»Det finns en förfärlig vana som människor ibland faller in i. Den vanan är att vi använder hjärnan baklänges: inte för att utforska världen och förstå den, men för att övertyga oss själva att världen är så som vi vill att den ska vara.«
RAN PRIEUR
Plötsligt händer det. Marken börjar skaka och himlen förmörkas. På tv-skärmarna blinkar »BREAKING NEWS« och nyhetsuppläsarna – skärrade och förvirrade – berättar att börsen kraschar, byggnader brinner, butiker plundras. Stora monument faller samman – precis som resten av samhället. Skakiga tv-bilder visar sedan familjefäder med panikblick som övergett bilen för att fly till fots när vägarna korkat igen. Många dör i kaoset.
Efter en tid är gatorna öde och himlen grå som sot. Ondskefulla män med stora vapen har tagit över städerna. Utspridda grupper av överlevare försöker klara sig bäst de kan i civilisationens ruiner.
Det är så den ser ut, Den stora kollapsen. Det vill säga, så som den skildras på film, i litteraturen och i människors fantasier. När samhället faller ihop gör den det med besked. Kollapsen blir i populärkulturell tappning ofta liktydig med en apokalyps – världens undergång.
Myten om apokalypsen är en av mänsklighetens äldsta kulturella berättelser. Från de första religiösa föreställningarna om apokalypsen till dagens Hollywood-filmer har denna myt använts som ett ständigt överhängande hot om vad som sker om status quo inte upprätthålls.
I vår tid utgörs status quo av den kulturella berättelse som är apokalypsmytens motpol – sagan om det eviga framsteget. Den går ungefär så här:
Det var en gång ett gäng stenåldersmänniskor som bodde i grottor och frös. Sedan började de uppfinna ny teknik och allt blev sakta men säkert bättre och bättre. De senaste tvåhundra åren har denna utveckling accelererat och i dag besitter människan en sådan enastående uppfinningsrikedom att hon med hjälp av tekniska innovationer tar sig över alla hinder som ställs i hennes väg. Denna väg kan vara gropig och vissa grupper av mänskligheten verkar ha hamnat på efterkälken, men på det stora hela finns inga gränser för hur långt den mänskliga utvecklingen kan sträcka sig. The sky is the limit. Om det ens måste stanna där. Med tanke på att människan redan har landat på månen är många förhoppningsfulla om att vi i framtiden också kommer att kolonisera andra planeter.
Det som kännetecknar framstegssagan är att morgondagen alltid är en ljusare – och tekniskt uppdaterad – version av nutiden.
Grekerna kallade detta för hybris – den typ av övermod som gör att människor inte förmår känna några begränsningar.
I dag är framstegssagan så integrerad i det moderna samhällets kultur att den går de flesta helt förbi. Trots att den berättas om och om igen i varenda morgontidning, valmanifest och reklamfilm.
Genom alla tider har människor klamrat sig fast vid sin kulturs berättelser, sina myter. Det är genom dessa vi förstår världen. De hjälper oss att skapa mening av den otaliga mängd intryck som vi matas med. De knyter ihop historia med nutid och de formar våra tankar. Vi tänker med berättelser lika självklart som vi ser med våra ögon. Historikern Ronald Wright skriver: »Myter är så laddade med mening att vi lever och dör med dem. De är kartorna som kulturer använder för att navigera genom tiden.«
Vissa av de kulturella berättelserna är mer dominanta än andra: de ramar in alla de mindre berättelser som omger oss, vare sig det är berättelsen om att ökad konkurrens ger bättre service, att en mobiltelefon är omodern efter två år eller en Volvokampanj som vill få dig att betrakta en ny bil som ett steg mot en bättre miljö.
Genom alla tider har det funnits en tendens hos de kulturbärande myterna att utvecklas och styras på ett sätt som tjänar den rådande ordningen. Ofta har det tagit sig uttryck i religion. Inom hinduismen i Indien utvecklades exempelvis den listiga berättelsen om hur samhällskroppen består av olika kaster som var och en har en särskild roll att fylla i samhället. Vissa föds in i en kast vars uppgift är att härska, medan andra föds till att vara tjänare. Bara genom att acceptera sin plats i hierarkin har man en chans att avancera till en högre kast – i nästa liv.
Det medeltida Europa präglades av en kristen myt som gick ut på att den som arbetade hårt och bad fromt skulle få komma till himlen när jordelivet tog slut. En tacksam berättelse att göda för den tidens makthavare, prästerskapet.
Få myter varar dock för evigt. De förändras ständigt, ofta långsamt, ibland plötsligt.
I och med 1700-talets upplysning angreps de kristna myterna. Den nya tidens vetenskap tog över allt mer av tolkningsföreträdet. Med den industriella revolutionen började så sakteliga växa det som blivit det moderna samhällets dominerande myt: framstegssagan.
På många sätt har den blivit en ny statsreligion, men där medeltidens präster utlovade inträde i himlen efter döden erbjuder framstegsmytens förkunnare ett himmelrike redan under jordelivet: Till dem som arbetar hårt och konsumerar flitigt skall vara givet – ty ökad konsumtion driver den ekonomiska tillväxt och tekniska utveckling som skänker ständigt nya framsteg.
För dem som växt upp i västvärlden under 1900-talet har löftet oftast infriats. Myten har förefallit stämma med verkligheten. Framstegen har varit fenomenala, den teknologiska utvecklingen enastående – från häst-och-vagn till jumbojet. Befolkningen har mångdubblats och de materiella tillgångarna tusenfaldigats. Det som var lyx för en generation blev självklar standard för nästa.
Om man tror att detta berott på att den moderna människan har varit så mycket mer uppfinningsrik och driftig än sina likar i tidigare civilisationer kan det vara värt att påminna sig om att människor i alla tider – utifrån de resurser som de har haft tillgång till – har konstruerat tämligen avancerade samhällsbyggen och ständigt förfinat och uppfunnit nya teknologier. Det romerska imperiets milslånga akvedukter försåg Roms befolkning med tolv kubikmeter vatten i sekunden – inte långt ifrån kapaciteten för många städer i dag. Det intrikata kalendersystem som mayafolkets astronomer konstruerade samtidigt som Rom byggde akvedukter var åtminstone fram till 1600-talet överlägset alla andra civilisationers kalendrar. Och när de spanska conquistadorerna fick se inkarikets magnifika byggnadskonst häpnade de. Som en av dem uttryckte det: »Jag har undersökt fästningen som [inkafolket] byggt … det är uppenbart djävulens verk … för det är inte troligt att det skulle vara resultatet av människors styrkor och färdigheter.«
Da Vinci skissade på en helikopter redan på 1400-talet, men vad hjälpte det när han saknade det som skulle kunna få helikoptern att lyfta – en koncentrerad form av energi. I de förindustriella samhällena var det nämligen tillgången på energi som satte ramarna. Kanske kunde en by använda sig av vind- och vattenkraft, men framför allt var det biomassa som stod för energin. Djur och människor utförde det mesta av arbetet, deras kroppar tankades med den solenergi som växterna bundit genom fotosyntesen.
En åkerplätt kan odlas upp mer eller mindre effektivt, men det finns en gräns för hur många hästar eller människor som kan försörjas av ett visst stycke mark. Denna begränsning i mängden tillgänglig energi förklarar varför de förindustriella samhällena sett så pass lika ut genom årtusenden. Som den amerikanske författaren John Michael Greer noterar: »Livet för bönder, präster, soldater och aristokrater i, säg, Sumer år 3000 f Kr, skiljer sig bara i relativt små detaljer från deras motsvarigheter i Zhoudynastin i Kina femton sekel senare, det romerska Nordafrika femton sekel efter det eller det medeltida Spanien ytterligare femton sekel närmare vår tid.«
Förmodligen skulle även konungariket Sverige under tjugohundratalet kunnat passa in i denna serie av agrara samhällen – om det inte hade varit för ett avgörande skeende för omkring tvåhundra år sedan. Det var vid denna tid som den industriella revolutionen i Storbritannien sammanföll med upptäckten av världshistoriens största energiskatt – de fossila bränslena. I denna skatt fanns samma solenergi som tidigare befolkningar knäckt ryggarna av sig för att utvinna genom träget arbete på åkern, men i koncentrerad form och långt mer praktiskt paketerad.
Det kol som drev den begynnande industrialiseringen av västvärlden, senare förstärkt av oljan och gasen, kan ses som en sorts biomassa deluxe. Den fossila energin består av årmiljoner av växter och djur som under sin livstid ackumulerat solens energi. När de dött har de stilla sjunkit till havsbotten eller begravts i sprickor i jordskorpan. Sakta har de pressats ner i jordens inre och i en geologisk process kokats ihop till en superenergiblandning. En liter olja består av omkring 25 ton organiskt material – med en energimängd motsvarande 19 dagars hårt kroppsarbete.
De uråldriga solstrålar som magasinerats i jordskorpan i form av olja, kol och gas utgör det enskilt största lagret av lättillgänglig energi i den kända delen av universum. Med denna energiskatt till hands kunde den framväxande framstegsmytens löften infrias, åtminstone åt den privilegierade minoritet av världens befolkning som hade tillgång till skatten.
Och så har det fortsatt. Efter tvåhundra år av intensiv energiförbrukning har mänskligheten bränt sig igenom omkring hälften av det fossila energilagret (den billiga och lättåtkomliga hälften). Den industriella civilisationen har bevisat sin omnipotens genom att göra slut på ändliga resurser i en takt som ingen tidigare civilisation hade kunnat drömma om.
Utan tvekan ett rejält party, men som bekant har baksmällan en tendens att stå i proportion till festandet. Och nu börjar baksmällan kännas i form av förstörda ekosystem, utarmade jordar, utfiskade hav och klimatförändringar. Det verkar som att det trots allt finns gränser som människan inte rår på och att den billiga fossila energin inte är en outtömlig skatt.
Sagan om det eviga framsteget börjar låta som just en saga.
In i handlingen – från urberättelserna – träder framstegssagans motpol och undsättare: apokalypsmyten. Det är knappast någon slump att det i tillväxterans slutskede uppstår en boom av populärkulturella skildringar som drar sin näring ur apokalypsen. I en av de mest fulländade, Cormac McCarthys roman Vägen, får läsaren aldrig veta vad det är som har orsakat sammanbrottet. Men den värld som beskrivs antyder att det både gick undan och att större delen av mänskligheten strök med. De två huvudpersonerna, en far och hans son, skjuter en gammal kundvagn framför sig i ett utbrunnet landskap där det mesta av livet har upphört. Himlen är grå, precis som havet. Det mesta andra är också grått och dött. Även empatin och solidariteten har slocknat. Den som inte kan skydda sig själv riskerar att bli kannibalmat.
Folk satt i gryningen på trottoaren halvt offrade, rykande i sina kläder. Likt misslyckade självmördare ur en sekt. Andra skulle komma och hjälpa dem. Inom ett år syntes bränder på åsarna och det hördes sinnesrubbat mässande. De mördades skrik. På dagen döda uppsatta på pålar vid vägkanten.
På många sätt är Vägen en både lysande och djupt gripande roman, men den är samtidigt lika förrädisk som mycket annat i denna genre. Det underförstådda budskapet är att det är så här det kommer att sluta om den industriella civilisationen av någon anledning inte fortsätter på framstegsvägen.
Andra skildringar beskriver det postapokalyptiska samhället som ett spännande actionäventyr. När tristessen i det moderna samhället blir för outhärdlig kan vi alltid fantisera om apokalypsen – tryggt förvissade om att den aldrig kommer att inträffa. Och skulle den trots allt göra det är den så fullständigt förstörande att det ändå inte är något som man kan planera för.
Det är i de religiösa skrifterna som apokalypsmyten har sitt ursprung. På samma gång ett hot och ett löfte: Apokalypsen är det renande stålbadet där samhället visserligen förgörs, men ur ruinerna kan de rättrogna bygga sitt himmelrike. Från de första domedagsprofetiorna som tros ha gjorts av religionsstiftaren Zarathustra i Iran för några tusen år sedan till dagens new age-inspirerade »2012«-profeter har varslet om den annalkande undergången fungerat som en mäktig mobiliseringsmagnet. Myten har byggts upp av fantasifulla beskrivningar av hur det går till när världen går under.
I Bibelns uppenbarelsebok ljuder trumpeterna, vilddjur kliver upp ur havet, himlen förmörkas, och in rider apokalypsens fyra ryttare, i turordning representerades kriget, pesten, svälten och döden.
I Eddans beskrivning av Ragnarök är det inte mer muntert. Först kommer den tre år långa och förfärligt stränga fimbulvintern. Därefter går universum under, i linje med följande beskrivning i eddadikten Völvans spådom:
Solen börjar svartna,
jord sänkes i havet,
från fästet falla
flammande stjärnor;
upp ångar imma,
och elden lågar,
hettan leker högt
mot himlen själv.
Jämför det med framstegsmytens löfte om evig tillväxt och en morgondag som alltid har en ljusare nyans än i dag.
Det är som om framtiden avgjordes av en lampknapp. Endast två lägen existerar. På eller av. Fullt ljus eller totalt mörker. Evigt framsteg eller apokalyps.
Det måste sägas att även miljö- och klimatrörelsen många gånger anammat detta binära sätt att betrakta världen. »Vi måste« bygga si och så många vindkraftverk så att civilisationens energibehov kan stillas. »Ledarna måste« komma överens om ett globalt klimatavtal. »Företagen måste« utveckla den nya teknologin som gör att bilarna kan rulla utan olja. Om allt detta lyckas nås ekotopin – fortsättningen på dagens samhälle, men draperat i grönt. Om inte väntar klimatapokalypsen: sex graders temperaturhöjning. Svavelsyreregn, superorkaner som drar fram varv på varv runt jorden och det som Mark Lynas kallar »det ultimata mardrömsscenariot« i sin bok Sex grader:
metanutbrott i havet nära stora befolkningscentra, som snabbt skulle kunna sopa bort miljardtals människor – kanske på några dagar. Tänk er en »bränsle-luftexplosiv« eldboll av metan som flyger mot en stad – till exempel London eller Tokyo – och som sprider en tryckvåg ut från sitt explosiva centrum med hastigheten och styrkan av en atombomb. Byggnader jämnas med marken, människor förbränns till aska där de står, eller görs blinda och döva av explosionens styrka.
Skenande klimatförändringar må ha en vetenskapligt underbyggd apokalyptisk potential, men innan himlen eventuellt förmörkas och allt brinner upp existerar en rad andra möjliga scenarier. Problemet för den som bara kan tänka sig två bilder av framtiden är att det blir svårt att navigera rätt. De flesta fascineras visserligen av apokalypsens dramatik i Hollywoods tappning, men eftersom ingen vill uppleva den på riktigt är det inte konstigt att de flesta utgår från att framstegssagan är sann. Att naturen, även om den knorrar, kan fortsätta att bemästras.
Hur svårt det kan vara att förstå förändringar i världen ifall man har fastnat i en viss kulturell berättelse illustreras av en händelse våren 2010. Det var då den isländska vulkanen Eyjafjallajökull fick ett utbrott. Svart vulkanaska steg till himlen och formade ett moln som blåste in över Europa. Eftersom flygplansmotorer kan skadas av de mikroskopiska glaspartiklar som finns i vulkanaskan stängdes stora delar av luftrummet över Europa. De tiotusentals flygningar som normalt görs i europeiskt luftrum reducerades kraftigt och panik utbröt. Vulkanutbrottet hade inget att göra med klimatförändringar, rubbade ekosystem eller sinande resurser. Det var bara en ödmjuk påminnelse om hur liten människan kan vara inför naturen, hur sårbart det moderna samhället är, hur plötsligt läget kan förändras och att det inte alltid finns en teknisk lösning till hands.
I en krönika i Aftonbladet uttryckte Oisín Cantwell sin frustration över att flygtrafiken ställts in. Under rubriken »Året är 2010 – hur kan ett enfaldigt moln skapa kaos« skriver han: »Vad är det för fel på vår tids högteknologi? Ett bisarrt vulkanmoln från lilla Island och Europa slås ut.«
Att det inte alltid finns ett sätt att skuffa undan hinder som naturen sätter upp blir svårt att begripa för den som är fast i framstegsmyten. Det blir ungefär som att läsa en Bamsetidning och i historiens upplösning ta del av hur Bamse, trots att han har ätit flera burkar dunderhonung, åker på storspö av Knocke och Smocke. Skillnaden mellan Bamse och vår framstegssaga är att alla vet att den förra är just en saga, medan den senare för många framstår som »så världen fungerar«.
Vulkanmolnskaoset blåste förbi efter några veckor. De mer seriösa hindren i form av överkonsumerade resurser och flippande klimatförändringar är mer beständiga. Övertygelsen att varje utmaning levereras med en teknisk lösning och att människan alltid vinner över naturen kan bli ödesdiger.
Emiratet Dubai i Förenade Arabemiraten tillhör inte planetens mest bördiga platser. Det ligger vid Persiska viken på den arabiska halvön som till stor del består av öken och där möjligheterna att försörja sig har varit begränsade sedan lång tid tillbaka. Sötvattentillgångarna är knappa, odlingsbar mark är sällsynt och de vanligaste sätten att livnära sig på har varit handel, fiske och boskapsskötsel. Fram till 1950-talet var Dubai inte mycket mer än en liten hamnort. Det var en viktig marknadsplats för regionen, men den materiella standarden var låg. De hus som fanns var enkla och många bodde fortfarande i sina beduintält. Det var uppenbart för alla att denna bosättning låg i en öken.
Ett halvsekel senare, hösten 2006, åker jag till Dubai på reportageresa. Flygresan över den arabiska halvön går över ändlösa vidder av sanddyner, här och där med tecken på mänskligt liv i form av några simpla hus. När Dubai visar sig under planet är det som ett förnekande av ökenlandskapets karghet. Staden uppenbarar sig som en gigantisk rymdstation. Ur sanden skjuter skyskrapor upp mot himlen, de flesta under uppbyggnad. När jag några dagar senare åker upp i ett av de högsta tornen svartnar det först för ögonen av svindel. Genom hissglaset ser jag bygget av Burj Khalifa – världens högsta byggnad som när den invigdes i januari 2010 nådde 828 meter över marken. Turning Torso (194 meter) framstår som en kort dvärg i jämförelse.
I Dubai är allt artificiellt. Målet är att bygga staden så att man aldrig behöver känna av den kvävande ökenhettan. Man ska kunna åka överallt i sin luftkonditionerade stadsjeep och leva i princip hela sitt liv i luftkonditionerade miljöer. Till och med rekreation i form av slalomåkning erbjuds. Från den 40-gradiga värmen kan jag kliva rakt in i shoppingpalatset Mall of the Emirates och dess skidanläggning med en ständig temperatur på ett par minusgrader.
Varje nytt byggprojekt övertrumfar det förra i graden av lyx. Utanför Dubais kust ligger tre konstgjorda ögrupper, varav den största när den är färdigbyggd kan inrymma närmare två miljoner invånare. I princip allt är finansierat med oljepengar och utfört av en arbetsstyrka från Asien och Afrikas periferi som jobbar under slavlika förhållanden.
Från tältläger till toppmodern storstad inom loppet av två generationer – det är framstegssagan på anabola, även om det inte trollar bort det faktum att staden fortfarande befinner sig i en öken. Det går åt kopiösa mängder olja för att driva Dubais avsaltningsanläggningar som förser staden med dricksvatten, för att inte tala om oljekraft verken som producerar elen och alla de långväga transporter som håller staden försörjd med mat och andra förnödenheter. Men så länge oljan räcker bevisar Dubai att naturen kan bemästras. På ritbordet väntar dessutom det som ska överträffa Burj Khalifa, skyskrapan Nakheel Towers – ett monument till framstegsgudens ära som kommer att sträcka sig över en kilometer upp i luften.
På Påskön i Polynesien i Stilla Havet byggde man inga skyskrapor, man byggde stenstatyer, moai. Gigantiska sådana. Och många. Totalt 887 stycken har arkeologen Jo Anne Van Tilburg räknat till. I genomsnitt är de fyra meter höga och väger omkring tio ton. Den högsta – Påsköns Burj Khalifa – kallas Paro och mäter nio och en halv meter i höjd och har en vikt på 75 ton. Påsköns Nakheel Towers har påträffats i ett stenbrott. Den är 21 meter lång och väger 270 ton. Påsköborna kom aldrig så långt att de reste denna staty.
Den civilisation som levde på denna isolerade ö, 370 mil från Chiles kust, uppstod troligen omkring 900-talet e Kr. Kring 1500-talet nådde den sin topp och seklet därpå kollapsade den. Vid det laget hade ön förlorat alla större träd. Detta gjorde det omöjligt att bygga kanoter att fiska med samtidigt som jorderosion och uttorkning minskade möjligheterna till jordbruk. Den reducerade befolkningen åt desperat allt de kom över för att överleva. I avskrädeshögarna finns spår av kannibalism: människoben, knäckta för att komma åt märgen. Den muntliga traditionen avslöjar en av denna tids grövsta förolämpningar: »Din moders kött fastnar mellan mina tänder.«
Historien om Påsköns undergång är lika fascinerande som makaber. Ofta anförs den som en moralisk varning för vad som kan ske när människan överkonsumerar naturens resurser. Det råder en del oklarheter kring hur kollapsen på Påskön egentligen inträffade. Var det verkligen invånarna som vårdslöst skövlade skogen, eller kan avskogningen skyllas på de råttor som de första invånarna förde till ön? Dessa råttor – menar vissa forskare – förökade sig snabbt och visade sig ha en stor aptit på nötterna från den typ av palmträd som dominerade ön, något som hindrade skogens återväxt.
Oavsett vilken teori som är närmast sanningen bär historien på sådant som kan få oss att förstå hur myter påverkar samhällets utveckling.
När oljeshejkerna i Dubai bestämde sig för att börja resa skyskrapor var det för att attrahera utländska investeringar liksom turister med mycket pengar. Skyskraporna signalerar hur det moderna samhället står över naturens egentliga bärkraft och ger ett löfte om ökat välstånd – att investeringarna kommer att ge god avkastning om de görs i denna ökenstad. I botten för den berättelse som shejkerna för ut till världen ligger myten om det eviga framsteget.
Påsköns shejker var hövdingar och präster. De styrde över var och en av öns tolv klaner. Ön var uppskuren som en pizza och varje klan förfogade över sin slice. Den myt som odlades på Påskön var att hövdingarna stod i förbindelse med gudarna och därför kunde utlova välstånd i form av ymniga skördar. All den energi som satsades på att bygga stenmonumenten – att hugga, transportera och resa statyerna beräknas ha krävt en ökning av livsmedelsproduktionen med 25 procent – kan förklaras med att dessa förstärkte myten om en hövdings möjlighet att skänka välstånd till sitt folk. På detta sätt attraherades befolkningen att investera sitt livsmedelsöverskott i en viss hövdings samhälle.
På samma sätt som Dubai fastnat i framstegsmytens garn fastnade Påsköborna i sin kulturella berättelse. Febrilt högg de sina stenstatyer tills det inte längre fanns timmer att transportera dem med. När löftet om välstånd inte längre kunde infrias – när samhället kollapsade och befolkningen började svälta – berövades hövdingarna sin makt. I samma veva övergavs den tidigare politiska ideologin, liksom de religiösa myterna. Vanligt folk började bygga sina hyddor längs den kustremsa som tidigare varit förbehållen eliten. I stället för att resa monument ägnade man sig åt att välta omkull dem. För att verkligen slå spiken i kistan bemödade man sig med att släpa fram stora stenblock mot vilka statyerna krossades vid sina fall.
Det finns tecken på att befolkningen utvecklade tekniker som gjorde att man bättre kunde anpassa sig till den degraderade och sårbara miljön. Och kanske skulle samhället på Påskön ha repat sig efter kollapsen om det inte hade varit för att dess befolkning – liksom så många andra i denna del av världen – utsattes för européernas upptäckarlusta. De första europeiska skeppen som lade till vid Påskön på 1700-talet förde med sig nya sjukdomar, bland annat smittkoppor, som drabbade Påsköborna svårt. Under 1800-talet kom slavskeppen och tog med sig dem som fortfarande var friska. I slutet av 1800-talet fanns bara drygt hundra invånare kvar och öns stenstoder står sedan dess som ett monument över ett samhälle som kollapsade snarare än för ymniga skördar och ökat välstånd.
Blir Dubaiöknens skyskrapor – plundrade på användbara metaller – morgondagens monument över oljecivilisationens kollaps och framstegssagans slut?
Säkert är att världen behöver nya kulturella berättelser för att förstå sin drastiskt transformerade samtid. Varken myten om apokalypsen eller myten om den eviga tillväxten kommer att vara till mycket hjälp. Det finns något mellan på och av, mellan bländande ljus och becksvart mörker.