Albin Svensson var fiskare och bokbindare. Många kunde vittna om att han var bibellärd och en god sångare i kyrkan. Vid några tillfällen hade han blivit ombedd att sjunga vid begravningar, och de närvarande berättade sedan att de hört en vacker tenorröst.
Efter hustruns tidiga död hade ingen kvinna bott hos honom i det vita tegelhuset vid havet. Änklingen skötte hushållet; han tvättade sig och bar propra kläder och arbetade flitigt året om. Trädgården var liten och prydlig. Ingen i fiskeläget hade någonsin sett honom berusad och han talade vårdat och ofta egenartat, om man tänkte hans ord i förhållande till grannarnas samlade språk. Han klippte sitt hår hos barberaren och han ägde tre finkostymer.
Det hände att han sjöng i trädgården sommartid. Efter kvinnans bortgång inredde han ett av de tre rummen till en verkstad där han arbetade med böcker. Förmodligen gjorde han endast obetydliga inkomster av detta hantverk, men han hade många uppdragsgivare under åren, ty han var skicklig och noggrann.
Det hade utvecklats två läger bland fiskarna i fråga om Albin Svenssons liv och Gud. Några påstod att mannen var sant och varmt religiös och andra kunde tala länge om spår efter honom som gjorde dem betänksamma och rentav rädda.
Det hände att han gick till en granne och sade sin mening om personen. Det kunde röra sig om till synes obetydliga ting i ett avlägset eller nära förflutet. Det var som om han avskaffat snitten i tiden och levde i det obrutna skeendet. Han rörde vid människor som konstfullt och tydligt tillverkat ett tryggt avstånd till allt som inte var de själva. Om någon ställde ut nöd eller sorg som en kruka på bordet och blomma i fönstret, avvaktade de en lämplig ingång, en särskild ton eller ett anständigt tecken och först då närmade de sig den andra människan.
De hade ingen beredskap för hans beteende. I detta blev han ett slags främling för dem, en man som plötsligt knackade på deras dörrar i syften som möjligen var farliga för dem. De mindes nasare och luffare, men dessa hade de klarat att hantera. De var sirliga och lömska, men uppenbara: Jag slipar era knivar. Jag är hungrig, min fru. Jag säljer de bästa av tyger. Och i det tysta en nomadtanke för skrået. Vad kan jag hämta här? Är de lättlurade?
Med tiden blev de varse att hans motiv var allvarliga. Han bad om att få stiga in och talade sedan klart om saken. Han var artig; han väntade i förhallen, tills de föreslog att han kunde komma in i stugan och växla några ord.
De visste att han inte kom för att äta eller dricka, och han var inte sällskapssjuk eller påträngande i en vanlig mening. Ibland bjöd de på bullar och en kopp kaffe och ställde frågor om fisket, trädgården eller bokbinderiet. Han lyssnade och svarade.
Denna lilla krets av människor i staden – med några undantag – antog ett antal gemensamma kroppsfunktioner varje gång Albin besökte dem. Hjärtat slog litet hastigare än annars, de koncentrerade sig på ordet och tonfallet i hans utspel. Strax insåg de att han milt tvingade ut dem i minneslunden för att söka efter något. Han drev dem från en handling ett år och en dag till ett ögonpar som inföll långt senare. De gavs bitar som de skulle få att passa ihop och han undrade om de doftade och smakade skeendet. Deras sinnen var rådlösa i begynnelsen och det var sannerligen inte lätt för dem att återkalla stunder som passerat utan att fästa på dem. Plötsligt växte en liten stenbit som de trampat på eller sparkat till och efter Albins utläggning kunde de inte blunda för att en bumling lagt sig vid deras fötter. Han tog ett ord och en kort mening och förvandlade dem till ett språk som var större än havet.
Han skrapade i hörnen av storrummet där sammanlagt arton människor bodde och levde och ingen själ i fiskeläget undkom. Så skulle världen vara, allas angelägenhet. Han mindes ord som växlats mellan man och kvinna, kvinna och kvinna, barn och vuxen, man och man och orden blev till kött och blod.
Såsom man måste ställa in sina ögon första gången man ser ett ting eller en växt, tvangs de nu bli lyssnare i den egentliga betydelsen av ordet. Om han inte varit en av de äldsta på platsen och därtill respekterad, skulle de förmodligen bara ha nickat och väntat på hans steg mot dörren.
Han lade en hand mot en kvinnas kind och sade att hennes hus låg vackert intill havet: Vi kan aldrig lämna vattnet, båtarna och fisket vart vi än flyttar. Vi är vår egen historia och vi har lika rätt att säga att verkligheten är sådan eller sådan.
Skinnet på hans stora händer var solfärgat året om, håret var tjockt och ljust. En tid i sin ungdom hade han varit brottare och en av hans tränare hette Johan Richthoff, den väldige tungviktaren som segrade i ett olympiskt spel och blev svensk mästare flera gånger. De gick i samma viktklass, och de som hade sett båda kunde konstatera att det fanns vissa likheter mellan dem i fråga om kroppskonstitution. Och Johan var gudfruktig, hederlig och snäll.
Albin och Karin var ett vackert par. Hon var anställd på ett kontor i staden. När hon blev sjuk, började han ett arbete som inte begränsades av tid och måttfullhet. De sista månaderna av sitt liv var hon så svag att hon inte kunde gå av egen kraft.
Det var sommar, och han flyttade ut sängen till skugga och dofter och lät henne ligga under ett träd på tomten. Han lånade en rullstol från sjukhuset och rullade henne till stadens största parker. De kom till Margaretapaviljongen och Pildammarna och andra platser som hon ville se.
Han städade, fiskade och lagade mat. Han tvättade hennes kropp och sjöng. På kvällarna läste han ur böcker som hon valde och under natten låg han nära henne och väntade på att hon skulle få några timmars sömn och vederkvickelse.
Han klädde henne i vackra tyger, han målade hennes läppar och ögonhår och följde henne till flera läkare. Hans omsorger slog ut som saftiga frukter i grannarnas kroppar och de skördade två, tre gånger i månaden den sista sommaren och en bit in på hösten efter jordfästningen. Sedan fann de att växterna levde kvar.
På kvällarna famnade han hela fiskeläget, och emellanåt under dagen kunde människorna i husen höra en förhållandevis ljus tenorröst när han sjöng för Karin. Pastor Marklund kom på besök, men Albin behärskade sin bibel och besatt dessutom en personligt präglad uppfattning om det goda och rätta i kampen mot de mörka makterna.
Ingen hörde honom beklaga sig. Det fanns ingenting i hans språk och beteende som visade på att han var modstulen eller bitter. Trädgården prunkade i maj, juni och några veckor in i september det året, och några av grannarna påstod att Gud Fader själv förlängde sommaren som en tjänare åt paret i det vita tegelhuset.
Kvinnor och män knackade på hans dörr och undrade om han behövde hjälp med någonting, men han tackade vänligt för omtanken och sade att han hade tid och ork att sköta hushållet, försörjningen och kvinnan.
Viktor Birks farbror berättade att Albin en dag i juni satt i en korgstol och läste ur en bok medan Karin låg på gräsmattan. Hon var naken i solskenet och det fanns ingen filt under hennes kropp. Vittnet hörde att kvinnan skrattade högt och länge.
Vid den tiden hände det att råttor härjade i förråd, jordkällare och skafferier i husen. Det var inte första gången, men nu tycktes djuren vara flera och mer företagsamma än andra år som människorna där kunde minnas.
En flicka blev biten medan hon sov, och Helge Ask hade med egna ögon sett att sex, sju storvuxna råttor angrep hans och mor Elins katt. Efter det tog han sig för att gillra fällor i huset, i förrådet och på tomten.
Han räknade de döda djuren och talade om knepen att komma åt dem. Han konstruerade burar och förevisade dem för grannarna, innan dessa övertog dem. Och detta hörde Albin och Karin. De tänkte människorna och djuren i en och samma hage och konstaterade att råttorna skrämde och hotade männen och kvinnorna där.
Albin satte inte ut fällor i källare eller annanstans. Han lade inte ut gift och han talade inte om storlek och färg på de utnämnda inkräktarna. De höll sig inte med katt. Karin lyssnade, när grannarna spred sina senaste påfund i bekämpningen som utvecklade sig till här mot här.
Hon såg människorna kanske klarare och renare än hon någonsin sett dem på Jorden. Hon lät de bruna och svarta råttorna vandra över hela riket till alla platser där människorna bodde och levde och i stillhet begrundade hon bilderna och orden. Hon lade märke till förnuftsdjurens ögon i den stund fienderna sprang och gick på fyra ben och hon erfor att den ena parten förlamades av skräck. Några vakade under nätterna och tog barnen till sig i sängarna, eftersom de fruktade bett och sjukdomar.
Albin frågade Karin om hon önskade en särskild handling av honom i förhållande till råttorna, men hon log milt och sade att det var tillräckligt att de stängde dörrarna på kvällarna och förlitade sig på att djuren i varje hus inte skulle bli fler än att de och människorna kunde samsas om utrymmet.
Hon bad att Albin skulle kalla på Helge, ty hon ville säga honom några ord och ställa ett par frågor.
Han kom, och Karin låg i sin säng i trädgården. Förmodligen trodde han att hon var intresserad av att höra om hans burar och få goda råd i striden.
De hade tidigare inte växlat många ord och det kom sig bland annat av att Helge och Elin sällan talade med människorna som bodde i fiskeläget. Dock var han inte särskilt skygg eller vresig och om det fanns några verkliga orsaker till hans hållning mot Karin och Albin så hade ingen där hört talas om dem.
Så kom det sig att Karin bad honom ställa undan giftet och burarna. Helge satt på en stol i trädgården och lyssnade och detta var en stund då hans förnuft prövades av en oväntad och sällsam betraktelse över människa och djur, mannen som jägare, parasit och värd, stark och svag.
Under många år hade han försatt sig i matematiska problem som vägde jämnt med dem som de stora snillena tog sig an. Han hade räknat och ritat, medan professorer, docenter och civilingenjörer tittat och lyssnat. Han hade undertecknat handlingar i hållfasthetslära som Varvet bett honom att arbeta med, och inget av vittnena kunde förstå att han sålde fisk och bodde i en enkel stuga i sällskap med sin mor.
Karin kände till hans ovanliga kunskaper i matematik och hon tyckte om att tänka på att han hjälpte modern i huset, men hon blev ledsen när hon hörde att han skjutit med luftgevär på råttorna, utfodrat dem med gift och stängt in dem i två gånger två meter stora burar och dränkt dem. Av allt att döma levde hon med insikten att denna sommar var hennes sista och allting omkring henne tog sig in i kroppen och hon öppnade sitt medvetande för stort och smått och det blev så att färger, dofter, toner, bilder och ord samlade sig till en högtid.
Således kunde hon inte stänga ute råttorna och människornas beteenden inför dem. Hon var lika mycket råtta som kvinna. Fällor och giftpulver och djurens list blev en särskild angelägenhet för henne, och Albin önskade inte att hustruns sista sommar skulle vara förgiftad och jagad, beskjuten och dränkt.
Grannarna samlades i klungor invid trädgårdsstaketen och på grusstigarna och de avhandlade nya fynd och teorier i kriget mot djuren. En tidningsjournalist kom till platsen och avsåg att skriva om händelserna. En fotograf tog bilder på Helges burar och ett litet upplag av döda kroppar efter de senaste nätterna.
Helge svarade vänligt på Karins frågor och han log litet stramt åt henne och Albin, men han sade öppet att han ansåg råttan vara ett skadedjur i relation till människan. Detta kunde man bevisa med vetenskap och forskning. Ökningstalen för par som tilläts leva ostört var svindlande. En hona kunde vara upphov till tusentals liv och det fanns många belägg för att råttorna angripit människor och till och med dödat små barn på olika håll i världen.
Han lovade, emellertid, att inte ställa några burar intill deras tomt. Och Karin låg i sin säng i trädgården och tittade på de två männen och himlen ovanför dem. Hon hörde gälla skrik från småråttorna som sprang mot väggarna i fällorna och hon kände smärtan och kramperna, när giftet verkade i hennes kropp. Hon såg kattens skräckslagna blick i mötet med angriparna som rubbade ordningen mellan djur och djur.
Albin såg att kvinnans bröstkorg hävde och sänkte sig. Lövverket på ett träd skuggade en del av gestalten, men hon älskade solen och trots att den fick henne att svettas ville hon stanna där under dagens varmaste timmar.
Helge tackade för samtalet, nickade åt dem och gick.
Pontus Birk, Viktors farbror, berättade att Albin och Karin delade sängen en stund då och då, och den stod så att grannar och andra människor kunde se den från grusvägen utanför deras trädgård. Någon såg att de låg där utan kläder på kropparna och smekte varandra skamlöst och länge. De ropade och gnydde och särskilt Karin släppte ut ljud som besegrade havet och kom lyssnare att fullborda en dom.
De deltog inte alls i jakten på råttorna. De såg inga sådana djur och de hade tillräckligt med arbete av allt som pågick i Karins värld. Efter det att Albin tagit henne till fem, sex läkare och hört deras ord, bestämde han sig för att stanna hos henne och efterleva hennes önskan att inte lägga sig på ett sjukhus. Han köpte medicinerna som hon ordinerats och stämde av hennes tillstånd, ögonblickligt och känsligt.
Pontus Birk och Albin samtalade ibland och det hände att de satt flera timmar vid ett köksbord och delade ord. De stunderna var Karin också med, och Pontus kunde följa hennes sjukdom och makens omsorger.
Albin berättade att han och Karin drömde i gemenskap, den enas rädsla var ett syskon till den andras mod, han nickade när hon släppte in honom till sina ängar. Du färgar min färg, tänkte han. Du skrattar i mina toner och sätter fötter och ett ungt och friskt hjärta i mitt saktmod.
När hon andades tungt och ojämnt, tog han sig för att utmana sin egen rädsla och masserade hennes rygg och bröstkorg. Han lyfte hennes armar och knådade snabbt och envist partiet mellan skulderbladen tills hon började hosta av det sega slemmet som frestade lungorna och hjärtat.
Han tycktes vara outtröttlig och han uppfann en sällsynt uppmärksamhet i mötet med Karins kropp. Och hon log och skrattade och kom honom att orka och vilja bortom rimliga gränser. Två, tre timmar arbetade hans händer med hennes hud och de svaga musklerna. Han blandade drycker efter hemgjorda recept och hittade på ställningar som skulle verka åt henne, när hon greps av slemfursten.
Efter den timliga segern mojnade hon till sång och ord som han läste ur böcker. Han var medveten om att hela hennes liv kunde samlas i en blinkning och han bar på en underlig och omätlig rädsla inför tanken att han inte fullt ut skulle få vara med om hennes sista ögonblick i denna tillvaro.
Grannarna tycktes också ha erövrat en del av denna insikt, ty de drogs till Karin och mannens kärlek. De låtsades att de talade om vad som helst, men inte det som ärendena egentligen gällde: att finna någonting som de själva inte levde och uttryckte. De ville ta del av kvinnans skratt och minnas det som det var, gång på gång, ett litet ljudfrö i ett fridlyst rum dit också Albin var bjuden att läsa och sjunga.
Hon viftade inte bort bin, flugor och mindre insekter. Hon låg där som ett levande märke för dem och hon blev inte stungen. Hon ville inte bli flyttad från trädgården till huset, om det föll ett milt regn eller började blåsa litet. Hon sade att det var lättare att andas den luften än den andra i rummen.
Det äldsta paret i fiskeläget hade en son som föddes när modern var fyrtiosju år, och han var det femte barnet i familjen. Förlossningen var komplicerad och det var kritiskt för såväl kvinnan som gossen. Läkarna menade att avkomlingen drabbats av syrebrist och det skulle senare visa sig att barnet blev en fulländad sång i föräldrarnas glömska.
(Den nya människan är alltid en påminnelse om det oerhörda. Lytena väntar på vem som helst i vanornas reden, och den harmlösa avvikelsen i ett ögonpar, i handens rörelse och följsamhetens dun växer i den hudlösa betraktaren. Vi låter barnen krypa på allmänningen, på den smala spången mellan prima och sekunda och sedan åser vi vilka som faller och lyckas ta sig över bråddjupet.)
Pojken döptes till Ivar, men de andra barnen kunde när som helst slå ut en namnfjäder och kalla på honom. Syskonen antog ett slags skam så länge de bodde kvar i huset vid havet och föräldrarna valde tystnaden och den begränsade ytan för sonen.
Han stod flera gånger intill den närmsta trädgården och tittade på Karin när hon pysslade under sina första somrar hos Albin. Då var hon tämligen stark; då arbetade mannen för att de skulle få leva och åldras tillsammans.
Karin log åt honom och pratade litet. Ivar gurglade sig som vanligt i saliven och lät ingen riktigt förstå huruvida han skrattade eller försökte forma ljud till ord. Hon bar fram några blommor och lät honom lukta på dem, och hans händer både tog och försköt dem, men hon hade inga skäl att avstå från en stund i hans närhet.
De handlingarna upprepades flera dagar och hon fann att han sökte sig till ett träd som stod på gränsen mellan tomten och grusstigen. Hon bjöd honom att komma in och smaka bären på buskarna och se Albins bikupor. Han var då sitt ansikte och de viftande armarna några gånger och en dag tog han stegen in på gräsmattan.
Karin hade tid och tålamod att vänta ut honom och tyda hans tecken. Allteftersom de möttes där utvecklade de ett gemensamt språk och Ivar satt och gick i trädgården flera timmar och det som för andra människor skulle te sig besvärande gjorde hon till ett ömsesidigt utbyte, en konst. Jag ser dej och du ser mej. Hör och känn. Det farliga finns inte här. Kom och sätt dej och låt oss prata, sade hon.
Albin tog honom med till båtarna och näten och mer än en gång fick han följa med ut till fångstplatserna. Han lärde sig enkla handgrepp och bistod sin vän, när det var tid för redskapsvård.
Föräldrarna hade anpassat sig till de andras blickar. Det var allmänt känt i läget att fadern slog Ivar, och modern samlade skammen och sorgen till minnen som skulle vara livet ut. Det motstod allt och alla, det doftade på ett särskilt sätt och pigmentet i det var beständigt.
Ett Ivarläte kunde vara från gryningen när båtarna lade ut till sena kvällen och det var tjänligt och mästerligt för dem som önskade en bekräftelse på att de räknades till de många och erkända människorna.
Hans ljud och handlingar var som vågor som slog in mot strand. Oavbrutet kom samma våg tillbaka, obetydligt förändrad, skum och rörelse.
Han stod en stund på allmänningen intill redskapsskjulen och han öppnade gylfen och drog fram lemmen som legat i skuggad värme sedan morgonen. Någon förde en gardin åt sidan och såg honom, någon passerade och förmanade honom som en dagsläxa att lära och bära i foderpåse under hakan.
Solen stack honom i det ögat som han höll öppet för skeendet omkring sig, men det andra var möjligt som ett skirt löfte att han inte riktigt tordes möta domarna. Han drog lätt i skinnet och lät tungan signera en motrörelse i sidled.
Det var varmt och skönt att stå en stund i solen och smeka sin lust som aldrig svek så länge fadern var borta och modern inte gick i dennes spann.
Och tittarna deltog i handlingen och formade storhanden runt den inställda förlägenheten.
Då kommer Karin på håll och ser vad han gör och tvekar inte det minsta innan hon når honom och talar till handen, lustflöjten och deras gemensamma solkatt mot de andras glas och väggar.
Hon ser honom i båda ögonen, det öppna och det slutna, och undviker inte handen som stryker skinnet på människans förlupna hemligheter. Vi drömmer om en kärlek för varje kärlek, den ensamma huden är avskaffad i mitt liv.
Sedan säger hon att dagen är vacker och att hon kan klippa hans hår, om han vill. Manen hänger över öronen och en bit ner på kragen. Hon greppar hans lem och talar till honom medan hon lyfter in den under hans byxor.
Tungan vispar i luften och känner av händelsen mellan dem. Den är mest för den lilla platsen, ty fadern vaktar den om de är i staden och då flyttar känselspröten till Ivars ögon där rädslan redan finns och det blir för mycket. Därför bildas små linsyngel som tar sig ur hans kropp och börjar klättra och hoppa och glida på människorna i bussar och spårvagnar. De söker sig till varje ledigt utrymme i närheten och deras främsta bedrift är att undkomma faderns griparm. De slinker ner i konduktörens svarta väska för mynt, extratång och biljetter och där vilar de en stund i nåd och andakt.
Mitt barn är jag, tänker fadern, och blir stadslik i proportionerna. Han blir fontäner och lyckobrunnar där människor kan kasta småpengar och önska vad som helst. Jag är jag och kan inte bli du, skolor för de kloka barnen och inrättningar för de vanföra och dessa går inte till torgstånden på lördagarna och visar sig för folket, men jag har Ivar intill mig och han är en växt på min egen kropp. Således är jag alltid två människor samtidigt överallt. Jag hatar sonens eviga tunga, de vattniga ögonen, benens rörelser som inte är sams med armarnas.
Detta förstår Karin och hon frågar inte om föräldrarnas lov innan hon ber Ivar sitta ner på en stol i trädgården och träda huvudet i en krans av en gammal vaxduk som hon använder när hon klipper Albin. Han får en spegel med skaft att hålla i handen så att han kan titta medan hon skär i det ljusa håret. Han smackar och ler möjligen av ett slags glädje utan förebild. Denna känsla hos pojken är kanske renare än många andra tecken hos människorna.
Sedan börjar hon klippa och två gånger böjer hon sig ner över honom och kysser hans panna. Hon tänker att hans kropp avgörs på denna plats och den är befriad från list och plan. Han irrar inte omkring i det möjligas rike och vänder på varje sten som kommer i hans väg. Hårtussarna faller mot tidningspapperet som hon lagt kring stolen, och Ivar ser sitt huvud och saxen och två händer och litet av himlen i spegeln. Det är världen. Skulle faderns ansikte plötsligt bli till i glaset, vore han inte i stånd att sudda bort det.
Kanske hade han stuckit en kniv i faderns bröst, om han förstått att det var ett sätt att tysta det farliga. Vad han tänker om de andra människorna som bor nära havet, kan man endast gissa sig till, eftersom han inte talar om dem och ingen frågar. Han har lärt sig att namnge tingen genom att lyssna när män och kvinnor berättat om dem och samtidigt hållit dem i sina händer. Kanske är sådana ord som kärlek, ärlighet och vänskap ännu inte till i hans medvetande. Han kan räkna till trettio, fyrtio och skriva korta meningar, men stavningen är inte bra. Han präntar sitt för- och efternamn felfritt.
Det är inte lätt att höra vad han säger, eftersom tungan roterar i munnen som om den saknar styrsel. Om någon gör en hastig rörelse med en hand i närheten av hans ansikte, brukar han slå upp armarna till skydd. Det kan endast betyda att han är förtrogen med slag.
Karin stryker emellanåt bort små hårtussar som lägger sig på Ivars axlar och han skyggar inte alls. Han pratar om sina burfåglar, om ett av syskonen som heter Folke och om Albins båt och Karins doft.
Då skrattar hon och gör några klipp i luften med saxen.
Albin kommer från båten och hör dem, när han når huset. Han går till dem och ser bilden av hustrun och den unge mannen. Ivar blir ivrig och yvig och glömmer att han har en spegel i händerna. Den faller mjukt mot tidningen och gräset och han tycks inte märka att han släpper greppet om den. Albin hojtar och kysser Karins kind.
Detta och mycket annat kommer till människorna vid havet i den stund Minnet stiger in i husen och ber att få tala litet om olika händelser. Och det kan vara så att de för länge sedan lagt undan företeelserna och inte vidare ägnat dem tankar och omsorger, förrän Albin Svensson plötsligt sitter där i köket eller storrummet en kväll och berättar.
Då får Ivars föräldrar höra att deras yngste son håller på att lära sig att binda böcker och han är flitig och noggrann när han arbetar. Och Karin brukade säga att han hade tålamod att sitta vid saker om de intresserade honom.
Modern och fadern tittar mera på varandra än på besökaren. De känner till historien om Albin som slog till Helge Ask och troligen är de litet rädda för honom, i varje fall avvaktande och försiktiga. Den unga hustrun hade varit en främling för dem sedan hon kom dit och fram till det att hon dog. De hade inte förstått kvinnan som låg i en säng en lång och varm sommar det året och nog hade de blivit varse att hon skrattade och låg naken i solsken och regn, trots att hon sades vara allvarligt sjuk. Dessutom arbetade hon på kontor i staden och deltog inte i kvinnornas dagliga sysslor, medan männen fiskade i havet.
Förhållandet mellan Ivar och familjen Svensson hade också varit en gåta för dem. Pojken lånade Albins cykel och sedan trampade han bredvid Karin till affärerna i Limhamn och hjälpte henne att fördela varorna i papperspåsar och paket som de spände fast på hållarna. Hon läste ur böcker för honom, och mannen gav sig tid att undervisa honom i fisket och tog honom med på båten flera gånger.
Albin tar upp en bok som han hållit i sitt knä under tiden de suttit i köket. Det är en gåva till Ivar som givaren inte avsett att bära till dessa människor, men sonen hade bara viftat med händerna och skakat sitt huvud, när Albin sagt åt honom att han från och med den stunden var ägare till den vackra boken och att han kunde förvara den i sitt hem. Det hjälpte inte att Albin påminde Ivar om att de gemensamt arbetat med tinget. Han vägrade att bära boken med sig.
Fadern drar tummen och pekfingret mot kinderna, och modern sitter tyst och försöker bleka främlingen. Hon återskapar en bit verklighet och säger för sig själv att de äger huset och att den tredje människan där är utbytbar som en stol eller en trasig bräda i köksgolvet. Hon tänker att Albin berättar en saga om en son som svalt fyra andra barn och föräldrarnas ålderdom. Det är tillräckligt som det är, det ryms inte mera och sorgen och smärtan och själva kröningen av deras livsverk, orättvisan, är förvisad till uthusen, de är blivna riktiga existenser och således möjliga att behandla som sådana: som tiggare, luffare och inkräktare. De äger inte tillträde längre och den makten har vi skapat oss med prövningar av många slag. Pastor Marklund är en katt eller råtta, en månglare som uppenbarar sig varhelst på Jorden och hotar människorna med klor och gifter i ett, världsdjuret som jagar och är jagat samtidigt.
Vi är konungsliga och myndiga nu, tänker de. Och Albin sitter där framför deras ögon, men de tillstår inte att hans ord och närvaro äger en speciell betydelse för dem och Ivar. Det är en konst som de lärt sig genom att vara till: vi öppnar vår dörr och släpper in honom och andra grannar, utan att detta kan förändra vår värld. Vi betraktar skeendet och det må vara vackert, fult och elakt för vem som helst, men vi är fulländade i våra erfarenheter. Ingen kan beskriva oss fullt ut och inga människor kan hindra oss från att avgöra deras tilltal.
Boken är vacker i Albins ögon. Den är klädd i ljust skinn och texten på pärmens framsida och rygg är av bladguld. Givaren och Minnet håller gåvan i båda händerna och iakttar mannen och kvinnan. Han väntar på ord. Kökskranen droppar. En väggbonad hänger under en brunmålad hylla. Det finns sammanlagt fem stolar i köket. Vaxduken är sprucken på flera ställen och färgad i gult och vitt. Golvplanken är strukna med en blandning av kalk och vatten.
Detta ser och tänker Albin Svensson.
Hans liv har slagit en järnring kring det lilla huset. Det står vakter vid båda ingångarna. Ljuset är milt. Kvällen är mörk, och havet kan endast höras av dem som bär det som ett foster.
Det måste vara så att Ivar befinner sig i ett av rummen, men Albin har inte uppfattat några ljud från kammaren. En trasmatta sträcker sig från en tröskel till ett par av bordsbenen. Han ser glasrutor i fönsterna, en väggklocka, svart järnspis av märket Husqvarna, skåp för porslin, lådor för bestick, skafferi, vaskho och diskbänk.
Här började Ivars språk, tänker han. Här är ursprungen till färg- och doftkulorna som sonen rullar vart han går och det är ofta inte längre än till kajkanten och de yttersta husen i en rektangel som knappt mäter två fotbollsplaner.
Till olika platser inom den ytan flyttar Ivar kniven som han skall sticka i faderns kropp. Han gräver ner den i jorden och lägger den under en tung sten och minns den över allt. Vad som helst annat i honom kan de öppna men inte detta.
Varje dag och nästan varje stund gäller det att skaka av sig faderns skugga som följer honom.
Han kan inte simma och havet skrämmer honom, men när Albin är med i båten är han tillräckligt lugn för att trampa på däcket och stanna några timmar under gryningen.
Fadern gör inga ansatser till att ta emot boken, och modern ser endast sin egen övertygelse i ögonblicket: att Albin Svensson är underlig i hennes värld. Hon upptäcker inte flugan i köket som klättrar uppför en blomstjälk i fönsterkrukan. Den lyfter och landar gång på gång på växten, men hon har nog av det andra.
Albin märker att det drar litet kallt om benen. Gud är inte med om järnbandet kring huset och han är sannerligen inte en av vakterna vid dörrarna.
Om Ivar finns i huset, är hans tystnad enastående. Den vilar och väntar under en tung sten och lungor och bröstkorg häver tyngden oupphörligt. Havet minns ingenting och det kan aldrig lära sig att älska. Det sade Karin till honom. De åkte på små utflykter i Albins bil, och Ivar ville att hon skulle sitta bredvid honom i baksätet under färden. Han lärde sig att akta blommorna och insekterna. Han lade näsan i regnvått gräs och kupade potatis och stod på marken och plockade äpplen. Höjderna skrämde, ty i dem var han över fadern och otillåten. Handen som slog honom upphör aldrig.
Albin lägger inte boken på vaxduken. Han ber att få överräcka den till Ivar i denna stund och föräldrarna skall vara vittnen. Han vill säga några ord.
Fadern går mot en av dörrarna i köket, och Albin anstränger sig för att höra vad som sägs, men han lyckas inte uppfatta andra ljud än stegen.
Efter två, tre minuter återkommer han och bakom honom går Ivar. Han är klädd i rutig skjorta och långbyxor och på fötterna bär han raggsockor. Tungan skjuter ut och rör sig häftigt som om den känner av vad som väntar honom.
Albin kan inte fånga hans blick, men han sträcker fram handen och hälsar och framför sitt ärende: Här är din bok. Nu äger du den och det har jag sagt till dina föräldrar. Den är vacker och välgjord och det är din förtjänst. Vi är stolta över dej.
Ivar tittar hastigt på fadern och sedan på modern, en gång och två gånger. Albin håller boken i handen och ler. Köksklockan hörs, vakterna vid dörrarna är stumma och järnbandet kring huset är svalt mot de putsade ytterväggarna.
Den frånvarande guden är inte mäktig detta ögonblick, och ingen kan lägga till eller dra ifrån något i Ivars ansikte, när han tar emot gåvan. Albin står kvar ännu en stund innan han tackar för sig och går mot dörren till den lilla förhallen i huset.
Han stannar på grusstigen och ställer sig för att lyssna på havet. Det låter svagt, och kvällen är litet kylig. Två lampor lyser svagt och i några fönster råder mörkret. Han böjer nacken bakåt och blickar upp mot himlen och söker stjärnor.
Dörren gnisslar litet, när han för den mot sig. Han tänker att han skall smörja gångjärnen redan nästa dag.