8
Från en stjärna till en annan
”Vem var den där killen?” sa Viktor. ”Och vad betyder hans mönster?”
”Jag vet inte”, sa Hanna. ”Men vi får se om det fungerar.”
Viktor drog ett djupt andetag. ”Ja, det är bäst att vi skyndar oss tillbaka. Jag tror att mitt syre håller på att ta slut. Det blir allt svårare att andas.”
”Samma här”, sa Hanna.
”Ta det lugnt. Andas inte så häftigt”, sa Viktor.
De rörde sig fram med långa svävande steg mot månbasen.
Viktor höll andan som om han befann sig under vatten.
När de var framme vid den vita kupolen var han nästan sprickfärdig.
Hanna tryckte på knappen bredvid den enorma dörren. Den gled upp och de skyndade sig in i luftslussen. Dörren stängdes bakom dem och dörren in till korridoren öppnades.
Viktor drog upp visiret på hjälmen. Han drog ett långt och djupt andetag. ”Ahhh!”
”Kom så tar vi av oss dräkterna”, sa Hanna.
”Bra idé”, sa Viktor. Han längtade efter att befria sig från den otympliga dräkten.
Medan de med klumpiga steg rörde sig mot rymddräktsförrådet, började Viktor känna sig tyngre igen.
Han och Hanna knäppte upp hjälmarna och drog av sig handskar och stövlar. Sedan klev de ur sina otympliga rymddräkter.
”Puh!” sa Viktor. Han tog av sig glasögonen och gned sig i ögonen.
Det var skönt att vara befriad från dräkten, även om han inte längre kände sig lätt som en fjäder.
”Skynda dig! Smulan väntar!” sa Hanna.
Hon gick före honom mot trappan ner till den ljusa landningshallen.
”Yippie!” sa hon glatt.
Viktor kände sig lättad när han såg att trädkojan fortfarande var kvar. Snart skulle de vara på väg hem igen. Han längtade.
Viktor och Hanna kröp in genom trädkojans fönster.
”Smulan, vi är tillbaka!” sa Hanna.
Pip! Smulan kilade fram till bokstaven M.
”Vi har saknat dig!” sa Hanna och klappade musen på huvudet.
”Vi träffade en mångubbe.”
”Ursäkta, Smulan, men du måste flytta lite på dig”, sa Viktor. ”Vi måste placera kartan med mönstret på bokstaven M.”
Hanna lyfte försiktigt upp Smulan från M:et.
Viktor plockade fram bilden med stjärnmönstret. Han la det på bokstaven M, bredvid mammutbenet, mangon och månstenen.
Han suckade och hejdade sig plötsligt. ”Ge mig Skåneboken”, sa han. De behövde Skåneboken för att komma hem igen.
Det var helt tyst.
Viktor vände sig om och tittade på Hanna.
”Det går inte, Viktor”, sa hon. ”Boken är inte här.”
”Va?” Var inte kartan med stjärnmönstret det rätta M-tinget?
De tittade överallt i trädkojan.
”Den finns inte här”, sa Hanna.
”Åh, nej”, sa Viktor uppgivet. Han tog upp kartan med mönstret och tittade på den.
Pip, pip. Smulan hoppade ut ur Hannas famn och kilade fram till bokstaven M.
”Jag har en idé”, sa Viktor.
Han stoppade ner handen i ryggsäcken och tog upp pennan.
”Vad gör du?” sa Hanna.
”Du vet när man ritar en stjärnbild?” sa Viktor. ”Hur man binder samman alla stjärnor. Tänk om vi skulle prova det?”
Han drog en linje från en stjärna till en annan. Han fortsatte att rita tills alla stjärnorna var sammanlänkade.
”Får jag se?” sa Hanna.
Viktor höll fram pappret så att de båda kunde titta på det.
”Det ser ut som en mus”, sa Hanna.
”Ja”, sa Viktor.
”Finns det ens en stjärnbild i form av en mus?” sa Hanna.
”Jag tror inte det …”, sa Viktor.
Pip.
Hanna och Viktor tittade på Smulan. Hon stod mitt på M:et.
”Åh, Viktor”, viskade Hanna. ”Jag tror jag vet vad det fjärde tinget är …”
Viktor flinade. ”Jag med”, sa han. ”Det är en …”
”Mus!” sa de samtidigt.
Pip! Pip!
”Trollformeln kanske är … Månsten, mango, mammutben, mus!” sa Hanna.
Viktor nuddade vid varje M-ting samtidigt som han viskade: ”Månsten, mango, mammutben, mus.”
”Vi säger det flera gånger så ser vi vad som händer”, sa Hanna.
Tillsammans sa de ramsan:
”Månsten, mango, mammutben, mus.
Månsten, mango, mammutben, mus.”
Plötsligt spred sig ett skarpt ljussken inne i trädkojan.
Det blev ljusare och ljusare och ljusare.
Skenet var bländande och dansade omkring dem.
Luften vibrerade av ljusskenet.
Men plötsligt blev allt klart.
Smulan, den lilla musen, hade försvunnit.
Framför Viktor och Hanna stod istället Morgana le Fay.