Ivar sörjer Karin, och föräldrarna är stumma och otillräckliga inför honom. De släpper ut honom några timmar om dagen och sedan går han på stigarna mellan husen och de vet att han långa stunder lämnar området och når affärerna på huvudstråket i Limhamn.
Människorna är bekanta med hans ansikte och emellanåt säger någon ett par meningar åt honom när han står vid butiksdörrarna. Då kan det hända att han talar i Karins språk, och män och kvinnor och barn hör långa ramsor och plötsligt sitter han i en trädgård och en kvinna ligger i en säng. En man sjunger och serverar kakor, kaffe och saft. Och solen värmer Ivar och han tar av skjortan och undertröjan och lägger dem bredvid sig i gräset. Humlor, flugor och bin låter bland träd, buskar och blommor. Det är hans första stund på Jorden: i de rörelserna, de tonerna, orden och färgerna.
Då kan en faders och moders händer inte nå hans kropp. Syskonen är bortom alla möjligheter att skada honom. Någonting uppstår och lägger sig sedan vid hans fötter som en hund och djuret är av djur och ingen är herre över det. Hans namnsäck är inte fylld och blir det aldrig. Främlingar kan bli vänner.
Domarna äga inte tillträde. De smyger längs den långa häcken kring tomten och de är välkomna in till paret och Ivar, men de är inte mäktiga någonting på förhand, eftersom här tronar tillblivelsen, här talar man sig inte uppåt eller neråt. Barmhärtigheten är inte sig lik.
Ivar skrattar på försök och släpper ljudet några meter och spanar efter fadern. På den sextonde dagen skuttar skrattet som en hare på gräset och yr som frömjöl med vinden ner till havet och kajplatserna för båtarna.
Ingen kvinna kan som Karin ta i hans lem, när han smeker den. Hennes fingrar sträcks kring den och den sväller och ingenting är skamligt i den stunden. Albin ser det och han låter det ske.
Några gånger har Ivar kommit till hemmet i sällskap med två eller flera människor. De har lett honom från huvudgatan och tänkt att den platsen saknar en uppgift för den mannen. En dag knackar myndighetspersoner på föräldrarnas dörr i det lilla huset och de bär papper och pennor i läderväskor. Fadern öppnar, men ögonen är stängda och mätta sedan flera år tillbaka.
Deras ämbeten ger dem fullmakt att stiga in och strax sitter de i två stolar i det största rummet och sveper med blickarna på tingen i rummet. Ivar granskar delarna i en radiogrammofon på sin kammare. Han har lagt ut alla skruvar, säkringar och små metallbitar på golvet. Där står hans säng. Han saknar ingenting. Allting som finns där vill han ha nära sig. Om de andra försöker vara tysta och lyssna, kan de säkert höra när han lägger ner ting på vaxduken. Albin ordnade en ritning över denna modell och på den fjärde dagen efter det att Ivar mottog beskrivningen kunde han ta isär och montera apparaten.
På en av väggarna i det största rummet hänger en oljemålning som föreställer en båt på ett stormigt och mörkt hav. Moderns händer är knäppta och de ser ut att vila i kjolsänkan. Där törs hon ha dem när främlingarna är närvarande, och mellan fingrarna och ögonen löper ett nät och någonstans i maskorna sitter en spinnare som är gjord av mannen och sonen. Den är byte och jägare i ett.
Sofftyget är blommigt och tapeterna dekorerade med ränder från golv till tak. Det finns fuktfläckar på några ställen, två av dem är större än en tallrik. Ivar har räknat fotografierna som står på en skänk och ett litet bord i ett hörn av rummet och han kan säga antalet lodräta linjer i våderna. Det är kallt att sitta direkt på golvet alla årstider, men särskilt om vintern, och sonen tänker att det är hans plats, trots att han bevisligen bärs av en stol.
En moder och en fader kan man inte lägga av som en skjorta, åtminstone inte så länge de lever. Gubben lyser i grammofonrören; kvinnan är säkringarna. Tar han isär det ena och det andra i deras kroppar, är helheten kvar i det enskilda. Alla radiostationerna i världen är hemlika. Faderns händer är lömska och hårda dag och natt. Kärleken har runnit ur dem som ett nyslaktat lamm tappas på blod. En dom från föräldrar till en son kan man inte skära i bitar. Gubbhänderna har blivit sådana av allt det som kunde ha varit i stället för Ivar. Fyra barn går samman i ett femte, mäter och mönstrar det, och dess utsträckning i rummet är oändlig. Släpper man ut ett barn som är oälskat, kommer det alltid tillbaka om det så stannar borta dag efter dag. Så dör kalendern för dem som vill kapa och ta bort.
Ivar på huvudgatan är en axel i fadern, och det myllrar alltid av människor i bilden. Ingen av dem blundar och alla kommer att minnas. Härdär. Du är jag. Sonen är livgivaren.
Och frågorna ligger klara i besökarnas portfölj: Ni vet att han står utanför butikerna, och föreståndarna är ängsliga för sina kunder. Han ofredar dom, på sätt och vis. Radiohandlaren påstår att Ivar har beställt och köpt dyra ting. Är ni medvetna om detta?
Då rör sig spinnaren i kvinnans nät och det är gubbens ögon som löper där. Världen är det ansiktet i ögonblicket: Ja, ägaren ringde i förra veckan och sa det. Ivar har betalt med egna pengar. Han hjälper en av grannarna med fisket och lite annat.
En av männen skriver på ett papper. De ställer frågor, och fadern och modern besvarar dem, medan Ivar läser stationerna i grön, vacker färg på glaset i apparaten: Helsingfors, Köpenhamn, Lissabon, Paris, Luxemburg. Han är ännu inte förklarad av någon och hans förtjänster är inte utforskade. Dofterna av Karin är kvar i honom, brösten, blygden, håret och händerna, allt hos henne. Tjugo tusen kronor ärvde han efter henne, och testamentet var giltigt. Albin Svensson undertecknade och godkände handlingen och två dagar senare var händelsen ett tält över fiskeläget. Detta bekom inte Ivar, eftersom han var i de svarta bokstäverna och siffrorna på papperet.
En annan gång knackade någon på Albins dörr och när han öppnade såg han Ivars far. Han bad honom stiga in. Det gällde Ivar och varje ord var allvarligt och överlagt. Språket mellan dem var nästan orört.
– Det säjs att du håller av människor du, sade fadern. Ivar går ofta hit. Vi har sett och frågat honom. Han talar om papper och lim och böcker. En tid satt han i trädgården här. Pengarna är hans och bankboken står i hans namn. Han är egen. Jag har aldrig förstått honom. Dom vill ha in honom på hem. Vi låser inte in honom och vi rör honom inte. Det tjänar ingenting till. Han svarar sällan. Du vet vad som händer när han står utanför butikerna. Radiohandlarn släppte in honom på lagret en gång och sen satt han där i fem timmar och fingrade på några saker. Han frigör hundar som är kopplade och promenerar med dom på Linnégatan och går han till skolgårdarna samlas barnen runt honom. Dom skrattar och skriker. Han är stor och kanske stark, men han har aldrig varit våldsam på det sättet. Det ligger inte för honom. Människor kommer hit och tittar. Elin lägger hand på sjuka och Helge är uppfinnare. Kan dom ta honom från oss? Han är inte dum, men vi förstår honom inte. Det har vi aldrig gjort. Han är en främling för oss. Kommer han bort har vi ingenting för att besöka honom.
– Jag ska bygga ett hus åt honom här. Jag har köpt mark och tomten blir bra. Den räcker gott åt tre rum och kök och en liten trädgård till. Han tycker om blommor och träd. Ingen ska få hämta Ivar och låsa in honom. Han tillhör oss och han är varken sjuk eller farlig bara man är snäll mot honom.
Han lägger en hand på faderns axel och tänker att han ska hjälpa Ivar att plantera äppelträden och välja de rosor som Karin talade vackert till.