Hösten 1952 var mer eländig än vanligt för statsminister Erlander. Valet 1952 blev en oväntat stor tillbakagång för socialdemokraterna. Partiet förlorade 2,5 procent i förhållande till 1950 års kommunalval. I sin dagbok skildrar Tage Erlander perioden med stor dysterhet. Erlanders dagböcker har blivit uppmärksammade inte minst för det oväntade stråk av misantropi som går genom böckerna. Till en del beror det säkert på att Erlander använt dagboken som en säkerhetsventil, där han kunnat ge utlopp för sådana känslor som en statsminister har svårt att lägga på sina medarbetare. Valrörelsen var torftig: »… grispremier, valreform, svartrost. Hemskt. Kan man hitta en renare luft eller går vi mot katastrof ur intellektuell synpunkt?« Partiets program är svagt, det finns ingen ideologisk diskussion inom socialdemokratin.
Senare, efter en »jämmerlig« debatt med socialdemokratiska studentförbundet, som enligt Erlander saknade egna idéer och mest hängde efter liberalerna i Dagens Nyheter, återvänder han till temat. »Tristessen inom partiet är emellertid omisskännligt; vi måste få något att tala om. Och naturligtvis frågar man sig om vi blivit för gamla vid makten, så att vi inte längre har något att ge.«
Inte minst var Erlander missnöjd med sina egna insatser. Debatterna i valet gick dåligt och »/j/ag har heller inget program som jag vill genomföra som på befolkningsutredningen och skolministertiden«. Han överväger att avgå, och fortsätter: »Vad som nu är svårigheten är att man inte orkar intellektuellt med. Att man behöver någon som talar om för en vad man skall tänka och säga …«21
Formuleringarna knyter an till ett problem som Erlander upplevde allt starkare: Han saknade stimulansen av nära medarbetare. Visst finns det i regeringskretsen personer som Erlander ibland kunde diskutera också långsiktiga frågor med, inte minst finansminister Sköld. Men det räckte inte. Erlander letade efter intellektuell stimulans.
Den svenska statsbyråkratin dominerades till långt efter andra världskriget på alla nivåer av ämbetsmän med borgerliga värderingar. Detta var ett ökande problem för den socialdemokratiska regeringen. Partiet hade behov av att rekrytera egna anhängare till ledande funktioner i departement och ämbetsverk för att inte riskera att de reformer man önskade genomföra förhindrades eller försinkades av ämbetsmän utan förståelse för partiets ambitioner.22 Visst kom en del från de interna leden; tidningsredaktörer och fackföreningsledare handplockades i ökad utsträckning till nyckelpositioner. Samtidigt växte behovet av akademiskt utbildade intellektuella. På 1930-talet hade detta arbete inte varit utan framgång, Tage Erlander hade själv rekryterats från Lund.23 I början av 1950-talet var situationen mer bekymmersam. Många unga intellektuella hukade i kalla krigets snålblåst och dörren till det radikala Clarté hade partiet stängt. När det socialdemokratiska studentförbundet i början av 1950-talet ansökte om pengar för sin verksamhet ska finansminister Sköld med sedvanlig öppenhjärtighet avvisat framställan med kommentaren: »De intellektuella, dom köper vi när vi behöver dem.«24 Även om det här rör sig om en skröna avspeglar den ett inte helt okomplicerat förhållande mellan socialdemokratin och de akademiska intellektuella, ett förhållande som vid denna tid oroade också Ernst Wigforss.25
För Erlander var det ett stort bekymmer. Det handlade inte bara om att hitta nya ämbetsmannaämnen utan som sagt lika mycket om att få intellektuell stimulans. Att få nya impulser, att få testa sina idéer, att få mothugg.
Några av de som ändå fanns hade han knutit närmare sig i en särskild studiegrupp, som ibland gick under namnet Kverulansgänget. Sammansättning varierade, men där fanns namn som Per Eckerberg, Per Nyström, Per Åsbrink, Arne Lundberg och Gunnar Ekdahl. Även LO-ekonomer som Gösta Rehn och Rudolf Meidner var flitiga deltagare. Så småningom skulle också Olof Palme finnas med i gruppen. De ämnen som diskuterades var breda, men med en tonvikt på ekonomi och sysselsättning. Ofta kan man i dagboken avläsa en viss irritation över den kritiska inställning medlemmarna gav uttryck för, de kallades inte Kverulansgänget för intet, men samtidigt uppskattade Erlander möjligheten att få tillfälle till intellektuella utmaningar.26
Men till vardags kände Erlander ofta en stor saknad efter ett ordentligt stöd.
Statsministerns kansli i början av 1950-talet var minimalt. Det bestod av en sekreterare, en vaktmästare och en personlig handsekreterare som skulle vara behjälplig med att skriva tal, korrespondens m.m. Sin handsekreterare hade Erlander ärvt av Per Albin Hansson och han var en källa till outsinliga bekymmer. Erlander ansåg honom helt enkelt inkompetent för sina uppgifter, men det förhållandet att han var Per Albin Hanssons svärson och son till ärkebiskop Söderblom gjorde det känsligt att ge honom sparken. Först när han börjat tulla på Erlanders personliga motbok och förfalska namnteckningar var det möjligt att bli av med honom.27
Bland Erlanders regeringsledamöter fanns en klart uttalad skepsis mot att låta statsministern bygga upp en egen stab; den skulle ju inte minst kunna utgöra ett hot mot självständiga departementschefer.28 Men Erlander gav sig inte. »Ge mig en förstärkning så att jag kan bli aktiv igen«, skriver han närmast desperat efter valförlusten 1952. Han undersöker utan framgång möjligheten att knyta kvalificerade personer som Per Eckerberg, Rudolf Meidner och Gunnar Lange till sig. Han fick emellertid nöja sig med en ny handsekreterare, som handelsminister Kinna Ericsson föreslog. Det blev emellertid ett nytt misslyckande. »Något så upprörande som Kinnas missbruk av mitt förtroende när han här placerade Lord, hade jag inte väntat mig av någon regeringsledamot.« Och sökandet fortsätter. »Att man skall så helt sakna kontakter. Att det ska vara så nästan omöjligt att få tag i någon ung man heller kvinna, som kunde hjälpa mig.«29
Så småningom nappade det äntligen. Vid en konferens med socialdemokratiska studentförbundet på Tollare folkhögskola pingsten 1953 deltog den unge nationalekonomen Assar Lindbeck. Själv skulle Lindbeck just påbörja sin militärtjänstgöring, men han hade ett annat förslag, Olof Palme. Det är vid detta tillfälle Erlander ska ha fällt sin klassiska replik: »O fan, är han socialdemokrat?«30 Det kunde Lindbeck intyga. I själva verket hade Lindbeck flera förslag, som han också utvecklade i ett brev till Erlander några veckor senare, bland dem Krister Wickman, senare bl.a. ekonomi- och utrikesminister och riksbankschef, den framtida historieprofessorn Ingrid Hammarström och den kommande direktören för Kommunförbundet Sten-Sture Landström. Men det var ingen tvekan om vem Lindbeck satte i första rummet. Även om Palme inte varit lika engagerad i partiarbetet som de övriga, skulle socialdemokratin säkert få stor nytta av honom om han knöts närmare partiet, menade han entusiastiskt.31
Ragnar Edenman, statssekreterare i ecklesiastikministeriet, och med goda kontakter med studentförbundet föreslog förutom Palme en ung statsvetare, Bo Johansson, så småningom mer känd som Särlvik. Erlander tyckte att bägge namnen var intressanta, men eftersom Palme just givit sig iväg på sin långa Asienresa började han med Johansson. När Palme efter sommaren kom tillbaka till Sverige blev han uppkallad till Erlander, som entusiastiskt skrev i sin dagbok. »Palme. Bra. Kanske ännu bättre än Bo. Men tyvärr redan engagerad hos försvaret.« Erlander var dock uppenbarligen angelägen att försöka lösa det problemet och redan helgen därpå var Palme utbjuden till Harpsund för fortsatta samtal. Erlander var fortfarande intresserad, men som den skeptiker han var fanns det också en mer allmän reservation: »Palme gjorde igår inte fullt samma goda intryck som förra gången vi möttes. Mycket intelligent förvisso, men har han den moraliska motståndskraft som behövs hos en politiker? Det mest moraliska yrket i världen.«32
Hur som helst, Palme knöts, precis som Johansson/Särlvik till Erlanders kansli på deltid. Snart fick Erlander klart för sig vilket fynd han gjort. Visst finns en del klagomål på att underlag inte levererades i tid – det klagas på allt och alla i Erlanders dagbok, det tillhör dess fundamentala terapeutiska funktion – men när det gäller Palme försvinner strax klagolåten. »Palme är högst skarpsinnig och blir säkert bra«, »… glad över att Palme visat sig vara en så effektiv medarbetare«, »Palme var utmärkt«, heter det.
Erlander fick äntligen den talskrivare han sökt efter. Och han fick en språkkunnig nära medarbetare som kunde stötta honom i det internationella arbetet. Pingsten 1954 hade Erlander bjudit in de tyska, engelska och danska partiledarna för att inom ramen för Socialistiska internationalen diskutera den besvärliga tysklandsfrågan. Palme finns med, som sekreterare och tolk, och hans insats är »storartad«. Lika självklart finns han vid Erlanders sida när Socialistiska internationalen strax därpå samlas i Berlin, eller när Erlander besöker Labour i England.33
Redan i valrörelsen 1954 var Palme färdig att dras in i den centrala hjärntrusten. Han nämns som en av dem som betytt mest för den idémässiga uppläggningen av valkampanjen.34 Snart finns han vid Erlanders sida i de mest skilda sammanhang: Vid ett Harpsundsmöte om högre utbildning; »Palme var helt storartad«. Eller en konferens med en stor del av landets ledande författare och kulturpersonligheter; »Palme hade ett fullträffanförande där han visade sin klass«.35 Han sitter med i överläggningar om tullfrågan, kreditpolitiken och atombomben.
Ibland får man intrycket av att det rörde sig om en intellektuell förälskelse. Erlander förlåter Palme misstag han aldrig brukade förlåta andra. Ett tal till riksdagsgruppen blir inte färdigt i tid. »Och det hade jag uppriktigt sagt inte begärt heller.«36 Ibland undrar man vem som är chefen. »Palme, som uppenbarligen hade skäl att vara missbelåten med mitt tal i morgon har gjort mej tjänsten och sej omaket att fara hit för att lägga talet något tillrätta«, skriver Erlander från Harpsund.37
Palme blev den intellektuella sparringpartner Erlander drömt om. En helg i juni 1954 drog sig Erlander och Palme tillbaka till Harpsund. Sju tal skulle färdigställas – och arbetet gick som en dans. Istället för de sedvanliga klagovisorna över talskrivandets plågor kan man i dagboken läsa att »/d/agen har verkligen varit lyckad. Klockan 11 hade Palme och jag lämnat huvudparten av vad vi skulle göra till fru Nyström, och sedan har jag i lugn och ro kunnat fundera och sällskapa«.38
Och vilken tillfredsställelse kan man inte ana när Erlander efter en lång dags möten med trilskande partiombudsmän, komplicerade regeringsförhandlingar med bondeförbundet och besvärliga överväganden med kommunalpolitiker och fackföreningsmän om ett eventuellt tvångssparande framåt kvällen kan skriva »Och nu ett långt samtal med Palme om livets allvar«.39
Hösten 1954 gjorde Tage Erlander en lång USA-resa. Palme var inte med denna gång. Statsministern började i Los Angeles, där han tillsammans med Marcus Wallenberg träffade Donald Douglas för att förhandla om flygplansköp och han åt lunch med filmkändisar i Hollywood. Erlander var uppenbart tagen av vad han fått vara med om, och skriver i sin dagbok: »Synd att jag inte har Aina och pojkarna här. Och Palme också för den delen. Något sådant här får vi väl aldrig se tillsammans.«40
Det hade bara gått ett drygt år sedan Palme började arbeta för Tage Erlander. Men redan nämns han självklart vid sidan av den närmsta familjen när Erlander funderar över vilka han skulle vilja dela sin upplevelse med.