Kamrater, det är bäst att redan nu slå in på en annan väg, skaka oss fria från den mörka natt som omslutit oss och lämna mörkret bakom oss. Den nya dag som redan gryr skall finna oss fasta, vakna och beslutsamma.
Vi måste överge alla gamla drömmar och övertro och ge avkall på den vänskap vi slöt innan vi visste vad det var att leva. Låt oss inte förlora tid på meningslösa litanior eller ovärdiga efterapningar. Låt oss en gång för alla överge detta Europa som jämt talar om människan men samtidigt förgör henne var gång hon verkligen visar sig i sina egna gathörn och i världens alla hörn.
I århundraden har Europa hindrat andra människors framåtskridande, förslavat dem för att främja sina egna intressen och sin egen ära. I hundratals år har Europa pratat om sina andliga landvinningar medan det kvävt hela den övriga mänskligheten. Se bara hur detta Europa i dag pendlar mellan kärnfysisk upplösning och andligt kaos.
Och ändå kan man säga att Europa i praktiken lyckats med alla uppgifter som det förelagt sig.
Europa har tillförsäkrat sig herraväldet över världen, ivrigt, cyniskt och brutalt. Se hur skuggan av dess monument breder ut sig och mångfaldigas. Varje rörelse Europa gjort har fått rummets och tankens gränser att knaka. Europa har helt satt sig över all ödmjukhet och blygsamhet, liksom all omsorg och ömhet.
Endast mot människan har Europa visat sig girigt, endast mot människan har Europa varit rovlystet och blodtörstigt.
Kamrater, hur skulle ni undgå att inse att vår uppgift är en annan än att följa efter detta Europa!
Detta Europa har alltid haft ordet människan på läpparna och ständigt bedyrat att det bekymrade sig endast om människan. Men vi vet i dag med vilka lidanden mänskligheten fått betala för envar av den europeiska andens segrar. Nej, kamrater, vi är färdiga med att leka européer. Vi måste hitta på något nytt. Vi har alla möjligheter så länge vi inte apar efter Europa, bara vi inte blir besatta av tanken att hinna ifatt Europa.
Europa lever nu i ett så vilt och besinningslöst tempo att det i dag undandrar sig all kontroll, allt förnuft och i en förfärande svindel närmar sig avgrunder från vilka vi måste avlägsna oss så långt som möjligt.
Det är ändå ett faktum att vi behöver en förebild, ett mönster, ett exempel. För många av oss framstår Europa som den mest lockande modellen. Men vi har ju på föregående sidor sett till vilka missräkningar den efterapningen leder. Vi får inte längre låta oss frestas av de europeiska bedrifterna, den europeiska tekniken, den europeiska stilen. Då kommer vi bara ur balans.
Jag söker människan i den europeiska stilen och tekniken men finner bara att människan ständigt förnekas och mördas.
Människans villkor, människans planer, samarbetet mellan människor i uppgifter som gör människan större, allt detta är nya problem som kräver nya tänkesätt.
Låt oss bli eniga om att inte härma Europa, utan i stället anstränga muskler och hjärnor för att komma fram till något nytt. Låt oss försöka skapa den totala människan som Europa inte förmått frambringa.
För två hundra år sedan föresatte sig en f.d. europeisk koloni att inhämta Europas försprång. Den lyckades så bra att Amerikas Förenta Stater i dag framstår som ett monster hos vilket Europas laster, sjukdomar och omänsklighet antagit ohyggliga dimensioner.
Kamrater, har vi inte annat att göra än att skapa ett tredje Europa? Den västerländska civilisationen gör anspråk på att ha varit en andens triumf. Det är i andens namn, naturligtvis i den europeiska andens namn, som Europa begått sina förbrytelser och hållit fyra femtedelar av mänskligheten i bojor.
Den europeiska anden har sannerligen vilat på en underlig grundval. Den europeiska tanken har dragit sig allt längre och längre ut i öknen, till allt högre branter. Därför har vi alltmer fått vänja oss av med att möta människan i dess följe.
Så länge har europén fört dialogen med sig själv, så obscen har hans narcissism blivit att han bäddat för ett slags delirium under vilket tankearbetet vållar olidliga smärtor. Verkligheten tillhör inte längre den levande människan som arbetar och bygger upp sig själv utan består bara av ord, olika ordsammanställningar och spänningar som skapas av ordens egen betydelse. Men det har ändå funnits européer som uppmanat de europeiska arbetarna att slå detta Narcissus-spel över ända, att bryta med denna overklighet. I allmänhet har de europeiska arbetarna inte lyssnat till dessa appeller. De har nämligen också känt sig engagerade i den europeiska andens upptäcktsfärd.
Alla de element som tillsammans skulle kunna lösa mänsklighetens stora problem har vid skilda tidpunkter funnits tillstädes i europeiskt tänkande. Men i handling har européerna inte förverkligat den uppgift som tillkom dem och som bestod i att med kraft framhäva dess element, förena dem i ett nytt mönster, förändra och förnya dem – kort sagt att föra upp problemet om människan till ett ojämförligt högre plan.
Vi bevittnar i dag Europas stagnation. Låt oss dra oss ut ur denna stillastående rörelse i vilken dialektiken efterhand förändrats till en jämviktens logik. Låt oss vända tillbaka till människan, till den tanke som är verklighet, till mänsklighetens samlade hjärnmassa, som kräver allt fler kontakter, allt mer specialiserade förbindelsenät och allt mänskligare budskap att förmedla.
Vi har alldeles för mycket att göra, kamrater, för att roa oss med att exercera som arriärgarde. Europa har gjort sitt, och har i stort sett gjort det bra. Låt oss nu upphöra med våra anklagelser men samtidigt bestämt säga ifrån att den gamla världen nu måste sluta med sitt skryt. Vi behöver inte längre frukta Europa, låt oss då också upphöra att avundas det.
Tredje världen står idag inför Europa som en väldig massa med uppgift att försöka klara de problem Europa inte kunnat finna lösningen till.
Men det gäller inte att tala om avkastning, om intensifiering eller tempo. Jag menar inte att vi skall återvända till naturen. Jag menar bara att vi inte skall försöka leda människan i riktningar där de blir lemlästade och att vi inte får påtvinga hjärnan en rytm som snabbt omtöcknar och förvirrar den. Vi får inte bruka Europas försprång som en förevändning för att knuffa människan framåt, slita lös henne från sitt eget jag, från hennes innersta, bryta ner henne, döda henne.
Nej, vi vill inte hinna ifatt någon. Men vi vill gå framåt hela tiden, dag och natt, tillsammans med människan – i följe med alla människor. Det gäller att inte tänja ut karavanen, ty då kan varje led knappt skönja det föregående. Människor som inte längre känner igen varandra träffas alltmera sällan och talar allt mindre med varandra.
Det gäller för Tredje världen att på nytt påbörja människans historia, en historia som tar hänsyn till de storartade idéer som Europa hävdat men också räknar med de brott som Europa begått. Dess grövsta försyndelse mot den enskilda människan har varit att slita hennes funktioner från varandra, söndersmula hennes personlighet. Inom gemenskapens ram bär Europa ansvaret för klyftor, skiktbildning och blodiga konflikter mellan klasserna. Och allra värst har Europa förbrutit sig mot hela mänskligheten genom att ha lagt grunden till rashat, slaveri, exploatering och framför allt den folkutrotning utan blodsutgjutelse som det fullständiga åsidosättandet av en och en halv miljard människor utgör.
Alltså, kamrater, låt oss inte erlägga någon tribut till Europa genom att skapa stater, institutioner och samhällen som är inspirerade av dess mönster.
Mänskligheten väntar sig något annat av oss än en ovärdig imitation och karikatyr.
Om vi vill göra Afrika och Latinamerika till kopior av Europa, kan vi lika gärna anförtro våra länders öden åt européer. De skulle göra kopiorna mycket bättre än de mest begåvade bland oss.
Men om vi vill att mänskligheten skall gå några pinnhål framåt, om vi vill föra upp den till en annan nivå än den Europa förevisat mänskligheten på, då måste vi förnya, då måste vi upptäcka.
Om vi vill infria våra folks förhoppningar måste vi söka på annat håll än i Europa.
Och dessutom, om vi vill infria européernas förhoppningar får vi inte ge dem en spegelbild, inte ens en idealbild, av deras eget samhälle och deras egen tankevärld, vid vilka de allt emellanåt vämjes.
För Europas skull, för vår egen skull och för mänsklighetens skull, kamrater, måste vi skifta hamn, utveckla ett nytt tänkande och söka skapa en ny människa.