I november 1984, bara ett knappt år innan sin död, träffade Tage Erlander, då en bit över 80, sju elever från LO:s folkhögskola Runö.29 De skulle göra ett specialarbete, och som tema hade de valt Olof Palme. Erlander tog emot i sitt lilla hus ute på Bommersvik; det hus Palme överlämnat till honom som gåva från partiet när han avgick som partiordförande 1969.
Kanske tar Erlander tillfället i akt att göra ett eget bokslut över sitt långa liv tillsammans med Palme, han berättar om stort och smått. »Palmes intellekt är ju mycket livligare än mitt … Han kommer ihåg saker, det gör inte jag. Det går så fort för honom allting. Vad beträffar hans formuleringsförmåga finns det i alla fall ingen skandinavisk politiker som kan mäta sig med honom. Inte jag heller naturligtvis.« Men han reflekterar också djupare över Palmes roll för partiet, över de förväntningar Erlander en gång hyst – och hur de infriats.
»Jag hade hoppats att han skulle bli en ideologisk förnyare av partiet … Sen blev det kanske inte som jag hoppats … Det dröjde inte länge förrän han hade händerna fulla med samma saker som vi sysslade med, det vill säga praktisk politik. Och då blev det inte så mycket tid över för ideologiskt funderande.«
Erlanders slutsatser är naturligtvis förvånande för dem som i första hand sett Palme som Ideologen och Internationalisten. Men för Erlander var Palme Politikern. När Runöeleverna beklagar sig över att det var så svårt att få grepp om andra sidor hos Palme är Erlanders svar: »Men han är politiker. Om ni får ett grepp om politikern Palme så räcker det, för han är politiker.«
En studie av Olof Palmes 60-tal måste uppenbarligen i betydande grad ägnas åt den praktiske politikern.
Allt är politik löd som bekant ett av tidens radikala stridsrop. Det personliga är politiskt, hävdade kvinnorörelsen. Men även den mer traditionella politiken genomgick en förändring som krävde en ny typ av politiker. Olof Palme var en sådan.
Olof Ruin skriver i sin nyutkomna bok om svenska statsministrar att det speciella med Palmes politiska stil var hans förmåga att fatta beslut. »Den uppfattades ha varit påtaglig och ofta präglad av ett stort mått av intuition.«30 Jag tror att detta är en riktig beskrivning, om man också lägger till hans förmåga till improvisation.
En förutsättning för att bli en skicklig improvisatör är att man har djupa kunskaper och långvarig träning. Olof Palme hade lärt sig politiken från grunden. Han hade också lärt känna de politiska beslutsgångarna och maktens korridorer från insidan. Och maktens män. Han förstod vikten av att bygga upp nätverk och knyta förtrogna till sig. I studentrörelsen och SSU hade han träffat många av de personer som kom att omge honom under resten av hans karriär. Till detta ska man sedan foga Palmes passionerade intresse för politik, – han talade själv om the joy of politics – och hans utpräglade politiska begåvning.
Det finns mer strukturella aspekter att lägga. Det starka samhället ledde till den starka staten. Socialdemokratins långa regeringsinnehav och tilltagande kontroll över den politiska maktapparaten, liksom den kraftiga ekonomiska tillväxten, ökade förutsättningarna för att driva en självständig politik. 1960-talet är inom många områden ett av de mest reformintensiva decennierna. Det fanns alltså utrymme för en politik- och reformglad person av Palmes typ.
Samtidigt genomgick statsförvaltningen en första våg av mer omfattande politisering. 1965 års departementsreform gav möjlighet till ett annat sätt att organisera statsförvaltningen och att rekrytera till denna.31 Långt in på 60-talet var den högre offentliga byråkratin ända upp på statssekreterarnivå i bedövande hög utsträckning opolitisk – vilken i regel betydde borgerlig. Tage Erlanders dagböcker är länge fulla av anteckningar om hur svårt det är att hitta socialdemokrater ens till de mest känsliga posterna. Detta bröts under 1960-talet. Utbildningsexplosionen skapade plötsligt ett nytt skikt av unga akademiker med socialdemokratiska sympatier som inte ville något hellre än att få utlopp för sina samhällsomvandlande ambitioner i departement och kanslihus. Olof Palme skulle bli en av dem som först uppmärksammade och utnyttjade denna resurs, han kände de flesta personligen. Ytterligare en nyhet i den traditionella politikerrollen som Palme skickligt skulle utnyttja handlade om politikens medialisering. Nu kunde plötsligt TV avgöra vem som skulle vinna valet.
Låt oss se hur Palme utnyttjade de öppningar som politikens förändrade förutsättningar gav. Först handlade det om att vidga sin plattform.
Som artikeln i Vecko-Journalen antyder var Olof Palme i början av 1960-talet redan en uppmärksammad person utanför partiet, även om uppmärksamheten inte alltid var av det smickrande slaget. Sedan 1958 var har riksdagsledamot. Det gav självfallet möjligheter till egna initiativ. Och som partiets företrädare inte minst i radio- och TV-debatter, blev han känd för en större allmän allmänhet. Ett viktigt genombrott var det program som TV började sända hösten 1962, »Den nya kammaren«, där de politiska partiernas påläggskalvar fick tillfälle att diskutera aktuella samhällsfrågor. Så värst ungdomligt var måhända inte programmet sett med dagens ögon. Palme var med sina 35 år yngst, och de flesta av juniorpolitikerna var i 40-årsåldern men träffsäkerheten visade sig vara stor i urvalet av deltagare. Folkpartiets Gunnar Helén, kommunisternas CH Hermansson och inte minst centerns Thorbjörn Fälldin kom som framtida partiledare samtliga att vara Palmes huvudkombattanter ett årtionde senare.
Även om Palme ännu inte var ledamot av partistyrelsen tillhörde han otvivelaktigt partiets inre krets, framför allt genom sitt nära samarbete med, och stora inflytande över, Tage Erlander. Genom statsministern hade han tillgång till information om allt av vikt som hände i partiet, och genom de ständiga diskussionerna fick han också tillfälle att ge sina synpunkter på stort och smått. Förutom Erlander fanns det ytterligare några personer i den centrala partiledningen som såg som sin uppgift att ta hand om Palme. En sådan var partisekreteraren Sven Aspling, som ordnat Palmes riksdagsmandat. En annan var byggnadsarbetarförbundets ordförande Knut Johansson.32 Genom SSU lärde han känna den generation unga socialdemokrater som snart skulle ta över i parti och politiska församlingar. Palme var redan en av rörelsens mest efterfrågade talare och föreläsare, inte bara inom ungdomsförbundet. Arbetarkommuner och partidistrikt ville i ökad utsträckning höra den unge påläggskalven.
I slutet av april 1962 besökte han Kramfors och charmade 200 personer, berättar det lokala partiorganet Nya Norrland entusiastiskt. På ett populärt sätt talade han om kvällens tema, ekonomisk demokrati. Tidningen berättar sedan än en gång den guldkantade historien om Olof Palme: Om överklasspojken som trots sin borgerliga härkomst svor socialdemokratin sin trohetsed redan i studentåren. Om hans stora arbetskapacitet: Vid sidan av att vara statsministerns handgångne man och riksdagsledamot är han ledamot av inte mindre än fem statliga utredningar. Han följer med Erlander på resor över hela världen och kuskar själv land och rike runt för att hålla föredrag. Hans agitatoriska förmåga lyfts fram. Det är han som skickar fram lappar till statsministern i valdueller och riksdagsdebatter och förser honom med dräpande repliker. Och det är han själv som framträder i TV och retar gallfeber på borgarna genom intrikata inlägg och frågor. Några hobbies hinner han inte med. »Min lilla fritid offrar jag på familjen«, säger han. »Det har dom rätt att fordra.« »Olof Palme är en charmgosse, snarfyndig, stimulerande, enkel och chosefri.« På bilden som illustrerar artikeln ser man en leende Palme omgiven av arbetarkommunens ordförande, den lokale ABF-ombudsmannen och två unga SSU-flickor.33 Olof Palme missade aldrig ett tillfälle att knyta nya kontakter på sina landsomfattande turnéer.
Han skaffade sig successivt en starkare egen plattform. Formellt var han bara Tage Erlanders handsekreterare. Visst förekom det försök att värva Palme till andra uppgifter. Redan i slutet av 1950-talet var han en av kandidaterna som chefredaktör för Stockholms-Tidningen som LO just hade tagit över.34 Handelsminister Lange ville 1960 gärna ha honom till statssekreterare. I samband med ett planerat skifte på utrikesministerposten fanns förslag att stötta den tilltänkte Torsten Nilsson, som saknade fackkunskaper på området, med Palme i en central position som chef för den politiska avdelningen eller kabinettssekreterare i UD.35 Ja, han nämndes till och med som tänkbar ny partisekreterare efter Sven Aspling.36 Men Erlander bromsade. Efter försöket att få över Palme till handelsdepartementet skrev han i sin dagbok:
»För mig blir det rätt besvärligt att klara mig utan Palme. Han har ju betytt enormt mycket för uppryckningen av partiet. Mycket av min nuvarande position har berott på Palmes otroliga skicklighet att finna konstruktiva lösningar eller i varje fall täckande formuleringar. Nu blir det behovet inte mindre under de närmaste åren utan större. Vi har en sådan rad av frågor som kan innebära en svår belastning. Inte bara försvaret utan i minst lika hög grad författningsfrågorna. Vår ekonomiska politik är ju också fylld av stora frågetecken.«37
Och för alla dessa uppgifter hade Erlander behov av medarbetare. Inte minst var Palme Erlanders spejare mot omvärlden, ständigt med på statsbesök och internationella konferenser.
Efter åtta år som sekreterare i statsrådsberedningen var det dags för Palme att få en befordran. Våren 1961 föreslogs i den budget som regeringen presenterade riksdagen att det skulle inrättas en byråchefstjänst åt Palme. Det innebar en löneförhöjning med 628 kronor i månaden, och samtidigt att Palme fick en tjänsteställning som i någon mån motsvarade hans reella arbetsuppgifter. Statsministern fick inte någon egen statssekreterare förrän 1964, men det fanns ingen tvekan om att Palmes arbetsuppgifter egentligen låg på den nivån. Förslaget att Palme skulle bli byråchef väckte emellertid ett oerhört politiskt rabalder, och Palme fick genomlida sin första politiska affär.38
Kritiken gällde flera frågor. Det fanns vid denna tid ännu ett principiellt motstånd mot politiska tjänster i regeringskansliet, också inom socialdemokratin, och kritiker menade att det saknades formella grunder för att inrätta tjänsten. Bland annat sades det att det inte fanns någon byrå att vara chef över. Andra blev upprörda över att Palmes inkomst skulle bli så hög, eftersom han vid sidan om sin byråchefslön fick behålla riksdagsarvodet. Det ansågs särskilt stötande att Palme skulle tjäna mer än t.ex. justitieministern, som saknade inkomst från riksdagen.
Men framför allt var kampanjen riktad mot Palme personligen. För många borgerliga tidningar blev det ett tillfälle att ge igen för Palmes angrepp på Ohlin i förra årets valrörelse. Och orden var hårda: »Den som minns hr Palmes äckliga framträdande i höstens TV:s valdebatt undrar också storligen om hr Palme är värd denna upphöjelse«, kunde det heta. De skarpaste orden använde Göteborgs-Posten: »När en man från en burgen miljö går över till socialdemokratin, kan han göra det som ekonomisk spekulation … I Sverige har det inte hört till vanligheterna att det politiska livet lämnat fritt spelrum för strebrar som önskat göra sig goda inkomster. Så det kan tänkas att hr Palme har sin chans att gå till historien.«39
När tjänsten väl skulle beslutas av riksdagen hade stormen lagt sig, bara ett 25-tal borgerliga ledamöter röstade emot. Tage Erlander menade i sina memoarer att kampanjen, en av de lumpnaste han varit med om, egentligen syftade till att »oskadliggöra en ung begåvad politiker«. Hur som helst bekräftades åter att det fanns något hos Palme som väckte synnerligen starka känslor.
Att Erlander förr eller senare tänkte ta med Palme i regeringen tvekade ingen om. Frågan var hur han bäst förbereddes för värvet. Naturligtvis kunde man hävda att den position han redan hade, mitt i makten och med tillfälle att dagligen konfronteras med centrala politiska frågor av alla sorter var en oslagbar skola för en framtida toppolitiker. Samtidigt borde kanske Palme få några egna områden att utveckla? Dessa fann Erlander också inom vad som kommit att kallas »den palmeska blandningen«,40 alltså Palmes livslånga engagemang i frågor knutna till utrikespolitik, u-landsfrågor och utbildningspolitik. Palme drogs in som utredare i några av 1960-talets viktiga reformprojekt. Två utredningar ledde han, studiemedels- och studiehjälpsutredningen och han blev också ledamot av gymnasieutredningen.41 En annan viktig uppgift gällde utformandet av den svenska u-landspolitiken.
U-hjälpen fick sitt genombrott i början av 1960-talet. Inte förvånande spelade Olof Palme en viktig roll för utvecklingen. Men hans agerande var inte utan komplikationer.
Ansvarig för det svenska biståndet var Ulla Lindström. Det var för övrigt just henne som Olofs mamma Elisabeth 25 år tidigare ersatt som ledamot i Fredrika-Bremer-förbundets Stockholmskrets. Hon var den enda kvinnan i regeringen, och en kontroversiell sådan. Tage Erlander hade påtagligt svårt för den självständiga kvinnan, som inte tvekade att föra fram obekväma åsikter, inte minst när det gällde frågor kopplade till kvinnors jämställdhet eller u-hjälpens storlek. Erlander ifrågasatte ständigt om det verkligen var möjligt att »dra in henne i kretsen av lojala medarbetare«.42 Liksom andra pionjärer bland kvinnliga regeringsledamöter var det inte ovanligt att hon av män betraktades som ett »svagt statsråd«.
Kravet på ökat bistånd drevs i början av 1960-talet främst av kristna organisationer och ungdomar som påverkats av ett ökat internationellt engagemang. I riksdagen var det intressant nog LO som vid denna tid var pådrivande. En viktig förklaring till detta finns att söka i LO:s internationella engagemang. Arne Geijer var sedan 1957 ordförande i Fria fackföreningsinternationalen FFI, och bistånd till fattiga länder var en viktig del för att sprida facklig verksamhet till tredje världen – och samtidigt bekämpa det kommunistiska inflytandet.43 Kommunisterna söker nästla sig in överallt där de tror sig kunna åstadkomma oro och splittring och utgör ett hot mot demokratin, anförde Geijer som ett kraftfullt argument för ökat svenskt internationellt bistånd när den socialdemokratiska riksdagsgruppen diskuterade frågan 1960.44
Våren 1961 tillsatte regeringen en speciell beredning för internationella biståndsfrågor, med syfte att diskutera principer för svenskt u-landsbistånd. U-beredningen blev i god korporativ anda en stor församling med representanter för regering, näringsliv, LO, TCO, KF, lantbrukarna, studenter och hjälporganisationer, sammanlagt 23 personer, under statsministerns ordförandeskap. Arbetet däremot utfördes av en särskild arbetsgrupp bestående av ett 15-tal tjänstemän och experter, framför allt från olika regeringsdepartement, under ledning av Olof Palme. Förfaringssättet var ovanligt, normalt skulle en fråga av denna dignitet beredas av en statlig utredning och den kritiserades också, bl.a. av Gunnar Myrdal, som ett uttryck för »de inre cirklarnas« och »etablissemangets« förmenta hemlighetsmakeri. Olof Palme försvarade det bl.a. med att det sparade tid; en normal utredning hade tagit minst ett år till på sig.45 Vad vi ser är ett tidigt exempel på Palmes förmåga att improvisera, att hitta lösningar som inte alltid följde regelboken, ibland kanske inte ens författningarna, men som gav önskade resultat.
Arbetsgruppen arbetade också snabbt och effektivt. Den sammanträdde 35 gånger och producerade ett 20-tal promemorior. Redan hösten 1961 fattade riksdagen beslut om att inrätta ett särskilt organ, Nämnden för internationellt bistånd, NIB, och Olof Palme ingick i den anställningskommitté som tillsattes för att rekrytera personal till den nya myndigheten. Palme deltog aktivt i rekryteringen, och tog även här kontakt med flera av sina gamla SFS-kamrater. En av dem, Per-Erik Rönnquist, blev ställföreträdande chef.46
Året därpå presenterades proposition 1962:100, som allmänt räknas som den första milstolpen i svensk biståndspolitik. De tunga principiella avsnitten skrevs av den arbetsgrupp som Olof Palme ledde, centrala delar av Palme själv, inte alltid efter att ha rådgjort med det ansvariga statsrådet Ulla Lindström. En viktig del bestod i en diskussion om olika inriktningar av det svenska biståndet, principer som kom att bli styrande för lång tid framåt. Den lyfter fram solidaritet och humanitet som viktiga utgångspunkter för u-hjälpen. Men den gick längre och kopplade biståndet till en ny inriktning av svensk utrikespolitik. Med formuleringar som vi redan känner som typiskt palmeska kan man läsa att neutralitetspolitiken och avsaknaden av svensk kolonial belastning ger Sverige ett särskilt förtroende hos de underutvecklade länderna. Detta ökar »vårt ansvar och våra möjligheter att bistå«.47
Ulla Lindström hade redan från början, liksom Gunnar Myrdal, varit kritisk till Palmes okonventionella lösning med en fristående arbetsgrupp. Särskilt problematiskt var det om arbetsgruppen skulle utforma en ny policy utan att den var förankrad hos den minister som var ansvarig. Trots löften från Erlander att så inte skulle bli fallet menade Ulla Lindström att hon och hennes departement vid flera tillfällen ställdes off-side av Palmes arbetsgrupp. Mest upprörd blev Lindström när det visade sig att gruppen till och med gått in i budgetprocessen och skrivit vad som borde stå i statsverkspropositionen under de punkter hon ansvarade för. Hon blev »tvärarg« och ingrep med kraft för att stoppa tilltaget.48
Men Palme, möjligtvis understödd av Erlander, var inte beredd att släppa greppet över biståndspolitiken. Han hade sedan länge ett djupt engagemang i frågan, och att u-länderna kom att stå i fokus för den unga generationens intresse gjorde det hela inte mindre intressant. Han ville permanenta sin arbetsgrupp och på så sätt även fortsättningsvis ha ett övergripande ansvar för biståndspolitikens utformning. Detta var en ny praxis och skulle dessutom naturligtvis ställa det ansvariga statsrådet åt sidan. Ulla Lindström blev mycket riktigt topp tunnor rasande. Men det krävdes att hon själv drev frågan till regeringens allmänna beredning för att stoppa beslutet. Till bilden av att Ulla Lindström »förts åt sidan« hör att hon inte som ansvarig minister fick underteckna propositionen. Detta gjorde istället, mot vad som var brukligt, statsministern. Utrikesminister Undén anmärkte skarpt mot att det statsråd som varit ansvarig för frågan sedan 1954 »under alla år då det inte varit så populärt med u-hjälp« på så sätt desavouerades.49
Ulla Lindströms ilska över hur hon ansåg sig behandlad framgår med all tydlighet av hennes dagböcker. Hon är samtidigt generös nog att uttrycka sitt erkännande över att Palmes förslag i stora delar var mycket välskrivet.50
Den irritation som fanns hos Ulla Lindström, och den bristande lyhördhet för henne som kan anas i Palmes agerande, var ändå bara inledande skärmytslingar i jämförelse med det som utspelade sig ett drygt år senare i NIB-affärens kölvatten.
Det svenska biståndsorganet NIB hade inlett sitt arbete i början av 1962. Inkörningsproblemen var lindrigt sagt stora. Chefen Arne Björnberg saknade uppenbart tillräcklig administrativ förmåga och smidighet och kom i konflikt med flera av de unga entusiastiska medarbetare som på kort tid rekryterats av Palme och hans grupp. Bland dessa hade få kvalificerad erfarenhet från statlig förvaltning. Ett antal av de yngre akademiker som anställts slutade snabbt. Måhända var den osedvanliga brådska med vilken NIB sjösatts, och där Palme varit en av de mest pådrivande, en orsak till den uppkomna situationen.
I september 1963 publicerade Handelstidningen i Göteborg en serie starkt kritiska artiklar om missförhållanden inom NIB, och socialdemokratiska Aftonbladet följde strax efter. Det fanns hos Aftonbladets ägare LO ett intresse av att avsätta Lindström. Möjligtvis stämde Ulla Lindströms biståndspolitiska linje dåligt med den Arne Geijer drev inom FFI. Geijer tyckte också att ökningstakten var för dålig.51 Hans närmaste medarbetare i internationella frågor lämnade vid denna tid LO för att bli journalist på Aftonbladet. Enligt egen utsago skulle dennes första uppgift bli att leda kampanjen för att bli av med Ulla Lindström.52
Under hela hösten pågick en intensiv mediestorm kring NIB som rörde både de administrativa problemen och ett antal pågående biståndsprojekt. En komplicerande faktor var att flera av NIB:s anställda, både tidigare och nuvarande, aktivt bidrog med ammunition för attackerna. I fokus för kritiken stod Arne Björnberg och i växande utsträckning, Ulla Lindström. Aftonbladet drev en kampanj för att statsministern skulle avsätta »den person som man av någon svårförklarlig anledning råkat välja till biståndsminister«, och tidningen hoppades att Erlander inte skulle vara för rädd för kvinnoförbundet för att ingripa.
Även om Olof Palme misslyckats med att permanenta sin arbetsgrupp hade han ändå god insyn i vad som skedde. Han var en aktiv ledamot av NIB:s styrelse och hade utomordentligt god kontakt med flera av de anställda, inte minst andremannen Rönnquist. I själva verket hade Palme känt till den växande kritiken ett halvår innan affären exploderade utan att informera vare sig Lindström eller styrelsens ordförande Valter Åman. I en osignerad och odaterad PM i Olof Palmes arkiv kan man läsa att »NIB befinner sig f n i en kris som är precis så allvarlig som tidningarna velat göra gällande. Den kanske mest allvarliga sidan av saken är att personalens förtroende för ledningen håller på att försvinna i snabb takt.«53
Det är uppenbart att Ulla Lindström ansåg att Palme kommit alldeles för lindrigt undan. »Märkligt nog betraktas Palme som helt utanförstående trasslet inom NIB, fast han suttit i anställningskommission och i NIB-styrelsen och enligt egen utsago har känt till missförhållandena sedan april. Vad skapar ett ansvar?« skriver hon i sin dagbok.54 Tillägget »Palme är emellertid bara en i konstellationen. Samuelsson i AB och Elisabeth Sjövall i Göteborg är de öppet mest engagerade«, visar att hon placerar Palme i samma grupp som de mest hätska Lindström-kritikerna.55 Hon anade också att Palme under krisen odlat sina egna kontakter bland NIB:s anställda; i Tage Erlanders möjligtvis något eufemistiska formulering hade han fungerat som »åskledare för personalen«.56
Lindströms misstankar om Palmes dubbelspel fick ny näring när Aftonbladets chefredaktör Kurt Samuelsson – en av de som hårdast angripit henne – publicerade utdrag ur ett samtal med en riksdagsman som »traskar in i statsrådskretsen så där tämligen snart«. Att det var Palme som avsågs kunde ingen politiskt initierad tvivla på. Denne hade varit lite bekymrad, ja inte över angreppen på biståndsministern,
»han gillade högt att vi hade klippt till Ulla Lindström. Men hade inte Aftonbladet tagit i litet för mycket, inte i sak, vid Gud, men taktiskt sett.
– Taktiskt sett?
– Ja, nu blir det ett bra tag alldeles omöjligt att flytta henne från biståndsärendena, sedan en tidning, därtill en som stöder socialdemokratin, har krävt det rakt på sak. Ni fick kvinnoförbundet på halsen – och inte kan Erlander gå och flytta om en minister efter en så hård kritik.«
Det är inte känt om Palme själv försökte dementera innehållet i Samuelssons artikel. Hans nära medarbetare Ingvar Carlsson hävdade att troligen hade Samuelsson missförstått något Palme sagt, vilket Erlander skyndade sig att framföra till Ulla Lindström. »Tage såg så snäll ut i ögonen, när han sade detta«, skriver Lindström syrligt. »Han är hederligheten själv, och ville så tydligt jämna ut, kunde aldrig tänka sig att hans Olof kanske inte är det perfekta sanningsvittnet.«57 Den allmänna uppfattningen verkar dock ha varit att artikeln åtminstone i viss utsträckning återspeglat Palmes åsikter.
NIB-affären klingade av. Ulla Lindström satt kvar och Olof Palme kunde tillträda sin statsrådspost, dock inte som biståndsminister. En utredning gjord av justitiekanslern visade att, med ett undantag, några formella felaktigheter inte begåtts. NIB genomgick en kraftig omorganisering och blev några år senare SIDA, med Ernst Michanek, en av Olof Palmes nära medarbetare och förtrogna som generaldirektör.58
När Ulla Lindström hösten 1966 under uppmärksammade former lämnade regeringen, i protest mot för långsamt växande u-landsanslag, dök emellertid NIB-affären åter upp i ett av de animerade samtal hon hade med Tage Erlander. Så här lät det med Lindströms ord: Erlander »fortsatte under stark upprördhet: – För tre år sedan räddade jag dig ur NIB-krisen. Kunde ha släppt dig genast, kunde ha fått lovord som ’stark man’ som gjorde det rätta. Men behöll dig. Tror trots allt att det var riktigt att behålla dig. Har inte begärt någon tacksamhet för det. Men nu kräver jag i gengäld lojalitet mot mig och partiet.
Min häpnad fann inga andra ord för replik än dessa: – Men jag var ju inte skyldig till NIB-krisen … Statsministern som nyss rest sig ur stolen och rastlöst rörde sig av och an i rummet, stannade framför mig och utstötte ett ’njaaa’, fyllt av tvivelsjuka. ’Kom ihåg att det var Palme som räddade dig’, förklarade han uppfordrande (underförstått: var tacksam även mot honom) ’Jo, Palme satt en hel lång natt och övertalade dem som ville bli av med dig’. Så klart, annars hade han ju själv dragits med en bit i fallet, tänkte jag säga …«
Alla turer i denna historia går inte att rekonstruera, Palmes bild saknas. Att han spelade en nyckelroll i utformningen av svensk biståndspolitik är ställt utom allt tvivel. Men när det gällde kraven att snabbt höja biståndet var Palmes radikalism begränsad. Han tvekade inte att stödja Sträng och Erlander när Ulla Lindström avgick ur regeringen i protest mot att höjningen gick för långsamt. Produktionstakten är för låg just nu, och vi har underskott i handelsbalansen, menade Palme i riksdagsgruppen 1967 och ställde u-ländernas enorma behov mot alla de behov som måste tillfredsställas på hemmaplan.59
Samtidigt bekräftar en analys av Palmes intensiva engagemang också en bild av en person som behärskar politikens alla hjälpmedel. Hur man tillsätter och leder utredningar och arbetsgrupper. Betydelsen av nätverk och av att kunna placera rätt personer på rätt plats. Vikten av att ha de rätta kontakterna uppåt. Värdet av att ha goda kontakter med media.
Palmes arbetsuppgifter fortsatte att staplas på varandra parallellt med utredningsuppdragen. Berättelserna om hans långa dagar är legio. En journalist som följde honom en arbetsdag hösten 1963 noterar hur Palme efter riksdagsgruppens kvällssammanträde inte åker hem som de andra.
»Ensam vandrar Olof Palme mot kanslihuset. Under gatlamporna ser man honom försvinna in mellan pelarna. Han låser upp gallergrinden i porten och går genom ett ödsligt Kanslihus upp på sitt rum. Väggpendylen slår halv elva. I ett enda fönster tänds ett ljus och då och då ser man nerifrån Stallkanalen en skugga röra sig i skenet från bordslampan. Olof Palme arbetar, och ute i Vällingby lägger frun barnen, skruvar ner TV:n och släcker i huset.
I Kanslihuset raspar en enda penna, ett enda papper prasslar, en cigarett brinner i askfatet och röken ringlar upp i bordslampan.
När storkyrkoklockorna slår två slag slocknar ljuset i Kanslihusets statsrådskorridor. Olof Palme vandrar ut i ett nattligt Stockholm för att köra hem till radhuset i Vällingby. Hans dokumentportfölj är fullproppad med papper – ’kanske hinner jag med något hemma också’.«60
Flera av de ärenden Palme fick ägna mycket tid åt var utrikes- och säkerhetspolitiskt känsliga, och avspeglar Palmes speciella relationer till sådana frågor. En uppgift som följde Palme var fallet Raoul Wallenberg, där han genom åren lade ner stora ansträngningar, inte minst genom att hålla kontakt med Wallenbergs släktingar, som mycket aktivt drev på regeringen att agera gentemot de ryska myndigheterna.61 Palme kunde ibland höras beklaga sig över att han tvingades använda så mycket kraft på detta – periodvis upp till en fjärdedel av sin arbetstid – men att det var svårt att stå emot de mäktiga påtryckningsgrupperna.62 I början av 1950-talet hävdade ryssarna att Wallenberg avlidit i Lubjankafängelset sommaren 1947. En inflytelserik svensk och internationell opinion vägrade att acceptera beskedet. Hård kritik kom att riktas mot den socialdemokratiska regeringen, och deras påstådda passivitet, som tolkades som ett uttryck för en allmän undfallenhet mot Sovjet. Nytt material efter murens fall stöder det ryska beskedet, och idag verkar de flesta forskare hävda att Wallenberg verkligen dog eller avrättades, i Lubjankafängelset i Moskva 1947.63
1965 presenterade den svenska regeringen en vitbok, och Olof Palme spelade en viktig roll i presentationen av materialet. I samtal med familjen Wallenberg, och i ett underlag till Erlanders föredragning inför utrikesnämnden, menade Palme att det varit ytterligt svårt att veta hur frågan bäst skulle drivas och att det för närvarande inte var möjligt att komma längre. För att få klarhet i fallet hade det varit nödvändigt att komma på talefot med den allra högsta ledningen i Moskva, samtidigt som ryssarna hela tiden hävdat att Wallenbergfallet använts i den antikommunistiska propagandan. Den svenska linjen hade därför varit att under stor diskretion driva frågan med de ryska ledarna, och samtidigt understryka att regeringen framför allt drivits av humanitära syften, att familjen skulle få vetskap om vad som hänt. Inför en påtagligt skeptisk familj försökte Palme hävda att den inslagna linjen hade varit framgångsrik och att man inget hade att vinna på att gå mer bröstgänges tillväga.64 Själv uppgav Palme i andra sammanhang att han var övertygad om att Wallenberg var död.65
En annan känslig arbetsuppgift som Palme fick använda mycket tid åt var Wennerströmaffären, det tidiga 1960-talets stora spionaffär. Flygöversten Stig Wennerström hade under mer än tio år systematiskt lämnat ut upplysningar om centrala delar av den svenska krigsplanläggningen, utvecklingen av försvarsmateriel och den känsliga signalspaningen till Sovjetunionen. Genom Wennerström hade ryssarna inte minst fått detaljerad information om det nära försvarspolitiska samarbetet mellan Sverige och västmakterna.66 När spioneriet avslöjades 1963 fick Palme en nyckelroll i uppröjningsarbetet i regeringskansliet. Det bestod bl.a. i att reda ut alla besvärande misstag som ansvariga ministrar och höga tjänstemän anklagades för. Wennerström hade under de sista åren varit placerad i utrikesdepartementet som militär expert i de pågående nedrustningsförhandlingarna, och där haft tillgång till känslig information, trots att det då fanns misstankar mot honom. Palme fick dessutom den ömtåliga uppgiften att hålla kontakten med den amerikanska ambassaden, som kunde tänkas vara irriterad över att Wennerström också lämnat ut information om amerikanskt försvarsmaterial. Amerikanerna var nöjda med samarbetet med Palme, som lovade att hålla ambassadören fortlöpande informerad om hur affären utvecklade sig.67 I själva verket såg USA vissa fördelar med affären. Fallet Wennerström visade återigen svenskarna vem som var vän och fiende. »Förståelsen för vad Sverige är skyldigt USA för Sveriges manöverutrymme trots landets farliga närhet till Sovjetunionen i Baltikum har blivit betydligt klarare för alla svenskar.«68 Kanske var det inte heller bara negativt för USA att Sovjet genom Wennerström i detalj fått bekräftat hur nära lierat med västmakterna Sverige var.
Palme försäkrade den amerikanska ambassadören att Wennerström inte hade haft något inflytande i UD när det gäller utformningen av den svenska linjen i nedrustningsförhandlingarna; Wennerström hade under de sista åren varit knuten till den svenska nedrustningsdelegationen i Genève. »Han var helt enkelt inte en sådan människa«, menade Palme och passade på att ge en egen karaktäristik av spionen. »Han tog in, lade på minnet, sög upp andras idéer. Han hade en mycket välorganiserad hjärna, de fakta han lade beslag på sorterades där i lätt åtkomliga fack. De första bandade förhören på fyra–fem timmar när han erkände sitt spionage drog också upp linjerna för vad han kom att säga i fortsättningen. Hans följande vittnesmål under förhören, där han var tämligen samarbetsvillig, stämmer alla väl överens med det som kom fram under de första förhören … Han var kort sagt perfekt för sitt jobb.«69
Till de mer besvärliga aspekterna av hur Wennerströmaffären handlagts hörde att statsminister Erlander inte i förväg informerats om de växande misstankar som fanns mot spionen. Erlander var djupt upprörd över detta och drog två slutsatser: Att han behövde en egen statssekreterare i statsrådsberedningen och att Palme behövdes i regeringen.
Hösten 1963 kom så då den regeringsutnämning alla politiska kommentatorer väntat på. Olof Palme utsågs till konsultativt statsråd. Den funktionen hade tidigare vanligtvis innehafts av jurister, ofta utan socialdemokratisk förankring, med uppgift att granska regeringens förslag ur juridisk och konstitutionell synvinkel.
Reaktionerna på Palmes avancemang blev över lag positiva, också bland borgerliga kommentatorer. »En formell bekräftelse på det reella inflytande han redan haft«, skrev Dagens Nyheter.70 Palmes ungdom och begåvning lyftes fram. »Som hjärntrustintelligens av bästa kennedyianskt snitt kommer han att fylla en viktig uppgift i ett kabinett som inte saknar sina blåbär«, skrev en tidning.71 Även Svenska Dagbladet menade att utnämningen skulle bli en förstärkning för regeringspartiet, samtidigt som man inte kunde låta bli att beklaga Palmes placering och uttrycka sitt bekymmer över att den juridiska granskningskompetensen försvagades i regeringen.72
I intervjuer lyfte Palme själv gärna fram behovet av föryngring, och dessutom vikten av att få in fler kvinnor i politiken.73 »Är de charmiga och vackra är det bara ett plus«, tillade han med formuleringar som idag kanske inte skulle anses helt politiskt korrekta.74
Palmes uppgifter var varken opolitisk eller enbart formellt granskande. Erlander skapade i själva verket för sin egen räkning en ny funktion i regeringen, en politisk konsult, en slags vice statsminister. Palme fortsatte att vara mångsysslare och samtidigt Tage Erlanders handgångne man. I efterhand beskrev han själv hur hans utnämning bröt med traditionen där konsulterna skulle »övervaka en god juridisk efterlevnad av lagarna och ansvara för perfekt synkronisering av dem. Eftersom jag fann detta arbete ett smula sterilt föredrog jag att hjälpa statsministern och arbeta med samordningsuppgifter. Jag märkte då att mina funktioner kunde ge mig kontakt med de mest skiftande uppgifter.«75
Palme fick vara beredd att rycka in och vikariera för statsråd och handlägga ärenden av alla de slag. Även i riksdagen fick han företräda regeringen i en rad olika frågor, ofta av känslig art, som abortresor, Sydafrikabojkott eller »Ämbetsmäns deltagande i politiska partiers jubileumskonferenser«. Det sistnämnda framträdandet handlade om att svara på en fråga från folkpartisten Gunnar Helén som undrat hur det kom sig att inbjudan till socialdemokraternas 75-årsjubileum skickats ut med tjänstepost från Utrikesdepartementet. Palme tyckte att Heléns aktion var småfuttig.76
Det var nog heller ingen tillfällighet att det var Palme som våren 1965 skickades fram för att argumentera mot en motion som krävde en svensk bojkott av Sydafrika. Motionen hade ett starkt stöd hos de politiska ungdomsförbunden, också SSU. Här uttryckte sig Palme betydligt mer smidigt och visade stor förståelse för dem som av moraliska och känslomässiga skäl ville genomdriva en svensk bojkott. Men samtidigt var regeringens linje kristallklar: Sådana aktioner måste ha bred internationell uppslutning för att bli effektiva, och en sådan var inte möjlig att uppnå. Med samma argument hade socialdemokraterna både tidigare och senare avvisat liknande propåer.77
En del av det politiska smörgåsbord som det konsultativa statsrådet Palme ansvarade för var ungdomsfrågor. Som ungdomsminister hamnade han ofta mitt i ett omfattande politiskt reformarbete. Oro för den besvärliga ungdomen har väl i alla tider och alla länder plågat politiker och politiska opinionsbildare. I början av 1960-talet var det knuttar och raggare som fick symbolisera problemet. I det starka samhället Sverige var det naturligt att politikerna sökte lösningen efter två vägar: stat och kommun skulle satsa mer pengar och folkrörelserna skulle mobiliseras. Från mitten av 1950-talet anslogs allt större summor för att stärka de traditionella folkrörelsernas ungdomsförbund. En rad statliga utredningar kartlade ungdomarnas beteende. 1962 års Ungdomsutredning konstaterade i sitt slutbetänkande 1967 att trots alla stödåtgärder hade de traditionella kristna, nyktra och politiska ungdomsorganisationerna svårt att hävda sin relativa styrka. Lösningen var ännu mera stöd: »Samhället och dess organ måste vidkännas större och vidare ansvar, när det gäller att ställa resurser till förfogande och ge service för ungdomens fritidsaktiviteter.«78 Även om utredningarna tillsattes före hans tid som ungdomsminister och blev färdiga först sedan han fått nya uppdrag i regeringen blev det ändå till slut Olof Palme som utbildningsminister som fick ansvaret för att omforma utredningens förslag till konkret politik.79 Bidragen ökade kraftigt, men styrdes samtidigt ännu klarare mot de etablerade folkrörelserna. Förutom de statliga medlen fanns omfattande landstingsbidrag – för kurser och ungdomsledarutbildning – och ett växande kommunalt stöd för ungdomsverksamhet och det lokala föreningslivet. Fritidsnämnder och kommunala föreningsråd började växa fram under denna tid. Till detta skall läggas stödet till folkbildningen genom studieförbunden.
Som minister fick Palme flera gånger anledning att reflektera över ett tilltagande samhällsfenomen: bråkiga ungdomar.
Sommaren 1965 bröt en våg av ungdomsupplopp ut i Stockholm och flera andra större städer. Stockholms city såg ut som ett slagfält, rapporterade kvällstidningarna, fönsterrutor krossades och det slängdes flaskor och gatsten. Polisen ingrep med stor kraft och över 600 ungdomar greps. Det var ingalunda något nytt att sysslolösa ungdomar, en del på glid, de allra flesta vanliga hyggliga förortsungdomar som kanske hade lite tråkigt när ungdomsgårdarna fortfarande hade sommarstängt, åkte in till stan för att få lite spänning och nya intryck. Men den här gången kopplades de till ett nytt fenomen, modsen, och de försvann inte när sommarlovet tog slut. Genom lätt urskiljbara yttre attribut – de långhåriga pojkarna och de hårt sminkade flickorna, och genom den nya popmusiken – 1965 var det år när Beatles Help och Stones Satisfaction hördes över allt – kom de under några år att ses som bärare av den nya tonårskulturen.80
Hösten 1965 höll Olof Palme ett anförande inför den nybildade Statens ungdomsstyrelse – vad annars skulle svenska politiker tillsätta för att komma till rätta med ungdomsproblemen – bara några veckor efter modskravallerna. All skadegörelse var beklämmande och kunde varken godtas eller tolereras, var Palmes bestämda uppfattning. Polisen hade ingripit med den fasthet och bestämdhet som man kunde kräva. Inför ungdomarna kände han oro. »Det verkligt svåra med dessa ungdomar är att de egentligen inte tycks vilja någonting, inte intresserade sig för någonting. De samlades inte för att protestera mot något samhällsförhållande som de ansåg vrångt och orättfärdigt … Det förefaller som de ställde till bråk för att de just inte hade någonting annat att göra … Över detta kan man uttrycka sitt beklagande.«
Samtidigt varnade Palme för generaliseringar och för kraven på hårdare tag. Händelserna reste i själva verket en fråga till den äldre generationen: Intresserar vi oss tillräckligt för dem? Dessa ungdomar har levt under drastiska samhällsförändringar. »Vi ställer krav på ungdomen samtidigt som vi förväntar oss att den skall kunna bemästra de svårigheter och påfrestningar som obönhörligen följer i föränderligheten av den ökande valfrihetens spår.« Vem vågar påstå att ungdomen i allmänhet inte på ett i stort sett utomordentligt sätt hade lyckats lösa den uppgiften?81
Palme var inte ensam att se dessa händelser enbart som en aktion av sysslolösa ungdomar. Vad han och andra ännu inte riktigt förmådde uppfatta var att den gemensamma identitet och den ungdomskultur som 1960-talsgenerationen just höll på att formera fick sitt genomslag också här. Visst var många just sysslolösa ungdomar från förorten. Men en betydande del av modsgenerationen radikaliserades och återfanns snart – ibland sida vid sida med många välartade SSU:are – i Vietnamdemonstrationer och solidaritetsrörelser. Den läxan skulle Palme snart lära sig.