Viktor knackar på dörren. Helge öppnar och nickar. Han är klädd som en målare, i byxor och jacka. Gula, gröna, svarta och säkert många andra färgfläckar bildar palett i tyget. Kanske ler han milt, när Viktor passerar honom i öppningen och stiger in i den lilla förhallen.
Elin sitter i en fåtölj i det största rummet och hon vrider inte sitt ansikte mot ljuden. Viktor hälsar. Bakom den tunna gardinlängden i fönstret finns en svart form och den rör sig sekunden senare och blir en katt. Vad är djuret i djurets rike?
Han har avtalat med Helge denna dag och detta klockslag. De skall gå till kammaren och studera räknemaskinerna och han är inställd på att fråga och lyssna. Det är helg och förmiddag och han är ledig från läroverket.
Han går fram till kvinnan och Helge stannar intill ett bord. Det har inte varit många ord mellan honom och kvinnan tidigare, men det är inte hans första möte med henne. På vägen dit stannade han en stund och tittade på det nybyggda huset och Ivar stod där och målade en rektangel i en ytterdörr. Han lyfte penseln mot luften och släppte ut några meningar som vuxit och blivit varma i honom den senaste halvtimmen. Det var äkta husord, gjorda av spik, virke, fönsterglas, bruk och annat: Nu är vi snart färdiga och på tisdag bor jag här, sover och äter här och radion ska vara här, klockorna som jag lagar och alla böckerna, trehundratolv stycken och några är trasiga. Här och här; han kan hära sig hela dagen, tänkte Viktor, och han är mera än huvudgatan i Limhamn. Gud kan knäcka honom i vilket ögonblick som helst, men sker det utan sorg från den Stores sida, är han avgodad för evigt.
Elin möter äntligen hans blick. Det mesta handlar om tid. Väntan är en klocka som inte känner människan. Hon bär svart kjol och tröja i blått. Tugga du, och titta på näsan och munnen. De är läkarnas verk, och plastikkirurgerna i Malmö är världsberömda. Till dem kommer öronlösa och sådana som har stora hål i ansiktet där annat skulle finnas, svartbrända människor som svullnat av vätska. Han har sett dem och de skall vara livet ut för honom.
– Läkaren sa att jag skulle tycka om mitt ansikte. Han gick på som en papegoja. Varje ungjävel har skrattat åt min näsa och stirrat och viskat bakom ryggen på mej. Skåran i överläppen, säger Viktor.
Hon tuggar och ögonen är skatter som är dolda av de skrynkliga locken.
– Titta, mor Elin. Är mitt ansikte vackert? Kan man tycka om det?
Hon är svart upp i halslinningen. Han ser den kraftiga indiannäsan, de veckade kinderna och pannans höjd. Det är möjligt att räkna hennes ord under en dag, och han vet att hon inte sprider dem hur som helst. En gång sade Helge till honom att han utsett honom till att hjälpa till när det är tid att ta hand om gumman. Det är meningen att hon skall återföras till havet.
Han kunde ha sagt att han under många år handlade och levde i sitt ansikte. Hans mun sträckte sig från flygplatsen i öster till köpenhamnsbåtarna i väster, som också var hans näsvissla i dimma och i klart väder. Och operationsärret mellan läppen och skiljeväggen var tecknad på kartan över staden.
Hon håller hand över hand i kjolgropen och munnen arbetar.
– Dina ögon är stora, säger hon, och färgen i dom är vacker. Ansiktet är inte hela människan. Hyn är frisk, hakan är manlig och näsan din är lite sned. Någon har skurit och sytt i din hud och läkaren har gjort ett gott arbete.
Katten rör sig bakom floret i fönstret. Elin gör plötsligt en gest med ena handen i luften som hon delar med djuret bakom henne. Några sekunder står Viktor inför ett stup, ty han bär på en tanke som är farlig och vid och ett ögonblick är han nära att säga den till kvinnan och Helge. Den har funnits hos honom i månader, kanske längre, och den liknar ingenting annat som han tänkt i sitt liv.
Han kunde säga att han känner namnet på människan som satte eld på husen vid stadens strandbad. Åtminstone att han tror att han kan peka ut gärningsmannen.
Vid ett par tillfällen frågade han Helge vad som hände när polisen tog honom till förhör och när han hörde svaren förstod han att han kunde avskriva honom som pyroman.
Kattens rörelser i fönsterkarmen är långsamma och anpassade efter utrymmet. Dansen existerar inte för det djuret.
Viktor säger några ord till Elin och de drar litet i hennes mun och får den att stanna en stund. Det är tecknet för honom. Dörren mellan rummen är vit, på plankgolvet ligger mattor. Luften är varm och solljuset doftar.
Maskinen står längs en vägg. Mängder av ting är spridda över en bordsyta. Helge drar fram en stol åt gästen som tänker att modern inte lämnat dem. Sonen och Elin påminner honom om en mening som Valentin sade: Dom svenska beredskapsmännen var aldrig helt skilda åt under kriget; vart dom gick var dom länkade i varandra och dom var mänskor och språken hos dom var tydliga eftersom allting stod på spel.
– Det är en additionsmaskin med tryckverk. Jag ska få den att räkna på andra sätt också. I sex månader har jag hållit på med den. I nästa vecka ska jag visa den för ingenjörerna på Addo.
– Hur kan du? Var får du allt ifrån? Du kan bli berömd och tjäna pengar. En annan kan inte byta en slang på cykeln.
Helge borde stå i uppslagsverken, tänker Viktor. Och i tidningarna. De skriver om katter som klättrat upp i träd, om fotbollshjältar, årets första jordgubbar, men detta slår ut det mesta.
Han tänker också att det inte var mycket som han lärt sig i realskolan och läroverket. Jorden var en liten planet bland många andra planeter. Det fanns ett hållbart bevis till Pythagoras’ sats. Men han hade inte hört något om människornas ansikten och lögner där. Om sorgen och smärtan och saknaden som var en skadlig gnagare i alla länder. Lärarna sade inte att män och kvinnor spred ögon och ord som ingen kunde samla in igen. Somliga kunde förskingra godhet från andra såsom man plockade fjädrarna av en höna.
– Jag har förlorat alla gånger då jag utmanat maskinen, säger Helge. Den klarar hundratals operationer på en minut och den räknar aldrig fel, men du ska veta att jag och du ändå är klokare än den. Det är jag som lärt den och den går på elektricitet.
Viktor hör orden och samtidigt ser han Helge stå på den lilla bryggan bredvid Elin som sitter på en pall och sorterar fisk i tre små trälådor. Ett galonförkläde börjar i hennes midja och slutar vid de kraftiga tygskorna på fötterna.
En gång sade Helge att han avgjorde en viktig detalj i räknemaskinen medan han rensade och skar i fiskar. Han bar alltid ett litet anteckningsblock som han klätt med vit vaxduk. När han gick längs havet, kunde det hända att han plötsligt stannade och skrev ner en tanke och ingen i hela världen var mäktig att hindra honom i denna handling. I de ögonblicken tänkte han också på människorna, växterna och djuren. Han såg bilar och cyklar och andra ting och allt detta var vackert och ändamålsenligt i honom. Allting av detta hade kommit till utan hans försorg och han kunde inte förvandla det till ingenting. Om några ansikten tedde sig förgrämda, bittra eller olyckliga, tänkte han att han var oskyldig till deras liv men inte likgiltig inför dem. Låg någon man på trottoaren eller en gräsmatta någonstans i staden, stannade han och ställde ett par frågor och övervägde vad han kunde uträtta i stunden. Han var i förbund med sin omgivning och han var inte tjugo år när han övergav komparationen bland människorna.
Blev han missförstådd någon gång, avvaktade han och var viss om att tiden skulle vara på hans sida.
När han satt häktad i länsfängelset, arbetade han med matematiken och skrev brev till modern. Han promenerade en timme om dagen i rastgården, lärde sig att sy ihop postsäckar på en elektrisk maskin, åt och sov. Och detta gjorde inte ont i honom, ty han visste att han var oskyldig.
Viktor ser ett antal tangenter och siffrorna och symbolerna på dem i maskinen. Modern hörs inte från det andra rummet. Den farliga tanken om bränderna i villorna vid badstranden har redan varit på många platser och i närheten av en mängd människor, men han har inte sagt ut den så att någon kunnat höra den. Den kan dö med honom och den kan bli en sång i staden.
En dag skall han säga till Valentin att han älskar honom: Jag älskar dej. Och sedan kan de orden vara ett golv för honom att gå på tills livet är slut. Av någon anledning var det lättare att säga det till Hedvig. Och någon gång bör han utnämna Helge till vän och god kamrat. Han är ojämn i sina uttrycksmedel. Ibland behöver han inte ord för att någon skall avgöra att han mår bra. Då svänger och kränger han med kroppen, när han går och står, och ögonen tar över om han sitter. Råkar tillståndet sammanfalla med lektionerna i skolan, låter han lärarna förstå att han kan svinga sig upp i fysikens krona eller jubla i talmystiken och matematiklektionen blir till en lek som han bjuder de andra på. Han viskar de rätta svaren till kamrater och hjälper dem på proven.
Helge tar fram några papper och visar formler och tecken för gästen. Han pratar långsamt, och världen kommer inte åt dem i det ögonblicket.
Viktor tänker också på katten i huset. Sitter den kvar på fönsterkarmen? Sover Elin i fåtöljen? Har hon avskaffat ensamheten i sitt liv?