Även med palmeska mått var Palmes arbetsinsatser under början av 1960-talet avsevärda. Fortfarande var han Erlanders viktigaste sparringpartner. Visserligen hade statsministerns kansli numera vuxit med ytterligare några personer och dessutom fått en egen statssekreterare – Valfrid Paulsson, men ännu var Palme indragen i att skriva många av de viktiga talen, Metalltalet 1961 om Sveriges politik gentemot EEC är ett exempel.105 På kort tid var han med om att underteckna tretton utredningsbetänkanden och i många av dem hade han skrivit betydande delar, särskilt i de principiella avsnitten.106 Som regeringens särskilda problemlösare hade han fått ägna mycket tid åt stort och smått. Han var riksdagsledamot, och förutom utbildnings- och biståndsfrågor fick han företräda regeringen i allt från abortresor till Polen till piratstationen Radio Nord. Han var också en av dem som i riksdagen agerade för att avskaffa den gällande steriliseringslagen. I partiet engagerades han flitigt, bl.a. för programskrivande inför 1964 års kongress. Han befann sig ofta på resor, många internationella. Han representerade Sverige när Algeriet fick sin självständighet 1962, och knöt där viktiga kontakter med en ny generation ledare för tredje världen. Han reste med Erlander till Socialistiska internationalens kongresser och Kennedys begravning. Och i Sverige fortsatte han att kuska runt på allt från broinvigningar till partiets kretsårsmöten. Lägger man därtill alla helger och vardagskvällar med kurser och föreläsningar kan man få en aning om arbetsbördan.
Dessutom var Olof Palme småbarnspappa, även om Lisbet ansvarade för markservicen. Hösten 1961 föddes ytterligare en son, Mårten. Sommaren innan hade använts till att förbereda storebror Joakim. Jag läser regelbundet Astrid Lindgrens Jag vill också ha ett syskon för honom, skriver han till en vän. »Ty svartsjukan spirar i regnet.«107
Somrarna på Fårö framstår som livsnödvändiga andningshål. »Vi lever primitivt och gott. Dagen går i stort sett åt till att upprätthålla livsfunktionerna – hålla ordning på pumpen, fotogenlampa, hämta mjölk (3 km) skaffa käk etc. Jag plockar svamp utav fan, har dessutom odlingar av rädisor, spenat och rabarber. Så det blir nästan självhushåll« heter det smått lyriskt i ett annat brev från samma sommar.108 Men visst naggades också de fridfulla Fåröveckorna i kanten. »Tyvärr har jag fått vara lite ’underutvecklad’« tillägger han. Uppenbart hade han tagit med sig arbetet på biståndspropositionen till ön. Och några somrar senare tackar han för brev från sin medutredare. »Vad vore väl en semester utan studiesocial brevväxling.«
Så det kanske inte var så underligt om Palme inte alltid mäktade att stå i fronten för den ideologiska nytändningen som Erlander hade drömt om.
Men i mitten av 1960-talet höll Olof Palme några tal som bekräftade att han också befann sig i centrum av partiets idédebatt. Talen återspeglar en gryende radikalisering. Sharpvillemassakern och den amerikanska medborgarrättsrörelsen hade ökat medvetenheten om rasförtrycket och i Sydostasien var ett nytt befrielsekrig under utveckling. Men också när det gällde svenska förhållanden kunde nya vindar anas. Unga människor kritiserade könsroller och inskränkta moraliska värderingar, och de tidigare så välartade socialdemokratiska studenterna kunde nu gå hårt åt brister hos regeringen och i det svenska välfärdssystemet.109 Och intresset för socialism i olika former växte.
Olof Palme hade märkt ett ökat intresse för sina föreläsningar bland de unga SSU-arna, och rapporterade entusiastiskt om detta i ABF:s tidning Fönstret. Han var noga med att understryka att ungdomarna inte
»drömde om att bokstavligen tillämpa de klassiska ideologierna på dagens samhälle. Dessa ungdomar kommer inte att tillbringa sin politiska framtid som marxistiska testuggare. De vill inte heller bli insnörda i någon ideologisk tvångströja. De har, liksom som tidigare generationer ett behov av utopier. Ungdomen förmår – sannolikt bättre än flertalet praktiska politiker – uppleva det eggande och tjusande i de gamla socialisternas eggande planritningar. De kan ha ett beaktansvärt intresse och en imponerande kunskap om dagens aktuella frågeställningar. Men det är drömmen om framtidssamhället, upplevelsen av idéerna som en moralisk kraft i samhällsomdaningen, behovet av idealföreställningar som förmår engagera deras fantasi och känsla och därmed stimulera dem till praktisk handling. Ideologiska studier blir därmed till väsentlig del en skolning i ett relativistiskt betraktelsesätt, i en sakligt prövande attityd, i självständigt tänkande och i respekt för den faktiska kunskapen. Det är ingen dålig utgångspunkt, även om den är mindre grandios.«
Samtidigt gällde det för socialdemokratin att fånga upp dessa unga människor just nu:
»Det behöver inte särskilt understrykas varför de ideologiska studierna bland ungdomen måste tillmätas särskild betydelse. Det är inte bara lord Keynes som upptäckt att de flesta människor benhårt och med envishet håller fast vid de idéer och föreställningar de kommit att omfatta under unga år. Är detta sant betyder det att i de ideologiska studier de unga idag bedriver läggs grunden för 1980- och 90-talens praktiska politik. Ty då har de definitivt tagit ansvaret.«
Men talen var inte bara en avspegling av tiden. De var också i betydande utsträckning palmeska. De byggde på de politiska teman som Palme under tio år utvecklat i tal och politiska debatter. Tredje världen, människors lika värde och kanske framför allt vikten av att kombinera idépolitik och långsiktig resultatpolitik. Olof Palme hade själv uppfattningen att han under 50-talet var en av de få som drev ideologiska frågor:
»Jag slogs i min ensamhet under hela femtiotalet för att försvara ideologiernas utrymme, och jag har fortsatt med det.«110
Det är en överdrift, men avspeglar antagligen hur Palme upplevde situationen i ett SSU-perspektiv. Där var han Ideologen. Han återkom ofta till sina många dueller med Tingsten, där han med kraft ska ha argumenterat mot att ideologierna var döda.
I själva verket var motsättningarna mellan honom och Tingsten kanske inte så djupa som Palme gärna ville göra dem. När Tingsten började sina debatter med att hävda att ideologier och motsättningar spelade en mycket mindre roll i svensk politik än tidigare och att detta berodde på att den svenska demokratin har varit framgångsrik, var Palme inte bara avvisande.
»En ganska bra bit på vägen kan jag hålla med Tingsten. Jag tror också att ideologierna i meningen av de stora grandiosa systemen som gav en enhetsformel för lösningen av de olika samhällsproblemen, deras tid är förbi, sådana som marxismen, den klassiska liberalismen. Jag tror också att en rad frågor har avideologiserats, försvarspolitiken, socialpolitiken osv. Det har uppstått någonting som naturligtvis är till stor fördel. Det har uppstått en klar värdegemenskap. Det har blivit nyanser snarare än breda klyftor som man har diskuterat. Men det har inte skett någon sammansmältning av ideologierna, de olika partierna har vissa värderingar som återkommer med sådan konsekvens i behandlingen av olika politiska frågor att man kan tala om en ideologi, en åskådning.«
När sedan Palme exemplifierade med socialdemokraternas välfärdspolitik och försök att riva ner gamla klassbarriärer kontrade Tingsten i sin tur med att socialdemokraterna inte ensamma kunde göra anspråk på en sådan politik. Själve Keynes var ju liberal.111
Men vilka var nu Palmes teman i de tal han höll våren 1964?
När svensk TV för första gången skulle direktsända en 1a-majdemonstration var det ingen tillfällighet att man stannade för Kramfors i hjärtat av det röda Ådalen, platsen för de blodiga konfrontationerna mellan strejkande arbetare och militär 1931. Arbetarrörelsens dominans var förödande stor. I stadsfullmäktige var kommunisterna lika stora som de borgerliga partierna tillsammans – och socialdemokraterna tre gånger större än kommunisterna. En plats med tyngre arbetarrörelsetraditioner än denna var svårt att hitta. Olof Palme hade hållit sitt första maj-tal där redan 1957 och återvänt många gånger i andra partisammanhang. När han långt senare sammanfattade alla sina resor runt om i landet nämnde han Kramfors som den plats han helst återvände till.112 Och nu gick Palmes tal i direktsändning i den enda TV-kanal som landet hade 1964. Närmare 10 000 deltagare hade slutit upp bakom de röda fanorna – nästan lika många som stadens innevånare. Bokens författare, då en 16-årig realskoleelev, var en av dem.
Palme talar inte om de företagsnedläggningar och strukturrationaliseringar som drabbat Industriådalen de senaste åren eller om det annalkande riksdagsmannavalet. Temat är tredje världens frigörelse och Sydafrika. Hans fördömande av rasismen är hård. Det är inte att förvåna om afrikanerna i Sydafrika grips av desperation och förtvivlan, om de känner hat för det samhälle från vilket de känner sig utstötta. Hopplösheten föder desperation och desperationen manar till våld. Konsekvenserna om världens nationer inte kan samla sig i en gemensam aktion mot rasregimerna i södra Afrika kan bli ödesdigra, hotet om en »förödande konflikt mellan vit och färgad, mellan välnärd och intill förtvivlan fattig« är reellt. Det tålamod som de svartas ledare dittills visat kan inför de vita folkgruppernas tilltagande fanatism bytas mot desperation som i sin tur leder till våld, menar Palme, även om han är mån om att understryka att våldet blir en olycklig konsekvens av, inte en medveten strategi för nationell frigörelse. Med stor vältalighet, och inför en miljonpublik framför TV-apparaterna ger han bakgrunden till konflikten och manar till solidaritet. »Det brådskar.«
Men här finns också ett annat palmeskt tema: Att placera Sverige i världen, att göra paralleller mellan den svenska utvecklingen och tredje världen, och att kunna dra lärdomarna.
Trots att Sverige förskonats från raskonflikter har vi ingen anledning att förhäva oss, understryker Palme.
»Även här byggde man barriärer mellan människorna. Här skildes människorna ut av sin fattigdom, sin otrygghet, sin arbetslöshet. De stod också utanför. Samhället representerade också övermakt, förtryck, förnekelse av en dräglig tillvaro. Här grodde också hopplöshet, förtvivlan och hat. Det är inte längesen medborgare i Sverige levde i den situationen och i dessa bygder var det föga mer än 30 år sedan … Den svenska arbetarrörelsen står inte längre utanför. Den har växt in i det svenska samhället. Vi har fått uppleva en dramatisk utveckling hur klassamhället blir folkhem, hur klassolidariteten vidgas till en samhällssolidaritet, hur förtryck och rättslöshet blir inflytande, ansvar och gemenskap.«
Och den avgörande rollen i denna utveckling har naturligtvis socialdemokratin spelat. Den
»följde obrottsligt övertygandets, den fredliga övertalningens och det praktiska vardagsarbetets väg. Framtidsvisionen om trygghetens och gemenskapens samhälle gav fasthet och viljeinriktning åt det politiska och fackliga arbetet och tålamod inför det beståendes tröghet. Man stimulerades av övertygelsen att stå i takt med utvecklingen; verklighetens orättfärdighet var inte ödesbestämd. Samhället kunde och skulle förändras med idén som drivkraft. Det gav framtidstro och handlingsvilja.«
Tankegångarna är Brantings. Orden skulle kunna vara Per Albins.
Det är tydligt att Palmes världsbild, liksom föregångarnas, är präglad av ett klart utvecklingsperspektiv. Från mörkret har de svenska arbetarna gått mot ljuset. Och den viktigaste faktorn i denna process har varit socialdemokratin. Den reformistiska strategins gradvisa och fredliga maktövertagande har inte bara byggt den svenska välfärdsstaten, den är också vägen framåt för folken i tredje världen. Till detta tema skulle Palme återkomma många gånger de kommande åren.
Inför jublande SSU-are på kongressfest i Stockholms stadshus höll han några veckor senare ett av sina mest berömda tal, »Politik är att vilja«. En SSU-kongress är ingen intern tillställning för några hundra ungdomsklubbister. Dit kommer också ett stort antal tidigare medlemmar som sedan gjort karriär i stat och politik. När Palme en vacker vårkväll i mitten av maj äntrade talarstolen fanns en imponerande samling av landets politiska elit på plats.
»Politik – det är att vilja något. … Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner … förändringen kan göra utopier till verklighet.«
Han bemöter påståendet att ideologierna är döda, »att de har multnat sönder i vissna fraser som möjligen kan nyttjas att förvrida synen på människor men som förlorat sin förmåga att förnya, väcka och stimulera«. Visst har 1800-talets grandiosa tankebyggnader korrigerats av en obönhörlig verklighet. Det går inte längre att slå i skrifterna och finna absoluta svar. »Skolbarnen i de kommunistiska staterna må rabbla citat från Marx och Lenin med samma fermitet som vår barndoms psalmverser och amerikanska industriorganisationer må utsprida skrifter som med i grunden samma trångsyn utlägger privatkapitalismens evangelium.« Men för socialdemokratin har den fria debatten trätt i den spikade tesens ställe. »Vårt öde är att ständigt ställa frågor och sakligt pröva på nytt, att betvivla auktoriteten och misstro auktoriteter. Vårt ansvar är att fördjupa vår kunskap, tänka självständigt och förankra våra idéer i en personlig övertygelse. Det ter sig kanske mindre grandiost. Men det är vår frihet och vår ära.« Men slutsatsen blir inte att idéerna har förlorat sin betydelse. »Den dag det s.k. praktiska livets män driver bort idéerna från den politiska arenan, så öppnar man vägen för ett fortskridande förfall för politiken i demokratin.«
Resten av talet är ett kraftfullt och retoriskt mästerligt argumenterande för en reformistisk idépolitik, baserat på jämlikhet och frihet, där han för åhörarna till kampen mot rasism i Georgia eller Pretoria, till de fattiga på Calcuttas gator, till torparen Koskelas kamp för en människovärdig tillvaro i sekelskiftets Finland, citerar Goethe och Brecht och polemiserar mot TS Elliot. Palme vänder sig med stor kraft mot nobelpristagarens påstående att civilisationens grundvalar kan komma att uppluckras om den ekonomiska utjämningen går för långt. Men klasssamhället och dess skilda symboler är inte uttryck för civilisation utan för barbari, närmast jämförbara med de gyllene ringar som primitiva folk brukar hänga i nosen på sina hövdingar, menar Palme.
»Idéerna är döda säger somliga. Ungdomen går till dukat bord säger andra, till ett samhälle som byggt färdigt. Vårt svar är: vi står ännu bara i begynnelsen. Den demokratiska socialismen har aldrig tett sig mer nödvändig, aldrig haft större uppgifter i den framväxande solidaritetens värld. Kampen för idéerna måste för dagens unga socialister te sig mera lockande och tjusande än någonsin. Å ena sidan känner vi problemens svårigheter, å andra sidan är vi medvetna om våra möjligheter. Vi går mot framtiden med kunskapen som instrument och övertygelsen som drivkraft. Och uppgiften kan aldrig bli för stor. Ty politik – kamrater – det är att vilja något.«
Det är lätt att föreställa sig hur den uppmaningen togs emot av tusentals ungdomar ur en generation som börjat ana att allt var möjligt.
Talet kretsar kring det som ideologiskt mer än något annat är Palmes signum under denna tid, diskussionen om förhållandet mellan idé och praktisk politik, med Peter Antmans ord vägen mellan utopin och vardagsadministrerandet.113 Men var han lägger sitt krut varierar. Inte förvånande lyfter Palme i sitt tal inför SSU-arna fram idéerna, det är sådant ungdomen vill diskutera. Men när han hösten 1965 höll högtidstalet vid det skånska partidistriktets 75-årsjubileum är tyngdpunkten en annan. Skånedistriktet sågs av tradition som partiets allra starkaste fäste, det hade fostrat ledare som Per Albin, Gustav Möller och Per Edvin Sköld och räknades allmänt som en hemvist för partihögern. Nu är det den praktiska politikens män som hyllas.
»Utopier och verklighet«, ett av Palmes mest eleganta och sammanhållna tal, är framför allt en lovsång till pragmatismen – och de pragmatiker som fyller salen.114
Han börjar med ett älsklingscitat från denna tid, från den polske filosofen Leszek Kolakowski: Vänstern avsöndrar utopier som bukspottkörteln avsöndrar insulin.
Man frågar sig, säger Palme om vänsterns öde skulle vara ett politiskt fantasteri, drömslott skapade vid skrivbordet, en flykt in i en overklig framtid. Nej Kolakowski menade något annat: »Vänstern kan inte vara utan utopier, den kan inte avstå från att ställa upp mål som för ögonblicket är omöjliga att uppnå, men som ger dagens förändringar dess mening.« Det betyder att en belåten utopist är en terminologisk omöjlighet.
Så utopin behövs, men den måste vara förankrad i verkligheten.
»Den sociala och ekonomiska strukturen måste kartläggas för att meningsfullt kunna förändras. Fördomen måste blottläggas för att skändligheten skall kunna krossas. Kunskap om den tekniska och vetenskapliga utvecklingen ger nödvändiga utgångspunkter för en rationell framtidsbedömning.«
Den svenska socialdemokratin sägs ha varit fattig på utopister och rik på praktiker, menar Palme. Den praktiska verkligheten fick tidigt en framträdande plats i partiet, och Palme ser två förklaringar till detta. Han refererar för det första till Rickard Sandler, ledare för ungdomsförbundet och bildningspionjär och så småningom både stats- och utrikesminister, som i en bok från 1910 i detalj redogör för det svenska klassamhällets struktur. Agitatoriska fakta kräver föga retorisk utstyrsel, menade Sandler. Verkligheten talar för sig själv. Studiet av verkligheten av ett konkret underlag för en diskussion om rätt och rättfärdighet. Genom konkreta studier får man anvisningar om vägar för praktisk handling.
Den andra förklaringen till rörelsens pragmatism är att så många enskilda människor omedelbart och påtagligt drogs in ett praktiskt samhällsbygge. Att den svenska välfärdspolitiken i så stor utsträckning har genomförts direkt i den kommunala självstyrelsen har medfört att många haft möjlighet och befogenhet att uträtta något. Med en välfunnen internationell parallell lyfter Palme fram det typiskt svenska: »På den engelska partikongressen dundrar lokala partiföreträdare om vad socialismen kräver av regeringen. På vår dundrar delegater med samma skärpa om vad kommunerna kräver av staten.«
Att 1800-talets stora tankesystem motvilligt lämnat scenen är en befrielse. Den historiska erfarenheten visar klart att varje försök att påtvinga verkligheten en enhetsformel får ett drag av groteskeri och vederstygglighet och ytterst leder till hänsynslöshet mot enskilda människor. Hur många människor har svultit ihjäl som offer för den osynliga handen och den fria marknadshushållningen i den klassiska liberalismen? Hur många människor har försmäktat och försmäktar i slavläger därför att de förmenats utgöra ett hinder för ett lagbundet framåtskridande enligt en dogmatisk uttolkning av marxismen?
Partiets idéutveckling kännetecknas av många omprövningar, den har under årens lopp lämpat många gamla teorier och föreställningar över bord. Ideologin har inte försvunnit, men blivit mer pragmatisk. Samtidigt finns en kärna kvar: avskyn mot klassamhället, strävan efter jämlikhet, vilja till frigörelse på samverkans och solidaritetens grund.
Naturligtvis sätter Palme in detta i ett internationellt perspektiv. Till de som säger att klassamhället är nödvändigt kan vi med det svenska exemplet visa att utjämningen är en praktisk möjlighet.
Avslutningsvis återvänder han till sitt reformistiska credo:
»Så talar vi om utopier. Gärna använder vi stora ord och eldande paroller. Revolutionärerna rider på den vita hästen i täten för massorna. Basunerna dånar. Men tillvaron för oss människor består av enkla ting. De enskilda människornas framtidsförhoppningar är konkreta och verklighetsnära. De kretsar kring familj och bostad, utbildning och arbetsplats, fritidssysselsättningar och vardagliga relationer med omgivningen. Det är i denna tillvaro som utopierna skall bli praktisk verksamhet.«
Politikens handlingsmarginaler är i »princip obegränsade men i praktiken ganska snäva«.
Budskapet i Palmes tal i mitten av 1960-talet är enkelt. Det ryms i allt väsentligt i den stora berättelse som dominerar den socialdemokratiska självbilden vid denna tid och som Åsa Linderborg sammanfattat i citatet från Internationalens första vers: »Från mörkret stiga vi mot ljuset.«115 De klassiska ideologiska systemen, som liberalism och marxism har förlorat sin traditionella roll. Utopier behövs som idégivare och vägvisare, men idéerna måste hela tiden kunna omprövas. Framför allt måste de vara förankrade i verkligheten. Och här, inte i den ideologiska sfären ligger den svenska socialdemokratins styrka. Palme lyfter hellre fram Rickard Sandler, studieförbundsledare och statistiker än idédebattören Wigforss, hellre kommunalmännens dagliga reformarbete än teoretiska luftslott. Han sviktar inte i tron på att partiet slagit in på rätt väg. Välfärdsstaten är inte färdigbyggd, tvärt om. Palme tillhör de som tidigast och mest envetet tar upp sprickorna i välfärden, allt som återstår att göra. Men redskapen är givna och färdvägen utstakad: reformismen, den demokratiska socialismen har bevisat sin överlägsenhet. Om den bara kan behålla sin otålighet och sin verklighetsförankring kommer den att fortsätta att reformera samhället, och inte bara i Sverige. Den svenska historien visar att den socialdemokratiska modellen kan bli ett föredöme inte bara för andra utvecklade stater utan också ett hoppingivande exempel för de fattiga länderna i tredje världen.
Innehållet är i sig inte särskilt radikalt och man letar förgäves efter konkreta slutsatser. Temat, den svåra avvägningen mellan medel och mål hade debatterats inom arbetarrörelsen sedan Marx och Engels skrev Kommunistiska manifestet (som förresten genom att där skissera på ett övergångsprogram med betydande konkretion gav sitt bidrag till diskussionen).
Det är ändå inte svårt att förstå varför talen gav Palme en nimbus av ideologisk nydanare. För det första var det få som över huvud taget talade om idéer i partiet vid denna tid. Få som kunde koppla ihop svensk dagspolitik med den koloniala revolutionen. Och som han talade. Talen ovan har refererats rätt utförligt, men ger naturligtvis inte hela innehållet. De kan läsas i sin helhet, några av dem i samlingsvolymen Politik är att vilja.116 Men inte heller detta ger full rättvisa åt Palmes tal. Retorikprofessorn Kurt Johannesson har understrukit att Palme aldrig läste sina tal utan talade, vilket är ett helt annat språk, och pekar t.ex. på betydelsen av de pauser som Palme var en mästare på att utnyttja. »… det här sökandet, det som laddar upp en förväntans spänning.« De pauserna finns inte i några tryckta texter.117 Palmes genombrott som idépolitiker sker samtidigt som hans genombrott som retoriker.
Slutligen, i Palmes sätt att skickligt glida mellan idé och verklighet gav han åt var och en vad de ville höra. Han försäkrade de unga SSU:arna att utopier kan bli verklighet. Han gav hopp åt partivänstern om att det åter skulle talas jämlikhet och internationell solidaritet, ja, kanske till och med socialism. Han reste äreminnen över ärrade, inte sällan förtalade, kommunpolitiker och intygade för tusentals vanliga medlemmar i parti och fackföreningar att det var de som byggt landet.
Inte förvånande kunde slutsatserna skilja sig kraftigt åt. För många bekräftades att man befann sig på rätt väg, för andra att nu fanns möjligheten att genomföra det man hittills inte mäktat. Var Palme befann sig var inte alltid så lätt att urskilja.