En del av Sara Albrechts gåta levde några sommarveckor om året i Strandkafét eller Strandpaviljongen som huset också kallades. Serveringen öppnades den femtonde maj och stängdes den sista dagen i augusti, ungefär vid den tiden då skolorna i staden började höstens termin.
Byggnaden hade formen av ett lågt cirkustält. En stor del av väggarna i cirkeln var av glas och från golvets mittpunkt till taket sträckte sig en pelare av järn. Åt väster fanns en liten veranda där många besökare satt under himmeln och såg svanarna som gled bland vassen i vattnet. Man kunde beställa varmrätter och snaps. De som åt glass och drack läskedrycker eller pilsner valde södersidan och friluftsborden i närheten av kiosken som var inhyst i Paviljongen.
Dit gick inte gästerna i kallbadhuset. De hade sitt lilla kafé i själva träkungen som stod på femtiofyra stubbar en bit ut i havet och de höll sig med en egen brygga att gå på, bastu, baderskor som sjöng och visslade och skrattade i kraftfulla vågor som slog mot en särskild brytare medan de skrubbade männen i tvål och såpa och de maskade av könens alla läten tills människorna där var syster och broder och brunstdjuren för en kort stund lämnade deras kroppar och dök som sälar i vattnet. I en avdelning simmade och solade nakna kvinnor i en av byggnadens hjärtkammare. Och tiden blev skämd när den sjönk mot sandbotten och slutligen höll havet trät kärt så att ingen människa kunde förmå sig till att byta ut mångfotingens underkropp.
Stadens strand utvecklade vanor och revir hos medborgarna och de invigda utläste mycket om människorna när de granskade deras beteenden i och intill havet.
De flesta av familjerna som bodde i de stora husen på höjden ovan och längs med kustvägen från Varvet till Limhamn åkte till Skanör och Falsterbo och stannade där i juni och juli, medan folket cyklade och åkte buss till havsbadet i Malmö.
Esaias brukade skoja och skratta litet och undra om han inte tjänade tillräckligt med pengar på Läkemedelsfirman: Jag har aktier och eget rum i huset. Kaffe och öl kan du servera här hemma och du bör snarast friköpa den svarta dräkten och det lilla, vita förklädet, om du inte vill skiljas från dom. Min hustru arbetar på lokal och säljer bira och kanelbullar, men vi har råd att köpa stället.
Hon var vacker i uniformen. Hon målade läpparna och ögonhåren och lade litet färg på de solbruna kinderna. Således skapade hon sitt ansikte och fick hjälp av betraktarna. På vänster handled bar hon en tunn klockrem och ett ovalt ur i guld och det var en gåva från Esaias. Håret var uppsatt i en knut som hon formade mot sin vänstra sida i nacken och två tunna slingor hängde vid vardera örat några centimeter ner på kinderna.
Det såg Esaias och han gav henne komplimanger. Han tystade de historiska lätena från otaliga äkta män som iakttog sina kvinnor och ängsligt lämnade dem åt andra ögon. Gå ut i storspegeln och låt alla och envar skåda din skönhet i sommaren, tänkte han.
Sara underhöll hemligheter och upplät sig inte helt åt Esaias. Jag låg i tornrummet och begrundade deras liv och äktenskap. Klockan visade litet över halv åtta på morgonen och hon skulle vara på plats i Paviljongen senast halv nio. Jag lyssnade. Hon ställde kastrullen med kaffevattnet på spisen och öppnade kylskåpsdörren.
Jag studerade hennes rutiner innan hon lämnade huset de dagarna hon arbetade i Strandkafét. Hon tog god tid på sig i badrummet och medan hon var där föreställde jag mig hennes handlingar och rörelser, händerna mot huden, tvålen, vattnet, handduken. Jag hörde inte att hon kissade i klosettstolen.
Vi var ensamma om ljuden de stunderna. Kanske var hon medveten om att jag hörde henne. Jag såg hennes ting och jag kände på dem och förnam dofterna av henne.
Flera morgnar gick jag till hennes säng efter det att Esaias cyklat till arbetet och frågade om det gick för sig att jag kröp ner till henne under täcket. Jag sade att jag tyckte att hon var vacker och att det hände att jag drömde om henne.
Då log hon, men inte alls generat eller besvärat. Sedan lyfte hon på filten och menade att jag kunde krypa ner. Hon låg på rygg.
Hennes höftben rörde vid mitt lår och hon höll en arm över min bröstkorg. Jag tänkte att jag skakade och andades som om jag sprungit långt och snabbt.
Jag konstaterade att det var möjligt för människor att låtsas och bete sig som om deras barn inte deltog i verkligheten. Det existerade små världar i fullständiga former som levde av dofter, smaker och ljud men de var ingenting i de vuxna männen och kvinnorna. Därmed var det också möjligt att förneka dessa världar, om någon hävdade att de fanns till och var verkliga. En fader kunde, till exempel, hitta på att säga att en son inte förstod skeendet och saknade ett språk för det.
Jag misstog mig inte. Jag låg bredvid Sara i deras sovrum, medan min farbror satt på sitt kontor eller rörde sig i laboratoriet tre, fyra kilometer från huset.
Jag valde de morgnar då hon inte gick till Paviljongen. Emilia höll sommarlov och Esaias’ semester var kort och inföll i augusti.
Kära Elin,
Jag skriver till tant och ingen skall rätta mig, inte Gud och ingen människa. Jag är oåtkomlig för lögnen och förställningen sedan jag hörde om Sällskapet som drog sig undan staden under Kriget och upphörde att äta tills medlemmarna svalt till döds. Och jag kan inte glömma barnen, männen och kvinnorna i det lilla lägret i skogen intill Kalkbrottet. Jag hörde att tant och Helge gick dit med mat och andra förnödenheter. Ni är inte som andra människor. Styrka och svaghet finns inte i mig längre, inte hat och vrede och jag håller mycket av kärleken som en möjlighet bland oss. Jag har inte lidit mycket, kanske inte alls. Ingen bör beklaga eller ömka mig. Jag har försonat mig med sanningen att mina föräldrar flyttade mig från en plats till annan. Esaias är god mot mig, och det var Sara också så länge hon bodde här. Nu är han olycklig. Han liknar inte mycket av det som varit hos honom. Det är som om han stigit av alla förpliktelser i hemmet. Han skadar sin kropp och själ och håller sig mest i vindsvåningen där han har sina kaniner och möss. Han forskar på dem, men jag tror att han vill dela villkoren med dem. På kvällar och nätter mumlar han och yrar i en konstig sömn eller dvala. Då blir jag litet rädd och villrådig, men han har sagt åt mig flera gånger att jag inte skall tala med någon om det som sker här. Det är hans frihet att handla med sin kropp och sitt liv. Jag tvekar, när jag skriver detta och jag vet inte nu om jag skall lämna ifrån mig orden till tant. Om jag gör det, kan Elin låta Helge läsa brevet. Mycket i världen lyser med starkt sken, annat är knappt skönjbart och somligt är dolt och gömt. Några djur gömmer födan, men människorna gömmer sina liv, och detta gör mig ont, men jag kan låtsas att det inte är så. Det kan jag nästan alltid, i vad som helst. Det är inte svårt. Jag håller mycket av en flicka som heter Evelina och i hennes närvaro önskar jag vara det rena och det sanna i varje ögonblick. Jag har läst mycket i Esaias’ böcker om vad filosoferna anser om sanning och lögn, godhet och ondska, och de kan inte ge mig några säkra svar. De förmår ingenting, men de väljer att inte vara likgiltiga och tysta. Jag blev glad, när jag hörde historien om Mästaren bland skogsfolket vid kalkbrottet i Limhamn. Det ger mig hopp att en sådan människa är möjlig i vår tid och värld. Jag hoppas att tant Elin och Helge skall leva i många år och att ni skall sälja fisk och komma hit till husen en dag i veckan.
Kära hälsningar David Hill.
Jag iakttog Saras händer och ansikte, när hon tog i Esaias och han höll om hennes midja eller hals då de satt i soffan i det stora rummet eller stod på golvet. Jag försökte utröna om hon bar på sorger och lidelser, vilka inte hördes i huset.
Ibland var trädgårdsmästaren vid hennes sida och han frågade efter hennes önskemål innan han planterade en växt, klippte häcken eller ansade rosorna i någon av rabatterna. De skrattade ofta, när de gick på grusgångarna tillsammans. De talade och väntade.
Jag låg på gräset och hörde dem när de stod vid dörren till drivhuset. Om jag öppnade ett öga litet, kunde jag se dem och jag upptäckte rörelser i Saras kropp som inte fanns där när hon var nära Esaias. Skillnaden levde i två händer som plötsligt sträcktes mot himlen eller det att hon lutade ovankroppen på ett speciellt sätt och lät honom fästa i sig medan hon satt.
När det var vackert väder på sommaren, fanns hon ofta på terrassen och solade sig. Då var hon klädd i baddräkt. Hon läste en bok eller veckotidning. De tycktes ha många skäl till att tala med varandra de stunderna. De överlade om trädgården och underhållet av byggnaderna på tomten, eftersom han åtagit sig att utföra vissa reparationsarbeten och andra sysslor. Det var han som tvättade och vaxade bilen här och i fjol förlängde han ett av uthusen; han murade pelare till staketet, han målade hela fasaden i den stora byggnaden och lade golv på verandan. Han klippte gräsmattor, krattade gångar, skötte drivhuset, buskar, träd, rabatter och vattnade växter, när det inte regnade under några dagar.
Förmodligen är han en skicklig yrkesman, eftersom han anlitas av flera familjer i kvarteret, och på denna plats i staden finns de största trädgårdarna.
Esaias klagade inte på hans arbete. Han berömde Filips handlag med växtligheten och prisade att han var praktisk och mångkunnig. Han hade inte tid att sköta tomten och underhållet på den fasta egendomen och han fann det klokt att betala för tjänsterna.
Jag svek Mästarens lära om sanningen några gånger, men mitt syfte var gott. En sommardag sade jag att jag ämnade cykla till Viktor, men jag hade andra planer i mitt huvud.
Jag lämnade huset en halv timme innan Filip kom den fredagen, och Sara satt på terrassen och solade sin kropp och läste. Jag ställde min cykel i ett skjul vid havet och gick sedan en av tvärgatorna till kustvägen tills jag nådde en av televerkets boxar och klättrade drygt en meter på de smala, svarta järnpelarna och hoppade vigt och mjukt mot jorden under mig.
Jag stannade en stund bland buskarna och tittade och lyssnade innan jag skyndade fram till en källardörr som jag lämnat olåst. Om Filip höll tiden, skulle han vara på plats en stund senare.
Jag ställde gymnastikskorna på golvet och hörde inga röster från huset. Avståndet till köket var ungefär sju meter. Jag smög uppför trappan till förhallen och stannade där några sekunder. Sara brukade sitta kvar på terrassen och vänta på Filip.
Nyckeln till tornrummets dörr låg i min ficka. Jag satte den i låset och vred om och öppnade så försiktigt jag kunde och lyssnade igen. Sedan stängde jag om mig och gick bort till väggen mellan sängen och fönstret. Därifrån kunde jag se verandan och en stor del av trädgården. Jag stod så att gardinen skylde nästan hela kroppen.
Sara satt i stolen. Filip syntes inte till. Jag hade tid att vänta, och världen var i behov av samlare och minnen som var omutliga. Några själar kunde ännu döma sig till att fördröja glömskan och bjuda den motstånd.
Hon satt med ryggen mot huset, och jag bedömde att jag gott och väl kunde hinna flytta mig åt sidan om hon av någon anledning vände sig om. Filip kunde vara i förrådet och städa och ordna där.
Grinden var låst. Brevbäraren sträckte handen mellan två järnspjälor i staketet och lade posten i lådan som hängde på insidan av det svarta. Varubud kunde inte komma in på tomten om de inte först ringt och avtalat tid och blivit godkända. Vänner och bekanta kom inte utan att annonsera sina besök. Hedvig och Emilia hade egna nycklar till huset.
Sara sträckte sig efter ett glas som stod på ett bord intill solstolen. Världens senaste krig kröp inte som en myra eller fluga på hennes vackra kropp, och jag undrade om Gud ännu kände av bomberna och granaterna. Kanske hade han det lättare än människorna i det avseendet, eftersom han förutsett det hela. Husen i kvarteren stod där de stod och havet fyllde sin milsvida grop.
Människorna hade läst om död och förintelse i tidningarna och lyssnat på rapporterna i radion. De var som havet några år. Det blåste i dem ett dygn eller två, sedan gällde en yta som var nästan stilla. Stora och små båtar rörde sig längs horisonten, ett fyrtorn blinkade och fiskar simmade obevekligt.
Filip hade en vuxen son som bodde på Jylland. Han rörde sig fritt i trädgården, men när Esaias var hemma kom han inte längre in än köket i huset. Där andades han lugnt och neutralt. Där slog ljuden lätt mot glas, trä och papper, och de bildade inga djur som stannade kvar och gick en trappa upp till sovrummet och Saras säng.
Saras kropp var barnlös. Hon lämnade kvar den på många platser och sedan kunde hon inte få tillbaka den i fullständig form. Det rådde hon inte över. Några män behöll säkert hennes ögon eller det hela. Filip lämnade inte tillbaka något av det som han fick och tog.
Plötsligt stod han där. Han svettades litet i drivhusets värme. Håret var vitt i ljuset. Jag stod tryckt mot väggen i tornrummet och jag höll bara ett öga mot glasrutan i fönstret. Det andra samlade sig för den dubbla insatsen.
Han torkade sin panna med en näsduk. Det gjorde aldrig Sara, åtminstone inte inför ett vittne. Solen strålade på henne. Han knäppte upp två, tre knappar i skjortan och tog av den och hängde den på axeln i det att han gick mot henne. Då var de ofarliga orden borta. Han såg att hon bar svart baddräkt till den bruna huden och det ljusa håret.
Väggen var hård och sval. Dörren var låst och den enda nyckeln låg i min ficka. Hon viftade lojt med en hand. Filip var vid och gick med ett gränslöst ja till hennes plats på terrassen. De hade avskaffat kriget utanför dem. Det var mer än Gud gjort. Växterna frodades i rabatter och drivhus. Han bar vita, litet utsvängda byxor och de var fläckiga av jord och annat.
Jag hörde inte vad de sade, men de skrattade. Innanför staketet stod en avenbok och en hög häck och från gatan och trottoaren kunde ingen se dem. Jag fann inga skäl att skona dem. Människan är för människan, tänkte jag.
Sara reste sig och gick mot dörren i huset. Filip stod kvar några minuter och tömde glaset mot munnen. Samtidigt hörde jag hennes steg i trappan. Han flyttade sig mot en vattenslang som låg på gräsmattan och drog den till kranen och upphängningsanordningen på förrådsväggen.
Hon vred på vattnet i badrummet. Han strök en hand mot sin vänstra kind. Jag tänkte att hon tvättade sin kropp såsom en barnmorska gjorde med ett nyfött barn.
Han hördes i trappan. Han gick tyngre än Esaias. Jag tog några steg mot dörren i tornrummet och tryckte örat mot trät. Vattnet rann inte längre i rör och kran. Han hade svettats i solen och drivhuset, men han gick direkt till hennes säng och väntade. Jag hörde kroppens tyngd mot tinget. En klocka slog i salongen, och tornrummet var kvavt. Jag höll munnen stängd, medan jag andades.
De fnittrade som barn. De brummade och väste. Ingenting hos dem kunde rädda Esaias. Världen var tämligen stor, men människan kunde krympas till några ord av diamant och med den stenen kunde man rispa i alla material och lyssna till ljudet i mötet mellan ytorna. Sorgen var ett ädelt påfund och den formades med ädla ritstift varstans på Jorden och sedan kunde generationer av släktet beskåda avtrycket.
Huset blev aldrig sig likt efter deras kroppar och ljud och så är det med alla byggnader där människor levt.
Sorgens fladdermöss hängde i taket i tornrummet och jag tänkte att smärtans fadder var inlevelsen.