Ingen annan internationell fråga kan till närmelsevis konkurrera med Vietnamkriget i uppmärksamhet och politisk betydelse under perioden från 1965 och ett decennium framåt. Under de trettio år kriget pågick dödades två miljoner vietnameser. Under några få år fällde USA fler bomber över Vietnam än det gjordes över Tyskland under andra världskriget. Inte minst utsattes landet för en förödande kemisk krigföring; än idag, ett tredjedels århundrade senare, föds ett stort antal vietnamesiska barn med grava missbildningar till följd av Agent Orange.133
Kriget fick starka återverkningar över hela världen. Det blev en tändande gnista för den djupa ungdomsradikalisering som svepte över världen i slutet av 1960-talet. Det gav befrielserörelser i Tredje världen luft under vingarna; skapa två, tre, flera Vietnam, ljöd Che Guevaras berömda stridsrop. Och det fick omvälvande konsekvenser för USA. Två presidenter föll på kriget, en mäktig antikrigsopinion tvingade fram ett tillbakadragande av de amerikanska trupperna och omvärldens syn på USA förändrades i grunden med återverkningar långt in i våra dagar.
Också i Sverige kom Vietnam att tillhöra tidens centrala teman. Inte minst för Olof Palme; mer än någon annan enskild fråga kom den att förknippas med hans politiska gärning, i Sverige och internationellt. Tre tal är fyrbåkarna kring vilka historien om Palmes Vietnamengagemang har utvecklats.
Det första talet hölls vid Broderskaps kongress i Gävle sommaren 1965, precis när president Johnson givit klartecken till den första stora kontingenten amerikanska marktrupper och den svenska Vietnamdebatten just hade vaknat. Olof Palme ställde sig mitt i den genom att hävda att »det är en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel«.134
Det andra talet hölls i februari 1968, när Nordvietnams och FNL:s Têt-offensiv för första gången visat för världen att de faktiskt kunde skaka världens mäktigaste stat och starkaste militärapparat. Palme utmanade USA inte bara genom att demonstrera sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör utan också genom att hävda att demokratin i Vietnam i betydligt högre grad representerades av FNL än av USA och deras allierade juntor.135
Det tredje var det korta uttalande, till formen snarast en prosadikt, som Palme läste upp i radio under USA:s våldsamma bombningar av Hanoi julen 1972: »Man bör kalla saker och ting vid dess rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr«, inledde Palme och jämförde sedan övergreppen med andra moderna illdåd som Guernica, Oradour och Treblinka.136
Men historien om Palme och Vietnam är betydligt mer mångfasetterad än vad som kan sammanfattas i tre djärva och slagkraftiga tal. I själva verket var Palmes Vietnamengagemang samtidigt hyllat och ifrågasatt.137 Han hyllades av många inom och utom partiet och även internationellt för att han konsekvent och ihärdigt kritiserade USA:s roll i kriget. Kritiken kom från flera och motsatta håll. Från USA, förstås, från delar av näringslivet, och från den politiska borgerligheten, som ansåg Palme vara ensidig, antiamerikansk, eftergiven kommunisterna. Men också från vänstern, både inom partiet, och än mer från de mer eller mindre revolutionära nya vänsterrörelserna. Palme talade med kluven tunga. Den politiska retoriken motsvarades inte av konkreta ställningstaganden till förmån för Vietnam, det var fortfarande USA som satte gränserna, hävdade de.
På samma sätt har drivkrafterna för Palmes agerande diskuterats och ifrågasatts, både av hans samtid och av sentida forskare och kommentatorer.
För de flesta socialdemokrater är Palmes Vietnamengagemang ett uttryck för såväl hans eget djupa engagemang som för rörelsens traditionella internationella solidaritet. Palme spelade en avgörande roll för att påverka den svenska debatten, men han var också en viktig internationell opinionsbildare har man hävdat.
För Palmes motståndare på högerkanten, och för det officiella USA, fanns drivkrafterna istället i första hand att söka i svenska förhållanden; Gösta Bohman myntade begreppet inrikes utrikespolitik. Få har i och för sig ifrågasatt Palmes övertygelse att USA:s krig var orättfärdigt, men menat att syftet med att så hårt driva frågan istället primärt var att vinna politiska fördelar i Sverige. Socialdemokratin kände från mitten av 1960-talet en ökad konkurrens från vänster, framför allt om ungdomsväljarna. CH Hermanssons reformerade vänsterparti och en växande Vietnamrörelse under utomparlamentarisk ledning utgjorde ett ökande hot.
Och när den svenska ekonomin i början av 1970-talet började kärva var kanske Vietnamengagemanget ett sätt att vända blickarna från en misslyckad politik? Andra har hävdat att Vietnamfrågan gav Palme viktiga fördelar i den interna kampen om partiledarskapet eller för att skaffa sig en internationell politisk plattform.138
Det var våren och sommaren 1965 som Vietnam blev en central politisk fråga. Det var ingen tillfällighet, utan berodde på den dramatiska utvecklingen i Vietnam vid denna tid.139 Efter det franska kolonialväldets fall vid Dien-Bien-phu 1954 samlades stormakterna till konferens i Genève. Man beslöt att Vietnam provisoriskt skulle delas i två zoner, en nordlig och en sydlig. Samtidigt fastställdes att demokratiska val skulle hållas i juli 1956. De flesta bedömare, inklusive de amerikanska, var övertygade om att den kommunistiske nordvietnamesiske ledaren Ho Chi Minh med god majoritet skulle väljas till president i ett fritt val och de vietnamesiska kommunisterna i Viet Minh få majoritet i ett gemensamt parlament. USA tog i det läget ett avgörande ansvar för att stötta den sydvietnamesiska regeringen i Saigon och stödde aktivt dess beslut att ställa in valen. Som svar inledde olika politiska och religiösa grupper i Sydvietnam ett gerillakrig riktat mot den USA-stödda regeringen, efterhand allt starkare stött av Nordvietnam. Målet var att uppnå en återförening av nord och syd. Amerikanernas huvudstrategi, att bygga upp den sydvietnamesiska armén, visade sig otillräcklig och i början av 1960-talet ökade president Kennedy den amerikanska närvaron, under beteckningen militära rådgivare, till 16 000. 1965 gick konflikten in i ett nytt skede. I februari inledde USA ett regelrätt luftkrig med bombräder över Nordvietnam, och under sommaren fattades beslut om en dramatisk ökning av de amerikanska marktrupperna, till bortåt 200 000. Ingen kunde nu missta sig på att det rådde krig i Sydostasien.
Reaktionerna lät heller inte vänta på sig. Över världen svepte en första våg av protester med en intensitet som inte skådats på mycket länge. Och det var, som så många gånger annars vid denna tid, ungdomar och intellektuella som gick i bräschen. Redan i BLM:s februarinummer 1965 publicerades den dikt som mer än något annat enskilt bidrag placerade Vietnamkriget mitt i den svenska vardagen, Göran Sonnevis »Om kriget i Vietnam«.
Bakom TV’n ändrades ljuset
utanför fönstret. Mörkret byttes
mot grått och träden framträdde
svart i det klara grå ljuset
från nysnön …
De döda är siffror, som vilar, virvlar
Som kristaller, i vinden, över fälten. Hittills
Beräknas 2 miljoner ha dött i VIETNAM …
Det är snart mars 1965
Snöflingorna på fotot av
President Johnson
vid tiden för de sista bombningarna
I Nordvietnam – han steg
ur eller i en bil – faller
allt tätare över de vita sidorna
Fler döda, fler rättfärdiganden
tills allt snöar igen
i den natt som slutgiltigt
ändrar sitt ljus utanför fönstren
Ungefär samtidigt dök de första demonstranterna upp utanför den amerikanska ambassaden i Stockholm. Under våren och sommaren flyttade demonstrationerna in till Hötorget i centrala Stockholm, och i maj 1965 kom det första numret av Vietnambulletinen; en enkelt stencilerad tidskrift som med tiden skulle bli en elegant tryckt tidning med en upplaga på 60 000 exemplar. När ett par av demonstranterna i juni under bryska former blev gripna av polisen blev Vietnamprotesterna för första gången nyhetsstoff.140
Parallellt med detta utvecklades diskussionerna på tidningarnas kultursidor. I maj sände Sveriges radio en debatt där Artur Lundkvist och Sara Lidman deltog, personer som under det kommande decenniet kom att dominera Vietnamopinionen, tillsammans med sådana som försvarade USA:s ingripande. I början av juni angrep Lars Forssell i »Brev till en svensk tidning« häftigt USA:s krig och jämställde det med Sovjetunionens invasion av Ungern 1956. En rad författare och samhällsdebattörer som Sven Lindqvist, Folke Isaksson, Göran Palm, Jan Myrdal och Olof Lagercrantz fyllde på.141 På några månader hade Vietnam blivit tidens centrala referenspunkt.
För Olof Palme var Vietnam ingen okänd krishärd. Som internationell studentpolitiker hade han ju ingått i det amerikanska studentförbundets Sydasienutskott, och han hade gjort en längre resa i regionen tolv år tidigare, även om han aldrig kom till just Vietnam. Under sin tid på försvarsstaben ingick det i hans uppgifter att följa den dramatiska slutfasen i kampen mot det franska kolonialväldet. I en stabsorientering som sammanfattar läget hösten 1951, när Palme gjorde sin första tjänstgöring där, och av språket att döma med all säkerhet skriven av honom, konstateras att fransmännen inte lyckats samla den inhemska befolkningen bakom sin politik och att den utlovade folkrepresentationen ännu inte kommit till stånd. Författaren konstaterar samtidigt att västmakterna omprövat sin tidigare kritiska inställning till fransmännens kolonialpolitik, i klartext att USA numera backar upp fransmännen. »Därmed hade också det indokinesiska inbördeskriget fått direkt samband med den världsomfattande kampen mellan västdemokrati och kommunism«, heter det klarsynt.142 Några ytterligare referenser till utvecklingen i Indokina hittar man annars inte hos Palme förrän 1965.
Sommaren 1965 tillbringade familjen Palme som vanligt på Fårö. Olof Palme tog säkerligen med stort intresse del av den debatt som dominerade tidningarnas kultursidor. Där deltog ju hela den intellektuella miljö som Palme under denna tid så aktivt följde. Samtidigt skrev han då och då på det tal han lovat hålla på Broderskaparnas, som de kristna socialdemokraterna kallade sig, kongress i slutet på juli. I det lilla anteckningsblock som skulle bli det berömda Gävletalet, hittar man blandat med analyser av kolonialism och bondekamp inköps- och utflyktslistor för en småbarnsfamilj på semester: Handdukar, diskhanddukar, trasor, tandborstar, 2 par byxor, stövlar, lakan, kuddar, var sin filt till barnen. Skedar och stekspade. Och på baksidan har en gotländsk barnflicka plitat ner: »Jag är och hämtar Mårten. Kommer snart. Hälsningar Inger«.143
I slutet av månaden var det slut med semesterfriden, Palme måste tillbaka till Stockholm för att göra sin insats i semesterregeringen. Det innebar bland annat att han skulle vikariera för utrikesminister Torsten Nilsson. På utrikesdepartementet läste han in sig ytterligare om utvecklingen i Vietnam genom att ta del av de senaste diplomatrapporterna. När han upptäckte att författaren till de mest initierade rapporterna, Jean-Christophe Öberg, just kommit tillbaka från Bangkok passade han på att förhöra honom om det aktuella läget.144
Innan det blev dags att åka upp till Gävle hann han också med att träffa den amerikanska ambassadören, som hade heta nyheter från Washington att framföra till den tjänstgörande utrikesministern: Lyndon Johnsson hade just beslutat att kraftigt öka de amerikanska trupperna i Vietnam. Palme tog nyheten lugnt, skrev ambassadör Heath lättad hem till Washington. Men, hade Palme sagt, som USA-vän måste han säga att han delade den europeiska oron över USA:s utvidgade inblandning i Sydostasien. Och Palme fortsatte: Även om man inte ska överdriva betydelsen av den pågående pressdebatten kan man urskilja ett antal skäl för den folkliga kritiken mot USA:s agerande: För det första en potentiell fara för att utvecklingen skulle kunna leda fram till en internationell kris. För det andra fanns det en kraftig ilska mot de pågående bombningarna. För det tredje ett ifrågasättande av USA:s bild av det vietnamesiska folkets egentliga vilja. För det fjärde den frånstötande bilden man fått av de ständigt nya sydvietnamesiska regeringarna, vars medlemmar alla stod i beroende av USA och slutligen tron på att en enad stat, om så under ledning av Viet Cong, som man fortfarande kallade den sydvietnamesiska befrielserörelsen FNL, skulle vara ett mindre hot för världsfreden i en splittrad värld än upptrappning av Vietnamkriget.145
Om Palmes ord är någorlunda rätt återgivna i rapporten hem till Washington måste man ifrågasätta ambassadör Heaths förmåga att avläsa ett diplomatiskt samtal. En mer kraftfull argumentering mot det amerikanska kriget än den Palme gav uttryck för hittar man hos få andra politiker vid denna tid. Heaths reaktion kan bara reflektera amerikanernas grundmurade tilltro till Sveriges traditionella uppslutning på USA:s sida som uteslöt öppen kritik av landets agerande. Men ett par dagar senare var det slut på den tilliten. Och kanske var det just ambassadörens besked om den kraftiga upptrappningen som fick Palme att peta in några ytterligare skärpta formuleringar i sitt tal.
Det hängde regntunga skyar över Gävle när Olof Palme på fredagskvällen den 30 juli skulle äntra talarstolen i Boulognerparken och mötet fick flyttas in i Folkets Hus stora salong. Han höll ett långt och innehållsrikt tal, som spände över många av de teman som han utvecklade vid denna tid: ideologiernas påstådda död, sprickorna i välfärden, den nödvändiga spänningen mellan utopier och praktisk politik. Men det var klart för dem som lyssnade att det var den inledande, internationella delen som var den som engagerade Palme mest.
Även om Palme dröjer med att nämna Vietnam i sitt tal är kriget närvarande från första andetaget:
»Det som ger sommaren 1965 dess prägel är inte semestern och regnet och vädret och våra egna problem utan det är den allt starkare spänningen ute i världen … Vi ser bilder av plåga och tortyr, av stympade barn, lemlästade människor. Vi hör nyheter om terrordåd och repressalier som skoningslöst och utan spår av urskiljning drabbat enskilda, familjer, bygemenskaper. Vår reaktion är medkänsla inför offren, en känslans upprördhet inför ett meningslöst lidande. Ty förbrytelsen blir alltid en förbrytelse, och terrorn förblir alltid terror, även om den utförs i namnet av höga mål och principer, även om man söker legitimation i ett historiskt betingat framåtskridande …«
Han placerar in kriget i ett historiskt perspektiv av nationell frigörelse. I Asien och Afrika är nationalismen en sprängkraft av oerhörd styrka. Men Palme stannar inte vid stödet till nationell självständighet. Han kopplar nationalismen till fattigdom och bristande jämlikhet. Kampen för nationell frigörelse är oupplösligen förbunden med strävan till social och ekonomisk frigörelse. Denna kamp måste vi lära oss att leva med, kanske också för, säger Palme och pekar samtidigt på det långa syndaregister som gamla kolonialmakter och andra rika länder har. »Med den industriella revolutionen började liberalismens frihetsidéer få genomslagskraft i Europas länder. Men samma industriella revolution drev fram en territoriell expansion i kolonierna för att nå råvarorna, med förtryck och förföljelse i släptåg. Så uppstod en situation av skärande hyckleri och dubbelspel.« Samtidigt har det alltid funnits människor – i kolonierna och i den rika världen – som tagit frihetsidéerna på allvar.
Därefter följer de klassiska formuleringar som kom att reta USA:s företrädare så mycket:
»Det är en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel. Det är ytterligt svårt att vinna människors engagemang med löften om att försvara en frihet som de i verkligheten aldrig fått uppleva. Det leder lätt till frågan: Varför fick vi ej friheten när den ännu inte behövde försvaras? Det är inte lätt att hota med ett främmande herravälde som i den praktiska verkligheten mest tycks representera det egna landets medborgare, som dessutom bär med sig löften om hjälp och rättvisa. Det är föga välbetänkt att, i en tid av social omvälvning, söka vänner bland dem som främst har sina privilegier att mista. Den som är vän med privilegier, framstår lätt som rättfärdighetens fiende. Det är inte lätt att förmå människor att ge avkall på vad de upplever som rättfärdiga krav därför att deras problem råkat komma i den strategiska brännpunkten i en stormaktskonflikt.
Att förena fred och frigörelse är ett stort dilemma i dagens värld. Den uppgiften löser man inte med enkla slagord eller med spelteoretiska övningar under objektivitetens täckmantel. Det krävs förnuft men också moraliska värderingar som grund för handlandet.«
Samtidigt kan Palme vid denna tid bara se en väg ut ur konflikten: Förhandlingar. »Förhandlingar är ett slitet ord. Kanske därför att de så ofta misslyckats. Kanske därför att de stundom använts som en fasad för att befästa det bestående eller för en respit inför det oundvikliga.« Men samtidigt: »Förhandlingar är vårt hopp om en väg till fred.«
Så avslutar Palme denna del av sitt tal på ett sätt som gör att det inte kan råda någon tvekan kring vad det handlat om:
»Jag vet inte om bönderna i Vietnams byar – för det är ju om Vietnam som jag mest har talat – har några utopier, några drömmar om framtiden. De intryck man får förmedlar en känsla av hopplöshet och resignation, av förvirring och förtvivlan över en maktpolitisk kamp som går ut över deras livsbetingelser. Drömmer de om framtiden sker det förmodligen i enkla kategorier: en tillvaro i fred, utan svält och där deras människovärde respekteras. För dem ter sig den utopin sannolikt overklig och avlägsen. För oss verkar den beskedlig och självklar. Den ger också en bild av kontrasterna i dagens värld … byter man den geografiska måttstocken till ett tidsperspektiv blir bilden ganska lika. Det var väsentligen en utopi av samma slag som utgjorde drivkraften för arbetarrörelsens pionjärer … den framtidsvisionen gav handlingskraft och framtidstro även om den tedde sig avlägsen och overklig … ty väsentligen har just gårdagens utopier blivit dagens verklighet.«146
Så hade aldrig en svensk utrikesminister, låt vara en vikarierande, talat förut.
Talet gjorde ett omedelbart starkt intryck. Bland de lyssnande broderskaparna, naturligtvis. Chefredaktören för stadens socialdemokratiska tidning, Arbetarbladet, Yngve Möller, bjöd hem Palme och några andra framträdande partivänner på middag efter talet. Alla var överens om att man varit med om något nytt, kanske en kursändring, i svensk utrikespolitik, minns Möller i efterhand.147
Talet väckte också starka reaktioner i pressen. Så gott som alla svenska dagstidningar kommenterade det på ledarplats. De ledande socialdemokratiska var alla mycket positiva. Arbetet i Malmö ansåg det oerhört stimulerande att sådana idéer framförts från regeringshåll. »Att det dessutom blev Olof Palme – t f utrikesminister och ett av de främsta namnen i den nya generationen – gör det inte mindre värdefullt.«
I borgerliga tidningar kunde man läsa betydligt fränare omdömen. Palmes tal »skulle ha passat bra som text för naiva plakatsvängare och flygbladsutdelare på den kulturradikala kanten, skulle på det hela taget rent av kunnat accepterats av Ny Dag (k). Just därför är det förbluffande att sådana ting framföres av regeringens talesman – och landets tillförordnade utrikesminister«,148 skrev Svenska Dagbladet, och fick stöd av andra tidningar på högerkanten.
Palmes gamle trätobroder Bertil Ohlin ansåg det särskilt uppseendeväckande att Palme angrep regeringen i Saigon, med vilken Sverige hade officiella förbindelser och att USA skulle agera på »förtryckarnas sida – hemfallna åt illusionen att man kan möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel … Man kan enbart häpna över en sådan enögdhet vid bedömningen av krisen i Syd-Vietnam. Som ett uttryck för det neutrala Sveriges utrikespolitik är hr Palmes uttalande häpnadsväckande. Frågan måste självfallet tas upp i utrikesnämnden. Det vore klokt att låta hr Palme syssla med andra saker än utrikespolitiken.« I en hetsig radiodebatt återkom Ohlin till ensidigheten i Palmes uttalanden. »Ingenting sägs om att Vietnamkrisen har samband med Kommunist-Kinas aggressiva beslutsamhet att lägga under sig stora delar av Sydostasien. Ingenting tillfogas av herr Palme om Förenta staternas förhandlingsvilja …« 149
En fråga som omedelbart kom att ställas var om Palmes tal innebar ett brott mot Sveriges tidigare utrikespolitiska kurs – i Vietnamfrågan, men kanske också i vidare mening.
Sverige hade dittills uttryckt sig i försiktiga ordalag om Vietnam. I vårens utrikespolitiska debatt och i sitt första-majtal 1965 hade Torsten Nilsson vädjat till förhandlingar och försoning. »Olika grupper inom landet har i växlande former fått stöd utifrån, och det har varit omöjligt att utröna vilken sorts regim folket önskar sig, om det fritt fick välja.«150
Men både statsministern och utrikesministern slöt genast upp bakom Palme. Erlander slog i en radiointervju bara några dagar efter talet fast att Palmes linje var regeringens, och att både han och den semesterledige utrikesministern i förväg hade tagit del av talet.151 Torsten Nilsson var nämligen inte mer på semester än att han och Erlander i förväg hann träffa Olof Palme på regeringens stamkrog Cattelin, ett stenkast från kanslihuset, för att diskutera Gävletalet.152 De gav sitt godkännande till den version Palme presenterade.
Däremot kan man inte vara så helt säker på att de sett det färdiga talet. Palme bättrade sin vana trogen hela tiden på sina anföranden. En omdiskuterad sista ändring finns ditskriven för hand, preciseringen »för det är ju om Vietnam som jag talat«. Detta gav talet, har många menat, en annan och betydligt skarpare prägel än om Palme bara uttalat sig i mer generella termer. Mycket talar för att den formuleringen inte fanns med i den version Erlander och Nilsson fick se. Ett belägg för detta är att orden saknas i det utdrag som Torsten Nilsson återgivit i sina memoarer. Däremot finns formuleringarna återgivet i den officiella version som bara några dagar senare spreds av UD, liksom i antologin Politik är att vilja.
Även om både Erlander och utrikesminister Nilsson lojalt slöt upp var det tydligt att Palme genom sitt tal tagit initiativet i Vietnamdebatten och uttryckt sig på ett sätt, och med en fränhet, som ingen av dem skulle ha gjort. När Torsten Nilsson kom tillbaka från semestern kände han uppenbarligen behov av att snabbt med egna ord precisera sin ställning i frågan. Något självklart forum för ett sådan utrikespolitiskt programtal förelåg inte så där i slutet av sommaren. Han valde därför att utnyttja sitt ordförandeskap i Stockholms arbetarkommun och inför fjorton personer i arbetarkommunens styrelse slog Nilsson fast att Sveriges utrikespolitik blivit mer aktiv. Även om han var skarp i kritiken av USA var han noga med att förlägga ansvaret hos bägge parter. Särskilt när det gäller visad förhandlingsvilja riktade han också kritik mot »Vietcong« och Nordvietnam.153 Flera av de tidningar som varit kritiska mot Palme uppskattade Nilssons tal, som trots alla försäkringar om motsatsen, allmänt betraktades som ett försök att gjuta olja på vågorna och en viss reträtt i sak från Palmes formuleringar.154
Men den tunga kritiken mot Palmes Gävletal kom inte från inhemska politiska motståndare utan från USA och dess Stockholmsambassad. Palmes Gävletal inledde inte bara en ny fas i den svenska utrikespolitiken, det inledde också ett decennium av återkommande diplomatiska konflikter mellan Sverige och världens mäktigaste stat. Och i centrum för dessa konflikter stod Olof Palme.
Det är inte för mycket att säga att Palmes tal sommaren 1965 kom som en överraskning för USA. Ett år tidigare hade den amerikanska ambassadören Parson i ett telegram hem till State Department i Washington sammanfattat de svensk-amerikanska relationerna. Betyget var entydigt. De var bättre än någonsin. Det rådde ett »högvattenmärke i de svensk-amerikanska relationerna«.155 Paradoxalt nog hade tre tragiska händelser bidragit till att de redan tidigare goda relationerna ytterligare förbättrats.
Mordet på president Kennedy hade brutit igenom den svenska kylan, menade Parson. Nationens varma känslor var påtagliga. Dessutom hade det lett fram till eftertankar om inte bara vad den saknade presidenten, utan också vad USA betydde för Sverige och världen. Wennerströmaffären hade återigen bekräftat att det var Sovjet som var Sveriges arvfiende. Det svenska beroendet av USA för att behålla sin frihet trots det utsatta läget hade framgått med all tydlighet. Slutligen hade sammanbrottet i förhandlingarna om EEC:s utvidgning undanröjt riskerna för framtida handelspolitiska konflikter länderna emellan.
Vidare hade det förekommit ett livaktigt politiskt och kulturellt utbyte; under året hade såväl Lyndon Johnson som den nye vicepresidenten Hubert Humphrey besökt Sverige och LO:s och SAF:s chefer Arne Geijer och Bertil Kugelberg hade varit på en framgångsrik gemensam turné i USA. Handelsförbindelserna frodades och lade man till allt detta det nära militära samarbetet kunde det knappast vara bättre.
Inte minst var ambassadören utomordentligt nöjd med relationerna till regeringen och socialdemokratin. Få länder var så vänligt inställda till USA som det neutrala Sverige och med få partier var de amerikanska kontakterna så täta som med de svenska socialdemokraterna.156
I själva verket var den svenska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen en uppseendeväckande viktig stödjepunkt för den amerikanska utrikespolitiken.
»Den amerikanska synen kan förmedlas in i den internationella socialdemokratin genom olika svenska kanaler«, heter det oblygt i en rapport till State Department om SAP:s internationella relationer.157 I början av 1960-talet hade Tage Erlander i nära samarbete med amerikanska bilarbetarförbundets ledare Walter Reuther tagit initiativet till en serie internationella Harpsundskonferenser, där utvalda representanter för den nordeuropeiska socialdemokratin, som Willy Brandt, Erich Ollenhauer, Harold Wilson och Tryggve Bratteli tillsammans med Erlander och Palme träffade amerikanska fackföreningsledare och vänsterdemokrater. De svenska socialdemokraterna var också flitiga att diskutera Socialistiska internationalens arbete med företrädare för den amerikanska ambassaden, och rapporterade ingående från Harpsundsmötena och Internationalens interna överläggningar.158 Alldeles särskilt goda var kontakterna mellan ambassaden och LO. Arne Geijer var ju ledare för den västorienterade Fria fackföreningsinternationalen och i en biografisk skiss som ambassaden upprättat över Geijer heter det att »när det gäller internationella frågor är Mr Geijer utan tvekan en av de allra bästa vänner USA har bland utländska arbetarledare … /han/ är mer antikommunistisk och mer pro-amerikansk än nästan någon annan arbetarledare.«159
Geijer var en mycket flitig gäst på ambassaden, ofta är han där flera gånger i månaden och diskuterar stort och smått med de amerikanska vännerna. Går det för lång tid mellan deras möten kan ambassadören uttrycka sin beklagan över att han inte fått träffa Geijer på flera veckor.160
I sina interna policydokument från den här tiden tilldelar den amerikanska administrationen den svenska arbetarrörelsen alldeles speciella uppgifter, framför allt när det gäller att påverka den nordiska utvecklingen. USA uppmuntrade Sverige att stödja investeringar i ekonomiskt mindre utvecklade delar av Norden, för att försöka minska det kommunistiska inflytandet där.161 Detta gäller framför allt Finland, där man också uppmuntrar nära förbindelser mellan svenska LO och den finska fackföreningsrörelsen, åter för att hålla tillbaka kommunisterna. Den amerikanska regeringen slår till och med fast i sitt National Policy Paper att det är en central del av amerikansk politik att försöka utöva inflytande över Finland genom SAP och LO.162 Att detta var en del av de amerikanska strävandena betyder inte självklart att svenskarna öppet spelade med, men uppenbart ansåg amerikanerna att strävandena var framgångsrika.
Det var nu naturligtvis inte bara Geijer och Erlander och andra företrädare för socialdemokratin som höll goda kontakter med ambassaden på Gärdet. Dit gick en strid ström av företrädare för näringslivet, de borgerliga partierna och andra delar av statsförvaltningen. Så kunde man se kabinettssekreterare Belfrage hasta raka vägen från hemliga möten med utrikesnämnden till lunch med amerikanske ambassadören för att informera om vad som behandlats.163
Olof Palme var ingen ovanlig gäst vid dessa överläggningar, och han flöt väl in i den förtroendefulla miljön. I april 1964 besökte han ambassaden i sällskap med Arne Geijer, och det är påtagligt hur ledigt samtalet löpte över såväl fackliga och partiangelägenheter som regeringsbestyr; här gjordes ingen skillnad. Palme rapporterade från Socialistiska internationalens senaste möte i London, som han tyckte hade varit tråkigt. Geijer tillade lite pikande att Internationalen ju mest är en europeisk klubb, det var FFI som var den verkliga internationalen. Han klagade vidare över att han hade bekymmer med den LO-ägda Stockholms-Tidningens allt för radikale chefredaktör, ett tema han och ambassadören skulle återkomma till flera gånger under de kommande åren. Man berörde också den pågående Wennerströmrättegången, som Palme försäkrade skulle vara över till Chrusjtjovs kommande statsbesök. Ambassadören var bekymrad över att Aftonbladet hävdat att Wennerströms spionage hade börjat med uppdrag för USA. Palme beklagade och tyckte att Aftonbladet stundtals var en besvärlig tidning att handskas med, men fick samtidigt tack av ambassadören för gott samarbete när det gällde att bemöta Wennerströms anklagelser mot USA i juristkommissionens rapport.164
När Vietnamkriget våren 1965 trappades upp följde de amerikanska ambassaderna runt om i världen noggrant reaktionerna. I februari kunde ambassaden i Stockholm rapportera hem till Washington att de första demonstranterna dykt upp utanför ambassaden.165 Antalet ökade under våren, och snart demonstrerades det på flera håll i Stockholm.166
Men fortfarande litade amerikanerna på sina socialdemokratiska allierade. Ingen Vietnamkritik i 1:a-majtalen, socialdemokraterna ville inte genera USA, heter det i en veckorapport från ambassaden i Stockholm.167
Under sista veckan av juli 1965 hölls en ny Harpsundskonferens. Bilarbetarnas Walter Reuther var där och redogjorde för bakgrunden till USA:s nya Vietnampolitik inför ledande europeiska socialdemokrater – Palme var naturligtvis en av deltagarna. Arne Geijer försäkrade ambassadören vid en lunch några dagar senare att ingen nämnvärd kritik riktats mot Reuthers rapport, som försvarat den amerikanska politiken. Samma mening uttryckte Willy Brandt i en tidningsintervju i anslutning till konferensen.168
Och trots att Palme dagarna innan Gävletalet instämde i en europeisk oro över krigsutvecklingen var alltså ambassadens uppfattning att Palme tog beskedet om den amerikanska eskaleringen lugnt.
Ambassaden brukade omedelbart kontakta sina socialdemokratiska vänner när något inträffade som störde friden på ambassaden, som att socialdemokratiska Stockholms-Tidningen under sommaren gav utrymme för flera USA-polemiska artiklar, och bland annat kritiserade ambassadören personligen och dessutom i ledare uppmanade regeringen att agera, kontaktade ambassadören omedelbart sina socialdemokratiska vänner. Geijer lovade att undersöka vad som hänt och Palme försäkrade att tidningen bara representerar en ytterlighetsriktning inom partiet.
Samtidigt påpekade Palme svårigheterna för regeringen att ingripa. Det handlade inte bara om pressens frihet, utan också om att tidningen representerade en vänsterriktning som inte var någon obetydlig strömning att ta hänsyn till inför det kommande valet, ska han ha sagt. Jag hoppas att incidenten numera är övervunnen, skrev ambassadör Parson, tydligen lugnad, hem till Washington, och att den har tjänat ett vidare syfte att visa regeringen vilka vidare komplikationer Stockholms-Tidningens agerande kan få för dess neutralitetspolitik.169
Därför blev chocken desto större när Palme samma dag höll sitt Gävletal. Nu var det inte längre en oppositionell tidning som framförde kritik, nu var det Sveriges tjänstgörande utrikesminister.
Ambassaden reagerade omedelbart genom att kontakta UD, som bara kunde bekräfta att Palmes tal godkänts av Erlander och Torsten Nilsson. Samtidigt försäkrade UD att det inte skulle tolkas som någon förändring av den svenska politiken. Denna slutsats accepterade inte ambassaden. »Ogynnsam utveckling av den svenska Vietnampolitiken« löd den alarmerande rubriken på rapporten hem till Washington. »Genom sina obalanserade och ensidiga presentationer av det vietnamesiska problemet har Palme och Erlander genom trycket från vänster målat in sig själva i ett hörn som placerar dem i närheten av Pravda, som har uppmanat de europeiska socialdemokraterna att fördöma USA:s politik.« Man såg också en risk att Sverige skulle påverka de andra nordiska länderna vid ett kommande nordiskt utrikesministermöte i Oslo.170
Men reaktionerna begränsades inte bara till Stockholm. Ambassadör Parson uppmanade State Department i Washington att agera och några dagar senare kallades Sveriges chargé d’affaires upp till biträdande utrikesminister Unger för att få en skrapa. Palmes tal var inte förenligt med Sveriges traditionella neutralitet fick han veta. Och State Departments talesman Rob McCloskey frågade vid en presskonferens några dagar senare om Sverige verkligen ansåg att USA stod för militärt förtryck medan Viet Cong representerade social rättvisa.171
Ja, hur skulle USA förstå Palmes tal? Det var frågan som ambassaden i Stockholm nu försökte få grepp om. Ganska snart kom man att fastna för följande tolkning:
Uppkomsten av en ny vänster ställde till betydande problem för den svenska socialdemokratin och inte minst för dess traditionellt konservativa utrikespolitik. Utifrån hotades man av röstförluster till kommunisterna, som under CH Hermanssons ledning attraherat unga väljare. Men också internt fanns en växande vänsteropposition, och här är amerikanerna särskilt oroliga för Stockholms-Tidningen. De upphör aldrig att påpeka för Arne Geijer hur förvånade de är över att LO fortsätter att subventionera tidningen med 10–15 miljoner per år. Det var detta tryck som ledde fram till Palmes Gävletal, och det fanns all anledning att frukta att liknande avvikelser från den traditionella politiken skulle ske inom andra områden, som Portugal, Sydafrika och andra delar av tredje världen. I grunden trodde man ändå inte att den svenska politiken skulle förändras, därtill var svenskarna allt för försiktiga och på de ledande socialdemokraternas USA-vänlighet tvivlade man inte – möjligtvis med undantag för Olof Palme.172 Det stod nämligen snart klart för amerikanerna att Palme hade en speciell roll inom den socialdemokratiska partiledningen, att det var han som skulle appellera till den radikala ungdomen.
I en fem sidor konfidentiell biografisk rapport över Palme som ambassaden skickade till State Department en månad efter Gävletalet, med tio kopior till CIA, undrade man med viss oro om Palme skulle bli Sveriges nästa statsminister.173 Rapporten gav en initierad beskrivning av Palmes bakgrund och karriär – men nämnde intressant nog inte hans engagemang och nära samarbete med USA i den internationella studentrörelsen. Man noterar hans nära relationer till Erlander liksom att han de senaste åren själv stigit fram i rampljuset. Och särskilt uppmärksammar man hans speciella relationer till ungdomen och de vänsterintellektuella. Genom dessa har han skaffat sig en egen plattform som kommer att fungera som maktbas i kampen om partiledarskapet, förutspår ambassaden. Och vad som är mer allvarligt: Rapportörer har informerat ambassaden om att Palme har avslöjat samma misstro och förakt gentemot USA som är så utbredd bland inflytelserika skikt hos den europeiska intelligentian.
Denna bild av Palme som partiledningens vänsterytter och den som ska blidka de radikala hade ambassadören fått stöd för i flera samtal med inflytelserika svenskar, som dessutom delade amerikanernas bekymmer. Både Marcus Wallenberg och SAF-chefen Bertil Kugelberg beklagade Palmes tal och såg med oro fram emot vad Palme som partiledare skulle innebära för såväl det svenska samförståndet som för de svensk-amerikanska handelsförbindelserna.174 Även hos Arne Geijer fanns liknande åsikter, och han drog sig inte för att öppet desavouera Palme. Hösten 1965 tyckte Geijer att ambassadören inte allt för mycket skulle oroa sig för de svenska Vietnamstämningarna, Palme var helt enkelt inte representativ. Geijer kände bättre än regeringen den svenska opinionen som inte var särskilt radikal. Inom LO hade inte märkts mycket av kritiken mot kriget i Vietnam.175
Under det kommande året fortsatte ambassadör Parson och hans medarbetare att med viss oro utveckla samma tema. Men på samma gång var de måna om att understryka att på många andra områden löpte samarbetet på som vanligt.
Ett år efter Gävletalet sammanfattade Parson läget så här: Såg man tillbaka på de senaste tolv månadernas utveckling var det mest slående den ökade kritiken mot USA, och särskilt Vietnampolitiken, från regering, fackföreningar och intellektuella. USA:s åsikter hade förvrängts och motiven misstänkliggjorts. Och det var Palme som anslagit tonen och satt nivån med sitt Gävletal.
Allt talade för att förhållandena skulle komma att fortsätta att försämras, åtminstone fram till kommunalvalet i september, ja, kanske fram till riksdagsvalet 1968, eftersom socialdemokraterna var oroliga för att tappa makten. En av ambassadörens många källor inom partiet hade anförtrott honom att partiet var berett att göra allt för att inte tappa röster till vänster, och på så sätt undvika en norsk eller dansk utveckling. Några som ambassadören talat med ansåg att regeringen till och med höll på att tappa greppet och att det var svansen som styrde partiet. Parson refererar också till statsminister Erlander, som hösten 1965 anförtrott den amerikanska utrikesministern Rusk att en orsak till svenska ungdomars internationella engagemang var att de saknade viktiga nationella frågor att ägna sig åt.176 Vietnamkritiken var alltså ett sätt att »kompensera för tråkigheten hemma genom att lägga sig i internationella krishärdar långt borta: Sydafrika, Rhodesia, Portugal, Spanien och nu Vietnam, där moralistiska tendenser och svenskt ego kunde hitta lindring«, tänkte sig ambassadören.
Ambassadören noterar också hur den traditionellt aristokratiskkonservativa diplomatiska kåren beklagar sig över att successivt förlora makten till mer radikala krafter inom UD.
Däremot hade någon motsvarande försämring inte inträffat på andra områden. Den socialdemokratiska ledningen var fortfarande kunnig, pragmatisk, pålitlig och alls inte fientlig mot USA. Det fanns ingen anledning att tro annat än att samarbetet skulle löpa på som vanligt t.ex. i internationella organ av i huvudsak ekonomisk karaktär som OECD, DAC, GATT, ICAO, IMF, IAEA, asiatiska utvecklingsbanken, tiogruppen eller Kennedyrundan. Och dessutom, relationerna på regeringsnivå spelar bara en mindre roll för förhållandena länderna emellan; områden som handel, vetenskap, finans, kultur och information är viktigare. Och det var viktigt att inte utmana dessa goda relationer, menade Parson.177
Arne Geijer hade knappast rätt när han hävdade att han kände den svenska opinionen bättre än Palme. Från hösten 1965 var opinionen i Sverige till övervägande del kritisk mot kriget i Vietnam. Redan i september 1965 var 42 procent av befolkningen mot USA:s agerande och bara 12 procent för. Internationellt sett var detta unika siffror. Inom socialdemokratin var motståndet ännu kraftigare, och även om entusiasmen kanske inte var lika stark på alla håll stod den socialdemokratiska partiledningen till stora delar bakom Palmes kritik.
Ändå blev Vietnamfrågan mindre brännbar i de svensk-amerikanska relationerna efter hösten 1965. Det fanns flera orsaker till detta. Den häftiga amerikanska reaktionen fyllde säkert sitt syfte och fick regeringen att tänka sig för. När riksdagen i december 1965 hade sin första större Vietnamdebatt var tonfallet helt annat än efter Gävletalet, och Bertil Ohlin anslöt sig till stora delar av Torsten Nilssons augustital.178
Ytterligare en orsak var måhända att det var Torsten Nilsson och inte Olof Palme som skötte Sveriges Vietnampolitik.179 Även Erlander markerade, bl.a. i en debatt i Första kammaren, att han hade stort förtroende för USA:s vilja att nå en förhandlingsfred.180 Palme kommenterade aldrig offentligt dessa reträtter från hans egna uttalanden. Under 1966 gjorde Palme bara ett offentligt uttalande om Vietnam, i sitt förstamajtal i Malmö. Även om det inte råder någon tvekan om var Palmes sympatier ligger gör han ett försök att ge en balanserad bild och att se USA:s engagemang som ett misstag. Vietnam är ett litet land som kommit i skärningspunkten för stormakternas kraftmätningar. Man kan som USA betrakta Vietnamkriget som en aggression från norr, ett försök att med våld och terror nå makten i Sydvietnam och införa en kommunistisk regim. Motståndet mot en sådan aggression kan ses som ett försvar för friheten inte bara i Sydvietnam utan i alla länder som inte vill underkasta sig en kommunistisk diktatur. »Jag betvivlar inte att man på amerikansk sida upplever situationen på det sättet och att man vill ha fred.« Men man kan också se det i perspektiv av en sedan decennier pågående befrielsekamp med nationalismen som avgörande drivkraft, och som folkets uppror mot en korrumperad regim. »Så går tragiken vidare … Världens största och på många sätt vitalaste demokrati engagerad i försvar för en regim som är avskydd av sitt folk och föraktad världen över.« Han argumenterar åter kraftfullt för förhandlingar som inbegriper alla parter.181
Det fanns ännu ett skäl för regeringen att ligga lågt med sin kritik av USA. Hösten 1965 tog den svenska regeringen initiativet till ett medlingsförsök mellan USA och Nordvietnam, försöken döptes av amerikanerna till Aspen. Genom att utnyttja den goodwill Sveriges självständiga hållning i Vietnamkonflikten hade skapat försökte man hitta kanaler för indirekta samtal mellan de stridande parterna. Det var framför allt två kontaktvägar som utnyttjades: Den svenska ambassadören i Kina, Lennart Petri, gjorde täta resor till Hanoi. Samtidigt åkte en av Torsten Nilssons nära medarbetare, Jean-Christophe Öberg, regelbundet till möten med nordvietnamesiska diplomater i Warszawa. Torsten Nilsson och andra svenskar höll parallellt amerikanerna informerade om hur kontakterna utvecklades. De svenska försöken ledde aldrig till några konkreta resultat, än mindre till några medlingsinsatser, och värdet av initiativet är omdiskuterat.182 Sverige var heller inte det enda land som försökte hitta lösningar, amerikanerna räknade till 16 samtidiga, och talade om »en kapplöpning till Nobelpriset«. Palmes direkta inflytande över medlingsförsöken tycks ha varit begränsat.
En anledning till att Aspen misslyckades torde ha varit att amerikanerna misstrodde svenskarnas inställning till USA. Under den tid som det pågick vidtog den svenska regeringen som vi ska se flera åtgärder som retade State Departement, och av den senare publicerade Pentagonrapporten framgår att man inte värderade de svenska insatserna särskilt högt.183 I själva verket trodde amerikanerna att de inrikespolitiska skälen dominerade för svenskarna. Sverige har använt medlingsförsöken för att stå emot allt för radikala krav, t.ex. ett erkännande av Nordvietnam, heter det i en information till utrikesminster Rusk.184
Och ett sådant tryck fanns verkligen. Den svenska Vietnampolitiken kom från denna tid allt mer och mer att utformas i korsdraget mellan den inhemska Vietnamopinionen, krigsutvecklingen i Indokina och pressen från USA. Och mitt i detta korsdrag befann sig Olof Palme.
Den svenska Vietnamrörelsen, och då framför allt De förenade FNL-grupperna, DFFG, var den i särklass starkaste, mest välorganiserade och inflytelserika av de många rörelser som växte fram under 1960-talet. Den var också på flera sätt ett typiskt uttryck för vad som numera kallas nya sociala rörelser: den saknade organisatoriska band till de etablerade folkrörelserna, förhöll sig självständig till den politiska makten och verksamheten byggde på en omfattande aktivitet underifrån. Från mitten av 1960-talet och ett decennium framåt deltog många tiotusentals medlemmar och sympatisörer i studiecirklar, möten och demonstrationer, sålde tidningar och samlade in pengar till förmån för FNL. FNL-rörelsen hade också starkt stöd av tidens främsta radikala opinionsbildare och författare, trubadurer och skådespelare deltog flitigt i rörelsens olika sammankomster och genom författarna fick den också omfattande tillgång till tidningar och etermedia.185 På ett sätt skilde sig DFFG från många andra 60-talsrörelser. Den stod redan från början under starkt inflytande från en politisk strömning, den maoistiska i KFML/Clarté.186
Kombinationen av en massrörelse med många entusiastiska medlemmar och en politiskt medveten och disciplinerad ledning ledde fram till en med internationella mått ovanligt radikal och kompromisslös Vietnamrörelse, avspeglad i dess tre huvudparoller: USA ut ur Vietnam, Stöd FNL på dess egna villkor och Bekämpa USA-imperialismen.
FNL-rörelsen blev snart en skarp kritiker av regeringens Vietnampolitik, som man ansåg vara allt för undfallen mot USA. »Tage och Geijer – Lyndons lakejer« blev ett slagord som flitigt hördes under Vietnamdemonstrationer i slutet av 1960-talet.
Också inom socialdemokratin fanns starka krafter som drev på partiledningen, framför allt inom ungdomsförbundet och studentförbundet. Inte minst inom Stockholms arbetarkommun, där utrikesminister Torsten Nilsson var ordförande, fanns en stark och välartikulerad opinion för en radikalare Vietnampolitik.
Under de kommande åren kom socialdemokratin att pressas hårt av denna yttre och inre opinion. Det var några krav som drevs med särskild emfas. Flera var kopplade till Sveriges diplomatiska relationer med Vietnam. Sverige hade i slutet av 1950-talet beslutat att inleda diplomatiska förbindelser med regeringen i Sydvietnam, men inte med Hanoi. Kravet på att bryta med Saigon och erkänna det nordvietnamesiska DRV drevs hårt. På samma sätt framfördes krav om att ge FNL officiell status, och när FNL bildade en egen provisorisk regering, PRR, hördes parollen »Bryt med Saigon – erkänn PRR « med växande styrka i Vietnamdemonstrationer. Ett annat viktigt krav gällde biståndet till Vietnam.187
En fråga som ställde till betydande bekymmer för den socialdemokratiska partiledningen var Russelltribunalen. Med fredspristagaren och filosofen Bertrand Russell som samlande namn skulle en grupp ledande vänsterintellektuella granska USA:s krigföring i Vietnam. Bland deltagarna fanns namn som Simone de Beauvoir, Jean-Paul Sartre, Peter Weiss och Isaac Deutscher men också företrädare för en yngre generation krigsmotståndare, som Stokely Carmichael. Den engelska labourregeringen ville för sitt liv inte ha den i London, och vägrade deltagarna inresa. Efter veto också från den franske presidenten de Gaulle föll valet på Stockholm. Inte heller Tage Erlander var särskilt trakterad av att hysa ett möte vars slutsatser kunde förutses bli starkt USA-kritiska, och skrev själv till Russell för att försöka övertala honom att välja en annan plats.
Olof Palme delade Erlanders uppfattning att tribunalen skulle skapa »en sådan sinnesstämning att det inte finns några möjligheter att komma till tals för de radikala krafter som uppriktigt arbetar för att åstadkomma en ändring av den amerikanska regeringens politik«. I tämligen starka ordalag skrev han i en debattartikel i Aftonbladet att »personligen anser jag detta vara en central politisk synpunkt – om man nu vill ha slut på massdödandet«. Det handlade alltså inte om hänsyn till förbindelserna till USA utan enbart av hänsyn till freden, menade Palme, och antydde därmed att tribunalen skulle äventyra de svenska fredstrevarna. Samtidigt hävdade han att regeringen aldrig övervägt att ingripa mot tribunalen, utan bara försökt påverka den att välja en annan mötesplats. Till tribunalen i sig hade Palme en kluven inställning – det var ett »bo med många boningar«. Bland annat en anstrykning av skenprocess bidrog till dess uppenbara olustiga drag, menade han. Men genom att gruppen kring Sartre fick ett dominerande inflytande »styrdes förhandlingarna in på en sammanställning och prövning av fakta och fick med något obetydligt undantag en prägel av fasthet och värdighet«.188
Den socialdemokratiska ledningen kände uppenbart en stor oro för att partiet skulle förlora kontrollen över Vietnamopinionen. På socialdemokraternas extra partikongress hösten 1967 – som inkallats för att diskutera orsakerna till valnederlaget 1966 – kom Vietnamfrågan att få en framträdande roll. Torsten Nilsson höll ett starkt USA-kritiskt anförande och krävde ett tillbakadragande av alla främmande trupper. Viktigare var ändå att ledande socialdemokrater för första gången krävde att FNL skulle erkännas som en självständig part och respekteras som en sådan vid framtida förhandlingar.189 Partiet inledde samtidigt egna kontakter med den sydvietnamesiska befrielserörelsen. Att man dessutom beslutade att inte ackreditera någon ambassadör i Saigon bidrog åter till att profilera Sverige som ett land med kontroversiella åsikter i Vietnamfrågan.
Inte minst för att möta utmaningen från De förenade FNL-grupperna stärkte socialdemokraterna sitt eget Vietnamarbete.190 I början av 1968 bildades Svenska kommittén för Vietnam. Till skillnad från DFFG var Svenska kommittén ingen gräsrotsrörelse, dess medlemmar var i huvudsak de etablerade delarna av den svenska folkrörelsesfären, i första hand fackföreningar och andra delar av arbetarrörelsen. Den betraktades med betydande misstro av de mer radikala delarna av Vietnamopinionen, och misstroendet var ömsesidigt. Redan i sitt första framträdande som ordförande angrep Vietnamkommitténs ordförande, Gunnar Myrdal »en del förvirrade hjärnor /som/ har fått för sig att det gäller att demonstrera mot svenska regeringen och ordningsmakten … Uppriktigt sagt har vi i Vietnamfrågan inte mycket att klaga på vår regering.«191 Kommittén spelade säkert en betydande roll för att kanalisera, och i viss mån radikalisera, det socialdemokratiska solidaritetsarbetet, särskilt sedan Myrdal som ordförande bytts ut mot Birgitta Dahl, som stod i närmare kontakt med den ungdomliga partiopinionen. Olof Palme hade aldrig några formella uppdrag i Svenska kommittén, men han spelade en central roll i kommitténs första stora arrangemang, demonstrationen den 21 februari 1968, som avslutades med Olof Palmes berömda tal på Sergels torg.
»Gång på gång ekade talkörerna mellan husväggarna ’USA mördare’, ’Erkänn Hanoi’, ’Tage och Geijer. Lyndons lakejer’. Det senare hörde inte statsrådet Palme när han gick i första ledet«, skrev Dagens Nyheter i sitt reportage från den demonstrationen som över en natt gjorde Olof Palme till en internationellt känd Vietnamkrigsmotståndare.192 Orsaken till den stora uppmärksamheten var nog inte i första hand vad han sa, även om han uttryckte sig skarpare än någonsin tidigare.
Orsaken var istället att Palme demonstrerade tillsammans med Nordvietnams ambassadör i Moskva. Bilden av de bägge sida vid sida i fackeltåget publicerades i ett stort antal tidningar; Palme har uppgivit i 367 amerikanska. Detaljerna kring demonstrationen är omdiskuterade. Själv hävdade Palme bestämt att han var ovetande om att ambassadören skulle dyka upp. »Demonstrationen hade samlat tusentals personer. I allt tumult var det knappt att jag lyckades nå fram till täten av tåget där man väntade på mig. Sedan jag väl lyckats, vände jag mig om … för att finna mig ansikte mot ansikte med den nordvietnamesiske ambassadören.« I det läget var det omöjligt för honom att förolämpa Nordvietnam och dess ambassadör, har Palme i efterhand sagt.193
Men så överraskad var nog inte Palme. I själva verket kunde vem som helst samma dag läsa i tidningarna vad som skulle ske på kvällen. »Nordvietnams sändebud demonstrerar med Palme« löd rubriken i Aftonbladet. Torsten Nilsson hade uttryckligen godkänt ambassadörens deltagande. Och Tage Erlander var så medveten om att Palme och ambassadören skulle demonstrera tillsammans – och om de diplomatiska komplikationer som var att förutse – att han vid flera tillfällen under dagen kontaktade Stockholms arbetarkommuns sekreterare för att få honom att byta ut Palme som talare. Denne avvisade propån; formellt var det inte arbetarkommunen som var arrangör, utan Vietnamkommittén, och sekreteraren förutsåg en präktig skandal om partiet skulle ingripa på detta stadium. Att tänka sig att allt detta skulle försiggå bakom ryggen på kvällens huvudtalare är faktiskt orimligt.194
Uppståndelsen efter demonstrationen blev inte mindre när man tagit del av innehållet i Palmes tal. Så skarpt hade han aldrig uttryckt sig.
Redan mot slutet av 1967 hade man kunnat se en skärpning i Olof Palmes ton gentemot USA. Till en del var den säkert påverkad av den svenska debatten, och kanske var det också ett sätt att påverka den. Men Olof Palme följde också noga diskussionen i USA, tog stora intryck och refererade ofta till den. 1967 skrev han ett uppmärksammat förord till de förhör om Vietnamkriget som senatens utrikesutskott under William Fulbrights ordförandeskap genomfört året innan. Förhören bekräftar, skrev Palme, »att den mest inträngande analysen och den mest kritiska debatten om den amerikanska Vietnampolitiken förs inom USA:s egna gränser«.195
I en artikel i Aftonbladet hösten 1967 kritiserade han sitt eget Gävletal. Inte för att det skulle ha varit ensidigt. Inte för att en regeringsledamot inte kunde uttrycka sig på det sättet. Nej, »felet var måhända – kan man nu i efterhand säga – att talet bärs upp av en alltför optimistisk grundton, en förvissning om att förhandlingen, dialogen, skulle erbjuda en väg att rädda freden och tillgodose den sociala rättvisan. Den optimismen kan jag idag inte känna.«196 Lite senare gör han ytterligare en reträtt: »1965 var jag ännu beredd att säga att USA var en ’vital’ demokrati. Idag är jag det knappast.«197
Demokratin är också ett huvudtema i Sergels torgs-talet:
»Demokratin är ett krävande styresskick. Den kräver respekt för andra. Man kan inte utifrån påtvinga en nation ett styresskick … Därför förutsätter den nationell självbestämmanderätt.
Demokratin kräver rättvisa. Man kan inte vinna ett folk genom att fylla de redan besuttnas fickor medan de fattiga drivs i allt djupare nöd. Man kan inte möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel. Demokrati förutsätter social frigörelse.
Demokratins mål kan aldrig nås med förtryckets medel. Man kan inte rädda en by genom att utplåna den – bränna åkrarna, förstöra husen, spärra in människorna eller döda dem.«
För Palme är det ingen tvekan om vem som står för demokratin i Vietnam:
»Förenta staterna hävdar att man vill försvara det vietnamesiska folkets demokratiska rättigheter mot främmande inkräktare. Men ska man tala om demokrati i Vietnam är det uppenbart att den i betydligt högre grad representeras av FNL än av Förenta staterna och dess allierade juntor … Detta är ett konstaterande, grundat på fakta. Demokratins främsta kännemärke är ju folkets stöd, förankrat hos människor.«
Ingen bestrider att Ho hade folkets stöd 1945 eller att VietMinh skulle vunnit en överväldigande seger om val hade genomförts 1956, och ingen kan påstå att den USA-stödda regimen i Vietnam – en regim som behöver mer än 500 000 amerikanska soldater för att överleva en enda dag – har folkets stöd.
Att kriget skulle vara ett misstag, tror knappast Palme längre, och han ger sig också in i diskussionen om USA-imperialismens roll:
»Stundom diskuteras om Förenta staternas politik i Vietnam beror på felbedömningar eller är ett uttryck för kapitalistisk imperialism. Min mening är: Ingen klok kapitalist kan vara så orimligt oförnuftig. Men ingen kan vara så orimligt oförnuftig utan att också ekonomiska intressen finns med i bilden.
De senaste veckornas strider har för opinionen i hela världen visat att Vietnamkriget är en revolt mot dem som förtrycker grundläggande sociala och mänskliga rättigheter. Denna revolt utgör en social rörelse med djup folklig förankring. Om icke denna revolt i allt väsentligt haft folkets stöd hade icke angreppen mot städer över hela Syd-Vietnam kunnat genomföras med sådan framgång … Men vi har tillgång till FNL:s program. Jag rekommenderar detta program till studium. Det kräver bred samling i kampen mot amerikanerna och en koalitionsregering när segern är vunnen. De inrikespolitiska programpunkterna borde i stort sett kunna accepteras av t.ex. de politiska partierna i Sverige … På vilka grunder kan vi bestrida det vietnamesiska folkets rätt att självt välja sin egen regering.«
Han riktar också hård kritik mot USA:s hänvisning till dominoteorin, att det handlar om att stoppa en vidare kommunistisk aggression.
»Vi erbjuds alltså att offra ett litet folks självbestämmanderätt, välfärd, dess fysiska existens på det att vi må leva i större trygghet. Så vill vi icke uppleva vår framtid. Ty vad är tankegångens yttersta konsekvens … Den nationella självbestämmanderätten blir en fara, den sociala frigörelsen ett hot, förändringar i det bestående en risk att förhindra. Vi kallas att bemanna de privilegierades skansar och redutter, till förbittrat försvar av en livsform som blivit de rika förunnad … Söker vi bygga pansrade murar kring de besuttna, då stakas vägen ut mot reaktion och fascism i vår kulturkrets.«
Och samtidigt, så behöver det inte bli. Avslutningsvis hyllar han demonstranterna:
»Opinionen mot kriget i Vietnam är ett hoppfullt och glädjande tecken, inte bara för fred och frihet i Vietnam utan också ur ett vidare perspektiv. Det är en internationell solidaritetsrörelse som icke bygger på snäva egenintressen, utan satsar på medansvar, känslan av gemensam förpliktelse, viljan till broderskap i praktisk gärning. Därför pekar den i konstruktiv mening mot framtiden. Den företräder mänsklighetens intressen.«198
Sammantaget är detta tal det mest USA-kritiska Palme hållit om Vietnam. Palme anser inte längre att kriget är ett misstag och han antyder öppet att ekonomiska intressen ligger bakom USA:s krig. Han ger sitt självklara stöd till FNL och hävdar att en kommunistledd befrielserörelse i högre utsträckning än USA representerar demokratin. Och han hyllar den antikrigsrörelse som i grunden skakade det amerikanska etablissemanget.
Efter så hårda ord i det sällskapet är det knappast förvånande att det tog hus i helsike i Washington. Redan dagen efter demonstrationen skickade utrikesminister Rusk ett brev till sin ambassad i Stockholm och sade att han noterat Palmes oerhörda uttalanden och föreslog att ambassadör Heath skulle hemkallas för konsultationer.199 I en bakgrunds-PM som tagits fram på utrikesministeriet underströks hur allvarligt Washington såg på Palmes agerande. Det var första gången en minister deltagit i en sådan demonstration samtidigt som det bara var den senaste i en serie händelser som visat svenskarnas kritiska hållning mot Vietnampolitiken. Ja, kritiken var så omfattande att man knappt kan hitta en tidning som stöder kriget och demonstrationer är vardagsmat, skriver man. Palme utpekas som vanligt som den som har fått till uppgift att vinna ungdomen åter, men Washington noterar att Erlander och Nilsson ofta stöttat Palme.200
Efter en del ytterligare kontakter bestämde sig State Department att ta hem sin Stockholmsambassadör. Uppenbarligen fanns inledningsvis en vilja att trots allt inte blåsa upp affären allt för stort. »Tona ner hemresan i pressen, kalla det normala konsultationer«, telegraferade utrikesminister Rusk.201 Men det fanns krafter som ville driva på mot en ökad konfrontation, och snart var det en förstasidesnyhet att USA kallat hem sin Stockholmsambassadör på obestämd tid.
Innan Heath åkte hem träffade han Tage Erlander i kanslihuset. Det blev inget muntert möte. Erlanders främsta försvarslinje var att det var viktigt för socialdemokraterna att försöka ta initiativet i Vietnamdemonstrationerna för att hålla kommunisterna tillbaka. När ambassadören syrligt frågade om Erlander verkligen menade att han skulle rapportera hem till Washington att det ligger i de svensk-amerikanska relationernas intresse att den svenska regeringen ledde anti-amerikanska demonstrationer så att de inte togs över av kommunisterna, menade Erlander att USA nog en dag skulle se förtjänsterna i Sveriges politik. Vi är övertygade om att kommunisterna runt om i Europa använder Vietnam för att göda anti-amerikanska känslor, menade Erlander. Heath visade dock ingen större tacksamhet, och var mest uppbragt över att Erlander inte ville ge några konkreta förslag till förbättringar av de svenskamerikanska relationerna.202
Ett annat återkommande tema i de amerikanska reaktionerna mot Palmes Vietnamkritik var att den stod i motsättning till den svenska neutralitetspolitiken. Med tanke på att det var en hörnsten i USA:s militära strategi i Nordeuropa att Sverige i realiteten inte skulle vara neutralt var detta argument något tveeggat.
När det blev offentligt att USA kallat hem sin ambassadör krävde högerledaren Holmberg att Palme skulle avgå. Det kravet kunde Palme skickligt i riksdagens utrikesdebatt turnera till ett angrepp på Holmbergs anpassning till svängningarna i stämningarna på den amerikanska ambassaden. Detta tema fortsatte han att utveckla under hela våren, och lagom till 1:a maj firade Palme inför jublande massor retoriska triumfer:
»Att högerns ledare Holmberg kräver att jag skall avgå är inte märkvärdigt. Det är hans yrke. Men när han kräver att jag skall avgå därför att en ambassadör reser hem, då framstår han som ett allt för villigt, tjänstvilligt offer för en inbillad påtryckning för främmande makt. Nu är min avgång inte längre lika aktuell säger Holmberg, ty ambassadören har kommit tillbaka. Sannerligen är detta en logikens triumf över vettet. Låt oss bygga en vaktkur åt Holmberg ute på Arlanda. Där kan han sitta och se ambassadörerna komma och gå, räkna in ambassadörer och räkna ut vad han ska tycka.«203
En del andra borgerliga politiker och tidningar kritiserade Palmes agerande, och i utrikesdebatten riktades åter kritik för att Palme framför allt var ute efter att vinna anhängare inom vänstern. Samtidigt är en motsatt trend starkare: Palmes Sergels torg-tal innebar inte bara ett internationellt genombrott. I fortsättningen kom också den inhemska kritiken mot Palmes Vietnamengagemang att snabbt avta; enbart från moderaterna kunde man höra mer ljudliga invändningar. Den svenska opinionen mot USA:s krig i Vietnam var nu så stark att Palmes åsikter blev allt mindre kontroversiella i den svenska debatten.
Men paradoxalt nog gjorde Palmes tal honom inte till någon hjälte inom den radikalare delen av Vietnamrörelsen. Det var med yttersta tveksamhet som FNL-grupperna över huvud taget deltog i demonstrationen den 21 februari, och först efter att ha försökt förmå den nordvietnamesiske ambassadören att hoppa av från den; så djup var misstron mot vad man upplevde som socialdemokratins dubbelspel. Man fortsatte att skandera »Tage och Geijer – Lyndons lakejer« i Vietnamdemonstrationerna. Där – och på tidningarnas kultursidor – fortsatte man att kräva diplomatiska relationer med Nordvietnam och PRR.
Andra frågor som besvärade socialdemokraterna var krigsdesertörerna och Vietnambiståndet.204 Årsskiftet 1967/68 kom de första fyra amerikanska desertörerna, the Intrepid four till Sverige. Snart följdes de av ytterligare många hundra desertörer och krigsvägrare. Av den USA-kritiska opinionen hyllades de som hjältar, och inte minst den socialdemokratiskt ledda Svenska kommittén för Vietnam spelade inledningsvis en aktiv roll för att ta emot dem. Sverige var inte det enda land som tog emot krigsvägrare. I Kanada fanns betydligt fler och även Frankrike hade en relativt generös inställning i frågan, men dessa länder hade en betydligt mer restriktiv inställning till deras politiska aktiviteter. I Sverige däremot deltog desertörerna aktivt i opinionsbildningen mot kriget, och ADC, American Deserter’s Committee, kom snart att bli en viktig del av den svenska Vietnamrörelsen. Kommittén radikaliserades och kom att rikta stark kritik mot den svenska regeringens förmenta anpassningspolitik gentemot USA. Regeringen kritiserades också för att desertörerna, till skillnad från t.ex. de östeuropeiska flyktingarna, inte beviljades politisk, utan enbart humanitär, asyl. Samtidigt blev desertörfrågan snabbt ytterligare en black om foten i relationerna till USA. Både State Department och en högljudd inhemsk opinion kritiserade kraftigt Sverige för att ha tagit emot krigsvägrare.205
Olof Palme var inledningsvis aktiv för att snabbt driva igenom beslut om uppehållstillstånd för de första desertörerna206 men var i övrigt inte speciellt indragen i handläggningen av frågan. Däremot var han åtskilliga gånger en central måltavla, både för desertörernas kritik av den svenska regeringen och ännu mer som vi ska se för den amerikanska kritiken av den svenska Vietnampolitiken.
Olof Palme var, liksom den övriga partiledningen, i högsta grad besvärad av den svenska FNL-rörelsen och dess kritik. Partiets traditionella inställning till rörelser som man själv inte kunde kontrollera – att antingen ignorera eller bekämpa dem – var omöjlig att tillämpa, därtill hade rörelsen ett alldeles för starkt inflytande över de viktiga ungdomsgrupper partiet inte kunde riskera att förlora vänsterut – liksom över viktiga delar av den interna partiopinionen. På samma gång insåg den socialdemokratiska partiledningen snart att Svenska kommittén för Vietnam befann sig långt från den sociala verklighet som var den radikala ungdomens. Detta dilemma ledde stundtals till en kluven inställning till Vietnamrörelsen från Palmes sida. När FNL-rörelsen vid några tillfällen tog till våldsamma eller spektakulära metoder – flaggbränningar och fönsterkrossningar eller äggkastning mot USA:s OECD-ambassadör – tvekade inte Palme att kraftfullt kritisera tilltagen. Allvarligast blev situationen våren 1970, när Nixon äntligen gick med på att skicka en ambassadör till Sverige. Att välja den svarte universitetsrektorn Jerome Holland var ett noga kalkylerat val från Washington. Inte desto mindre möttes han av omfattande demonstrationer redan under sin första dag i Sverige och en amerikansk afroamerikan, bosatt i Sverige, ropade »Res hem, housenigger, du är inte välkommen«. Under sina första månader möttes han av protester varhelst han befann sig.207 Ett uttalat syfte med aktionerna, som hade fullt stöd av DFFG, var att försämra relationerna med USA. Vid sådana tillfällen tvekade Palme inte att säga ifrån på skarpen, denna gång kanske också för att den USA-resa han vid denna tid planerade inte skulle äventyras. Med ord som annars mest återfanns på Svenska Dagbladets ledarsida dundrade han i riksdagens utrikesdebatt: »vi /har/ anledning att med yttersta skärpa fördöma de förolämpande uppträden som den nyanlände ambassadören utsatts för av en handfull personer, lymlar vore kanske ett mera adekvat uttryck. Sådana uppträden är djupt ovärdiga ett land där fria demokratiska opinionsyttringar är en självklar rättighet. Det skadar vårt lands anseende.«208
I takt med att Palme närmade sig partiledarskapet blev hans roll mer komplicerad. Det är uppenbart att Palme var den centrala personen i socialdemokratins strategi att försöka få inflytande över den radikala Vietnamopinionen. Men i ökad grad blev han nu själv ansvarig för att upprätthålla goda kontakter med USA. Och han gjorde flera försök.
I november 1968, när ambassadör Heath återkommit, åt regeringens tre mest framträdande ledamöter, statsminister Erlander, utrikesminister Nilsson och utbildningsminister Palme en lång lunch med den amerikanske ambassadören.209 Ambassadören tolkade Palmes närvaro som att Erlander ville visa amerikanerna att de kunde ha förtroendefulla samtal också med Palme, ett viktigt budskap inför Palmes väntade avancemang till partiledare och statsminister. Samma tolkning gjorde för övrigt FNL-grupperna, som häftigt kritiserade försoningslunchen med den amerikanska ambassadören under pågående krig.
Palme var på sitt bästa humör och gjorde mycket framgångsrika försök att vara trevlig både under och efter lunchen. Hans rykte om att kunna koppla på och av sin charm verkar vara välgrundat, berättade ambassadören i sin rapport till Washington.
Palme analyserade valresultatet och spekulerade inför 1970 års val. Oppositionen skulle tjäna på om kommunisterna försvann ur riksdagen, men de skulle få 4 procent. 3 procent av befolkningen är traditionellt kommunister och den resterande procenten kunde de säkert plocka hos missnöjda människor. Palme beskrev också hur han såg på de Vietnamaktivister som protesterat så högljutt mot lunchen de just avnjöt. Medlemmarna i FNL-grupperna var idealister och goda människor, men ledningen var kommunister och »kineser«. Ja, deras ledare är egentligen inte intresserade av Vietnam, utan av revolutionen i Sverige, hävdade Palme i sitt samtal med de amerikanska diplomaterna.210
Även om den svenska charmoffensiven varit framgångsrik dröjde det inte länge förrän det åter blev diplomatisk kris. Nu var det inte Palme som var orsaken. Årsskiftet 1968/69 beslöt Sverige att erkänna Nordvietnam. Tidpunkten var vald med stor omsorg, i skarven mellan Johnsonadministrationens uttåg och Nixons tillträde hoppades den svenska regeringen – det var Torsten Nilsson som var ansvarigt statsråd – att beslutet skulle väcka så lite skada och uppmärksamhet som möjligt. Men där bedrog man sig grundligt. Den amerikanska reaktionen blev häftig, och Nixon fick från början en kraftig aversion mot den svenska Vietnampolitiken i allmänhet och allt eftersom tiden gick mot Olof Palme i synnerhet. Under mer än ett år vägrade Nixon att skicka en ny ambassadör till Stockholm sedan Heaths mandat upphört i januari 1969.211
Sommaren 1969 inledde Sverige en ny diplomatisk offensiv för att söka normalisera förhållandena. Återigen handlade det inte minst om att bädda för Palmes val till partiledare och få amerikanerna att inse att han uppriktigt eftersträvade en normalisering. De svenska nordenambassadörerna närmade sig samordnat sina amerikanska kollegor för att understryka hur tacksam Palme skulle bli om det skulle komma en ny ambassadör till Stockholm.212 Willy Brandt, då tysk utrikesminister, ingrep flera gånger i samma ärende, bl.a. i ett brev till sin amerikanske kollega Rusk.213
När Palme tillträtt som statsminister hastade Torsten Nilsson till Washington för att träffa Rusk och försäkrade att Olof Palme ville förbättra relationerna till USA. Palme hade tillbringat betydande tid i landet och hade stor sympati för det amerikanska folket och amerikansk demokrati, intygade Nilsson, vars USA-vänlighet amerikanerna aldrig tvivlat på.214 I november 1969 höll Palme ett längre framtidsinriktat tal på Gumaeliusträffen i Malmö med ett för denna tid klart USA-vänligt anslag. Palme underströk att Sveriges Vietnamkritik inte hade något med fiendskap med USA att göra. Viljan till traditionellt goda och vänskapliga förbindelser förblir oförminskad. Ja, Palme kunde också »förstå de svårigheter som föreligger att nå fram till en för båda parter acceptabel avveckling av kriget, till fred i Vietnam«.215
Den nyvalde statsministern besökte också American Club i Stockholm och hävdade att bortsett från Vietnam var de svensk-amerikanska förhållandena utmärkta. Han gjorde ett »mästerligt framträdande inför detta huvudsakligen fientliga auditorium«, skrev ambassadens representant imponerad.216 Under våren 1970 gjorde Palme ytterligare uttalanden i USA-vänlig riktning217 – och när så äntligen en ny ambassadör dök upp kunde han snart rapportera att Palme tonat ner sin Vietnamkritik.218 Palmes mer försiktiga utspel underlättades av den »vietnamisering« av kriget som Nixon och Kissinger slagit in på: att låta Saigon ta ett större ansvar för markstriderna, att börja dra tillbaka amerikanska trupper och samtidigt inleda fredssamtal i Paris.219
Ett annat sätt att få amerikanerna mer vänligt inställda var Sveriges försök att agera för de amerikanska krigsfångarna i Nordvietnam. En första uppgift var att över huvud taget få en lista över vilka fångar som fanns. I ett senare skede gjordes också försök att få dem utlämnade. Hösten 1969 hade Torsten Nilsson ett möte med den nordvietnamesiske ambassadören, där utrikesministerns budskap var att efter Nixons signaler om fredsförhandlingar borde Nordvietnam svara med att visa god vilja när det gällde krigsfångarna. Det skulle underlätta för honom att få stöd för sin linje i USA, menade Nilsson diplomatiskt, samtidigt som han underströk att han inte fungerade som officiell budbärare.220
Men komplikationer inträffade på vägen.
Frågan om stöd till Nordvietnam, och än mer FNL, var politiskt sprängstoff så länge kriget med USA pågick. Fram till 1968 användes de svenska medlingsförsöken som argument för att ligga lågt. Under tiden gav Sverige ett blygsamt bidrag genom Röda korset till alla inblandande parter; summan understeg den som FNL-rörelsen samlade in på egen hand. Också det socialdemokratiska partiet bistod med mindre belopp. Frågan om ett väsentligt utökat stöd förbereddes inom regeringen, men sjösättandet av biståndet gjordes avhängigt krigsutvecklingen. Nixonadministrationens nya politik och de inledda fredsförhandlingarna 1969 tolkades av den svenska regeringen som att krigshandlingarna höll på att avta, och på partikongressen i september gjorde Torsten Nilsson ett uppmärksammat utspel där han lovade 200 miljoner i bistånd under den kommande treårsperioden. Biståndet skulle utbetalas med 2/3 krediter och 1/3 bistånd från den 1 juli 1970. Den nyvalde partiledaren Palme instämde helt i löftet. Det var måhända lite förhastat.221 Både Palme som statsminister och ekonomiskt stöd till USA:s fiende blev för mycket för Nixon, som vid föredragningen av detta fick ett av sina regelbundna vredesutbrott och omedelbart lät skicka ett memorandum till Kissinger med raka budskap: »Presidenten vill att du beordrar utrikesdepartementet att avbryta allt vi kan med Sverige. Var vänlig meddela presidenten i memorandum de åtgärder som vidtagits med anledning av denna framställan«.222 Som så många andra av de order Nixon utfärdade i ilska rann den ut i sanden, men det dröjde ett halvår till innan någon ambassadör skickades till Sverige. Nixons reaktion avspeglar dessutom de känslor han många gånger visade Palme och Sverige vid denna tid. Nixons sätt att beskriva Sverige och Palme skulle bättre ha passat i en underofficersmäss i marinkåren, har en av hans medarbetare uttryckt det.223 Palme som »That Swedish asshole« var ett annat sätt att uttrycka samma sak.224
Att Sverige gav bistånd till ett land som USA fortfarande var i krig med var naturligtvis en kraftig utmaning. Kraven på handelssanktioner och hot om fackliga bojkottåtgärder mot Sverige växte sig på nytt starka. Allvarligast denna gång var att den statliga amerikanska Export Import Bank inledde en undersökning om det svenska biståndet stred mot bankens stadgar, som förbjöd stöd till alla länder som befann sig i krig med USA med varor eller vapen. Svenska företag som var beroende av stöd från banken för inköp i USA skulle kunna drabbas. Ett aktuellt fall var SAS som just skulle genomföra ett större inköp av flygplan.
USA satte som villkor att all hjälp tills vidare gick genom Röda korset och att den skulle vara av humanitär art. Stöd i form av t.ex. konstgödsel eller papper vände man sig emot. Svenska företagare stämde in i kritiken.
Det är uppenbart att den svenska regeringen denna gång gav efter för de amerikanska påtryckningarna. Under vintern och våren 1970 gjorde regeringen Palme en rad reträtter. Man konstaterade att kriget inte var avslutat, och att förutsättningarna för den utlovade hjälpen därför inte förelåg. Man gick med på att tills vidare låta merparten av stödet gå genom Röda korset och beslöt att avstå från konstgödningen.
Bitterheten hos Vietnamopinionen var stor, inte minst inom det socialdemokratiska partiet. Biståndet hade setts som ett viktigt bevis på att regeringen drev en radikal politik. Besvikelsen var också påtaglig hos nordvietnameserna, som upprepade gånger klargjorde att de helst skulle se att hjälpen inte kom via Röda korset och att de gärna tog emot konstgödslet. Samtidigt tog de självfallet emot vad som bjöds och avhöll sig från all offentlig kritik mot den svenska regeringen.225
Den radikala svenska Vietnamopinionen var inte nådig i sin kritik. Peter Weiss skrev i Dagens Nyheter om fegheten och snöpligheten i Sveriges utrikespolitik.226 Sara Lidman skrev i Aftonbladet om lydriket Sverige: »Det som skrämmer oss är våra översåtars reaktion. I skaror far de till USA för att ursäkta sig. De menade inget med den där hjälpen till Vietnam, de hade aldrig tänkt skicka ett öre så länge USA är kvar, och fortsätter mördandet. Först när USA är färdig med sitt Vietnamäventyr, då skall Sverige bli humanitärt.«227
Olof Palme, uppenbart pressad av kritiken, förnekade att regeringen böjt sig för amerikanerna. »Vi har inte gjort någon reträtt, vi har inte varit utsatta för påtryckningar från främmande makt. Vi har inte minskat hjälpen och vi är fullständigt överens med den vietnamesiska regeringen«,228 hette det, inte helt övertygande i en TV-intervju. Och inför partistyrelsen försökte han vända kritiken mot kritikerna själva:
»Jag har haft många tillfällen till kontakter med nordvietnameserna och jag har under de senaste veckorna haft två långa samtal med den nordvietnamesiske chefsförhandlaren i Paris. Tanken att de skulle ha någon kritisk inställning till Sverige är fullständigt absurd. Vad är viktigt för dem? Jo, viktigt för dem är att Sverige är det första landet i Västeuropa som erkände Nordvietnam. Det upplever de som ett enormt politiskt stöd och en kanal vid sidan av de två stora jättarna i öster, Kina och Sovjet. Viktigt för dem är att vi har beslutat att hjälpa dem. Vid det som var en stor fråga här hemma, hjälpen si eller hjälpen så, Röda Korset eller inte Röda Korset, lägger de ingen vikt. De är politiker invecklade i krig. Det är den politiska symboliken som för dem är viktig vilket inte innebär att de underskattar hjälpen … Om studentförbundet skäller på regeringen, det må vara. Det får man gärna hålla på med. Men det värsta är att det innebär en dolkstöt i ryggen på vietnameserna. Vad vietnameserna inte vill är, att det land, som de upplever som deras enda vän och enda kontaktpunkt i Västeuropa och som de hoppas att i givna situationer skall kunna hjälpa dem vid eventuella förhandlingar och liknande utmålas som något slags mer eller mindre påtryckta hejdukar i Amerika … de tycker utomordentligt illa om s.k. angrepp från vänster, för de upplever att det kan skada deras intressen.«229
»En dolkstöt i ryggen på vietnameserna.« Det var verkligen hårda ord mot de grupper som under lång tid intensivt arbetat för att driva på opinionsarbetet för ekonomiskt stöd till Vietnam över huvud taget. Formuleringen säger nog mer om hur hårt pressad Palme var mellan Vietnamopinionen och USA.