5
Håll i dig!
Hanna körde månbilen över gupp och gropar. Bilen krängde och svängde, hit och dit.
”Jag ska köra igenom där!” sa hon och pekade mot en öppning mellan två klippblock.
Viktor höll i sig hårt i instrumentpanelen.
Bilen skumpade fram mot öppningen i klippan och for igenom.
På andra sidan klipporna var marken ännu ojämnare.
”Håll utkik efter det fjä-fjärde M-tinget!” sa Hanna och studsade upp och ner.
Viktor stönade. Det var helt omöjligt att se något alls på den här skumpiga färden.
”Sa-sakta ner!” sa han.
”Hur då?”
”Försök att trycka ner br-bromspedalen. På go-golvet. Sakta!”
Hanna tryckte foten mot bromsen.
Bilen saktade ner. Viktor suckade av lättnad.
Det var fortfarande en skumpig färd, men nu kunde han åtminstone ta en ordentlig titt på månen.
Han hade aldrig varit på ett ställe som var lika färglöst och kargt. Det fanns inget grönt, inget blått, inget rött.
Inget vatten, inga träd och inga moln.
Bara enorma grå klippblock, stenar och kratrar. Och en amerikansk flagga.
”Herregud”, sa Viktor. ”Den där är från när de första astronauterna landade på månen!”
”Och titta där – ett teleskop!” sa Hanna.
Hon körde närmare flaggan och teleskopet. Sedan satte hon foten på bromsen och bilen stannade.
Hanna tryckte på en knapp med texten STOPP. Och hon och Viktor hoppade ur bilen.
De gick med stora långsamma kliv mot platsen för den första månlandningen.
Bredvid flaggan stod en skylt. Hanna läste högt:
DET VAR HÄR SOM MÄNNISKOR FRÅN PLANETEN JORDEN FÖR FÖRSTA GÅNGEN SATTE SIN FOT PÅ MÅNEN, I JULI 1969.
VI KOM MED FREDLIGA AVSIKTER FÖR ALLA VÄRLDENS MÄNNISKOR
”Vilket bra meddelande”, sa Viktor.
Han gav månboken till Hanna. Sedan tog han fram sitt anteckningsblock och en penna för att rita av skylten.
”Vi kan väl också lämna ett meddelande”, sa Hanna.
”Vad ska vi skriva?” sa Viktor.
”Samma sak”, sa Hanna. ”Bara att vi är de första barnen.”
Viktor bläddrade fram en ny sida i sitt anteckningsblock. Med stora bokstäver skrev han deras meddelande.
”Nu ska vi bara signera det också”, sa Hanna.
Viktor skrev sitt namn.
Han räckte anteckningsblocket och pennan till Hanna. Hon skrev sitt namn och gav tillbaka blocket.
Viktor rev ut sidan och placerade den vid flaggan.
Aldrig någonsin kommer meddelandet att blåsa bort. Och inget regn kommer att blöta ner det.
Det kommer att vara där för evigt, om inte någon flyttar det.
Att tänka ”för evigt” gjorde Viktor alldeles yr. Han skakade på huvudet för att rensa tankarna.
Då mindes han. Tiden. Hade det gått två timmar än?
”Jag önskar att jag hade en klocka”, sa han och reste sig. ”Tänk om vi inte hinner.”
”Åh, kolla. En mångubbe!” sa Hanna.
”Va?” sa Viktor och tittade på henne.
Hanna tittade genom teleskopet.
Viktor ställde sig intill henne. Hanna klev åt sidan så att Viktor också kunde se.
Viktor flämtade till. I fjärran kunde han se hur något svävade över marken.
Det såg ut som en gigantisk människa i en rymddräkt.
