Sitt första nummer 1960 ägnade Vecko-Journalen, den svenska borgerlighetens mediala flaggskepp, det nya decenniets män och, i mindre utsträckning, kvinnor. På en enda bild hade man lyckats samla 35 personer som fick representera Sverige, eller åtminstone svenska kändisar – för att använda ett uttryck som började komma i svang vid denna tid – inom kultur och samhällsliv, i övergången mellan 1950-tal och 60-tal. Där finns författare som Lars Gyllensten och Per Wästberg, Karl-Birger Blomdahl och Göran Gentele från musikvärlden. Jarl Kulle och Bibbi Andersson representerar i Ingmar Bergmans frånvaro teater och film, Lennart Hyland och Nils-Erik Baehrendtz det nya TV-mediet. Mitt bland underhållningskungar som Povel Ramel och Pekka Langer, idrottsstjärnor som Ingemar Johansson och Sven Tumba och strax intill Snoddas och nobelpristagaren Hugo Theorell finns också två politiker. Högerledaren Jarl Hjalmarson, 1950-talets mest framgångsrike borgerlige partiledare och – Olof Palme. »Politikens meteor, född borgerlig, nu Erlanders språklära, skugga, tröst och kanske kronprins. Vi anar furstar …«, lyder tidningens kärnfulla presentation.1
Drygt 30 år gammal var Palme den självklare företrädaren för den nya generationen politiker.
Karusellen och Tiotusenkronorsfrågan, Natttuppen, Flottarkärlek, Sommarnattens leende och hovskalden Bo Setterlind. Det var, trots vissa mörka undertoner, till exempel i Blomdahls och Harry Martinsons Aniara ett påtagligt ljust och konfliktfritt Sverige som avspeglades i den utvalda skaran. Det fanns få tecken som tydde på att 1960-talet skulle komma att bli efterkrigstidens mest turbulenta decennium. Framtidstro och utvecklingsoptimism kännetecknade de flesta bedömare, åtminstone i den industrialiserade världen. Efterkrigstidens långa högkonjunktur ville aldrig ge med sig. Välfärdsstaten syntes ligga inom räckhåll. Bil, TV och kylskåp, för att inte tala om bad och WC blev nu möjligt att skaffa för hundratals miljoner människor i Europa och Nordamerika. Arbetslösheten, mellankrigstidens stora gissel, hade trängts tillbaka. En viss avspänning i det kalla kriget kunde skymtas. Teknologisk kapplöpning och sociala reformer ersatte i viss utsträckning den militära kapprustningen.
De orosmoln som kunde skönjas kom från söder. Över tre kontinenter gick den koloniala frigörelsekampen in i en mer intensiv fas med många ansikten. I Algeriet höll den nationella befrielsefronten på att driva den franska armén mot ett nytt nederlag. I Kongo saboterade nya och gamla koloniala intressen uppbygget av en självständig afrikansk stat. På Kuba fanns tecken på att Castro höll på att utveckla landet till det första socialistiska i Latinamerika.
I den rika världen rådde lycklig framstegsoptimism. Och som allra lyckligast och allra mest framstegsvänligt framstod de små socialdemokratiskt styrda länderna i norra Europa.
Åren kring 1960 var på många sätt den svenska socialdemokratins starkaste period. Den svenska ekonomin fortsatte på högvarv. Sverige toppade tillsammans med Schweiz den internationella inkomstligan. Industriproduktionen, som under 1950-talet ökat med 4 procent per år tog ett nytt skutt upp och ökningen låg under de kommande åren på det dubbla. Verkstadsindustrin var den stora vinnaren, och nu fanns det utrymme att producera konsumtionsvaror i masskala: dammsugare och tvättmaskiner från Electrolux, bilar från Volvo och Saab, badkar från Gustavsberg. De första charterresorna till Mallorca hade just börjat gå. Arbetslösheten låg under två procent.2
De borgerliga partiernas frammarsch under 1950-talet bröts i och med ATP-valet 1958. I kommunalvalen 1962 fick socialdemokraterna över 50 procent av rösterna. Samförståndspolitiken var djupt förankrad och firade sina största triumfer när LO:s ordförande Arne Geijer, arbetsgivarnas direktör Kugelberg och statssekreteraren i socialdepartementet Ernst Michanek i början av 1960-talet blev inbjudna att vittna inför en amerikansk senatskommitté; också svensk arbetsmarknadspolitik hade blivit en exportprodukt. Inte minst var det den fredliga arbetsmarknaden som imponerade. Strejker hade, åtminstone i den officiella statistiken, i det närmaste upphört att existera.3
Det var inte bara den svenska modellens klassamarbete och utvecklingsoptimism som hade bekräftats. Också den starka staten och de kollektiva lösningarnas politik hade gått stärkt ur ATP-striden. Den offentliga sektorns andel av BNP tredubblades mellan 1950 och slutet av 60-talet. Samtidigt utvecklades Sverige från ett låg- till ett högskatteland. Just 1960 fick finansminister Sträng igenom sitt krav på en ny omsättningsskatt som snabbt skulle generera nya resurser till utbyggnaden av välfärdsstaten.
Och det hade gått fortare än man någonsin kunnat tänka sig. I en TV-debatt med sin favoritmotståndare, folkpartiledaren Bertil Ohlin, hamrade Palme in:
»Vårt samhälle har genomgått en socialisering och en demokratisering som i själva verket gått mycket längre och varit mycket snabbare än den man tänkte sig i arbetarrörelsens efterkrigsprogram … Det har skett genom den fulla sysselsättningen, genom utbyggnaden av trygghetspolitik och arbetsmarknadspolitik, genom den väldiga ökningen av statens och kommunernas insatser, genom finanspolitik och kreditpolitik, genom ATP-fonder, genom löntagarorganisationernas stärkta inflytande och genom den kooperativa sektorns utbyggnad.«4
Hur djupt bilden av den lyckosamma svenska modellen var rotad, också internationellt, kan kanske allra bäst avläsas av det svar den franske gaullisten och framtida presidenten Pompidou några år senare gav på frågan om sitt drömland: »La Suède avec plus de soleil« – Sverige fast med mera sol.5
Det var således knappast en tid som ropade efter intern omprövning och självrannsakan inom det socialdemokratiska partiet. Den mäktiga arbetarrörelsen kännetecknades av en stark självmedvetenhet. Den socialdemokratiska staten – och det socialdemokratiska partiet – syntes oövervinneliga och rörelsens olika delar stod väl samlade bakom partiet.
1961 ställde sig LO-kongressen bakom den utpräglat näringslivsvänliga rapporten Samordnad näringspolitik, som gått till eftervärlden som »rörlighetens evangelium«. Här firar Rehn-Meidnermodellen och den obegränsade utvecklingsoptimismen sina största triumfer. Jakten på effektivitet för att driva på den ekonomiska utvecklingen är det överordnade målet. Statens roll är viktig, men inom ramen för marknadsekonomi och fri konkurrens.6
Under 1950-tal och början av1960-tal kännetecknas som vi sett inte heller SSU av någon brinnande radikalism. Vissa symbolfrågor, som banksocialisering eller republikkrav, drevs periodvis. I internationella frågor kunde man avläsa ett ökat engagemang men länge var artiklar om dans och fotboll betydligt vanligare än de om atombomber eller Vietnam i förbundets tidning Frihet.7 Det första numret för det nya decenniet ståtade med Frank Sinatra som omslagsgosse.8
Det socialdemokratiska kvinnoförbundet hade spelat en pådrivande roll i kampanjen mot svenska atomvapen. Att ta strid mot den officiella partilinjen var emellertid inte populärt, och förbundet upplevde sig i början av 1960-talet marginaliserat, ja, röster började höjas om kvinnoförbundet om att det började bli omodernt och borde läggas ner. I den uppblossande könsrollsdebatten9 fanns inom såväl förbund som parti stora intressekonflikter, bl.a. i hemmafrufrågan.10
1960 antog socialdemokraterna ett nytt partiprogram. Tidskriften Tidens redaktion sammanfattade sin analys i följande klargörande rader: »Det nya partiprogram som antogs av fjolårets partikongress innebar inte någon nyorientering av partiets politik. Man rensade ut vissa marxistiska skrivsätt ur 1944 års version … och en ökad uppmärksamhet gavs åt nya områden för aktiva insatser som konjunktur- och arbetsmarknadspolitik. I övrigt kodifierades den inställning som partiet sedan länge företräder.«11
I debattboken Inför 60-talet skrev tio yngre socialdemokrater om sin syn på socialdemokratins och socialismens framtid. Inte fanns där några tecken på omprövning i radikal riktning. Istället pläderades för närmare samarbete med näringslivet. Arbetarrörelsen måste »handla med den insikten att privat företagsamhet inom överskådlig framtid kommer att förbli en av de väsentliga grundvalarna för vår välståndsutveckling«.12
Några kritiska röster hördes trots allt inifrån partiet. Inom studentförbundet kunde man ana oppositionella tongångar.13 Och någon enstaka företrädare för Palmes generation kunde höras uttrycka en viss resignerad besvikelse. Socialdemokratin har fått »köpa sig de stora självskrivna socialförsäkringsreformerna … mot att man avstått från mer radikala ingripanden i det ekonomiska livet som skulle ändrat maktbalansen, utjämnat inkomster och förmögenheter och skapat bättre utrymme för investeringar i det allmännas verksamhet …«, skrev Palmes gode vän Roland Pålsson. Men också de kritiska hade svårt att se förutsättningarna för en annorlunda politik. Framför allt hade de en bristande tilltro till möjligheten att hitta de grupper eller skikt som var tillräckligt radikala för att på allvar vilja utmana det rådande läget. Lösningen krävde något som de socialdemokratiska partierna »aldrig förfogat över, nämligen stora, talrika kadrar av politiskt aktiva«.
Olof Palme, däremot, hade en betydligt mer optimistisk syn på dynamiken i partiets program. I artikeln »Radikal förnyelse« diskuterar han inför partikongressen 1960 i Tiden förutsättningarna för en radikalisering av den socialdemokratiska politiken mot bakgrund av vad han beskriver som 1950-talets internationella konservativa framryckning och radikalismens kris.
Tron på en förnyelse är stor: »Det är kanske icke för djärvt att dra slutsatsen att vi vid 1960-talets ingång upplever ett brytningsskede av måhända samma genomgripande betydelse som när nya ekonomiska teorier och en ny ekonomisk politik med sikte på arbete och trygghet bröt fram i mellankrigstidens samhälle.« Och till skillnad från sina mer pessimistiska kamrater i Inför 60-talet ser Palme inte bara klara tecken på en socialdemokratisk förnyelse, han ser också varifrån den kan tänkas komma: 1960-talets inbrott har medfört »en radikalismens förnyelse i de västliga demokratierna« och det är framför allt mot USA och England Palme vänder blicken. Galbraiths och Adlai Stevensons pläderande för en utbyggd offentlig sektor och Kennedys valseger ser Palme som viktiga tidens tecken. Liknande tecken söker han i engelska Labour.14 Man kan med facit i hand konstatera att Palmes förutsägelser inte var särskilt exakta; den annalkande 60-talsradikaliseringen kom som bekant att få helt andra inspirationskällor. Men 1960 var den amerikanska prestigen till stora delar obruten.15 Ja, den hade snarare stärkts genom valet av John Kennedy till amerikansk president. Hans ungdomlighet och vältalighet appellerade till den unga generationen och hans lansering av »the new frontier« ingav inte minst många socialdemokrater, och Palme var utan tvekan en av dem, positiva associationer till en mer radikal tradition i amerikansk politik än den som Eisenhowers republikanska administration stått för. Åter bekräftas den inspiration Palme under hela sitt liv hämtade från USA, och hur noggrant han följde den amerikanska debatten. 1960 hoppades Palme uppenbarligen fortfarande att partiets förnyelse, precis som på 1930-talet, skulle komma från en liberal radikal anglosachsisk tradition. Den åsikten skulle han snart få anledning att revidera.
1960-talet och en stor del av 1970-talet kännetecknas av en djup och omfattande internationell radikalisering som skulle påverka de flesta delar av samhället. Den har ofta kommit att likställas med den ungdomsrevolt som var en av radikaliseringens främsta uttryck. Det finns demografiska förklaringar till detta. När freden efter andra världskriget äntligen var i sikte utbröt en babyboom av aldrig skådad omfattning i större delen av västvärlden. Omkring 1960 hade 40-talisterna blivit tonåringar, 1964 fanns fler tonåringar än någonsin tidigare i den industrialiserade världen. Samtidigt gick industrin på högvarv och arbetsmarknaden ropade efter arbetskraft. De förvärvsarbetande ungdomarna fick del av välståndsutvecklingen, och för första gången blev stora grupper av ungdomar ekonomiskt självständiga. De fick till och med ett litet överskott att spendera efter eget tycke: grammofonskivor, en transistorradio, kläder, kanske en vespa av den sort som Palme skaffat redan i mitten av 1950-talet. Marknaden var inte sen att utnyttja denna öppning. Tonårskläder, tonårsmusik, tonårstidningar blev nya fenomen.
Men tonårskulturen kan inte bara reduceras till marknad. Musik och mode utformades i stor utsträckning på ungdomarnas egna villkor. Medan en ung man eller kvinna på 1950-talet strävade efter att klä sig som mamma eller pappa gjorde kom tonårsmodet från 60-talet att bli stilbildande också för de nya föräldragenerationerna. En hastig blick på den klassiska bilden av Olof Palme och Tage Erlander på resa i England 1954 illustrerar väl detta.
Några år senare började 40-talisterna översvämma universiteten. Länge hade den högre utbildningen i huvudsak varit reserverad för de högre samhällsskikten. Under 1960-talet skedde en betydande breddning av rekryteringen till universitet och högskolor, Olof Palme var en av denna utvecklings främsta tillskyndare. Industrin behövde tekniker, ekonomer och administratörer och den växande välfärdsstaten kvalificerad vårdpersonal, lärare och välfärdsbyråkrater. 1950 fanns det 11 000 studenter vid landets universitet, 1970 125 000.16
Det rörde sig i stor utsträckning om studenter vars bakgrund och framtidsutsikter inte alls såg ut som tidigare akademikers. De flesta var den första studenten i sin familj, och hade inga naturliga lojaliteter med den gamla överklassen. Åtskilliga hade med sig värderingar som snarare hörde hemma i arbetarklassens mer radikala traditioner och få såg sin karriärväg leda rakt in i samhällets burgnare skikt, som när Olof Palme var student.
Dessutom var de alltså många. De gamla universiteten blev på några år överfyllda och studenter svämmade över universitetsområdena i städernas innerkärnor eller nybyggda utbildningsfabriker i förorterna. Bara mellan 1964 och 1968 fördubblades antalet studenter i Sverige. Studenterna kom på så sätt att utgöra ett kollektiv, vidöppet för nya intryck och strömningar. Och sådana låg i tiden.
Det är en grov förenkling att se 60-talsradikaliseringen enbart som en reaktion bland den rika världens ungdomar. Mot slutet av decenniet intog arbetarklassen allt mer sin traditionella plats som radikaliseringens bärare och gick ibland ut på gatorna tillsammans med – eller åtminstone påhejade av – studenterna.
Men inledningsvis hade radikaliseringen framför allt djupa rötter i den antikoloniala kampen i Afrika, Asien och Latinamerika. Det kalla kriget som präglade efterkrigsgenerationen kom att kompletteras med en ny konfliktaxel syd-nord. Den kalla fred som kännetecknade Europa och Nordamerika stod i bjärt kontrast till de koloniala och postkoloniala väpnade konflikter som skulle komma att spela en så stor roll för den internationella debatten och opinionen under 1960-talet.
Koloniernas frigörelse var ingen gåva från kolonialmakterna. I Indokina, på den indiska subkontinenten, i Afrika hade politisk opinionsbildning och civila olydnadsaktioner länge kombinerats med uppror, terrorhandlingar och gerillakrig innan avkoloniseringen sköt fart. Olof Palme hade under sin asiatiska resa hamnat mitt i denna process.
Samtidigt riktades den väpnade kampen i tredje världen inte bara mot de gamla kolonialherrarna. Neokolonialism, alltså att de nya länderna hamnade i ekonomiskt, politiskt och socialt beroende av länder i den rika världen, kom snart att bli ett aktuellt begrepp med långtgående konsekvenser. I södra Afrika var motståndaren den vita överklassen som tagit makten i formellt självständiga stater. Sharpvillemassakern 1960, där hundratals svarta dödades och sårades under en fredlig demonstration mot passlagarna, spelade en viktig roll för att få upp världens ögon för apartheid.
Det är svårt att överskatta den betydelse utvecklingen i tredje världen hade för 60-talsradikaliseringens inledande fas. Den satte också fingret på den ojämna fördelningen av jordens resurser som Palme uppmärksammat ett decennium tidigare. Kravet på ökade insatser från den rika världens sida, framför allt genom u-hjälp, växte i takt med den koloniala frigörelsen.
Utvecklingen komplicerade också bilden av vitt och svart i den internationella politiken. De länder som under det kalla krigets ideologiska kamp framställde sig som förespråkare för demokrati och demokratiska rättigheter i väst, intog ofta i praktiken andra positioner i Asien och Latinamerika. Detta gällde i synnerhet USA, som regelmässigt föredrog konservativa militärdiktaturer framför progressiva vänsterregimer. Men också västeuropeiska stater som Frankrike och Storbritannien hamnade i sådana positioner, dels som försvarare av egna koloniala intressen, dels som partner i det västliga militära samarbetet. Detta kom att allvarligt försvaga västs moraliska legitimitet och bidra till upplösningen av det kalla krigets polariserade världsbild.
En motsvarande förskjutning av etablerade sanningar var skönjbar på den kommunistiska sidan. Det sovjetiska kommunistpartiets 20:e partikongress 1956 och dess kritik mot en del av stalinismens brott var en betydelsefull händelse som möjliggjorde en begynnande diskussion inom de traditionellt monolitiska kommunistpartierna. Konflikten mellan Kina och Sovjet strax därpå ökade också utrymmet för kamratliga och öppenhjärtiga meningsutbyten, för att låna en av den tidens eufemistiska metaforer.
Reformernas begränsningar blev dock uppenbara när Sovjetunionen krossade upproret i Ungern 1956 eller när Berlinmuren restes 1961. Särskilt händelserna i Ungern ledde fram till omfattande avhopp, framför allt från intellektuella, inom de västeuropeiska kommunistpartierna. Inom dessa partier formerades från och med nu grupper, kritiska till det nära beroendet av det sovjetiska partiet, som kom att bli betydelsefulla för de reformkommunistiska rörelserna under 1960- och 70-talen.17
Allt detta bidrog till en utveckling där protesterna mot det kalla kriget och dess egen självutplånande logik blev en viktig del i unga människors radikalisering. Hotet från atombomben blev inte bara en förlamande skräckbild, utan avstamp för världsomfattande proteströrelser. Kubakrisen 1962, där en hel värld fruktade att mänskligheten stod inför det slutliga atomkriget blev också inledningen till ett politiskt närmande mellan öst och väst, en period av avspänning, detente.
Så utvecklades förutsättningarna för det som kom att bli en av de mest omfattande perioderna av radikalisering, det som sammanfattas i begreppet »1968« men som i själva verket är en process som startar i slutet av 1950-talet och som på många håll pågick till bortåt 1980.18
Dels en generation unga människor, ekonomiskt självständiga, bättre utbildade än tidigare, full av självförtroende och framtidstro, uppvuxen under en period av oavbruten ekonomisk tillväxt och med en internationell utblick och nyfikenhet som ungdomar tidigare ofta saknat.
Dels en värld i kraftig omvandling, med stigande spänningar som kunde uttryckas som motsättningar mellan rika och fattiga, förtryckta och förtryckare och där makteliterna och de traditionella ideologierna i växande grad misslyckades med att formulera ett framtidsalternativ för den unga generationen.
Slutligen, för att radikaliseringen skulle kunna slå rot och spridas behövde den också sina bärare, de sociala rörelserna.
Åren kring 1960 uppstod nya strömningar i solidaritet med kampen i tredje världen. Internationellt fungerade Algerietkriget som gnisttändare. Det blev en första sinnebild för det målmedvetna, väpnade upproret under ledning av en vänsterorienterad befrielserörelse. De intellektuella i Frankrike tog i slutet av 1950-talet återigen på sig rollen som självständiga och maktkritiska opinionsbildare och stödde den algeriska självständighetskampen. Även i Sverige kunde man se hur författare, journalister och studenter protesterade mot franska övergrepp. Olof Palme tillhörde den grupp riksdagsledamöter som instämde i protesterna. Också SSU antog ett uttalande mot kriget, men när en motionär ville gå vidare och genomföra en demonstration till den franska ambassaden avstyrkte Olof Palme och de andra i förbundsstyrelsen bestämt, den kunde inte ställa sig bakom »en sådan enastående aktion som den föreslagna protestmarschen«. Ett uttalande fick räcka.19
En annan fråga som väckte ökad uppmärksamhet var Sydafrika. Sydafrikasolidariteten blev ett växande inslag i ungdomsförbundens, och inte minst SSU:s verksamhet. »Ras och rätt« hette ett av de teman som Olof Palme infogade i studiecirkeln Kvällar i nuet.20 Några år senare blev också rasfrågan i USA, genom medborgarrättsrörelsens utveckling en viktig fråga. Av ökande betydelse blev också opinionen för ett ökat u-landsbistånd.
Inledningsvis var det ofta de traditionella organisationerna, de politiska ungdomsförbunden, religiösa och nykterhetsorganisationer, som stod i ledningen för arbetet. Politiskt dominerade socialdemokrater och liberaler. Men i en fråga av växande betydelse kunde de politiska ungdomsförbunden inte ta ledningen – när det gäller kampen mot atombomben. Liberalerna var för svensk atombomb, och som vi sett hade Olof Palme spelat en avgörande roll för att inte heller SSU skulle ansluta sig till kritiken.
Istället bildades Kampanjen mot atomvapen, KMA. Den nya organisationen var tydligt inspirerad av utländska förebilder och den begränsade inte sin verksamhet enbart till den svenska bomben utan såg som sin uppgift att delta i ett internationellt nätverk mot kärnvapenupprustningen.21 Det fanns flera drag i Kampanjen mot atomvapen som förebådade nya tider. Det gällde inte minst dess arbetsformer. Hösten 1961 genomfördes en sittdemonstration utanför den ryska ambassaden i protest mot att Sovjetunionen återupptagit sina provsprängningar. Demonstrationen var i huvudsak fredlig, men det krävdes ändå ett polisingripande för att lyfta bort demonstranterna. De flesta deltagarna var unga, många var skolungdomar och studenter. De första tecknen på det annalkande ungdomsupproret kunde skönjas. Kärnvapenhotet var en symbol så god som någon för vuxengenerationens och politikernas oförmåga att skapa den värld ungdomarna drömde om.22
Kampanjen mot atomvapen skulle snart följas av andra rörelser av samma typ, byggda underifrån av en ny generation unga människor med ett djupt samhällsengagemang och en tilltagande misstro mot etablerade organisationer och politiker. Aktivisterna i Sydafrikakommittén blev allt mer kritiska mot toppstyrningen från organisationsetablissemanget, och ville omvandla den till en medlemsstyrd organisation. U-landsgrupper, värnpliktsvägrarföreningar och solidaritetsrörelser till stöd för befrielserörelser i tredje världen började växa fram. 1965 bildades de första FNL-grupperna och med rasande fart växte Vietnamrörelsen, den främsta symbolen för 1960-talets nya sociala rörelser.
Det är troligt att socialdemokratin och Olof Palme inledningsvis inte såg några problem med de nya strömningarna. Tvärt om, internationellt samarbete och praktisk solidaritet var områden där arbetarrörelsen hade långa traditioner, och den nya tidens idéer hade från början en stark ställning, åtminstone bland de socialdemokratiska ungdomarna. Det socialdemokratiska studentförbundet var tidigt en viktig aktör i denna radikaliseringsprocess.23 Men snart visade det sig att relationerna med dessa rörelser komplicerades. Radikaliseringen fick en utbredning och tog sig former som ingen hade kunnat förutse. De nya sociala rörelserna kom snart att upplevas som ett växande hot mot socialdemokratin.
Att rätt kunna orientera sig i denna nya tid var en stor utmaning för varje politiker med ambitionen att spela en framträdande roll. Olof Palme var en sådan politiker.
Han hade utomordentligt goda möjligheter att förstå vad som hände. Hans politiska praktik var redan imponerande och sträckte sig från förhandlingar med ryska toppledare till deltagande i socialdemokratiska kretskonferenser i Härnösand. Som politisk libero hade han fått syssla med en rad olika frågor, från jordbrukspriser till atomvapen. Han hade rest i Asien, Nordamerika, Östeuropa, deltagit på internationella student- och socialistmöten och byggt upp ett omfattande internationellt kontaktnät. Olof Palme kom tidigare än de flesta att inse kraften i några av de frågor som stod i centrum för den begynnande radikaliseringen. Det gäller framför allt den koloniala revolutionen, där erfarenheterna från hans asiatiska resa lärt honom dynamiken i den nationella befrielsekampen, men också betydelsen av rasfrågan och den ojämna fördelningen av jordens resurser.
Till skillnad från mer etablerade politiker hade Palme också kvar en fot i ungdomsmiljöerna. Genom sitt arbete i SSU och sina otaliga föreläsningar runt om i landet kunde han avläsa skiftningar i stämningarna, åtminstone inom den socialdemokratiska ungdomsrörelsen. Och några av de frågor han fick möjlighet att fördjupa sig i vid denna tid – utbildnings- och biståndsfrågor t.ex. – satte honom också i kontakt med tidens strömningar.
Men samtidigt var det ingalunda givet att Olof Palme skulle inta den plats i den kommande utvecklingen som han faktiskt gjorde. Det var inte i första hand hans generation som radikaliserades.Visserligen spelade några av Palmes samtida en viktig roll som gnisttändare för 60-talsradikaliseringen – Jan Myrdal, Sara Lidman, Lars Forssell för att nämna några – men dessa hade under 1950-talet snarare intagit en tredje ståndpunkt. Olof Palme hade varit en soldat i det kalla kriget i kampen mot kommunismen. Ett traditionellt antikommunistiskt (och provästligt) perspektiv kunde försvåra en förståelse av vad som höll på att ske.
Olof Palme höll vidare på att bli etablerad politiker i ett inte särskilt samhällsomstörtande parti. Det var inte alldeles säkert att en allt för uttalad vänsterprofil skulle vara gynnsam för karriären. Och varken den socialdemokratiska ungdomsrörelsen eller Socialistiska internationalen var nog de bästa utgångspunkterna om man ville avläsa tidens nya strömningar. Palme var heller inte en särskilt radikal politiker i början av 1960-talet, även om hans koppling till frågor som utbildning och bistånd, och kanske också hans ungdom i sig kunde ge honom en sådan image.
Men Olof Palmes kanske mest utpräglade egenskap är hans förmåga att läsa tiden, att gå i dialog med den och kunna sätta ord på tidens strömningar. Under hela sitt liv letade han febrilt efter tecken på vad som var i görningen, analyserade dem och gjorde dem till del av sin politiska arsenal.
Det betyder naturligtvis inte att Olof Palme hade en siares gåvor. Att han såg vad som hände betyder inte att han kunde förutse vad som skulle ske. Nyfikenheten, receptiviteten, den intellektuella briljansen, den internationella orienteringen, kontaktnäten, den redan imponerande politiska allmänbildningen, kunskapen om mekanismerna i maktens korridorer, det ständiga läsandet, allt detta bidrog naturligtvis till hans förmåga. Men av avgörande betydelse för Palmes förmåga att orientera sig i tidens nya strömningar var också hans relationer till tidens radikala intellektuella. Det var i stor utsträckning genom dem han såg vad som hände.
Om det är någon gång de intellektuella spelat en avgörande roll för att påverka samhällsutveckling och tidsanda är det under 1960-talsradikaliseringen. Författare, konstnärer och unga akademiker intog plötsligt en central roll inte bara i det offentliga samtalet, utan många gånger också som aktivister och agitatorer. Ofta var det kulturarbetarna, för att låna ett uttryck från den tid när Olof Palme blivit kulturminister, som introducerade tidens teman i det offentliga samtalet. Inte minst stod de för det internationella perspektivet. 1960 publicerade Per Wästberg sin uppmärksammade Förbjudet område om rasistregimen i Rhodesia, 1961 kom Sara Lidmans Jag och min son. Jan Myrdals asiatiska resor började vid samma tid. Kulturens korsvägar publicerades 1960, Rapport från en kinesisk by 1963. U-hjälpsfrågan, de svartas situation i Sydafrika såväl som i USA och det franska koloniala förtrycket i Algeriet kom samtidigt att få ökad plats på tidningarnas kultursidor. Några år senare publicerade Göran Sonnevi sin uppmärksammade dikt »Om kriget i Vietnam« i Bonniers litterära magasin och Lars Forssell skrev en skarpt USA-kritisk artikel på Dagens Nyheters kultursida. Författare och konstnärer, väl samordnade med unga demonstranter, placerade Vietnam högst upp på den inrikespolitiska dagordningen och där skulle den förbli för ett decennium framåt.24
Från början av 1960-talet sökte Olof Palme en aktiv dialog med dessa grupper och blev i sin tur en viktig samtalspartner för tidens svenska författare och kulturpersonligheter. Hans relationer till många av dem var för en politiker nära, om än inte oproblematiska. Med flera av dem var han generationskamrat och han delade med dem upptäckten av världen utanför Sverige och de globala orättvisorna även när de befann sig på olika sidor i det kalla kriget.
Palme markerade tidigt sina litterära intressen. Arne Trankell hade hos den 20-årige Palme sett en ung man med »ytterst vid horisont och … exceptionellt moget omdöme« när det gäller konst och litteratur, betydligt mer utvecklat än det politiska.25 En av hans första publicerade större artiklar var ju en anmälan av Norman Mailers De nakna och de döda. I början av 1960-talet knöts till hans namn allt mer bilden av den unge, lovande – och radikale. Han var inte bara Erlanders grå eminens. Han diskuterade gärna och offentligt ideologiska frågor och blev Herbert Tingstens hårdaste vedersakare i diskussionerna om ideologiernas död. Han förde in tredje världen i sina föredrag och pläderade kraftfullt för ett ökat u-landsbistånd.
När den tidens ledande kulturtidskrift Bonniers litterära magasin, BLM, inför det nya decenniet ville ta pulsen på litteratur och politik inbjöd man inte bara författare att svara på enkäten, utan också en politiker – Olof Palme.26 Det är uppenbart att Palme också på det kulturella fältet redan var en självklar deltagare i det offentliga samtalet, och att han trivdes i den miljön.
Palme inledde artikeln med att berätta att han just kommit hem från en frågestund med ungdomar på Nalen, den tidens ledande nöjespalats där rock’n’rollen just höll på att ersätta jazzen som dominerande musikstil. Han refererar livfullt ungdomarnas frågor.
»Två entusiaster ville avskaffa monarkin och statskyrkan. Jag höll med så ihärdigt jag förmådde. Endast förekomsten av tuggummi kunde hindra publikens gäspningar från att slå ut i full blom. Två andra ungdomar ville ha mera yrkesskolor och bostäder. Man lyssnade rätt uppmärksamt, liksom vägde argumenten för att finna ut vad som var klokt och vettigt. Man var sakligt intresserad eftersom det var frågor som direkt berörde nästan var och en i publiken. Den femte frågan gällde fattigdomen i världen. Då tyckte jag mig känna den vibrering av gemensamma värderingar och engagemang som är den politiske talarens inspiration och glädje.«
Palme tvekade inte att kasta sig raskt in i debatten med tidens författare. Varför är de så tveksamma till att ta upp konkreta politiska frågor? Och just i en tid när världen tränger sig på som aldrig förut borde de kunna »hjälpa oss att tro på internationalismens utopi precis som när utopin gällde demokrati och social rättvisa i vår vrå av världen … Under de decennier då svenska folket av omständigheterna tvingas bli internationellt, finns det en chans att vi också kan bli internationalister … En bok av Artur Lundkvist, en artikelserie av Per Wästberg, ett radiotal om fattiga folk av Per-Anders Fogelström, eller varför inte en visa av Lars Forssell … kan därför ha stor sprängkraft för att väcka till insikt och förståelse och därigenom bereda oss till insikt och förståelse för politisk handling, t.ex. för att få upp biståndet till underutvecklade länder till rimliga proportioner.«
Men Palme nöjer sig inte bara med att tycka att författarna skall vara världssamveten. Nej, han uppmanar dem också att angripa det socialdemokratiska välfärdsbygget, inte för vad det vill, men för vad det inte förmått. »Den enskilde behöver kollektivet, i olika uppenbarelser, både för att värna sin rätt och för att tillfredsställa sina önskningar om en bättre framtid. Det blir därför inte fråga om vi skall ha kollektivism eller inte, utan om hur denna kollektivism ser ut … Framtidens problem är att skapa frihet icke från kollektivet utan i kollektivet och genom kollektivet.«
Detta givet har författarna »en stor uppgift i att skjuta sönder illusionen om att folkhemmet är så välordnat, bara för att de flesta fått det rätt hyggligt.« Här har de svikit.
»Det må bero på sorgligt bristande beläsenhet. Men det förefaller som om 50-talets litteratur undvikit den moderna kollektivismen, undvikit den speciella civilisation som 50-talet börjat skapa och som pekar rakt in i 60- och 70-talen. Det märks bland annat på valet av motiv och miljöer. Vi har fått levande skildringar av människor i Norrlands glesbygder, i brukssamhällen och landsbygdskommuner liksom av människor i förfluten tid och i barndomens miljöer. Vi har undfägnats med skarpsynta allegorier och rena skirskära romantiken. Mycket litet av detta skulle man vilja undvara. Men det förefaller som om författarna skulle hejda sig inför trerummarna i Rågsved och Kortedala, vika undan för snabbköpsbutiker, tunnelbanetåg och förortsbussar, och stå tvekande utanför moderna kontorskomplex och serviceindustrier. Det är ju där den moderna tidens nybyggare utan traditioner står att finna …
De är föremål för omsorg från reklamagenter och PR-män, kvällstidningarnas och veckopressens redaktörer skriver för dem, sociologer och socialpsykologer har fått upp dem på hålkort, organisations-Sverige söker finna vägen till deras hjärtan. Blott författarna tycks ha svårt att finna dit. Artur Lundkvist skrev en gång att ’litteraturen är en av de få återstående tillflyktsorterna för det direkt mänskliga, utan alla biavsikter’. Vi kan kartlägga den moderna kollektivmänniskans konsumtionspreferenser och bostadsförhållanden, hennes grupptillhörighet och åsiktsvariationer. Det är riktigt och nödvändigt. Vi behöver också, och kanske framför allt en skildring av hennes mänsklighet. … Revolten och missnöjet har alltid varit drivkraften framåt, mot ett bättre samhälle.«
Palmes artikel, påtagligt välformulerad, griper in i de samtal som just vid denna tid börjar utvecklas bland författare och andra intellektuella. I en bok som utkom samtidigt som BLM-numret, Författare tar ståndpunkt, kan man hos många tidskänsliga författare avläsa en förändrad världsbild.27 Den koloniala frigörelsen, rasproblemen i södra Afrika och USA, atomvapenfrågan, kritiken mot välfärdssamhällets tillkortakommanden och demokratins problem uppmärksammas, men å andra sidan är det uppenbart att de engagerade författarna ännu inte självklart vet vad de ska göra med sitt engagemang. Där finns ett gemensamt avståndstagande från dogmer och moralism och från synen att man själv representerar den enda sanna verkligheten, men med litteraturvetaren Eva Liljas ord, författarna saknar fortfarande ett språk för sitt engagemang.28
Olof Palme ville uppenbarligen vara pådrivande i denna process. Författarna kan gripa in i politiken genom att skildra verkligheten och tolka människors reaktioner inför sig själva och varandra: »Även om författarna inte skriver om konkreta politiska frågeställningar kan de inte, hur gärna de än skulle vilja, fly från politiken.«
Palme skulle snabbare än han kunnat ana, och ibland kanske i högre utsträckning än han hade önskat, få sin dröm om samhällsengagerade författare uppfylld.
Samtidigt skulle en av de författare Palme ville driva på med rätta kunna svara: är inte just de uppgifter du vill lägga på oss författare också en fråga för radikala politiker? Vad gör du? Vilken relation fanns det mellan Palmes välformulerade radikala program för de skapande intellektuella och hans egen politiska gärning?