För en utomstående kan det förefalla obegripligt att Olof Palme våren 1953 valde att söka en underordnad anställning som förste byråsekreterare vid försvarsstabens underrättelseavdelning. Världen låg öppen för den unge mannen som redan gjort sig ett namn nationellt och internationellt; till och med USA:s utrikesminister hade engagerat sig i Palmes framtid, och snart skulle den svenske statsministern göra likadant. Jurist, tidningsman, diplomat eller uppgifter i internationella organisationer, allt borde väl vara att föredra framför det dystra grå huset på övre Östermalm där försvarsstaben var inrymd. Underrättelsejobb i Sverige saknade status och gav precis inga James Bond-associationer. Visserligen var verksamheten under expansion, men antalet tjänster var begränsat och inte ens toppjobben var särskilt glamorösa.
Ett par fördelar hade väl anställningen. Palme fick rätt nära till jobbet, det låg på samma Östermalmsgata som det palmeska släkthuset, om än i andra änden. Palme bodde ju fortfarande kvar hemma. Och han kände redan några av sina arbetskamrater. Ja, i själva verket verkar det som om en av Palmes ungdomskamrater övertalade honom att söka jobbet.
Under Palmes officersutbildning hade han lärt känna en annan officersaspirant, Lennart Hagman. Sommaren 1947 firade Hagman sin officersfullmakt med en stor kräftskiva på familjens gård Sjötorp i Västergötland, och Palme var inbjuden. Bland de andra gästerna fanns en annan ung man som samma år skulle få sin löjtnantsgrad, Birger Elmér.126 Nu var det inte alldeles självklart att Hagman skulle få sin befordran. Det nazistiska inflytandet bland svenska militärer hade efter kriget generat den socialdemokratiska statsledningen, och genom en skärpt personalkontroll ville man ha bättre koll på att personer med ytterlighetsuppfattningar inte slank igenom. Och Hagman hade under lång tid varit djupt involverad i Nordisk Ungdom, det nazistiska Lindholmspartiets ungdomsförbund. Hagmans fall drogs inför en särskild bedömningsnämnd som, trots att man konstaterade Hagmans nazistiska sympatier och trots att man inte var alldeles säkra på hur Hagman skulle ha agerat i händelse av en tysk ockupation, ändå rekommenderade att han skulle godkännas som reservofficer.127 Hagman fortsatte sin karriär vid försvarsstaben, där han, lite märkligt kan det tyckas, fick tjänstgöra vid den känsliga utrikesavdelningens underrättelsebyrå.
Genom Hagmans förmedling fick Olof Palme 1951 möjlighet att göra sina repetitionstjänstgöringar här. Palme föredrog uppenbart stabstjänstgöringen framför den trupptjänstgöring som hade varit alternativet. Ungefär samtidigt rekryterade Hagman också Elmér till samma byrå.
Palmes repetitionstjänstgöring detta år inskränkte sig till 48 dagar, och en del av den tiden kunde han använda till att slutföra sin trebetygsuppsats i statskunskap, som lämpligt nog handlade om kommunismen i Västtyskland. Då den delvis byggde på hemligstämplade källor blev den aldrig arkiverad på institutionen.
Palme fortsatte sina kontakter med underrättelsebyrån på frivillig basis när han hade muckat. Han rapporterade regelbundet till Elmér om sina erfarenheter från det internationella studentarbetet.128 Detta var som bekant ingen ny erfarenhet för Palme; han hade ju redan året innan upplyst den amerikanska underrättelsetjänsten om vilka svenska Clartéister som deltagit i studentkonferensen i Prag. Enligt den amerikanska agenten Tom Farmer hade Palme vid denna tid goda kontakter med personer vid CIA:s Stockholmskontor.
Ja, det verkar som om Palme vid denna tid var omgiven av agenter. Vi vet att flera av de personer som han i sitt studentarbete mest intimt samarbetade med var knutna till utländska underrättelseväsenden. Det gäller förutom Tom Farmer i Tyskland, John Thompson i Storbritannien och åtskilliga av de amerikanska studentledarna, med Averea Ingram i spetsen. Det finns inga belägg för att Palme i detalj kände till dessa förhållanden, än mindre att det skulle ha skett något öppet samarbete. Tvärt om verkar det som om hans utländska vänner hade intresse av att Palme inte visste för mycket. Men vi kan lugnt utgå ifrån att den allmänna stämningen i denna miljö var sådan att det på intet sätt ansågs uppseendeväckande att informera sina länders regeringar om kommunistisk aktivitet man kom i kontakt med.129
En av Lennart Hagmans uppgifter vid försvarsstabens utrikesavdelning var att utreda hur arbetet skulle kunna utvecklas och moderniseras och våren 1953 presenterade han sitt förslag. Bland annat ville han öka kompetensen vid avdelningen genom att knyta nio nya tjänster till verksamheten. Dessa skulle inte vara militära, utan civila, och det krävdes en akademisk examen för att komma i fråga. Syftet var uppenbarligen att öka kvalitén på det analytiska arbetet; det var inte alldeles säkert att svenska officerare var de bästa för sådant tankearbete. De mest attraktiva var tre tjänster som förste byråsekreterare. Hagmans tanke var nu att de tre vännerna Hagman, Elmér och Palme skulle få dessa, och Hagman rekommenderade också denna lösning för sin chef.130 Utlysningen kom lämpligt nog just när Palmes uppdrag som SFS-ordförande tog slut våren 1953. Palme sökte och fick jobbet som 1:e byråsekreterare vid Försvarsstabens utrikesavdelnings militärpolitiska detalj. Det konstaterades att Palme saknade skolning i underrättelsefrågor, men han kunde istället få tillgodoräkna sig »undersökningar rörande internationella studentförhållanden« som han sammanställt framför allt under sina resor österut. Formellt tillträdde han den 18 september 1953.131 Även Elmér anställdes, men till mångas förvåning, inte minst hans egen, inte Hagman. Han fick så småningom nöja sig med en mer underordnad post. Om det förhållande att Hagman hade ett förflutet som nazistsympatisör spelade in går inte att säga.
Palmes arbetsuppgifter verkar framför allt ha bestått i att göra militärpolitiska analyser och orienteringar och bearbeta utländska underrättelser. Vi genomförde militära och utrikespolitiska analyser för att hålla ÖB informerad om vad som skedde ute i världen, berättade senare Jan Stiernstedt, en av Palmes vänner från studentarbetet, som gjorde honom sällskap vid underrättelsebyrån. En gång i veckan hölls möten med chefen, då man gick igenom världsläget. I stor utsträckning arbetade man med öppna källor, tidningar som Le Monde eller New York Times och olika tidskrifter. Men även material av mer sluten karaktär användes, UD-rapporter, rapporter från militärattachéer eller från andra delar av underrättelseväsendet, som FRA eller T-byrån.132
Under en period fick Palme också sällskap av sin vän från socialdemokratiska studentklubben Assar Lindbeck som fick göra en del av sin militära utbildning där. Tillsammans skulle Lindbeck och Palme nu bl.a. göra en analys av de totala kostnaderna för försvaret, både direkta och indirekta, i Sverige, USA och Sovjetunionen. Eftersom Palme var jurist och jag ekonom fick jag ta huvudansvaret för den undersökningen, har Lindbeck berättat.
Annorlunda förhöll det sig när de skulle analysera den militära och politiska utvecklingen i Indokina. Det franska kolonialväldet gick vid denna tid mot sin undergång; slaget vid Dien Bien Phu utkämpades medan Palme fortfarande var anställde vid försvarsstaben. Och när det gällde denna analys var Palme betydligt mer på hugget.133 Han återkom många gånger till betydelsen av de kunskaper om Vietnam han skaffade sig redan vid denna tid. Just denna analys har inte kunnat återfinnas, men några år tidigare hade Palme konstaterat att utvecklingen i Indokina »fått direkt samband med den världsomfattande kampen mellan västdemokrati och kommunism«. Och, fortsatte Palme 1951,
»trots de militära framgångarna har fransmännen ännu icke lyckats samla den inhemska befolkningen i Vietnam bakom sin politik. Visserligen lyckades de efter stora svårigheter bilda en samlingsregering, men inflytelserika intressegrupper står fortfarande utanför och samarbetet mellan regeringen och de franska myndigheterna är långt ifrån friktionsfritt. Den utlovade folkrepresentationen har heller icke kommit till stånd. Även om det militära läget skulle utveckla sig gynnsamt krävs det sålunda en betydande diplomatisk smidighet från fransk sida för att övertyga vietnameserna om fördelarna av fortsatt samarbete inom franska unionen … I det långa loppet är emellertid utvecklingen i Indokina framför allt beroende av utgången av den pågående kampen mellan Öst och Väst.«134
Palmes anställning vid försvarsstaben blev som bekant inte långvarig; i hans försök att fördela sina gracer mellan Erlander och underrättelsearbetet drog försvarsstaben det kortaste strået. Redan i maj 1954 tog han tjänstledigt och den 30 september samma år sade han upp sig. Det betyder inte att Palmes kontakter med underrättelseverksamheten avbröts, tvärt om. Hans nye chef Tage Erlander var själv i högsta grad insatt i det svenska underrättelseväsendet. Som statsminister var det naturligt att han var en av de få som i detalj hölls informerad om dessa aktiviteter.
Men Erlanders engagemang gick djupare än så. Fram till sitt inträde i regeringen hade Erlander varit statssekreterare hos socialminister Gustav Möller, som vid denna tid var politiskt ansvarig för säkerhetspolisen. Erlander hade under dessa år nära kontakt med SÄPO och spelade en viktig roll när den inrikes underrättelseverksamheten omorganiserades vid krigsslutet. Få svenska politiker var mer insatta i denna verksamhet än Erlander.135 I Palme fick han en medarbetare som han kunde dela detta intresse med.
En av de underrättelsemän som Palme kan ha stött samman med under sina besök på amerikanska ambassaden i början på 1950-talet – men det finns inget belägg för att de verkligen träffades – hette William Colby. Han var en spion på uppgång och han skulle kröna sin karriär som CIA-chef under några turbulenta år under Vietnamkrigets slutfas på 1970-talet. Men nu befann han sig i början på sin bana, och han hade skickats till Sverige för att i största hemlighet bygga upp stay behind-verksamheten i Skandinavien. Syftet var att redan i fredstid bygga upp motståndsrörelser i länder som hotades av rysk ockupation om kriget skulle bryta ut.136 En svensk stay behind-verksamhet byggdes också upp vid denna tid. I god korporativ anda bestod ledningen av det svenska samhällets toppar: LO:s Arne Geijer, SAF:s Bertil Kugelberg, ledande politiker och militärer. Ansvarig för verksamheten var Alvar Lindencrona, som just tagit över ledningen för släkten Palmes gamla försäkringsbolag Thule. Flera uppgifter talar för att Palme också skulle ha varit knuten till stay behind.137
Palme fortsatte också sina kontakter med sina gamla arbetskamrater. Som vi sett fanns det en personlig vänskap mellan Palme och flera av dem som arbetade på försvarsstabens underrättelseavdelning vid denna tid. Det är inte särskilt förvånande att man fortsatte att umgås privat. Av särskilt intresse är relationerna mellan Palme och Birger Elmér.
Elmér arbetade kvar vid försvarsstabens utrikesavdelning som chef för dess arkiv. Som en av de få anställda med socialdemokratiska sympatier fick Elmér utföra arbetsuppgifter på direkt uppdrag av dåvarande försvarsminister Torsten Nilsson. Det handlade dels om kontakter med socialdemokratiskt ledda organisationer i Tyskland som genomförde underrättelseverksamhet på östsidan, dels om finska socialdemokrater som ville samarbeta om kommunistbekämpning i Finland. Åtminstone i det sistnämnda fallet ska enligt Elmér Palme fungerat som förmedlare av uppgiften.138 Elmér knöt också kontakter med en grupp socialdemokrater som sedan slutet av 1940-talet varit sysselsatta med att för partiets räkning bygga upp en arbetsplatsorganisation för att hålla uppsikt över fackligt aktiva kommunister. En av dessa var Paul Björk, den person som introducerat Palme för Tage Erlander 1951.
Ända sedan partisprängningen 1917 hade kampen mellan socialdemokrater och kommunister varit hård och ibland oförsonlig. Kampen har framför allt gällt inflytandet över arbetarklassen, dess röster och makten över fackföreningsrörelsen. Socialdemokratins dominans har varit ohotad på det politiska planet, men i fackföreningarna har kommunisternas inflytande tidvis varit starkare. Redan under 1930-talet anställde LO en särskild ombudsman med huvuduppgift att leda kampen mot kommunisterna.139 Frågan fick en ytterligare dimension under andra världskriget när kommunister allmänt sågs som potentiella landsförrädare. De kalla krigsstämningar som dominerade svensk arbetarrörelse efter andra världskriget snarare ökade partiets – och LO:s – antikommunism. Tage Erlander proklamerade att varje fackförening skulle göras till ett slagfält mot kommunismen. 1947 anställde också partiet en facklig ombudsman med kommunismbekämpning som prioriterad uppgift. Kommunisternas inflytande inom fackföreningsrörelsen skulle bekämpas på alla nivåer. En kartläggning av kommunister på arbetsplatserna var på många håll en viktig del i denna kamp. En central roll för att hämta in uppgifter om de politiska styrkeförhållandena på arbetsplatserna hade de arbetsplatsombud som partiet började utse i slutet av 1940-talet, och som snart uppgick till flera 10 000-tals.
Allt detta skulle kunna vara en vanlig och okontroversiell del av den politiska kampen. Med all säkerhet var också kommunisterna här välorganiserade och målmedvetna, även om deras styrkor var mindre. Det som har komplicerat frågan för socialdemokratin är att det sedan början av 1950-talet funnits en koppling mellan denna interna kartläggning och den militära underrättelseverksamheten. Då skedde som vi sett en rekrytering till försvarsstabens underrättelseavdelning av några unga män med socialdemokratisk orientering, först ut var Birger Elmér. Genom sina kontakter med socialdemokratiska ombudsmän som var engagerade i partiets kommunistövervakning, framför allt Arne Pettersson och Paul Björk fick han kunskap om den kartläggning som partiet bedrev, och han såg också potentialen för underrättelseverksamheten.
Sommaren 1953, strax innan Olof Palme skulle påbörja sin anställning vid försvarsstaben, träffade Elmér och några partiombudsmän försvarsminister Torsten Nilsson. Elmér informerade samtidigt sin chef om socialdemokraternas sätt att arbeta på arbetsplatserna. Därmed inleddes antagligen ett mer organiserat samarbete mellan det militära underrättelseväsendet och ledande socialdemokrater. Det kom att ta några år innan det sköt fart på allvar.140
Elmérs kontakter visade sig betydelsefulla när behovet av kontroll av kommunister på arbetsplatserna blev akut våren 1958. Sverige befann sig då i förhandlingar med USA om inköp av modern högteknologisk utrustning. Målsökande missiler och än mer avancerade radar- och signalspaningsutrustning stod högt på den svenska önskelistan. Amerikanerna var villiga att exportera, men krävde att alla säkerhetsrisker avlägsnades från de delar av industrin som kom i kontakt med de amerikanska produkterna. Ett resultat av de amerikanska kraven blev inrättandet av en särskild enhet, Grupp B/IB under Elmérs ledning. Elmér insåg genast att den redan existerande socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen skulle kunna bli en viktig resurs. Såväl regeringen som ledande socialdemokrater ställde sig positiva till samarbetet, och några framträdande socialdemokratiska ombudsmän anställdes för att organisera arbetet. Under de kommande åren växte verksamheten i betydande utsträckning och utvidgades också till andra nordiska länder. 1965 stärktes Grupp B:s ställning ytterligare. Det slogs samman med den hemliga militära underrättelsebyrån T-kontoret och fick, med Elmér som chef, namnet IB. Som det så småningom kom att visa sig sysslade IB, förutom med arbetsplatsövervakning såväl med omfattande internationell underrättelseverksamhet som övervakning och registrering av unga aktivister i Vietnamrörelsen och andra sociala rörelser.
Frågan om vilken roll Olof Palme spelade för IB har varit omdiskuterad, och den stod i centrum för IB-affären som briserade 1973. Den kommer att utförligt redovisas i nästa del av biografin och det får räcka med att här konstatera att trots att bl.a. Säkerhetstjänstkommissionen ägnade ett avsnitt åt frågan är den inte helt utredd. Problemet med källor är ett kroniskt problem i all underrättelseforskning. Hemligstämplingar och desinformation är ständigt förekommande. Men det är klarlagt att Olof Palme var väl insatt i Elmérs förehavanden och följde IB:s arbete med stort intresse under hela sin politiska verksamhet.
Palme och Elmér fortsatte alltså att ha kontakter även efter 1954; Lisbet Palme har berättat att det vid denna tid också förekom ett umgänge mellan familjerna. Enligt Elmér förmedlade Palme också kontakter mellan Elmér och andra delar av underrättelseväsendet.141
Mot bakgrund av hans erfarenheter från underrättelseverksamhet och med tanke på den centrala roll han spelade i svensk politiks innersta korridorer från mitten av 1950-talet vore det obegripligt om inte Tage Erlander utnyttjat sin nära medarbetare även i underrättelsefrågor. Inför Neutralitetspolitikkommissionen har Anders Thunborg, som i slutet av 1960-talet blev statssekreterare i försvarsdepartementet, berättat att Erlander och Palme ofta informerades om frågor som rörde underrättelseverksamhet, Erlander för att han tyckte det var viktigt och Palme därför att han var intresserad och dessutom hade sin bakgrund i den militära underrättelseverksamheten.142
Om det direkta ansvaret på politisk nivå när Grupp B inrättades 1958 vet vi inte allt. Formellt låg frågan hos försvarsminister Nilsson, men det är en allmän uppfattning att Palme var inblandad. Sten Andersson, som senare som partisekreterare kom att få en central inblick i samarbetet mellan partiet och underrättelseväsendet, utgår från att Palme var involverad, och det gör också centralt placerade personer inom underrättelseväsendet i förhör med Säkerhetstjänstkommissionen.143
Det finns också en annan tänkbar länk till Palmes knytning till IB, nämligen hans SSU-arbete. 1957 började som vi sett atombombsfrågan bli ett brännande problem för SSU-ledningen. Kritiken mot atombomben blev allt starkare, kritiska strömningar hade börjat få fotfäste också i det traditionellt försvarsvänliga ungdomsförbundet och förbundsstyrelsen ville stämma i bäcken. Ett sätt var att genomföra en konferens med pålitliga föreläsare. I samarbete med bl.a. just försvarsstaben genomfördes också konferensen hösten 1957. Olof Palme var en av SSU:s arrangörer, Birger Elmér en av dem som företrädde försvarsstaben.144 Enn Kokk, som utrett det socialdemokratiska partiets engagemang i IB-affären, visar hur kretsen kring SSU:s förbundsstyrelsen i slutet av 1950-talet blev en viktig rekyteringskälla för IB. Bägge förbundsordförandena under Palmes tid, Kurt Ward och Bertil Löfberg t.ex. knöts dit.145
Några detaljer om Palmes engagemang i underrättelsearbetet under de kommande åren är inte kända. Däremot vet vi att han spelade en viktig roll i regeringens handläggning av spionen Wennerström, en affär som avslöjade de känsligaste militära frågor, inte minst om de nära relationerna mellan Sverige och västmakterna. Han deltog också i den centrala socialdemokratiska arbetsgruppen om kommunism, som noga följde det kommunistiska inflytandet i den fackliga rörelsen. Det finns all anledning att tro att Palme också följde arbetet i Elmérs B-grupp, även om de personliga relationerna verkar ha klingat av. »Han skötte politiken och jag skötte underrättelse- och säkerhetstjänsten, så vi blandade det inte«, sa Elmér när han frågades ut av Neutralitetspolitikkommissionen.146
Med all säkerhet var Palme inkopplad när den militära underrättelsetjänsten omorganiserades 1965 och IB formellt bildades. Thede Palm, som avsattes som chef när T-kontoret slogs samman med B-byrån 1965, menar att Palme spelade en avgörande roll för att avlägsna honom från ledningen av den nya organisationen. En orsak var Thede Palms konservativa värderingar.147 Och Palme själv har bekräftat sitt engagemang vid ett av de få tillfällen han själv öppet kommenterat sin roll inom underrättelsearbetet. När han hösten 1973 hördes av försvarsutskottet om sin roll i IB-affären förklarade han att han »personligen inte medverkat vid rekrytering av personal till försvarsstabens särskilda byrå [alltså IB] i vidare mån än vid tillsättningen av chefsbefattningen«, alltså Elmér.148 Det var knappast i egenskap av kommunikationsminister som Palme gjorde den insatsen.
Olof Palme fick så småningom i den offentliga debatten betala ett högt pris för sin roll som »den hemlige Palme«. Under 1950-talet var ett engagemang i en provästlig underrättelseverksamhet okontroversiellt, ja kanske något beundransvärt. I början på 1970-talet blev det en kvarnsten runt Olof Palmes hals.