III. Det nationella medvetandets fallgropar

Att kampen mot kolonialismen inte nödvändigtvis föres i ett nationa­listiskt perspektiv är en sak som historien lär oss. Länge gäller det för den kolonialiserade att först och främst bekämpa vissa former av orätt: tvångsarbete, prygelstraff, underbetalning, inskränkta politiska rättigheter osv. Denna kamp för demokratin, mot människans förtryck, framträder gradvis ur nyliberalismens universalistiska förvirring och utmynnar ibland på mödosamma vägar i nationella krav. Men när eliterna är dåligt förberedda och det inte finns någon organisk förbindelse mellan dem och massorna, när dessa visar sig slöa och fega i det av­görande ögonblicket, leder detta till tragiska bakslag.

I stället för att utkristallisera hela folkets innersta förhoppningar, i stället för att vara det ögonblickliga och mest uppenbara resultatet av folkets mobilisering, blir det nationella medvetandet en form utan innehåll, bräcklig och grov. De sprickor som vi upptäcker i den förklarar lätt nog varför man i de unga, oavhängiga länderna så ofta sätter rasen före nationen, stammen före staten. Det är på dessa sprickor man måste skylla stegen tillbaka, som är så svåra och skadliga för nationens utveckling, för den nationella enheten. Vi skall försöka att påvisa att dessa svagheter och dessa allvarliga faror är det historiska resultatet av att de underutvecklade ländernas bourgeoisi inte kan analysera vad som sker hos folket eller utvinna den rationella kärnan ur detta ske­ende.

När nationalkänslan i u-länderna lider av sådana nära nog medfödda svagheter så beror det inte bara på att den koloniala regimen lemlästat den kolonialiserade människan, utan också på att den nationella bourgeoisin på grund av sin slapphet, sitt andliga armod och sina kosmopolitiska tänkesätt inte varit vuxen sin uppgift.

Den nationella bourgeoisi som övertar makten efter kolonialisterna är en underutvecklad bourgeoisi. Dess ekonomiska makt är nästan lika med noll och kan i varje fall på inget sätt jämföras med makten hos moderlandets bourgeoisi, som den skall avlösa. I sin självbeundran har den nationella bourgeoisin varit djupt övertygad om att den med fördel kunde ersätta moderlandets. Men självständigheten, som bokstavligen ställer den mot väggen, utlöser katastrofala reaktioner hos denna infödda bourgeoisi som då gripes av panik och skickar ut nervösa vädjanden om hjälp från det gamla moderlandet. De mest upplysta befolkningsskikten i den nya staten, akademikerna och köpmännen, är numerärt mycket små. De är koncentrerade till huvudstaden och har ett begränsat verksamhetsområde inom handeln, lantbruket och de fria yrkena. Inom denna nationella bourgeoisi finns varken industriledare eller finansmän. Den nationella bourgeoisin i u-länderna sysslar varken med produktion, teknisk konstruktion eller arbetsledning, utan är uteslutande inriktad på förmedlande verksamhet. Att vara ”innanför”, att ha sin plats i kretsloppet tycks vara dess trängtan. Den nationella bourgeoisin präglas av affärsmannens, inte av industriledarens tänkesätt. Det är bara alltför sant att kolonialisternas rovgirighet och det embargosystem de infört inte lämnat denna nationella bourgeoisi något annat val.

En bourgeoisi som samlar kapital är otänkbar i ett kolonialsamhälle. Men frågan är om inte en verklig nationell bourgeoisi i ett under­utvecklat land bör se det som sin historiska uppgift att förneka sig själv som bourgeoisi, som instrument för kapitalet, för att i stället göra sig till slav under det revolutionära kapital som folket utgör.

I ett underutvecklat land bör en verklig nationell bourgeoisi göra det till sin uppgift att svika sitt traditionella kall och i stället gå i skola hos folket, det vill säga till dess förfogande ställa det intellektuella och tekniska kapital som den skaffat sig i kolonialmaktens universitet. Dessvärre upplever vi alltför ofta att den nationella bourgeoisin ryggar tillbaka för en sådan modig och positiv, rimlig och fruktbar insats och i stället med bästa samvete i världen väljer den traditionella bourgeoisins väg – en väg som leder till nationens fördärv – och blir en bourgeoisi i ordets mest banala, idiotiska och cyniska bemärkelse.

Från och med en viss tidpunkt följer de nationalistiska partierna en rent nationell politik. De mobiliserar folket i oavhängighetens namn och överlåter resten åt framtiden. Frågar man dem om det ekonomiska programmet för den nya stat som de kräver och om den styrelseform de tänker upprätta visar de sig ur stånd att ge något svar, därför att de helt enkelt är helt okunniga om de ekonomiska förhållandena i sitt eget land.

Denna ekonomi har alltid utvecklats utan deras medverkan. De har bara ytliga, inlästa kunskaper om föreliggande och potentiella resurser i sitt lands jord och underjord. De kan därför bara diskutera dessa problem i allmänna, abstrakta vändningar. Efter frigörelsen kommer denna underutvecklade, numerärt och ekonomiskt svaga bourgeoisi att vägra följa med på den revolutionära vägen och stagnera ohjälpligt. Den kan inte ge fritt utlopp åt sin talang, som den med någon rätt kunde säga att kolonialsystemet hämmade. Bristen på kapital och på utbildad personal kommer att i åratal hänvisa den till en hantverksekonomi. Ur dess synvinkel, som inte kan vara annat än mycket begränsad, är en nationell ekonomi en ekonomi som grundar sig på vad den kallar lokala produkter. Därför håller den stora tal till hantverkets ära. Då denna bourgeoisi inte kan anlägga några fabriker där sådana skulle vara mest inbringande för landet och för den själv, omger den hantverket med en patriotisk nimbus som skall göra det till en del av nationens ärorika traditioner och som för övrigt ger samma bourgeoisi betydande förtjänster. Denna blinda tro på de lokala produkterna och denna fantasilöshet när det gäller att finna nya utvecklingsvägar gör också att den nationella bourgeoisin sitter fast i en jordbruksproduktion som var typisk för den koloniala tiden.

Självständigheten medför med andra ord inget nationalekonomiskt nytänkande. Allt beror framgent av årets skörd av jordnötter, kakao och oliver. Behandlingen av grundprodukterna förändras inte heller. Ingen förädlingsindustri skapas inom landet. Man fortsätter att exportera råvarorna. Man fortsätter att spela rollen som Europas smålantbrukare.

Samtidigt kräver den infödda bourgeoisin oavlåtligt att ekonomin och handeln nationaliseras. Därmed menar den inte att landets ekonomiska resurser skall ställas i hela nationens tjänst och brukas för att tillgodose dess behov. Det betyder heller inte att staten skall organiseras efter nya sociala förhållanden som den beslutat att främja. Att nationalisera innebär enligt bourgeoisins språkbruk kort och gott att infödda skall överta kolonialisternas privilegier.

Eftersom bourgeoisin varken har de nödvändiga materiella medlen eller tillräckligt mycket utbildad personal (framför allt ingenjörer och tekniker) begränsar den sina anspråk till övertagande av affärsagen­turer och handelshus som tidigare innehades av kolonisatörerna. Den nationella bourgeoisin träder i den tidigare europeiska befolkningens ställe som läkare, advokater, köpmän, handelsresande, generalagenter osv. Den menar att landets värdighet och dess egna, legitima intressen kräver att de besätter alla dessa poster. Från och med nu yrkar den på att få tjänstgöra som mellanhand för alla de stora utländska bolag som önskar upprätthålla sin verksamhet i landet eller nyetablera sig där. Den nationella bourgeoisin upptäcker att dess historiska mission är att tjänstgöra som förmedlare. Som man ser handlar det inte om att göra en insats för att omvandla nationen, utan helt prosaiskt om att fungera som en drivrem för en kapitalism som tvingats kamouflera sig och i dag döljer sig bakom nykolonialismens mask. Denna bourgeoisi är – utan några komplex och med sin värdighet i behåll – tillfreds med rollen som den västliga bourgeoisins handelsagent. Denna inbringande roll, denna småkrämarattityd, denna snäva syn och brist på ambition visar den nationella bourgeoisins oförmåga att uppfylla sin historiska roll som bourgeoisi. Den dynamiska uppfinnar- och upptäckaranda som präglar bourgeoisin i andra länder lyser ömkligen med sin frånvaro. I stället är det njutningslystnaden som gör sig bred. Psykologiskt sett identifierar sig u-ländernas bourgeoisi med sina europeiska klassfränder, som varit dess läromästare i allt, men den nöjer sig med att kopiera deras negativa och dekadenta drag, utan att någonsin ha genomlöpt de pionjär­etapper som man inte kan frånkänna denna västliga bourgeoisi och som är grunden till dess inflytande. En bourgeoisi i sin linda identifierar sig med en bourgeoisi på fallrepet. Tro inte att den tar etapperna med stormsteg. Den börjar i själva verket vid slutet. Den är senil utan att någonsin ha lärt känna ungdomens obändighet, dristighet och seger­vilja.

I sina dekadenta strävanden kommer den infödda bourgeoisin att få god hjälp av de västliga bourgeoisier som låter sig representeras av turister på jakt efter exotisk atmosfär, storvilt och kasinon. Den bygger fritidscentra och semesterparadis för den västliga bourgeoisin. Detta kallas att främja turismen, som därför utropas till en del av landets näringsliv. Den som vill se hur element ur det tidigare kolonialiserade landets bourgeoisi börjar uppträda som förlustelseagenter för den väst­liga bourgeoisin behöver bara rikta blicken mot Latinamerika. Spelbankerna i Havanna och Mexiko, plagerna i Rio, de brasilianska och mexikanska småflickorna – trettonåriga mestisjäntor som bedriver sin trafik i Acapulco och Copacabana – är skändliga vittnesbörd om den infödda bourgeoisins depravation. Denna bourgeoisi saknar alla idéer, den är inkrökt i sig själv, avskuren från folket och undergräves av sin medfödda oförmåga att genomtänka problemen ur hela nationens synpunkt. Därför påtar den sig rollen som de utländska bolagens förval­tare och gör i praktiken sitt land till en bordell för Europa.

Ja, se på Latinamerika, där vissa republiker verkligen erbjuder en sorglig anblick. Efter ett par timmars flygtur anländer USA:s affärsmän, bankirer och teknokrater till ”tropikernas paradis” där de tack vare sina ”reserver” under åtta, tio dagar kan hänge sig åt allsköns utsvävningar.

De infödda som äger större jordegendomar uppför sig på praktiskt taget samma sätt som städernas bourgeoisi. Så snart landet förklarats oavhängigt kräver storbönderna att lantbruket skall nationaliseras, och med intriger av alla de slag lyckas de komma över de vitas farmer och gårdar och stärker därmed sin makt i distriktet. Däremot söker de inte modernisera jordbruket, och de bekymrar sig heller inte om att öka avkastningen eller att integrera verksamheten i en verkligt nationell ekonomi.

Jordägarna kräver faktiskt att myndigheterna skall ge dem hundra gånger så många privilegier och skattelättnader som de utländska kolonisatörerna åtnjöt. Exploateringen av lantarbetarna ökar och blir plötsligt legitim. Viftande med två, tre slagord avkräver dessa nya kolonialherrar sina arbetare väldiga insatser i det nationella återuppbyggets namn. Det är inte tal om någon modernisering av jordbruket, om någon utvecklingsplan eller om några initiativ, eftersom sådana medför ett minimum av risker och bara tanken härpå slår dessa kretsar med skräck. Den jordägande bourgeoisin förhåller sig försiktigt avvaktande och gror mer och mer fast i det system som anlagts av kolonialisterna. I jordbruksfrågor är det regeringen som måste ta initiativet. Det är också den som fastställer planerna, uppmuntrar och finansierar ny­heterna. Godsägarna vägrar att ta den minsta risk. De värjer sig mot vågspel och vägrar att bygga på lösan sand. De kräver säkra och snabba intäkter. Deras förtjänster är enorma i förhållande till national­inkomsten men återinvesteras inte. Pengarna skall läggas på kistbotten – det är dessa jordägares urmodiga tänkesätt. Det finns borgare som, särskilt närmaste tiden efter frigörelsen, finner det angeläget att gå till utländska banker med de rikedomar som de utvunnit ur landets jord, men de största summorna går till statussymboler – bilar och villor – allt drag som ekonomerna med rätta betecknat som karakteristiska för en underutvecklad bourgeoisi.

Vi har redan konstaterat att den kolonialiserade bourgeoisi som kommer till makten brukar sin klassaggressivitet till att bemäktiga sig de poster som tidigare innehades av främlingarna. Efter frigörelsen kommer den nämligen i konflikt med kolonialismens mänskliga relikter: europeiska advokater, köpmän, jordägare, läkare och högre tjänstemän. Den bekämpar skoningslöst dessa människor, ”vilkas fortsatta närvaro är ett hån mot nationen”. Den propagerar energiskt för att de ledande befattningarna skall överlämnas till landets egna medborgare, till afrikanerna. Dess uppträdande blir i själva verket alltmer rasistiskt. Den ställer brutalt sitt kategoriska krav till regeringen: vi vill ha dessa poster. Först när den fått dem kommer den att dämpa tonen.

Vi möter samma former av nationalism hos städernas proletariat, de arbetslösa massorna och småhantverkarna, men det bör sägas att de blott följer bourgeoisins exempel. Medan den nationella bourgeoisin ­rivaliserar med européerna går de lägre klasserna till kamp mot afrikaner av främmande nationalitet. Elfenbenskusten exempelvis har efter frigörelsen blivit skådeplats för rasupplopp under vilka befolkningen gått till angrepp mot invånare från Dahomey och Volta, som skaffat sig kontroll över vissa delar av detaljhandeln. Nationalismen har urartat till extremism, chauvinism och rasism. Man kräver att dessa utlänningar skall ge sig av, slår sönder deras butiker eller sätter dem i brand, man lynchar dem till och med. Det slutade med att Elfenbenskusten gav efter för opinionen och beordrade köpmännen från Dahomey och Volta att lämna landet. I Senegal var det folkets ovilja mot sudaneserna som kom Malifederationen att spricka, som Mamadou Dia har bekräftat:

När senegaleserna antog Mali-mystiken var det i själva verket på grund av tillit till sina ledare. Deras anslutning till Mali bör betraktas som en ren lojalitetsförklaring och betyder på intet sätt att Senegal inte kände sig som en levande enhet med sitt territorium, en känsla som stärktes av sudanesernas alltför påträngande uppträdande i Dakar. Detta förklarar varför federationens sprängning, långt ifrån att beklagas, mottagits med lättnad av folkets breda lager och att ingen reste sig för att ge den sitt stöd.15

Samtidigt som vissa delar av det senegalesiska folket griper den chans som erbjudes dem av deras egna ledare, för att bli kvitt sudanesernas generande konkurrens både inom näringslivet och inom förvaltningen, beslutar invånarna i Kongo – som förundrat bevittnade belgarnas uttåg utan att kunna tro sina ögon – att öva påtryckningar på de senegaleser som flyttat in i Léopoldville och Elizabethville och tvinga dem att resa sin väg.

Som synes fungerar mekanismen på samma sätt i de båda delarna av samhället. De intellektuella och köpmännen vill tillfredsställa sin glupskhet på européernas bekostnad, medan de breda lagren huvudsakligen reagerar mot konkurrensen från afrikaner av en annan nationalitet. Elfenbenskusten fördriver folk från Dahomey, i Ghana är det nigerianerna och i Senegal sudaneserna som drabbas.

När bourgeoisins krav om att de ledande posterna skall innehas av negrer eller araber inte motiveras av en äkta önskan om att nationalisera samhällslivet, utan rätt och slätt innebär att bourgeoisin skall överta främlingarnas tidigare makt, framlägger massorna på sin nivå liknande krav, underförstått att begreppet neger eller arab avser negrer eller araber som hör hemma på deras eget territorium. Mellan denna ultranationalistiska inställning, som bourgeoisin har spritt till massorna, och de rungande förklaringarna om kontinentens enhet finns en rad mellanliggande ståndpunkter. Stämningen svänger ständigt fram och tillbaka mellan en panafrikanism som blir svagare för varje gång och ett desperat återvändande till en chauvinism som blir ständigt hätskare och mera motbjudande.

De senegalesiska ledare som lagt det teoretiska underlaget för panafrikanism och som vid skilda tillfällen offrat sina lokala politiska organisationer och personliga positioner för denna idé bär otvivelaktigt ett stort ansvar, även om de varit i god tro. Deras misstag, vårt misstag, har varit att vi i ansträngningarna för att undgå balkanisering inte tagit tillräcklig hänsyn till ett faktum som föregått kolonialismen, nämligen bygdepatriotismen. I våra analyser har vi inte tillräckligt uppmärksammat denna företeelse – en frukt av kolonialismen men också ett sociologiskt faktum som en aldrig så prisvärd och positiv ­teori om enheten inte kan upphäva. Vi har låtit oss förledas av en hägring, av en förnuftsmässigt ytterst tilltalande konstruktion, och varit så säkra på att detta ideal överensstämde med verkligheten att vi in­billat oss att vi kunde besegra bygdepatriotismen och dess avläggare, mikronationalismen, bara genom att fördöma den och därigenom trygga vårt tankeföretags framgång.16

Det är bara en gradskillnad mellan senegalesernas chauvinism och ouolof-folkets stampatriotism. Överallt där den nationella bourgeoisin genom sitt lumpna uppträdande och sin brist på ideologisk övertygelse varit ur stånd att upplysa hela folket eller att ställa problemen i relation till folket, överallt där denna infödda bourgeoisi visat sig oförmögen att utvidga sin världsbild tillräckligt upplever vi att stampatriotismen tar överhand. Med harm i hjärtat bevittnar vi rasismens triumf. Eftersom bourgeoisin bara tänker på att tillägna sig européernas levebröd och tar rättvisan i egna händer när de intar deras platser kräver även de små i nationen, taxichaufförer, kakförsäljare och skoputsare, att dahomeyanerna reser tillbaka hem eller går ännu längre, när de exempelvis fordrar att peulh-folket återvänder till sina hedar eller sina berg.

Det är mot denna bakgrund man bör se de tendenser till federalism som framträder i många av de unga staterna. Under det koloniala väldet har vissa områden uppnått en högre levnadsstandard än andra. Kolonins ekonomi är inte nationell i den meningen att den är ensartad i hela landet. Den går alltid ut på att komplettera de olika metropolernas ekonomi. Kolonialismen exploaterar nästan aldrig hela territoriet, utan nöjer sig med att utvinna vissa naturtillgångar och exportera dessa råvaror till moderlandets industrier. På det viset uppnår vissa områden ett visst välstånd, medan kolonin i övrigt bara sjunker ännu djupare ner i sin underutveckling och sin fattigdom.

När landet blivit självständigt inser de infödda i de mera välmående områdena vilken tur de haft. Deras primära reaktion är att vägra att försörja sina fattigare landsmän. De distrikt som är rika på jordnötter, kakao eller diamanter dominerar. Resten av landet utgör ett ödsligt panorama. Invånarna i de rika distrikten ser med hat på de andra, hos vilka de upptäckt missunnsamhet, glupskhet och mordiska impulser. De gamla stammotsättningarna från tiden före kolonialismen återupplivas. Balubas nekar att föda luluas. Katanga konstituerar sig som stat och Albert Kalondji låter sig krönas till kung av Sydkasai.

”Afrika är en enhet” – denna obestämda formel som väckt afrikanernas hänförelse och som hade stort praktiskt värde som påtryckning mot kolonialismen, avslöjar sitt verkliga ansikte och smulas sönder till regionalism inom en och samma nation. Den infödda bourgeoisin, som bara tänker på sina omedelbara intressen och inte ser längre än dess klor räcker, visar sig ur stånd att förverkliga till och med den enhet som krävs för att nationen skall kunna få en någorlunda stabil grund att bygga på. Den nationella front som tvingat kolonialismen att dra sig tillbaka går mot sitt fullständiga sammanbrott.

De bittra ras- och stamstriderna och den hetsiga jakten efter de poster som blivit lediga efter främlingarnas uttåg ger också upphov till ­religiösa stridigheter. På landsbygden och i djungeln återupptar de hemliga sällskapen, de lokala sekterna och de ”heliga” männen sin verksamhet och börjar åter bannlysa dem som tror annorlunda. I stor­städerna står kampen mellan de två stora uppenbarelsereligionerna, islam och katolicismen.

Kolonialismen, som hade skakats i sina grundvalar av den gryende afrikanska enhetsrörelsen, återfinner balansen och utnyttjar rörelsens alla svagheter för att knäcka den. Kolonialismen söker resa de afrikanska folken mot varandra genom att tala om de ”andliga” motsättningar som finns mellan dem. I Senegal är det tidningen Afrique Nouvelle som varje vecka utportionerar hatet mot islam och araberna. De libanesiska köpmän som dominerar detaljhandeln längs västkusten utväljes till syndabockar för de nationella lidelserna. Missionärerna passar på att erinra massorna om att stora negerriken långt innan den euro­peiska kolonialismen anlände slogs sönder av arabiska invasioner. Man drar sig inte för att säga att den arabiska ockupationen bäddade för den europeiska kolonialismen och anklagar islam för att bedriva kulturell imperialism. Muhammedanerna hålles följaktligen utanför de ledande befattningarna. I andra områden är det däremot de infödda kristna som betraktas som objektiva och medvetna fiender till den nationella oavhängigheten.

Kolonialisterna drar utan skrupler i alla dessa trådar för att utså split bland de afrikaner som tidigare förenat sina krafter mot dem. I en del fall börjar folk fantisera om en ny Bartolomeinatt. Kolonialisterna ler i mjugg när de hör alla de vackra talen om den afrikanska enheten. Inom en och samma nation splittrar religionen folket i fraktioner som med de tidigare kolonialisternas och deras agenters hjälp och ekonomiska stöd reses mot varandra. Sådana händelser inträffar ofta helt oväntat. I länder där katoliker eller protestanter dominerar ser man hur den muhammedanska minoriteten plötsligt tar sin religionsutövning långt allvarligare än förr. Glömda högtider firas med ny andakt och islam försvarar sig steg för steg mot den katolska kyrkans stränga absolutism. Det händer att de katolska prästerna säger till de missnöjda att de bara har att ge sig av till Kairo. På sina ställen bidrar den amerikanska protestantism som överförts till afrikansk jord med sina antikatolska fördomar till att underhålla rivaliteten mellan stammarna.

För kontinenten i dess helhet kan denna religiösa spänning yttra sig som den mest vulgära rasism. Afrika delas i ett vitt och ett svart Afrika. Andra termer som Afrika norr eller söder om Sahara kan inte dölja denna latenta rasism. Norr om Sahara förklarar man att det vita Afrika har tusenåriga traditioner, att det tillhör Medelhavskulturen, att det är en förlängning av Europa och den grekisk-romerska civilisationen. Det svarta Afrika betraktas som ett efterblivet område befolkat av brutala och primitiva – vildar. I söder kan man i gengäld dagligen få höra de mest nedsättande anmärkningar om kvinnornas slöjor, om arabernas polygami och förmodade förakt för kvinnokönet. Alla dessa aggressiva fördomar har vi tidigare mött hos kolonialisterna. I båda dessa stora områden har den infödda bourgeoisin tillägnat sig kolonialisternas mentalitet i dess ruttnaste form och är nu i färd med att på kontinenten sprida ett rastänkande som äventyrar hela Afrikas framtid. Genom sin lojhet och karaktärslöshet gynnar denna bourgeoisi den rasism som kännetecknade den koloniala perioden. Man får därför inte förundra sig över att i länder som kallar sig afrikanska höra anmärkningar som är rent rasdiskriminerande och konstatera ett nedlåtande uppträdande som efterlämnar det bittra intrycket att man befinner sig i Paris, Bryssel eller London.

I vissa delar av Afrika råder det mest idiotiska förakt för de svarta, till och med den obscena tanken, hämtad ur västländernas föreställnings­värld, att den svarte mannen är oemottaglig för logiska och vetenskapliga resonemang. På många ställen finner man även att de svarta minoriteterna behandlas som ett slags slavar – vilket givetvis stärker det svarta Afrikas misstro till det vita Afrika. En neger som går på gatan i en stor stad i det vita Afrika får inte sällan finna sig i att barnen ropar ”nigger” efter honom och att tjänstemännen tilltalar honom på pidgin-engelska.

Det förekommer tyvärr också att studenterna från det svarta Afrika som är inskrivna vid universitet norr om Sahara tillfrågas av sina kamrater om det finns hus i deras land, om de vet vad elektricitet är och om man praktiserar kannibalism i deras familj. Kommer en man från det svarta Afrika på besök i ett land norr om Sahara kan han möta landsmän som bönfaller honom om att ta dem med sig ”vart som helst, bara det bor negrer där”. I vissa unga stater kan man på liknande sätt höra parlamentariker och till och med regeringsmedlemmar på fullt allvar hävda att de är mindre rädda för en ny kolonialism än för en in­vasion av ”arabiska vandaler norrifrån”.

Som synes är det inte bara på det ekonomiska området som bour­geoisin har svikit. Den har tagit makten i namn av en trång nationalism, i rasens namn, och trots alla dess välklingande men innehållslösa deklarationer, som bara är oansvariga plagiat av europeiska avhandlingar i politisk filosofi och moral, visar den sig oförmögen att efterleva de enklaste regler för mänskligt uppträdande. Där bourgeoisin står stark och har makt att ordna världen efter sitt huvud vågar den hylla demokratiska idéer som gäller för att omfatta alla människor. Det skall särskilda omständigheter till för att denna ekonomiskt solida bour­geoisi skall känna sig tvungen att kränka sin egen humanistiska ideologi. Även om Västs bourgeoisi är i grund rasistisk lyckas den dölja rasfördomarna genom en mångfald av nyanser som tillåter den att ­hålla fast vid sin förkunnelse om människovärdet.

Västs bourgeoisi har skapat så många barriärer och inhägnader att den inte behöver frukta någon verklig konkurrens från dem som den exploaterar och ser ned på. Dess diskriminering av negern och araben bygger på förakt, det är en rasism som nedvärderar. Samtidigt har den förklarat att alla människor är till sitt väsen jämbördiga. Den klarar sig ur självmotsägelsen genom att uppfordra de underutvecklade männi­skorna att utveckla sig till människor, de också, genom att efterlikna dess egna humanistiska ideal.

Den infödda bourgeoisins rasism i de unga afrikanska staterna är där­emot en försvarsinställning, en rasism som grundar sig på fruktan. Den skiljer sig inte väsentligt från den vanliga stamfiendskapen eller från den rivalitet som råder mellan rivaliserande sekter eller klaner. Man förstår att skarpögda internationella observatörer inte tagit allt högtravande tal om den afrikanska enheten allvarligt. Det finns i denna enhet så stora, för blotta ögat synbara sprickor, att de flesta inser att dessa motsättningar måste lösas innan enhetens dag kan randas.

De afrikanska folken har nyligen blivit klara över sin egenart och på hela kontinentens vägnar beslutat sig för att gå radikalt till verket mot den koloniala regimen. Men i det ena området efter det andra får den infödda bourgeoisin brått att berika sig och att upprätta sitt eget, nationella exploateringssystem. Så mångfaldigar den hindren för att ett enat Afrika skall bli något mer än en utopi. De nationella bourgeoisierna, som är på det klara med sina egna intressen, går medvetet in för att spärra vägen för denna enhet, för att tvåhundrafemtio miljoner människor genom en samordnad ansträngning skall triumfera över dumheten, svälten och omänskligheten. Vi måste se verkligheten i ögonen och inse att det bara är folken själva som under sin egen ledning, i strid med bourgeoisins intressen, kan förverkliga den afrikanska enheten.

I inrikes angelägenheter och i fråga om förvaltningen visar sig den nationella bourgeoisin lika inkompetent. I en del u-länder har parlamentarismen förfalskats från början. Eftersom den är ekonomiskt vanmäktig och inte kan bygga upp en sammanhängande social struktur som berättigar den till att uppträda som ledande samhällsklass väljer bourgeoisin den lättaste lösningen, ettpartisystemet. Den saknar det goda samvete och den sinnesro som följer med vissheten om att stå ekonomiskt trygg och ha fullständig kontroll över statsmaskineriet. Bourgeoisin skapar heller inte en stat som ger den vanlige medborgaren någon trygghetskänsla, utan en stat som skrämmer honom.

Staten, som vanligen genom sin styrka och samtidigt genom återhållsamheten i sin maktutövning inger medborgaren sådant förtroende, som annars avväpnar och söver ner honom, gör sig här gällande på ett påträngande och brutalt sätt och inger medborgaren en känsla av att leva i ständig fara. Ettpartisystemet är den moderna formen för bourgeoisins diktatur, utan mask, utan smink, utan skrupler – helt ­cynisk.

Det är sant att denna diktatur inte kommer särskilt långt. Den producerar ständigt sina egna motsägelser. Eftersom bourgeoisin saknar medel för att säkra sitt välde och kasta några smulor till landet i övrigt, eftersom den är alltför upptagen av att fylla sina fickor så fort som möjligt på enklast tänkbara sätt går det stadigt utför för landet. För att dölja eländet och maskera kräftgången, för att känna sig själv säkrare och få något att yvas över kan bourgeoisin inte komma på något bättre än att uppföra monumentala byggnader i huvudstaden och anslå pengar till prestigeutgifter.

Den infödda bourgeoisin vänder ryggen till verkligheten, till landet som ligger i träda och dess realiteter. I stället vänder den blicken mot den förutvarande metropolen och ställer sig i de utländska kapitalisternas tjänst. Eftersom den inte delar med sig av sina profiter till folket och inte tillåter det att få någon del av de summor som de utländska storbolagen betalar för sina koncessioner upptäcker den nödvändig­heten av en folkkär ledargestalt som kan stärka regimen och upprätthålla bourgeoisins herravälde. Den borgerliga diktaturen i de under­utvecklade länderna måste stabiliseras genom en ledare. I de utvecklade länderna bygger som bekant denna diktatur på bourgeoisins ekonomiska makt. I u-länderna däremot använder en relativt medellös och svag bourgeoisi diktatorn som ett slags moralisk skärm och berikar sig så snabbt den kan i skyddet av hans prestige.

Folket har sett ledaren i många år och hänförts av hans tal. På avstånd, som i en dröm, har det följt hans strider med kolonialmakten och spontant skänkt denne patriot sitt förtroende. Före frigörelsen förkroppsligade ledaren i stort sett folkets förhoppningar om oavhängighet, politiska rättigheter och nationell värdighet. Men när självständigheten vunnits avslöjar ledaren sin verkliga funktion. I stället för att vara den som lägger bröd, jord och landets återuppbyggande i folkets händer, blir han ordförande i det bolag av otåliga profitjägare som utgör den nationella bourgeoisin.

Även om han är en hederlig man som menar vad han säger fungerar ledaren objektivt sett som den nitiske försvararen av den infödda bourgeoisins och de tidigare kolonialisternas gemensamma intressen. Hans hederlighet, som bara är en sinnesförfattning, undergrävs för övrigt gradvis. Han har en så overklig kontakt med massorna att han slut­ligen tror att man söker angripa hans auktoritet och drar de tjänster han gjort landet i tvivelsmål. Han dömer massorna hårt för deras otacksamhet och kommer för varje dag som går exploatörerna allt närmare. Han blir medvetet medbrottsling till den unga bourgeoisi som vältrar sig i korruption och nöjeslystnad.

Den unga statens ekonomiska kretslopp följer nu med nödvändighet nykolonialistiska banor. Var den nationella ekonomin tidigare beskyddad, blir den nu bokstavligen dirigerad. Budgeten finansieras med hjälp av lån och gåvor. Var tredje månad måste statschefen själv eller en delegation från regeringen ta sig en tur till de tidigare metropolerna eller till andra länder för att fiska efter kapital.

Den forna kolonialmaktens lånevillkor blir allt hårdare. Den kräver alltfler koncessioner och garantier och bryr sig allt mindre om att dölja vilken makt den har över landets nationella myndigheter. Folket stagn­erar ohjälpligt i en olidlig nöd och blir långsamt medvetet om sina ledares skändliga förräderi. Detta förräderi framträder desto skarpare som bourgeoisin inte ens kan konstituera sig som klass, med en differentierad hierarki på skilda nivåer, där rikedomarna fördelas efter en graderad skala som kunde bidra till att nyansera klasskillnaden. Den nya kasten väcker desto större motvilja som nio tiondelar av befolkningen lever på svältgränsen. Denna kasts skandalösa, snabba och hänsyns­lösa berikande ledsagas av ett avgörande uppvaknande hos folket, av ett växande medvetande som bådar en stormig uppgörelse. Den borgerliga kasten, denna del av nationen som river till sig landets alla rikedomar, börjar att med en nästan oväntad logik visa sitt förakt för alla andra negrer eller araber på ett sätt som i flera avseenden påminner om de tidigare kolonialisternas uppträdande och deras rasistiska doktriner. Såväl folkets nöd som bourgeoisins obehärskade profitjakt och dess förakt för resten av nationen leder till växande missnöje och ökad spänning.

Alltefter som makthavarna känner sig hotade stramas tyglarna åt och diktaturen träder fram. Ledaren, som bakom sig har ett liv i politisk handling och hängiven patriotism, fungerar som en skärm mellan folket och den rovgiriga bourgeoisin, eftersom han ger denna kast sin moraliska sanktion och blundar för dess fräckhet, medelmåttighet och grundläggande amoralitet. Han bidrar till att hindra att folket blir medvetet om kastens manövrer och blir den mest verksamme när det gäller att mystifiera och förvirra massorna. I alla sina tal påminner han om sina tidigare insatser, som ofta varit heroiska, om den kamp som han fört i folkets namn, om de segrar han tillvunnit det och låter förstå att massorna måste lita på honom även i fortsättningen. Kanske är han en av de många afrikanska patrioter som bröt med den äldre generationens försiktiga politik och anslog en ny och energisk nationell ton. Det var män som kom från vildmarken och som chockerade både undertryckarna och sina landsmän i huvudstaden genom att säga var de hörde hemma och framhålla att de talade i negrernas namn. Dessa män sjöng sin ras lov och tog på sig ansvaret för dess forntid, för degenerationen och kannibalismen, men nu står de dessvärre i spetsen för ett gäng administratörer som vänder ryggen till upplandet och proklamerar att folkets uppgift är att följa efter, nu och i all evighet.

Ledaren pacificerar folket. Det har kanske gått många år sedan landet blivit fritt, men han är alltjämt ur stånd att uppfordra folket till ett konkret verk, oförmögen att verkligen öppna framtiden för folket, att dra in det på det nationella uppbyggets väg, det vill säga dess eget uppbygge. Han fortsätter med gamla historier från befrielsekampen och påminner ständigt om dess heliga enhet. Just därför att han inte vill krossa den nationella bourgeoisin uppfordrar han folket att se bakåt och berusa sig med minnena av den storslagna kamp som ledde till oavhängigheten. Objektivt sett verkar han som en broms på folket och gör vad han kan för att hindra folket från att få fotfäste i historien. Under befrielsekampen var han en väckare som lovade det en heroisk marsch mot en radikalt ny framtid. I dag går alla hans ansträngningar ut på att söva ner folket. Han uppmanar det tre, fyra gånger om året att tänka tillbaka på kolonialtiden och mäta den väg som tillryggalagts. Massorna är emellertid ur stånd att uppskatta den tillryggalagda vägen. Bonden fortsätter att böka i jorden och den arbetslöse är fortfarande lika arbetslös. Trots alla nationella fester och alla nya flaggor kan de inte övertygas om att någonting verkligen förändrats i deras liv. Den makthavande bourgeoisin kan organisera hur många demonstrationer den vill utan att därför lyckas lura massorna. De svälter alltjämt och att poliskommissarierna i dag är afrikaner gör dem inte tryggare. Massorna börjar att knorra, att förlora intresset och att vända sig från denna nation som inte bereder dem plats.

Från tid till annan tar sig ledaren samman, talar i radion, gör en rundresa för att pacificera, lugna ner och vilseleda folket. Ledaren är desto mer oumbärlig som det inte finns något ledande parti. Under frihetskampen fanns det naturligtvis ett parti som han var ledare för. Men sedan dess har det råkat i ett sorgligt upplösningstillstånd. Vad som återstår av det är det yttre skalet, namnet, emblemet och mottot. Själva den levande organismen med dess fria utväxling av idéer som skulle framgå ur massornas verkliga behov har förvandlats till ett syndikat för privata intressen. Partiet hjälper inte längre folket att formulera sina krav, att förstå sina behov och att befästa sin makt. Partiet har i dag till uppgift att meddela folket de instruktioner som kommer från högsta ort. Det finns inte längre något fruktbart givande och tagande från basen till toppen och från toppen till basen, som grundar och tryggar demokratin inom ett parti. Partiet har tvärtom bildat en skilje- vägg mellan massorna och ledningen. Det finns inget partiliv längre. De grund­organisationer som bildades under den koloniala perioden ligger i dag nere.

Den militante partimedlemmen försöker tygla sin vrede. Den ståndpunkt som en del motståndsmän intog under frihetskampen har visat sig vara berättigad. De krävde att ledningen skulle utarbeta sina idéer, precisera målsättningen och framlägga ett program. Under förevändningen att det skulle skada den nationella enheten hade ledarna kategoriskt avvisat denna uppgift. Den enda doktrinen var den nationella enheten mot kolonialismen, hävdade man – som om ett slagord kunde ersätta en politisk plan. Den ideologiska aktiviteten inskränkte sig i övrigt till en rad variationer över teman som folkens självbestämmanderätt, historiens vind som obönhörligt sopar bort kolonialismen, osv. När motståndsmännen frågade om inte historiens vind kunde analyseras närmare talade ledarna om det nödvändiga i att hoppas på framtiden, den oundvikliga avkolonialiseringen, osv.

Efter frigörelsen har partiet fallit ner i dvala. De aktiva medlemmarna mobiliseras endast då det gäller så kallade folkliga manifestationer, internationella konferenser och den årliga frihetsdagen. De lokala partiledarna får poster i den allmänna förvaltningen, partiet förvandlas till en administration och motståndsmännen försvinner i mängden med den tomma titeln medborgare.

Efter att ha uppfyllt sin historiska mission, det vill säga efter att ha hjälpt bourgeoisin till makten, blir de enständigt uppmanade att dra sig tillbaka så att bourgeoisin i lugn och ro kan uppfylla sin egen mission. Vi har emellertid sett att den infödda bourgeoisin i de under­utvecklade länderna inte kan uppfylla någon som helst mission. Efter någon tid blir partiets upplösning uppenbar. Till och med den ytligaste observatör kan konstatera att partiet, som i dag är ett skelett, endast tjänar till att hålla folket i politisk overksamhet. Det parti som under kampen hade samlat hela nationen faller samman. De intellektuella som anslutit sig till det före frigörelsen visar genom sitt nuvarande uppträdande att den enda anledningen till att de anmälde sig var att få vara med och dela på kakan. Partiet har blivit språngbräde för en personlig karriär.

Den nya regimen präglas emellertid av olikmässighet i själva berikandet och beslagtagandet. En del förser sig från flera krubbor och visar sig vara särskilt duktiga opportunister. Privilegierna mångfaldigas, korruptionen blomstrar och den allmänna moralen blir allt slappare. Hajarna är för många och för rovlystna i förhållande till det magra bytet i statskassan. Partiet, som blivit ett verkligt maktmedel i bourgeoisins händer, förstärker statens egna maktmedel och sörjer för ordningen bland folket, så att det håller sig stilla. Partiet hjälper makthavarna att strama åt tyglarna. Det utvecklar sig alltmer till en klart antidemokratisk tvångsapparat. Objektivt, och ofta också subjektivt, är det ett redskap för handelsbourgeoisin. Liksom den nationella bourgeoisin hoppat över sina konstruktiva uppgifter för att i stället njuta av livet hoppar den i fråga om statsskicket över den parlamentariska fasen och väljer en diktatur av national-socialistisk typ. Vi vet i dag att om Latin­amerika i ett halvt århundrade fått dras med ständigt skiftande fascistiska regimer så har detta varit det dialektiska resultatet av att dessa länder även sedan de blivit självständiga fortsatt att leva som halv­kolonier.

I dessa fattiga, underutvecklade länder, där regeln är att de största rikedomar omges av den djupaste fattigdom är armén och polisen regimens stöttepelare. En armé och en polis som – det är ännu en regel man bör minnas – har utländska rådgivare. Ju starkare och mera välrustad denna polis och denna armé är, desto större är nöden bland resten av befolkningen. Den infödda bourgeoisin säljer sig alltmer öppet till de stora utländska bolagen, som genom bestickningar och sinekurer skaffar sig den ena koncessionen efter den andra. Man upplever ständigt nya skandaler. Ministrarna berikar sig, deras fruar förvandlar sig till kokotter, de folkvalda representanterna hugger för sig och det finns i tjänstemännens led, ända ner till den vanlige poliskonstapeln och tullmannen, ingen som inte deltar i den allmänna korruptionen.

Oppositionen skärper tonen och folket förstår dess halvkvädna visor. Fientligheten mot bourgeoisin har blivit tydlig. Denna unga bourgeoisi, som redan verkar senil, tar inte emot de råd som strömmar emot den och begriper inte ens att den skulle tjäna på att aldrig så lite söka kamouflera sin exploatering.

Den starkt kristliga tidningen La Semaine Africaine vänder sig till ledarna i följande ordalag:

Ni framträdande män och era hustrur är i dag rika och åtnjuter all komfort. Ni kanske kan glädja er åt en god utbildning, ett vackert hus, goda förbindelser och många uppdrag som öppnar nya horisonter för er. Men all er rikedom blir ett skal som hindrar er att se nöden omkring er. Ta er i akt!

Man skall inte tro att denna varning från La Semaine Africaine till klicken kring Youlou rymmer något revolutionärt. Vad tidningen vill påpeka för dem som svälter ut det kongolesiska folket är att de riskerar Guds straffdom:

Om ni inte har plats i era hjärtan för folk som står under er kommer det inte att finnas plats för er i Guds hus.

Den infödda bourgeoisin fäster sig naturligtvis inte vid dessa anklagelser. Den håller utkik mot Europa och är fast besluten att utnyttja situationen. De väldiga profiter som den inhöstar på folkets bekostnad exporteras till utlandet, för dess tillit till den regim den själv upprättat är ofta ännu mindre än de utländska bolagens förtroende till samma styre. Den vägrar att investera i sitt eget land och uppträder med en anmärkningsvärd otacksamhet mot den stat som ändå beskyddar och när den. I stället skaffar den sig utländska värdepapper och tillbringar weekenden i Paris eller Hamburg. I sitt uppträdande påminner den- na bourgeoisi om medlemmarna av ett gangsterband, som efter varje lyckad kupp döljer sin del av bytet för de andra medlemmarna av bandet och försiktigt förbereder sig för en sorgfri ålderdom. Det visar att den nationella bourgeoisin medvetet eller omedvetet räknar med att den förr eller senare kommer att förlora spelet. Den anar att denna situation inte kommer att vara i det oändliga men söker att utnyttja den i det längsta. En sådan exploatering och en sådan misstro mot staten utlöser emellertid med nödvändighet massornas missnöje. Det är under sådana betingelser som regimen hårdnar och armén blir det sys­tematiska förtryckets oundgängliga redskap. Eftersom det inte finns något parlament får armén avgörandet i sin hand. Förr eller senare upptäcker denna sin makt och kan pressa regeringen med hot om en militärkupp.

Som synes har den nationella bourgeoisin i vissa underutvecklade länder inte lärt något av historien. Hade den betraktat händelserna i de latinamerikanska länderna närmare, skulle den ha upptäckt vilka faror den utsätter sig för. Vi kan bara dra den slutsatsen att denna mikrobourgeoisi, som åstadkommer sådant ståhej, är dömd att stagnera. Den borgerliga etappen är omöjlig i de underutvecklade länderna. Där finns visserligen en polisdiktatur och en kast av profitörer, men ingen borgerlig samhällsordning kan upprättas. Den flock förgyllda profitörer som river till sig sedlarna i det utarmade landet blir förr eller senare halmdockor i händerna på armén, som i sin tur förslaget dirigeras av utländska experter. Så fortsätter den gamla metropolen att indirekt styra landet, dels genom bourgeoisin som den livnär, dels genom armén, som leds av deras egna experter och som håller folket i schack, som förlamar och terroriserar det.

Vad vi här sagt om den nationella bourgeoisin kan bara leda till en slutsats: de underutvecklade länderna bör se till att denna bourgeoisi inte får någon möjlighet att utvecklas. Med andra ord måste vägen spärras för denna onyttiga och skadliga bourgeoisi genom gemensamma insatser av massorna, organiserade i ett parti, och av politiskt medvetna, revolutionärt inställda intellektuella.

Den teoretiska fråga som diskuterats under ett halvt århundrade i fråga om de underutvecklade länderna, nämligen om den borgerliga etappen kan överhoppas eller inte, bör lösas genom revolutionär handling och inte genom resonemang. En borgerlig samhällsstruktur kan försvaras i ett u-land endast i den utsträckning som den nationella bourgeoisin är ekonomiskt och tekniskt rustad för att bygga upp ett sådant samhälle, skapa utvecklingsmöjligheter för ett stort proletariat, industrialisera jordbruket och lägga grundvalen för en verklig nationell kultur.

En bourgeoisi sådan som den utvecklat sig i Europa kan utarbeta en egen ideologi samtidigt som den stärker sin makt. Denna dynamiska, skolade och gentemot kyrkan någorlunda fristående bourgeoisi har klarat av sin kapitalackumulation samtidigt som nationen fått ett minimum av välstånd. Men i de underutvecklade länderna finns det som vi sett ingen verklig bourgeoisi utan bara en liten kast av glupska och rovgiriga människor, som i sin småaktiga krämaranda finner sig till­rätta med de dividender de kan skaffa sig genom den tidigare kolonialmakten. Denna bourgeoisi av småplundrare är blottad på alla stora ­idéer eller skapande förmåga. Den kommer bara ihåg vad den läst i västliga handböcker och förvandlar gradvis sitt land inte till en kopia, utan till en karikatyr av Europa.

Kampen mot bourgeoisin i de underutvecklade länderna är inte någon teoretisk fråga. Det handlar inte om att tolka historiens dom över denna bourgeoisi. Den måste bekämpas inte därför att den riskerar att bromsa nationens harmoniska och totala utveckling, utan därför att den helt enkelt inte tjänar någonting till. Denna bourgeoisi, som är medelmåttig till och med i sitt habegär, i sina prestationer och i sina tänkesätt, söker dölja denna medelmåttighet med byggnader som ger privat prestige, med dollargrinens glittrande krom, med Riviera­semest­rar och weekender i nattklubbarnas neonljus.

Denna bourgeoisi, som alltmer vänder sig från folket som helhet, lyckas inte ens få några mer iögonenfallande koncessioner från sina västliga förbindelser, som investeringar i primärindustrier vilka kunde bli betydelsefulla för landets ekonomi. Däremot uppföres alltfler monteringsverkstäder som permanentar den nykolonialism varmed den nationella ekonomin brottas. Man kan alltså inte säga att den nationella bourgeoisin försenar landets utveckling, förspiller landets tid eller hotar att föra in det i en återvändsgränd. Den borgerliga hegemonins tid är rätt och slätt bortkastad i underutvecklade länder. När denna kast tillintetgjorts genom sina egna självmotsägelser kommer man att upptäcka att ingenting har skett sedan befrielsen, att allt måste börjas om på nytt, från nollpunkten. Det blir inte tal om någon omställning med utgångspunkt från strukturer som bourgeoisin skapat under sin tid vid makten, eftersom den inte gjort något annat än att utan förändringar överta den ekonomi, de tänkesätt och de institutioner som kolonialisterna lämnat efter sig.

Det är desto lättare att neutralisera denna bourgeoisi som den är så svag såväl numerärt som ekonomiskt och intellektuellt. Dess makt vilar i stort sett bara på de avtal den slutit med den tidigare kolonialmakten, och hur stora möjligheter den får att överta dess roll beror på hur länge vi tillåter den att förhandla i enrum med denna tidigare förtrycka­re. Djupa motsättningar splittrar denna bourgeoisis led, och därför kon­staterar varje uppmärksam iakttagare dess bristande stabilitet. Den har inte ens den fasthet och sammanhållning som präglar en verklig kast. Många intellektuella till exempel tar avstånd från detta fåtalsvälde. I u-länderna finns det intellektuella, tjänstemän och hederliga eliter som inser nödvändigheten av att planera ekonomin, att bannlysa profitörerna och förbjuda varje försök att föra folket bakom ljuset. I viss utsträckning kämpar dessa människor dessutom för massornas aktiva deltagande i statens angelägenheter.

I de underutvecklade länder som uppnått oavhängighet finner man nästan alltid ett antal ärliga intellektuella som utan något utpräglat politiskt medvetande spontant reagerar mot den jakt efter ämbeten och prebenden som är karakteristisk för de kolonialiserade länderna under den första tiden efter frigörelsen. Deras avsky för profitörerna och korruptionen kan förklaras av särskilda omständigheter, antingen det är fråga om folk som får slita för att försörja en talrik familj, de haft särskilt svåra erfarenheter eller fått en sträng moralisk uppfostran, men det är hur som helst människor som med fördel kan mobiliseras i kampen för att leda in nationen på sundare vägar. Det gäller inte bara att avvärja att frigörelsen följes av ödesdigra bakslag, att den nationella sammanhållningen brytes ner medan omoralen och korruptionen griper omkring sig, samtidigt som landets ekonomi försämras och faran växer för en antidemokratisk regim, grundad på maktspråk och terror. Allt detta är anledning nog att bekämpa bourgeoisin. Men ännu vik­tigare är det att slå ner den därför att den står i vägen för alla framsteg.

Vad som hindrar beslutsamheten och gör den unga nationens verkligt demokratiska och progressiva element något försagda är bourgeoisins skenbara styrka. I de städer som kolonialisterna byggt upp myllrar det av funktionärer och folk i ledande ställningar. Den som inte analyserar befolkningen i dess helhet förleds att tro att bourgeoisin utgör en mäktig och välorganiserad samhällsklass. I verkligheten finns det inte alls någon sådan klass. Det skall mer till än vissa tänkesätt, en viss smak och vissa manér för att konstituera en bourgeoisi. Det är inte ens nog att ha gemensamma ambitioner. Bourgeoisin är framför allt ett resultat av bestämda ekonomiska realiteter.

I kolonierna är de ekonomiska realiteterna en skapelse av den utländska bourgeoisin. Det är metropolens bourgeoisi som är närvarande genom sina representanter i koloniallandets städer. Före frigörelsen är denna bourgeoisi helt europeisk, den utgör en verklig filial till moderlandets bourgeoisi och får sin legitimation, sin styrka och sin stabilitet från denna. Under den oroliga period som föregår oberoendet söker infödda intellektuella och affärsfolk som lever mitt i denna importerade bourgeoisi att identifiera sig med den, och denna identifikationssträvan blir snart permanent på en annan grundval än den ursprungliga.

Denna infödda bourgeoisi som förbehållslöst och entusiastiskt an­tagit de tänkesätt som kännetecknar moderlandet, som byggt upp hela sin livsinställning på en grundval som är landet främmande, upptäcker till sin förfäran att den saknar det oundgängliga för en bourgeoisi, nämligen pengar. U-ländernas bourgeoisi existerar bara som en attityd. Den har varken det kapital, den dynamism eller den idéernas flykt som präglar Europas bourgeoisi. Den förblir länge en bourgeoisi av tjänstemän, vilka får all sin inre och yttre styrka genom sina ställningar inom administrationen. Får de behålla dem länge nog kan de så småningom skapa sig en liten förmögenhet som stärker deras position. Men de kommer alltid att visa sig ur stånd att bygga upp ett verkligt borgerligt samhälle med alla de ekonomiska och industriella konsekvenser som det medför.

Den nationella bourgeoisin är från början orienterad mot en verksamhet som mellanhänder. Grundvalen för dess makt är dess sinne för affärer, dess förmåga att skaffa sig provisioner. Den låter inte pengarna rulla, men använder sitt väderkorn. Den investerar inte, eftersom den inte förmår samla det kapital som är nödvändigt för att en verklig bourgeoisi skall kunna uppstå och blomstra. I detta tempo skulle det ta århundraden att komma i gång med en industrialisering, alldeles bortsett från att den infödda bourgeoisin då skulle komma i konflikt med den förra metropolen, som vidtagit sina försiktighetsmått i form av nykolonialistiska koncessions- och handelsavtal.

Skall regeringen kunna rycka upp landet ur dess stagnation, leda det mot utveckling och framsteg, måste den först och främst nationalisera handeln. Det är särskilt inom detta område som bourgeoisin visar sin girighet och njutningslystnad, sitt förakt för massorna. En verksamhet som så öppet präglas av profitbegär kan jämställas med tjuveri. Varuhandeln, som tidigare dominerades av utlänningarna, blir snabbt den unga infödda bourgeoisins särskilda jaktmark. I en kolonial ekonomi är denna sektor den allra viktigaste. Vill man gå framåt måste den nationaliseras från första början. Men att nationalisera betyder inte nödvändigtvis att skapa en stel statlig byråkrati. Det tjänar ingenting till att sätta politiskt oskolade människor i spetsen för verksamheten. I de länder där man gjort det visar det sig snart att regeringen bara åstadkommit en diktatur av tjänstemän som utbildats av de tidigare kolonialisterna och snabbt visar sig oförmögna att tänka nationellt. De börjar att sabotera den nationella ekonomin och undergräva de upprättade strukturerna och snart är korruptionen, ämbetsmissbruken, undersleven och svartabörsen i gång. Att nationalisera handeln betyder att orga­nisera försäljningskooperativen och andelsköpen på ett demokratiskt sätt. Denna kooperation måste decentraliseras så mycket som möjligt och de breda lagren uppmuntras att delta i förvaltningen av de gemensamma angelägenheterna. För att uppnå detta måste folket skolas politiskt. Här är vi inne på ett problem som måste klaras upp en gång för alla. I de flesta u-länder råder det enighet om att folket måste göras politiskt medvetet, men man tycks inte gå till verket med den rätta andan. När man förklarar att folket måste göras politiskt medvetet gör man samtidigt klart att vad man önskar är folkets stöd åt det man företar sig. En regering som förklarar att den vill skola folket politiskt uttrycker i själva verket sin vilja att regera med folket och för folket. Det får inte vara ett språkbruk för att kamouflera en borgerlig administration. De borgerliga regeringarna i de kapitalistiska länderna har för länge sedan vuxit ifrån sådana barnsligheter. De regerar kallt i kraft av sina lagar, sina ekonomiska maktmedel och sin polis. De sitter tillräckligt fast i sadeln för att kunna avstå från demagogiska utsvävningar. De styr landet i enlighet med sina egna intressen och har mod att ­bruka sin makt. De har skapat sin egen legitimation och kan med rätta hävda att de har lagen bakom sig.

Den borgerliga kasten i de unga, oavhängiga staterna har ännu inte blivit lika cyniska och har heller inte den trygghetskänsla som kommer av de gamla bourgeoisiernas makt. Därför söker den dölja sin innersta övertygelse och fjäskar i stället för folket. Man gör inte folket politiskt medvetet genom att trumma ihop några tiotusental eller några hundra­tusental män och kvinnor tre, fyra gånger om året. Dessa massmöten och anslående demonstrationer är kvarlevor från den gamla taktiken under kamptiden, då det gällde att bevisa för sig själv och andra att man hade folket med sig. Massornas politiska fostran går inte ut på att behandla dem som barn, utan att göra dem till vuxna.

Därmed är vi inne på det politiska partiets roll i u-länderna. Vi har tidigare sett hur en del enkla själar, för övrigt hemmahörande inom den nya bourgeoisin, ständigt upprepar att ett u-land måste styras av en stark regering, för att inte säga en diktator. Från denna utgångspunkt ger man partiet i uppdrag att övervaka massorna. Partiet dubblerar förvaltningen och polisen. Det använder sitt inflytande inte för att få de breda lagren aktivt intresserade i styrelsen av nationens angelägenheter, utan för att inpränta lydnad och disciplin gentemot makthavarna hos dem. Denna diktatur, som när ett land får sin oavhängighet presenterar sig själv som en historisk nödvändighet, uttrycker i verkligheten bara den borgerliga kastens önskan om att till en början ha folket med sig, i en politik som snart vänder sig mot folket. Att makthavarna alltmer känner sig på defensiven framgår bland annat av att partiet alltmer blir en spion- och angivareorganisation. Folkets oformliga massor betraktas som en blind kraft vilken ständigt måste hållas i schack, antingen genom mystifikationer eller genom den fruktan polisen inger den. Partiet tjänstgör som barometer och underrättelseorgan. Medlemmarna görs till angivare och sändes ut på straffexpeditioner ute i byarna. De framspirande oppositionspartierna kväses med käppar och stenar. Oppositionens kandidater får sina hus satta i brand. Polisen sätter i gång den ena provokationen efter den andra. Under sådana för­hållanden är det inte så underligt att regeringspartiet kan kalla sig ­enhetspartiet och att 99,99 procent av rösterna tillfaller regeringens kandidat. Det finns tyvärr flera regeringar i Afrika som uppträder på detta sätt. Oppositionspartierna, som nästan alla är framstegsvänliga och verkar för att massorna skall få större inflytande på de offentliga angelägenheterna, som vill hålla efter den arroganta profitörbourgeoisin, döms först till tysthet med batonger och fängelsestraff och sedan till illegalitet.

I stora delar av det fria Afrika drabbas det ledande politiska partiet i dag av en otäck inflation. När en partimedlem är i närheten tiger gemene man, om han inte låtsas from som ett lamm och kommer med högröstat lovtal över regeringen och statschefen. Men ute på gatan, på kvällen i byns utkant, i kaféet eller ute på floden kan man höra folkets bittra anmärkningar, dess förtvivlan, men också dess vrede. Partiet, som skulle förmedla klagomålen och sörja för att folkets tankar kom fram till ledningen, fungerar i stället som en spärr och upphäver yttrandefriheten. Dess ledare uppträder som inskränkta sergeanter och skriker oavlåtligt ”Tyst i ledet!” Efter att ha framställt sig som folkets tjänare och lovat att arbeta för att det skulle få utveckla sig fritt begagnar sig partiet av landets nyvunna frihet för att jaga folket tillbaka i dess hålor igen. Också i fråga om den nationella enheten begår partiet det ena felet efter det andra, exempelvis genom att plötsligt ta ställning för en viss etnisk befolkningsgrupp. Man skulle kunna tro att det var en stam, inte ett parti för hela folket. Medan det föreger sig att tala i nationens namn organiserar det i hemlighet, ibland helt öppet, en verklig rasdiktatur. Vi bevittnar inte längre en borgerlig diktatur, utan en stamdiktatur. Ministrarna, de högsta statstjänstemännen, ambas­sadörerna och prefekterna utväljes bland statschefens stamfränder, ­ibland till och med inom hans egen släkt. Vi får ett familjestyre med en intensiv inavel. Det är inte raseri, utan skam som man känner inför denna dumhet, denna fräckhet, detta intellektuella och andliga armod. Dessa regeringschefer är de värsta förrädarna i Afrika, för de säljer landet till dess farligaste fiende, dumheten. När makten monopoliseras av en stam kan det bara leda till att regionalismen och separatismen får vind i seglen. Tanken på ett avskiljande vinner gehör i det ena området efter det andra, nationen rämnar och faller sönder. Ledaren, som ropade på ”afrikansk enhet” men i verkligheten hade sin egen lilla familj i tankarna, vaknar en vacker dag omringad av fem andra stammar som också vill ha sina ambassadörer och sina ministrar. Och med sin van­liga, ömkliga brist på insikt och ansvarskänsla fördömer han ”förrä­deriet”.

Vi har flera gånger riktat uppmärksamheten på den sorgliga roll som statschefen spelar. Partiet har på många ställen organiserats som ett slags band inom vilket den värste hårdingen tar ledningen. Man talar gärna om hans auktoritet och starka personlighet, och det är med beundran i stämman som man förtroligt sprider rykten om hur hans närmaste medarbetare darrar för honom. För att undgå alla dessa fallgropar måste man ständigt kämpa för att partiet aldrig blir något fogligt instrument för den ene eller den andre ”ledaren”. Ledarnas tid är förbi. Man har inte längre lov att betrakta folken som kreatur. Om ledaren vägleder mig vill jag att han skall veta att jag samtidigt håller honom i band. Nationen är ingen affärsrörelse som kan dirigeras av en all­s­mäktig pamp. Vi förstår den panik som griper regeringskretsarna varje gång en av dessa ledare blir sjuk. Det är tanken på tronföljden som förföljer dem. Hur skall det gå med landet den dag ledaren försvinner? De härskande kretsar som abdikerat till förmån för ledaren har gett avkall på allt ansvar och är upptagna av det ljuva livet, av sina cocktailparties, av sina gratisresor till utlandet och av vad deras små trans­aktioner kan inbringa. Av och till finner de att det ekar tomt i nationens hjärta.

Ett land som verkligen vill besvara de frågor som historien ställer, som vill att både dess städer och dess invånare skall utvecklas, måste ha ett politiskt parti som det kan lita på. Partiet skall inte vara ett redskap i händerna på regeringen, utan det måste vara ett redskap i händerna på folket. Folket skall fastställa den politik som regeringen skall följa. Partiet får aldrig bara vara dess politiska utskott, en klubb där regeringsmedlemmarna och de högsta dignitärerna finner sig ­blott ­alltför väl tillrätta. Alltför ofta är den politiska byrån hela partiet och alltför ofta sitter dess medlemmar fast i huvudstaden. I ett u-land bör partiets ledande medlemmar sky huvudstaden som pesten. På några undantag när bör de bo på landsbygden. Man måste undvika att centralisera allt till storstaden. Det finns ingen giltig administrativ ursäkt för att förvärra läget i en huvudstad som redan är överbefolkad och överutvecklad i förhållande till nio tiondelar av landet. Partiet bör decentraliseras till det yttersta. Det är enda sättet att aktivisera de döda områdena eller att väcka de sovande.

I praktiken bör det finnas minst en medlem av den politiska byrån i varje område och denne bör inte samtidigt vara ledare för distriktet och ha hand om den administrativa makten. Det finns inget skäl för att områdets representant i den politiska byrån också skall ha den högsta rangen i den lokala förvaltningsapparaten. Han skall inte kunna identifieras med statsmakten. För folket är partiet inte en auktoritet, utan det organ genom vilket det som folk utövar sin makt och tillkännager sin vilja. Ju bättre denna skillnad uttryckes, ju mindre maktdualism som råder, desto bättre kommer partiet att fylla sin uppgift som väg­visare och framstå som en avgörande garanti för folket. Om partiet och statsmakten flyter samman så betyder ett aktivt partimedlemskap att ta den kortaste vägen för att främja personliga intressen, för att få en post inom förvaltningen, stiga i graderna, göra karriär.

I ett underutvecklat land måste en effektiv och initiativrik lokal admi­nistration upprättas i varje distrikt för att hejda flykten från landsbygden och städernas enorma ansvällning. Detta bör ske så snart landet blir fritt. Utan ett sådant organ, som måste få fullständiga be­fogenheter för att väcka området och påskynda befolkningens politiska mognad, kan det inte bli några framsteg. Annars trängs partiets högs­ta ledare och regimens dignitärer kring statschefen och administrationerna i städerna sväller, inte därför att de utvecklas och differentieras, utan därför att ständigt nya släktingar och partikamrater ställer sig i kö för att komma innanför. Det blir varje medborgares dröm att komma till huvudstaden och få sin del av kakan. Byarna överges och landsbygdens befolkning, som står utan ledare, utan politisk skolning och utan stöd, vänder ryggen åt sin illa brukade jord för att söka sig till ­städernas utkanter, där de utökar det redan alltför talrika trasprole­tariatet.

Tidpunkten för en ny nationell kris närmar sig. Personligen tror vi att inlandet bör prioriteras på städernas bekostnad. Det är inte i och för sig nödvändigt att regeringen har sitt säte i huvudstaden. Man måste få bort den nimbus som omger huvudstaden och visa de nödlidande massorna att det först och främst är för dem man arbetar. Möjligen låg det sådana synpunkter bakom den brasilianska regeringens beslut att bygga staden Brasilia. Det prålande livet i Rio de Janeiro var en för­olämpning mot det brasilianska folket. Men dessvärre har Brasilia blivit en lika monstruös huvudstad som Rio var. Den främsta vinsten med denna nya stad är att det i dag finns en väg genom vildmarken. Hur som helst kan ingen väsentlig invändning anföras mot att man väljer en ny huvudstad, mot att regeringen flyttas till ett av de fattigaste om­rådena. Begreppet huvudstad är ett kommersiellt begrepp som över­tagits efter den koloniala regimen. I ett underutvecklat land gäller det framför allt att få kontakt med massorna på landsbygden. En nationell politik måste vara en politik för de breda massorna. Vi får aldrig förlora kontakten med folket, som kämpat för sin oavhängighet och för en konkret förbättring av sin tillvaro.

De infödda ämbetsmännen och teknikerna skall inte försjunka i diagram och statistik, utan i folkets hjärta. De får inte streta emot varje gång det blir tal om en förflyttning till det inre av landet. Det måste bli slut på att kvinnorna hotar med skilsmässa om deras män inte lyckas sno sig undan ett uppdrag på landsbygden. Därför måste partiets politiska byrå privilegiera de försummade områdena, medan huvudstadens konstgjorda och ytliga liv, som ligger som en fernissa över den nationella verkligheten, bör uppta minsta möjliga plats i nationens liv, som är grundläggande och heligt.

I ett underutvecklat land är det inte nog att partiet har kontakter med massorna. Det måste vara ett direkt uttryck för deras vilja. Ett parti är inte ett administrativt organ som skall förmedla regeringens direktiv. Det skall vara massornas energiska talesman och obestickliga försvarare. För att denna uppfattning av partiets roll skall bli allmän måste vi först befria oss från den utpräglat västliga och borgerliga och följaktligen mycket högmodiga uppfattningen att massorna inte kan leda sig själva. Erfarenheterna visar tvärtom att massorna fullt ut begriper de mest invecklade problem. En av de största tjänster som den algeriska revolutionen gjort landets intellektuella är att den satt dem i förbindelse med folket och visat dem inte bara hur outsägligt fattigt det är, utan också hur dess intelligens vaknat och dess medvetande framskridit. Det algeriska folket, denna massa av svältande analfabeter, dessa män och kvinnor som i århundraden levt i det mest skrämmande andliga mörker, har hållit stånd mot tanks och flyg, mot napalm och psykologisk krigföring, och framför allt mot korruption och hjärntvätt, mot förrädare och general Bellounis ”nationella” garde. Detta folk har hållit stånd trots alla som tvekat eller sviktat, trots alla små diktatorsämnen. Det höll stånd därför att sju års kamp öppnade för det en värld vars existens det överhuvudtaget inte anade. Vapensmedjor anlades i underjordiska hålor långt inne i bergen, folkdomstolar upprättades på alla nivåer och lokala planeringskommissioner fick full sysselsättning med att stycka ut de stora godsen och lägga grunden till morgondagens Algeriet. En isolerad människa kan ha vissa svårig­heter att begripa ett problem, men gruppen och byn har en förbluffande snabb uppfattningsförmåga. Den som väljer att använda ett språk som det krävs högskoleutbildning för att förstå kommer naturligtvis alltid att kunna bevisa att massorna måste styras. Men den som talar i konkreta vändningar och behärskar sin perversa lust att blanda bort korten och förhäva sig gentemot folket kommer att upptäcka att massorna uppfattar alla nyanser och alla underfundigheter. Den som tar sin tillflykt till en teknisk jargong visar att han vill betrakta massorna som oinvigda. Talaren ger folket stenar i stället för bröd, han håller det utanför. Otillgängligheten är en förklädnad, bakom vilken man anar en långt farligare tendens. Man vill på en gång beröva folket dess egendom och dess suveränitet. I själva verket kan man för folket förklara allt som man verkligen vill att det skall förstå. Om man däremot anser sig kunna vara det förutan, att det kan störa de många privata bo­lagens affärsintressen, som är betjänta av att folket blir ännu fattigare, då är ju saken klar.

Den som tror att man kan styra ett land utan att folket lägger näsan i blöt, att det genom sin blotta närvaro förstör spelet, antingen det nu försinkar det eller genom sin naturliga okunnighet saboterar det, får naturligtvis inte tveka: då skall folket hållas utanför. Det visar sig emellertid att när folket inbjudes att delta i ledningen av landet påskyn- dar det tvärtom utvecklingen. Vi algerier har under detta krig fått möjlighet att komma en hel del problem in på livet. I vissa landsbygds­distrikt har revolutionens politiska och militära ledare ställts inför ­situationer som krävt radikala lösningar. Vi skall se närmare på några av dem.

Under åren 1956–1957 hade den franska kolonialismen angett vissa förbjudna zoner inom vilka rörelsefriheten blev starkt begränsad och kontrollerad. Bönderna kunde inte längre fritt ta sig in till staden för att skaffa sig nya förnödenheter. Under denna tid gjorde specerihandlarna väldiga förtjänster. Priserna på te, kaffe, socker och tobak blev svindlande. Svarta börsen florerade med en skamlös öppenhet. Bönderna, som inte längre hade några kontanter, pantsatte sina skördar och till och med sin jord och sålde bit för bit av fädernegården. Snart bearbetade de den för köpmannens räkning. Motståndsrörelsens politiska kommissarier reagerade omedelbart mot denna fara. Så upp­rättades ett rationellt försörjningssystem: lanthandlaren, som har tillåtelse att bege sig till staden, tvingas att göra sina inköp hos vissa ­nationalistiska grossister som ger honom en faktura med uppgifter om varornas priser. När detaljhandlaren återvänder till byn skall han först infinna sig hos den politiske kommissarien som kontrollerar fakturan, fastställer en rimlig avans och därmed varans pris. Priserna anslås i butiken och en läskunnig medlem av douaren finns på stället för att underrätta bonden om vilka priser som varorna skall säljas till. Det dröjer emellertid inte länge förrän lanthandlaren kommer på ett motdrag. Efter tre, fyra dagar förklarar han att hans lager är slut. I verkligheten återupptar han sin gamla svartabörstrafik. Motståndsrörelsens myndigheter slår då till hårdare. Svartabörsförsäljarna åläggs böter som betalas in till byns gemensamma kassa för att brukas till socialhjälp eller offentliga arbeten. En del butiker tvingas stänga för en tid. Om lanthandlaren ändå försöker sig på svartabörshandel igen tas hans butik i beslag och överlämnas till en särskild kommitté, mot en månatlig ersättning till den tidigare ägaren.

Med utgångspunkt från sådana konkreta erfarenheter var det lätt att för folket i byarna förklara de grundläggande ekonomiska lagarna. Kapitalackumulationen upphörde att vara en teori och blev ett mycket reellt och aktuellt beteendemönster. Folket förstod hur en människa kan berika sig genom handel och ständigt öka sin omsättning. Först då berättade bönderna att denne lanthandlare gav dem lån mot ockerräntor. Andra talade om hur de hade fördrivits från sin jord och hur själv­ägande bönder förvandlats till daglönare. Ju mer folket förstår, desto vaksammare blir det, desto mer medvetet om att allt slutligen beror av dess sammanhållning för att försvara sina intressen och identifiera sina fiender. Folket förstår att rikedomen inte är frukten av eget arbete, utan resultatet av en välorganiserad och skyddad utplundring. De rika är inte längre människor som man ser upp till, utan framstår som rovdjur, som sjakaler och korpar vilka sölar ner sig med folkets blod. Under liknande omständigheter har de politiska kommissarierna fått fastställa att ingen längre skulle arbeta för andra människor. Jorden tillhör dem som brukar den. Denna princip blev genom det konkreta upplysningsarbetet en grundläggande lag för den algeriska revolutionen. De bönder som hade lantarbetare anställda tvingades att lämna en del av sin jord till de tidigare daglönarna.

Då visade det sig att avkastningen per hektar tredubblades, trots fransmännens många räder och flygbombardemang och trots bristen på gödningsämnen. Fellaherna som vid skörden kunde uppskatta och väga denna avkastning, sökte en förklaring till detta fenomen. De upptäckte utan svårighet att arbete inte är något osammansatt begrepp, att slaveriet hindrar arbetet, som förutsätter frihet, ansvar och självständigt tänkande.

I de områden där vi kunde göra dessa uppbyggliga erfarenheter, där de revolutionära institutionerna hjälpt människorna att bygga upp sig själva, har bönderna mycket klart fattat principen att ju bättre man förstår arbetet, desto bättre och hellre arbetar man. Vi har fått bönderna att inse att arbetet inte bara är en energiförbrukning, en funktion av vissa muskler, utan att man arbetar framför allt med sin hjärna och sitt hjärta. På samma sätt har vi i de områden som befriats men sam­tidigt utestängts från sina gamla handelsvägar fått bönderna att lägga om produktionen, som tidigare var inriktad uteslutande på städerna och på export. En produktion av konsumtionsvaror för folket och den nationella befrielsearmén organiserades. Bland annat fyrdubblades produktionen av linser och en tillverkning av träkol organiserades. Baljväxterna och träkolen sändes över bergen från norr till söder, samtidigt som befolkningen i söder skickade kött till sina landsmän i norr. Det var FLN som tog initiativet till denna omläggning och sörjde för kommunikationerna. Vi hade inga tekniker, inga nationalekonomer med europeisk universitetsutbildning. Men i de befriade områdena höjdes den dagliga ransonen per person till 3 200 kalorier, en siffra som man hittills aldrig varit i närheten av i Algeriet. Folket nöjde sig inte med detta styrkeprov, utan ställde sig nya frågor. Hur kunde det exempelvis komma sig att man i vissa delar av Algeriet aldrig såg till några apelsiner före kriget, samtidigt som tusentals ton exporterades utomlands, och varför var druvor någonting okänt för många algerier, me­dan européerna kunde glädja sig åt miljoner druvklasar från Algeriet? I dag har det algeriska folket en klar uppfattning om vad det äger, om att det är ägaren till sitt lands jord och till dess underjordiska tillgångar. Om det finns några som inte förstår varför FLN hårdnackat vägrar att tolerera något ingrepp i denna egendomsrätt och absolut motsätter sig varje kompromiss om dessa principer, bör de komma ihåg att det algeriska folket i dag är ett vuxet, ansvarigt och medvetet folk. Det algeriska folket är kort sagt ett folk med egendomsrätt.

När jag tagit det algeriska exemplet för att belysa vad jag menar är det inte för att förhärliga vårt folk, utan helt enkelt för att visa vilken betydelse kampen haft för dess mognad. Andra folk har på skilda vägar kommit till samma resultat. I Algeriet var styrkeprovet oundvikligt – det ser vi ännu klarare i dag – men i andra områden har själva den politiska kampen och partiernas upplysningsarbete haft samma följder. I Algeriet har vi förstått att massorna alltid är i nivå med de problem som de ställs inför. Erfarenheterna från de underutvecklade länderna visar att det väsentliga inte är att trehundra människor tänker och bestämmer, utan att hela folket – även om det kräver två eller tre gånger så lång tid – tänker och bestämmer. Den tid man ”kastar bort” på att förklara, det vill säga att göra arbetaren till människa, vinnes tillbaka i själva verkställandet av de beslutade åtgärderna. Folket måste veta vart de är på väg och varför. Politikern bör inse att framtiden är stängd så länge som folkets medvetande förblir rudimentärt och oklart. Vi, afrikanska politiker, får inte göra oss några illusioner om vårt folks ­situation. Men klarsynen måste vara dialektisk. Hela folket kan inte väckas på en gång. Dess medvetna deltagande i det nationella uppbygget kommer att följa en stigande men lineär kurva, först och främst därför att kommunikationsnätet och nyhetsförmedlingen är outvecklade, därnäst därför att tidsmåttstocken inte får fortsätta att vara stunden eller perioden fram till nästa skörd, utan måste bli densamma som den övriga världens, och slutligen därför att kolonialtidens modlöshet och självuppgivelse ännu ligger nära till hands. Men övervinnandet av de svårigheter som är ett arv från landets materiella och andliga undertryckande är en uppgift som varje regering måste ta itu med. Låt oss exempelvis se hur arbetet uppfattades under den koloniala tiden. Den vite mannen har ständigt hävdat att infödingen är långsam av sig. Detsamma säger en del av kadrerna nu i de unga oavhängiga staterna. Kolonisatören krävde i själva verket att slaven skulle arbeta med entusiasm. Som offer för en begreppsförvirring som utgör en alienationens höjdpunkt sökte han inbilla slaven att den jord han brukade var hans egen, att de gruvor där hans fysik knäcktes var hans egendom. Kolo­nisatören glömde på ett egenartat sätt att han själv blev rik därigenom att slaven slet sig fördärvad. Han sade pratiskt taget till den kolonialiserade: ”Du kan gott stryka med, bara jag tjänar på det.” I dag måste vi handla annorlunda. Vi kan inte säga till folket: ”Du kan gott stryka med, bara landet tjänar på det.” Vill vi öka nationalinkomsten och minska importen av onödiga, kanske skadliga varor, vill vi stimulera jordbruket och bekämpa analfabetismen, måste vi bedriva upplysnings­arbete. Folket måste förstå vad som står på spel. De offentliga ange­lägenheterna måste vara var mans sak. Här står vi alltså åter inför nödvändigheten av att öka antalet celler på grundnivån. Alltför ofta nöjer man sig med att upprätta nationella organisationer i toppen, och alltid i huvudstaden: det nationella kvinnoförbundet, det nationella ungdomsförbundet, den fackliga landsorganisationen, osv. Men om man gör sig omaket att söka bakom byrån i huvudstaden, om man tränger in i rummet bakom, där arkiven och kartoteken borde finnas, förfäras man av tomheten och intigheten. Det hela är en bluff. Vi måste skapa en bred bas och det är just cellerna, grundorganisationerna, som ger rörelsen innehåll och dynamism. Massorna måste kunna samlas, disku­tera, lägga fram förslag och motta undervisning. Medborgarna måste ha möjlighet att tala ut, lära sig att uttrycka sina egna tankar och nya idéer. Cellens, grundorganisationens eller kommitténs möte blir ett slags liturgisk handling, ett privilegierat tillfälle att lyssna och tala. Vid varje sammankomst vidgas associationsnätet i hjärnorna och öppnas ögonen för ett perspektiv som blir allt mänskligare.

Det relativt stora antalet ungdomar i u-länderna ställer regeringen inför särskilda problem, som man måste se klart i ögonen. Städernas ofta passiva och analfabetiska ungdom är ett lätt byte för alla slags upplösningstendenser. Denna ungdom tar sin tillflykt till tidsfördriv av samma modell som i industriländerna. Normalt finns det ett visst sammanhang mellan ett samhälles materiella och andliga nivå å ena sidan, och det sätt varpå fritiden utnyttjas å den andra. Men i u-länderna erbjudes ungdomen nöjen som tillkommit för deras jämnåriga i de kapitalistiska länderna: detektivromaner, spelautomater, pornografiska bilder och skrifter, ”barnförbjudna” filmer och framför allt sprit. I Väst utgör familjen, skolan och de arbetande massornas relativt höga levnadsstandard en viss motvikt mot dessa tidsfördrivs skadliga verkningar. Men i Afrika, där den andliga nivån är mycket ojämn, där sammanstötningen mellan två kulturer har rubbat de gamla traditionerna och splittrat världsbilden, är ungdomen försvarslös mot de för dess känsloliv skadliga impulser som den västliga civilisationen kan med­föra. Familjen saknar ofta den stabilitet och sammanhållning som behövs för att motverka dessa negativa tendenser.

På detta område måste staten fungera som filter och stabilisator. Ungdomsledarna i u-länderna begår ett stort fel när de bedriver sin verksamhet efter samma mönster som sina kolleger i industriländerna. De talar om en sund själ i en sund kropp och tänker framför allt på idrottsutövningen. Det är enligt vår mening en felaktig inriktning. Ungdomen i u-länderna är ofta en ungdom som inte vant sig vid arbete. Den måste först och främst få sysselsättning. Därför bör ungdomskonsulenterna knytas till arbetsministeriet, som i u-länderna är en nödvändig institution. Detta bör samarbeta med uppbyggnadsministeriet, som också är ett för u-länderna nödvändigt departement. Den afrikanska ungdomen bör inte sändas ut på idrottsplanerna, utan sysselsättas på fälten och i skolorna. Dess fysiska fostran skall inte ske på utvalda skådeplatser i städerna utan på nyodlingar som ungdomen sedan själv överlämnar till nationen. Vi kan inte ha samma syn på idrotten som i de kapitalistiska länderna. Den afrikanska politikern skall inte bekymra sig så mycket om att driva fram idrottsstjärnor utan utbilda nationellt medvetna människor som dessutom idrottar. Om idrotten integreras i arbetslivet, som ett led i det nationella uppbygget, om man utbildar nationella idrottsmän i stället för nationellt medvetna människor, så kommer idrotten snart att fördärvas av en kommersiell professionalism. Sporten skall inte vara en lek, ett tidsfördriv för städernas bourgeoisi. Vår viktigaste uppgift är att i varje ögonblick förstå vad som sker i vårt land. Vi får inte odla undantaget, söka få fram hjältar eller andra typer av ”ledare”. Det är vår uppgift att lyfta folket, vidga dess tankevärld, ge det nya idéer, förmänskliga det.

Därmed är vi tillbaka till den efterhängsna idén, som vi gärna skulle vilja grep alla afrikanska politiker, om nödvändigheten av att upplysa folket om dess insatser, förklara arbetets karaktär och på det sättet föra ut det ur dess historiska mörker. Att vara ansvarig ledare i ett u-land är att veta att allt ytterst avhänger av massornas skolning, av att deras tänkande förs framåt, av det som man något lättvindigt kallar deras ”politisering”.

Man inbillar sig nämligen ofta, med ett brottsligt lättsinne, att denna politisering sker genom att en gång emellanåt hålla ett stort politiskt tal för massorna, att det räcker för ledaren eller hans närmaste medarbetare att magistralt lägga ut texten om dagens stora händelser. Att politisera är emellertid att väcka sinnena, att förlösa dem, att ”uppfinna själar”, som Aimé Césaire sagt. Det gör man inte med politiska tal. Att politisera massorna är att träget och ihärdigt få massorna att förstå att allt beror av dem, att de har ansvaret både om vi stampar på samma fläck och om vi går framåt, att det inte finns någon demiurg, någon stor och berömd person som är ansvarig för allt, utan att folket självt är demiurgen, som skapar världen med sina egna magiska händer. Vi upprepar det, för att åstadkomma dessa ting, för att verkligen föra dem ut i livet, är det nödvändigt att decentralisera till det yttersta. Kretsloppet uppifrån och ner och nerifrån och upp måste hållas i gång inte av formella skäl, utan helt enkelt därför att respekt för denna princip är förutsättningen för räddningen. Det är från basen de krafter stiger upp som ger ledningen energi till ett nytt språng framåt. I Algeriet – för att nu återkomma till mitt eget land – förstod vi detta mycket snabbt, för där har ingen i ledningen någonsin kunnat uppträda som någon frälsare. Det var basen, gemene man, som slogs i Algeriet och där visste man att utan dess svåra och heroiska kamp dag efter dag skulle toppen störta. Man visste också att utan topp, utan ledning, skulle basen upplösas i anarki. Toppen får sitt värde och sin styrka genom det kämpande folkets existens. Det är bokstavligt talat folket som väljer att bära en topp och inte toppen som finner sig i att släpa på basen.

Massorna måste känna att regeringen och partiet står i deras tjänst. Ett värdigt folk, det vill säga ett folk som är medvetet om sin värdighet, glömmer aldrig dessa realiteter. Under den koloniala ockupationen uppfordrades folk att offra livet för denna värdighet. Men Afrikas folk förstod snart att det inte bara var kolonialisterna som hotade deras värdighet, att värdighet och suveränitet var ett och samma. Ett värdigt och fritt folk är ett folk som själv bestämmer sitt öde och bär det fulla ansvaret. Det är meningslöst att ”påvisa” att de afrikanska folken är barnsliga eller svaga. Varje regering och varje parti har det folk som de förtjänar. Och förr eller senare kommer folket att få den regering det förtjänar.

De konkreta erfarenheterna i vissa områden bekräftar denna synpunkt. På möten där svåra problem diskuteras händer det att en av de närvarande rätt som det är börjar med formeln: ”Det är bara att …” Denna voluntaristiska genväg, med allt vad den innebär av önsketänkande och spontan förenkling, följer man sedan ofta, i stället för den intellektuellt underbyggda, men mer ansträngande vägen. När man på detta sätt ställes inför en kampkamrat som ger avkall på sitt ansvar är det inte nog att tala om för honom att han har orätt. Man måste ställa honom inför hans ansvar, tvinga honom att fullfölja tankegången och få honom att förstå hur steril och ovärdig en sådan formel i själva verket är. Ingen har monopol på sanningen, varken ledaren eller mannen i ­ledet. Att finna sanningen i olika lokala problem är en kollektiv ange­lägenhet. En del har rikare erfarenheter och är snabbare i tankegången. De har kunnat bygga upp ett större antal associationsbanor. Men de skall akta sig för att påtvinga de andra sin lösning, för det avgörande som fattas beror av hela folkets samlade och medvetna engagemang. Ingen kan dra sig ur leken. Går det galet kommer alla att bli nedskjutna eller torterade, i den oavhängiga nationen kommer alla att svälta och känna av krisen. Den gemensamma kampen förutsätter kollektivt ansvar i basen och ett kollegialt ansvar i toppen. Ja, alla måste komprometteras i kampen för det gemensamma bästa. Ingen skall två sina händer. Ingen skall vara åskådare eller känna sig utan skuld. Vi håller alla på med att smutsa ner våra händer i vårt lands jord och i den skrämmande tomhet som fyller våra hjärnor. Bara förrädare och ynkryggar står vid sidan av och tittar på.

Ledarens första plikt är att få massorna med sig. Men uppslutningen förutsätter förståelse av vad saken gäller, en intellektuell insats av något slag. Man får inte förföra folket, söka dränka det i känslosvall och förvirring. Endast i u-länder som ledes av revolutionära eliter ur folket kan massorna i dag träda upp på historiens podium. Men det är nödvändigt att ännu en gång understryka att ingen elit får utvecklas till en infödd bourgeoisi, en kast av privilegierade. Att politisera folket är att göra hela nationen närvarande för varje medborgare och göra dess erfarenheter till hans egna. Som president Sékou Touré så träffande anmärkte i sitt tal till de afrikanska författarnas andra kongress:

På tankens område kan människan göra anspråk på att vara världens hjärna, men i det praktiska livet, där varje ingrepp berör den ­fysiska och den andliga existensen, kommer världen alltid att vara människans hjärna, för det är där vi finner summan av tänkande strömmar och enheter, av utvecklingens och fullkomningens krafter. Det är där som alla energier smälter samman och som vi kan avläsa summan av människans intellektuella värden.

När den individuella erfarenheten blir nationell, ett led i nationens liv, växer den ut över sina trånga, privata gränser och kan mynna ut i själva sanningen om nationen och om världen i dess helhet. På samma sätt som varje enskild motståndskämpe bar hela nationen på sina skuldror under frihetskampen måste varje medborgare under det nationella uppbyggets period fortsätta att identifiera sig med nationen i sin dagliga, konkreta verksamhet, så att han ständigt förkroppsligar den dialektiska sanningen om denna nation och låter sig uppfyllas av vilja att skapa en värld där den totala människan står som segerherre. Om ett brobygge inte andligen berikar dem som bygger den är det bättre att bron inte bygges, att folk fortsätter att simma över eller ta sig över med färjan. Bron får inte falla ner från himlen, som ett verk av någon deus ex machina i samhället, utan den måste skapas av medborgarnas muskler och hjärna. Det behövs naturligtvis ingenjörer och arkitekter, som kanske måste hämtas från utlandet, men partiets lokala representanter måste vara med, så att tekniken kan bana sig väg in i medborgarens jungfruliga medvetande, så att bron i alla dess detaljer kan övervägas, begrundas och antas. Medborgaren måste tillägna sig bron. Först då blir allting möjligt.

En regering som kallar sig nationell måste ta ansvaret för hela nationens väl och ve, och i de underutvecklade länderna är ungdomen en av de viktigaste sektorerna. Nivån för de ungas medvetande måste höjas, de måste få upplysning. Det är denna ungdom vi återfinner i den nationella armén. Om upplysningsarbetet bedrivits riktigt och om den nationella ungdomsrörelsen lyckats göra ungdomen till en integrerad del av samhället, så kan vi undvika de fel som haft sådana skadeverkningar i Latinamerika och underminerat dessa republikers framtid. Armén är inte en militär skola, utan en medborgarskola. I en politiskt mogen nation är soldaten inte någon legoknekt utan en medborgare som med vapen i hand försvarar nationen. Därför är det så viktigt att han vet att han tjänstgör under sitt land och inte under någon aldrig så berömd härförare. Den militära eller civila värnplikten måste utnyttjas för att höja det nationella medvetandet och skapa en enhet ovan stam- eller kastmentaliteten. I ett u-land bör man så snart som möjligt inkalla både män och kvinnor i tjänst. Det finns ingen anledning att fortsätta de feodala traditionerna och ge männen försteget framför kvinnorna. Likställigheten måste bli fullständig, inte bara i författningens paragrafer, utan i det dagliga livet, i fabriken, skolan och församlingen. I Väst samlar man soldaterna i kaserner, men det är inte sagt att det är den bästa metoden. Det är inte nödvändigt att militarisera rekryterna. Den nationella tjänsten kan vara civil eller militär, men man bör sörja för att varje därtill ägnad medborgare när som helst kan inträda i en kampenhet och försvara landets nationella och sociala erövringar.

Stora offentliga arbeten kan utföras av rekryter. Det ger utomordentliga möjligheter att aktivisera stillastående områden och sam­tidigt låta ett stort antal medborgare lära känna de verkliga förhållandena i landet. Man måste undvika att armén blir en självständig kår som förr eller senare tröttnar på att gå arbetslös och börjar driva politik med salongsgeneraler som börjar tänka på en statskupp där de sitter och sliter byxorna i regeringens väntrum. Den enda utvägen är att politisera armén, det vill säga att göra den till en verklig nationell institution. Samtidigt bör man utöka medborgarmilisen. Skulle det bli krig måste hela nationen kämpa och arbeta. Det får inte finnas några yrkessoldater. Antalet yrkesofficerare bör reduceras till ett minimum, för det förs­ta därför att de oftast har en akademisk utbildning som kan utnyttjas bättre på andra områden – en ingenjör är hundra gånger viktigare för landet än en officer – och för det andra därför att vi måste undvika att en särskild militär kastanda utbildas. Vi har i det föregående sett att nationalismen, som lyfte hela folket som en mäktig sång i kampen mot förtryckaren, ebbar ut efter frigörelsen. Nationalismen är ingen politisk doktrin, inget program. Vill man slippa dessa steg tillbaka, dessa stillestånd och dessa sprickor, måste det nationella medvetandet snarast möjligt övergå i politiskt och socialt medvetande. Nationen som sådan existerar inte om den inte finns i ett program, utarbetat av en revolutionär ledning och antaget av massorna med klar insikt och entu­siasm. Nationens strävanden måste ständigt ses som ett led i den kamp som gäller alla underutvecklade folks framtid. Medborgarna får aldrig glömma att de är med i fronten mot svälten och okunnigheten, fattig­domen och det primitiva tänkandet. Massornas arbete, deras vilja att övervinna allt det onda som i århundraden uteslutit dem ur mänsklighetens utvecklingshistoria, måste kopplas ihop med alla underutvecklade folks strävanden. De är nämligen förenade i ett slags kollektivt öde som kan påverkas av en kollektiv insats. De nyheter som intresserar folken i Tredje världen rör inte kung Baudouins bröllop eller skandalerna inom den italienska bourgeoisin. Vad vi vill veta är hur argen­tinarna eller burmeserna bekämpar analfabetismen och ledarnas dikta­turtendenser. Det är sådana erfarenheter som är uppbyggliga och ökar vår egen effektivitet. Som vi sett är ett program nödvändigt för en regering som verkligen vill frigöra folket politiskt och socialt. Det krävs inte bara ett ekonomiskt program, utan också klara principer för tillgångarnas fördelning och de sociala relationerna. Det krävs kort sagt en bestämd syn på människan och mänsklighetens framtid. Inga demagogiska formler och inget samröre med den tidigare ockupanten kan ersätta ett program, som kommer att – först omedvetet men snart allt bestämdare – avkrävas av folken. Tvärtemot vad man ofta tror kommer de afrikanska folken i allmänhet att snabbt bygga upp sitt politiska och sociala medvetande. Det betänkliga är att de ofta uppnår detta sociala medvetande före det nationella uppvaknandet. Man kan i vissa u-länder möta ett våldsamt krav om social rättfärdighet som para­doxalt paras med den mest primitiva stamdyrkan. De underutvecklade folken uppträder som folk gärna gör när de svälter. Det betyder att dagarna är räknade för dem som i dag förlustar sig i Afrika. Deras makt kommer inte att förlängas i det oändliga. En bourgeoisi som endast ger massorna nationalism har förfelat sin uppgift och invecklar sig med nödvändighet i en rad missöden och bakslag. Om nationalismen inte lägges fram klart i dagen, berikas och fördjupas, om den inte snart omvandlas till politiskt och socialt medvetande, till humanism, leder den in i en återvändsgränd. De underutvecklade ländernas borgerliga ledare har stängt in det nationella medvetandet i en steril formalism i stället för att engagera varje man och varje kvinna i förståeliga och fruktbara uppgifter som kan ge det nationella medvetandet innehåll och ­täthet. Fanan och regeringspalatset är inte längre nationens symboler. Nationen håller sig undan dessa artificiellt belysta fasader och tar sin tillflykt till landsbygden, där den åter fylls av liv och energi. Det levande uttrycket för nationen är hela folkets aktiva medvetande. Det är männens och kvinnornas sammanhängande och upplysta praxis. Att skapa sig en framtid gemensamt är att påta sig ett ansvar av historiska dimensioner. Alternativet är anarki, förtryck, stamfejder förklädda till partipolitik, federalism, osv. En regering som verkligen vill vara nationell måste styra genom folket för folket, för de egendomslösa genom de egendomslösa. Hur värdefull en ledare än är kan han inte ersätta folkviljan. Innan den nationella regeringen börjar bekymra sig om sin internationella prestige måste den återge alla medborgarna deras värdighet, fylla hjärnorna med tankar, blickarna med mänskliga ting och skapa en miljö som är mänsklig därför att den bebos av medvetna och självständiga människor.