers sterila verksamhet åt sidan och själv tar initiativet.
De nationalistiska partiernas propaganda kommer alltid att få ett visst eko bland bondemassorna. Minnena från den antikoloniala kampen förblir levande i byarna. Kvinnorna lär sina barn de sånger som följde motståndskämparna på deras väg. Tolv- och trettonåringarna känner till namnen på de gamla som var med om de senaste resningarna och vad man drömmer om i byarna är inte goda examensresultat eller ett liv i lyx, som barnen i städerna, utan om att efterlikna den eller den kämpen vars legendariska hjältedöd alltjämt begråtes.
Samtidigt som de nationalistiska partierna söker organisera städernas unga arbetarklass förekommer det till synes oförklarliga explosioner på landsbygden, exempelvis det berömda upproret på Madagaskar 1947. Kolonialherrarnas underrättelsetjänst har tvärsäkert betecknat det som en spontan bonderesning. I dag vet vi att saken som vanligt var långt mer komplicerad. Under det andra världskriget ökade de stora koloniala bolagen sin makt och lade beslag på all jord som ännu var fri. Vid samma tidpunkt var det tal om att till ön importera judiska flyktingar samt folk från Antillerna och Kabylien. Det gick också rykten om att man med kolonialisternas goda minne skulle släppa in en ström av vita från Sydafrika. Detta ledde till att den nationalistiska listans kandidater efter kriget hemförde en överväldigande seger. Omedelbart därpå gick polisen till aktion mot det största nationalistiska partiet, M.R.D.M. (Mouvement Démocratique de la Rénovation Malgache – Demokratiska rörelsen för Madagaskars förnyelse). För att uppnå sina mål använde kolonialherrarna alla klassiska metoder: massarresteringar, raspropaganda för att hetsa stammarna mot varandra och upprättande av ett parti bildat av oorganiserade element ur trasproletariatet. Detta parti, som kallade sig Madagaskars egendomslösa (Déshérités de Madagaskar – P.A.D.E.S.M.) skulle genom sina våldsamma provokationer ge polisen anledning att krossa all opposition, ”för ordningens upprätthållande”. Denna traditionella operation antog här ofantliga proportioner. Befolkningen på landsbygden, som varit på sin vakt sedan tre, fyra år tillbaka, kände sig plötsligt hotad till livet och beslöt sig för att gå till väpnad kamp mot kolonialismens krafter. Beväpnad med spjut, men oftast endast med stenar och påkar, kastade sig folket ut i ett allmänt uppror i hopp om att uppnå fullständig nationell självständighet. Vi vet hur det gick sedan.
Dessa väpnade uppror utgör bara ett av de medel varmed landsbygdens befolkning ingriper i den nationella frihetskampen. Ibland övertar bönderna också agitationen från de nationalistiska partierna, när dessa i städerna hålles i schack av polisen. När nyheterna kommer till byarna har de förstorats, överdrivits: alla ledare har arresterats, polisen ger överallt eld med kulsprutepistoler, negrernas eller arabernas blod flyter på gatorna. Då får det under många år samlade och förträngda hatet sin utlösning. Man stormar närmaste polisstation och hugger gendarmerna i stycken, slår ihjäl läraren och skulle ha gjort detsamma med doktorn om han inte varit tillfälligt bortrest – och så vidare. Trupper sänds till platsen för att slå ner upproret och byarna bombarderas från luften. Då hissas upprorsfanan, de gamla krigartraditionerna återupplivas. Under kvinnornas bifall organiserar sig männen och intar stridsställningar uppe i bergen. Gerillakriget har börjat. Helt spontant har bönderna skapat en allmän otrygghet. De skräckslagna kolonialherrarna måste välja: krig eller förhandlingar.
Hur reagerar nu de nationalistiska partierna på bondemassornas plötsliga och avgörande inblandning i den nationella frihetskampen? Som vi sett har flertalet av dem inte bedrivit någon propaganda för väpnat motstånd. De motsätter sig inte upproret utan låter böndernas spontana aktioner fortsätta. I stort sett betraktar de detta nya element som manna från himlen och ber Försynen om att detta måtte fortsätta. De tillgodogör sig mannan men gör ingenting för att organisera upproret. De sänder inte ut något folk för att ge massorna en politisk linje, göra dem medvetna om kampens innebörd och höja kampen till en högre nivå. De hoppas att massornas aktion skall fortsätta av bara farten. Bonderörelsen får inga impulser från rörelsen i städerna. De båda utvecklas var och en enligt sin egen dialektik. Trots att bondemassorna vid denna tidpunkt är ytterst mottagliga får de ingen vägledning från de nationalistiska partierna, som inte sätter upp något mål för aktionen utan bara hoppas att rörelsen skall fortsätta i det oändliga trots alla flygbombardemang. Till och med vid detta tillfälle underlåter således de nationalistiska partierna att utnyttja möjligheten att integrera bondemassorna i sin egen kamp, att göra dem politiskt medvetna och höja deras kampnivå. De vidhåller tvärtom sin brottsliga misstro mot landsbygden och dess folk.
Partiernas kadrer förskansar sig i städerna, låter kolonialisterna förstå att de inte har något med upprorsmännen att göra eller flyr utrikes. Ytterst sällan förenar de sig med folket i bergen. Under Mau-Mau-upproret i Kenya exempelvis fanns det inte en enda känd nationalistisk politiker som ville vidkännas denna rörelse eller sökte försvara dess anhängare.
Det blir inget fruktbart meningsutbyte mellan de olika befolkningsskikten. När landet blivit självständigt har det skett efter bondemassornas undertryckande och genom en överenskommelse mellan de nationalistiska partierna och kolonialisterna. Oförståelsen för rörelsen på landsbygden är densamma. När bönderna då visar sig kallsinniga till strukturreformer och sociala förbättringar som regeringen föreslår, även om dessa objektivt sett innebär framsteg, så är det just därför att de nu ledande politikerna under den koloniala perioden inte tog tillfället i akt att för folket i dess helhet förklara partiets mål, den nationella orienteringen, de internationella problemen osv.
Den misstro som lantbefolkningen och dess feodalherrar hyste mot de nationalistiska partierna under den koloniala perioden efterträds av en lika stark ovilja under den nationella perioden. Kolonialisternas hemliga agenter, som inte lagt ner vapnen därför att landet blivit självständigt, odlar missnöjet och lyckas skapa stora svårigheter för de nya regeringarna. I själva verket har de sig själva att skylla, sin egen lättja och sitt förakt för landsbygdens folk under befrielseperioden. Landet må ledas av förnuftiga, kanske till och med progressiva människor, men befolkningens stora massa förblir slapp och motsträvig.
Då blir det frestande att knäcka det passiva motståndet genom kraftig centralisering av administrationen och starka tyglar på folket. Det är därför man ofta hör sägas att det krävs en viss grad av diktatur i u-länderna. Ledarna misstror bondemassorna. Denna misstro kan anta allvarliga former. En del regeringar betraktar exempelvis ännu länge sedan landet blivit fritt upplandet som icke-pacificerat område dit statschefen eller ministrarna endast vågar bege sig i samband med den nationella arméns manövrer. Detta uppland likställs närmast med ett okänt land. Vissa drag i den nationella regeringens uppträdande erinrar paradoxalt nog om kolonialmaktens. ”Man vet inte riktigt vad de där människorna kan hitta på”, eller som de unga ledarna till och med kan säga: ”Vi måste ta till piskan för att driva dem ur deras medeltida mörker.” Men som vi sett är det först och främst de politiska partiernas nonchalans mot massorna på landsbygden under den koloniala perioden som har undergrävt nationens enhet och bromsat dess utveckling.
Ibland söker kolonialisterna värja sig mot nationalismens utveckling genom att splittra dess krafter. De nöjer sig inte med att resa schejkerna och stamhövdingarna mot städernas ”revolutionärer” utan låter stammarna och de religiösa brödraskapen organisera sig som partier. Gentemot stadspartiet, som började att ”förkroppsliga nationens vilja” och bli ett verkligt hot mot den koloniala regimen, växer det upp en mängd smågrupper och nya riktningar med särskild etnisk eller regional bas. Hela stammar förvandlas till politiska partier, med kolonialister som rådgivare. Då kan man börja komedin kring det runda bordet. Enhetspartiets vilja drunknar i en mångfald säruppfattningar. Stampartierna motsätter sig centraliseringen och enheten och anklagar enhetspartiet för diktaturfasoner.
Samma taktik användes av oppositionen när landet blivit självständigt. Ockupanterna har valt ut ett av de två eller tre partier som fört befrielsekampen. Metoden härvidlag är klassisk. När ett parti samlat folkets överväldigande flertal och därmed blivit den enda tänkbara förhandlingspartnern för ockupationsmakten prövar denna allsköns manövrer och intriger för att uppskjuta förhandlingarna i det längsta. Fristen utnyttjar den för att pruta ned detta partis krav och köpslå med dess ledning för att få den att avlägsna vissa ”extremistiska” element.
Om däremot inte något av partierna framstår som klart ledande nöjer sig ockupanten med att gynna det som förefaller mest ”förnuftigt”. De nationalistiska partier som inte deltagit i förhandlingarna skyndar sig då att brännmärka överenskommelsen mellan ockupanten och det favoriserade partiet. När det senare erhållit makten från ockupanten söker det, medvetet om den fara som det rivaliserande partiets demagogiska propaganda utgör, att spränga det eller att döma det till illegalitet. Det förföljda partiet har då ingen annan utväg än att förlägga sin verksamhet till städernas utkanter eller till landsbygden. Där söker det resa landsbygdens folk mot ”de köpta från kustlandet” eller ”de korrumperade i huvudstaden”. Alla möjliga förevändningar utnyttjas, däribland religiösa argument och de nymodigheter – i strid med traditionen – som den nya nationella auktoriteten infört. Bondemassornas obskurantistiska tendenser exploateras. Den så kallade revolutionära teori som lanseras grundar sig i själva verket på bakåtsträvande, fanatiska och spontanistiska drag hos landsbygdens folk. Ryktet går att man rör på sig uppe i bergen, att det råder stort missnöje på landsbygden. Man har hört att i den och den byn har polisen öppnat eld mot bönderna, att förstärkningar skickats dit, att regeringen sitter löst. Oppositionspartierna, som inte har något klart program, om inte att ta makten från dem som nu har den, överlåter sitt öde åt böndernas oreflekterade obskurantism.
Det kan också gå på motsatt sätt, så att oppositionen inte söker sitt stöd bland bondemassorna utan hos de progressiva elementen, i den unga nationens fackföreningsrörelse. I detta fall vädjar regeringen till de breda lagren för att de skall motsätta sig arbetarnas krav, vilka utmålas som uttryck för antitraditionella och äventyrliga manövrer. De konstateranden som vi gjort beträffande de politiska partierna gäller också – mutatis mutandis – fackföreningarna. De har i allmänhet uppstått som lokala avdelningar av de fackliga organisationerna i moderlandet och deras paroller är ekon från metropolen.
När befrielsekampen går in i sitt avgörande skede enar sig en del infödda fackföreningsmän om att bilda nationella fackliga organisationer. Den gamla organisationen, som importerats från moderlandet, överges i massor av de infödda. Den nya fackliga skapelsen är ytterligare ett påtryckningselement mot kolonialisterna, i stadsbefolkningens händer. Vi har tidigare sagt att proletariatet i kolonierna ännu är embryonalt och representerar den mest gynnade delen av befolkningen. De nationella fackföreningar som bildats som led i befrielsekampen har organiserats i städerna. Deras program är framför allt politiskt och nationalistiskt. Denna nationella fackliga organisation, som uppstått under kampens avgörande skede, har i själva verket till uppgift att legalt samla och fördela alla medvetna och dynamiska nationalistiska element.
Landsbygdens massor, som föraktas av de politiska partierna, hålles alltjämt utanför. Givetvis bildas en facklig organisation för jordbruksarbetarna, men denna organisation nöjer sig med att formellt motsvara behovet av att ”visa en enad front mot kolonialismen”. Fackföreningsledarna, som skolats i moderlandets organisationer, vet bara hur man skall organisera massorna i städerna. De intresserar sig främst för metallarbetarna, hamnarbetarna, tjänstemännen i gas- och elektricitetsverket osv., men har förlorat varje kontakt med bönderna.
Under den koloniala etappen utgör de nationalistiska fackliga organisationerna en anslående stöttrupp. I städerna kan fackföreningarna när som helst förlama eller åtminstone hindra den kolonialistiska ekonomin. Eftersom den europeiska befolkningen oftast isolerar sig i städerna har sådana strejkaktioner betydande psykologiska återverkningar: gasen och elektriciteten försvinner, soplårarna svämmar över och varorna ruttnar på kajerna.
De kolonier inom kolonin som städerna utgör drabbas därför eftertryckligt av de fackliga aktionerna. Själva huvudstaden, som är kolonialismens fästning, tål inte i längden sådana stötar. Men det inre av landet, landsbygdens folk, deltar inte i detta kraftprov.
Ur nationell synpunkt föreligger det således en disproportion mellan fackföreningens politiska betydelse och dess numerära underlag bland befolkningen. Sedan landet blivit självständigt får de fackligt organiserade arbetarna en känsla av att gå på tomgång. När det begränsade mål som de förelagt sig uppnåtts visar sig detta vara obetydligt i förhållande till det väldiga arbete som den nationella återuppbyggnaden kräver. När de nu står inför den nationella bourgeoisin, som har intima relationer med makthavarna, upptäcker de fackliga ledarna att de inte längre kan inskränka sig till ren arbetaragitation. Avskurna som de är från allt som ligger utanför stadsgränsen och oförmögna att sprida sin propaganda utanför denna övergår fackföreningarna alltmer till politisk verksamhet. De uppträder helt enkelt som kandidater till regeringsmakten. De söker med alla medel att ställa bourgeoisin mot väggen: de protesterar mot att främmande makter får upprätthålla baser på landets territorium, de brännmärker ingångna handelsavtal och vänder sig mot regeringens utrikespolitik. De nu ”oavhängiga” arbetarna vet i själva verket inte vad de skall göra. Redan dagen efter befrielsen upptäcker fackföreningarna att de inte längre kan framföra sina sociala krav utan att stöta sig med hela nationen. I verkligheten gynnas de ju också av regimen. Det är de som har det bäst. En framstöt för att förbättra industri- eller hamnarbetarnas villkor skulle inte bara vara impopulär, utan också riskera att försätta landsbygdens fattiga i upprorsstämning. Fackföreningarna, som inte längre kan bedriva facklig politik, gör på stället marsch.
Denna olust visar nödvändigheten av ett socialt program som äntligen angår hela nationen. Fackföreningarna upptäcker plötsligt att även upplandet måste upplysas och organiseras. Men eftersom de aldrig brytt sig om att upprätta några förbindelser med bondemassorna och just dessa massor är de enda spontant revolutionära krafterna i landet avslöjar fackföreningarna sin ineffektivitet och sitt programs alltigenom anakronistiska karaktär.
De fackliga ledarna, som fastnat i en blandning av arbetarpolitik och rikspolitik, drivs automatiskt till att planlägga en statskupp. Men inte heller i det avseendet kan de få något stöd av det inre av landet, utan det blir en begränsad uppgörelse mellan den nationella bourgeoisin och arbetarrörelsen. Bourgeoisin återupptar de gamla traditionerna från kolonialismen och låter sina militärer och poliser paradera, medan fackföreningarna organiserar möten som samlar tiotusentals anhängare. Bönderna rycker på axlarna åt denna nationella bourgeoisi och åt dessa arbetare som ju ändå kan äta sig mätta. De rycker på axlarna därför att de är medvetna om att båda de demonstrerande parterna räknar med dem som stödjande kraft. Såväl fackföreningarna som partierna och regeringen utnyttjar med ett slags amoralisk machiavellism bondemassorna som ett orörligt, blint redskap. Som rå kraft.
Under vissa omständigheter kan dock bondemassorna ingripa på ett avgörande sätt, både under den nationella frihetskampen och när det gäller den blivande nationens perspektiv. Detta har en grundläggande betydelse för de underutvecklade länderna, och därför skall vi studera denna företeelse närmare.
Vi har konstaterat att inom de nationalistiska partierna kommer viljan att knäcka kolonialismen inte alls i konflikt med viljan att komma överens med den om hur det hela skall ordnas. Inom dessa partier kan två utvecklingar försiggå i två olika riktningar. Partiets intellektuella, som genomfört en grundlig analys av kolonialsystemets realiteter och av den internationella situationen, börjar att kritisera ledningens bristande ideologiska medvetande liksom dess okunnighet i fråga om strategi och taktik. De utsätter ledarna för korsförhör: ”Vad är nationalism? Vilken betydelse inlägger ni i det ordet? Har det något reellt innehåll för er? För vad vill ni oavhängighet? Och hur tänker ni uppnå den?” Samtidigt kräver de att metodfrågorna studeras ordentligt. Förutom valpropaganda vill de att man skall begagna ”alla andra medel”. Vid de första skärmytslingarna avfärdar ledarna denna jäsning, vilken de gärna betecknar som en barnsjukdom. Men eftersom de som framför dessa krav knappast är några ungdomliga hetsporrar blir de i stället isolerade. Ledarna åberopar sina erfarenheter och förkastar obarmhärtigt dessa ”äventyrare och anarkister”.
Partimaskineriet gör motstånd mot varje förnyelse. Den revolutionära minoriteten finner sig ensam mot en ledning som trots allt är livrädd för att den skulle kunna sopas undan av en storm vars betydelse, styrka och riktning den inte kan förutse.
Den andra riktning som utvecklingen kan följa rör de ledande eller närmast underordnade kadrer som på grund av sin aktivitet varit föremål för kolonialisternas förföljelser. Det bör understrykas att dessa män nått ledande ställningar tack vare sitt ihärdiga arbete, sin självuppoffring och en föredömlig patriotism. De har arbetat sig upp från botten, är ofta icke-yrkesutbildade arbetare, säsongarbetare eller arbetslösa. De gör sin insats inom det nationella partiet inte för att bedriva politik, utan därför att det för dem är enda möjligheten att känna sig som människor och inte som djur. De känner olust för partiets överdrivna laglydighet. På de begränsade arbetsområden som blivit dem anförtrodda visar de ett mod och en kampanda som nästan automatiskt gör dem till det kolonialistiska förtryckets offer. De har arresterats, dömts, torterats och till sist fått amnesti men använt hela tiden för att utväxla idéer och stålsätta sin vilja. Under hungerstrejkerna och den våldsamma solidaritet som den dagliga utsikten till fängelsets gemensamhetsgravar skapar ser de fram mot sin befrielse som den dag då de skall kunna resa sina landsmän till väpnad kamp. Men under tiden, utanför fängelset, börjar kolonialismen, som känner sig angripen från alla sidor, att göra närmanden till de moderata nationalisterna.
En brytning är således förestående mellan de illegala och de legala tendenserna inom partiet. De illegala känner sig ovälkomna. Man skyr dem. Partiets mera laglydiga medlemmar kommer dem visserligen till hjälp, under iakttagande av tusen försiktighetsmått, men de känner sig redan främmande. De söker då komma i kontakt med de intellektuella elementen, vilkas ståndpunkter de några år tidigare lärt sig att uppskatta. Ett illegalt parti kan på detta sätt uppstå som ett sidoskott till det officiella nationalistiska partiet. Men förföljelserna mot dessa oberäkneliga element intensifieras allteftersom det legala partiet närmar sig kolonialismen och söker att förändra den ”inifrån”. Den illegala minoriteten befinner sig i en historiskt välkänd återvändsgränd.
Eftersom de inte får det nödvändiga stödet i städerna slår sig dessa män i en första omgång ner i periferin, i förstäderna. Men polisen spårar upp dem där också och tvingar dem att helt lämna städerna, där den politiska kampen föres. De tar sin tillflykt till bönderna på landsbygden eller nomaderna i bergen. Den första tiden sluter massorna upp kring dem och skyddar dem mot polisen. Den kämpande patriot som i stället för att leka kurragömma med polisen i städerna väljer att lägga sitt öde i böndernas händer behöver aldrig ångra det. Bönderna höljer honom i en kappa som är lätt att bära, men samtidigt stark som en rustning. Från och med nu lever de som landsflyktiga djupt inne i sitt eget land, avskurna från städerna som hittills format deras begrepp om nationen och den politiska kampen, och blir verkliga partisaner. De måste ständigt byta uppehållsort för att undgå polisen, ofta om natten för att inte tilldra sig uppmärksamhet, och på det sättet får de tillfälle att genomvandra sitt land och verkligen lära känna det. Glömda är stadens kaféer och de eviga diskussionerna om nästa val, pratet om den ene eller den andre polismannens särskilda brutalitet. Med egna öron kan de höra folkets sanna röst och med egna ögon inse dess gränslösa fattigdom. Det går upp för dem hur mycket tid de förlorat på fåfänga kommentarer om kolonialismen och förstår äntligen att förändringen inte kan bli en reform, en förbättring. I ett slags rus som aldrig mer lämnar dem upptäcker de att den politiska agitationen i städerna aldrig kommer att kunna göra något åt och än mindre störta kolonialväldet.
Dessa män vänjer sig vid att tala med bönderna. De upptäcker att landsbygdens massor aldrig upphört att tänka på sin befrielse som ett problem som skall lösas med våld, som en fråga om att återta jorden från främlingarna, som nationell kamp, som väpnat uppror. Allt är plötsligt så enkelt. Dessa män lär känna ett enhetligt folk, som kanske levt statiskt men bevarat sina moraliska normer och sin hängivenhet för nationen intakta. De möter ett högsint och osjälviskt folk, ivrigt att få göra sin insats, otåligt och samtidigt oböjligt stolt. Det är inte svårt att förstå att mötet mellan de av polisen jagade frihetskämparna och de eldiga, instinktivt upproriska massorna kan leda till en explosiv blandning med ovanlig sprängkraft. Männen från städerna går i skola hos folket samtidigt som de själva undervisar det i politisk och militär organisation. Folket slipar sina vapen. Undervisningen varar inte länge eftersom massorna, som på nytt känner sina musklers styrka, driver på sina egna ledare. Den väpnade kampen börjar.
Upproret desorienterar de politiska partierna. Deras egen doktrin har understrukit det fåfänga i varje styrkeprov och deras egen existens innebär ett konstant fördömande av varje uppror. Vissa partier delar i hemlighet kolonialisternas optimism och prisar sig lyckliga över att inte vara inblandade i galenskapen, som man spår snart skall ha kvävts i blod. Men när gnistan väl har tänts sprider sig en löpeld över landet. Pansarvagnarna och flyget är inte så framgångsrika som man trodde. När de ser det ondas omfattning börjar kolonialherrarna bli fundersamma. Bland förtryckarnas egna landsmän höjs röster som riktar uppmärksamheten på situationens allvar.
Folket självt sätter sig, i sina hyddor och i sina drömmar, i förbindelse med den nya nationella rytmen. Med dämpad stämma, djupt inne i sig själv, nynnar det en ändlös hymn till krigarnas ära. Upprorsandan har gripit hela nationen. Nu är det partiernas tur att känna sig utanför.
Inte desto mindre blir upprorsledarna förr eller senare medvetna om nödvändigheten av att utsträcka detta uppror till städerna. Denna insikt är inte tillfällig. Den kröner den dialektik som bestämmer den väpnade nationella frihetskampens utveckling. Även om landsbygden har outtömliga reserver av folklig energi och väpnade grupper sörjer för att kolonialherrarna aldrig kan känna sig säkra där, tvivlar kolonialmakten inte på att den behärskar situationen. Den har ingen känsla av att systemet verkligen är i fara. Upprorets ledning beslutar därför att föra in kriget i fiendens eget läger – de likgiltiga, yverborna städerna.
Upprorets organisation i städerna ställer ledarna inför vissa svårigheter. De flesta av dem har, som vi sett, fötts eller vuxit upp i städerna, men tvingats fly från sin naturliga miljö, därför att de jagades av kolonialisternas polis och för det mesta möttes av bristande förståelse från de politiska partiernas försiktiga och ”förnuftiga” ledare. Deras exil på landsbygden var samtidigt en flykt undan förföljelserna och ett uttryck för deras misstro mot de gamla politiska formationerna. Deras naturliga kontakter i städerna borde vara framträdande nationalister inom dessa partier. Men deras senare livshistoria har fört dem bort från dessa skrämda och nervösa ledare, som aldrig kommit längre än till ett ständigt begrundande av kolonialismens illgärningar.
Redan de första försöken som partisanerna gör att åter komma i kontakt med sina gamla vänner, nämligen de mest vänsterorienterade, bekräftar deras farhågor och berövar dem till och med lusten att återse sina gamla bekanta. Upproret, som började på landsbygden, kommer därför att tränga in i städerna genom den del av bondebefolkningen som sitter fast i städernas periferi, de emigranter från landsbygden som ännu inte hittat ett ben att gnaga på i det koloniala systemet. De män som landsbygdens befolkningstillväxt och den koloniala expropriationen tvingat att överge fädernejorden kretsar oavlåtligt runt de olika städerna i hopp om att endera dagen kunna komma in i dem. I denna massa, bland befolkningen i plåtskjulsstäderna, mitt ibland trasproletariatet, är det som upproret finner den spjutspets som skall öppna dess väg in i staden. Dessa svultna stackare, som rivits loss från sin stam och sin släkt, utgör en av de mest spontana och radikala revolutionära krafterna hos ett kolonialiserat folk.
Under de år som föregick Mau-Mau-upproret gjorde de brittiska kolonialmyndigheterna i Kenya stora ansträngningar för att sätta skräck i trasproletariatet. Polisstyrkor och missionärer förenade sina ansträngningar under åren 1950–1951 för att söka klara av den väldiga ström av unga kenyaner som kom från landsbygden och skogarna och som, när de inte kunde få något arbete, stal, söp och hängav sig åt alla slags laster. Ungdomsbrottsligheten i de kolonialiserade länderna är en direkt följd av att det uppstår ett sådant trasproletariat. På liknande sätt vidtog man i Kongo från och med 1957 drastiska åtgärder för att driva de unga ”odågor” som störde den fastställda ordningen tillbaka till landsbygden. Man öppnade ”hemsändningsläger”, som anförtroddes evangeliska missionsstationer, naturligtvis under den belgiska arméns beskydd.
Men trasproletariatet tillkommer efter sin egen logik. Varken missionärernas nitälskan eller de centrala myndigheternas dekret kan hindra dess växt, lika lite som man med sparkar eller stenar kan hindra en flock råttor att gnaga på trädens rötter.
Plåtskjulsstäderna är det synliga uttrycket för den kolonialiserades biologiskt betingade beslut att till varje pris inta fiendens fästning, om han så tvingas gräva sig fram under jorden. Trasproletariatet och det våldsamma hot som det utgör mot städernas säkerhet betecknar det oåterkalleliga förfallet och betyder att kallbranden nått det koloniala systemets hjärta. Men då kastar sig också hallickarna, de unga gangstrarna, de arbetslösa och småförbrytarna in i frihetskampen som kraftfulla arbetare. Dessa klasslösa dagdrivare finner genom avgörande, militanta aktioner sin väg till nationen. De rehabiliterar sig inte inför kolonialsamhället eller härskarnas moral. Tvärtom, de slår fast att de inte kan erövra en plats i staden utan hjälp av handgranater eller revolvrar. Dessa arbetslösa och undermänniskor rehabiliterar sig inför sig själva och inför historien. Också de prostituerade, 20 francs-flickorna, människor utan hopp, kort sagt alla de som vacklar mellan vanvett och självmord återvinner jämvikten, finner sin plats i ledet och bidrar på ett avgörande sätt till den väckta nationens stora marsch framåt.
De nationalistiska partierna förstår inte detta nya fenomen, som påskyndar deras egen upplösning. I och med att upproret trängt in i städerna ändras hela kampens karaktär. Medan de kolonialistiska trupperna hittills bildat front mot landsbygden måste de nu i all hast rycka in i städerna för att skydda européernas liv och egendom. Förtryckarna måste sprida sina styrkor, för nu är fienden överallt. Upprorsviljan har gripit hela nationen och hela kolonin har blivit krigsskådeplats. De beväpnade bondegrupperna kan andas friare – upproret i städerna ger dem ett oväntat andrum.
Upprorets ledare, som ser hur det entusiastiska och glödande folket riktar avgörande slag mot det kolonialistiska maskineriet, stärkes i sin misstro mot den traditionella politiken. Varje ny framgång ökar deras ovilja mot vad de hädanefter kallar ”gurgelvatten”, svadan, snacket, den sterila agitationen. De börjar förakta ”politiken” liksom de hatar demagogerna. Därför upplever vi till en början en våldsam dyrkan av spontaniteten.
De många bondeupproren på landsbygden vittnar om den nya nationens allestädes tillvaro och soliditet. Varje kolonialiserad som griper till vapen är en del av den nation som nu blivit en levande realitet. Dessa bondeuppror äventyrar den koloniala regimen, tvingar den att hålla alla sina styrkor i beredskap över ett vidsträckt område, där de när som helst kan avskäras från tillförsel. Partisanerna har en enkel paroll: handla så att nationen kan existera. Det finns inga program, inga tal, inga resolutioner, inga särskilda tendenser. Problemet är klart: främlingarna måste ut. Låt oss skapa en gemensam front mot förtryckaren och stärka denna front genom väpnad kamp.
Så länge kolonialismens osäkerhet varar växer den nationella känslan. Nationens sak blir allas sak. Under denna period sker allting spontant, på lokalt initiativ. På varje bergstopp sitter ett slags regering i miniatyr och styr. I varje dalgång, i varje by finner man en nationell myndighet, till och med långt in i vildmarken. Var och en som handlar förkroppsligar nationen och engagerar sig för att den skall segra här och nu. Vi står inför en strategi som grundar sig på den omedelbara situationens radikala krav. Varje spontant bildad grupps mål och program är lokal befrielse. Är nationen överallt så är den också här. Ett steg till, och den finns bara här. Taktiken och strategin sammansmälter. Politiken blir helt enkelt krigskonst. Den aktive politikern är den kämpande motståndsmannen. Att föra krig och bedriva politik är ett och samma.
Detta folk som berövats sin födslorätt och är vant att leva i en snäv krets av inre fejder och stridigheter går nu högtidligt att tvätta och rena nationens ansikte på platsen. I verklig kollektiv extas beslutar familjer som alltid varit varandras fiender att sudda ut allt, att glömma allt. Den ena försoningen avlöser den andra. Nedärvt, hårdnackat hat grävs upp för att utrotas desto säkrare. Medvetandet om att tillhöra en nation höjer det egna medvetandet. Den nationella enheten är först gruppens enhet, som kräver att gamla stridigheter försvinner och allt groll undanröjs. Samtidigt ger man det fåtal som vanärat bygden genom samverkan med fienden chansen att rentvå sig. Uppenbara förrädare och folk som sålt sig till fienden blir däremot dömda och straffade. Under sin marsch framåt lagstiftar folket, finner sig självt och hävdar sin suveränitet. Varje avkrok som väcks ur sin koloniala sömn gripes av en nästan outhärdlig feber. Byarna överflödar av hjärtlighet och ädelmod, av avväpnande godhet och obestridlig vilja att dö för ”saken”. Allt detta påminner om ett brödraskap, ett religiöst samfund, ett slags frimureri. Ingen infödd kan förbli likgiltig inför den nya rytm som rycker med sig nationen. Kurirer sänds ut till angränsande stammar. De utgör upprorets första förbindelsesystem och väcker de områden som ännu förhållit sig passiva. Stammar som varit kända för sin djupa rivalitet begraver stridsyxan under tårar och jubel och lovar varandra stöd och vänskap. I den förestående kampen sluter gamla fiender upp vid varandras sida. Den nationella kretsen vidgas och nya bakhåll vittnar om att nya stammar slutit upp på skådeplatsen. Varje by uppfattar sig själv som en självständig enhet men samtidigt som en länk i kedjan. Gemenskapen mellan stammarna och byarna kan avläsas främst i det ständigt stigande antalet angrepp mot fienden. Varje ny motståndsgrupp, varje ny salva visar att alla är på fiendens spår och redo att möta honom.
Solidariteten kommer ännu klarare till uttryck under upprorets andra etapp, det vill säga då fienden inleder sin offensiv. Efter den första explosionen har kolonialisterna omgrupperat och reorganiserat sina styrkor samt utarbetat en taktik som motsvarar upprorets karaktär. Denna offensiv sätter segerruset och den ideella atmosfären från den första perioden på prov. Fienden koncentrerar sig på bestämda angreppspunkter, mot vilka stora styrkor sättes in. Den lokala gruppen blir snabbt överflyglad, så mycket säkrare som den till en början ännu vill gå till öppen kamp. Den optimism som rådde under den första perioden gör gruppen dristig intill blindhet. Den är övertygad om att dess egen bergstopp är nationen och kan därför inte tänka sig att lämna sina ställningar. Förlusterna växer och sinnena anfäktas av tvivel. Gruppen uppfattar det lokala angreppet som ett avgörande styrkeprov och uppför sig som om hela landets öde avgörs här och nu.
De som har hyllat teorin om att en plötslig kraftansträngning kommer att bryta ner det koloniala systemet med en gång blir naturligtvis tvungna att förneka sin tidigare uppfattning. Illusionerna och segerruset från i går efterträds av den mest vardagliga och praktiska realism. De hårda fakta, de kroppar som nedmejats av maskingevären framkallar en fullständig omprövning av händelserna. Den enklaste självbevarelsedrift säger att det gäller att hålla sig i rörelse. Denna förändring av stridstekniken kännetecknade Angolas frihetskrig under de första månaderna. Vi erinrar oss att den 15 mars 1961 kastade sig en grupp på två eller tre tusen angoleser mot de portugisiska ställningarna. Män, kvinnor och barn, beväpnade eller obeväpnade, störtade i kompakta massor, i våg efter våg, mot områden där kolonialherren, militären och Portugals flagg rådde. Byar och flygplatser omringades och utsattes för upprepade angrepp men tusentals angoleser blev också nedmejade av kolonialisternas eld. Det tog inte lång tid för det angolesiska upprorets ledare att förstå att de måste finna andra metoder om de verkligen ville befria sitt land. Därför har också den angolesiske ledaren Holden Roberto genomfört en fullständig omorganisering av den nationella angolesiska armén, med hänsyn tagen till erfarenheterna från andra länder och gerilla tekniken.
I gerillakriget försiggår kampen nämligen inte där man är, utan dit man beger sig. Varje motståndsman bär fosterlandet med sig mellan sina bara tår. Den nationella befrielsearmén möter inte fienden i ett avgörande slag utan marscherar från by till by, döljer sig i skogen och jublar invärtes när de ser dammolnet efter fiendens kolonner nere i dalen. Stammarna vidtar sina förberedelser, grupperna sätter sig i rörelse och skiftar terräng. Krigarna från norr drar västerut, bönderna från slättlandet klättrar upp i bergen. Ingen strategisk ställning får företrädesrätt. Fienden inbillar sig att han förföljer oss, men vi sörjer alltid för att vara i hälarna på honom och slår till i samma ögonblick som han tror att han tillintetgjort oss. Från och med nu är det vi som förföljer. Med all sin teknik och hela sin eldkraft gör fienden intryck av att sitta fast på stället och sjunka ner. Vi sjunger, vi jublar.
Upprorets ledare inser emellertid att man måste upplysa grupperna, instruera dem och utbilda dem politiskt, skapa en armé med ett överkommando. När nationen grep till vapen var den ännu utspridd, sönderstyckad. Denna uppfattning måste nu korrigeras och övervinnas. De ledare som flytt undan det sterila politiska livet i städerna återupptäcker politiken, inte längre som en teknik för att lura folket eller avleda dess aktivitet, utan som ett medel för att intensifiera kampen och förbereda folket att med klart medvetande överta ledningen av landet. Upprorets ledare inser att de spontana bonderesningarna, hur storartade de än är, måste kontrolleras och styras. De tvingas förneka rörelsen som oöverlagd bonderesning för att i stället förvandla den till ett revolutionärt krig. De upptäcker att kampens framgång förutsätter klara mål, en utmejslad metodik och i synnerhet att massorna blir medvetna om att deras ansträngningar är led i en dynamik där tiden är en viktig faktor. Man kan hålla ut i tre dagar, kanske i tre månader med stöd av den kraftreserv som folkets uppdämda hat utgör, men man vinner inte ett nationellt krig, man förintar inte fiendens fruktansvärda militärmaskin och man skapar inte en ny människotyp med mindre än att de kämpande höjes till en högre nivå av medvetande. Det är inte nog med mod och ståndaktighet eller med vackra slagord.
Krigets förlopp öppnar för övrigt snabbt ledarnas ögon. Fienden ändrar nämligen taktik. Parallellt med sina brutala undertryckningsaktioner gör han demonstrativa avspännings- och försoningsgester, manövrerar för att splittra den nationella fronten och bedriver ”psykologisk krigföring”. Här och där lyckas han återuppliva stamfejderna med hjälp av provokatörer och börjar själv undermineringsarbete. Kolonialisterna begagnar sig särskilt av två kategorier av infödda. För det första de traditionella kollaboratörerna, stamhövdingarna, kaiderna och medicinmännen. Vi har konstaterat att bondebefolkningens enformiga och stillastående liv medfört att den alltjämt hyser stor vördnad för de religiösa ledarna och för de gamla familjernas ättlingar. Stammen följer blint den kurs som anvisas av dess överhuvud. Med guld och ärofulla ämbeten söker kolonialisterna tillförsäkra sig dessa förtroendemäns tjänster.
Även bland trasproletariatet finner de lätthanterliga hjälptrupper. Därför måste varje nationell befrielserörelse ägna detta trasproletariat stor uppmärksamhet. Det besvarar alltid appeller till uppror, men om det sedan åsidosättes kan denna mängd av hungriga och parias lika gärna delta i konflikten på förtryckarnas sida. Förtryckaren, som aldrig försitter ett tillfälle att ”låta negrerna äta upp varandra”, utnyttjar smidigt den okunnighet och det bristande medvetande som är trasproletariatets svagheter. Om denna människoreserv inte strax organiseras av upprorets ledare kommer den att återfinnas som hjälptrupper åt kolonialisterna. I Algeriet var det trasproletariatet som försåg fransmännen med harkier och messalister. I Angola är det folk från samma miljö som öppnat vägarna framför de portugisiska kolonnerna. I Kongo var det trasproletariatet som demonstrerade för regionalt självstyre i Kasai och Katanga, medan det i Léopoldville lät sig utnyttjas för ”spontana” massmöten mot Lumumba.
Fienden analyserar de krafter som står bakom upproret, studerar allt grundligare det kolonialiserade folk som är hans motståndare och finner de ideologiska svagheterna hos vissa labila befolkningsskikt. Vid sidan av ett målmedvetet och välorganiserat avantgarde hittar motståndaren en mängd människor som kan bringas att vackla på grund av sitt fysiologiska elände, sina tidigare förödmjukelser och den ansvarslöshet vid vilken de vant sig. Fienden är redo att betala ett högt pris för att kunna utnyttja denna massa. Med hjälp av bajonetter och avskräckande bestraffningar skapar han en spontan opinion för eget bruk. Dollar och belgiska franc strömmar in i Kongo medan utskrivningarna mot Hova mångfaldigas på Madagaskar och rekryterna, som i verkligheten är gisslan, tvångsinskrives i de franska styrkorna i Algeriet. Upprorets ledare bevittnar hur nationen bokstavligen håller på att kantra. Hela stammar konstituerar sig som harkier, utrustas med moderna vapen och går sedan på krigsstigen mot den rivaliserande stammen, vilken för tillfället stämplas som nationalistisk. Den fruktbara och storslagna enhälligheten från kampens första period undergräves. Den nationella enigheten naggas i kanterna och upproret står inför en avgörande vändpunkt. Det är nu en historisk nödvändighet att organisera massorna politiskt.
Den anslående viljeakt som i ett slag skulle föra det kolonialiserade folket till absolut suveränitet, övertygelsen om att alla grupper inom nationen skulle följa strömmen i samma takt och med samma klara medvetande, denna kraft som ingav de största förhoppningar, visar sig i praktiken vara en svaghet. Så länge den kolonialiserade inbillade sig att han utan vidare kunde förvandla sig till fri medborgare i ett fritt land, så länge han av sina musklers kraft lät sig luras att tro på deras omedelbara verkan, kunde han inte göra verkliga framsteg på kunskapens väg. Hans insikt var begränsad. Att han engagerar sig lidelsefullt i kampen – i synnerhet om det är fråga om väpnad kamp – det har vi sett. Bönderna kastade sig in i upproret med desto större entusiasm som de klängt sig fast vid ett levnadssätt som i praktiken var en protest mot kolonialismen. Med många knep och en balanskonstnärs smidighet hade de i stort sett lyckats försvara sin medfödda individualism mot det koloniala förtrycket. De var nästan övertygade om att de hade besegrat den. Bondens stolthet, hans motvilja mot att gå ner i städerna och beblanda sig med deras för främlingen uppförda värld, hans ständiga tillbakavikande inför den koloniala förvaltningens närmanden verkade som en permanent bekräftelse av att han höll lika starkt på sin boskillnad som kolonialisten på sin.
Att den kolonialiserade besvarar rasism med sitt eget rasmedvetande, att han vill försvara sig själv och sin egen hudfärg, är naturligtvis tillräckliga grunder för att engagera sig i kampen. Men önskan att främlingshatet och rasstoltheten skall triumfera räcker inte för att föra ett helt krig, för att tåla ett massivt förtryck eller bevittna att hela ens familj utplånas. Rasismen, hatet, bitterheten och den legitima hämndlystnaden ger inte energi nog för ett befrielsekrig. Dessa vitglödande blixtar i medvetandet som kastar ut mig och min kropp på en stormig väg, i nästan patologisk trans, där den andres ansikte gör att jag gripes av svindel, där mitt blod kallar på den andres blod, där min död kräver hans död genom blotta tröghetslagen – alla dessa starka lidelser från kampens första tid ebbar ut, om de inte skall suga näring ur sig själva. Det är sant att fiendens framfart ständigt tillför kampen nya emotionella element, friskar upp hatet och ger soldaten nya anledningar att gå ut och söka efter ”en kolonialist att skjuta ner”. Men den som har ansvaret får dagligen klart för sig att hatet inte är något program. Man kan inte, utan att hamna i ren perversitet, överlåta åt fienden att med sina upprepade förbrytelser göra klyftan ständigt mer oöverstiglig och på det viset driva hela folket över på upprorsmännens sida. Under alla omständigheter söker fienden, som vi redan sett, att vinna vissa delar av befolkningen, vissa regioner, vissa hövdingar. Under kampens utveckling får kolonisatörerna och polisen nya order om att uppträda mera nyanserat, mera ”humant”. Man kanske går så långt att de infödda börjar att tituleras ”herr” och ”fru”. Man blir allt hövligare och mera förekommande, så att den kolonialiserade får intryck av att det skett en konkret förändring.
Den kolonialiserade har inte gripit till vapen bara därför att han höll på att svälta ihjäl eller därför att han såg sitt samhälle gå under, utan också därför att kolonisatören betraktade honom som ett dragdjur och behandlade honom som ett sådant. Därför kan han påverkas av den nya tonen. Fiendens psykologiska fynd avväpnar honom. Teknologer och sociologer vägleder kolonialisterna i deras manövrer och inriktar sina studier på ”komplexen”: frustrationskomplexet, krigarkomplexet, kolonialiseringskomplexet osv. Den infödde alieneras, man söker att avväpna honom med psykologi och naturligtvis också med lite pengar. Dessa ynkliga åtgärder, dessa fasadreparationer, som för övrigt avvägs i noggranna doser, har en viss framgång. Den kolonialiserades hunger, hans hunger efter allt som gör honom till en människa – hur obetydlig som helst – är så obetvinglig att dessa allmosor ibland får honom att vackla. Hans medvetande är så osäkert och oklart att minsta lilla ansats till vänlighet gör intryck på honom. Den längtan efter fullt dagsljus som var så stark till en början äventyras ständigt av nya mystifikationer. De våldsamma, himlastormande kraven blir mindre anspråksfulla. Den okuvliga varg som ville förtära allt, det oväder som skulle dra med sig en verklig revolution står snart inte att känna igen om kriget drar ut på tiden, och det gör det. Den kolonialiserade kan när som helst låta sig avväpnas av det minsta medgivande.
Att den kolonialiserade är så föga ståndaktig kommer som en chock för upprorets ledare. Först är de desorienterade, men inser nödvändigheten av nya förklaringar och försök att hindra att det nationella medvetandet försumpas. För kriget går vidare, fienden organiserar sig, stärker sin ställning och förstår sig allt bättre på upprorsmännens strategi. Den nationella befrielsekampen innebär inte att man tar ett enda jättesteg. Hjältedikten skrives mödosamt, dag för dag, och de lidanden kriget medför övergår den koloniala periodens. Där nere i städerna verkar det som om kolonisatörerna förändrat sig. Våra landsmän har fått det bättre. Man respekterar dem. Tiden går och den kolonialiserade som engagerat sig i kampen får inte vackla, det får heller inte folket bakom honom. De får inte tro att målet redan har uppnåtts. De får heller inte – när man förklarar målet för dem – tvivla på att det kan uppnås. Ännu en gång gäller det att ge klara besked, så att folket får veta vart vägen leder och hur det skall komma till målet. Kriget är inte ett slag, utan en lång rad strider av vilka ingen i sig själv är avgörande.
Det är alltså nödvändigt att spara på krafterna och inte kasta in dem i vågskålen på en gång. Kolonialismens reserver är större än den kolonialiserades. Som sagt, kriget varar. Fienden slår ifrån sig. Avgörandet faller varken i dag eller i morgon. Det började i själva verket på krigets första dag. När kampen en gång tar slut så blir det inte därför att alla motståndare är undanröjda, utan därför att den siste motståndaren av en mängd skäl kommit underfund med att han har intresse av att avsluta denna kamp och erkänna det kolonialiserade folkets suveränitet. Kampens mål får inte förbli lika vagt formulerade som under den första tiden. För då riskerar man, varje gång som fienden gör en aldrig så liten koncession, att folket frågar sig varför det är nödvändigt att fortsätta kriget. Vi har vant oss till den grad vid ockupantens förakt, vid hans fasta vilja att till varje pris upprätthålla sitt välde, att varje initiativ som verkar generöst kan tolkas som tecken på god vilja och hälsas med glad förvåning. Då jublar den infödde. Man måste åter och åter upprepa förklaringarna och få den kolonialiserade att förstå att han inte skall låta sig förledas av motståndarens koncessioner. De är inget annat än koncessioner och har aldrig central betydelse. Ur den kolonialiserades synpunkt kan i själva verket ingen koncession ha central betydelse om den inte angår frågan. om den koloniala regimens vara eller icke-vara.
Man kan mycket väl tänka sig att ockupationsmakten helt undanröjer de mest brutala bevisen för sin närvaro. Det skulle minska hans omkostnader och tillåta honom att koncentrera sina styrkor. Men han kommer att kräva ett högt pris för att dra tillbaka sina trupper, nämligen ett avgörande inflytande på landets framtida öde. Det finns nog av historiska exempel på att det land som till varje pris vill uppnå sådana koncessioner och nöjer sig med dem blir än mer klavbundet än förr, även om det sker på ett maskerat sätt. Folket och alla dess ledare måste vara klara över att vissa koncessioner med historisk lagbundenhet betyder ännu stramare tyglar. Där det nödvändiga upplysningsarbetet inte gjorts inlåter sig en del partiledare med en förbluffande tanklöshet på svävande kompromisser med de tidigare kolonialisterna. Den kolonialiserade måste förstå att kolonialismen aldrig ger honom något till skänks. Vad han uppnått med politiska och militära medel är inte ett resultat av kolonialistens goda vilja eller goda hjärta, utan visar bara att denne inte längre kan uppskjuta dessa nödvändiga koncessioner. Den kolonialiserade bör dessutom veta att det är han och inte kolonialisterna som gör medgivanden. När den brittiska regeringen beslutar ge den afrikanska befolkningen ytterligare några platser i Kenyas nationalförsamling skulle det vara oförskämt eller helt aningslöst att påstå att den därmed gör koncessioner. Måste inte alla inse att det är Kenyas folk som gjort koncessioner? Det är på tiden att de utplundrade kolonialfolken ändrar sin inställning radikalt. Den kolonialiserade kan till nöds acceptera en kompromiss med kolonialismen, men aldrig köpslagan.
Alla dessa redovisningar av situationen, denna gradvisa uppklarning av det nationella medvetandet och ökande kunskap om samhällenas historia är möjliga endast om folket organiseras och får en politisk struktur. En sådan organisation upprättas med hjälp av de revolutionära element som lämnade städerna i början av upproret eller de krafter som sökt sig ut till landsbygden allteftersom kampen utvecklats. De utgör kärnan i vad som så småningom blir upprorets politiska organ. De bönder som hela tiden ökar sina kunskaper genom nya erfarenheter kommer att i sin tur visa sig väl ägnade att leda folkets kamp. En ömsesidig ström av upplysning och erfarenheter uppstår på detta sätt mellan nationen på krigsfot och dess ledare. De traditionella institutionerna stärkes, förankras och blir ibland föremål för en genomgripande förvandling. De domstolar som avgör konflikterna, djemaas och byförsamlingarna, kommer att fungera som revolutionstribunaler, som politiska och militära kommissioner. I varje kampgrupp, i varje by framträder det politiska kommissarier som kan hjälpa folket att förstå sammanhangen kring nya, förvirrade företeelser, som skapar osäkerhet och verkar desorienterande. Partisanen förargar sig exempelvis över att många infödda i städerna fortsätter att leva som om det som skedde i bergen inte angick dem och överhuvudtaget inte förstod att den avgörande frihetskampen börjat. Städernas tystnad och fortsatta dagliga rutin ger bonden det bittra intrycket att en hel befolkningsgrupp nöjer sig med att vara åskådare. Sådant bidrar till att väcka böndernas ovilja och stärker deras tendens att förakta och fördöma stadsborna. Det blir den politiske kommissariens uppgift att nyansera denna ståndpunkt genom att få dem att inse att vissa befolkningsgrupper har särskilda intressen, som inte alltid sammanfaller med hela nationens intressen. Så småningom kommer folket att förstå att den nationella oavhängigheten blottar skilda slags realiteter, ofta avvikande och motstridande synpunkter och intressen. Det är viktigt att upplysningsarbetet kommer på detta stadium, då det gäller att ersätta en allomfattande och odifferentierad nationalism med ett klarare medvetande om de sociala och ekonomiska problemen. Folket, som i kampens början antagit kolonialisternas primitiva människosyn och delat upp samhället i vita och svarta, araber och roumis, upptäcker så småningom att det finns negrer som är ”vitare” än några européer och att alla befolkningsskikt inte är villiga att avstå från sina privilegier eller att uppge sina intressen den dag landet blir självständigt. Folket upptäcker också att det finns infödda som, långt ifrån att förlora fattningen, tvärtom tycks utnyttja kriget för att stärka sin kassa och utvidga sin makt. Det finns infödda som bedriver svartabörshandel och inhöstar verkliga krigsprofiter på bekostnad av det enkla folket, som sin vana trogen offrar sig utan baktankar och utgjuter sitt blod för fosterlandet. Motståndsmannen, som med sin primitiva utrustning ställer upp mot kolonialisternas krigsmaskin, ser hur han indirekt röjer väg för en ny exploateringsapparat alltefter som han bryter ner kolonialisternas välde. Det är en obehaglig, pinsam och upprörande upptäckt. Allt var så mycket enklare förr. De onda var på den ena sidan, de goda på den andra. Efter den tidigare, idylliska men verklighetsfrämmande scenbelysningen kommer ett dunkel som förvirrar medvetandet. Folket upptäcker att exploateringens skändliga företeelse kan uppträda i svart eller arabisk form. Det ropar: Förräderi! men den reaktionen måste korrigeras. Det är inte fråga om ett nationellt, utan om ett socialt förräderi och folket måste lära sig att i stället ropa: Tag fast tjuven! På den mödosamma vägen till en mera rationell uppfattning av tingen måste folket också överge sin alltför schematiska syn på förtryckaren. Detta släkte sönderfaller vid närmare betraktande. Den kolonialiserade upptäcker att vissa kolonisatörer inte medverkar i andras kriminella hysteri och även på andra sätt skiljer sig från släktet. En del av dessa människor, som först urskillningslöst föstes ihop i ett monolitiskt block av främlingar, fördömer kolonialkriget. Det kommer som en chock när representanter för detta släkte går över till den andra sidan, gör sig till negrer eller araber och underkastar sig lidandena, tortyren och döden.
Dessa exempel är ägnade att dämpa det totala hat som den kolonialiserade känner mot den europeiska befolkningen. Han omfattar dessa undantagsmänniskor med varm hängivenhet och eftersom han nu en gång har lätt för att överdriva sina känslor är han benägen att skänka dem sitt absoluta förtroende. Även i moderlandet, betraktat som en oförsonlig och blodtörstig styvmor, tar många, delvis berömda personligheter till orda mot regeringens våldspolitik och kräver att man tar hänsyn till det kolonialiserade folkets nationella vilja. Soldater deserterar från kolonialmaktens armé, andra nekar att slåss mot frihetens sak och går i fängelse för detta folks rätt till oavhängighet och självstyre.
Kolonisatören är inte längre mannen som måste slås ihjäl. Många kolonisatörer visar långt större förståelse för nationalisternas sak än vissa av nationens egna söner. Rasen är inte längre något absolut kriterium i den ena eller den andra riktningen. Man utfärdar inte längre automatiskt betyg om god vandel åt varje neger eller varje muhammedan. Man tar inte längre fram kniven eller geväret så snart en kolonisatör visar sig. Man arbetar sig fram till ofullständiga, begränsade och rörliga sanningar. Allt detta är naturligtvis mycket svårt. Hur snabbt folket skall bli vuxet beror på hur effektivt det kan organiseras och vilken ideologisk nivå dess ledare utvecklas till. Denna ideologiska nivå kommer att omdanas och höjas allteftersom man drar lärdom av kampen, av motståndarens manövrer, av segrar och nederlag. Ledningen visar sin styrka och sin auktoritet genom att påpeka de begångna felen och utnyttja varje anledning att se tillbaka för att säkra nya framsteg. Varje lokalt bakslag måste analyseras för att läxan skall komma alla byar och alla motståndsgrupper till godo. Upproret bevisar sin rationella bas och uttrycker sin mognad varje gång det med utgångspunkt från en särskild händelse fördjupar folkets förståelse av helheten. Gentemot dem som är rädda för nyanseringar och tror att sådana driver in kilar i folkets front måste ledningen hålla fast vid de principer som framgått ur det egna och andra folks kamp för sin befrielse. Det finns en tankens brutalitet och ett förakt för subtiliteter och individuella fall som kan kallas revolutionärt, men det finns också ett annat slags brutalitet, som är till det yttre förbluffande likt det första slaget, som är kontrarevolutionärt, anarkistiskt och typiskt för äventyrspolitiker. Om denna renodlade, totala brutalitet inte ögonblickligen bekämpas kommer den att leda rörelsen till nederlag inom några få veckor.
Den aktive nationalist som på sin tid lämnade staden, uppbragt över ledarnas demagogiska och reformistiska manövrer och besviken över ”politiken”, har under sin konkreta praxis upptäckt en ny politik, som inte alls liknar den förra, en politik för ansvariga ledare som förstår sin plats i historien och är villiga att bruka både muskler och hjärna för att styra befrielsekampen rätt. Denna politik är nationell, revolutionär, social. Den kolonialiserades nya verklighet måste skapas i handling. Det är kampen som får den gamla koloniala verkligheten att explodera, som avslöjar förut okända fasetter, framhäver nya betydelser och sätter fingret på de motsättningar som dolts av denna verklighet. Det folk som kämpar, som tack vare kampen känner den nya verkligheten och gjort den till sin, har rivit sig lös från kolonialismen och kan gå vidare framåt i trygg förvissning om att det kommer att motstå alla bedrägeriförsök och alla patetiska nationalsånger. Endast det folk som övat våld i organiserade former, ett våld som begrundats av ledningen, har nyckeln till den sociala verkligheten. Utan denna kamp, utan detta medvetande genom praxis, blir det bara karneval och trumpeter, några få tekniska förändringar och reformer i toppen, en ny flagga, och nere på botten en oformlig massa som lever kvar i ”medeltiden” och fortsätter sin eviga kretsgång.