Elin vaknade inte då Helge kom in i rummet i gryningen och hon sov också när han ställde kaffekoppen med fat på det lilla nattduksbordet. Och det var början till det nittonde dygnet.
Han satte sig i köket och åt två smörgåsar och drack mjölk och tänkte på modern som legat i sängen under nästan tre veckor. Hon sade att hon var trött, men hon klagade inte över värk och mera blev det inte i förklaring och beskrivning eftersom hon aldrig utredde sin kropp i ord. När hon någon gång blev sjuk, sade hon en mening om tillståndet och därefter var det hans uppgift att tyda och tolka fortsättningen.
Vid halv femtiden gick han till redskapsboden och båten, och hon stod inte i köket när han återvände. Hon låg i sängen och han såg att hon inte rört brödet som han dukat åt henne. Kaffet hade hon druckit på fat och sockerbitarna var borta.
Människorna i villorna vid kustbadet frågade efter henne och han svarade. De beklagade att hon inte var där. Albin Svensson och några av grannarna knackade på dörren och förhörde sig, men kvinnan hade sagt att så länge hon låg till sängs önskade hon inga besök och sonen följde hennes vilja.
Om han kallade på läkare, skulle hon bli ledsen och arg. Två gånger om dagen, morgon och kväll, bar han in ett djupt fat som han fyllt med vatten, tvål och tvättduk. Hon vände sig av egen kraft och redan i begynnelsen avböjde hon att bli tvättad och kammad av honom.
Således lämnade han henne en stund och bytte vatten när hon ropade och bad om det. Han förundrade sig litet över att hon kom åt att nå ryggen, men han kommenterade inte saken, och hon doftade rent och gott när han stod nära henne i rummet.
Hon borstade och kammade sitt hår och de gånger hon tvättade det ställde han fram ett ämbar med varmt och ett med nästan kallt vatten. Han gav henne tidningen på morgonen, strök en hand mot kinden och gick till träkärran som han rullade längs havet.
När han återvände vid middagstid, lagade han maten och serverade henne vid sängen, men hon åt endast små portioner och strax efter det att han bar ut tallriken, glaset och besticken föll hon i en djup sömn som inte lämnade honom förrän hon vaknade igen.
Han satt med räknemaskinerna och han kom på sig själv med att försjunka i tankar om modern. De åkte några minuter i statsrådets hyrbil och lyssnade till hans ord som inte angick dem. En ung kvinna talade invid en öppen eld på kajen, och Elin tog henne i sin kropp och döden kom inte vid dem.
Han undrade försiktigt om Linn Woxmanns närvaro i deras liv var delaktig i moderns trötthet och sängläger. Det kunde inte vara så, tänkte han. Hur han än vred och flyttade händelserna stod det klart för honom att Elin på ett avgörande sätt bidragit till att den unga kvinnan fortsatte att komma till dem. Det var ljust och gott för honom att Linn ännu levde och till och med hade skapat sig ett arbete och inkomster.
De var som mor och dotter under de dagar Linn bodde hos dem och Anna tycktes vara glad och tacksam för allt som vägde jämnt med det mörka och tunga eller trängde undan det på obestämd tid. Hon talade länge om Elins mirakler, om kraften och ordet i det lilla huset i fiskeläget och hon lovade att vittna om och tjäna fenomenet så länge hon fanns till i världen.
Han mindes att Elin sagt åt Anna att hon borde släcka och tysta alla frågor som hon upprepat stundligen men inte fått svar på. De var inte nödvändiga. Det yttersta allvaret i liv och död gagnas inte alltid av de nedärvda tjänarna som heter Varför och Hur.
Linn och Anna var de enda människor förutom Helge som modern tog emot i rummet där hon låg. De kom några gånger tillsammans och de stunderna satt de invid sängen och talade i glesa meningar som Elin tuggade och kisade i. De kunde inte veta vad hon tänkte, men emellanåt var det som om hon log milt åt dem och liksom nickade åt ett ord.
Linn hade fått hjälp av Anna och en släkting som borgensman för ett lån. Hon hyrde en liten lokal på Amiralsgatan där hon sydde och sålde barnkläder. Hon var tjugosex år och bodde i ett rum och kök i ett rött tegelhus vid Nobeltorget i staden. Efter ett halvår skrev hon in ett litet överskott i kassaboken, och släktingen som undervisade henne några timmar i bokföringen kunde inte finna något att anmärka på. Siffror och bokstäver var inte hennes fiender i livet; hon mindes den vackra, judiska skolan i Münster och åren i de lägsta klasserna och ingenting av detta var olustigt i henne.
Hon öppnade butiken klockan nio och stängde kring sex, men det hände ofta att hon stannade kvar och ordnade och sydde. Symaskinen och lagret delade på utrymmet bakom själva affären och där åt hon sin matlåda under dagen och drack kaffe. Hyresvärden hade också upplåtit ett vindskontor i huset åt henne, men hon klarade sig med den andra ytan.
Helge besökte henne några gånger i veckan. Han promenerade hela sträckan fram och tillbaka och endast om det regnade kraftigt tog han bussen. Han ägde en cykel, men inte bil. Innan han gick till Linn, talade han med modern och frågade om han skulle stanna i huset. Då slog hon ut med handen som om den vore det yngsta hos henne och i den gesten såg han hennes samlade dagar och insiktens visare, knoge och skopa: Gå du. Jag vilar här och känner min kropp.
Han köpte några wienerbröd eller franska bröd, och sedan satt han och Linn i halvrummet bakom butiken och drack kaffe och pratade en stund. Hon tycktes outtömlig på historier ur sitt liv, och han lyssnade gärna till henne och fann att de kunde skratta tillsammans och diskutera. Hon oroade sig för Elin och sade att hon förmodligen inte levt i det ögonblicket om hon inte mött henne.
När klockan lät och dörren öppnades i affären, lämnade hon honom och gick för att möta kunden. Då hörde han orden mellan kvinnor, ett barn fnittrade eller pratade, de minsta grät eller bara stirrade i en värld som ruvade på ett språk. Han tog del av meningar och frågor om storlek, kvalitet, tvätt, strykning, pris och färg. Ett välbehag intog hans kropp och han tänkte att han var nära att be om att få hålla hennes hand och kanske stryka, ja, gnida ett finger mot huden. Då kunde han tillfälligt avgöra de mjuka och litet hårdare partierna på ovansidan, ådrornas teckning, veck, linjer och möjligen små ärrbildningar efter sår. På kvällarna kunde han utan ansträngning förnimma doften av läppstiftsfärgen som hon bar, den litet sötaktiga parfymen som utgick från handlederna och halsen. Hon smorde sitt ansikte med en kräm som var benvit.
Hon sade att hon satte in små summor pengar på banken varje månad och att det var hennes avsikt och mål att betala av på lånet som en farbror borgade för. Hon påstod att hon upphört att tala med de onda människorna, hon lät dem inte komma in och sprida sig i kroppen och hon hittade små händelser som balanserade de sjuka sinnena i staden och världen. Det kunde vara en liten flicka eller pojke som bar kläder som hon sytt på sin maskin. Hon såg ett par ögon på gatan eller i spårvagnen, några ord i tidningen. När hon tittade på hans anteckningar, siffrorna och formlerna i häftena, frågade hon och bad honom berätta.
Hon sade att hon skrivit några texter om människan, och han läste dem i hennes lägenhet: Min far satt i ett stort rum i Berlin och lyssnade medan en människa talade om det tyska folket, Europas framtid och världens välsignelse, och själv sade han inte flera ord än femtio, sextio, ty den andre mannen avbröt honom flera gånger och påminde honom om ärendets villkor och syfte. Senare tänkte han att han var ställföreträdare för nio vetenskapsmän – biologer, kemister, läkare och fysiologer – och han delade talet sextio med talet nio och fann att kvoten blev litet mer än sex ord per man. Han förundrade sig inte över att han inte var rädd under samtalet och han var övertygad om att den svarthårige mannen med den stympade mustaschen inte förstod den egentliga innebörden i hans korta inlägg. Mannen i uniform visade en maskinskriven text på ett papper och han lade det framför biologen och juden och sade att han väntade på en underskrift av honom i första hand och senare av de åtta andra vetenskapsmännen. Han vägrade, emellertid, att teckna sitt namn efter det att han läst orden. Därmed dog han i livet.
Linn tittade på maskinerna som stod på bordet i Helges kammare och bad honom beskriva dem. Det gjorde han, och hon frågade och pekade, fingrade och skrattade. En dag följde hon honom till Addos fabrik i staden och hon var med när han talade med två ingenjörer och kvitterade en lön hos en kvinna på kontoret.
På lördagen och söndagen åt de middag i huset vid havet och de bjöd Elin till bordet, men hon viftade med barnahanden och log och nickade när Helge ställde en bricka på en pinnstol bredvid sängen. Han gav henne en liten portion och tänkte att hon kanske skulle be om litet mera mat om hon var hungrig.
Han var ängslig att hon skulle få liggsår, men han såg att hon vände från rygg till magläge och båda kroppssidorna. Och två gånger på dygnet bar han in tvättvatten, tvål och handduk. Han pressade citroner och apelsiner och skalade och skar äpplen i små bitar. Hon drack kaffet på tre bitar socker och höll tefatet med fyra fingrar i höger hand. Han öppnade ett fönster i rummet, vädrade sängkläderna och bytte dem och då satt modern i en fåtölj och var svept i en filt.
Linn talade tyska och hjälpte Helge med några glosor och meningar i ett par böcker som han läste. Vid ett tillfälle sade hon att det märkvärdiga och stora i livet följde en människa vart hon gick eller reste. Somliga själar trodde att de skulle finna en sanning eller insikt i Afrika, Amerika, Australien eller Indien och de flyttade sig från land till land och de lärde sig mycket om seder och bruk, men de växte inte som människor, de blev inte ädlare eller godare.
Han tänkte att hon övergivit tanken på att ta sitt liv. De promenerade i staden och badade i havet. En lördag åkte de båt till Köpenhamn och där ordnade hon inköp och tog honom med i affärer på Østergade. De åt middag i en liten restaurang och satt på soldäck under hemfärden.
Han köpte tvål och choklad till Elin och hon tog några bitar ur kartongen och åt dem till kaffet efter kvällsmaten. Då och då knackade människor på dörren och presenterade sig och frågade efter kvinnan som var hans mor, men han hade aldrig sett dem tidigare och han förstod att de var sjuka och i nöd på olika sätt. Han bemötte dem vänligt och sade att Elin låg i sin säng sedan flera dagar tillbaka och att hon var trött.
En söndagskväll satt Linn på en stol bredvid sängen och kammade Elins hår. Helge var i det största rummet och läste och hörde att den unga kvinnan talade om staden Münster och de första dagarna i landet Sverige.
Några sekunder tyckte han det lät som om modern skrattade lågt, och Linn stannade nästan en timme vid sängen.
Då tänkte han på människan och ingenting var mörkt eller sårigt i honom.