Fanon_Jordens_0008.html

Vi lägger här fram några särskilt representativa fall. Det är fråga om både algeriska och franska patienter som vi vårdat. Det är väl överflödigt att påpeka att detta inte är någon vetenskaplig framställning. Vi undviker all diskussion om symptomen, diagnostiken och terapin. De få fackuttryck som använts tjänar bara som orienteringspunkter. Två saker måste vi dock understryka.

Som allmän regel kan man säga att den kliniska psykiatrin inordnar de sjukdomsbilder våra patienter företer under rubriken ”reaktiva psykoser”. Därvid lägger man huvudvikten vid den händelse som har utlöst sjukdomen, även om man anför patientens personliga bakgrund (hans psykologiska, affektiva och biologiska historia) och den roll miljön kan ha spelat. Enligt vår mening bör emellertid den utlösande faktorn i de fall vi här lägger fram sökas i bakgrunden, i den blodtörstiga, obarmhärtiga råhet och omänsklighet som präglar atmosfären och ger människorna en permanent känsla av att uppleva en sannskyldig apokalyps.

Fall nummer 2 i serie A är en typisk reaktiv psykos. Nummer 1, 2, 4, 5 i serie B har däremot ett diffust orsakssammanhang. Där kan man egentligen inte tala om någon särskild utlösande händelse. Det är kriget – detta kolonialkrig som ofta tar formen av en verklig folkutrotning, detta förvirrande krig som slår världen i stycken för befolkningen – som är den utlösande faktorn. Vi kan kalla detta reaktiv psykos, för att använda en vedertagen benämning, men vi måste då veta att det är kriget, i sin helhet och med alla sina säregenheter som kolonialkrig, som orsakat psykosen. De två världskrigen har gett material till en rik litteratur om det mentala sjukdomstillståndet både hos militärer som kommit från slagfältet och hos civila som blivit offer för massevakueringar eller bombardemang. Den nya sjukdomsbilden i vissa av de psykiatriska fall som behandlas här bekräftar, om det nu skulle behövas, att detta kolonialkrig skiljer sig från andra krig även i patologiskt avseende.

En annan väl etablerad uppfattning bör enligt vår mening revideras, nämligen att dessa reaktiva störningar skulle vara relativt godartade. Visst har man beskrivit fall där hela personligheten bringats ur balans men man har då betraktat dem som undantagsfall och kallat dem sekundära psykoser. Vi anser däremot att dessa patologiska processer som regel är mycket elakartade. Det är fråga om störningar som varar i månader, som massivt angriper jaget och som nästan alltid efterlämnar sviter i form av en bräcklighet som nästan kan uppfattas med blotta ögat. Utan tvekan är dessa sjukas framtid mycket oviss. Ett exempel får illustrera vår mening.

I ett afrikanskt land som sedan många år är oberoende har vi haft tillfälle att behandla en före detta motståndsman. Denne man, i trettioårsåldern, sökte oss för råd och hjälp därför att varje år, när ett visst datum närmade sig, drabbades han av sömnlöshet, åtföljd av ångest och fixa självmordsidéer. Den kritiska tidpunkten var det datum då han enligt instruktioner från sin organisation hade placerat en bomb på ett visst ställe. Tio personer dödades genom attentatet.25

Denne motståndsman som aldrig någonsin tänkt förneka vad han gjort insåg till fullo vilket pris han personligen hade fått betala för det nationella oberoendet. Sådana gränsfall ställer ansvarsfrågan inom den revolutionära kadern.

De observationer vi återger här täcker perioden 1954–1959. Vissa sjuka har undersökts i Algeriet, antingen på sjukhus eller vid enskilda sjukbesök. De övriga har vårdats på Nationella befrielsearméns sjukstugor.

SERIE A

Serien omfattar fem fall. Det handlar om algerier och européer som uppvisat mycket tydliga symptom på mentala rubbningar av reaktiv typ.

Fall nr 1 – Impotens hos en algerier som följd av en våldtäkt mot hans hustru.

B …, 26 år, har skickats till oss av FLN:s sjukvårdsförband för svårartad migrän och sömnlöshet. Han är en tidigare taxichaufför som deltagit aktivt i nationalistpartierna sedan 18-årsåldern. År 1955 blir han medlem i en av FLN:s grundorganisationer. Vid ett flertal tillfällen transporterar han flygblad och politiska ledare i sin taxi. När förtrycket ökar beslutar FLN att föra striden in i städerna. B. får då i uppdrag att köra befrielserörelsens kommandosoldater så nära anfallspunktema som möjligt och oftast att vänta på dem där.

Men en dag efter en viktig aktion i centrum av den europeiska stadsdelen tvingas han lämna sin bil på grund av en omfattande avspärrning. Kommandogruppen upplöses och skingras. B. lyckas undkomma motståndarens nät, gömmer sig hos en vän och utan att visa sig i sitt hem beger han sig några dagar senare på sina chefers order till närmaste motståndsenhet utanför staden.

Under flera månader hör han ingenting från sin hustru och sin lilla flicka, som bara är ett och ett halvt år. Han får däremot veta att polisen i flera veckor sökt honom i staden. Efter två år i befrielsearmén får han ett meddelande från sin hustru som ber honom glömma henne. Hon är vanärad. Han får inte längre tänka på att leva tillsammans med henne igen. Han blir utom sig av oro och ber sin chef om tillstånd att i smyg bege sig till sitt hem. Man förbjuder honom det. I stället kontaktar en FLN-medlem B:s hustru och föräldrar.

Omedelbart efter det att hans taxi blivit upptäckt (man fann två k-pistmagasin i den) beger sig franska poliser, åtföljda av soldater, till B:s hem. När de inte finner honom hemma tar de med sig hans hustru och håller henne kvar i en vecka.

Hon utfrågas om sin mans vänner och bekanta och blir brutalt slagen i två dagar. Men den tredje dagen kör en fransk militär – hon kan inte säga om det var en officer – ut de andra och våldtar henne. Litet senare våldtar en annan militär henne, denna gång i de andras närvaro, och säger till henne: ”Om du en dag återser din skit till man, så glöm inte att tala om för honom vad vi gjort med dig.” Hon får stanna ännu en vecka, men utan att undergå några nya förhör. Därefter följer man henne hem. Hon berättar vad som hänt för sin mor som övertalar henne att tala om allt för B. Så fort hon får kontakt med sin make erkänner hon också sin vanära.

Upptagen som han är av olika uppdrag repar han sig, sedan den första chocken lagt sig. I flera månader hör han talas om en mängd algeriska kvinnor som torterats eller våldtagits. Han har tillfälle att träffa de våldtagna kvinnornas män och hans personliga olyckor, hans värdighet som kränkt äkta man, kommer i andra hand.

1958 får han ett uppdrag på annan ort. När han skall återvända till sitt eget förband oroas hans överordnade och hans kamrater av hans ovanliga tankspriddhet och sömnlöshet. Hans avfärd blir uppskjuten och han skickas till läkare. Det är då jag träffar honom. Det blir genast en god kontakt. Hans mimik är livlig, kanske lite för livlig. Han ler ofta men något krampaktigt och anstränger sig för att verka obekymrad. ”Det är bara bra, doktorn. Jag känner mig mycket bättre nu. Ge mig bara någon stärkande medicin, vitaminer kanske, så kommer jag snart i form igen.” Man märker ångesten under ytan. Han blir inlagd för observation.

Redan nästa dag har den optimistiska fasaden brutit samman. Vi har framför oss en patient som är deprimerad, inåtvänd, utan aptit och som inte vill stiga upp. Han undviker politiska diskussioner och visar en påtaglig brist på intresse för allt som har med den nationella kampen att göra. Han undviker att lyssna på nyheter som handlar om befrielsekriget. Det är mycket svårt att komma underfund med vad som trycker honom men efter några dagar får vi fram följande historia:

Under sin vistelse i distriktet försöker han genomföra ett samlag men misslyckas. Han tror att det beror på trötthet vilket ju är normalt efter ansträngande marscher och undernäring och försöker igen två veckor senare. Nytt misslyckande. Han talar med en kamrat som råder honom att ta vitamin B 12. Han tar det i kapslar. Nytt försök, nytt misslyckande. Dessutom känner han några ögonblick före samlaget en obetvinglig lust att riva sönder ett kort av sin dotter. Ett sådant symboliskt drag kunde tyda på omedvetna incestuösa impulser. Men efter åtskilliga samtal och efter en dröm (den sjuke upplever en kattunges snabba förruttnelse under outhärdliga luktförnimmelser) kommer vi in på ett annat spår. ”Den här flickan”, säger han en dag, ”har något ruttet i sig” (han menar sin dotter). Från och med nu blir sömnlösheten ett allvarligt problem och trots att han får en ganska stark dos nervlugnande medel arbetar han sig rätt som det är in i ett tillstånd av nervös upphetsning som bekymrar oss mycket. Han talar då för första gången om sin hustru. Skrattande säger han: ”Hon har smakat på fransmän.” Från detta ögonblick kan vi rekonstruera hela historien. Händelseförloppet klarnar. Han talar om för oss att han före varje sexuellt misslyckande tänkt på sin hustru. Vad han anförtror oss förefaller oss vara av stort intresse.

”Jag gifte mig med henne fast jag älskade hennes kusin. Men kusinens föräldrar hade bestämt sig för att gifta bort sin dotter med en annan. Då tog jag den första bästa som mina föräldrar föreslog. Hon var snäll men jag var inte kär i henne. Jag tänkte ofta för mig själv: Du är ung … vänta lite, när du hittar den rätta kan du skilja dig och bli lyckligt gift. Jag var alltså inte särskilt fäst vid min hustru. När ’händelserna’ började kom jag allt mer ifrån henne. Till slut kom jag hem bara för att äta och sova, och talade nästan aldrig med henne.

När jag fick veta att fransmännen våldtagit henne blev jag först rasande mot dessa svin. Sedan sa jag för mig själv: Det är ju inte så farligt, hon har ju inte blivit dödad. Hon kan börja om sitt liv. Först flera veckor efteråt kom jag att tänka på att hon blivit våldtagen för att man sökte mig. Hon blev alltså våldtagen som straff för sin tystnad. Hon skulle mycket väl ha kunnat tala om namnet på åtminstone en kamrat till mig, så att de kunde nysta upp hela kontaktnätet och kanske också få tag i mig. De våldtog henne inte därför att de var sadister eller därför att de inte hade något annat för sig, som jag sett dem göra så många gånger i byarna. Hon var en modig kvinna som fann sig i vad som helst hellre än hon förrådde sin man. Och denne man, det var jag. Denna kvinna hade räddat mitt liv och skyddat organisationen. Det var för min skull hon hade blivit vanärad. Ändå sa hon inte: Se vad jag uthärdat för din skull, utan: Glöm mig, börja ett nytt liv, jag är vanärad.

Från det ögonblicket bestämde jag mig för att ta tillbaka min hustru efter krigets slut, jag har ju sett bönder torka sina hustrurs tårar sedan de blivit våldtagna i deras åsyn. Jag blev djupt skakad av det. Jag måste erkänna att jag först inte förstod mig på dem. Men allt oftare har vi tvingats ingripa i sådana fall för att förklara situationen för civilbefolkningen. Jag har sett civila som frivilligt erbjudit sig att gifta sig med unga flickor som blivit gravida efter att ha våldtagits av franska soldater. Allt detta har fått mig att tänka på min hustrus problem.

Jag bestämde mig för att ta henne tillbaka men jag vet ännu inte hur jag kommer att reagera då jag ser henne. Ofta när jag tittar på kortet av min dotter inbillar jag mig att hon också är vanärad. Som om allt som kommer från min hustru var ruttet. Om de hade torterat henne, slagit ut hennes tänder, brutit sönder en arm på henne, det skulle inte ha gjort mig något. Men kan man glömma en sådan här sak? Var hon tvungen att tala om det för mig?”

Och han frågar mig om jag tror att hans ”sexuella svaghet” beror på dessa plågsamma tankar.

I fortsättningen börjar han så småningom åter att lyssna på politiska diskussioner, med växande intresse, samtidigt som migränen och aptitlösheten avtar väsentligt.

Efter två veckor går han tillbaka till sitt förband. Han säger till mig: ”När vårt land blivit fritt tar jag tillbaka min hustru. Går det inte bra söker jag upp dig igen i Alger.”

Fall nr 2 – Odifferentierade mordimpulser hos en person som överlevt ett massmord.

S …, 37 år, är en bonde som bor i en by utanför Constantine. Har aldrig intresserat sig för politik. Alltsedan krigets början har hans hemtrakt varit skådeplats för våldsamma strider mellan algeriska och franska styrkor. S. har därigenom vant sig vid att se döda och sårade. Han fortsätter ändå att hålla sig utanför. Som överallt annars i landet får algeriska soldater hjälp av byborna när de av och till drar förbi. Men en dag i början av 1958 blir en fransk avdelning utsatt för ett mördande bakhållsangrepp inte långt från byn. Fiendestyrkorna går till motaktion och intar byn, där det för övrigt inte finns några soldater. Alla byinvånarna samlas och förhörs. Ingen svarar. Några timmar senare anländer en fransk officer i helikopter och säger: ”Förstör den här byn, vi har hört talas om den alltför ofta.” Soldaterna börjar sätta husen i brand. Kvinnorna som försöker samla ihop litet kläder eller rädda något förråd stöts tillbaka med gevärskolvarna. Några bönder utnyttjar den förvirring som uppstår och flyr. Officeren ger order om att de män som finns kvar skall samlas ihop och föras till ett vattendrag där massakern börjar. Tjugonio män avrättas omedelbart. S. får en kula genom högra låret. En annan träffar vänstra armen och krossar överarmsbenet.

S. svimmar och återfår medvetandet mitt bland en grupp ALN-soldater. Han tas om hand av sjukvårdsförbandet och evakueras så snart han kan gå själv. På vägen börjar hans allt underligare uppträdande att oroa följeslagarna. Han ber dem om ett gevär fast han är civil och invalidiserad och han vägrar att marschera om någon går bakom honom. En natt kommer han över ett vapen och skjuter på de sovande soldaterna, lyckligtvis utan att träffa någon. Han avväpnas ganska brutalt. Efter denna händelse får han gå med händerna bakbundna och det är på det sättet han kommer till vår sjukcentral.

Han börjar med att tala om för oss att han inte är död och att han spelat de andra ett riktigt spratt. Så småningom lyckas vi rekonstruera hela historien. S. är inte ångestfylld utan snarare exalterad, med ibland våldsamma anfall då han skriker och vrålar. Han slår inte sönder något men tröttar ut alla med sitt oupphörliga prat. Sjukvårdarna måste alltid vara på sin vakt, eftersom han hotar med att ”döda alla”. Under sjukhusvistelsen ger han sig på åtta patienter med de vapen han för tillfället lyckas komma över. Varken sjukvårdare eller läkare går säkra för honom. Vi börjar till och med undra om han inte lider av en maskerad form av epilepsi, som karakteriseras av en våldsam aggressivitet mot allt och alla.

Vi låter honom genomgå en sömnkur. Från och med den tredje dagen kommer vi genom dagliga samtal underfund med hur patientens mentala rubbning utvecklats. Här är några avsnitt ur den sjukes förklaringar.

”Gud är med mig … Men då är han inte med de som är döda … Jag har haft en förbannad tur … Man måste döda för att inte dödas … När jag tänker på att jag ingenting visste om vad de höll på med … Det finns fransmän bland oss. De klär ut sig till araber. Vi måste slå ihjäl dem allihopa. Ge mig en kulspruta. Alla dessa så kallade algerier är fransmän … och de lämnar mig inte ifred. Så fort jag vill sova kommer de in i mitt rum. Men nu känner jag dem. Alla vill döda mig. Men jag ska försvara mig. Jag ska döda dem allihopa. Jag ska skära halsen av dem en efter en, dig med. Ni vill döda mig, men det klarar ni aldrig. Det gör mig inget att döda er. Stora och små, kvinnorna, barnen, hundarna, fåglarna, åsnorna, allt ska bort … sedan kan jag sova lugnt …”

Allt detta framföres stötvis med en fientlig, högdragen och föraktfull attityd.

Efter tre veckor gick detta uppjagade tillstånd över men hans förtegenhet och en viss tendens till isolering gör att vi fruktar en allvarligare utveckling av sjukdomen. Men efter en månad ber han att få bli utskriven för att lära sig ett yrke som är förenligt med hans invaliditet. Han anförtros åt FLN:s sociala avdelning. Sex månader senare verkar han normal.

Fall nr 3 – Allvarlig ångestpsykos med personlighetsupplösning som följd, efter otillräknelighetsmord på en kvinna.

D … är f.d. studerande, soldat i ALN, nitton år. När han kommer till oss har han varit sjuk i flera månader. Hans symptom är typiska: djup depression, torra läppar, ständigt fuktiga händer. Hans bröst häver sig oavbrutet i djupa suckar. Han lider av ihållande sömnlöshet och har gjort två självmordsförsök sedan besvären började. Under våra samtal intar han en hållning som låter ana att han har hörselhallucinationer. Ibland fixeras blicken under några ögonblick på en punkt i luften, ansiktet får liv och ger den som iakttar honom intryck av att den sjuke upplever ett skådespel. Tankarna verkar oklara. Av och till uppträder några fenomen som inom psykiatrin är kända under namnet blockering: en påbörjad gest eller mening avbryts plötsligt utan synbar anledning. Men det är särskilt en sak som tilldrar sig vår uppmärksamhet: den sjuke talar med oss om att det strömmar blod ur honom, att ådrorna snart är tomma och att hjärtat ibland står stilla. Han ber oss hejda blödningen och förbjuda att ”vampyren” förföljer honom ända in på sjukhuset för att suga ut hans blod. Ibland blir han stum och ber om en penna. Han skriver: ”Jag har inte längre någon röst, mitt liv är slut.” Att pojken på detta sätt upplever förlusten av sitt eget jag ger oss anledning att frukta en mycket allvarlig utveckling.

Under våra samtal talar den sjuke flera gånger med oss om en kvinna som förföljer och plågar honom på nätterna. Jag hade redan tidigare fått veta att hans mor var död, att han älskade henne högt och att han aldrig skulle kunna komma över denna förlust (när han talade om henne försvagades hans röst och han fick tårar i ögonen). Jag leder in undersökningen på modersbilden. När jag ber honom beskriva denna kvinna som ansätter, ja förföljer honom, förklarar han för mig att hon inte är okänd för honom, han känner henne tvärtom mycket väl, eftersom det är han som har dödat henne. Det gäller då att ta reda på om vi har att göra med ett fall av omedvetet skuldkomplex efter moderns död, liknande det som Freud har berättat om i ”Sorg och melankoli”. Vi ber den sjuke att berätta mer om denna kvinna som han har mördat, eftersom han känner henne så väl. På så sätt får vi fram följande historia:

Jag gav mig av från den stad där jag studerade för att ansluta mig till motståndsrörelsen. Efter flera månader fick jag nyheter hemifrån. Jag fick veta att min mor hade dödats av en fransk soldat och att två av mina systrar förts till militären. Jag vet ännu inte vad som hänt dem. Jag blev djupt skakad av min mors död.

Min far dog för många år sedan och jag var den ende mannen i familjen. Min stora ambition har varit att bli något för att kunna göra livet lättare för min mor och mina systrar. En dag kom vi till en gård där ägaren, en aktiv kolonialist, hade dödat två civila algerier. Vi kom dit på natten. Han var inte hemma. Hans hustru var ensam i huset. När hon såg oss började hon bönfalla oss om att inte döda henne: ”Jag vet att ni kommer för min mans skull”, sade hon, ”men han är inte hemma … Hur många gånger har jag inte sagt till honom att inte lägga sig i politiken.” Vi bestämde oss för att vänta på mannen. Men jag bara tittade på kvinnan och tänkte på min mor. Hon satt i en fåtölj och verkade frånvarande. Jag undrade för mig själv varför vi inte dödade henne. Plötsligt upptäckte hon att jag betraktade henne. Hon kastade sig mot mig och skrek: ”Jag ber er … Döda mig inte … Jag har barn.” Ögonblicket därefter var hon död. Jag hade stuckit ned henne med min kniv. Min chef avväpnade mig och gav order om uppbrott. Jag förhördes av distriktschefen några dagar senare. Jag trodde att man skulle döda mig men det struntade jag i.26 Sedan började jag kräkas efter måltiderna och sova dåligt. Så kom den där kvinnan varje kväll och krävde mitt blod. Men min mors blod, var finns det?

Så fort patienten lagt sig på kvällen ”blir rummet fullt av kvinnor”, alla likadana. Det är fråga om en mångfaldig reproducering av en och samma kvinna. De har alla ett gapande sår i magen. De är blodlösa, bleka och utmärglade. Dessa kvinnor ansätter den unge patienten och kräver att han lämnar tillbaka deras utspillda blod. I det ögonblicket fyller ljudet av rinnande vatten rummet, ljudet blir allt starkare, till slut låter det som dånet av ett vattenfall och den unge patienten ser golvet dränkas i blod, hans blod, medan kvinnorna får färg igen och deras sår börjar läkas. Patienten vaknar badande i svett och kastar sig fram och tillbaka i sängen tills det blir ljust.

Den unge patienten vårdas i flera veckor och mardrömmarna försvinner nästan helt. Men hans personlighet förblir djupt splittrad. Så snart han tänker på sin mor dyker bilden av denna kvinna med uppsprättad mage upp. Hur ovetenskapligt det än kan låta tror vi att endast tiden kan i någon mån hela den unge mannens upprivna personlighet.

Fall nr 4 – En deprimerad europeisk polis möter i sjukhusmiljö ett av sina offer, en algerisk motståndsman som drabbats av stupor.

A …, 28 år, är gift, barnlös. Vi får veta att både han och hans hustru i flera år låtit sig behandlas för att kunna få barn, tyvärr utan framgång. Han skickas till oss av sina överordnade på grund av sitt onormala uppförande.

Den första kontakten blir ganska god. Den sjuke berättar spontant för oss om sina besvär. Han kommer bra överens med sin hustru och sina svärföräldrar, har ett gott förhållande till sina arbetskamrater och är också väl anskriven hos sina överordnade. Vad som besvärar honom är att han på natten hör skrik som hindrar honom från att sova. Han berättar också för oss att han sedan flera veckor tillbaka stänger fönsterluckorna och tätar fönstren innan han går och lägger sig (det är sommar) till stor förtvivlan för hans hustru som håller på att kvävas av värmen. Dessutom stoppar han bomull i öronen för att dämpa de våldsamma skriken. Ibland sätter han till och med på radion mitt i natten eller spelar grammofon för att inte höra dessa nattliga rop. Därefter berättar A. tämligen omständligt sin historia för oss:

Sedan några månader tillbaka tillhör han en brigad som bekämpar FLN. I början fick han i uppgift att bevaka vissa företag och kaféer. Men efter några veckor fick han nästan jämt arbeta på polisstationen. Då fick han hålla dessa förhör som aldrig klaras av utan ”handgripligheter” för ”de vill ju aldrig erkänna någonting”.

Ibland, förklarar han, har man lust att säga till dem att om de ville ta lite hänsyn till oss skulle de tala utan att tvinga oss att tillbringa timmar med att dra ur dem upplysningar, ord för ord. Men det är meningslöst att försöka förklara någonting för dem. Vilken fråga man än ställer svarar de: ”Jag vet inte.” De säger inte ens vad de heter. Om man frågar dem var de bor svarar de: ”Jag vet inte.” Ja, då är man naturligtvis tvungen att sätta i gång. Men de skriker för mycket. I början skrattade jag åt det. Men sedan började jag att tycka att det var obehagligt. I dag kan jag bara genom att höra någon skrika säga på vilket stadium han är i förhöret. Den som har fått två knytnävsslag och ett slag bakom örat med batongen har ett särskilt sätt att tala, att skrika, att säga att han är oskyldig. Efter att ha hängt två timmar i handlederna har han en annan röst. Efter ett ”bad” låter han också på ett annat sätt. Och så vidare. Men värst skriker de efter elektriciteten. Det är outhärdligt. Man tror hela tiden att de skall dö i nästa ögonblick. Det finns naturligtvis såna som inte skriker, hårdingarna. Men de tror att vi skall döda dem med detsamma. Nej, vi är inte intresserade av att döda dem. Vi vill ha upplysningar. Därför försöker vi först att få dem att skrika. Det lyckas förr eller senare. Redan det är mycket vunnet. Sedan är det bara att fortsätta. Helst skulle vi förstås vilja slippa att hålla på så där. Men de gör det inte lätt för oss. Nu händer det att jag hör deras skrik till och med när jag är hemma. Mest skrik från såna som dött på polisstationen. Doktorn, jag är utledsen på det här jobbet. Om ni botar mig ska jag be om förflyttning till Frankrike. Om de vägrar tar jag avsked.

Jag ser till att mannen får sjukledighet. Han vägrar att lägga in sig på sjukhus och därför behandlar jag honom privat. En dag, strax före ett besök, blir jag plötsligt kallad till sjukhuset. När A. kommer hem till mig på avtalad tid ber min hustru honom att vänta på mig men han föredrar att göra en tur till sjukhuset för att möta mig. När jag några minuter senare är på väg hem finner jag honom på vägen. Han står lutad mot ett träd och ser eländig ut. Han är genomblöt av svett och har tydligen fått ett nervöst sammanbrott. Jag tar upp honom i min bil och kör hem honom till mig. Sedan han väl lagt sig på min soffa berättar han att han på sjukhuset mött en av mina patienter som blivit förhörd hos polisen – det var en algerisk motståndsman – och som vårdas för stupor, till följd av misshandel.

Jag får då veta att A. tagit aktiv del i den tortyr denne algerier utsatts för. Han får lugnande medel som dämpar hans ångest. När han gått sin väg beger jag mig till den paviljong på sjukhuset där algeriern ligger. Personalen har ingenting märkt men patienten har försvunnit. Till slut hittar vi honom i ett tvättrum där han försökt begå självmord. Patienten hade i sin tur känt igen polismannen och trott att denne kommit för att hämta honom till nya förhör i polisens lokaler.

A. besökte mig sedan flera gånger och lyckades till slut efter en märkbar förbättring bli hemsänd till Frankrike av hälsoskäl. Vad den algeriske motståndsmannen beträffar sökte personalen länge övertyga honom om att han haft en synvilla, att polisen inte kunde komma till sjukhuset, att han var överansträngd och var där för att vila osv.

R …, 30 år, kommer självmant för att konsultera oss. Han är polisinspektör och har sedan några veckor konstaterat att ”det är någonting som är galet”. Han är gift och har tre barn. Han röker mycket, fem paket cigarretter om dagen, har förlorat aptiten och plågas ofta av mardrömmar. Dessa mardrömmar har inga särskilda kännetecken. Vad som irriterar honom mest är det som han kallar ”sina anfall”. För det första tål han inte att bli emotsagd. ”Vad beror det på, doktorn? Så snart jag stöter på motstånd känner jag lust att slå. Till och med utanför jobbet vill jag klippa till den som står i vägen för mig. För rakt ingenting. Som när jag går och köper tidningarna i kiosken till exempel. Det är mycket folk där. Man måste alltså vänta. Jag sträcker fram handen – det är en kompis som har kiosken – för att ta mina tidningar. Någon i kön säger kanske lite skarpt: ’Vänta tills det blir er tur.’ Ja, då får jag lust att smälla till honom och jag säger till mig själv: ’Akta dig, gosse, får jag ta dig under behandling några timmar kanske du blir mindre viktig.’

Han tål inte buller. Hemma har han lust att slå alla, hela tiden. Och han slår faktiskt sina barn, till och med den lilla som bara är ett och ett halvt år, i blint raseri.

Men vad som skrämt honom mest är att han en kväll, då hans hustru farit ut mot honom för att han slog barnen (hon hade till och med sagt till honom: ”Jag tror du är från vettet!”) kastade sig över henne, slog henne och band fast henne på en stol och sade: ”Jag skall lära dig en gång för alla vem som är herre här i huset.”

Lyckligtvis började hans barn att gråta och skrika. Han begrep då att det var något allvarligt fel på honom och bestämde sig dagen därpå för att konsultera en ”nervspecialist”. Han framhåller att ”tidigare var det inte alls så här, jag slog sällan barnen och bråkade i alla fall aldrig med min hustru”. De aktuella symptomen hade uppträtt efter ”händelserna”: ”Det är nämligen så”, sade han, ”att nu ska vi arbeta som infanterister. Förra veckan till exempel var vi ute på en operation precis som om vi tillhörde armén. De där herrarna i regeringen påstår att det inte är krig i Algeriet och att det är ordningsmakten, dvs. polisen, som ska återställa lugnet. Men det är krig i Algeriet och när de inser det är det för sent. Det är tortyren som tar kål på mig. Det säger er kanske ingenting? … Jag torterar ibland tio timmar i sträck …”

– Det är tröttsamt … Visserligen byter vi av varandra men det gäller att veta i vilket ögonblick man kan lämna över till en kamrat. Var och en tänker att just han är nära att få upplysningar och aktar sig noga för att lämna över den gök han behandlat till någon annan, som då naturligtvis får all äran. Av och till tar vi chansen … ibland inte.

Ibland erbjuder vi dem till och med pengar, våra egna fickpengar, för att få dem att tala. Vårt problem är faktiskt: Kan du få den här göken att prata? Det är fråga om personlig framgång, en tävling alltså … Till slut har man slagit sönder knogarna. Då får man använda senegaleserna. Men de slår antingen för hårt och fördärvar gossen på en halvtimme, eller också för försiktigt och då är det inte effektivt. Man måste faktiskt vara smart för att lyckas i det här jobbet. Man måste veta när man ska klämma till och när man ska lägga av. Det är en fråga om väderkorn. När killen är mogen är det ingen idé att fortsätta att slå. Det är därför man måste göra jobbet själv, man märker framstegen bättre. Jag gillar inte dom som låter andra förbereda killarna och som kommer en gång i timmen och ser efter hur det går. Framför allt gäller det att inte ge killen intryck av att han inte ska slippa levande undan. Då tycker han inte det är någon mening att tala, eftersom det ändå inte kan rädda hans liv. I såna fall har man inte en chans att få reda på nånting. Han måste hoppas, det är hoppet som får honom att tala.

Men det värsta, det tycker jag är historien med min fru. Det måste vara fel någonstans. Doktorn måste hjälpa mig.

Eftersom hans överordnade inte ville ge honom ledigt och han dessutom inte ville ha intyg från en psykiater påbörjades behandlingen under ”full tjänstgöring”. Naturligtvis kunde det önskade resultatet inte uppnås under sådana omständigheter. Denne man visste mycket väl att alla hans besvär orsakades av den verksamhet han bedrev i ”förhörsrummen”, även om han försökte skjuta över skulden på ”händelserna”. Eftersom han inte hade för avsikt att sluta tortera – det skulle ur hans synpunkt ha varit meningslöst, och han skulle i så fall bli tvungen att begära avsked – bad han mig utan omsvep att hjälpa honom så att han utan samvetsförebråelser, utan rubbningar i sitt beteende, med upphöjt sinneslugn kunde tortera algeriska motståndsmän.27

SERIE B

I denna serie har vi samlat några fall eller grupper av fall där den avgörande faktorn är den atmosfär av totalt krig som råder i Algeriet.

Fall nr 1 – Två unga algerier, 13 och 14 år gamla, mördar sin europeiske lekkamrat

Det är fråga om ett rättsmedicinskt utlåtande. Två unga algerier, 13 och 14 år gamla, folkskoleelever, anklagas för att ha mördat en av sina europeiska lekkamrater. De har erkänt. Brottet har rekonstruerats och fotografier har lagts till handlingarna. På dem ser man ett av barnen hålla offret medan den andre stöter till med kniven. De unga anklagade håller fast vid sina berättelser. Vi har långa samtal med dem. Vi återger här två typiska samtal.

Vi var inte ovänner med honom. Varje torsdag gick vi tillsammans upp på kullen ovanför byn och sköt med slangbella. Han var vår kompis. Han gick inte längre i skolan för han skulle bli murare som sin pappa. En dag bestämde vi att vi skulle döda honom. Européerna vill ju döda alla araber. Vi kan ju inte döda de vuxna. Men han var lika gammal som vi och honom rådde vi på. Först tänkte vi kasta honom i en bergsklyfta men då kanske han bara hade blivit skadad. Då tog vi en kniv hemma och dödade honom.

– Därför att han lekte med oss. Ingen annan skulle ha följt med oss dit upp.

– Ja, men varför vill dom döda oss? Hans far är vid milisen. Han har sagt att man borde skära halsen av oss.

Den här ynglingen är en klar kontrast till sin kamrat. Han är redan nästan man och vuxen, det visar han både i kroppsrörelserna, ansiktsuttrycket, tonen och innehållet i sina svar. Han förnekar inte heller att han har dödat. Varför han har dödat? Han svarar inte på frågan utan frågar i stället mig om jag någonsin sett en europé i fängelse. Har någonsin en europé häktats och satts i fängelse för mord på en algerier? Jag svarar honom att jag faktiskt aldrig sett någon europé i fängelse.

– Varför är det då bara algerier i fängelserna? Kan ni förklara det för mig?

– Nej, men berätta för mig varför du dödat den här pojken som var din kamrat?

– Två av mina släktingar dödades den dagen. Hemma säger man att fransmännen svurit att döda oss alla, en efter en. Har man häktat någon enda fransman för alla dessa algerier som dödats?

– Nej, inte en enda har häktats. Jag ville ge mig upp i bergen men jag var för ung. Då bestämde X och jag att vi skulle döda en europé.

Fall nr 2 – Självförebråelser och självmordsförsök maskerat till ”terrordåd” hos en 22-årig algerier

Denne patient har skickats till sjukhuset av franska rättsmyndigheter. Åtgärden vidtogs efter utlåtande av fransk rättsmedicinsk expertis i Algeriet.

Patienten är en utmärglad, helt förvirrad man. Han har blodutgjutningar över hela kroppen. Två käkfrakturer gör det omöjligt för honom att äta. I två veckor får patienten därför all näring genom flera slags injektioner.

Efter två veckor förbättras hans mentala tillstånd något. Vi får kontakt med honom och lyckas rekonstruera hans dramatiska historia:

I sin ungdom var han en mycket ivrig scout. Han blev en av ledarna för den muhammedanska scoutrörelsen. Men i 19-årsåldern tappade han helt sitt intresse för scoutrörelsen och ägnade sig uteslutande åt sitt yrke som finmekaniker med skriv- och räknemaskiner som specialitet. Han studerade med stor iver och drömde om att bli en framstående specialist. Den 1 november 1954 är han helt fördjupad i teoretiska studier och visar inget som helst intresse för befrielsekampen. Han har redan slutat umgås med sina gamla vänner. Han beskriver sig själv under denna period som ”mobiliserad för att fördjupa mitt tekniska kunnande”.

Men under en hemmakväll med familjen sommaren 1955 får han plötsligt för sig att hans släktingar betraktar honom som en förrädare. Efter några dagar försvinner detta flyktiga intryck men kvar finns en viss oro, ett visst obehag, vars orsaker han inte själv förstår.

Han beslutar sig då för att klara av måltiderna så snabbt som möjligt, flyr familjegemenskapen och stänger in sig i sitt rum. Han undviker alla kontakter. Det är under sådana omständigheter katastrofen inträffar. En dag vid lunchtid hör han mitt på gatan, klart och tydligt, att någon säger: ”förrädare!” Han vänder sig om men ser ingen, skyndar därifrån och bestämmer sig för att inte gå till sitt arbete mer. Han stannar i sitt rum och äter ingen middag. På natten bryter krisen ut. Under tre timmars tid hör han alla slag av förolämpningar, röster i huvudet och i natten: ”… förrädare, fegis … alla dina bröder som dör … förrädare … förrädare …”

Han överväldigas av en obeskrivlig ångest: ”I 18 timmars tid slog mitt hjärta 130 slag i minuten. Jag trodde att jag skulle dö.”

Därefter kan patienten inte få ner någonsomhelst mat. Han magrar synbart, stänger in sig i fullständigt mörker och vägrar att öppna för sina föräldrar. Den tredje dagen börjar han att bedja fanatiskt. Jag låg på knä, berättar han för mig, 17– 18 timmar om dagen. Fjärde dagen går han impulsivt ut på stan, ”som en galning”, med ett ”skägg som också fick honom att se ut som en galning”, utan kavaj och utan slips. När han väl är nere på gatan vet han inte vart han skall gå. Han går i alla fall vidare och så småningom kommer han in i den europeiska stadsdelen. Hans utseende (han ser ut som en europé) tycks skydda honom från franska patrullers visitationer och kontroller.

Men bredvid honom hejdas algeriska män och kvinnor, de misshandlas, förolämpas, visiteras … Paradoxalt nog har han inga papper. Detta att fiendens patruller uppträder så hänsynsfullt mot honom bekräftar hans fixa idé: alla vet att han står på fransmännens sida. Till och med soldaterna har fått sina order och lämnar honom i fred.

Dessutom tycker han sig märka förakt i blickarna från de algerier som stoppats och med händerna bakom nacken väntar på att bli visiterade. Han skyndar därifrån med snabba steg, offer för en obetvinglig upphetsning. Då kommer han plötsligt fram till den franska försvarsstabens högkvarter. Vid grinden står flera soldater, beväpnade med kulsprutor. Han går fram till soldaterna, kastar sig över en av dem och försöker slita till sig en kulspruta samtidigt som han skriker: ”Jag är algerier.”

Han övermannas snabbt och förs till polislokalerna där man försöker få honom att avslöja namnen på sina chefer och på medlemmarna i hans kampgrupp. Efter några dagar inser poliserna och militären att de har att göra med en sjuk människa. Vid den undersökning som beslutats fastställes att patienten lider av psykiska rubbningar. Han tas in på sjukhus. ”Det enda jag ville var att dö”, säger han. ”Till och med hos polisen hoppades och trodde jag att man skulle döda mig efter tortyren. Jag var glad över att man slog mig, för det bevisade ju att de betraktade mig som en fiende. Jag kunde inte längre höra dessa anklagelser utan att reagera. Jag är inte feg. Jag är inte någon värnlös kvinna. Jag är inte någon förrädare.”29

Fall nr 3 – Nevrotisk attityd hos en ung fransyska vars far, en hög ämbetsman, dödats i ett bakhåll.

Denna unga flicka, en student på 21 år, konsulterar mig för att bli kvitt vissa nervösa symptom som hindrar henne i hennes studier och i hennes umgänge med andra människor. Hon har ständigt fuktiga handflator och periodvis ”formligen rinner svetten av händerna”. Hon känner tryck över bröstet och får då ofta migrän på natten. Hon biter på naglarna, men det som främst slår mig är hennes överdrivna livlighet och meddelsamhet, särskilt mot bakgrunden av den ångest som tycks ligga på djupet. Hennes far har nyligen dött, men hon berättar med en sådan lätthet om det att vi snabbt leder in undersökningarna på hennes förhållande till sin far. Hennes framställning, som är så redig och klar att den gränsar till okänslighet, avslöjar just genom sin rationalism den unga flickans problem, konfliktens art och ursprung.

”Min far var en hög ämbetsman. Han ansvarade för ett mycket stort distrikt på landsbygden. Så fort ’händelserna’ börjat kastade han sig med ursinnig frenesi in i jakten på algerier. Det hände att han varken kunde äta eller sova, så upptagen var han av tanken på att slå ner upproret. Utan att kunna göra någonting åt det upplevde jag min fars gradvisa förvandling. Till slut bestämde jag mig för att inte längre fara och hälsa på honom. Jag stannade i stan. Varje gång jag var hemma hos honom låg jag faktiskt vaken hela nätterna, för någonstans långt nerifrån hördes skrik som skrämde mig. I källaren och i de obebodda delarna av huset torterade man algerier för att få ur dem upplysningar. Ni kan inte föreställa er vad det är hemskt att höra människor skrika på det viset hela natten. Ibland frågade jag mig hur en mänsklig varelse kunde uthärda – jag talar inte om att tortera – att höra dessa skrik. Och det höll på länge. Till sist kunde jag inte resa hem längre. De få gånger min far besökte mig i staden kunde jag inte se honom i ögonen utan att bli fruktansvärt skrämd och generad. Det blev allt svårare för mig att mottaga honom vänligt då han kom.

Jag hade bott länge i den där byn. Jag kände nästan alla familjerna där. Jag hade lekt med de unga algerierna i min egen ålder när vi var små. Varje gång jag kom hem berättade min far för mig om nya personer som hade blivit häktade. Till slut vågade jag inte längre gå ut, så säker var jag på att överallt mötas av hat. Inom mig gav jag algerierna rätt. Hade jag varit en algerisk kvinna skulle jag sökt mig till frihetsrörelsen.”

En dag får hon ett telegram som meddelar att hennes far är svårt sårad. Hon beger sig till sjukhuset och finner sin far i koma. Han dör kort tid efteråt. Det var under ett rekognosceringsuppdrag med en militärpatrull som hennes far sårats. Patrullen hade råkat i ett bakhåll som ordnats av befrielsearmén.

”Begravningen äcklade mig, sade hon. Alla dessa officiella personer som kom för att begråta min far ’vars höga moraliska egenskaper hade erövrat den infödda befolkningens hjärtan’, äcklade mig. Alla visste att det var lögn, att det var min far som ledde alla förhörscentraler i trakten. Man visste att antalet dödsoffer under tortyr uppgick till tio om dagen och ändå kom man med lögner om tillgivenhet, självuppoffring, fosterlandskärlek osv. Jag måste erkänna att orden inte längre har någon betydelse för mig, nästan ingen i alla fall. Jag återvände så fort som möjligt till staden och undvek alla myndigheter. Man erbjöd mig understöd men jag tackade nej. Jag vill inte ha deras pengar. Det är priset för det blod min far lät flyta. Jag vill inte ha dem. Jag vill arbeta.”

Det är fråga om flyktingar, om söner till soldater eller civilpersoner som dödats av fransmän. De har fördelats på olika uppsamlingsläger i Marocko och i Tunisien. De har fått skolundervisning. Lekstunder och gemensamma utflykter organiseras för dem. De står under regelbunden läkarobservation. Därför har vi haft tillfälle att träffa några av dem.

a) Hos många barn finns en starkt markerad kärlek till faders- och moderssymboler. Allt som har någon likhet med en far eller en mor är mycket eftertraktat och bevaras svartsjukt.

b) De flesta är överkänsliga för ljud. De blir mycket upprörda när man förebrår dem något. De har stort behov av lugn och tillgivenhet.

e) Sadistiska tendenser. En vanlig lek är att ett spänt papper hetsigt genomborras med en mängd hål. De biter på pennor och på naglarna med en nedslående envishet. Gräl är vanliga trots att de i grund och botten håller mycket av varandra.

Barnsängspsykoser kallar man psykiska besvär som uppträder i samband med barnafödslar. Dessa besvär kan ge sig till känna antingen omedelbart före förlossningen eller några veckor efteråt. Orsakssammanhanget bakom dessa rubbningar är mycket sammansatt. Men man anser att de två främsta orsakerna är inresekretoriska förändringar och en känslomässig chock. Den senare, något vaga benämningen kan sägas täcka vad som i dagligt tal kallas en ”stark sinnesrörelse”.

Efter den franska regeringens beslut att längs hundratals kilometer praktisera den brända jordens taktik längs gränserna till Tunisien och Marocko har dessa stater nödgats ta emot omkring 300 000 flyktingar. Det är allmänt bekant att de lever i den yttersta nöd. Kommissioner från Internationella Röda korset har upprepade gånger besökt flyktinglägren, konstaterat den fruktansvärda misären och rekommenderat de internationella organen att intensifiera flyktinghjälpen. Med den undernäring som råder i lägren kunde man förutse att de havande kvinnorna skulle vara predisponerade för barnsängspsykoser.

De många franska truppinvasionerna, under åberopande av ”rätten att följa och förfölja”, flygräderna, kulsprutebeskjutningarna (man har förlorat räkningen på alla den franska arméns bombningar av marockanska och tunisiska områden men värst utsatt är den tunisiska martyrbyn Sakiet-Sidi-Youssef), splittringen av familjerna under evakueringen – allt detta gör att flyktingarna lever i en atmosfär av ständig otrygghet. Det är också ytterst få algeriska kvinnor som under dessa omständigheter föder sina barn utan psykiska besvär.

Dessa störningar förekommer i olika former av nervös upphetsning som ibland förvandlar kvinnorna till furier, djupa depressioner som ofta leder till självmordsförsök och till slut ångesttillstånd med krampaktig gråt, jämmer, böner om barmhärtighet osv. Tvångsföreställningarna har ett mycket varierande innehåll. Vi finner en allmän förföljelsemani som riktar sig mot alla, en hysterisk aggressivitet mot fransmännen, som antas vilja döda det ofödda eller nyfödda barnet eller en känsla av att döden är nära förestående, då de sjuka bönfaller sina osynliga bödlar att skona deras barn.

Vi måste även här påpeka att grundvalen för dessa störningar inte försvinner i och med att besvären avtar eller upphör. De botade patienternas situation underhåller dessa patologiska företeelser.

SERIE C

Förändringar i känsloliv och intellekt och psykiska rubbningar efter tortyr.

Vi har här samlat exempel på mer eller mindre allvarligt sjuka, vilkas psykiska skador uppstått omedelbart efter eller under tortyr. Vi har delat in fallen i olika undergrupper eftersom vi funnit att varje tortyrmetod leder till specifika sjukliga förändringar, oberoende av arten och omfånget av den skada som tillfogats personligheten.

Vi avser härmed de brutala metoder som används då det framför allt gäller att få offren att tala. De bygger på den princip som säger att lidandet blir outhärdligt när det nått över en viss tröskel. Målet är alltså att så snabbt som möjligt komma över denna tröskel. Här är det inte tal om att finputsa detaljerna, utan det handlar om ett massivt angrepp i många former: flera poliser slår på samma gång, fyra poliser omger fången och slår honom med knytnävarna fram och tillbaka mellan sig, en polis bränner honom på bröstet med en cigarrett och en annan slår honom under fotsulorna med en batong. Några av de tortyrmetoder som används i Algeriet finner vi särskilt outhärdliga. Vi bygger vår uppfattning på berättelser från de torterade själva:

a) Inpumpning av vatten genom munnen, åtföljd av lavemang med tvålvatten under starkt tryck.30

c) Fången tvingas ner på knä, med armarna utsträckta framför sig och handflatorna uppåt. Han måste hålla sig rak i ryggen och i nacken. Vid minsta rörelse får fången ett batongslag av en polis som sitter på en stol bakom honom.

d) Fången står med ansiktet mot väggen, lyfta armar och händerna tryckta mot väggen. Också i detta fall regnar slagen vid minsta rörelse, vid minsta försök till avslappning.

1. De som vet något kommer sällan under läkarbehandling. Visst känner man till att den och den frihetskämpen torterats i fransmännens fängelser, men man möter honom knappast som patient.31

2. Däremot kommer ofta de som ingenting vet för att söka hjälp. Vi talar här inte om de algerier som gripits vid razzior eller avspärrningar. De kommer inte heller till oss som patienter. Det är bara frågan om de algerier som inte tillhör motståndsrörelsen men ändå anhålles och förs till polislokalerna eller till ”förhörsgårdarna” (i byarna) för att där utsättas för pinligt förhör.

Patienterna är nedstämda men utan egentlig ångest, deprimerade, mestadels sängliggande. De undviker all kontakt men kan plötsligt, utan synbar orsak, bli våldsamt upprörda.

Sjukdomen skapar stora problem därför att deras aptitlöshet åtföljs av rädsla för varje kroppslig kontakt med någon annan människa. Sjukvårdaren som närmar sig patienten och försöker röra vid honom, att ta honom i handen exempelvis, stöts omedelbart bort. Det är omöjligt att tillföra patienten näring på konstlad väg och ge honom medicin.32

Här har vi att göra med patienter som inte kan vara stilla. De är alltid enstöringar och det är mycket motvilligt de går med på att stänga in sig med en läkare på dennes mottagning.

Det är två känslor den sjuke ger uttryck för efter denna första typ av misshandel.

För det första en känsla av att vara orättvist behandlad. Att dag efter dag, natt efter natt, bli torterad utan orsak tycks ha krossat någonting inom dessa människor. En av de torterade hade haft en upplevelse som var särskilt plågsam. Efter flera dagars resultatlös tortyr blev poliserna övertygade om att de hade att göra med en fridsam man som var helt okunnig om FLN:s verksamhet. Trots denna övertygelse skulle en polisinspektör ha sagt: ”Låt honom inte komma undan så lindrigt. Pressa honom lite till. Då håller han sig lugn när vi släpper honom.”33

Vidare är den sjuke likgiltig för alla moraliska argument. Patienten tror inte längre att den ena saken är bättre än den andra. En sak för vilken man blir torterad är en dålig sak, därför att den är svag. Man måste därför framför allt tänka på att öka sin styrka, inte fråga sig om en sak är rättvis eller inte. Styrkan är det enda som räknas.

I denna kategori har vi samlat algeriska frihetskämpar som främst torterats med elektricitet. Tidigare utgjorde elektriciteten endast en del av tortyrproceduren men från och med september 1956 sker vissa förhör utslutande med elektricitet.

Den sjuke känner krypningar och stickande i kroppen, har känslan av att handen slits av, att huvudet sprängs och att han sväljer tungan.

Den sjuke är slapp och slö. Han är utan planer, utan inre drivkraft och utan perspektiv.

Den sjuke är rädd att komma i närheten av en strömbrytare, rädd att skruva på radion och att ta telefonen. Läkaren kan inte ens antyda möjligheten av behandling med elchock.

Principen för denna behandling är välkänd. Vid behandling av en patient som tycks lida av en omedveten inre konflikt, som ett samtal inte kan få fram, tar man kemiska metoder till hjälp. Vid intravenösa injektioner är pentotal det medel som oftast användes för att befria patienten från en konflikt som övergår hans anpassningsmöjligheter. Det är för att befria patienten från denna ”främmande kropp” som läkaren ingriper.34

Det har emellertid visat sig att det kan vara svårt att kontrollera nedrivningen av de psykiska skrankorna. Tydliga försämringar förekommer ofta och ibland framträder helt nya, till synes oförklarliga drag i sjukdomsbilden. Man har därför i stort sett frångått denna metod.

I Algeriet har militärläkare och psykiatriker funnit stora experimentmöjligheter på polisstationerna. Om pentotal sopar undan de hämningar som hindrar den inre konflikten att komma i dagen borde den hos de algeriska motståndsmännen kunna slå sönder den politiska spärren så att det blev lättare att få fången att erkänna utan att tillgripa elektrisk tortyr (den medicinska traditionen vill att man besparar patienten smärtor). Det är den medicinska formen för ”nedbrytningskrig”.

Händelseförloppet är följande. Först: ”Jag är läkare. Jag är inte polis. Jag är här för att hjälpa dig.” På detta sätt får man efter några dagar fångens förtroende.35

Sedan heter det: ”Jag skall ge dig några sprutor, dom har ju kört hårt med dig.” Under några dagar genomförs en eller annan kur med vitaminer, hjärtstärkande medel, sockerlösningar eller liknande. Den fjärde eller femte dagen sätter man in en intravenös injektion med pentotal. Förhöret kan börja.

Den sjuke upprepar ständigt meningar av den här typen: ”Jag har ingenting sagt. Ni måste tro mig, jag röjde ingenting!” Dessa fastlåsta försäkringar åtföljs av en kronisk ångest. Den sjuke har i själva verket ofta inte en aning om vad han sagt eller icke sagt. Skuldkänslan mot den försvarade saken och mot de kamrater vilkas namn och adresser man kanske utlämnat antar här dramatiska proportioner. Inga som helst försäkringar kan ge dessa sjuka samveten någon ro.

Den sjuke är aldrig säker på att det ena eller det andra föremålet som han sett verkligen existerar. Han kan tillägna sig ett resonemang, men gör det helt okritiskt. Han är helt ur stånd att skilja på vad som är sant och vad som är osant. Allting är samtidigt sant och osant.

Denna rädsla beror på en intensiv känsla av att man i varje ögonblick kan bli förhörd på nytt.

Den sjuke håller sig på sin vakt. Han väger varje ord i den fråga som ställs och utarbetar därefter ord för ord det planerade svaret. Han gör intryck av att vara hämmad, med långsam tankegång, avbrutna meningar, omtagningar osv.

Dessa patienter vägrar naturligtvis att ta några som helst intravenösa sprutor.

Man har på sista tiden talat mycket om psykologisk krigföring i Algeriet. Vi tänker inte ge oss in på något kritiskt studium av dessa metoder utan nöjer oss här med att ange deras psykiatriska konsekvenser. I Algeriet finns det två skilda slags centraler för hjärntvätt.

Principen går ut på att få fången att spela en roll, en idé som redan är erkänd inom vissa riktningar i socialpsykologin.36

Den intellektuelle blir uppfordrad att utarbeta ett försvar för detta samarbete. Han tvingas således att föra ett dubbelliv: han är känd för sin patriotism och har som en förebyggande åtgärd omhändertagits. Syftet är att inifrån angripa de element som utgör det nationella medvetandet. Han skall inte bara samarbeta med ockupationsmakten utan han får också instruktioner att ”fritt” diskutera med dess motståndare och söka överbevisa de tveksamma. Det är ett elegant sätt att få honom att röja motståndsmännen och på så sätt tjäna som angivare. Förklarar han att han inte kan finna någon som är oenig med honom pekar man ut några passande motståndare åt honom eller ber honom diskutera som om de fanns.

b) Fången får hålla föredrag om fransmännens insats och rättfärdiga kolonisationen:

För att genomföra denna uppgift får fången hjälp av en mängd ”politiska rådgivare”: tjänstemän från kolonialministeriet eller allra helst psykologer, socialpsykologer, sociologer, osv.

c) Fången gendriver den algeriska revolutionens argument: Algeriet är ingen nation, har aldrig varit en nation och kommer aldrig att bli någon nation.

De algeriska partisanerna är strebrar, förbrytare eller naiva bönder som låtit lura sig.

Alla intellektuella får i tur och ordning göra en utläggning över dessa teman och framställningen måste vara övertygande. De får poäng, de beryktade ”belöningarna”, som räknas samman vid varje månadsslut. Poängen används som värdemätare för att avgöra om den intellektuelle skall släppas eller inte.

Att vara ensam är en upprorisk handling. Därför måste man alltid vara tillsammans med någon. Även tystnad är förbjuden. Man måste tänka högt.

Fången, en universitetslärare, har i flera månader utsatts för hjärntvätt. Lägerledningen lyckönskar honom en dag till de framsteg han gjort och meddelar honom att han snart skall släppas.

Han känner till fiendens metoder och tar därför först inte denna nyhet på allvar. Metoden går i själva verket ut på att berätta för fången att han skall släppas och någon tid före den utsatta dagen organisera en sammankomst med kollektiv kritik. Vid sammankomstens slut brukar man besluta att uppskjuta frigivningen därför att fången inte övertygat examinatorerna om ett definitivt tillfrisknande. De närvarande psykologerna säger att vissa tecken tyder på att det nationalistiska viruset finns kvar.

Men den här gången är det inte fråga om någon bluff. Fången friges faktiskt. Väl frisläppt och hemma hos de sina igen är han naturligtvis stolt över att ha spelat sin roll så bra. Han gläder sig åt att kunna återta sin plats i den nationella befrielsekampen och söker kontakt med ledningen. Men då grips han av en skrämmande tanke: kanske har han inte lurat någon, varken fångvaktarna, medfångarna eller ens sig själv. Hur mycket var komedispel, och hur mycket var verklighet? Här gäller det att återge patienten självförtroende och att avlägsna skuldkänslan.

a) Den sjuke har en panisk skräck för all kollektiv diskussion. Så fort tre, fyra personer samlas framträder hämningarna igen. Patienten är misstrogen och sluter sig inom sitt skal.

b) Den sjuke är ur stånd att förklara och försvara ett givet ställningstagande. Alla tankar kedjas automatiskt samman i tes och antites. Allt som vitsordas kan genast förnekas med samma styrka. Det är utan tvivel en av detta krigs sorgligaste följder. Kolonialismens ”psykologiska krigföring” i Algeriet har skapat en personlighet som är besatt av tvångsföreställningar.

I ett läger som Berrouaghia utgår man inte från fångarnas subjektiva tänkande för att ändra deras attityder. Där går man i stället lös på kroppen som bryts ner i hopp om att samtidigt kuva det nationella medvetandet. Det är en verklig dressyr. Belöningen är att den som är ”duktig” får mat och slipper tortyr.

a) Man måste förklara att man inte sympatiserar med FLN. Man måste skrika ut det högt i grupp, flera timmar i sträck.

b) Sedan måste man erkänna att man sympatiserat med FLN men att man har insett att det var brottsligt. Ner med FLN!

I nästa etapp måste man slå fast att Algeriets framtid är fransk och inte kan vara annat än fransk.

De psykiska följderna av denna behandling är inte särskilt allvarliga. Det är den lidande och plågade kroppen som behöver vila och återhämtning.

SERIE D

Psykosomatiska störningar

Kolonialkriget i Algeriet har inte bara resulterat i ett stort antal specifika sinnessjukdomar och andra morbida företeelser. Förutom tortyrens patologi, den torterades och den torterandes patologi framkallar själva atmosfärens patologi i Algeriet oförklarliga sjukdomstillstånd som gör att läkaren säger till en patient han inte förstår sig på: ”Allt det här kommer att försvinna när det här förbannade kriget tar slut.”

I denna fjärde serie inrangerar vi sjukdomar som delvis är typiska för algerier som suttit i koncentrationsläger. Det karakteristiska för dessa sjukdomar är att de är av psykosomatisk typ.

Psykosomatiska sjukdomstillstånd kallar man alla de organiska störningar som utlöses av en konfliktsituation.37

Psykosomatiska därför att sjukdomstillstånden förmodas ha ett psykiskt ursprung. Detta sjukdomstillstånd anses vara ett sätt för organismen att svara på, dvs. anpassa sig till, den konflikt individen står inför. Störningarna i organismen kan betraktas som både symptom och botemedel. För att vara mer exakt kan vi säga att organismen (än en gång, det rör sig om den cortico-viscerala, eller som man förr sade den psykosomatiska, enheten) övervinner konflikten genom att välja en dålig men trots allt ekonomisk väg. Organismen väljer det mindre onda för att undvika en katastrof.

Dessa sjukdomars patologi är i dag ganska väl utforskad, även om de olika terapimetoderna som föreslagits (avslappning, suggestion) förefaller oss mycket osäkra. Under det andra världskriget anmäldes en mångfald sådana fall från Englands bombhärjade städer och från de belägrade städerna i Sovjetunionen, särskilt i Stalingrad. I dag står det fullständigt klart att krigen framkallar sjukliga förändringar både i kroppen och i hjärnan utan att patienten behöver ens ha rispats av någon kula. Även kriget i Algeriet har krävt sin kvot av cortico-viscerala sjukdomar. Om man undantar grupp g här nedan har alla rubbningar som påträffats i Algeriet redan beskrivits i samband med de ”klassiska” krigen. Grupp g förefaller emellertid att vara specifik för Algeriet. Detta särskilda sjukdomstillstånd (en allmän muskelkramp) hade tilldragit sig uppmärksamhet redan innan revolutionen utbröt. Men de läkare som hade studerat det menade att det var ett medfött lyte, en egenhet i de inföddas nervsystem, vilket betraktades som ett bevis på att de var särskilt beroende av de extrapyramidala apparaterna.38

Mycket vanliga. Smärtorna infinner sig företrädesvis på natten, tillsammans med våldsamma kräkningar. Avmagring, nedstämdhet och trumpenhet, undantagsvis irritation följer. Man bör observera att majoriteten av dessa patienter är mycket unga, från 18 till 25 år. Som allmän regel avråder vi från kirurgiska ingrepp. Vid två tillfällen då en operation företogs måste i båda fallen ingreppen göras om redan samma år.

Även här är smärtorna mest intensiva nattetid. Njursten kan nästan aldrig påvisas. Denna kolik kan drabba även 14–16-åringar, vilket annars är mycket ovanligt.

Detta är en välkänd del av patologin och vi skall inte uppehålla oss vid den. Antingen får kvinnorna ingen menstruation under 3–4 månader eller också följs menstruationen av starka smärtor som går ut över humöret och sinnesjämvikten.

Här är det fråga om ungdomar som aldrig kan vila därför att de ständigt plågas av en svag skälvning i hela kroppen som påminner om Parkinsons sjukdom. Även här kan den som så önskar finna en extrapyramidal determinism.

Hos dem som sluppit ur förhörscentralerna blir håret plötsligt grått, fläckvis eller helt och hållet. Detta fenomen följes ofta av kraftlöshet, apati och sexuell impotens.

Hjärtats slag ökar plötsligt till 120, 130, 140 slag i minuten. Dessa hjärtklappningar följs av ångest och intryck av förestående död. Slutet av krisen kännetecknas av stark svettning.

Det är här fråga om manliga patienter som efter hand (i två fall kom muskelkontraktionen plötsligt) får svårt att utföra vissa rörelser: gå i trappor, gå fort eller springa. Orsaken till dessa svårigheter är en karakteristisk stelhet som ovillkorligen får en att tro att vissa delar av hjärnan – de grå centralcellerna är skadade. Det är sträckmusklerna som styvnat och patienten rör sig bara med små steg. Det är nästan omöjligt att böja de nedre extremiteterna. Alla försök att uppnå avspänning misslyckas. Den sjuke är med ens helt stel, ur stånd att slappna av i en enda lem med viljans hjälp och tycks vara gjord i ett enda stycke. Ansiktet är spänt men uttrycker stor förvirring.

Patienten tycks inte kunna ”lossa” på sina nerver. Han är ständigt spänd, avvaktande, och tycks vänta på döden. Som en av dem sade: ”Ni ser ju att jag redan är stel som ett lik.”39

Om nordafrikanens kriminella impulser under det nationella befrielsekriget

Det är inte bara nödvändigt att kämpa för sitt folks frihet. Det är också nödvändigt att under hela den tid kampen varar lära folket, och först och främst sig själv, vad människan verkligen är. Det är nödvändigt att gå tillbaka på historiens vägar, där människan alltid visat sig vara mänsklighetens förbannelse och försöka hitta fram till ett ställe där det egna folket och alla andra kan mötas.

Den frihetskämpe som är engagerad i en väpnad strid, i en nationell kamp, är i själva verket fast besluten att dag efter dag mäta alla de grader av förnedring människan utsätts för under det koloniala förtrycket. Han grips ibland av en förtvivlad känsla av att han måste dra med sig hela sitt folk, föra det upp ur en brunn, från djupen. Han upptäcker att han måste fördriva inte bara fiendens styrkor utan också de kärnor av förtvivlan som bildats i den koloniserades kropp. Förtryckets tid är smärtsam men kampen återupprättar den förnedrade människan och leder till en ny integration som lovar rika och avgörande resultat. Folkets seger betyder inte bara att det har vunnit sin rätt. Den svetsar det också samman till en enhet med tyngd och kraft. Kolonialismen har nämligen inte bara berövat den koloniserade hans personlighet. Samma brist på egen personlighet präglar kollektivt det undertryckta samhällets sociala strukturer. Det koloniserade folket finner sig då reducerat till en samling individer som inte har någon annan gemensam grundval än kolonisatörens närvaro.

När ett koloniserat folk kämpar för sin frihet betyder det att det allt efter omständigheterna förkastar eller spränger sönder de falska sanningar som den civila koloniala administrationen, den militära ockupationen och den ekonomiska exploateringen försökt pränta in i dess medvetande. Endast kampen kan verkligen fördriva de lögner om människan som förnedrar och bokstavligen stympar de mest medvetna av oss.

Hur många gånger har vi inte i Aix, i Paris, i Alger och i Basse-Terre hört koloniserade våldsamt protestera mot beskyllningarna om negerns, algerierns och vietnamesens föregivna lättja. Och ändå är det ju så att en hårt arbetande algerisk bonde, en neger som nekade sig vila under en kolonialregim skulle vara patologiska fall. Den koloniserades lättja är ett medvetet sabotage av det koloniala maskineriet. I biologiskt avseende är det ett utmärkt sätt att skydda sig själv och under alla omständigheter bidrar det till att försinka ockupantens erövring av landet i dess helhet.

Skogarna och träskmarkerna är genom sin ogenomtränglighet den koloniserades naturliga bundsförvant mot främmande intrång. Det måste man inse i stället för att hävda att negern är en fantastisk arbetare och araben en utomordentlig nyodlare. Under en kolonial regim är arabens och negerns enkla levnadsregel att inte röra ett finger, att inte hjälpa förtryckaren att få ett ännu bättre grepp om sitt byte. De koloniserade vilkas politiska medvetande ännu inte mognat och som inte beslutat att sätta sig upp mot förtrycket är skyldiga att röra sig så lite som möjligt. Därmed visar de konkret att de inte vill samarbeta, eller att de i varje fall samarbetar så lite som möjligt.

Det som här sagts om den koloniserades förhållande till arbetet gäller också hans bristande respekt för förtryckarens lagar, hans motvilja mot regelbunden betalning av skatter, kort sagt hela hans förhållande till det koloniala systemet. Under en kolonial regim är tacksamhet, uppriktighet och ärlighet tomma ord. Under de senaste åren har jag fått bekräftelse på den klassiska sanningen att ära, värdighet och respekt för givna löften förutsätter en viss jämbördighet, både nationellt och internationellt. Så länge som du och dina likar likvideras som hundar återstår dig inget annat än att använda alla tillgängliga medel för att återupprätta ditt människovärde. Du måste alltså sätta dig på din plågoande med hela din tyngd, ända tills hans förvillade sinne återfinner sin normala, mänskliga form. Jag har sett vilka dimensioner äran, offerviljan, kärleken till livet och dödsföraktet kunnat anta i det kämpande Algeriet. Nej, det är inte fråga om att lovsjunga frihetskämparna. Det är bara ett banalt konstaterande, som inte ens de mest inbitna kolonialister kan bestrida: den algeriske frihetskämpen slåss och dör på ett sätt som ingen väntat sig av honom och ingen hänvisning vare sig till islam eller till det utlovade paradiset kan förklara denna självuppoffring för att värna sitt folk eller skydda sina bröder. För att inte tala om denna förkrossande tystnad – att kroppen skriker är en sak för sig – en tystnad som krossar dem som torterar med sin tyngd. Vi återfinner här den uråldriga lag som inte tillåter någon del av tillvaron att stå stilla när en nation sätter sig i rörelse, när människan samtidigt kräver och bekräftar sina obegränsade möjligheter som människa.

Bland det algeriska folkets karakteristiska drag, såsom kolonialismen framställt dem, skall vi särskilt ta upp dess skrämmande kriminalitet. Före 1954 var domare, poliser, advokater, journalister och rättsläkare eniga om att algerierns kriminalitet utgjorde ett problem. Algeriern föds till förbrytare, påstod man. En teori utarbetades, vetenskapliga bevis lades fram. I mer än 20 år ingick denna teori i den akademiska undervisningen. De algerier som studerade medicin fick denna undervisning och så småningom, efter att först ha vant sig vid kolonialismen, vande sig eliterna omärkligt vid det algeriska folkets naturliga lyten: födda latmaskar, födda lögnare, födda tjuvar, födda förbrytare.

Vi skall här återge denna officiella teori och påminna om dess konkreta grundvalar och vetenskapliga argument. Senare skall vi undersöka om inte samma fakta kan tolkas på ett annat sätt.

Algeriern dödar ofta: Faktum är – kommer domarna att säga till er – att fyra femtedelar av alla rättegångar gäller dråp eller dråpförsök. Kriminaliteten i Algeriet är bland de högsta i världen, påstår de. Algeriern nöjer sig inte med småförseelser. När han och de andra nordafrikanerna bryter mot lagen gör de det alltid med besked.

Algeriern dödar vilt: Hans favoritvapen är kniven. Domarna ”som känner landet” har utarbetat en egen liten filosofi i ämnet. Kabylerna exempelvis föredrar pistol eller gevär. Araberna från slättlandet håller sig däremot till kniven. Vissa jurister har framlagt hypotesen att algerierna har behov av att se blod, av att känna varmt blod, att bada i sitt offers blod. Dessa domare, poliser och läkare diskuterar på fullt allvar den muhammedanska själens särskilda förhållande till blodet.40

Vissa domare går så långt att de säger att för algeriern innebär dödandet av en människa först och främst att skära halsen av henne. Han visar sin blodtörst genom den mångfald hugg och stick, i vissa fall helt onödiga, som tillfogas kroppen även sedan döden inträtt. Obduktionerna bekräftar ovedersägligen detta: genom att sticka djupt och ofta ger mördaren intryck av att ha velat dräpa sitt offer otaliga gånger.

Algeriern dödar för ingenting: Ofta står domare och poliser handfallna och bestörta inför mordmotiven: en tvetydig gest eller replik, en antydan, en granntvist om ett olivträd, om ett djur som förirrar sig in någon meter på en annans mark … Till och med när det gäller dubbel- eller trippelmord visar sig den orsak som skulle rättfärdiga eller förklara morden vara förtvivlat banal. Därför får man ofta intrycket att den sociala gruppen i fråga döljer de verkliga motiven.

Slutligen, när en algerier begår en stöld, sker detta alltid genom inbrott, varvid tjuven som regel går lös på ägaren och ofta dräper honom.

Alla dessa kännetecken på den algeriska brottsligheten har ansetts utgöra ett tillräckligt underlag för att bygga upp ett helt teoretiskt system om den nordafrikanska kriminaliteten, särskilt som liknande, om än inte fullt så tydliga observationer gjorts i Tunisien och Marocko. Under mer än trettio år, hela tiden under ledning av professorn i psykiatri vid universitetet i Alger, Porot, har en rad forskargrupper preciserat denna kriminalitets uttryckformer och framlagt sociologiska, funktionella och anatomiska tolkningar av den.

Vi bygger i det följande på de viktigaste arbeten som ägnats denna fråga och erinrar om att de i över tjugo år gett stoff till universitetsundervisningen i psykiatri vid den medicinska fakulteten i Alger.

På detta sätt fick de algeriska läkare som diplomerades från universitetet i Alger höra och lära sig att algeriern är född kriminell. Jag minns själv hur en av mina kamrater lade ut texten och slutade med orden: ”Det är ett beskt piller, men det är ju vetenskapligt bevisat.”

Nordafrikanen har en kriminell läggning, hans rovinstinkt är känd och hans häftiga aggressivitet synlig för blotta ögat. Nordafrikanen går gärna till ytterligheter, därför kan man aldrig lita på honom. I dag är han din bäste vän, i morgon din fiende. Han har ingen känsla för nyanser och är därför helt främmande för det kartesianska tänkandet, vars krav på jämvikt, grundligt övervägande och måttfullhet strider mot hans innersta väsen. Nordafrikanen är våldsam och har varit det i generationer. Han har ingen självdisciplin och kan inte styra sina impulser. Algeriern lider av medfödd impulsivitet.

Man preciserar att denna impulsivitet är mycket aggressiv och ofta leder till dråp. På så sätt kan man förklara den algeriske melankolikerns inortodoxa reaktioner. De franska psykiatrerna i Algeriet stod inför ett svårt problem. När de tidigare haft att göra med en melankolisk patient fanns det anledning att frukta självmord. Men den algeriske melankolikern dödar i stället sin nästa. Denna moraliska samvetssjukdom, som annars alltid åtföljs av självförebråelser och självförstörande tendenser tar sig hos algeriern heterodestruktiva former. Algeriern som lider av melankoli begår alltså inte självmord. Han dödar. Det är denna mordiska melankoli som professor Porots elev, Montserrat, så ingående studerat i sin doktorsavhandling.

Hur förklarar nu Algerskolan denna anomali? Att begå självmord är, säger den, för det första att återkomma till sig själv, att betrakta sig själv, att utöva introspektion. Men algeriern står främmande för allt inre liv. Nordafrikanen saknar överhuvudtaget ett inre liv. Han löser i stället sina problem genom att ge sig på omgivningen. Han analyserar inte. Eftersom melankoli är en sjukdom som har sitt säte i det moraliska medvetandet kan algeriern bara lida av pseudo-melankolier. Hans medvetande är ju som bekant lika svagt utvecklat som hans moral. Denna oförmåga att analysera en situation och att ordna sina föreställningar i ett sammanhang blir fullt förståelig om man håller sig till de två orsakskedjor som franska forskare lagt fram.

För det första är algeriern i fråga om intellektet efterbliven, mentalt debil. För att inse detta behöver man bara ta del av den symptomlära Alger-skolan utarbetat. Infödingen, sägs det där, uppvisar följande karakteristiska drag:

– pueril mentalitet, men utan den nyfikenhet som finns hos västerländska barn;

Algeriern ser inte helheten. Han fäster sig vid detaljproblem och kan inte komma fram till någon syntes. Han koncentrerar sig på små punkter, klänger vid tingen, förlorar sig i detaljer. Han är oemottaglig för idéer och har inget sinne för abstrakta begrepp. Hans verbala uttryckssätt är reducerade till ett minimum, hans åthävor alltid impulsiva och aggressiva. Han är helt oförmögen att tolka en detalj med utgångspunkt från helheten, uppfattar den därför som något absolut och tar delen för helheten. Han har således totala reaktioner inför trivialiteter som ett fikonträd, en gest, ett får som kommit in på hans marker. Den medfödda aggressiviteten söker sig utlopp och nöjer sig med den obetydligaste förevändning. Vi står inför aggressiviteten i dess mest ursprungliga tillstånd.42

Efter att ha beskrivit symptomen på detta sätt går Algerskolan över till att förklara dem. Det var vid de franskspråkiga psykiatrernas och neurologernas kongress i Bryssel 1935 som professor Porot framlade de vetenskapliga grundvalarna för sin teori. Han diskuterade Baruks rapport om hysterin och förklarade att ”den nordafrikanske infödingen, vars hjärnaktivitet överhuvudtaget är föga utvecklad, är en primitiv varelse som lever ett vegetativt och instinktivt liv, främst styrt från mellanhjärnan”.

För att till fullo inse betydelsen av professor Porots upptäckt måste man erinra sig att det karakteristiska för människan i jämförelse med andra ryggradsdjur är hjärnbarkens utveckling. Mellanhjärnan är däremot utvecklingshistoriskt en av hjärnans primitivaste delar. Människan är först och främst ett ryggradsdjur hos vilket barkfunktionerna är de mest dominerande.

För professor Porot domineras nordafrikanens livsyttringar av impulser från mellanhjärnan. Det är detsamma som att säga att den nordafrikanske infödingen på sätt och vis saknar hjärnbark. Professor Porot tvekar inte inför denna motsägelse. I april 1939 förtydligade han tillsammans med sin lärjunge Sutter, f.n. professor i psykiatri i Alger, i Sud Médical et Chirurgical: ”Primitivitet är inte detsamma som brist på mognad, ett lägre steg i den intellektuella utvecklingen. Det är en social livsform som nått höjdpunkten i sin utveckling och som anpassar sig logiskt till en annan tillvaro än vår.” Och därmed kommer professorerna till själva grundvalen för doktrinen: ”Denna primitivitet är inte bara ett beteende som är resultatet av en viss uppfostran, utan den har mycket djupare rötter. Vi tror till och med att den har sitt underlag i nervcentras arkitektoniska uppbyggnad, eller i alla fall i en säregen dynamisk rangordning mellan dem. Som synes kan algerierns impulsivitet, frekvensen och karaktären av hans mord, hans kriminella läggning och hans primitivitet inte skyllas på en slump. Vi står inför ett logiskt beteende, ett logiskt levnadssätt som vetenskapen kan förklara. Algeriern har ingen hjärnbark eller rättare sagt han styrs av mellanhjärnan, precis som de lägre ryggradsdjuren. När hjärnbarkens funktioner överhuvudtaget kan registreras är de mycket obetydliga och inte alls integrerade med livsdynamiken. Det är alltså inte fråga om något mysterium eller om någon paradox. Kolonialherrens tvekan att överlåta ett visst ansvar till infödingen bottnar inte i rasdiskriminering eller patriarkalism. Den beror bara på en vetenskapligt grundad värdering av den koloniserades begränsade biologiska möjligheter.”

Vi slutar denna översikt med en sammanfattning, gällande hela Afrika, av expert dr Carothers. Denne internationellt erkände specialist har samlat det väsentligaste i sina observationer i en bok som utkom 1954.43 Dr Carothers har haft sin praktik i Central- och Östafrika, men hans slutledningar sammanfaller med den nordafrikanska skolans. Denne internationelle expert anser att afrikanen gör relativt litet bruk av sina pannlober. Alla den afrikanska psykiatrins egenheter kan hänföras till denna pannlobernas ”lättja”.44

För att göra sig bättre förstådd använder dr Carothers en mycket talande jämförelse. Han påstår nämligen att afrikanen liknar en ”lobotomiserad” europé. Som bekant har man inom den anglosaxiska skolan trott sig ha funnit ett radikalt botemedel mot vissa former av allvarliga mentalsjukdomar genom att skära bort en stor del av hjärnan. Men metoden har i stort sett övergivits på grund av de djupgående förändringar den åstadkommer i personligheten. Enligt dr Carothers finns det således en slående likhet mellan en europé som undergått denna behandling och en normal afrikan.

Efter att ha studerat arbeten av skilda författare som varit verksamma i Afrika lägger han fram en slutsats som han anser ger en enhetlig bild av afrikanen. ”Detta är”, säger han, ”vad vi kan läsa ut av det material som icke omfattar de europeiska befolkningsgrupperna. Materialet har samlats i skilda områden i Öst-, Väst- och Sydafrika och på det hela taget har författarna haft liten eller ingen kännedom om varandras arbeten. Desto mera slående är det att deras slutsatser stämmer såväl överens.45

Låt oss till slut påpeka att dr Carothers betecknar Mau-Mau-upproret som ett utslag av ett omedvetet frustrationskomplex och menar att en upprepning skulle kunna undvikas om man går in för vissa storstilade psykologiska anpassningsmetoder.

Algerierns ovanliga beteende, brottsfrekvensen i landet, de uppspårade motivens banalitet, morden och de alltid mycket blodiga uppgörelserna ställde observatörerna inför ett problem. Den förklaring man föreslagit och som ingår i undervisningen tycks i sista hand vara att det är nordafrikanens speciella hjärnstruktur som är orsaken till hans lättja, hans sociala och intellektuella oduglighet och hans nästan djuriska impulsivitet. Hans kriminella tendenser är ett uttryck i beteendemönstret för nervsystemets struktur. Det är en reaktion som är neurologiskt fullt förklarlig och bottnar i tingens natur, i det biologiskt organiserade tingets natur. Det faktum att pannloberna inte är integrerade i hjärnans dynamik förklarar lättjan, morden, stölderna, våldtäkterna och lögnerna. Det var en viceprefekt – numera prefekt – som gav mig slutsatsen: ”Dessa barn, som blint lyder sin naturs lagar, måste man behandla med en sträng och obeveklig disciplin. Naturen skall tämjas, inte övertygas.” Disciplinera, dressera, tämja, och idag pacificera – det är de ord kolonialherrarna oftast använder i de ockuperade områdena.

Om vi har uppehållit oss vid koloni-medicinarnas teorier så pass länge har det inte främst varit för att visa hur torftiga och orimliga de är utan för att belysa ett praktiskt och teoretiskt problem av största betydelse. I själva verket var den algeriska kriminaliteten en helt underordnad fråga bland alla de problem som revolutionen ställde och bland de ämnen som togs upp till diskussion för politisk analys och avmystifiering. Men just de diskussioner som fördes kring detta tema var så givande att de gjorde det möjligt för oss att fördjupa och inringa frihetsbegreppet, dess betydelse för samhället och individen. Som ett led i den revolutionära upplysningsverksamheten tog vi upp frågan med kadrerna och de militanta motståndsmännen, lade fram statistiken över morden, stölderna och alla de andra brotten från tiden före revolutionen och försökte att få våra kamrater att förstå att förbrytelsernas art och frekvens är funktioner av de förhållanden som råder mellan man och kvinna, mellan medborgaren och staten. När man kan diskutera sådana frågor och märker att man blir förstådd, när man ser hur ens landsmän befriar sig från de inpräglade föreställningarna om att algerierna eller nordafrikanerna är ett folk av födda förbrytare, hetsiga bråkmakare och blodtörstiga sällar, ja, då tycker man att revolutionen går framåt.

Vi måste alltid och överallt teoretiskt förklara, avmystifiera och utplåna den skymf mot mänskligheten som människan bär inom sig själv. Man får inte vänta på att nationen skall börja producera en ny och bättre människotyp, eller på att människorna långsamt men säkert skall förändra sig allt efter som revolutionen framskrider. Båda processerna är viktiga men vi måste bistå medvetandet. Skall vår revolutionära verksamhet leda till total frihet, bära de frukter vi väntar av den, måste vi se till att allt som verkar mystiskt och störande försvinner. Vi känner särskilt starkt nödvändigheten av att tillägna oss allt som sker, att ta det med oss, att klara upp allt och ta det fulla ansvaret. Under sådana omständigheter kan det hända att medvetandet tar några steg bakåt eller tillåter sig att göra på stället marsch. Därför får varje avslutad framstöt i terrängen inte leda till någon avslappning, utan den måste bli inledningen till en motsvarande framstöt för medvetandet – striden och tanken måste följas åt.

Vi måste alltså visa honom att hans kriminalitet, som han själv upplevde på ett narcissistiskt plan, bara var ett bevis på verklig manlighet, och att problemet egentligen hörde hemma på ett helt annat plan, nämligen det kolonialhistoriska. Vi kunde till exempel tala om för honom att hans uppträdande inte var mer konstitutionellt betingat än att de brott som hans landsmän begick i själva Frankrike hade en helt annan karaktär än de som blev begångna hemma i Algeriet, där det koloniala trycket gjorde sig mer direkt gällande.

En annan sak tilldrog sig också vår uppmärksamhet: i Algeriet utövas den algeriska brottsligheten nästan helt i en sluten cirkel. Algerierna stjäl från varandra, knivhugger varandra och dräper varandra. I Algeriet undvek algeriern före kriget bråk med fransmän och gav sig sällan på dem. I Frankrike utvecklar emigranten däremot en kriminalitet som överskrider klass- och rasgränserna.

I Frankrike minskar i gengäld den algeriska kriminaliteten. Den går främst ut över fransmännen och motiven är helt nya. En skenbar paradox hjälpte oss att förklara sammanhanget för motståndsmännen: man har konstaterat att brott som faller under straffrätten nästan helt försvunnit bland de infödda algerierna sedan 1954. Dråp och slagsmål förekommer knappast längre. Man far inte längre upp i raseri därför att en granne fått en glimt av ens hustrus panna eller skuldror. Den nationella befrielsekampen tycks ha kanaliserat all vrede, nationaliserat alla affekter och lidelser. Detta hade de franska domarna och advokaterna redan konstaterat, men för att även motståndsmännen skulle bli medvetna om det måste de först få orsakerna förklarade för sig.

Skall vi tro att kriget, med sina möjligheter att utveckla en aggressivitet som äntligen gjorts social, inriktat algerierns medfödda mordiska impulser mot ockupanten? Det är ett allmänt konstaterat faktum att stora sociala omvälvningar minskar antalet brott och mentala rubbningar. Man kan alltså mycket väl tänka sig att denna nedgång i kriminaliteten i Algeriet helt enkelt beror på att kriget splittrat landet i två delar och förpassat den rättsliga och administrativa apparaten till fiendesidan.

Men i Maghrebländer som redan blivit fria (Tunisien och Marocko) fortsätter samma tendens som framträdde under befrielsekampen i Algeriet och gör sig ännu mer gällande nu, sedan självständigheten vunnits. Det verkar alltså som om den koloniala miljön i sig själv är ett så pass väsentligt moment att vi kan tillåta oss en ny tolkning av kriminaliteten i Algeriet. En sådan tolkning har också framlagts för dem som deltar i kampen. I dag vet alla i vårt läger att kriminaliteten inte är en följd av vare sig algerierns karaktär eller av något medfött fel i hans nervsystem. Kriget i Algeriet och de nationella befrielsekrigen överhuvudtaget driver fram de verkliga huvudpersonerna. Under kolonialismens tryck lever, som vi redan påvisat, de infödda i en värld för sig och skymmer utsikten för varandra. Var och en står som en skärm framför nationens fiende. När den koloniserade, utmattad efter en arbetsdag på sexton timmar, sjunker ihop på sin halmmatta och tvärs genom tältduken hör ett barn som gråter och hindrar honom från att sova, så är det en liten algerier. När han ber om litet semolinagryn eller olja av handelsmannen, som han redan är skyldig några hundra franc, och denne säger nej fylls han av ett obändigt hat och en oemotståndlig lust att döda honom – och handelsmannen är en algerier. När han efter att i veckor ha försökt undkomma kaiden som kräver honom på skatt men en dag infångas är det kaiden som ådrar sig hans hat, inte de europeiska myndigheterna. Det är kaiden som är där och han är en algerier.

Dagligen utsätts algeriern för impulser att döda en annan människa – på grund av hungersnöd, vräkning från det obetalda rummet, sinade modersbröst, skelettliknande barn, stängd arbetsplats, arbetslösa som likt korpar flaxar runt arbetsgivaren – och drivs till att slutligen betrakta sin granne eller sin like som en oförsonlig fiende. Stöter han sina nakna fötter mot en sten på vägen så är det en landsman som lagt den där och han vet också att det är grannens ungar som under natten satt i sig de usla oliver han tänkte plocka ner. Ja, under kolonialperioden kan man, i Algeriet och på andra håll, göra åtskilligt för ett kilo gryn. Man kan gott tänka sig att dräpa en människa. Det behövs fantasi för att förstå det. Eller gott minne. I koncentrationslägren slog man ihjäl varandra för en bit bröd. Jag minns en fruktansvärd scen. Det var i Oran 1944. I det läger där vi väntade på embarkering kastade soldater brödbitar till algeriska barn som slogs om dem med hat och raseri. En veterinär skulle förklara detta fenomen med den beryktade ”peck-order” som konstaterats i hönsgårdar. Den majs som delas ut blir föremål för en hänsynslös kamp. De största och starkaste hönorna slukar alla korn, medan de svagare och mindre aggressiva märkbart tacklar av. Alla kolonier riskerar att förvandlas till en väldig hönsgård, ett enormt koncentrationsläger där det bokstavligen härskar krig på kniven.

I Algeriet har allt förändrats sedan befrielsekriget började. En kväll kan ett förbipasserande kompani erbjudas en familjs eller en bys hela förråd. Familjens enda åsna lånas ut för att transportera en sårad. Och när ägaren flera dagar senare får reda på att hans djur gått förlorat under ett flygangrepp far han inte längre ut i förbannelser eller hotelser. Han tvivlar inte på att hans åsna är död, men han frågar bara oroligt hur det gick med den sårade.

Under en kolonialregim kan man göra vad som helst för att komma över ett kilo bröd eller ett eländigt får … Människans förhållande till det materiella, till omvärlden, till historien är under kolonialismen en fråga om mat. Under ett sådant förtryck som i Algeriet består inte livet i att förverkliga sina ideal och delta i en fruktbar, sammanhängande utveckling av världen. Att leva är att inte dö. Att existera är att klara livhanken. Varje dadel är en seger. Inte en belöning för dagens möda, utan en seger som upplevs som en triumf för livet. Den som stjäl dadlar eller låter sitt får beta på grannens mark, begår därför inte en förseelse mot egendomsrätten eller lagen. Han gör sig skyldig till mordförsök. Man måste ha varit i Kabylien och sett män och kvinnor i veckor hämta jord från dalen i små korgar för att inse att stöld är mordförsök och inte en ovänlig och olaglig handling. Det enda måttet för människans handlingar är denna alltmer hopkrympta mage, som visserligen blir allt mindre fordrande men ändå måste tillfredsställas. Vem skall vi låta det gå ut över? Fransmännen finns på slätten med sina poliser, sina soldater och tanks. Här i bergen finns det bara algerier. Ovanför oss har vi himlen med sina löften om ett bättre liv efter detta, under oss har vi fransmännen med sina synnerligen konkreta löften om fängelse, misshandel och avrättning. Oundvikligen får vi själva och våra likar bära skulden. Vi finner här roten till detta hat till sina egna som präglar raskonflikterna i alla segregerade samhällen.

Algerierns kriminalitet, hans impulsivitet och de brutala mord han begår är alltså inte en följd av vare sig särskilda drag i hans nervsystem eller av medfödda karaktärsfel, utan helt enkelt ett resultat av den koloniala situationen. Att de algeriska patrioterna diskuterat detta problem, att de befriat sig från de uppoffringar som kolonialismen inpräntat i dem, att de förstått att var och en av dem stod som en skärm i vägen för de andra och att var och en i själva verket begick självmord när han dräpte en annan – allt detta skulle få en utomordentlig betydelse för det revolutionära medvetandet. Än en gång, målet för den koloniserade som tagit upp kampen är att göra slut på kolonialismen. Men han måste samtidigt göra sig fri från alla de lögner och halvsanningar som förtryckaren under årens lopp lyckats bibringa honom. Under en sådan kolonialregim som Algeriets påverkade kolonialismens idéer inte bara den lilla europeiska minoriteten utan även algerierna. Den totala frigörelsen omfattar alla sektorer av personligheten. Vapenbrödraskapet, den aktiva insatsen, medvetandet om att kamraterna blir torterade och massakrerade, allt detta rotfäster segerviljan och ger fantasin näring. När nationen i dess helhet sätter sig i rörelse blir den nya människan inte en efterhandsprodukt, utan utvecklas samtidigt med och tillsammans med nationen. Dess seger blir också den nya människans seger. Detta är ett dialektiskt krav på varje nationell frihetsrörelse och därför är vi också motståndare till varje lösning som bygger på ett reviderat och anpassat kolonialsystem eller andra fasadreformer. Den nationella oavhängigheten är inte någon trollformel, utan ett oundgängligt villkor för ett liv i verklig frihet, det vill säga ett liv där nationens män och kvinnor förfogar över alla de materiella medel som gör det möjligt för dem att skapa ett radikalt nytt samhälle.

V. Kolonialkrig och mentala skador

SERIE A

SERIE B

SERIE C

SERIE D

Om nordafrikanens kriminella impulser under det nationella befrielsekriget