Esaias sov i sängen i vindsvåningen. Han stannade hos djuren och det var inte alltid så att han gick ner till frukosten eller kvällsmaten. Det hände att han ställde sig vid spisen en lång stund under natten och stekte kött och kokte en mängd potatis i en kastrull. Några kvällar skar han tio, tolv skivor bröd och hämtade ölflaskor från källaren. Detta bar han fyra trappor upp i huset och satte sig i en fåtölj och tittade på kaninerna och mössen medan han åt och drack.
Han ringde till läkemedelsfirman och meddelade att han var kraftigt förkyld och att han behövde tre, fyra dagars vila i hemmet. Under den tiden lämnade han inte huset. Han stegade fram och tillbaka på golvet, han tvättade burarna och fodrade djuren och injicerade preparatet i deras kroppar. Sedan studerade han deras beteenden.
Han talade till dem och den rösten och de orden hade jag hört honom använda till Sara och andra människor. Han ringde långa samtal och skrev på papper som han sparade eller slängde. Några av dem lade han i sina skrivbordslådor.
Han påstod att hans armar och ben värkte, likaså ryggen och magen, vidare själva skelettet från huvud till fötter. Emellanåt blev det en smula komiskt, i varje fall såg det ut som om han log eller hade nära till skrattet, men jag kunde missta mig i det avseendet.
Det hände att han föll och jämrade sig strax efteråt och han lät som ett barn eller en mycket gammal man. Han visade inbjudningskort från universitet och läkemedelshus i England, Frankrike och Tyskland och han avböjde skriftligen ett erbjudande från Köpenhamn. Tre amerikaner tilldelades nobelpriset för sina upptäckter och experiment med en substans som liknade den han arbetade med, och han talade om godartade försök med människor som kunde leda fram till ett botemedel mot ett flertal sjukdomar och åkommor.
Han duschade kaninerna och borstade deras pälsar. Högtidligt gav han dem namn och i hans anteckningar stod dagen och månaden då de föddes. Han bar dem i sin famn och några av dem brukade ligga i hans knä medan han slumrade eller sov. Det fanns fjorton kaniner och tjugoåtta möss i burarna, och han ersatte fortlöpande de döda med andra som han tog hem från laboratoriet eller beställde till huset.
Under flera timmar talade han om dödsbringande epidemier som drabbat människorna i världen och han förde dem till vindsvåningen där vi satt och stängde in antikens Grekland i rummet och lät årtionde föda sekler i samma ögonblick. Forntiden förvandlade alla farsoter till pest, och den orientaliska varianten härjade i Egypten och Syrien redan ett par århundraden före Kristus. Det var böldpesten, och det sade han medan han strök pälsen på en vit kanin som krympte sin kropp till en igelkotts storlek under hans händer. På 500-talet nådde den Europa. Den blev till människa i Bysans 542 och inom loppet av femtio år eller sjuttiofem hade hälften av det Östromerska kejsardömets invånare dött av sjukdomen eller den allmänna nöden i dess spår. Han lyfte ett öra på djuret som om han tänkte att det på det sättet bättre kunde höra om koleran i Indien och Kina. Den kom med fartyg från Hamburg till England och sedan till hamnstäder som Drammen, Moss och Kristiania höstarna 1832 och 1833 innan den nådde Sverige sommaren därpå.
Trots att han sov oroligt de flesta nätter och skakade av feberfrossa och svettades ymnigt så att han blötte undertröjor och skjortor, lämnade han huset på morgonen och cyklade till arbetet vecka efter vecka i en lång period. Han tappade ibland saker som han höll i händerna och hans gång var ostadig och nästan spastisk emellanåt.
Vissa tider på dygnet var hans tal osammanhängande och underligt på många sätt. Det fanns blåmärken på armar och underben och små sår som om han rivit sig med naglarna. Han gnisslade tänder under orolig sömn och han bet i munhålans demoner. Plötsligt var han ett barn som gnydde och fullkomnade en fosterställning i fåtöljen invid burarna. Sång och tal drog en stråke mot människan i djuret.
Han yrade om bränderna i husen och undrade om det fanns en stege på husväggen mellan vindsvåningen och köket.
Hedvig kom en eftermiddag varannan vecka, och det var Esaias som föreslog att det skulle vara så. Han prisade henne för ett förtjänstfullt arbete under många år, men han menade att det främst varit en annan människa i huset som önskat hjälp med städning, tvätt och matlagning, fastän familjen var liten, och nu var förhållandena annorlunda.
Trädgårdsmästaren kom som tidigare varje fredag några timmar, eftersom årstiden var vår enligt kalendern. Hans språk och beteende i övrigt när han vistades på tomten förändrades efter det att Sara flyttade. Ett ljus strålade genom hans kropp och gjorde honom tydlig och det återstod inga gömställen för honom. Hans kropp i arbete liknade inte den som var när hon fanns i närheten. Den minsta rörelse hos honom hade levt med hennes ögon och tankar. Han grävde och gick och låg på knän i hennes land och han vattnade slanggurkor och tomater som bar en kvinnas skal. Han inventerade de små glasytorna i drivhusets tak och väggar och knackade försiktigt med en sarahand när han slog ut en trasig ruta och det skedde föredömligt som på planscher över en jordmans omsorger i förhållande till växter och grödor, men blicken som också bar förgången tid avslöjade genast att mannen förlorat en kvinna i varje kroppsdel.
Esaias återkom till bränderna i kvarteret när han mumlade på nätterna, och jag satt på en stol och var litet rädd att han skulle resa sig och falla omkull. Han gjorde en brasa av hus, flygelbyggnader, förråd och garage och talade om människorna som såg elden. Han sade att världen var Guds enda och avgörande misstag och nu hämnades han sig själv och förföll till tystnad och likgiltighet inför skapelsen.
Han påstod att det fanns pyromaner, mördare och tjuvar på varje plats där det levde ett folk. Själv kunde han inte påminna sig att han gjort sig skyldig till några brottsliga handlingar annat än oförargliga trafikförseelser i bil och på cykel.
Han var betrodd på sin arbetsplats och om han önskade det kunde han få en chefsbefattning också i London, Hamburg, Stockholm eller Oslo. Ty han var en erkänd kemist och biolog.
Han undrade vad som skulle hända om han angav sig som skyldig till bränderna och erbjöd polisen en detaljrik och trovärdig historia som motiv eller brist på motiv.
Han nynnade och sjöng visor som han lärde sig under sin tid på universitet. Det såg ut som om kaninerna och mössen lyssnade. Deras kroppar åstadkom ett speciellt ljud, när de rörde sig mot sågspånen i botten av burarna. Han såg deras ögon och befriade dem från människans rädsla och vanmakt, han skapade dem tillbaka till det rena varat där färgerna var signaler för mat och artlike, vattnet doftade, plåten, exkrementer och urin. Dag och natt existerade inte, ty ljuset från takgluggen och lamporna i det stora vindsrummet avlöste och fanns i varandra.
De uppfattade hans fötter mot golvet och identifierade händerna när han utfodrade dem eller smekte och höll dem i famnen. Fåglarna satte sig på takteglet intill luckorna och lät, regn föll i toner mot det hårda och vinden överlistade väggarna och flyttade tusentals dammstjärnor hit och dit.
Han grävde små hål i trädgårdsjorden och lade de döda djurkropparna där. Det blev till en liten lund bakom förrådshuset på tomten och Filip blev tillsagd att inte röra den platsen. När han lagt ner en kanin eller mus, stod han en stund och mumlade någonting innan han fyllde gropen och täckte aset.
Han gjorde anteckningar om håravfall på hjässan, klåda i huden och en känsla av att retningen pågick i själva skelettet, värk i muskler och leder, diarréer, kräkningar, koordination mellan tanke och kroppsrörelser, inkontinens.
Den tjugosjunde dagen i april ringde han till kontoret och sade att han var sjuk och att han ämnade sköta sitt arbete i hemmet. Om han behövde något från laboratoriet, kunde han skicka ett bud till avdelningen, och han klarade sig åtminstone tre veckor framåt i tiden.
Han bekymrade sig inte om inköp av mat, städning eller tvätt. På kinderna och hakan växte mörkt skägg. Han lade byxor, skjortor och kalsonger på golvet i vindsvåningen och lät tallrikar, glas och bestick stå kvar på bordet där han en gång ställde dem. Däremot duschade han djuren under rinnande vatten i badkaret och gjorde burarna rena varannan dag.
Han påstod att de upphört att bita honom, och de släppte inte träck och urin utanför burarna. Han bar upp sex bräder från förrådet, sågade dem i längder av en och en halv meter och spikade på dem små, tvärgående ribbor med jämna avstånd. Sedan skruvade han öglor i en av kortsidorna och slog järnhakar i hålen och ner i plankorna som burarna stod på. Därmed skapade han en möjlighet för djuren att gå mellan öppningarna i näten och golven, och således utvecklade de en vana att röra sig över stora ytor i husets vindsutrymme.
Några av kaninerna och mössen fick inga injektioner och deras namn och nummer fanns i en särskild avdelning i protokollen och de fortlöpande anteckningarna över observationer som han gjorde. Han noterade att dessa inte stötte bort varandra. De låg och gick kropp vid kropp och de visade ingen rivalitet om maten om han någon gång ställde faten på golven. De delade vattenkar och somnade parvis på en tjock matta, art i art.
Hedvig kom varannan vecka och Esaias visade sig inför hennes ögon. Hon tvekade och samlade sig en timme innan hon frågade om han var sjuk. Då skrattade han och sade att hon alltid varit omtänksam så länge hon varit i huset. Han tog hennes hand och smekte den, och hon såg att han var skäggig och otvättad. Skjortan var fläckig och smutsig och svett avtecknade sig i armhålorna.
Hon undrade om lönen och tyckte att det var konstigt att hon fått behålla den trots att hon arbetade flera timmar färre än tidigare. Då grep han om hennes hals och försäkrade henne att det var korrekt och enligt hans vilja: Du är min vän, och jag har pengar så att jag klarar mej och mera därtill.
En fredag gick han ut till trädgårdsmästaren och talade om den långa och breda häcken som omgav hela tomten. Han ville ha den betydligt lägre så att han kunde stå varsomhelst på gräsmattorna och grusgångarna eller sitta på terrassen och se människorna som gick och cyklade på andra sidan häcken: Om vi kapar den nittio centimeter, kan man se havet också utan att gå upp på andra våningen i huset.
Han sade att drivhuset inte var hans idé och han föreslog att Filip skulle ta ner glas efter glas och demontera ställningarna som utgjorde väggarnas skelett och de snedställda taksidorna. Han avsåg inte att invänta årets skörd av tomater, gurkor och vindruvor utan menade att det borde ske snarast.
Och detta var en av trädgårdsmästarens bilder i den stunden. Esaias går till en rosenrabatt och böjer sig ner mot jorden. Han drar i den nedersta delen av en växt och gräver med händerna i flera minuter. Han låter och reser sig halvvägs upp och tar spjärn med fötterna. Det pågår ännu en stund innan han får loss rötterna och lyfter stammen och grenverket över huvudet. Sedan tar han sikte på Filip som står en bit bort och stegar fram till honom och sänker växten så att han får den i brösthöjd och frågar: Vad heter denna blomma?
Filip svarar inte, och Esaias fortsätter: Du döpte den till ett kvinnonamn på samma sätt som du gjorde med andra blommor här. Inte heller denna gång får han svar.
Esaias har feberfrossa denna dag, och skjortan är blöt av svett. Benen bär honom inte riktigt och några stunder är han nära att falla och trädgårdsmästaren håller en slang i handen. Det kommer en svag stråle vatten från öppningen, ett bilhorn hörs från den långa och breda vägen som sträcker sig längs de stora gräsfälten.
Innan Esaias går till huset, lägger han rosen vid Filips fötter och släpper därmed också namnet.