Det är ett mått på människans frihet att hon kan undvika solen, om de rätta betingelserna för det föreligger. Mycket annat kan vara skenbart, till exempel det att man tror sig vara ledig i rörelserna och leva i ett stort rum som inte ens begränsas av marken och himlen, trots att man egentligen hela tiden existerar i små burar som är placerade i större.
Några män och kvinnor släpper ut ord och sedan tror de att den handlingen och akten är över för alltid, men ibland är det inte så. Det finns människor som låtsas vara lugna och odramatiska när de säger en mening och samtidigt är deras ögon stirriga som på en fiskmås och så är det därför att orden överrumplar dem i sista stund och blir elastiska och omedgörliga. De både lämnar och inte lämnar talarens kropp.
Detta fenomen är lustigt och allvarligt.
Det kan tjusa vem som helst men också skrämma på livstid och döma en människa till att endast använda orden som komiska läten och oegentligheter.
I går fanns inte Esaias i huset, när jag kom hem från arbetet i livsmedelsaffären på Fridhemsgatan. Bilen stod på gången intill garaget, men hans cykel var borta. Jag fann en porslinskopp på köksbordet och den var till hälften fylld av kaffe. Den stod inte där, när jag lämnade huset på förmiddagen och således hade någon varit där under tiden fram tills jag kom.
Jag gick nerför stentrappan och fortsatte ett varv runt huset. När jag kom tillbaka till hallen och slog i dörren, hörde jag en röst som sade mitt namn och det var Esaias som kallade på mig. Jag svarade och han hojtade flera gånger och skrek att han fanns på vinden.
En dag räknade jag trettioåtta steg mellan bottenvåningen och utrymmet närmast taket. Det var stort som en lägenhet. Där fanns värmeelement, fönster i tak och kupor, bjälkar och mattor på golven och möbler. Det var litet kallt under vintern, men inte värre än att man kunde sova där på nätterna under kyliga månader. På en del av ytan stod ett bordtennisbord och jag och Viktor och någon gång också Esaias spelade matcher där.
När det visade sig att Sara inte hämtade alla sina tillhörigheter, ställde Esaias dem i ett av förråden där.
Dörren stod på glänt och ljuset genom takkupans fönster stack mig genast i ögonen. Han hojtade dovt och jag gick åt höger tio, tolv meter innan jag såg honom. Och det var bilden och doften som påminde om syrliga äpplen och ohyvlat trä.
Han hälsade och tittade på mig den sista biten fram till hans plats. Taklampan var inte tänd. Solljuset och dagern räckte som belysning. Han höll armarna några decimeter från kroppen.
Jag såg burarna av trä och det finmaskiga nätet i de små dörrarna och sedan den vita kaninen i hans famn. Han strök en hand mot det vita, och jag förnam doften av sågspån och soldamm. Han log och jag gjorde i ögonblicket en hård boll av de inställda ropen och gesterna: ljuden och rörelserna hos människorna är överskattade som uttrycksmedel.
Han stod där som en självklarhet i den begynnande eftermiddagen, och kaninen behöll sin stund i kroppen. Djuren i burarna blundade och andades som nyfödda barn, hastigt och ojämnt, men det var ändå stillhet och dofter.
– Jag har tagit hem några av dom, sade han. Resten är kvar i laboratoriet. Nu kan jag observera dom olika tider på dygnet och stanna här på kvällar och helger. Du får sällskap och kan studera det vetenskapliga arbetet på nära håll.
– När kom dom hit? frågade jag.
– I förmiddags. En av chaufförerna på firman körde dom i en skåpbil. Det är meningen att dom ska gå fritt på vinden vissa tider när jag vill granska deras beteenden.
Jag tänkte att han i det ögonblicket var ett koncentrat av mina tio år i huset. Det plötsliga utfallet efter en tids förberedelse eller ett speciellt arrangemang som bar på utfästelser, men ingenting var fullständigt avgjort.
Djuret gav smala springor till ögon, och Esaias’ hand täckte hela dess ryggrad.
– Ska du ge dom sprutor, frågade jag.
– Ja, så har jag tänkt. Jag har fria händer i arbetet. Vi har ett öga på andra laboratorier i landet och vi ska se vad som händer när vi ger dom små och stora doser av preparatet.
I några mindre boxar låg möss. Någonting utlöste snabba och likartade rörelser i deras munnar. Jag tänkte att ett djur aldrig kan överge sin skräck sedan den väl blivit till i det.
– Varje dos kostar tusentals kronor, sade han. Dropparna är dyrbara.
– Vad händer om en människa får vätskan i kroppen?
– Amerikanska forskare har funnit att flera reaktioner är gemensamma för människor och kaniner. Dom drabbas av kramper och diarréer. Håret faller av och skelettet blir skört som glas. Höga doser under lång tid leder till döden. Jag är deras domare. Jag avgör deras liv i människans tjänst.
Jag nickade och lämnade honom kvar med djuren på vinden, eftersom Evelina hade lovat att följa mig till antikvariatet. Leopold hade köpt in en sällsynt samling av holländska och tyska klotband från 1700-talet.
Jag sade inte ett ord om mössen och kaninerna till Evelina, när vi möttes vid stadsbiblioteket.