I dag besegrade jag guden i en gumma och hennes son från Limhamn som månglar fisk bland de stora villorna i kvarteren. Min tid är utan skal och mitt minne fredlöst, så länge lögnens gräshoppor äter av mina ängar. De försäger sig, när de lyfter och överlistar solen.
Jag hämtade två kaniner från vindsvåningen. De var döda. Ögonen var öppna och uttorkade och det hade runnit litet blod ur deras munnar. Kropparna var vridna, och jag tänkte att benen i dem vittrat. På buk och rygg fanns djupa sår.
Mannen drar en kärra några kilometer längs Öresund och badstranden i Malmö och vid hans sida går en kvinna. De är mor och son och i detta lever något som inte kan liknas vid väggar och tomtmark här, eftersom de rör sig i bilden och saknar mått.
Deras namn är Helge och Elin.
Ljud och dofter är i dem, men de säger inte många ord när någon kan höra dem, och tydare och samlare må belägra det allmänna innan de närmar sig de två.
Helge ser vattnet och säger: I dag sålde vi allt på två timmar och jag löste ett problem med tabulatorn i räknemaskinen medan jag rensade torsk.
Elin tuggar och hans ord blir kropp i henne. Det är mycket hav i bilden men också hennes ögon och vaggande gång på grusstigen utmed den långa, låga häcken mellan dem och tågrälsen.
Prästen i församlingen ställer frågor till kvinnans grannar och låter dem leta efter gömmor i Helge. Han har bett Gud Fader förklara deras gärningar och ljus och han drömmer om dem och vaknar och tänker att allting flyttat till hans hus och liv. I fjol byggde han ett bönerum av dem vid havet som vittnena tvangs rena sig i innan han släppte in dem i sin predikan. Hund och fågel bär nu spår av dem, och hustruns blick är inte oberörd av den samlade berättelsen.
När kyrkoherden avgör den första söndagen i juni, ser han att Helge och modern rensar nät och omsorgsfullt hänger dem i pastoratets tacksägelse. På kvällen läser han åter Helges ord i ett brev: I begynnelsen var människan. Innan trädet och stenen var fångade i en beskrivning, uppfann hon sorgen och villfarelsen att hon var ofullkomlig och tillbad rädslan och förnekade sig. Tingen var rena och vidunderliga tills ordet släpade dem till världens dopgravar. Vore vi odödliga skulle meningen med livet gå förlorad.
Pastorn håller hårt i papperet och låter ögonen fullborda vreden och vanmakten.
Jag är inte särskilt bekant med gumman och hennes son, men de kommer regelbundet hit till huset och säljer fisk och de hjälper mig att granska människornas löften och nederlag. De är förmodligen ensamma i kärleken till varandra eller befriade från den och därmed avsides vanans stränder. Ofta fastställer de ting och annat i sin omgivning, när de rör sig i de vackra trädgårdarna vid stadens kustväg. Helge är Elins öron och han ordnar och tolkar skeendet innan han tecknar åt henne.
De behärskar en konst som jag skall lära mig, och jag ämnar vara uthållig och vild när jag följer deras liv. Snart törs jag säga att de länge hade tillträde i en svensk statsmans drömmar om krig och många händelser i riket. Det var nämligen så att fadern hade plats i regeringen, medan Helge skar fisk och bugade och tackade invid köksdörren till de fina byggnaderna i två och tre våningar.
Elin tuggar oupphörligt. Hennes näsa är kraftig och munnen saknar tänder, åtminstone framtill och enligt min blick. Jag ser det ena och det andra och mina ögon är historia. Länge försökte några människor förvilla dem och skapa kaos i mitt minne, men de kom inte åt mig och nu må de leva i rädsla och ovisshet.
Helge lyfter en gädda ur träkärran och lovar att den är köttig och god: Frun kan salta den invändigt. Ta persilja, dill och lagerblad, två teskedar citronsaft och timjan. Stänk vatten på mjuka tidningar och linda fisken i smörpapper. Sen ska den läggas på brasa. Där ska vara aska och glöd.
Gummans vantar är avklippta där fingrarna börjar och hon bär ett förkläde över svart tyg, sommar och vinter sedan jag kom hit. Sonen viker en Arbetet och samlar våra ögon i sin kniv på samma gång som modern väger på besmanet och lägger doftmynten i en skinnpung. Helge behärskar handen kring skaftet och eggen genom djuret när han skär i det.
Hans hjärna är ett särskilt språk hos människorna som hört och sett honom. En av fiskarna döpte honom till Kloge Helge när pojken var elva, och läraren sökte modern i den lilla stugan och talade om sonens huvud och räknekonster. Hon nickade, kisade och krympte honom därmed till en behändig storlek, men ingen av dem som prisade honom kunde avgöra om hon hörde dem eller inte. De lovade att ordna plats åt honom i läroverket och berättade att han redan klarat av folkskolans högsta årskurs i matematiken och mera därtill: Tre gånger har vi gett honom studenttalen och han löste alla uppgifterna på kort tid.
Helge köpte en dag några gamla räknemaskiner från ett kontor i staden. Tre månader senare återkom han och sade att han gjort förändringar i tingen. Han ville träffa en ingenjör och demonstrera apparaten.
Nu uppvaktar cheferna på Addo honom och ber att han skall föreläsa om sina tankar och idéer. De erbjuder hög timpenning och direktörens chaufför skall hämta och lämna honom vid huset i fiskeläget. Helge har lovat att komma en dag men nöjer sig med att de bjuder honom på mat.
Jag frågar honom om han skall ta ut patent och då skrattar han och tittar på Elin.
Efter den tredje branden här lade människorna hans namn i elden och vid den tiden hade skräcken rest sig som en slagbjörn på bakbenen. Då var Helge sedd och sannolik i kransen av löften: Någon antänder sin själ på denna plats. En pyroman härjar bland oss.
Polisen förhörde människor i kvarteren och sökte i register efter mordbrännare och straffade i en särskild kategori. En dag tog två kommissarier Helge till huvudstationen på David Halls torg och han var inte ensam i protokollen.
Män och kvinnor ställde sig nära tomtgränsen och spanade mellan grenar, kvistar och blad. De låtsades att de letade efter någonting som var utanför dem, medan de egentligen lyfte och drog och slet i sina inre magasin. De väntade på en tröst som de kunde göra burfåglar av, några ord till en tanke för dagen. De promenerade på de smala och korta gatorna och äntligen blev de varse att människorna där arrangerat sig som kärnor och frön i trädgårdsväxter; de levde i god jord och gav utsikter om skörd. De var sällsynta och särskilda i förhållande till andra arter. Jordmaskarna fick plötsligt namn, och minsta tecken i rabatter och gräsmattor kunde vara uppslag och spår att följa.
Måndagen är inte hel, om inte Helge styr tinget på gången mellan grinden och hustrappan och det enda hjulet sjunker litet i sand och grus. Han sörjer ingenting där han går och han har inte försakat en speciell framtid eller levat vid sidan av en möjlighet. Han är inte större eller mindre än någonting som finns i hans omgivning.
Fiskare pekar på det lilla huset och beskriver en falsk sträcka, när obekanta frågar efter gumman och Helge, ty de har ingenting sett eller hört, eller så narras de: Här finns ingen med dom namnen. Va!? En kvinna som botar sjuka med bara händerna och en karl som hjälper ingenjörerna på varvet. Här arbetar vi ärligt och hårt.
De uppträder mot främlingarna som om dessa vore tjuvar och inkräktare, vilka kom för att ta något som var värdefullt från dem.
Historierna om Helge och Elin samlade sig till en okänd djurart som havet kastat upp på land, och de första vittnena kunde inte säga vad de såg och hörde. De saknade namn och bilder och denna brist fyllde i konturerna av ett uppdrag åt dem att beteckna i den första och orörda stunden. Och det som hade varit dolt i de små stugorna vid havet blev nu påtagligt och det skamliga och farliga hos människorna slet sig från sina kättar och började en jakt på delarna som saknades till ett ostympat liv. Här är mitt och här är mitt, sade rösterna och fumlade i rörelser och närvaro innan de skapade en arm och en hjärna som gjorde det möjligt att gripa och bära. Se mitt öga, det har vuxit i en mussla i havet och ingen må förgripa sig på det och göra en förtjänst av det. Detta öga kände inte färg, ljus och form i den första stunden. Rak och krokig rygg kom samman, bred och smal, och de fäste vackert i hals och bål. Och skaparna fann att det var gott och fruktbart att bidraga och förlösa och så kom det sig att vittneskroppen lärde sig att gå och känna och minnas. Den utvecklade hand, öga och hjärna för den främmande djurarten som var Helge och Elin i ett och snart kunde människa och människa tyda och tolka fiskaren och den gamla kvinnan, försiktigt och inte alls som i närheten av annat: Är han son till ett statsråd? Kan hon läka och bota med ord i munnen och en hand på en sjuk arm, ett värkbrutet ben? Är han uppfinnare åt Addo och Varvet?
De var hela tiden beredda att ta om och förkasta och detta beteende hos dem var lika nytt som en skjorta, blus eller byxa från ekiperingsaffären. Plagget var styvt och det kliade den första tiden. Och när en mening om det främmande ansågs vara någorlunda klar och hanterlig, bar givarna och skaparna den till sina hem och vårdade den som ett kärt barn, de smekte och talade till den: Nu ska fanskapet passa oss som skor på fötterna, nu håller ni er öppna och mjuka och ofarliga. Ni ska bäras till sand, is och spetsiga småstenar. Annars reglar vi våra bröstkorgar och fryser er som fisk och kyckling i kallboxen.
När Elin och Helge tömt de tre facken i den grönmålade kärran, går de åter mot havet och stigen längs järnvägsspåren. På vägen hem tänker Helge att hans gamla kropp fördrivits från honom såsom man drar fjäll och skinn från flundra och torsk, ty guden i honom har tystnat. Rädslan har blivit en krympling och värdena i människan är tillintetgjorda. Han ser sanden, himlen och en träbrygga denna eftermiddag i deras tid och allt är gott i honom eller osmittat: Jag löste dom grymma knutarna med tabulatorn och det var den gapande fiskmunnen och dofterna som hjälpte mej.
Ordens cellväggar öppnar sig för varandra, och jag följer de två till grinden på vår tomt och nerför backen mot kustvägen.
Elin hasar sina skor mot grus och sten, och Helge tänker att mycket återstår innan han lärt sig moderns gångart och den kilometerlånga häcken mellan dem och tågspåren fram till ett av värnen.
Järnluckan är nästan täckt av gräs och sand. En sommardag frilade Helge en bit av taket och pressade läpparna i ett slags skrik mot gjutningen. Då sade han att soldaternas sömn var längre och djupare än andra människors, och Elin hörde honom och tuggade och väntade på att han skulle hoppa från värnet och att detta skulle ske utan förebild och vana. Som om själva människan i språnget uppfanns på platsen i stunden.
Helge känner inte blodet och huden i kroppens första timmar. Elin torkar sin näsa och vrider ansiktet mot havet och solen och där är hon ensam om flera minnen som lever av sträckan mellan hemmet och människorna i de vackra husen.
Jag har hört många ord om sonen och modern och varje vittnesbörd är ofullkomligt om endast en av de två nämns. Gumman har sålt fisk i kvarteren så långt tillbaka att hon följt trädens tillväxt och vandrat i en bild varje måndag som nu lever hos många av stadens medborgare.
Hon brukar stanna intill kärran vid grinden, medan han går till en av husets dörrar och ringer på klockan eller knackar. Han bär mössa i sommaren och en jacka av skinn som når ner till knäna, men hans kläder och utseende blir aldrig till läten i huset där jag bor. Jag kan sprida hans ljus som en mästare: Är ögonen snälla eller onda? Påminner de om min faders eller moders? Svarar han ärligt och sant på alla frågor?
(Jag saknade inte egenskaper den första dagen jag kom till den stora villan på backen. Jag var en liten pojke och jag bar på minnen som ingen givit ord åt. Jag var människa. Föräldrarna flyttade min kropp från en större till en mindre stad och jag upptäckte en frihet i denna händelse.)
Denna fiskdag följer jag Elin och Helge, när de går över den långa vägen som börjar vid Varvet och ting som Docka, Kran, Fartyg, och den sträcker sig förbi två kustbad. Jag tänker att jag skall gå bredvid dem en stund och ställa några frågor. Det är en varm dag och trädgårdarna doftar.
Plötsligt stannar Elin, och Helge släpper handtaget på kärran och lyfter av sin ryggsäck. Våra fötter rör vid en ruta av det stora Limhamnsfältet och jag tänker litet på Djurgården och Hagaparken. Helge tar fram en termosflaska och en plåtask. Han öppnar en tidning och breder ut papperet på gräset.
Vi sätter oss. Jag ser människorna som badar vid bryggan några hundra meter ifrån vår plats. Jag ser vatten, sand och gräs som växer glest fram till stigen och den låga häcken. Under sommaren vinkar barn och deras mödrar till en man som står på ett trappsteg till loket. De ligger på filtar nära syllarna och den brunblanka rälsen. Det doftar en blandning av sten, grus och olja, när vagnarna glider förbi, och någon blundar mot solen och hör spårskarvarna i hjulens varv. Då och då passerar cyklister och de trampar av helg eller semester.
Helge behåller mössan på huvudet och redan i detta lever ett tecken. Jag tänker på värmen och hans tjocka jacka. Han bär bruna byxor med slag på, snörkängor och möjligen ett par strumpor. Det kan jag inte avgöra i stunden.
Någon bar hans bedrifter i småskolan till universitetet i Lund. Överläraren erbjöd sig att köra honom i bil från stugan i Limhamn till lärdomens stad och bevista mötet med en professor.
Du kommer att slå dom med häpnad, sade människor, och då hade den tolvårige Helge tömt hjärna efter hjärna i pilgrimer som mottagit budet om det unga snillet. De försökte övertala honom att åka och ingen av dem kunde förstå och finna förtröstan i hans ögon, när han sade att han tröttnat på deras uppvaktning: Jag lånar gärna era böcker och löser uppgifterna, men mor vill inte att jag ska åka. Jag ska bli fiskare.
Gummans näsa är veckad och mörk i djupet. Hon tuggar innan brödet kommer i munnen och det är kraftiga rörelser i käkarna. Läpparna tycks vara vikta inåt.
Helge häller kaffe i två muggar och blåser en stund på vätskan och lämnar över den till Elin. Jag betraktar hennes ansikte och väntar på att hon skall ta av fingervantarna, men det sker inte, eftersom hon äter och dricker som hon väger fisk: klädd och tyst i evig muntakt, bara mera av tunga och strupe nu.
Några sekunder är jag nära att säga dem hur det kommer sig att jag lever här och inte någon annanstans. Jag kan en berättelse som ingen annan kan äga och sprida. Det första ordet i den, den första meningen skiftar i form från en stund till en annan, men mycket i den är fast och orubbligt som marken jag går på och värnen som byggdes under det första Kriget. I dem finns alltid en öppning och två ventiler för luft. Det är inte möjligt att rena dem och släppa ut den rädsla som en gång levde i dem. Jag har lärt mig att öppna luckan med ett verktyg. Två kvällar i maj smekte jag Evelinas kropp och vi låg på träribbor i värnet. Grässtrån trängde upp i springorna. Hon var rädd att vi skulle bli instängda. Jag lade en trädgren mellan järnet och marken och visade henne en bit av låset som jag skruvade av.
Jag gör ett altare av hennes omsorger och jag kan inte tömma dem på innehåll. Då och då återkommer hon till bränderna bland husen i kvarteren. Hon undrar om väggarna i mitt rum är av trä eller obrännbart material och ber mig förklara hur jag skall ta mig ut från tornet om det plötsligt börjar brinna på andra våningen i byggnaden. Hon föreslår att Esaias reser och monterar en stege som når från marken upp till mitt fönster. Då kysser jag hennes mun och sedan säger jag att inga människor har funnits i de ting som elden ödelagt.
Dessa händelser har tagit sig in i allt och alla här. De tystlåtna och skygga har börjat tala och visa sig. De arrangerar fällor och gör sig besvär att utreda och ställa upp teorier på egen hand. Polis och försäkringsbolag samlar utredningspapper och pärmar och det finns inte ett språk här som inte emellanåt vittnar om att människorna underhåller saken och härjar i det möjliga.
Jag är sjutton år och det är snart tio år sedan jag kom hit. Det säger jag till Elin och Helge, när vi sitter på gräset vid havet. Esaias och Sara nämner aldrig att jag är förflyttad. De beter sig som om de vore mina föräldrar och som om jag bott i huset på backen från min första levnadsdag. Jag är klok nog att inte fråga om det är meningen att jag skall lämnas tillbaka eller stanna hos dem tills jag flyttar av egen vilja. Jag är säker på att de tror att jag grubblar mycket på detta, men det gör jag inte. Jag trivs här. Jag får mat, kläder och ett rum att bo i. Esaias låter mig läsa i böckerna som finns i huset och han lär mig mycket. Han är vetenskapsman. Nu sprutar han preparat i kaniner och möss och ser hur de reagerar. Några av dem blir sjuka och dör. Mycket av det som sker i vindsvåningen här är konstigt och förmodligen otäckt. Jag vill inte att någon skall se det som sker i huset.
Elins förkläde och det svarta tyget kommer henne att bli stor när hon sitter. Jag förnimmer en doft av fisk från kärran och sand blandat med gräs. Jag övar mig i tålamod och att hålla undan fasta slutsatser som blir till trånga rum. Stadens golv är rymligt och många får plats där, trots att man breder ut sig ordentligt och låter kroppen vara restlös i måtten.
När Sara bodde här, sade hon att jag inte talade ett språk som anstod min ålder, och då svarade jag att hon inte kände mig utan tänkte mig genom andra människor.
Jag upptäcker att kärrans trä smalnar av där händerna skall greppa. Jag föreställer mig att Helge täljt och slipat en bit och sedan målat i grönt. Besmanet ligger i botten och sträcker sig över två av facken i skåror som förmodligen är avsedda för järnstången när fisken är såld och kärran tom.
Det sägs att Elin älskade en man som bodde i staden. Hon bar hans barn i sin kropp och blev moder till en pojke som inte kände faderns ansikte, men tolv år senare pekade hon på bilder i tidningen och konstaterade att sonen var avkomling till ett av statsråden i landet.
En dag stukade Elin foten när de gick hemåt och det var så illa att Helge tvangs sätta henne på mittbrädan i kärran. Enligt många samlare sitter hon fortfarande där, och sonen styr och rullar tinget längs spåren och häcken. Någon har sagt att när tiden är inne tippar han henne i havet. Det är hennes rätta element, och ser ni inte att hon har fjällhud och en fiskmun som öppnas och sluts oupphörligt.
Försöker jag blunda och tänka henne ensam, kommer sonen strax in från något håll och skjuter på kärran.
Elin lägger brödet i kjolgropen och där finns också minnet av statsrådets huvud som hon kysste och smekte innan han blev den han blev. Helge skär en bit korv och ger den till henne, medan jag bestämmer mig för att ställa några frågor till dem, innan vi går vidare.
– Hur många år har tant Elin sålt fisk bland husen här?
Hon tuggar och blundar och ändrar inte ansikte efter mina ord. Helge svarar: Fyrtifem år. Jag har varit med trettitvå av dom.
Jag tänker. Mina föräldrar uppskattade inte min blick och mina minnen och de gömde mig för bekanta och vänner, när jag blev farlig i ordet. De lärde mig lögnen.
Elin tuggar och river sina kinder som om det vore ett språk och tecken åt någonting innanför huden. Jag frågar och Helge svarar. Havet låter, när jag undrar om det är sant att prästen talat om dem i Limhamns kyrka.
– Det är sant, säger han.
Elin ger mig två smala ögonspringor. Mer behöver hon inte för det ena och det andra. Män och kvinnor kommer till henne och talar om sina liv. Några har värk i kroppen och innan de lämnar huset släpper de ut sina själar i ett av de två rummen. Hon tuggar och lyssnar till dem och det händer att hon fattar deras händer och håller om dem medan de ger ord åt sina sorger och bekymmer. Och Helge kliar katten och sitter med vid bordet. Om några är rädda och små i parets hav, låter modern och sonen dem simma fritt en stund, trots att vattnet är djupt och mörkt.
Elin blåser på kaffet som Helge hällt på fatet och dricker in mot den minsta cirkeln på porslinet. Jag minns att två kvinnor och en man vittnat om att hon besegrat värken i deras kroppar och övertygat dem om att ondskan är svag när godheten är stor.
Helge låter mig höra att han fortfarande räknar och löser matematiska problem. Läraren vägrade att skriva faderns namn och yrke i betygsboken, när Elin sade sanningen att pojken var son till en minister i regeringen. Hon upprepade namnet flera gånger och lovade att själv teckna bokstäverna på papperet, om han vägrade.
Jag ser att hon håller ett finger på korvbiten när hon biter i brödet. Luften är varm och vattnets rörelser är inte skilda från hennes käkhymn.
Jag tänker att hon uträttat mer för många människor än Gud gjort och det ger inte pastor Marklund någon ro. Han tyder tecken i ansiktena, och prästgårdens väggar har blivit rörliga och oberäkneliga, ty de krymper rummen dygnen genom och utmanar hans bröstkorg och lungor. Det är trångt och vasst vart han går i hemmet och flertalet små och spridda ögon i hjorden har antagit formen av en enda blick som följer honom när han går mellan kyrkan och tjänstebostaden. Det sägs att gummans handlingar tagit plats och blivit blod i hans lekamen och tankarna ryms inte i hans böner.
Elin torkar munnen med en näsduk. Hon lyfter kjoltyget en bit och skakar brödsmulorna så att de faller mot gräset. Helge sluter den blanka boxen och lägger den i ryggsäcken.
Jag ser två av kranarna på Varvet. Den längsta bryggan är stadens sommartunga och där lärde jag mig orden som kröp, sprang och vinglade innan de föll i vattnet. Ibland balanserade de på det decimeterbreda räcket och ljöd i skratt som grävdes ner i sanden eller fastnade i ett mässingsmärke i vaktmästarens båtmössa.
Helge ordnar kopparna och faten och viker två papperspåsar, och jag tar filtens ena kortsida och visar Elin att jag är beredd att skaka och vika den, innan vi går vidare längs havet, men hon ger den åt Helge och drar litet i schalettens knut under hakan.
Hon borstar grässtrån från knäna, och jag upptäcker att hon upphört att röra käkarna. Helge knäpper sin ryggsäck och drar den över axlarna.
Vi står på marken. Jag ser en cyklist som lyfter en hand ovan huvudet. En man springer i sanden nära havet och en kvinna tycks med blicken följa hans rörelser. Helge nickar åt modern och säger inte ett ord till mig, när vi börjar gå på stigen.
I den stunden har jag ännu inte avgjort hur långt jag ämnar gå bredvid dem.