Helge satt på en stol och berättade om modern och havet. Människor kom till huset och bad att få se rummet där hon sov och dog. De stod tysta eller mumlade några ord; de frågade och lyssnade.
Han visade den grönmålade kärran. En kvinna undrade om hon kunde överta den mot en skälig ersättning. Hon kände på handtagen och stod kvar flera minuter intill tinget och talade om dagen då hon skrek och jämrade sig i Elins kök och lovade att det var sista stunden i hennes liv. Det hade inte Helge något minne av, men det hade varit så många människor genom åren som kommit och gått i det lilla huset. Elin hade alltid öppnat dörren och hon hade tid att lyssna.
Några män och kvinnor undrade om de kunde få en liten sak efter henne, vad som helst, en hårnål, en kam eller borste, ett mynt. Senare fann Helge att en brosch, ett skrivhäfte och tre trådrullar var borta. Därefter låste han in moderns tillhörigheter i lådor och ställde undan dem i klädkammaren, eftersom han inte var ovillig att släppa in människor i stugan.
Han undertecknade ett kontrakt och fortsatte att arbeta med räkne- och kontorsmaskiner till Addo-fabriken i staden. Han var nitisk och tålmodig, när han skrev den långa historien om ”Den inbillade skapelsen, händelser som världen inte erfor”. Han utforskade och kanske utvecklade matematiken, men han gjorde det inte för ära och berömmelse och han traktade inte efter att bli ett namn för eftervärlden.
Efter moderns död tvättade han träkärran och ställde den i ett litet träskjul på tomten. Han fiskade i havet, men han sålde inte fångsten. Det hände att han följde med några av männen i en av de stora båtarna och han avstod från att vara med om att dela pengarna efter försäljningen vid stånden längs redskapsbodarna. Han kunde inte tänka sig att vara utan havet och även när han var miltals ifrån det deltog färgerna, dofterna och ljuden av det i hans kropp.
Ivars hus blev vitt i de yttre väggarna och han valde ett rött tegeltak och svärtad grund. Nu bodde han i tre rum och kök och till detta fanns en liten trädgård där han odlade grönsaker och vårdade gräsmatta, buskar, träd och blommor. Han band böcker som Albin Svensson tog från antikvariatet och lämnade åt honom och i gryningen mötte han fem män på allmänningen och han var med när de gick i båtarna.
Ibland knackade han på Helges dörr och bad att få se maskinerna och sedan satt han invid arbetsbordet i kammaren och tittade och kommenterade.
Han gick till huvudgatan i Limhamn och stod på pass när människorna tog sig från och till affärerna. Föreståndarna och biträdena såg honom och de hade hjälpligt lärt sig att hantera hans ord och rörelser i rummet. När några av kunderna kom med hundar och gjorde ansatser till att binda dem vid järnkrokar eller cykelställ, bugade han och erbjöd sig att vara sällskap åt djuren en stund.
Han och Albin talade om Karin. Hon låg i en säng i trädgården och skrattade och sjöng. Ivar visade blommorna och undrade om Karin skulle ha varit nöjd med dem: Är det god jord? Vad säjer du om skuggan? Hade hon valt en annan plats för dom?
Albin och Ivar träffades dagligen och diskuterade böcker och annat som de ansåg vara väsentligt i tillvaron. De höll fram rädslan för ordet och människan som en prydnadssak mellan sig och Albin hjälpte honom att lyfta det mörka och det onda från havets djup. Det var ett mödosamt och osäkert arbete och ingen av dem visste riktigt vad de skulle få se och höra.
Linn besökte Helge i huset och han gick till henne i syateljén. De promenerade i Malmö och cyklade i Bokskogen och Falsterbo och de väntade på varandras kroppar och prövade noggrant det som ännu var avstånd mellan dem.
Han sade: Våra liv växer sej till kristaller och små frön som ingen kan förneka. Det är stort och litet på samma gång, olikt och likt.
Han talade om döden och påstod att han inte förstod den. Han menade att den aldrig slog ut i Elins ansikte. Så länge döden är ofrånkomlig, måste alltid friheten göra halt vid den.
Han gjorde inte upp några speciella planer för kommande dagar. Han arbetade och levde och han skilde inte det ena från det andra. Och minnet av modern var en kraft i honom.
Fadern svarade inte på Elins sista brev, men Helge blev inte vred eller bitter, när han konstaterade det. Modern hade tänkt på allt innan hon lade sig i sängen. Han kvitterade ut litet pengar, ty hon hade två gånger om året under lång tid betalat en försäkringspremie som en dag skulle utfalla på honom. Dessutom ärvde han hennes sparkapital på banken och det samlade lösöret.
Han städade huset och lagade sin mat. Ibland åt han och Linn i syateljén eller hennes lägenhet. Han talade om sina idéer och visade konstruktionerna inför ingenjörerna på Addo-fabriken i Malmö och några av dem besökte honom i fiskeläget. Efter det kunde de inte ta sig ur eller förbi de stunderna. De lyssnade till hans ord och såg hans ansikte och tänkte att han existerade i världen vad de än tog sig för att göra i den.
Människor som sett honom gå bredvid modern tänkte också kvinnan, när han gick ensam.