En av dem som med stor behållning läste Olof Palmes recension av Norman Mailers De nakna och de döda var Bo Kärre, ordförande i Sveriges förenade studentkårers, SFS, internationella utskott. Kärres reaktion var omedelbar: honom måste vi försöka rekrytera till det internationella studentarbetet. Snart var kontakt etablerad och Palme tackade omedelbart ja. Detta samtal kom att få avgörande betydelse för Olof Palmes kommande fem år. Han avancerade snabbt från biträdande sekreterare till sekreterare och ordförande för internationella utskottet. 1952 blev han SFS:s ordförande. Men framför allt kom Palme snart att bli en av förgrundsgestalterna i det internationella studentarbetet.
Den öppna situation som rådde i de internationella relationerna direkt efter andra världskriget påverkade också studentsamarbetet. I augusti 1946 samlades studenter från ett 40-tal länder till en världsstudentkonferens i Prag, och i samband med den bildades en ny international, International Union of Students, IUS. Uppslutningen blev omfattande både från Öst och Väst och det fanns också ett betydande inslag av studentorganisationer från Tredje världen. Det östeuropeiska inflytandet var emellertid från början starkt, högkvarteret låg i Prag och verksamheten finansierades i stor utsträckning av Moskva.
De hårdnade internationella motsättningarna i kalla krigets kölvatten, och inte minst Pragkuppen, fick omedelbart konsekvenser för IUS. IUS anklagades från Väst för att i allt för stor utsträckning politisera sin verksamhet. Frågor som inte direkt rörde studenternas fackliga intressen fick en mer framträdande plats.166 Prokommunistiska organisationer sades prioriteras framför provästliga. Särskilt uppmärksammad blev uteslutningen av det jugoslaviska förbundet i samband med brytningen mellan Stalin och Tito.
IUS passade bra in i tidens sovjetiska folkfrontsstrategier. Genom internationella organisationer för t.ex. ungdomar, kvinnor och fred försökte man bygga breda, men Moskvakontrollerade massorganisationer. Ett initiativ som väckte stor uppmärksamhet, och omfattande stöd, vid denna tid var Stockholmsappellen, en internationell namninsamling för ett förbud mot kärnvapen.
Sveriges förenade studentkårer tillhörde grundarna av IUS, men redan i samband med Pragkuppen 1948 lämnade man organisationen som en av de första västliga studentförbunden. Den direkta orsaken var att IUS mitt under kuppen hade sänt lyckönskningar till de kommunistledda aktionsutskotten vid Praguniversitet.167 De flesta nationella organisationer, inklusive de brittiska och amerikanska, bestämde sig emellertid för att stanna kvar.
Palmes internationella uppdrag inom SFS utvecklades snabbt. Redan i april 1949 for han på en rundresa till flera östeuropeiska länder. Några av sina intryck från Tjeckoslovakien förmedlade han i understreckaren i Svenska Dagbladet. En av dem som gav honom underlag för hans reflexioner där hette troligtvis Jelena Rennerova, en jämnårig studentska. Vid jultid samma år gifte sig de bägge ungdomarna med varandra. Något äktenskap i egentlig mening var det emellertid inte de ingått. Jelena flyttade aldrig ihop med Palme, hon bosatte sig så småningom i Uppsala och började läsa medicin. Det rörde sig med all säkerhet om ett skenäktenskap för att möjliggöra för henne att lämna Tjeckoslovakien.168 Parallellerna till moderns flykt från Lettland inställer sig osökt när man försöker förstå bakgrunden till hans agerande. Olof Palme och hans familj fortsatte för övrigt att ha goda kontakter med Jelena under hela hans liv.
I december 1949 samlades representanter för ett tiotal västliga studentorganisationer i London för att överlägga om vilken taktik man skulle inta gentemot IUS. Det visade sig svårt att enas om en gemensam linje. Några viktiga nationella studentförbund, framför allt de skotska och engelska, var fortfarande ovilliga att bryta förbindelserna. De menade att de kulturella och sociala mötesplatser som IUS skapat för studenter från hela världen var betydelsefulla, och att det var viktigt att finnas med för att kunna påverka IUS:s utveckling. Ett utträde skulle innebära att man förlorade kontakten med bortåt hälften av världens studentorganisationer. Flera delegationer intog en mellanposition. En minoritet pläderade för att omedelbart bryta kontakterna med IUS. Sverige kom att gå i spetsen för denna riktning och den som framför allt formulerade SFS:s linje var Olof Palme. Svenskarna ville att man »framför allt borde diskutera den rent principiella frågan om i vilken omfattning politiska diskussioner borde få förekomma i en studentorganisation och i vad mån en studentorganisation finge företa politiska aktioner«. Den svenska linjen var här stor restriktivitet. Den opolitiska Student-as-such-principen skulle gälla. Den engelske representanten gick till mycket skapt attack mot SFS:s inställning »varefter diskussionen urartade och snedvreds till en ensidig och häftig diskussion mellan /denne/ och Palme, som pågick i flera timmar«, heter det i den svenska delegationsrapporten.169
Palme menade att kompromisser var uteslutna. IUS såg studenterna som en politisk faktor i tjänst hos staten och studentorganisationernas huvuduppgift blev därför att vara politiska i ordets vidaste betydelse. En sådan inställning medger ingen kompromiss, den leder bara till en gradvis underkastelse.170
Resultatet av Londonkonferensen blev i praktiken ett bakslag för den svenska linjen. Det var ännu för tidigt att samla de provästliga studentorganisationerna i en ny organisation. Men situationen kom att förändras när IUS höll sin världskongress i Prag sommaren 1950. SFS var ju inte medlem i IUS, och skulle därför normalt inte delta. Efter långa diskussioner och diverse palavrer beslöt svenskarna ändå att acceptera en inbjudan att sända en observatör dels för att hålla sig informerade och dels, detta var Olof Palmes huvudargument, för att kunna hålla kontakten med de västliga studentförbunden, som så gott som mangrant skulle finnas där.171 Delegaten blev Olof Palme.
De intryck Palme fick från Pragkongressen kom för ett helt liv att prägla hans inställning till kommunismen. De blev en central referenspunkt i hans diskussioner med vänsterradikaler. Gång på gång återkom han till sina erfarenheter av hur den stalinistiska propagandaapparaten hindrat varje form av seriöst meningsutbyte. I en lång rapport har han livfullt beskrivit och analyserat kongressen.172
Han skildrar med inlevelse den yttre ramen för kongressen.
»Kongressdeltagarna fick ett storartat mottagande i Tjeckoslovakien. Vid gränsen mötte mässingsorkestrar, barn och ungdom med blombuketter, studentdelegationer med hälsningsanföranden. Hela Prag var smyckat och officiellt i feststämning till kongressens ära. På nästan varje hus hängde jätteporträtt av Stalin och Gottwald och överallt i staden hade man satt upp ilsket rödfärgade schabrak och banderoller med hälsningar och fredsappeller. Vissa kvällar belyste strålkastare Hradcanys och riksmuseets fasad och gator och torg var illuminerade. Folkfester anordnades med militärorkestrar som spelade och pionjärer och blåskjortor som dansade ringdans på Wenzelplatsen, stadens största torg. Sista dagen hade man anordnat en jättedemonstration med tal av republikens spetsar och en ’allegorisk procession’ för freden. Det allegoriska bestod i plakat med symboliska teckningar av ’Wall Street’ och storfinansen samt hundratals porträtt av Stalin … Det måste från början framhållas att kongressen främst var ett politiskt massmöte«, fortsätter Palme. »Någon saklig debatt i egentlig mening förekom inte. Studentfrågor voro helt underordnade de politiska manifestationerna. Det är därför fullständigt meningslöst att ge ett detaljreferat av kongressens förhandlingar.«
Invigningen ägnades främst fredsdemonstrationer, attacker mot USA:s imperialism och reverenser för Sovjets fredssträvanden. Och inte blev det bättre när förhandlingarna startade:
»Den förste talaren var överstelöjtnant Kan Buk, Nordkorea. Han var iklädd uniform och medförde en bazooka och två gevär till talarstolen. Hans anförande var fruktansvärt hätskt och kulminerade i ropet: ’Död åt de amerikanska inkräktarna i Korea.’ Efter talen följde en 30 minuters demonstration. Kongressens grundton var anslagen.«
Västeuropeiska kritiska tal, framför allt den engelske delegaten Jenkins, bemöttes med våldsamt skrikande, buande, visslande. En student från Guadeloupe som svarade på Jenkins tal »bars runt hallen under skrik: ’Down with imperialism’«.
Många hann inte tala på grund av välregisserade politiska demonstrationer och ovationer.
»Sammanlagt förekom ungefär 400 dylika demonstrationer och de upptog sammanlagt drygt hälften av sammanträdestiden. Dessa demonstrationer omfattade: stå upp och applådera, gratulations- och omfamningsscener i talarstolen, bärande av fredskämpar runt salen, marscherande med Stalinporträtt runt salen samt, framför allt, talkörer. Populäraste demonstrationsämnen voro, i ordning
a. Stalin (’Stalin’, ’Stalin’, ’Stalin’)
b. Korea (’Hands off Korea’)
c. Fred (’Vive la Paix’)«
Sammanfattningsvis menade Palme var kongressen
»ett led i östblockets politiska propaganda, närmast i den nu aktuella fredshetsen, som djupast syftar till att grundmura föreställningen om Sovjetunionen som de fredsälskande krafternas främsta banerförare för att en eventuell rysk aggression ögonblickligen godtas som en fredshandling … Det groteska i denna fredspropaganda belyses av att man kunde framhålla att ’kampen för freden förenar oss alla oberoende av politisk eller religiös uppfattning’, för att i nästan samma andetag förklara att ’när vi ropar’ ’vi vill ha fred’ så menar vi ’ned med imperialismen och kapitalismen’.
Allmänt kan sägas att kongressen blev ett fruktansvärt exempel på hur långt en skickligt dirigerad masspsykos kan driva människor att förnedra sig.«
Olof Palme fick aldrig tillfälle att tala under kongressen, utom i ett kortare inlägg i en ordningsfråga som gällde just hans rätt att yttra sig. I det tal han förberett börjar han med att presentera läget för studenter i Sverige, om den ojämna sociala rekryteringen som regeringen försöker åtgärda. Men snart följde en generalattack på IUS. Han beklagade djupt vad han dittills sett av kongressen. Han tog framför allt upp fredsfrågan. Fredsarbetet måste ta hänsyn till de skilda förutsättningar som råder i olika delar av världen. Det måste bygga på bred studentsolidaritet som innefattar rätt till utbildningen för alla med intellektuella kvalifikationer, oavsett ras, politisk uppfattning eller ekonomiska förutsättningar. Det måste också motsätta sig undertryckande av akademisk frihet, oavsett om det är i Sydafrika, Spanien eller Östeuropa. Han tog kraftigt avstånd från Stockholmsappellen, som bara brännmärkte dem som startar atomkrig.173
Palmes referat fick inte stå opåtalt. En delegation från svenska Clarté, som på eget initiativ tagit sig till Prag, invände mot Palmes skildring. Den gav en ofullständig ovederhäftig bild, menade en av Clartéisterna, Hans-Göran Franck, som i sinom tid skulle bli en av Palmes kamrater i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Han förnekade att den ryske ordföranden styrt manifestationerna eller att delegater hindrats att tala. Ingen, inte ens Palmes västliga meningsfränder hade röstat emot fredsresolutionerna, hävdade Franck.174
Om erfarenheterna från Pragkongressen i dessa avseenden var nedslående innebar de från Palmes perspektiv en stor framgång. Det enade de västorienterade företrädarna. Det samarbete som inletts i London ett drygt halvår tidigare stärktes. De oppositionella grupperna (förutom Sverige också USA, England, Skottland, Kanada, Australien, Danmark, Norge, Finland, Nya Zeeland) höll nära kontakt och träffades till regelbundna överläggningar under kongressen. De samordnade sina inlägg och agerade gemensamt. När kongressens majoritet skickade ett fördömande av den amerikanska aggressionen i Korea till FN:s säkerhetsråd, skickade de oppositionella ett eget telegram till stöd för FN:s linje.
Och viktigast av allt, nu fanns det en enighet om den svenska uppfattningen att oppositionen definitivt borde bryta med IUS och bilda en egen sammanslutning. Palme drev den konsekvent under Pragkongressen, och bidrog aktivt till att »åstadkomma en nödvändig skärpning« av västorganisationernas uttalanden och resolutioner. På förslag av Palme fick också de nordiska länderna i uppgift att anordna en oppositionskonferens senare samma år.175
Den internationella studentkonferensen hölls på Kårhuset i Stockholm den 17–21 december 1950. Delegationer från 21 organisationer deltog, i huvudsak västeuropeiska, men även från USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland. Dessutom var ett antal östeuropeiska exilorganisationer inbjudna som observatörer.176 Det fanns fortfarande betydande taktiska skillnader mellan olika länder. Några hade ännu inte brutit med IUS, t.ex. England. USA:s delegat, Al Loewenstein, var företrädare för en betydligt mer hårdför linje, och gick till kraftig politisk attack mot IUS. Han anslog rent storpolitiska tongångar, »som kom dem som deltagit i IUS-möten att osökt tänka på sovjetdelegaternas mest vildsinta orationer«, skrev svenskarna beklagande i sin kongressrapport. En majoritet i mitten, och dit hörde nu Sverige, ville hitta en lösning som ändå möjliggjorde bildandet av en ny organisation.
Den svenska linjen segrade. Resultatet av konferensen blev en ny internationell sammanslutning, International Student Conference, ISC, men ännu inte en öppet konkurrerande studentinternational. Dragen av kompromiss var otvetydiga. Den nya skapelsen var mycket löslig, såväl till program som organisation. Stor vikt lades vid att verksamheten skulle inriktas på studentfrågor i snäv mening, student-as-such-principen. Ingen gemensam ledning valdes, istället delegerades de gemensamma arbetsuppgifterna till de olika nationella förbunden. Särskild betydelse lades vid skapandet av ett internationellt biståndsprogram, Students Mutual Assistance Program, SMAP. Enligt den svenska delegationens sammanfattande rapport var det västliga samarbetets möjligheter på studentplanet beroende av den kraft och omfattning med vilken man genomför SMAP.
Längre än så gick det inte att komma just nu, löd Olof Palmes sammanfattande kommentar. Men han såg ljust på framtiden. Vid nästa ISC-konferens, som hölls i Edinburgh i januari 1952 konstaterades också att den lösliga strukturen och den bristande ledningen gjort att många av de delegerade arbetsuppgifterna aldrig utförts. Och de organisatoriska formerna stramades mycket riktigt upp. Vid konferensen inrättades ett permanent koordinerande sekretariat, COSEC, som kom att placeras i Leiden, Nederländerna. En form av styrelse, en Supervision Committee med sex ledamöter utsågs också, med Olof Palme som ordförande. En väsentlig skillnad mot Stockholmskonferensen var ekonomin. Plötsligt kunde ISC disponera över betydande ekonomiska resurser. Dessa tillsköts i allt väsentligt genom det amerikanska förbundet, USNSA.177 Men varifrån kom pengarna egentligen? Och fanns det andra intressenter än idealistiska unga antikommunister bakom den nya organisationen?
I sitt marsnummer 1967 avslöjade den amerikanska tidskriften Ramparts att det amerikanska studentförbundet NSA under lång tid fått sin internationella verksamhet i huvudsak finansierat av CIA. Men inte nog med det, CIA hade också genom olika fonder betalat merparten av den internationella studentorganisationen ISC:s verksamhet. CIA hade sedan 1953 stått för mellan 85 och 90 procent av ISC:s kostnader. I huvudsak hade pengarna förmedlats genom en särskild New York-baserad fond, Foundation for Youth and Student Affairs, FYSA.178
I Sverige riktades självfallet blickarna mot Olof Palme, en av ISC:s grundare. Palme dementerade kraftfullt att han skulle ha haft någon som helst kännedom om CIA-kopplingarna:
»Om detta är riktigt så är det ytterst beklämmande, beklämmande därför att organisationen blivit förd bakom ljuset. De har visat falsk flagg och bedrivit hemlighetsmakeri, sådant som vi bekämpade. Det är ett svek bakom de idéer som låg bakom bildandet av den internationella studentorganisationen ISC… Det är i och för sig inte att förvåna att amerikanerna hade ett akut intresse för den nya organisationen. Man måste komma ihåg att det var det kalla krigets hårdaste period och stalinismens värsta år.«
Han gav sedan sin bakgrund till Stockholmskonferensen 1950:
»I det läget kunde två tendenser urskiljas, två riktningar. En som ville bilda en antikommunistisk sammanslutning och en som arbetade för att vi skulle förverkliga den ursprungliga målsättningen, en organisation för utbildningsfrågor, studiesocial verksamhet och hjälp åt studenterna i de fattiga länderna. Så kom på svenskt initiativ mötet i Stockholm 1950. Vi utkämpade under detta möte en mycket hård strid mot amerikanerna och andra som ville ha en antikommunistisk organisation. Vi segrade men det var hela tiden en svår balansgång, för u-ländernas studenter ville inte ha en helt och hållet opolitisk sammanslutning. Sedan kom problemet med pengarna. En del klarade vi på medlemsavgifter, men de stora utgifterna för exempelvis resor till konferenser, klarade vi inte utan att tigga. Bl.a. vände vi oss till amerikanska fonder. En av dem var den nu som CIA-fond utpekade FYSA. Vi undersökte så gott vi kunde fonden och dess styrelse och fann att den var helt klanderfri … Oss ovetande var det alltså CIA-pengar som betalades ut … Man sade oss att en stor del av pengarna kom från den amerikanska fackföreningen CIO.«179
Är Palmes förklaring rimlig? Är det möjligt att Olof Palme, som var den nya organisationens självklare ledare, inte förstod varifrån de tiotusentals dollar som mot slutet av hans ordförandeperiod plötsligt strömmade in i organisationen hade sitt ursprung? Och stämmer Palmes beskrivning av den nya organisationens uppkomst?
Det kalla krigets utbrott från 1947 innebar inte bara militär upprustning och terrorbalans. Det innebar också ett ideologiskt krig, en kamp om själarna. Vi har ovan med Olof Palmes ord kunnat följa hur skrupulöst, men kanske inte alltid så skickligt, IUS användes av Sovjetunionen för att vinna inflytande över den internationella studentrörelsen. Västs metoder var inte mindre fördomsfria.
Det är numera väl känt hur den amerikanska regeringen direkt genom CIA och genom de fonder de på olika sätt kontrollerade investerade enorma resurser i detta krig.
Mest uppmärksammad är kampanjen för att vinna över de intellektuella. Med hjälp av CIA-finansierade fonder lyckades man knyta en imponerande samling europeiska författare och konstnärer till projektet Congress for Cultural Freedom, som publicerade uppburna tidskrifter som Encounter, Preuves och der Monat. Intellektuella som André Malraux, Arthur Koestler, Arthur Schlesinger, Isaiah Berlin, Raymond Aron och George Orwell intog framträdande positioner och samarbetade nära med de CIA-representanter som stod i ledningen för projektet. Betydligt fler skrev för dess tidskrifter eller deltog i dess aktiviteter. Som Frances Stonor Saunders visat i Who Paid the Piper var syftet mindre att skapa renodlade propagandaorgan för den amerikanska politiken och mer att försöka hindra vänsterintellektuella att lockas över till den andra sidan. Projektet hade för övrigt också en svensk avläggare, tidskriften Kulturkontakt med Ingemar Hedenius som redaktör. En vanlig fråga har i efterhand blivit hur mycket de inblandade visste om varifrån pengarna till de välhonorerade artiklarna och flotta konferenserna egentligen kom, och i vilken utsträckning sponsringen också påverkat innehållet i vad de skrev.180
Också barn och ungdomar var utsatta för amerikanernas intresse. World Assembly of Youth, WAY, där socialdemokraternas ungdomsförbund SSU var en aktiv medlem och ofta hade personer i ledningen, var en annan av de internationella organisationer som fick generösa bidrag från FYSA och andra amerikanska fonder.181
På samma sätt intresserade sig CIA och amerikanska State Department för den icke-kommunistiska arbetarrörelsen, där den socialdemokratiskt ledda var den viktigaste. Även här splittrades den fackliga international som rekonstruerats efter andra världskriget och den provästliga Fria Fackföreningsinternationalen, FFI, bildades 1949. Framför allt genom de amerikanska fackliga centralorganisationerna, från 1955 sammanslagna till AFL-CIO, pumpades betydande summor amerikanska statliga pengar in i det internationella fackliga arbetet, inklusive FFI.182
Även när det gäller de kulturella aktiviteterna var den europeiska socialdemokratin av stort intresse för CIA. Willy Brandt var en viktig kontakt för arbetet i Västtyskland, och flera nyckelpersoner inom brittiska Labour, som Hugh Gaitskell, Anthony Crosland och Dennis Healy var knutna till projektet.183
Det är mot denna bakgrund knappast förvånande att amerikanerna tidigt intresserade sig för den internationella studentrörelsen. Åtminstone från 1949 var det en uttalad strävan från CIA:s Office of Policy Coordination, OPC, som ledde den psykologiska motoffensiven, att samla de IUS-kritiska organisationerna i en provästlig organisation. Enlig Karin Paget, som studerat den amerikanska studentrörelsen efter andra världskriget, och på vars arbete nedanstående i stor utsträckning bygger, fanns det två problem förknippade med att från USA:s sida genomföra sin linje.
För det första, såväl det amerikanska studentförbundet USNSA som de internationella fora som snart ledde fram till bildandet av ISC var demokratiska organ med årliga kongresser som valde sina ledningar. Det gick inte utan vidare att handplocka ledare till sådana organisationer, på samma sätt som man kunde styra och handplocka sammansättningen av t.ex. ledningen för Congress for Cultural Freedom.
För det andra fanns hos många utländska studenter och studentorganisationer, även sådana som inte var uttalat prokommunistiska, en skepsis mot USA och amerikanska syften. Det amerikanska inflytandet måste kunna tonas ner för att ett sådant projekt skulle kunna ros i hamn.184
Det var framför allt det amerikanska studentförbundets internationella verksamhet som var av intresse för CIA. Den var uppdelad på flera organ, förutom USNSA:s internationella utskott fanns också HIACOM, baserad på Harvard. Det mesta av den internationella hjälpverksamheten gick över det New York-baserade World Student Service Federation, WSFS, som i sin tur samarbetade nära med International Student Service i Genève.
Ett viktigt steg i de amerikanska myndigheternas försök att knyta kontakter med den oppositionella studentrörelsen togs sommaren 1949, när en grupp studenter från USA, Storbritannien och Sverige genomförde en en och en halv månad lång rundresa i Tyskland. Syftet var att kartlägga förhållandena för de tyska studenterna och etablera kontakt med den tyska studentrörelsen. Studieresan kan ses som ett led i de amerikanska myndigheternas strävan att reformera och demokratisera den tyska högre utbildningen, vars studenter och lärare varit så nära knutna till den nazistiska staten. Men projektet bidrog också till att knyta representanter för de tre länder som kom att leda uppbygget av en ny internationell organisation närmare varandra. Och framför allt, som den ansvarige för projektet, Tom Farmer uttryckte det i en intervju med Karen Paget: Det gav dem Olof Palme.
Tom Farmer var en juridikstuderande och underrättelseofficer, som 1949 på HIACOM:s förslag skickades till Tyskland. Projektet finansierades av de amerikanska militära styrkorna i Tyskland, så småningom med stöd också av Rockefeller Foundation. En av de svenska representanterna i 1949 års rundresa var alltså Olof Palme. Palme och Farmer samarbetade nära under vintern 1949–50, och tillsammans med andra amerikanska studentledare för att förbereda 1950 års Tysklandsseminarium. De diskuterade ingående programmet, vilka deltagare som borde bjudas in osv.
I Palme hittade Farmer den person som utåt skulle kunna stå i ledningen för det amerikanska projektet. Palmes uppfattning om det internationella läget, omöjligheten att samarbeta med det kommunistledda IUS och nödvändigheten att arbeta för att bygga upp en alternativ organisation stämde överens med Farmers och andra amerikanska studentledares uppfattning. Inte minst hade Palme en annan fördel. Han kom från det neutrala Sverige. Och detta var alltså av utomordentlig betydelse för att projektet inte skulle uppfattas som ett led i ett amerikanskt försökt att nå ideologiskt världsherravälde. Inte minst gällde detta de viktiga studentgrupperna i tredje världen.185
Palmes syn på IUS:s och nödvändigheten att bygga en ny organisation känner vi. Men hur såg Palmes uppfattning om det internationella läget ut? Det är uppenbart att han såg sig som en soldat i det kalla kriget. Omkring 1950 är han, som så många andra djupt orolig för den kommunistiska aggressionen. Mitt under Koreakrisen sommaren 1950 skriver han till en av sina amerikanska studentvänner: »Ja, Rob, klockan är fem på morgonen och världen är bedrövlig. Korea är skrämmande. Lägg till detta alla andra omskakande faktorer, som de amerikanska väljarna, MacArthurs och Trumans uttalanden, och det blir nästan hopplöst. Om vår konferens över huvud taget kommer att samlas, blir det kanske den sista fria som hålls på mycket länge.«186
Palme djupnar i sin antikommunism. I ett annat brev vid denna tid i samband med att han utgjuter sig över IUS:s manövrerande tar han till följande drastiska formuleringar: »Det låter kanske som ett tal av senator McCarthy, men i denna rad av hårda fakta är det nu dags för McCarthyism.«187
I den svenska debatten ansluter han sig till de som hårdast angriper den s.k. tredje ståndpunkten. I SFS:s tidning Studenten genomför han ett veritabelt lustmord på en av sin ungdoms favoritpoeter, Karl Vennberg, som i tidskriften Clarté kritiserat SFS:s agerande i den internationella studentrörelsen.
»Vennberg är en komplicerad natur. Huruvida hans tredje ståndpunkt är en plausibel lösning och hururvida hans koncentrering på avarterna i de västliga demokratierna av något skäl är principiellt berättigad ska inte närmare beröras i detta sammanhang … Det hemska är metoden. Omedvetet har han trasslat in sig i samma härva av ändamål som helgar medlen, vilken han själv uttryckligen förkastar som handlingsprincip … För att bekämpa intellektuell nedbusning busar han ner sig själv, mot schabloner använder han schabloner. I sin strävan att vara radikal prostituerar han de sant radikala idéerna … När han vill öppna ögonen på folk tar han på sig den ensidiga fixeringens skygglappar. Receptets detaljer följer traditionella schabloner: Förvräng fakta i önskad riktning, smutskasta en eller flera namngivna personer; det slår an bättre än om man riktar sig mot tankar och känslor … Plocka in några halvt sentimentala halvt idealistiska fraser som kan leta sig ner i nostalgiska hjärtan … Slutligen, kräk upp hela anrättningen med all den pompa som ställningen som erkänd kulturprofet medför. Det finns ingen anledning att betvivla Vennbergs ärliga uppsåt, han skriver inte heller mot bättre vetande. Den enda plausibla förklaringen är omdömeslöshet och intellektuell slapphet.«
Palme citerar avslutningsvis Arthur Koestler som beskriver
»det dilemma unga intellektuella i 30-talets Berlin med fixeringar liknande Vennbergs, råkade i: ’We craved to the single- and simpleminded. Intellectual selfcastration was a small price to pay for achieving some likeness to comrade Ivan Ivanovitch’ … den potentiella parallellen behöver inte utföras i detalj. Den ger sig.«188
Det var alltså under IUS-konferensen i Prag sommaren 1950 som de västliga organisationerna enades om att det var dags att samlas till en oppositionell konferens för att diskutera ett mer formaliserat samarbete. Det var självklart att det var Palme och SFS som skulle stå för värdskapet, formellt med de danska och norska studentförbunden som medarrangörer.
Palme gick till verket med stor skicklighet. Han var mycket medveten om att tveksamheten fortfarande var betydande hos många av de europeiska studentförbunden inför att bryta alla kontakter med IUS. Det betyder att konferensens syften måste begränsas, skriver han till en amerikansk vän. Resultatet blir vagt, vilket kanske trots allt inte är så dumt. Det gäller att inte sticka ut för kraftigt. Konferensen får inte bli ett korståg mot de onda männen i Kreml, det får inte bli någon MRA-tillställning. Vidare bör man undvika långa diskussioner om stadgar. Slutligen måste frågan om relationer till studenter i de koloniala länderna vara central.189
Särskilt känslig var situationen i England. Det engelska förbundet utgjorde enligt planerna, tillsammans med det svenska och amerikanska, kärnan i den västliga motoffensiven, men bland de engelska studenterna fanns en stark opinion mot att bryta med IUS. Palme åkte själv över till det brittiska förbundets kongress i Liverpool i november 1950 där skepsisen mot Stockholmskonferensen var betydande. I ett framgångsrikt försök att underlätta ett positivt beslut lovade Palme kongressdeltagarna att han personligen skulle försöka få stöd hos arrangörerna för att även IUS skulle inbjudas. Detta var uppenbarligen en taktisk fint. Palme visste att detta inte skulle bli fallet, det var ju han själv som var huvudarrangör och en sådan inbjudan skulle strida mot hela hans strategi för Stockholmskonferensen.190
Palme fick lägga ner betydande ansträngningar på att finansiera Stockholmskonferensen. Ännu fanns uppenbarligen inga CIA-fonder att ösa ur. Den summa man ansåg sig behöva, 18 000 svenska kronor, var en droppe i havet jämfört med de enorma resurser som bara några år senare ställdes till de provästliga studenternas förfogande, men beredde honom ändå betydande svårigheter. En första grundplåt kom från den svenska regeringen, som anslog 5 000 kronor, och som därmed officiellt engagerade sig i kampen mot den kommunistledda studentrörelsen. Resten försökte han samla in från svenska storföretag. Till sin danske samarbetspartner skrev han beklagande att vi klarar inte ekonomin »utan understöd av ’obskyra’ företag. Bl.a. har vi fått 1 000:– av Kooperativa förbundet och 1 000:– av LM Ericsson. Jag hoppas att det inte gör för mycket. Det sker helt i det tysta och naturligtvis ’no strings’. För dem är det en skatteteknisk fråga.«191 I ett brev till direktör Elam Thunhammar på Elektrolux utvecklar han tydligt konferensens målsättning och anslår samtidigt tongångar som han anar går hem i dessa kretsar:
»Denna konferens torde redan nu kunna betecknas som något av en vändpunkt i det internationella studentsamarbetet … Det gäller även att finna en grundval för samarbetet med de studenter, framförallt i de afrikanska och asiatiska länderna, vilkas speciella problem och svårigheter utnyttjas för en ensidig kommunistisk propaganda. Konferensen torde utan tvekan vara det mest betydelsefulla initiativ som svenska studenter har tagit på det internationella området.«
Det finns tecken på att kampanjen inte helt lyckades. Strax innan konferensen kunde organisationskommittén, förutom pengarna från regeringen redovisa 2 000 kronor från Asea, 1 000 kronor från vardera KF, LME, Svenska Jäst, Separator och TGOJ och 500 kronor från Stockholms bomullsspinnerier och Atlas Diesel. Ännu en lista på ytterligare företag att uppvakta utarbetades, men 5 000 kronor fattades. Varifrån dessa kom har inte gått att klarlägga. Det går inte att utesluta att amerikanerna på något sätt bidrog med de sista tusenlapparna.192
Som framgått var Stockholmskonferensen nämligen inte bara en intern studentangelägenhet. Den amerikanska regeringen följde utvecklingen på hög nivå. Av ett telegram till ambassaden i Stockholm, undertecknat av den amerikanske utrikesministern Acheson framgår att State Department »rekommenderade SFS att stödja konferensen i Stockholm 17–21 december och att man väl kände till såväl den formella som informella dagordningen för konferensen. State Department uttrycker klart intresse av att stödja bildandet av en internationell organisation, samtidigt som man påpekar att om man visar intresset allt för öppet kan detta motverka det goda syftet. Slutligen bad man ambassaden att samla in information kring konferensen och vidarebefordra den till Washington.193
Detta kunde ambassaden utan problem göra. Sedan ett tag tillbaka stod Olof Palme och några av hans studentkamrater, Bertil Östergren och Jarl Tranaeus, i regelbunden kontakt med den amerikanska ambassaden. De hade samarbetat »på varje tänkbart sätt«, skrev en förtjust ambassadtjänsteman.194 För Palmes del hade kontakterna pågått åtminstone sedan slutet på sommaren. Direkt efter Pragkonferensen hade han låtit sig »intervjuas« av amerikanska ambassadtjänstemän, och han namngav då tre av de svenskar som hade deltagit i konferensen i den delegation som skickats ner av Clarté, Hans-Göran Franck, Gunnar Claesson och Gunnar Svantesson. Ambassaden skickade omedelbart namnen vidare till Washington, kompletterade med utförliga biografiska upplysningar, inklusive adresser och telefonnummer. Det är känt att USA vid denna tid byggde upp sina egna register över opålitiga svenskar, och Palme bidrog uppenbarligen till denna verksamhet. Att han inte angav hela delegationen berodde enligt ambassaden på att Palme bara kom ihåg tre av de »sju eller åtta kommunistiska observatörerna och att de övriga fyra eller fem enligt vad han själv sa var helt okända och betydelselösa«.195 Möjligtvis var detta ett sätt för Palme att ransonera sin informatörsverksamhet; det kanske ändå inte kändes helt problemfritt att ange sina studentkamrater en masse. I den rapport som Palme skrev från Pragkonferensen, och som också tillställdes de svenska myndigheterna, har han inga problem att namnge åtta clartéister.196 Och 35 år senare är minnet ännu bättre: »Jag minns … ett tiotal svenska clartéister som var med och ropade där i Prag. De är välbeställda borgare nu. En del är fortfarande kommunister«, berättar han då för Dieter Strand.197
Under hösten träffade Palme ytterligare en intressant amerikan på besök hos ambassaden, Paul Hoffman. Hoffman hade under några år varit ansvarig för den europeiska Marshallhjälpen men skulle just tillträda chefskapet för Ford Foundation, en annan central finansiär av USA:s kalla krigsoffensiv vid denna tid. Hoffman, som »också var en Kenyonman« hade enligt Palme visat ett påtagligt intresse av att finansiera lämpliga studentprojekt, och Palme vidarebefordrade kontakterna till sina amerikanska studentkamrater.198
Stockholmskonferensen visade att det fanns tre frågor att brottas med för den nya organisationen, frågor som kom att uppta en stor del av organisationens, och inte minst Olof Palmes, uppmärksamhet och tankemöda under de kommande åren.
För det första, på vilken grund skulle enighet kunna uppnås mellan de provästliga organisationerna? För det andra, hur skulle relationerna mellan den västledda organisationen och de studenter i tredje världen som stod i centrum för kampen mellan öst och väst kunna utvecklas? För det tredje, hur skulle den nya organisationen finansieras? Frågorna hängde nära ihop.
Olof Palmes övergripande strategi var klar: Det gällde att gå försiktigt fram. Den nya organisationen skulle koncentrera sig på studentfrågor, och så långt som möjligt undvika att ta ställning i en rad frågor av mer politisk karaktär. Det fanns två huvudhinder på vägen: De grupper som fortfarande ville ha kontakter med IUS – och det gällde framför allt vissa grupper inom det engelska förbundet – och de som ville använda den nya organisationen för ett antikommunistiskt korståg.199 Bägge dessa linjer måste hållas i schack.
Den amerikanske delegaten Al Loewensteins tal, osande av antikommunism, på Stockholmskonferensen innebar ett allvarligt hot mot Palmes strategi. I samtal med den amerikanska ambassaden uttryckte han stor oro för att Loewenstein hade »bränt alla chanser för den amerikanska delegationen att ta ledningen över konferensen«.200
Palme hade inga svårigheter i att hålla med Loewenstein i sak, men i sitt sammanhang var det katastrofalt. »Ett uttalande av detta slag var fullständigt opåkallat vid just detta möte. Jag måste ärligt säga att de uttryck han använde och det sätt de framfördes på var för oss som har varit närvarande på olika IUS-sammankomster skrämmande lika de framställningar som ledande sovjetiska delegaterna gjort.« Brevet är riktat till en delegat till NSA:s kommande årsmöte, och Palme argumenterar hårt för att Loewensteins provokativa linje måste avvisas. Det är av stor betydelse att en ny organisation kan byggas upp. »Jag är övertygad om att en sådan organisation sinom tid kommer att bildas … Men innan dess krävs två saker. Det, låt oss säga politiska, klimatet måste vara gynnsamt och nödvändiga ekonomiska resurser och ett administrativt maskineri måste finnas till hands … När vi väl sätter igång måste vi ha en organisation som effektivt kan stå emot all smutskastning och påtryckningar som stalinisterna kommer att utsätta oss för.«201
Den plattform som skulle kunna samla de provästliga studenterna var alltså den formellt opolitiska student-as-such-principen, där ställningstaganden i sådant som inte rörde studentfrågor i snävare mening skulle undvikas. Samtidigt var det uppenbart att studenterna från tredje världen kom från miljöer där politiska ställningstaganden ofta var oundvikliga. Olof Palme insåg också snart att det inte gick att lägga samma principiella syn till grund för samarbetet med dessa studenter.
I ett brev till en amerikansk studentaktivist utvecklar Palme med stor vältalighet detta problem och sin syn på studenternas strategiska ställning i tredje världen. Där
»intar studenterna en nyckelposition. I stor utsträckning är det de små grupper som idag är studenter som kommer att avgöra var deras länder kommer att stå om några år, om de helt och hållet kommer att vara stalinistiska eller inte, om de kommer att vara korrupta eller progressiva, om de kommer att gynna sig själva eller arbeta för reformer och högre levnadsstandard. Hård nationalism, våldsamma krav på de färgade rasernas jämställdhet med de vita och uppror mot inskränkta feodala system verkar vara det som framför allt berör studenterna i dessa länder. Vi kommer ingenstans med demokratiska slagord när vi arbetar med dessa studenter, vi kan inte ’sälja’ demokrati till dem eller få dem att bli effektiva ideologiska korsfarare i kampen mot världskommunismen. Vad vi däremot kan är att försöka visa vår solidaritet med deras kamp för att själv förbättra sin situation, vi kan kanske visa dem att demokratin som metod är effektiv när man bygger en representativ studentorganisation, vi kan hjälpa dem konkret i alla de program och aktiviteter där vår studentorganisation har varit framgångsrik och vi kan hjälpa dem materiellt med vad helst de behöver. Det finns inga svepande löften eller politisk ära involverad i ett sådant program. Det kommer att bestå av smärtsamma försök, antagligen många misslyckanden och besvikelser, men tillslut kanske vissa framgångar av stor betydelse.«202
ISC vann på några år betydande framgångar på IUS bekostnad.203 Framför allt kunde Palme konstatera ett betydligt bredare deltagande från tredje världen. Detta riskerade samtidigt att utmana den balans mellan olika tendenser som Palme och hans lierade med så stora ansträngningar uppnått. I den rapport Palme lämnade till SFS efter Köpenhamnskongressen skildras livfullt kulturkrockarna.
Latinamerikanerna »karaktäriserades av en yvighet i tal och gester, en ordrikedom, ett förakt för procedur och en ständig anknytning till storpolitiska temata som uppväckte förundran, någon förvirring och ett icke obetydligt motstånd bland många europeiska delegationer.« De flesta latinamerikaner var »lika våldsamt antikommunistiska som antifascistiska. I många fall för de en mycket beundransvärd kamp mot diktatur och politiskt förtryck och flera av delegaterna ha åtminstone någon gång varit häktade av en eller annan totalitär regim. Dessa förhållanden måste man känna till för att förklara de latinamerikanska delegationernas ur europeisk synpunkt sett irrationella uppträdande vid konferensen.«
Detta ställde i praktiken på sin spets frågan om hur man skulle handskas med delegationer som »inte i första hand kommit till konferensen för att diskutera fackliga studentproblem i av oss vedertagen bemärkelse, utan för att finna moraliskt stöd i den kamp för elementära rättigheter de är engagerade i, vare sig det gäller politiskt förtryck som i flera sydamerikanska länder, rasdiskrimination som för israeliterna och afrikanerna eller kolonialism för flera delegater från Afrika och Asien. Ett uttalande från konferensen som klart fördömde ett sådant förtryck skulle för dem ha ett större värde vid hemkomsten än nog så omfattande utbytesplaner och informationsbulletiner.«
Problemet var nu hur man skulle kunna tillmötesgå dessa delegationers önskningar utan att samtidigt komma i konflikt med européernas studentfackliga grundinställning.204
Med stor lyhördhet parad med retorisk och organisatorisk skicklighet lyckades Palme manövrera mellan de olika riktningarna. Det var under dessa år Palme utvecklade sin erkända skicklighet att i kritiska lägen läsa av en situation och ingripa och åtminstone för stunden ena stridande synpunkter. Och nyckeln till Palmes framgång låg i hans förmåga att få varje deltagare att känna att de hade en viktig uppgift i ett projekt av stor betydelse.
Under ett avgörande läge på Stockholmskonferensen 1950, efter Loewensteins inlägg, när den stod och vägde mellan framgång och sammanbrott, höll den ännu blott 23-årige Palme ett drivet retoriskt tal. Han citerade ett inlägg från en delegat från ett kolonialt land under kongressen i Prag ett halvår tidigare som hade angripit kolonialmakternas dubbla budskap.
»Varav består den demokrati som det pratas så högt om? Det är mycket enkelt att ta reda på. Varhelst denna demokrati har tillämpats har resultatet blivit massivt lidande, elände, svält och död … Vi får inte glömma att oavsett vilka politiska uppfattningar dessa studenter har delas dessa känslor av alla studenter i dessa länder.« Just därför var det viktigt att konferensen fullföljde sina uppgifter, att något kom ut ur den. »Vi ska bortse ifrån om vi är ute efter att propagera för någon politisk ideologi eller vårt ideologiska arv eller vårt sätt att leva eller om vi tjänar mänskligheten. Jag känner bara att vi måste göra någonting.«205
Palme uppvisade över huvud taget under dessa år en imponerande förmåga att kombinera strategiskt tänkande med praktiskt organisationsbyggande. Han funderade mycket på hur det konkreta uppbygget, framför allt i tredje världen, skulle gå till. I ett brev till Herbert Eisenberger sommaren 1951 heter det:
»Vårt kanske största problem i dessa länder är att hjälpa till att skapa oberoende, icke-politiska, eller snarare icke-stalinistiska studentorganisationer. Vi måste antagligen början ovanifrån, uppmuntra regionala kontor och aktivt stödja bildandet av effektiva nationella förbund, som i sin tur arbetar för att bilda effektiva lokala organisationer, framför allt genom att formulera program som kan attrahera de enskilda studenterna. …
De regionala kontoren bör ledas tillsammans av lokala studenter och tekniska experter från mer utvecklade länder.«
Idén till denna modell har Palme inte format själv, och ursprunget är inte utan intresse:
»Det är i stora drag den modell som Fria fackföreningsinternationalen arbetar efter med uppseendeväckande god framgång. Vi har förresten mycket att lära av dem.«206
Flera år innan Palme själv aktivt knöts till den svenska arbetarrörelsen var han väl insatt i ett av de bäst organiserade kalla krigs-projekten, den provästliga, och delvis CIA-finansierade Fria fackföreningsinternationalen. Intressant nog spelade här en annan svensk, Arne Geijer, en central roll.207
Det torde ha framgått att det inte bara var Olof Palme som var orolig för konsekvenserna av Loewensteins kalla krigsutfall under Stockholmskonferensen 1950. State departement och den amerikanska underrättelsetjänsten delade Palmes uppfattning att Loewensteins agerande äventyrade hela projektet. Inte minst bekräftade episoden svårigheterna att utöva kontroll över demokratiskt valda organisationer. På amerikanska ambassaden beklagade man sig över Loewensteins omogna uppträdande208 och problemet fördes snart upp på allra högsta nivå. Direkt efter Stockholmskonferensen diskuterade CIA-chefen Allen Dulles den uppkomna situationen med några närstående. Man beklagade att det amerikanska studentförbundets ledning »inte var mottagliga att acceptera statligt stöd eftersom det skulle stå i motsättning till deras grundläggande principer om oberoende … och skulle reducera dem till redskap för regeringen.« Man beslöt att manövrera försiktigt och nöja sig med att tills vidare i hemlighet stödja enskilda projekt i Latinamerika och Sydostasien.209
Utgången av det amerikanska studentförbundets kongress sommaren 1951 skulle bli avgörande för att kunna bygga en ny studentinternational enligt Palmes – och den amerikanska regeringens – modell. Palme själv var aktiv i försöken att hindra att Loewensteins linje skulle antas. I brev till kongressdelegater påpekade han att en förutsättning för att den brittiska organisationen inte skulle gå tillbaka till sin samarbetslinje med IUS, och därmed hota hela ISC-projektet, var att inget katastrofalt händer på NSA-kongressen. »Om era medlemmar börjar rusa iväg i Loewensteins riktning är jag rädd att engelsmännen kommer att dra öronen åt sig«, skrev Palme oroligt.210
Efter en intensiv kongressdiskussion isolerades Loewensteinfraktionen. Av kanske ännu större betydelse var att det centrala internationella utskottet fick en ny ledare, Avrea Ingram. Valet överraskade många. Ingram hade inga tidigare meriter som studentledare. Han var reservofficer med goda förbindelser med underrättelsekretsar. Strax efter sitt val kunde han meddela sin styrelse att han hade kontakt med sponsorer som var intresserade av att långsiktigt stödja studentförbundets aktiviteter, framför allt internationellt. De ekonomiska problemen var i betydande utsträckning över, och dessa välgörare skulle i fortsättningen stå för hans egen lön och omkostnader. Det var tillgången till dessa medel som också möjliggjorde den betydligt starkare struktur som ISC kunde anta vid sin konferens i Edinburgh i januari 1952: Inrättandet av ett permanent sekretariat, COSEC, i Leiden och ett utökat internationellt program, till stor del administrerat av SMAP. Det är uppenbart att de sponsorer Ingram pratade om var det amerikanska underrättelseväsendet. Med Ingram hade CIA lyckats placera sin man i ledningen för NSA:s internationella studentarbete.211 Hädanefter kom också så gott som utan undantag de amerikaner som hade ledande positioner i NSA:s internationella arbete, och inte minst de som arbetade för ISC, att systematiskt knytas till CIA.212 Och studenternas tveksamhet att ta emot statliga pengar var inte längre ett problem.
Ytterligare en viktig del i den amerikanska strategin var tillkomsten av Foundation for Youth and Student Affairs, FYSA. Formellt var FYSA registrerad som en filantropisk stiftelse; i realiteten kom merparten av intäkterna från den amerikanska regeringen. FYSA som påbörjade sitt arbete i augusti 1951 kom snart att bli ISC:s dominerande bidragsgivare. ISC/COSEC:s svenske generalsekreterare fick redan hösten 1952 veta att FYSA skulle kunna tänkas finansiera en stor del av ISC:s verksamhet, framför allt när det gällde internationellt hjälparbete. Inte minst blev stödet viktigt för att finansiera de kommande ISC-kongresserna. Det gav möjligheter att bjuda studenter på resor över hela jordklotet. Redan ISC:s tredje kongress, i Köpenhamn 1952, hade en budget på 28 500 dollar och den fjärde, i Istanbul 1954 hade en budget på 67 000 dollar. Antalet anställda på ISC:s kontor i Leiden var redan i mitten av 1950-talet 25 och fem år senare över 50. Sammanlagt kom mellan 85 och 90 procent av ISC:s intäkter mellan 1953 och 1967 genom olika kanaler från USA:s regering.213
State Department och CIA såg snart vilket fynd man gjort med Olof Palme som ledare för det internationella studentförbundet. Palmes försiktiga manövrerande för att hålla samman den bräckliga koalitionen av provästliga studentförbund, och hans förståelse för den hänsyn man måste ta till de känsliga relationerna till tredje världens studenter passade som hand i handske med de amerikanska intressena. Och så kom Palme från ett neutralt land, utan kolonialt förflutet.
Det som hela tiden stod i centrum när den amerikanska utrikesledningen och CIA tog ett fast tag över den amerikanska och internationella studentrörelsen var inflytandet över studenterna i tredje världen. Man sökte frenetiskt efter lämpliga biståndsprojekt och två områden stod i centrum för uppmärksamheten, Latinamerika och Sydostasien. Bäst planerade var aktionerna i Sydostasien, och där använde man sig av samma modell som varit så framgångsrik i Tyskland när man kommit i kontakt med Olof Palme: ett antal handplockade studenter inbjöds till seminarier som fungerade som kontaktskapande fora för vidare nära samarbete. Rockefeller Foundation stod åter för en betydande del av kostnaderna. Och på samma sätt som i Tyskland försökte man få skandinaviska studenter att finnas med som medarrangörer.214
Ett PM som det amerikanska studentförbundet upprättade inför den första Sydostasienkonferensen 1952 visar hur man tänkte: NSA:s roll var känslig. Förbundet måste bidra till planering och finanser, men på inga villkor fick konferensen framstå som ett amerikanskt projekt. Bidragen måste förklaras som ett led i det internationella studentsamarbetet och det biståndsprogram som ISC slagit fast. Kunde man få svenskarna att ta på sig en del av arbetet?215 Frances D Fisher, som var ansvarig för USNSA:s Sydostasienarbete skrev till Olof Palme: NSA kan nog få fram pengar för ett Sydostasienseminarium, men man får inte underskatta problemen med antipatier mot USA.
»Jag vill därför med dej ta upp möjligheten av ett svenskt bidrag för att stödja seminariet. Även om det är litet skulle det vara till stor hjälp för att minska misstänksamheten.«216
Det amerikanska studentförbundet valde också in Palme i sin rådgivande kommitté för Sydostasienarbetet, trots att han vid den tiden saknade egna erfarenheter från regionen.
Det handlade inte om ett samarbete på lika villkor. Om det tjänade deras syften tvekade amerikanerna inte att föra Palme bakom ljuset. Ett protokoll från Sydostasienkommittén lät man framställa i två versioner. Av det protokoll som gick ut till de amerikanska ledamöterna framgår att pengar redan garanterats för de två första delprojekten. I den version som skickades till Palme heter det att
»Mr George S. Franklin ringde för att berätta att en grupp privata personer som han representerar skulle vilja ge ett betydande bidrag till vårt Sydostasienprogram. Han hoppades att vi skulle ha möjlighet att samla in lite pengar i andra länder. Jag hade tidigare berättat om att vi kontaktat det svenska studentförbundet. Vi var överens om att projektet fick en internationell prägel.«217
På så sätt ville man uppenbarligen sätta press på Palme – om svenskarna inte ställde upp kanske pengarna skulle frysa inne. Man lyckades. Olof Palme visade sig vara beredd att ta ett stort ansvar för att den kampanj amerikanerna initierat inte skulle äventyras.
En amerikansk studentledare kunde i efterhand bekräfta att de hade tänkt rätt. Efter en resa i området rapporterade han att »de han pratat med var mycket imponerade av att COSEC administrerades av andra än folk från ’kolonialmakterna’. Indonesierna var särskilt belåtna med att personen var svensk.«218
Nu var satsningen på Sydostasien formellt inte bara en angelägenhet för de amerikanska studenterna. En särskild betydelse för ISC:s strategi att vinna framgångar i tredje världen intog Student Mutual Assistance Program, SMAP. Initiativet hade tagits av den amerikanska studentorganisationen men Stockholmskonferensen ställde sig bakom projektet. Ja, Olof Palme ansåg som vi sett att beslutet att göra detta var det enskilt viktigaste beslut som fattades i Stockholm.219 Men att få svenska studenter att samla in pengar till projekt i Sydostasien var vid denna tid inte helt okomplicerat.
Våren 1951 sjösatte de skandinaviska studentförbunden en ambitiös kampanj för att samla in pengar till Indonesien. Vi ska få ihop 50 000 kronor per land, skrev Olof Palme entusiastiskt till sin vän Herbert Eisenberger,220 och på SFS konferens strax därefter argumenterade Palme kraftfullt för att vinna de svenska studenterna för insamlingen: »Den materiella nöd som råder, har ingen motsvarighet i vår världsdel. Trots detta gör studenterna där en aktiv insats i landets återuppbyggnad.«221
Idérikedomen hos Palme var det inget fel på. Han tog åter kontakt med svenska företag, som bl.a. erbjöd sig att bidra med svenska trähus till rabatterade priser (hans farbror Nils hade ledande positioner i denna bransch)222 till de indonesiska studenterna, det ordnades särskilda insamlingar på valborgsmässoafton och studenter uppmanades ge blod till kampanjen. Också lotterier anordnades, och för att få ett riktigt attraktivt första pris tvekade Palme inte att skriva till själva FYSA-chefen John Simons för att höra om han inte kunde skänka en amerikansk bil som första pris.223 Simons fann i detta fall metoden väl okonventionell och vidlyftig också för sin organisation, och avböjde vänligt propån.224
Trots stora ansträngningar var emellertid entusiasmen hos de svenska studenterna begränsad. Efter ett år hade bara 12 000 kronor samlats in, långt ifrån det uppsatta målet på 50 000 kronor. En insamling till svarta studenter i Sydafrika verkar, trots avsaknad av samma centrala uppbackning, ha haft lättare att få ihop sina pengar.225 Måhända var det svårt att övertyga svenska studenter varför man skulle välja att samla in pengar till just Indonesien. Öppet var det kanske svårt att säga att orsaken inte i första hand var hjälpbehovet utan att Indonesien var ett nyckelland i kampen mot kommunismen, och att initiativet kom från USA. I korridorerna pratades det tydligen mer klarspråk. Det avspeglades tydligt i ett inlägg på SFS:s fullmäktige våren 1952:
»Herr Lindkvist, som personligen förklarade sig helt införstådd med kampanjens syfte, framför allt emedan den riktade sig mot kommunismen, meddelade, att det rådde stor skepsis bland studenterna. Studenterna visste inte att en betydande insats i kampanjen även väntades komma från andra håll och att studenternas insats främst kommer att ligga på det moraliska planet.«226
Det var inte underligt att amerikanerna var utomordentligt nöjda med de insatser Palme gjorde. Hans linje överensstämde i de flesta fall med deras. Efter kongressen i Edinburgh 1952, där ISC fått den fasta struktur som amerikanerna eftersträvat konstaterade Ingram belåtet att man nått sina framgångar utan att själva behöva intervenera, eftersom de svenska och engelska delegaterna »gick i den riktning NSA önskade«.227
Man uttrycker också upprepade gånger sin tacksamhet för de svenska insatserna. I ett officiellt brev från det amerikanska studentförbundet till SFS:s studentriksdag 1953 lyfter man fram SFS:s – och Olof Palmes – unika betydelse. Stockholmskonferensen 1950 var »ett mönster av effektivitet«. På den tredje konferensen i Köpenhamn »tog er delegation initiativet till att lägga fram en resolution av avgörande betydelse för konferensen. Denna resolution tillfredsställde många av de förhoppningar som representanterna från de underutvecklade länderna hade och ändå stötte den inte bort andra grupper som hade mer begränsade målsättningar med konferensen. SFS har enligt vår uppfattning varit den ledande förespråkaren för studenterna i den fria världen.«228
I ett personligt brev från Avrea Ingram, när Palme var på väg ut ur studentarbetet, skriver Ingram att han hört elaka rykten att denne inte kommer till konferensen i Istanbul. »Jag kan inte tänka mej en internationell studentkonferens där du inte är närvarande.«229 Uppskattningen dem emellan var ömsesidig. När Ingram återvalts som ledare för NSA:s internationella arbete 1952 gratulerade Palme i varma ordalag till omvalet »även om det är det internationella studentsamarbetet som ska gratuleras. Det är verkligen ytterst bra att du kan fortsätta ett år till.«230
Mellan Palme och den socialt begåvade och utåtriktade Ingram verkar det ha utvecklats en särskild vänskap. I juni 1952 besökte Ingram Sverige och inbjöds att tillbringa några dagar i det palmeska sommarparadiset Ånga. Ingram verkar till och med ha lyckats charma Hanna von Born, då över 90 men fortfarande gårdens självklara härskarinna. Ett halvår senare fick han ett vänligt julkort med Ånga i snöskrud.231
Riktigt hur värdefull Palme var framgår av de utomordentliga ansträngningar amerikanerna lade ner för att förmå honom att ta posten som generalsekreterare för ISC när den posten för första gången skulle tillsättas våren 1952. Det var inte en angelägenhet bara för den internationella studentrörelsen. Också den amerikanska utrikesförvaltningen, ända upp till utrikesminister Acheson, mobiliserades för att förmå Palme att acceptera posten. Utrikesministeriet lyfte fram Palmes personliga betydelse: att Edinburghmötet hade varit ett »stort steg framåt i propagandakriget mot IUS, en av de viktigaste internationella kommunistiska frontorganisationerna« och att Olof Palme i ledningen var ett centralt element för det nya sekretariatets framgång. State Department trodde sig också veta att Olof Palme hade nära relationer till den svenska regeringen och hävdade att han under de senaste åren hade rapporterat till utrikesdepartementet om förhållandena inom IUS.232
Palme avböjde trots den smickrande uppmärksamheten erbjudandet. Han var enligt amerikanerna rädd för att det skulle ge ett dåligt intryck om han hoppade av som ordförande i SFS när han just hade tillträtt. Men de gav sig inte. Utrikesminister Acheson bad istället den amerikanska ambassaden att kontakta det svenska utrikesdepartementet och förklara vilken vikt amerikanerna lade vid denna viktiga antikommunistiska insats.233
I ett memorandum till den svenska utrikesministern förklarade man att
»Mr Palme har varit en framstående ledare i rörelsen för att skapa en ny internationell studentorganisation oberoende av IUS och hans roll i konferensen i Edinburgh var avgörande. Inte bara är Mr Palmes individuella kvalifikationer för posten som permanent sekreterare i Leyden utmärkta, men State Department är av den uppfattningen att eftersom sekretariatets främsta funktion kommer att vara att påverka studenter i länder som nu är, eller nyligen varit, under kolonialt välde skulle det vara särskilt önskvärt att ha en skandinav i ledningen …
USA lägger stor vikt vid försöken att bygga en ny studentorganisation … Vi hoppas därför att den svenska regeringen kommer att uppmuntra Mr Palme att acceptera nomineringen …« 234
Utrikesminister Undén insåg tydligen också värdet av samarbetet med amerikanerna och kontaktade samma dag Palme, som dock stod fast vid sitt nej. Ambassaden gjorde ett nytt försök med Palme direkt, fortfarande utan framgång. Men Washington gav sig inte så lätt. Ambassaden i Stockholm uppmanades att åter igen ta kontakt med svenska UD, och denna gång understryka vilka fördelar det skulle ha för svenskarna att ha Palme på en sådan position, t.ex. att Sverige skulle ges tillfälle till »ledarskap i u-länder där Sverige har intressen, prestige, underrättelsemöjligheter för UD «.235
Åtminstone för amerikanerna var det tydligen självklart att Palme som generalsekreterare i ISC skulle fungera som informatör för den svenska regeringen.
Undén tog ytterligare ett samtal med Palme innan han den 14 maj informerade ambassadören att »Palme av personliga skäl vore förhindrad att åtaga sig uppdraget«.236
När man insåg att man förlorat sin favoritkandidat försökte amerikanerna hitta en annan svensk. En anledning till Ingrams Stockholmsresa sommaren 1952 var att försöka rekrytera Jarl Tranaeus till posten som generalsekreterare. Denne var mindre svårflörtad, och tillträdde posten som tillfällig generalsekreterare hösten 1952. Också Tranaeus hade goda relationer till amerikanska ambassaden och var enligt Palme »in the picture«.237
Palme fortsatte dock att spela en nyckelroll i det internationella studentförbundet ytterligare en tid. Som ordförande i Supervising Commission var hans uppgift att övervaka sekretariatets verksamhet, och inte minst ha överblick över budget och finanser. Först med utgången av 1953, när han redan börjat arbeta såväl på försvarsstabens underrättelseavdelning som hos Tage Erlander lämnade han denna post.238
Olof Palme höll under hela sitt liv fast vid uppfattningen att han varit helt ovetande om CIA:s stöd till ISC. Tvärt om, menade Palme, hade uppbygget av organisationen skett i strid med amerikanerna som till skillnad från Palme ville ha en mer uttalat politisk organisation.239 Mot bakgrund av vad som ovan redovisats finns nog anledning att komplicera detta uttalande.
Det fanns i själva verket en djupgående ideologisk samstämmighet mellan Palme och de amerikaner han samarbetade med, och det handlar här inte bara om hans studentkamrater. Det är inte korrekt att Palme på Stockholmskonferensen fick föra en hård kamp mot amerikanernas mer hårdföra linje. Al Loewenstein var ensam om att vilja göra ISC till en öppen prokommunistisk kamporganisation. Palmes arbete följdes i själva verket med gillande ända upp till utrikesminister Acheson och CIA-chefen Dulles. Palmes personliga övertygelse och strävanden sammanföll med den amerikanska regeringens ambition vid denna tid att bygga upp provästliga strukturer inom en rad områden – fackliga, politiska, ideella, kulturella – som vapen i det kalla kriget. Det är knappast troligt att Palmes projekt hade lyckats utan amerikanernas stöd.
Palme var tidigt medveten om att det fanns amerikanska regeringspengar bakom de olika studentprojekten. Om en av de internationella hjälporganisationerna, WUS, World University Service, hade Palme hört rykten om att State Department lämnat ett större bidrag, och att det är »some strings attached«, nyckelorden för att amerikanerna ville få avkastning av sina pengar i form av information och inflytande. Samtidigt var Palme lite osäker på vad detta borde få för konsekvenser för ISC:s relationer till WUS.240 WUS var för övrigt arrangör för den indiska konferens som inledde Palmes asiatiska resa sommaren 1953.
Men hur var det med Palmes misstänksamhet när pengar i större skala började strömma in till hans egen organisation? Redan vid det första sammanträdet med Coordinating Committe diskuterades det finansiella läget. Det var besvärligt. »Sekretariatet skall därför undersöka möjligheterna till bidrag för vissa ändamål från andra håll. Det underströks att grunden för sekretariatets verksamhet måste utgöra bidrag från nationalunionerna.« Budgeten första året balanserade på blygsamma 36 900 nederländska guilders (ungefär 10 000 dollar). Året därpå, 1953, var den på cirka 15 000 dollar.241 Och av de budgeterade medlemmarna kom bara en mindre del över huvud taget in.
Samtidigt började pengarna från FYSA rulla in: ISC ansökte om 7 400 dollar för en studieresa till Afrika, 4 000 dollar för att ge ut en spanskspråkig tidskrift eller 1 000 dollar för att skicka Olof Palme till Sydostasien, och i de flesta fall bifölls ansökningarna. Till konferensen i Köpenhamn 1953 fanns plötsligt pengar att betala åtskilliga resor från tredje världen, och till 1954 års konferens i Istanbul anslogs 66 000 dollar, mångdubbelt mer än vad medlemsavgifterna någonsin kunde inbringa. Även resorna för Olof Palmes Supervising Committee betalades direkt av amerikanska fonder, med 3 100 dollar per år.242
Från amerikansk sida finns tecken på att man inte ville att Palme skulle veta för mycket. I det ovan citerade protokollet från Sydostasienkommittén fanns ytterligare manipulationer. Rubriken på den passus som behandlar ekonomi och som med en ironisk släng i originalet heter »The Root of All Evil« har i den version som sändes till Palme ändrats till det mer neutrala »Money at Last«. Och i Palmes version har man lagt till en formulering om att donatorn representerar en »group of private individuals«. Det är svårt att tänka sig någon annan förklaring än att man ville få Palme att tro att pengarna var ett resultat av enskildas välgörenhet.
I vilken utsträckning kände Palme till att de amerikaner han nära samarbetade med, t.ex. Tom Farmer i det tyska projektet eller hans gode vän Ingram var direkt knutna till den amerikanska regeringen och dess underrättelseverksamhet? Tom Farmer gav Karen Paget följande svar på den frågan:
»Olof och jag arbetade oavbrutet tillsammans och aldrig nämndes ’USA:s regering’. Vi var helt enkelt inbegripna i ett projekt som vi kände hade betydelse för utvecklingen i världen efter kriget.«
Farmer berättade också en anekdot för att illustrera vad han menade. Vid ett tillfälle när Farmer snabbt behövde få kontakt med Palme använde han sig av chefen för CIA:s Stockholmskontor. Denne bekräftade att han väl kände Palme, och att man hade planer på att rekrytera honom till verksamheten. Farmers reaktion blev kraftig. »Hur dum får man bli?« Det samarbete som redan fanns fungerade exemplariskt och kunde knappast bli bättre. Och Palmes reaktion på en sådan invit skulle bli så negativ att han skulle avbryta all kontakt. Deras samarbete fungerade därför att de bägge delade en gemensam världsbild, som lyckligtvis rymdes mellan vad CIA var villigt att göra och de känslor som dominerade de västliga studentorganisationerna. »Han var en svensk patriot och jag var en amerikansk patriot, och varför då rota i frågan who was running who.«243
Sammanfattningsvis går det inte att i detalj belägga hur mycket Palme visste om den ursprungliga källan för de medel som mot slutet av hans ordförandetid började strömma in i ISC. Man bör också notera att kunskaperna om CIA:s direkta roll i dessa projekt vid denna tid var begränsade. Men det är svårt att tänka sig att en vaken och mycket välorienterad person som Olof Palme, som dessutom vistades i underrättelsekretsar inte skulle ha förstått att en del av pengarna kunde tänkas ha sitt ursprung hos den amerikanska regeringen. Det är visserligen troligt att personer som Farmer, Ingram eller Palmes nära engelske medarbetare John Thompson inte nödvändigtvis i onödan skyltade med sina nära relationer till amerikanskt och brittiskt underrättelseväsen. Men samtidigt var Palme själv åtminstone från 1951 knuten till det svenska underrättelseväsendet och tanken att samma sak gällde för hans medarbetare var nog inte helt orimlig.
Att Palmes linje sammanföll med amerikanernas gör honom naturligtvis inte till något enkelt redskap, än mindre till betald agent. Det finns ingen anledning att ifrågasätta att han drevs av en egen ideologisk övertygelse. Själv kunde han beskriva sig som en handelsresande i internationell förståelse,244 och Palmes världsbild delades av många unga människor vid denna tid. Dess grundläggande proamerikanism innebar heller ingalunda någon okritisk uppslutning kring hela den amerikanska utrikespolitiken. Palmes kritik av de koloniala krigen bara växte under hans studentår och han såg med oro på hur väst samtidigt som man sade sig vilja bygga modelldemokratier i tredje världen istället skapade korrupta regimer, som i Sydkorea.245 Det är säkert ingen tillfällighet att när Palme 15 år senare kom att återknyta kontakterna med många av sina studentkamrater hade åtskilliga av dem, liksom han själv, blivit skarpa kritiker av USA:s krig i Vietnam – och mest uttalat av dem alla Al Loewenstein, som några år i slutet av 1960-talet blev en framträdande krigsmotståndare.246 Samma vänsterprägel karaktäriserar också många av dem som knöts till det andra stora CIA-finanserade projektet för intellektuella, Congress of Cultural Freedom. Det var ju också dessa unga idealister som var mest intressanta för amerikanerna att vinna; de mer reaktionära fick de ju gratis.
Men i vilken utsträckning påverkade nu de amerikanska pengarna studenternas arbete? Delade man inte bara samma mål? Kan man inte hävda att det rörde sig om ett spel med bara vinnare? Nej, så enkelt är det knappast. Det förhållande att CIA och State Department direkt lade sig i och påverkade rekryteringen av ledare fick naturligtvis betydelse för organisationernas utveckling. För det amerikanska studentförbundet är det uppenbart. Där fanns det ingen självklar gräns mellan vissa av studentledarna och CIA, de ledande företrädarna fick svära trohetseder, hade kodnamn osv.247 Vi har också sett State Departments intresse av att hitta rätt generalsekreterare till ISC. När man misslyckades med Palme gick man vidare till Tranaeus (trots att denne uppenbarligen inte var de svenska studentledarnas, åtminstone inte Palmes, favorit). Bara genom att försäkra sig om att ledarna var pålitliga, eller åtminstone delade regeringens syn, kunde man öva inflytande över organisationens verksamhet.
Palmes studentarbete fick sin Grande Finale i en tre månader lång rundresa i Syd- och Sydostasien för att som ISC:s representant inspektera trupperna inför vaktombytet på ordförandeposten. Utbytet för uppdragsgivaren blev säkert betydande. Palme skrev en över hundra sidor lång rapport till ISC:s nye generalsekreterare John Thompson.248 Men än viktigare blev antagligen resan för Palme personligen. De erfarenheter han skaffade sig under denna resa kom att bli en av den framtida statsmannens allra viktigaste referenspunkter.
Resan hade med all säkerhet inte kommit till stånd utan de nya fonder som studentrörelsen numera kunde använda sig av. I den ansökan som John Thomson skickade till John Simons på FYSA skrev han att Palmes erfarenheter gjorde honom till »the admirable man for the task«.249 Dess värre tycks både Thompsons och Palmes brev ha varit allt för hastigt ihopkomna för att kunna bifallas i första vändan, och Simons bad om bättre formulerade underlag. Ett sådant kom också, och anslaget kunde bifallas. Det var uppenbarligen inte bara att rekvirera de amerikanska pengarna hur som helst. Möjligtvis tyckte Simons att Palmes resa var onödig, han hade just bekostat en annan resa i samma område.250
Palmes relationer till den mäktige fondchefen Simons verkar dock ha varit varma. I ett tackbrev lovar Palme, vid denna tid statsministerns sekreterare, att ta väl hand om honom om han skulle komma till Sverige: »Den svenska regeringen planerar att höja skatten på såväl öl som cigarrer, i sig en mycket inhuman åtgärd. Det ger dej emellertid ett underbart tillfälle att komma och hjälpa mig att finansiera den svenska välfärdsstaten. Vi kan alltså lägga en altruistisk sida till våra överväganden.«251
Innan Palme gav sig iväg på sin långa resa besökte han våren 1953 för första gången den socialdemokratiska partiexpeditionen. Syftet var att träffa partiets internationelle ombudsman, Kaj Björk. Av Björk fick han adresser på personer i Sydostasien som stod i kontakt med Socialistiska internationalen.252 Den socialdemokratiska internationalen och Palmes studentrörelse var delar av en gemensam provästlig, antikommunistisk världsrörelse med många beröringspunkter.
Palmes Asienvistelse inleddes med en veckas seminarium om utvecklingsfrågor i södra Indien, anordnad av studentorganisationen WUS. Palme var inte alltför entusiastisk. Seminariet är delvis ganska prövande, skrev han hem till Kaj Björk.
»Vi matas med väldiga portioner av den utomordentliga indiska kulturen, och jag har varit invecklad i hemska bataljer med helreaktionära hinduprofessorer och i går med 14 munkar i apelsinfärgade skynken. Så i morgon sticker jag iväg ett tag tillsammans med en amerikansk antropolog för att bo i en primitiv skogsby.«253
Till sin jämnårige vän Jan Stiernstedt uttryckte han sig lite mer vanvördigt:
»Det här med Indien är inte så jävla tokigt. F.n. lever vi ett satans lyxliv i Maharaja College med passoppar bakom varje hörn. Dessemellan åhör vi föredrag av helreaktionära indiska professorer om Indiens enorma kulturliv, vilket är desto mer beklämmande som det bara en liten bit från föreläsningssalen finns exempel på den mest fantastiska nöd. Till yttermera visso medverkar det katoliker som håller orationer mot födelsekontroll. Så du kan förstå att det finns rika tillfällen att vädra sina aggressioner. Det intressantaste har varit studiebesök till byar. Det skulle [jordbruksminister] Norup se.«254
Efter seminariet började han den rundresa som förutom till Indien tog honom till Sri Lanka, Burma, Thailand, Malaysia, Singapore och Indonesien. Under ändlösa diskussioner med studentledare försökte Palme övertyga dem om att sluta upp under de västliga fanorna. Samtidigt fick Palme unika inblickar i tredje världens politiska och sociala problem.
Till en del var den rapport Palme skrev ett organisatoriskt testamente, fullt av idéer om projekt, seminarier, personutbyte, bilaterala program, hjälparbete, festivaler och regionalt samarbete. Skicka ett plan med studenter från väst, låt dom först acklimatisera sig på en trevlig plats, sen arbeta en månad i byutvecklingsprogram, bygga skolor, vägar osv. och slutligen åka runt tre veckor på universitet, kunde det heta i ett förslag om hur man långsiktigt kunde bygga upp ett förtroende. Olof Palme blev under sin tid som studentledare en fullfjädrad organisatör.
Men viktigare var nog de politiska lärdomarna. Det handlade inte i första hand om nöden i tredje världen, utan om dynamiken i den antikoloniala kampen. Och detta utmanade gång på gång den icke-politiska »student-as-such«-principen som ISC sade sig vara anhängare av.
»Jag har nu skrivit en rapport som till stora delar handlar om politiska förhållanden i studentvärlden i de olika länderna. Det kan verka paradoxalt eller ses som att jag skulle brista i ’non-politicalness’. Men det kan inte göras på något annat sätt. Organisationerna är i huvudsak politiska och kommer att förbli så. De är politiska delvis för att de har sitt ursprung i en självständighetsrörelse eller är aktivt indragna i kampen för självständighet, delvis beroende på den politiska instabiliteten i deras länder, delvis på grund av den viktiga roll studenter spelar i deras länder.«
Det här var naturligtvis en känslig fråga insåg Palme. ISC:s styrka var att den kan »förena både de som tänker i termer av västliga demokratiska korståg och dom som finner vissa av de värden som de där skulle få försvara som tämligen tvivelaktiga«.
Så i princip ska ISC även i fortsättningen strikt hålla sig till principen »studenter som studenter, inte som medborgare«.
Men samtidigt: »Om vi skulle ducka inför frågor som akademisk frihet, social diskriminering och politisk förföljelse av studenter på framtida internationella konferensen skulle vi inte bara göra oss själva löjliga, det skulle också kunna leda till självmord för Cosec i många delar av världen … Jag tror att vi redan vid Istanbulkonferensen måste ta ställning till frågan om nationell självbestämmanderätt.«
Var det något som Olof Palme lärde av sin sydasiatiska resa var det just de koloniala systemens orimlighet och de koloniala krigens destruktivitet. Men också att det var politiskt kontraproduktivt också i ett västligt perpektiv. De bidrar inte till att besegra kommunisterna, de göder dem. Palmes syn fångas i några korta, skarpsynta rader, nedskrivna efter sitt besök i Malaysia. »Det är en märklig paradox att den brittiska regeringen spenderar miljontals pund på att döda några kommunister i djungeln med resultat att man samtidigt omsorgsfullt driver fram ett ökande antal vid universitetet i Malaya.«