Klockan är strax efter sex fredagen den 28 februari 1986 och Olof Palme har just gjort kväll. Så här års kan man ännu ana en strimma av stadens blå timme. Under midvintern orkar dagsljuset knappt bryta igenom mörkret och den svenska sommarnatten är som bekant bara ett kort leende, men på vårvintern har de sena eftermiddagarna i Stockholm en alldeles särskild ton. Allra vackrast spelar den över den isbelagda Riddarfjärden och från sitt arbetsrum hade statsministern om han haft någon stund över kunnat följa hur skymningen föll.
Dagen har som vanligt varit fullspäckad. Vid niotiden hade livvakterna skjutsat honom till Kungliga tennishallen för den regelbundna matchen mot vännen Harry Schein, Palme vann. På vägen tillbaka passerade han Ströms herrekipering vid Kungsgatan och lämnade tillbaka en kostym som inte passade. Väl på regeringskansliet i Rosenbad började de dagliga förpliktelserna. Möten med allt från Iraks och Norges ambassadörer till socialdemokratiska partiets stipendiekommitté. Talet vid Nordiska rådets möte i Köpenhamn efter helgen skulle skrivas färdigt. Som alltid avhandlade han många frågor, stora och små, på telefon. Hustru Lisbet ringde framåt eftermiddagen och föreslog att de på kvällen äntligen skulle komma iväg på bio. Han kom för sent till den gemensamma regeringslunchen och några tyckte att han verkade irriterad eller rent av upprörd, kanske efter samtalet med den irakiske ambassadören.
Det var nu ingen ovanlig sinnesstämning för Olof Palme denna vinter. Det har varit en tuff tid. Det mullrade i arbetarleden över ökade samhällsklyftor, u-båtar hade skapat inrikespolitisk strid och Palmes privata skattemoral hade ifrågasatts. Hur det nu än var med det dåliga humöret var det som bortblåst när han strax efter två träffade en journalist och en fotograf från tidningen Statsanställd. Han var på ett strålande humör. Så trevligt har vi aldrig haft med Palme, sa den ärrade fackföreningsjournalisten till sin fotograf på väg ut från intervjun.
Palme fick prata om sina hjärtefrågor. Den offentliga sektorn »är ett väsentligt uttryck för ett samhälles civilisationsgrad. Utbildning, post- och teleservice, omsorg om barnen, sjukvård på lika villkor för alla, det är ett mått på hur civiliserat ett samhälle är.« Att sälja ut Televerket? Nej, den statliga verksorganiseringen är utomordentlig och skall inte ändras. Palme anar en vänstervåg, nyliberalismen håller på att tappa mark. Också internationellt är han optimist. Läget har länge varit frostigt mellan supermakterna. Men nu viker misstron som dimman en tidig morgon, säger Palme.
Och kritiken från rörelsen? Visst har reallöner sjunkit och många människor har svårt att hålla näsan över vattnet. Men för att klara fördelningspolitiken måste vi ha ned inflationen och budgetunderskottet och få fart på ekonomin. Realpolitikern Palme har också talat.
Vid slutet av intervjun gick Palme fram till fönstret, fotografen skulle få ta några bilder. När denne frågar om det inte kunde vara lite farligt ryckte Palme plötsligt till, vände sig tvärt om, gick in i rummet och sa oroligt: Ja, ingen vet vad som finns där ute.
När Olof Palme några timmar senare kommer ut från Rosenbad möts han av kvällsljuset över Riddarfjärden. I fonden ligger Stadshuset. Om två veckor ska statsmän och politiska ledare från hundratjugo länder samlas där för att hylla minnet av Sveriges statsminister som brutalt skjutits ner på öppen gata. Om detta vet naturligtvis Olof Palme ingenting. Han går ensam hemåt. Livvakterna fick ledigt redan vid lunchtid.
Olof Palmes väg går genom Stockholms politiska centrum. I dessa kvarter har han tillbringat så gott som hela sitt yrkesverksamma liv. Till höger låg de gamla tidningskvarteren i Klara, i grannkvarteret högertidningen Svenska Dagbladet där den unge Olof Palme i mitten av 1940-talet skrivit allt från sportnotiser till musikrecensioner. Men han viker av åt vänster ner på Strömgatan och passerar gamla restaurang Rosenbad där han 1951 blev bjuden på en pytt av statsminister Tage Erlander och för första gången träffade den person som vid sidan av familjen betytt allra mest för Olof Palme. Vid Riksbron tar han till höger mot Gamla stan förbi Riksdagshuset. Det var nu nästan 30 år sedan han gjort sin uppmärksammade debut som Första kammarens yngsta ledamot. »En svala som förebådar en ny sommar i vår stagnerande parlamentariska debatt«, hade tidningarna skrivit.
Femtio meter till och han är framme vid gamla kanslihuset, statsministerns hemvist fram till flytten till Rosenbad för några år sedan. Där hade den 26-årige Olof Palme hösten 1953 knackat på Erlanders dörr och omedelbart blivit anställd som statsministerns sekreterare. Trots kortare utflykter till kommunikations- och utbildningsdepartementen hade kanslihuset varit hans huvudsakliga hemvist fram till dess att socialdemokraterna för första gången på över 40 år förlorat regeringsmakten 1976. Under tiden hade han själv 1969 flyttat in i statsministerns tjänsterum. På andra sidan gatan ligger det ärevördiga ecklesiastikdepartementet, som Palme som minister under det radikala sena 60-talet snabbt döpt om till utbildningsdepartementet. Ovanför till vänster syns kungliga slottet där farfar Sven 1914 tillsammans med kungen hälsat bondetåget välkommen och en vattenkammad Olof ett halvsekel senare svurit statsrådseden i en arbetarregering.
Efter mindre än tio minuters promenad är han hemma i bostaden på Västerlånggatan i Gamla stan. Makarna Palme äter sin middag och bestämmer sig för att tillsammans med sonen Mårten och hans flickvän gå på den sena kvällsföreställningen av Susanne Ostens omtalade film Bröderna Mozart. De ser fram mot en helg utan en massa officiella engagemang. Det var längesen nu.
Helt kan han naturligtvis inte koppla av. Telefonen ringer som alltid. Strax innan det är dags att gå, och när Lisbet redan står påklädd och väntar, slår han en signal till Sven Aspling som insjuknat. Han är gammal partisekreterare och tillsammans med Tage Erlander Palmes viktigaste stöd i den äldre generationen socialdemokrater. Vid tjugo i nio ger de sig iväg, några minuters promenad till Gamla stans tunnelbanestation, tre hållplatser med gröna linjen och sedan upp på Sveavägen.
Här möter en annan del av Olof Palmes liv. Om kvarteren mellan Rosenbad och Gamla stan representerar regering, riksdag och förvaltning finns här partiet, rörelserna, debatterna. Uppe till vänster skymtar kårhuset där han gjort ett uppmärksammat framträdande inför upprörda studenter den heta våren 1968. Men viktigare var att det var där, och i det lilla huset i Spökparken alldeles bakom, som Olof Palmes egentliga karriär hade startat. Under några år i början av 1950-talet ledde han inte bara Sveriges förenade studentkårer utan också, mitt under det kalla krigets kyligaste år, uppbygget av en ny studentinternational med syfte att vinna tredje världens studenter i kampen mot kommunismen. Men makarna Palme går åt höger. Tvärs över gatan ligger Sveavägen 68, det socialdemokratiska partihögkvarteret. I snart sjutton år har han varit partiets ordförande, men riktigt hemma hade han nog aldrig känt sig där. 68-an var partisekreterarens hemmaplan, inte partiordförandens. De är nu framme vid ABF-huset, där biografen Grand ligger intill. Som ung förbundsstudieledare i SSU hade Palme suttit i styrelsen för ABF, Arbetarnas bildningsförbund, det klassiska studieförbundet där bildningstörstiga arbetare vidgat sitt vetande och skaffat sig praktisk kunskap om hur landet ska skötas. ABF-huset mitt i Stockholm hade i decennier varit en mötesplats för ett oändligt antal föredrag, studiecirklar och diskussioner, i betydelse bara överträffat av Folkets Hus, några kvarter längre bort. Här har Palme själv genom åren hållit åtskilliga tal och debattinlägg och säkert många gånger avslutat kvällen med en öl, kanske på jazzklubben Gyllene Cirkeln i samma hus, gärna i sällskap med några av tidens radikala författare och konstnärer.
Efter filmen bestämmer sig makarna Palme för att gå hem. Några hundra meter söderut korsar de Sveavägen. De går längs det stora kontorskomplex som idag är känt som Skandiahuset men när det byggdes på 1930-talet hette Thulehuset och inhyste Sveriges ledande livförsäkringsbolag Thule. Under nästan ett halvt sekel hade bolaget letts av familjen Palme, först farfar Sven, sedan Olof Palmes pappa Gunnar.
Några korta promenader i centrala Stockholm, och nästan hela Olof Palmes offentliga liv har passerat revy. Visst, alla resorna – till USA, Kuba och Indien, till Glimåkra, Gävle och Pilgrimstad – men ändå, större var inte det publika rum i vilket Palme vistades under merparten av sitt liv.
Just när de passerat Thulehuset sluter en tredje person upp bredvid dem och avlossar två skott. Ett träffar Olof Palme i ryggen, ett annat nuddar Lisbet Palme. Han sjunker ihop och avlider omedelbart.1
***
Få skulle invända mot påståendet att Olof Palme var en av 1900-talets ledande och mest inflytelserika svenska politiker. Det är tveksamt om någon annan har gjort lika starka intryck i sin samtid. Det är därför både besynnerligt och förklarligt att värderingen av Olof Palmes politiska gärning dröjde.
Hans våldsamma död satte av förståeliga skäl under en tid lock på diskussionen. Under flera år tvekade också de som hade en kritisk inställning till hans politik att utveckla den i den offentliga debatten. I hans eget parti pågick en tidvis smärtsam politisk omprövning och det var inte alldeles givet i vilken utsträckning referenser till Olof Palmes politiska kvarlåtenskap skulle ge argument för privatiseringar, avregleringar eller en mer Israelvänlig politik, även om ingen kan veta hur han ställt sig till 1990-talets och sekelskiftets förändrade politiska förutsättningar. Och det är lätt att förstå att också forskarna tvekade att ge sig i kast med en person som få i hans samtid inte hade en egen uppfattning om, ja, relation till. Förvånansvärt litet har skrivits om Olof Palme, som kan ses av litteraturgenomgången i källförteckningen. Och faktiskt, ingen grundläggande biografi.
Litteratursociologen Johan Svedjedal, som också är en styv biograf, har klokt hävdat att konsten att skriva en biografi i själva verket består av att ordna materialet så att läsaren själv får dra slutsatsen – men med det betydelsefulla tillägget, bara efter de linjer som författaren dragit upp. Biografens främsta plikt blir då att undvika ensidigheten och istället frilägga materialets motsägelser, dess komplexitet och paradoxer. De flesta biografer har snart kommit fram till det fåfängliga i att hitta personlighetens kärna, därtill är en personlighet alltför föränderlig och gäckande, menar Svedjedal. Uppgiften är istället att försöka fånga denna föränderlighet, dess ramar och mönster.2
För att kunna anta en sådan utmaning, särskilt när det handlar om att skildra ett helt livsförlopp hos en person verksam inom många områden, är det nödvändigt att hitta perspektiv eller teman kring vilken framställningen kan växa, och som samtidigt avgränsar den. I denna bok är det tiden.
Det kan synas vara ett trivialt angreppssätt för en levnadsteckning som per definition har en inbyggd kronologi, och ännu mer så för historiker. De analyser av skeenden och processer som är historievetenskapens kärna är ju alltid förankrade i ett tidsperspektiv.
Det krävs därför ytterligare precision. Jag har två utgångspunkter. Den ena är att tiden under Olof Palmes levnad flera gånger, ibland under dramatiska omständigheter, skiftade skepnad. Den andra är att Olof Palme hade en unik förmåga att läsa tiden, att fånga upp tankar och strömningar och i betydande utsträckning göra dem till sina. Tillsammans skapar detta en dynamik i Olof Palmes liv som förhoppningsvis kommer att genomsyra denna bok.
Denna spänning mellan tid och människa skulle snabbt kunna skapa två förenklade bilder.
Antingen opportunisten, eklektikern, den politiska vindflöjeln Olof Palme som utnyttjar sin begåvning till att snabbt anpassa sig till rådande värderingar. Eller den drivne, skrupulöse politikern som klär sina ord i tidens fraser för att genomdriva sina egna projekt eller gynna sin egen karriär.
Dessa tolkningar har sin positiva motsvarighet i bilden av en person som är i stånd att kontinuerligt ompröva sina värderingar och sin politik, behålla det bästa och kasta resten över bord, driven av sin inre kompass eller genom att ständigt lyssna till rörelsens gräsrötter.
Förhoppningsvis är det i brytningen mellan dessa tolkningar som läsaren kan skapa sig sin uppfattning om Olof Palme.
Den finns en aspekt till att reflektera över för en biograf. Hittills har utgångspunkten varit hur tiden påverkar människan. Men hur påverkar människan tiden? Är Olof Palme bara tidens megafon eller mannen som tiden fann, för att låna de slagkraftiga uttryck som Alf W Johansson formulerat för att karaktärisera Herbert Tingsten?3 Eller var hans betydelse så stor att till och med den svenska modellens fall kan kopplas till hans död?
Personligen tillhör jag dem som menar att enskilda människors möjlighet att forma sin tid är begränsad. Men det finns, kanske just därför, anledning att uppmärksamma denna aspekt i en biografi över Olof Palme. Det är en utbredd uppfattning bland forskare att brytpunkter i historien, när institutioner och värderingar ifrågasätts, och kanske ersätts av nya, ger större öppningar för enskilda personer att påverka politiska skeenden. Så om det nu är så att människans förmåga att forma sin tid inte är så stor, desto större anledning att diskutera när det är möjligt. Och det är svårt att hitta en mer lämplig person i samtiden för en sådan undersökning än Olof Palme.