FÖRORD

”Vi ska hylla dig”, sa Intrigs chefredaktör Lars Peder Hedberg till sin gamla vän Alexandra Charles. Redan där kände jag ett visst obehag. Jag var inte i hyllarbranschen men som frilansjournalist behövde jag uppdrag och Intrig var den dittills – och hittills! – snyggaste, bästa och intelligentaste magasinet i Sverige i sin genre. Inspirationen, amerikanska Vanity Fair, nådde endast i sin bästa form upp till sin epigon.

Jag hade vid den här tiden, i början och mitten av 1990-talet, etablerat mig som en ambitiös, grundlig och överraskande personporträttör och Intrig var den enda tidning som kunde rymma mina långa artiklar, som byggdes enligt just Vanity Fairs förre chefredaktör Tina Browns berömda devis ”at home, at work, at play”.

Efter mötet med Charles viskade Lars Peder till mig: ”Det där sa jag bara för att lugna henne”. Men det lugnade mig knappast. Alexandra hade under årtionden behandlats ganska väl av svenska medier, som skildrat henne tämligen okritiskt, men ändå rättvist, som Stockholms, ja hela Sveriges, nattklubbsdrottning. Det var självklart för mig att inte avvika från min övertygelse att alltid skildra både ljusa och mörka sidor hos dem jag porträtterade, bland annat genom att intervjua personer som upplevt båda sidorna. Och därav följde att Alexandra Charles inte skulle vara något undantag.

Detta visste den gode Lars Peder. Det var ju därför han givit mig uppdraget. Men för att inte skrämma henne ansåg han det alltså nödvändigt med denna lilla lögn. Men hederligt var det inte. Alexandra invaggades i en falsk trygghet, något jag än idag ångrar att jag ställde upp på.

Resultatet av detta kan ni läsa här. Innan tidningen gick till tryck hade Alexandra krävt att få läsa manus och korrigera sakfel och sina egna citat. När jag sedan hade henne i telefonen var hon uppriven, djupt olycklig över vissa omdömen som fällts om henne av vänner och kolleger. Det tog oss en eftermiddag att gå igenom texten ord för ord, och jag kunde tillmötesgå henne på en del punkter, andra inte.

När tidningen kom ut läste jag i Lars Peders ledare att han också fått en storgråtande Alexandra i luren. Hon hade sagt att hon skulle stämma både tidningen och mig och det var bara Lars Peders lugna och trovärdiga försäkran att min artikel inte på något sätt skulle skada henne (och hennes varumärke) som gjorde att hon aldrig fullföljde sitt hot.

Thomas Sjöberg