Det var ett helt nytt samhälle som växte fram ur ruinerna efter andra världskriget.
Mellankrigstidens fascistiska och högerradikala strömningar var i grunden utslagna. De svenskar som före och under kriget visat stor förståelse för Hitlers och Mussolinis nyordningsförsök dolde eller förnekade sin historia. Den öppna antisemitismen upphörde liksom vurmen för grumliga föreställningar om den nordiska rasens överlägsenhet.
Men inte bara de extrema högeråsikterna försvann. Som Alf W Johansson har visat var också den traditionella högerns idéer i stor utsträckning misskrediterade – de idéer som i stor utsträckning varit familjen Palmes. Den chauvinistiska nationalismen; den starka auktoritetstron, beundran för den starke mannen; de religiöst färgade värderingarna och moralkonservatismen; föraktet för massan och tveksamheten inför den parlamentariska demokratin, allt detta ansågs i allt för hög grad vara förknippat med det mörka 1930-talet och förlorade under efterkrigstiden allt mer i inflytande.139
Också den internationella och utrikespolitiska orienteringen förändrades. Det tyska inflytandet försvann över en natt och ersattes lika hastigt av USA:s. I Sverige ersatte betecknande nog engelskan tyskan som första språk i skolorna just år 1945.
USA var vid krigsslutet världens ledande makt i alla jämförelser: militärt, ekonomiskt, politiskt. Till skillnad från tveksamheten under mellankrigstiden var nu också USA berett att axla rollen som ledare för den västliga världen.
Sovjetunionen kunde aldrig på allvar ta upp kampen med USA. Under några år kring krigsslutet kunde Sovjet umgås på lika villkor med de andra segrarmakterna. Det ryska exemplet blev åter ett alternativ som diskuterades seriöst också inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen.140 Långt in i borgerliga kretsar kunde man läsa om hur »besynnerligt bekymmersfritt« livet i Sovjetstaten kunde framstå.141
Men snart var kommunismens korta sommar över. 1947 proklamerade västmakterna det kalla kriget. Pragkuppen året därpå gav väst mer ammunition i kampen mot kommunismen än man någonsin kunnat drömma om. Just 1948 var USA:s prestige antagligen högre än någonsin tidigare eller senare. Detta var inte minst avläsbart på de svenska tidningarnas ledarsidor.142 I Dagens Nyheter skrev Herbert Tingsten vecka efter vecka starkt USA-vänliga artiklar och slog kraftfullt ner på varje tendens till nedvärdering av amerikansk kultur och samhällsliv. »Amerika stod vid andra världskrigets slut för individualism, demokrati, framstegsoptimism och vetenskapspositivism, men också för materialism, automatisering, massproduktion och masskonsumtion«, skriver Alf W Johansson i sin Tingstenbiografi.143
Nu uppstod denna positiva USA-bild inte enbart i askan efter andra världskrigets ruiner. I Sverige hade utvandringen sedan länge skapat nära relationer mellan människor på varsin sida Atlanten, och genom Amerikabrev och Amerikapaket hade vanliga svenskar kunnat skapa sig en egen bild av framtidslandet i väster. Det är ett tidens tecken så gott som något att första delen av Vilhelm Mobergs utvandrarepos – ett av 1900-talets mest lästa svenska litterära verk – kom ut 1949. Där bekräftades åter bilden av USA som de obegränsade möjligheternas land.
Allt detta ledde sammantaget till att Sverige låg vidöppet för amerikanska intryck. Samtidigt var det kanske så att den positiva USA-bilden reflekterade en känsla av samhörighet kring det moderna projektet, att många i den amerikanska utvecklingen såg en återspegling av det svenska samhällets strävanden och ambitioner.144
Men USA-vänligheten var inte bara en känsla och en bild. Det var också en ny politik som omfattades av samhällets makteliter. Det är ingen tillfällighet att Per Albin Hansson direkt efter krigsslutet samlade några av socialdemokraternas unga påläggskalvar – Torsten Nilsson, Sven Andersson och Sven Aspling – till en engelsk språkkurs, samtidigt som man i den under kriget så tyskvänlige överbefälhavaren Helge Jungs dagbok hösten 1945 hittar anteckningar som »Läste engelska kl 15.00–16.00 … Måste inställa engelsk lektion … Läste engelska« osv. För att komma på talefot med världens härskare måste man nu uppenbarligen prata ett nytt språk. Också den svenska finanseliten fick lägga ner stora ansträngningar på att bygga upp förtroendet västerut; såväl Wallenbergs som Wenner-Grens anseende var ordentligt skamfilat efter världskrigets nära tyska kontakter.145 Sverige anslöt sig till Marshallplanen och drogs snart in i ett omfattande ekonomiskt och militärt samarbete under amerikansk ledning.
Före andra världskriget gick den svenska borgerlighetens bildningsresor ofta till Tyskland. När Olof Palme 1947 bestämde sig för att tillbringa ett år vid ett amerikanskt college var det ett tecken så gott som något på var unga människor sökte sin inspiration. Kanske hade han fått idén några år tidigare. Vintern 1945 hade han i Svenska Dagbladet refererat ett föredrag om det amerikanska collegeväsendet av den amerikanska läraren Constance Brickett-Bruzelius. Under rubriken »Klassisk bildning hos USA-studenter« skriver Palme att »den amerikanska collegeungdomen betraktas av många svenskar som en samling hårdkokta, tuggummituggande jazz- och idrottsfanatiker, vilkas intresse för den bokliga bildningen yttrar sig i en allmän oppositionslust mot förhärskande idéer och läroanstalter. Denna åsikt, som väl huvudsakligen grundar sig på diverse dussinfilmer och lätt ihopkomna böcker i collegemiljö tycks vara helt felaktig.«146
Kenyon College i Ohio är ett av USA:s äldsta och mest välrenommerade college i liberal arts-traditionen. Under Palmes tid vid Kenyon, läsåren 1947–48, var miljön särskilt uppmärksammad genom den inflytelserika litterära tidskriften The Kenyon Review, som under ledning av poeten och kritikern John Crowe Ransom utvecklade vad som kommit att kallas »the new criticism«. Kenyon Review kom också att spela en framträdande roll i den amerikanska kulturella offensiv som strax därpå lanserades bl.a. genom Congress for Cultural Freedom. 147 En av Palmes kurskamrater var Paul Newman.
På Kenyon läste Palme framför allt samhällsvetenskapliga och ekonomiska ämnen, och skaffade sig på ett år en Bachelor of Arts-examen. »I början typiskt reserverad och tillbakadragen i en främmande omgivning blev den unge svensken snart helt indragen i collegelivet. Han var inte bara en utmärkt student, han blev också i hög grad »en av grabbarna«. Han spelade i fotbollslaget, arbetade extra som servitör och deltog i Kenyons ofta förekommande öldränkta fester, har en medstudent i efterhand beskrivit Palme under Kenyontiden.148
Palme själv har framför allt skildrat vistelsen i USA som ett viktigt steg i sitt sociala och politiska uppvaknande. Studentlivet gav många tillfällen till intensiva diskussioner om tidens aktuella frågor.149 Hans skrev ett kritiskt examensarbete om Friedrich Hayeks starkt antisocialistiska studie The Road to Serfdom. Jag fick ihop 43 sidor, meddelade han en ungdomsvän.150 Han intresserade sig också för den amerikanska fackföreningsrörelsen, och speciellt bilarbetarna, skrev han senare till den legendariske UAW-ledaren Walter Reuther. Många av kurskamraterna var barn till direktörer från de omkringliggande bilfabrikerna. Ja, Palme sökte till och med upp Reuther när han i slutet av sin USA-vistelse passerade Detroit, och fick till sin förvåning tillfälle till en timmes intervju med denne.151
Efter sin examen våren 1948 fick Palme ett erbjudande att fortsätta sina studier i USA, men efter samråd med en tvekande familj beslöt han att återvända till Sverige.152 Före hemresan genomförde Palme emellertid en två månader lång resa över den amerikanska kontinenten. Han liftade mestadels eller åkte buss. I ett kåseri i Svenska Dagbladet gav han följande bild av liftandets vedermödor:
»Det enda man behöver är en väl utvecklad och uthållig tumme och om möjligt ett bedjande krum i yttersta änden, och en obotlig tro på människans inneboende godhet. Det hela är mycket enkelt. Man packar ner tandborste, rakhyvel och diverse andra nödvändighetsartiklar, klistrar ett färggrant plakat med destinationsorten på kappsäcken … och ställer sig i vägkanten med tummen i vädret. I allmänhet behöver man inte vänta så länge.« En liftare har vissa förpliktelser mot sin värd, skriver Palme, att hålla med cigaretter, att hjälpa till. Den viktigaste plikten är dock sällskaplig. »Man ska med andra ord hålla låda, vilket inte alltid är så alldeles enkelt, då ju en juris studerande från Stockholm och en svart lastbilschaufför från Pulaski inte har så förskräckligt mycket gemensamt.«153
Olof Palme återkom många gånger till den stora betydelse denna resa haft för hans utveckling, och den spelar en central roll i berättelsen om hans utveckling till socialdemokrat. Framför allt gav det honom en förståelse av klass- och rasskillnader som han inte haft tidigare. Jag har oförglömliga minnen från denna resa, berättar han trettio år senare. »Jag hade inte mycket pengar och kunde sällan ta in på hotell. Jag åkte buss på natten, eftersom det var billigare, och åt på små drugstores.«154
Nå, helt utlämnad till sig själv var nu inte Olof. I ett brev till pappas kusin Lennart som han besökte i Kalifornien tecknas en annan bild, han studerade uppenbarligen också samhällets solsida. Olof tackar »för de underbara dagarna i Santa Fé! Det paradisiska klimatet + hästarna + beachen + de trevliga människorna … bidrogo till att göra vistelsen en fullträff … Sista sträckan av min tripp var utomordentligt trevlig. Jag hade i allmänhet god tur med hitch-hikandet, sålunda tillryggalade jag sträckan Salt Lake City–Chicago på 46 timmar. Mellan passen besökte jag vänner i San Fransisco, Salt Lake, Detroit, Buffalo m.fl. platser.«155
Under en period bodde han också hos Ramon Palme, framgångsrik affärsman i Mexico City där han bidrog till uppehället genom att hjälpa till med divers bestyr i släktingens kedja av järnhandelsbutiker.156
Som alla berättelser som upprepas över tid sker det förskjutningar i innehållet. När Palme sommaren 1970 skrev ett brev till den amerikanske ambassadören Jerome Holland – som beklagat sig över att ha blivit utsatt för rasistiska tillmälen av Vietnamdemonstranter – gav han denna minnesbild, där han framställer sig som en föregångare till dem som på 1960-talet kämpade för de svartas frigörelse.
»Sommaren 1948 bodde jag några dagar i en liten stad som hette Laurel, Mississippi. En dag tog jag en busstur. Det fanns några tomma säten längst bak i bussen. De var reserverade för negrer. Jag satte mej där och vägrade att gå när några vita försökte fösa bort mig. Jag tror att jag slapp bli slagen enbart för att de tog mej för en tokig utlänning. Det var bara en händelse av många liknande. Den inträffade långt innan medborgarrättsrörelsen började använda denna metod systematiskt.«157
Genom sin vistelse fick Palme också ett livslångt intresse för amerikansk inrikespolitik. Hans kunskaper var omfattande; länge gjorde han en poäng av att kunna räkna upp så många amerikanska senatorer som möjligt. När Palme hösten 1948 lämnade USA pågick som bäst kampanjen inför presidentvalet i november. Palme följde den med stort intresse, och skrev också flera artiklar, bl.a. för socialdemokratiska Afton-Tidningen.
I artiklarna kan man märka en påtaglig reservation inför många av de amerikanska valkampanjernas yttre former och de amerikanska partiernas idéfattigdom.
»Den amerikanska valkampanjen har slagit ut i full blom. Men en utländsk betraktare står dock synnerligen oförstående inför mycket av detta spektakel. Var i allt ordflödet, barnkyssandet och handskakandet finner man skiljelinjerna mellan partierna, var är principer och argument? … De lysa i stor utsträckning med sin frånvaro, åtminstone i den officiella debatten. En amerikansk valkampanj rör sig kan man säga på två plan, dels hela det yttre schabraket, de ytliga faktorer som i hög grad är bestämmande för den enskilde väljarens ställningstagande, dels de bakomliggande krafter och strömningar om vilka den genomsnittlige amerikanen ofta inte är medveten … Detta beror i stor utsträckning på att de amerikanska partierna inte är idépartier i egentlig mening utan har blivit institutioner, röstmaskiner med officiella befattningar såsom belöning för trogen tjänst i partiets örtagård.«158
Det finns en intressant förskjutning i Palmes personliga bedömningar av de bägge huvudkandidaterna, den sittande presidenten Harry Truman och utmanaren, republikanen Dewey. Möjligtvis anpassas budskapet också till en del av det forum det är skrivet för. I AT-artikeln är han kritisk, ja raljerande mot bägge.
»Harry Truman bleve nog en utomordentlig specerihandlare. Visserligen gick han i konkurs sist han försökte, men efter den träning han fått som president för världens största affärsföretag kunde det nog gå bättre. Han har den vänliga, hjärtliga mänsklighet, den omutliga hederlighet som borde höra yrket till. Det värsta är att dessa egenskaper icke räcker för att styra världens mäktigaste rike, vilket de senaste årens misstag, vankelmodighet och onödiga blamager utgjort ett eklaterat bevis på. Detta gör också figuren Truman så tragisk. Han verkar på något sätt som en miniatyr-Herkules, som i avsaknad av floden Aefeos söker rensa Augiasstallarna med en 10-liters brandspruta.«
Truman saknade statsmannaförmåga och förmågan att omge sig med kompetenta rådgivare och talskrivare.
Om Dewey vinner skulle det innebära stora inrikespolitiska förändringar.
»Genom kraften av sin magnetiska personlighet lyckades Franklin Roosevelt under sin livstid genomdriva en progressiv lagstiftning på den sociala omvårdnadens och den statliga planeringens område … Nu när Roosevelt är borta kunna de storfinansiella råttorna dansa på bordet. De komma med all säkerhet icke att försitta tillfället. Man kan vänta nya kontrollåtgärder i Taft-Hartley aktens anda, socialvårdspolitiken kommer att inskränkas, främst på pensionsväsendets område, och svenskättlingen Knutsom från Minnesota förbereder ett nytt skatteförslag med nya, kraftiga skattesänkningar för de högre inkomstgrupperna.«
Dewey kommer också att rensa i byråkratin, tror Palme.
»Hans ovilja att ingripa mot den rådande inflationen kommer att riskera stabilitet och välstånd. Likafullt kommer hundratusentals farmare, pensionärer och arbetare att rösta för republikanen Dewey, trots att detta är tvärt emot deras verkliga intressen. Detta beror på att den genomsnittlige väljaren i USA aldrig tränger ned till vad vi kalla det andra planet … Trots fackföreningarnas, universitetens och rösträttsföreningarnas behjärtade upplysningsarbete kommer den amerikanska husmodern, arbetaren och hantverkaren att rösta republikanskt för att man vill se nya ansikten i regeringen eller demokratiskt för att far och farfar gjorde det.«
I takt med att valdagen närmade sig blev Palme, liksom de allra flesta politiska bedömare övertygad om att Dewey skulle vinna, ja så övertygad att han dagen innan valet skrev en artikel där han i förväg utropade utmanaren till segrare:
»Den 2 november satte 50 miljoner väljare punkt för en 16-årig era i Amerikas politiska historia, en era som i historien huvudsakligen kommit att förknippas med FDRs namn. Det demokratiska partiet, sedan Roosevelts död på oavbruten nedgång, besegrades av den pånyttfödda amerikanska valmaskinen. Med demokraterna föll också Harry Truman och en ofantlig, vittutgrenad byråkrati för att den 20 januari ersättas med den unge, ambitiöse New York-guvernören Thomas E Dewey, och en ny, lika omfattande byråkrati.«
Truman hade inte lyckats hålla ihop det splittrade partiet, vilket inverkade menligt på hans auktoritet.
»Därtill kommer att den demokratiska regimen som suttit i orubbat bo i snart 16 år fått ett drag av permanens som verkar stötande på det politiskt ombytliga amerikanska folket. Man anser att statsförvaltningen stelnat i ofruktbara byråkratiska traditioner, att de högsta politiska befattningshavarna ej uppfyllt nödvändiga fordringar på kompetens och effektivitet. Därför vill man ha nya idéer och synpunkter företrädda i förvaltningen och vill se nya ansikten i de högsta ämbetena i Washington.«
Vissa av dessa synpunkter skulle Palme själv råka ut för, inte minst i valet 1976.
Nu var Palme lite väl tidigt ute med sitt valresultat. Istället blev som bekant Truman återvald. Palme lät sig emellertid inte nedslås, utan skrev en ny artikel, denna gång med rätt segrare. Artikeln publicerades i Virkesmätaren, organ för ett litet självständigt fackförbund med ett par tusen medlemmar. Och nu tecknas plötsligt en betydligt mer positiv Trumanbild. Ingen kan tvivla på Trumans äkta fredsvilja och man kan se fram mot ett återupprättande av New Deal.
Palme diskuterar också utförligt Trumans relationer till den amerikanska fackföreningsrörelsen.
»Härvid kan inte nog framhållas vikten av att arbetarrörelsen för första gången gjorde ett definitivt politiskt ställningstagande … Detta innebär utan tvekan en omsvängning i amerikansk politik. Det betyder att arbetarna slutligen stigit till politiskt medvetande och inflytande, att deras representanter för första gången kommer att få tillträde till dominerande platser i statsförvaltningen. Arbetarrörelsens uppslutning bakom det demokratiska partiet innebär att detta parti för oöverskådlig tid framåt fått en potentiell och naturlig majoritet inom folket.«159
Även här var den unge Palme lite väl snabb med sina förutsägelser. Fyra år senare ersattes som bekant Truman med republikanen Eisenhower.
Nu var tiden i USA inte bara ett tillfälle för Olof Palme att lära känna det amerikanska samhället. Att vara svensk i en amerikansk miljö fylld av samhällsdiskussioner tvingade säkert Palme att för sina kamrater presentera olika aspekter på Sverige och gav därmed säkert också många tillfällen till att reflektera över det svenska samhället i ett jämförande perspektiv. Ett intressant sådant exempel hittar man i skolans egen tidning The Advocate våren 1948. Artikeln, »Czechoslovakia gone – what about Sweden?«, är skriven direkt efter Pragkuppen. Han citerar den svenska regeringens neutralitetsdeklaration från 1946 och skriver med instämmande.
»Denna deklaration är i ett nötskal kärnan i Sveriges nuvarande politik. Därför är Sverige villigt att delta i Marshallplanen så länge den är enbart inriktad på att motverka ’hunger, fattigdom, hopplöshet och kaos’, men avstår varje politisk förpliktelse i samband med planen. Därför försöker Sverige etablera goda handels- och politiska relationer med Sovjetunionen, men vägrar samtidigt att utvisa 30 000 baltiska flyktingar till ryssarna … Slutligen är det därför Sverige fortfarande har ett relativt starkt försvar, för att kunna försvara sin självständighet till det yttersta om omständigheterna skulle tvinga fram en sådan situation. Det återstår att se om en strikt neutralitetspolitik baserad på, låt oss säga, en idealistisk tro på en enad värld, fortfarande fungerar i vår värld.«160
Artikeln får, trots det lilla avslutande frågetecknet, ses som ett exemplariskt försvar för den svenska neutralitetspolitiken. Det skall inte minst betraktas mot bakgrund av att den skrevs strax efter att Herbert Tingsten inlett sin kampanj mot neutraliteten och för en svensk NATO-anslutning.
Det är uppenbart att Olof Palmes år i USA på avgörande punkter vidgade hans perspektiv. Det gav honom ingående kunskaper om amerikansk politik och samhällsliv och detta intresse kom att följa honom i hela hans liv. Han fick också personliga vänner som gav honom en direktkontakt med den amerikanska samhällsutvecklingen och han har själv många gånger lyft fram betydelsen av den rundtur han gjorde över den nordamerikanska kontinenten, och de djupa intryck upptäckten av de stora sociala klyftorna och inte minst rasåtskillnaderna gjorde.161
Lite tillspetsat skulle man kunna säga att det var i USA som Olof Palme upptäckte arbetarrörelsen. Ingenting tyder på att hans intresse för det amerikanska bilarbetarförbundet och för relationerna mellan det demokratiska partiet och fackföreningsrörelsen, innan USA-resan föregåtts av motsvarande intresse för den svenska arbetarrörelsens samhällsinflytande. Hädanefter blev ett amerikanskt perspektiv på politiken en självklar del i Palmes världsbild.
Våren 1949 återupptog Olof Palme tillfälligt sitt medarbetarskap i Svenska Dagbladet. Men det handlade nu inte längre om referat från fältsportstävlingar eller välgörenhetssoaréer. Istället skrev den 22-årige Palme två artiklar som publicerades på tidningens mest prestigefyllda plats, »under strecket«, där en rad av landets ledande kulturpersonligheter och samhällsdebattörer, ofta, men långtifrån alltid med en konservativ samhällssyn, medarbetade. Tillsammans med en tredje artikel som Palme skrivit för den socialdemokratiska kvällstidningen Afton-Tidningen några månader tidigare, ger de en unik möjlighet att läsa av Olof Palmes världsbild vid denna tid. De kretsar dessutom kring teman som tillsammans skulle visa sig ha grundläggande bäring för hans politiska liv. Ja, med facit i hand kan man i dessa tre artiklar skönja några huvuddrag i vad som kom att bli den framtida politikerns signum. Den ambivalenta, ibland kritiska men i grunden positiva fascinationen för USA, antikommunismen och sympatin för den reformistiska socialismen. En fjärde hörnsten saknas ännu, engagemanget för Tredje världen. Den kom snart att läggas.
Den första av artiklarna i Svenska Dagbladet, »Den amerikanska efterkrigsgenerationen«, är till formen en anmälan av Norman Mailers genombrottsroman De nakna och de döda.162 Palme, nyligen befordrad fänrik vid det svenska kavalleriet, försöker inte mildra Mailers helvetesskildring av kriget.
»Mailer vill visa oss individen inom den militära organisationen, han vill visa att mycket av krigets hopplöshet och smutsighet och militärorganisationens andliga förtryck beror på de små kuggarnas natur, på den enskilde soldatens svaghet och oförmåga att fatta det sammanhang i vilket han placerats, men hur å andra sidan den enskilde obönhörligen formas och stöps om av de omständigheter och den mentalitet som alltid är förknippade med kriget. En circulus vitiosus som framhäver inte bara krigets meningslöshet utan också dess förstörande inverkan på den mänskliga organismen, en process som Mailer menar ingen egentligen kan undgå. Att klara sig igenom kriget med livet i behåll är inte detsamma som att överleva.«
Men artikeln övergår snart till att bli Palmes egna reflexioner över vad kriget betytt för de unga amerikanerna. Har det som i Tyskland uppstått en krigsgeneration fylld av ångest, dödslängtan och hopplöshet, frågar han men svarar strax nej.
»Till skillnad från tyska ungdomar, som kommer till undergång och upplösning återvänder de amerikanska till Amerika och amerikanismen i sin blomning, i hela sin sprudlande vitalitet, med sin blandning av livsbejakande materialism och naiv idealitet. De återvänder till en intakt produktionsapparat, till affärsmän, framgångsrika och stinna av profitabla krigskontrakt, till kvinnor för vilka krigets realiteter sällan nått över knävärmarstadiet. Drugstoren i hörnan finns kvar, baseballen, jazzorkestrarna, det gamla jobbet eller något ännu bättre. Givetvis finns många som inte kan anpassa sig, men de spolas snart bort i ett samhälle som inte behöver dem och som de själva inte kan finna sig tillrätta i. De försvinner i storstädernas slumkvarter eller tar sin tillflykt till universitetens eller collegens drivhusatmosfär där de på statens bekostnad antingen tynar bort i dagdrivande eller med ett slags spasmodiskt intellektualism analyserar sönder sin egen situation …
Det är en generation som saknar mycket av européns intellektuella skärpa och förmåga att analysera problemen och se dem i deras rätta sammanhang. Men de bärs framåt av en oerhörd optimism och livsaptit … i en bergfast övertygelse om sin egen förmåga att reda upp problemen … Denna inställning må vara naiv, den kan kanske skrattas åt, men det är just naiviteten och livsglädjen som är dess styrka. Det är den inställningen som utgör den känslomässiga bakgrunden till uppbyggnadsprogram och hjälpaktioner, till Moral Rearmament och världsfederalism. Den är praktisk, expansiv, bärs upp av tron på sin egen framtid och övertygelsen att ’the world is ours for the taking’. Och den för i alla fall framåt.«
Och Palmes sammanfattande credo blir:
»Det är denna krigsgeneration, miljoner farmare, studenter och arbetare som i kraft av sin egen vitalitet för oöverskådlig tid framåt kommer att dominera och verka normgivande på de traditionellt kulturbärande skikten i ett desorienterat Västeuropa.«
En direkt följd av Palmes artikel i Svenska Dagbladet blev att han kontaktades av företrädare för Sveriges förenade studentkårer, som ville knyta den internationellt orienterade juristen till sitt arbete. Palme drogs snabbt in i SFS internationella utskott och redan samma vår gjorde han resor till Östeuropa för att knyta kontakter med studenter i Polen och Tjeckoslovakien. I juni 1949 dyker en andra understreckare upp i Svenska Dagbladet, »Demonstration i Prag«.163 Palme var djupt kritiskt till vad han sett.
»I våras var det fredsdemonstration i Prag. 200 000 människor var utkommenderade från fabriker och kontor, marscherade längs gatorna i riktning mot Altstätterring för att där åhöra partipotentaternas förkastelsedom över den amerikanska imperialismen. Högtalare dånade ut appeller och maningar i varje gathörn, klackar dirigerade bifallsstormen på beprövat manér och poliskedjor hindrade folk att lämna festplatsen så länge demonstrationen pågick.«
Palme uppehåller sig vid de barn som deltar under miniatyrplakat med inskriptioner som »Med Stalin för den eviga freden«. I skolan och kindergarten berättar man inte längre sagor. Den tjeckiske Pelle Svanslös samlar papper åt staten, barnkammarramsorna berättar om hur socialismen ger kläder och mat och om hur femårsplanen ska ge dem nya strumpor. Likriktningen genomförs med oerhörd konsekvens. »Redan vid tre års ålder tas barnet om hand och får lära sig att finna gemenskapen och lyckan i kollektivet … I sexårsåldern får de göra den första bekantskapen med Marx och Lenin … Ungdomens uppgift är att bygga den socialistiska staten.«
Kommunismen har i Tjeckoslovakien medfört en kränkning av de traditionella demokratiska fri- och rättigheterna, missbrukande av den personliga integriteten, förtryck, tvång och tortyr, fastslår Palme. »Men dess kanske största skada ligger i risken för en förstöring av människornas mentalitet, av deras vilja, tro och strävan, som gör att man kan ledas att tvivla på att ur detta ideologiska moras kan stiga något som så att säga ur sitt eget värde kan hämta nog kraft att stå emot den kommunistiska anstormningen.« Och även i öst är det ungdomens situation som Palme uppehåller sig vid. Många har givit upp, andra anpassat sig. Med det finns en annan kategori, »som undgått att infekteras av krigsårens amoralitet och efterkrigsårens andliga vakuum och för vilka jakten efter ett verksamt ideologiskt alternativ blivit centralproblemet.« Det är ingen rörelse, parti eller underground, »bara en tendens i den enskilda människans uppgörelse med sig själv och sitt samvete«.
Men Palme drar också intressanta paralleller till missförhållanden i väst. Det verkar som om denna tendens skulle vara antimaterialistisk, skriver han, som om man sökte sig fram mot en idealism »som reagerar lika starkt mot den kommunistiska tvångsmentaliteten som mot den atmosfär av kompromisser och halvsanningar som kommit många av de gamla idealen att framstå som tomma skal, utan motståndskraft och inre värden. Det är en regeneration, en förnyelse och ett sökande efter nya, hållbara värden.«
Några månader tidigare hade Olof Palme skrivit sina första artiklar i en socialdemokratisk tidning, Afton-Tidningen. Intressant nog var en av dem en anmälan av en engelsk nyutgåva av Marx och Engels Kommunistiska manifestet. Det är väl inte helt orimligt att tänka sig att det var Palmes första kontakt med skriften, och hans anslag är fyllt av respekt för den hundraåriga pamfletten och dess genomslagskraft.
»Om kännetecknet på en boks storhet är dess makt över människornas sinnen, dess förmåga att utgöra drivkraften och ledstjärnan för en jättelik social och politisk rörelse, torde få böcker kunna jämföras med det Kommunistiska manifestet. På knappa 25 sidor har Marx och Engels sammanfattat en historisk filosofi, en kritisk analys av socialistisk idélära och ett konkret revolutionärt aktionsprogram. Det är skrivet i en stil som i fråga om dramatisk intensitet, gnistrande klarhet och passionerad segerstämning inte kan lämna något övrigt att önska. Så har också manifestet blivit historiens främsta politiska stridsskrift vars betydelse och inflytande ännu knappast kan överblickas. Tvärtom frapperas man vid en genomläsning av hur det ännu på ett sällsamt sätt synes handla om samtida problem. Dess grundläggande idéer äger till stor del samma giltighet nu som för hundra år sedan, även om de tio punkterna i dess konkreta handlingsprogram för de mest utvecklade länderna mestadels realiserats i demokratiska stater.«
Huvuddelen av recensionen ägnas sedan åt att i starkt positiva ordalag referera den engelske statsvetaren och labourledaren Harold Laskis förord. Framför allt instämmer Palme i Laskis försök att rädda Manifestet från den vantolkning de menar att dagens kommunister utsatt det för. Laski vill visa hur kommunismens verksamhet sedan Oktoberrevolutionen varit ett »fullkomligt förnekande av den anda som besjälade manifestets författare«. Marx och Engels drömde aldrig om statsmaktens centralisering hos ett enda parti, en kommunistisk diktatur över resten av samhället. »Marx betvivlade aldrig nödvändigheten av de traditionella demokratiska fri- och rättigheterna, åsikts- och yttrandefrihet, fria och allmänna val, majoritetsvälde osv. utan vilken varje omvälvning vore av ett högst tvivelaktigt värde.
Det är en blodig ironi att de kommunistiska partierna världen runt, vars program och handlingssätt i alla väsentliga drag är beroende av skiftningarna i Moskvas utrikespolitik, skall framträda som de sanna arvtagarna till Marx kommunistiska manifest, med tanke på det inflytande det haft över västerländsk socialism i allmänhet«, sammanfattar Palme. »Sett ur den synvinkeln blir läsningen av Laskis introduktion inte bara en intellektuell njutning, det blir något av en livsbetingelse.«164
Lägger vi till dessa tre artiklar Palmes försvar för den svenska neutralitetspolitiken från Kenyon våren 1948 finner vi en Palme som de senaste åren rört sig klart mot vänster. I viktiga avseenden befinner han sig mitt i det socialliberala konsensus som i övergripande frågor håller på att växa fram i Sverige vid denna tid: provästlighet, antikommunism och social reformpolitik. Samtidigt är de åsikter Palme presenterar i sina artiklar outvecklade, ännu inte helt skarpa i kanten, eller ska man kanske säga nyanserade? Han förhåller sig t.ex. i viktiga avseenden självständigt gentemot borgerlighetens ledande opinionsbildare Herbert Tingsten. Även om hans Amerikabild är positiv är den betydligt mer sammansatt än Tingstens, och när det gäller neutralitetspolitiken är han uppenbarligen beredd att ge den en chans innan en formell uppslutning på USA:s sida är aktuell. Antikommunismen kopplades inte till någon motsvarande antisocialism. Artikeln i Afton-Tidningen publicerades bara några månader efter det inrikespolitiskt polariserade riksdagsvalet 1948. De borgerliga partiernas attacker mot socialdemokratins frihetskvävande planhushållning hade varit det hårdaste sedan kosackvalet 1928, där Sven Palme gjort sina kraftiga utfall mot socialdemokraterna. Olof Palme framhöll i efterhand gärna hur han fängslades av de borgerliga partiernas främste motståndare, den socialdemokratiska finansministern Ernst Wigforss. I en debatt våren 1947 mellan Wigforss och den blivande högerledaren Jarl Hjalmarson ska Palme ha tyckt att Wigforss tog hem diskussionen.165
I själva verket ryms de åsikter Olof Palme redovisade 1948/49 mycket väl inom den socialdemokrati som mot decennieskiftet blivit betydligt mindre radikal än de varit några år tidigare. Med en annan bakgrund och med andra nätverk hade en anslutning redan vid den här tiden till partiet, eller dess studentförbund, inte framstått som särskilt uppseendeväckande. Istället kom Palme under de kommande åren att ägna sig åt studentpolitik på internationell nivå.