När Palme hösten 1967 valde att byta namn på ecklesiastikdepartementet kunde det nog också tolkas som en programförklaring: reformarbetet inom skolväsendet skulle fortsätta, den gamla elitskolan skulle ersättas av en modern, demokratisk skola för alla. Erlander var emellertid mindre än någonsin beredd att släppa sin viktigaste medarbetare helt på egen hand, även om det bara handlade om att flytta tvärs över Mynttorget. Valförlusten 1966 och risken för ett borgerligt maktövertagande i det kommande valet överskuggade allt vid denna tid, och Palme var oumbärlig. Palme tillbringade även fortsättningsvis en betydande del av sin arbetstid hos Erlander i kanslihuset och Anders Ferm, som strax efter Palme lämnat kommunikationsdepartementet och blivit en av Tages pojkar på statsrådsberedningen, sågs titt som tätt dyka upp för att diskutera akuta politiska spörsmål.347 Palme fick också nu en biträdande minister vid sin sida, Sven Moberg med ansvar för gymnasie- och högskolefrågor. Grundskola, forskningspolitik och kulturpolitik låg hos Palme, som också tog med sig radio- och TV-frågorna från kommunikationsdepartementet. Det var emellertid ingen tvekan om vem som var departementschef. Palme var inte sällan intresserad av detaljfrågor och han var mycket mån om att utöva det avgörande inflytandet också över alla stora reformfrågor inom högskoleområdet; detta var åren då striden om UKAS stod som hetast. Budgetfrågor hade han däremot lättare att delegera.348
Palmes tillträde som utbildningsminister innebar något av en kulturrevolution på det ärevördiga ecklesiastikdepartementet och det gällde då inte bara namnbytet. På Edenmans tid hade departementschefen i huvudsak rådgjort med en liten grupp topptjänstemän, på övriga medarbetare kallade statsrådet vid behov för att göra sina föredragningar. Med Palme fick man en minister som ofta själv kunde dyka upp på ett tjänsterum, slänga sig i en soffa för att ställa en fråga eller diskutera en nyutkommen bok, eller föreslå att man skulle kila ner till en sen middag på Tritonia eller Röda stugan innan arbetet kanske fortsatte ytterligare några timmar. Departementen slet hårt på sina medarbetare, som vanligtvis förutsattes vara män med markservice. Men ibland kunde någon tjänsteman som infann sig för ett söndagsmöte träffa på yngste sonen Palme krypande på golvet i väntrummet. För en äldre generation högre statsbyråkrater var redan 1965 års departementalreform tecken på en uppluckring av statsförvaltningen som de hade svårt att fördra, ett antal av dem lät sig pensioneras eller flyttas över till andra arbetsuppgifter. Med Palme som utbildningsminister förstärktes intrycket av en ny informell ordning i departementet. En anekdot berättar om hur Erlander och finansminister Sträng vid ett tillfälle stod och diskuterade i Palmes rum. Sträng tittade bekymrat på högarna på skrivbordet och golvet och sa: »När det ser ut så här hemma på grabbens rum säger jag till honom att han inte får använda ishockeyspelet förrän han har städat.« »Det hjälper inte här« fastslog Erlander.349 Men för den yngre generation departementstjänstemän som just inlett sin karriär, och som under den kommande generationen kom att dominera svensk utbildningsbyråkrati, upplevdes Palme som en befrielse från onödig formalism. Många av dem kände han för övrigt sedan tidigare, de var delar av det nätverk som SFS-engagemanget skapat.
Utbildningsfrågor var ingen nyhet för Olof Palme. Han hade i olika former sysslat med dem under hela sitt vuxna liv: som studentpolitiker, som förbundsstudieledare i SSU och som flitig utredare.
Olof Palmes främsta insatser som studentpolitiker gällde det internationella engagemanget. Hans självständiga bidrag till SFS:s utbildningspolitiska utveckling är inte självklart urskiljbart, och någon period av nytändning var knappast Palmes tid som studentordförande. I en ledare i SFS:s tidning Studenten våren 1952 refererar han den uppvaktning som förbundet gjort inför regeringen, och konstaterar att SFS inte presenterat några omfattande nya projekt eller högtflygande planer som skulle föra demokratiseringen av den högre utbildningen radikalt framåt. Det rörde sig om rätt anspråkslösa krav som man framfört, förslag som siktat på att »undanröja uppenbara orättvisor eller återvinna förlorad terräng«.
En konkret fråga som fick Palmes engagemang gällde de höga priserna på kurslitteratur, speciellt den utländska. Under hans tid startade SFS en direktimport av böcker, en föregångare till den sedermera dominerande bokhandelskedjan Akademibokhandeln. Följden blev att bokhandlarna kände sig tvingade att införa en speciell studentrabatt, en åtgärd som många generationer studenter kom att få glädje av.
På ett område är det möjligt att urskilja en viss radikalism i ord och handling: när det gäller att ifrågasätta studenters sociala privilegier och akademisk elitism. Palme engagerade sig hårt för att även socialinstituten skulle få bli medlemmar i SFS och menade att det var »enbart löjeväckande när studenter i en slags missriktad akademisk snobbism på skäligen lösa grunder söker sätta sig till doms och nedsätta läroanstalter som i de väsentliga frågorna är likställda med universitet och högskolor«.350
I sitt inledningsanförande på Studentriksdagen 1953 går han till hårt angrepp mot de konservativa akademiska strukturerna:
»Man möter ett virrvarr av nedärvda traditioner, som utvecklats till trosföreställningar, av medeltida spindelväv som av seklens patina upphöjts till högre metafysisk dignitet. På få ställen torde varjehanda fördomar ha vuxit sig så starka som i vad vi gärna vill kalla den fria tankens högborg. Denna välkända konservatism kontrasterar bjärt mot den kritiska omprövningen av uppnådda resultat och den framstegsvilja som karaktäriserar den vetenskapliga forskningen inom de enskilda disciplinerna.«351
Möjligtvis var en anledning till att han valde att förlägga sina egna studier till Stockholms högskola, och inte det traditionstyngda Uppsala universitet att där fanns mindre av »högtidliga doktorspromotioner med baldakiner och annat krims-krams /och/ pompa och ståt«.352
Ett annat viktigt arv från SFS-tiden var det nätverk av studentfunktionärer som Palme kom att samarbeta med under kommande årtionden: Per–Erik Rönnquist, Håkan Berg, Hans Håkansson, Jan Stiernstedt och Bo Kärre för att nämna några. Här hade Palme en grupp förtrogna som han kunde använda sig av när han behövde allierade i utredningar, ämbetsverk och departement. Ett särskilt kapitel utgör relationerna till Bertil Östergren. Östergren var SFS-ordförande när Palme var som mest aktiv i sitt internationella arbete, och vi har sett deras nära samarbete i samband med Stockholmskonferensen 1950 och inte minst kontakterna med amerikanska ambassaden.353 Men till skillnad från den tidigare gruppen blev Östergren inte indragen i den allt mer klart socialdemokratiskt färgade statsbyråkratin, utan gjorde sin karriär i det vid denna tid borgerligt ledda akademikerfacket SACO, och så småningom som ledarskribent på högertidningen Svenska Dagbladet. Han kom i ökad motsättning till Palme i en rad frågor, med början i de utbildningspolitiska i början av 1960-talet. Östergren skrev i mitten av 1980-talet en Palmebiografi som, milt talat, inte alltid gav en smickrande bild av föremålet. Men även Östergren kunde, när han vantrivdes på SACO vända sig till Palme för att höra sig för om Palme inte kunde hitta något lämpligt jobb,354 och när han tvingades lämnade organisationen fick han också under en period uppdrag genom utbildningsdepartementet.355
Som Ulf Larsson visat i sin studie Olof Palme och utbildningspolitiken, som är en central källa för nedanstående avsnitt, fullbordades under Palmes tid som utbildningsminister en grundlig omvandling av hela det svenska utbildningssystemet, även om arbetet hade pågått under hela efterkrigstiden. Reformarbetet började med grundskolan. Efter lång försöksverksamhet blev den gamla folkskolan 1964 en nioårig obligatorisk grundskola. Läroverken, där bara en bråkdel av en årskull avlagt studentexamen ersattes 1964 med en två- eller treårig gymnasieskola. Under Palmes tid som student fanns i Sverige bara två universitet och ett antal högskolor med sammanlagt 15 000 studenter. Under 1960-talet skedde en kraftig tillväxt och 1970 hade antalet studerande vid universitet och högskolor ökat till över 125 000.
Kortfattat kan man hävda att Olof Palmes engagemang i utbildningsfrågor hade två klara utgångspunkter.356 För det första fanns en jämlikhetsaspekt: Varje medborgare skulle ha rätt till den utbildning han eller hon var lämpad, och det handlade inte bara om formella rättigheter, samhället skulle på olika sätt underlätta detta. För det andra skulle utbildningen organiseras effektivt och rationellt och med hänsyn till behovet av arbetskraft. Som vi ska se var dessa ideal inte alltid lätta att kombinera under den turbulenta period när Palme var utbildningsminister.
I SSU var det inte i första hand den högre utbildningen som pockade på studieledarens uppmärksamhet, det var framför allt frågor relaterade till yrkesutbildning. Som en god representant för verklighetssynens ungdom, och kanske också för statsministerns kansli underströk Palme inte oväntat att utbildningsexplosionen måste stå i samklang med arbetsmarknadens behov när han 1958 skrev avsnittet Ungdomens rätt till utbildning i SSU:s utbildningspolitiska program. Och allt viktigare blev frågan om hur unga människor från studieovana miljöer ska kunna få ekonomisk möjlighet att skaffa sig en god utbildning.357
De möjligheter som bjöds var otillräckliga. En liten grupp mycket studiebegåvade elever kunde få behovsprövade naturastipendier för att täcka kostnader för mat och husrum, de andra var hänvisade till lån eller föräldrars stöd. Eftersom motviljan mot skuldsättning var stor hos arbetarklassens barn kom SSU att med ökad kraft driva kravet på studielön. Efter en SSU-inspirerad riksdagsmotion tillsatte regeringen en studiesocial utredning och uppdraget gick till Olof Palme som därmed inledde en intensiv period av utbildningspolitiskt utredande.
Han fick relativt fria händer att själv komponera sin kommitté och han kunde också påverka utredningsdirektiven. Palme inledde därmed en tradition att med stor frihet utforma sina utredningar och deras sätt att arbeta. Den partipolitiska representationen var ovanligt svag i Palmes första utredning. Ledamöterna, och sekretariatet hade alla utom en haft ledande uppdrag inom SFS. De kände Palme sedan tidigare, flera av dem nära.
Att lösa akademikernas finansieringsfråga var ingen lätt uppgift för en socialdemokrat med jämlikhetsambitioner. Två tänkbara linjer stod mot varandra. Den ena var ett utökat stipendiesystem eller till och med en regelrätt studielön. De flesta studentorganisationer stödde vid denna tid denna lösning. Från socialdemokratisk synpunkt var fördelen med denna linje att ungdomar från arbetarhem skulle kunna studera utan att behöva skuldsätta sig. Men var det verkligen rimligt att staten skulle betala en större del av studenternas utbildning med tanke på att de flesta av dem snart skulle få betydligt högre löner än de arbetare som i stor utsträckning stod för fiolerna?
Den andra linjen byggde på statligt garanterade lån, där räntorna var avdragsgilla och där staten kanske avskrev en viss del av lånen. Problemet med denna lösning var att den förutsatte att studenterna skulle ta lån, något som barn från arbetarhem i betydligt mindre utsträckning än andra var beredda att göra. Skatteavdragen skulle också gynna höginkomsttagare mer än andra. Inte förvånande förespråkade högern denna lösning.
Det dödläge utredningen riskerade att hamna i bröts av ett förslag som ursprungligen presenterades av en ung nationalekonom och socialdemokratisk studentpolitiker från Lund, Ingemar Ståhl. Förslaget blev det studiemedelssystem som i sina huvuddrag fortfarande är giltigt. De studerande skulle ha rätt till studiemedel, till större delen i form av lån, oberoende av föräldrarnas inkomst. Lånen skulle vara räntefria, men räknas upp med prisutvecklingen. De skulle efter studietiden återbetalas i regel fram till 50 års ålder, men om inkomsten var låg kunde beloppet justeras.
Vid första anblicken fanns det inte mycket som talade för att ett sådant förslag skulle vinna gehör. Det var ett klart steg bort från den studielön som så många hoppats på, och det innebar att studenternas skuldsättning skulle komma att öka. Och SFS, där majoriteten av utredningen hade sina rötter, var kraftigt kritisk.358
Besvikelsen från studenthåll mot förslaget var inledningsvis betydande. Borgerligt sinnade studenter stödde Bertil Östergrens linje om en kombination av generella stipendier och garantilån – ett system som skulle gynna de högavlönade. Och de socialdemokratiska studenterna stod fast vid sitt krav på studielön. I ilskna artiklar angreps Palme av unga partikamrater, som några år senare skulle tillhöra Palmes närmaste medarbetare, som Anna-Greta Leijon, Birgitta Kettner (Dahl) och Ulf Lönnqvist.359 »Studiesocial nedrustning« tyckte Lönnqvist. Avsikten med utredningen var väl »att man önskade ett studiesocialt system som bättre kunde uppfylla den dubbla målsättningen att undanröja rekryteringshinder och att förbättra de ekonomiska villkoren för de studerande. De förslag som nu föreligger kan inte säga ha uppfyllt förväntningarna«, skrev Anna-Greta Leijon i SFS:s tidning Studenten. 360 Även Ernst Wigforss anmälde avvikande uppfattning, och vid en av de sällsynta tillfällen han hade kontakt med Palme skrev han: »Om samhället har råd att låta alla som strömmar till högskolan få lån tillräckliga att leva för, så har samhället också råd att ge dem samma underhåll i lön.«361
Men både riksdagen, och senare den socialdemokratiska partikongressen, gav Palme fullt stöd i sakfrågan. Och Olof Palme hade nog anledning att känna sig nöjd med resultatet. Det var onekligen en prestation att få en utredning med så nära band till de studentfackliga organisationerna att gå med på en helt annan linje än dessa traditionellt förespråkat. Också Tage Erlander berömde Palme som »hade djärvheten att acceptera någonting absolut nytt«.362 Att reformen blev relativt billig var naturligtvis ingen nackdel.
Det var inte helt oproblematiskt att få alla socialdemokrater med på en ensidig satsning på den högre utbildningen, där arbetarbarnen fortfarande var få. För dem fanns det stora problemet på nivån under, i vilka som gick vidare till gymnasieskolan. För arbetarfamiljer kunde det fortfarande vara förenat med stora ekonomiska uppoffringar att låta sina barn studera istället för att börja arbeta efter grundskolan. Våren 1962 uppvaktade Palme och hans efterträdare som förbundsstudieledare i SSU, Ulf Larsson, ecklesiastikdepartementet med en skrivelse som pekade på dessa problem.
I samband med detta formulerade Palme ett PM där han sammanfattade sin syn på utbildningspolitik och studiefinansiering. Sett ur snävt rekryteringsperspektiv fanns egentligen inget behov av att stimulera antagningen till den högre utbildningen, tillströmningen var numera tillräcklig. Om man däremot ville bredda rekryteringen socialt skulle man sätta in åtgärder på två punkter: dels se till att fler började gymnasiet, dels »demokratisering i efterhand«, att satsa på vuxenutbildning.
Palme och SSU blev bönhörda. Redan i juni 1962 tillsattes Studiehjälpsutredningen med Olof Palme som ordförande och Ulf Larsson som sekreterare. Denna gång saknades partsrepresentanter, istället fanns representanter från departement och skolförvaltning. Utan interna motsättningar kunde denna utredning efter ett drygt år lägga fram ett förslag som innebar att studiebidragen förlängdes till hela utbildningstiden och bidrag för resor och inackordering för de inte obetydliga grupper som hade långt till gymnasierna. Dessutom föreslogs inkomst- och behovsprövade tillägg för barn från familjer med låga inkomster.363
De propositioner som byggde på de bägge palmeska utredningarna, alltså om studiemedel och studiehjälp, antogs med stor majoritet av riksdagen våren 1964. Olof Palme hade visat sig vara en praktisk politiker, i stånd att framgångsrikt leda – och inte minst sätta ihop – utredningar kring kontroversiella frågor och sy ihop klara politiska majoriteter.
Så Olof Palme hade en gedigen utbildningspolitisk erfarenhet när han i oktober 1967 blev chef för utbildningsdepartementet. Palmes två år som utbildningsminister tillhör de allra mest dynamiska i departementets historia. Sammanlagt 27 propositioner presenterades, de flesta var utbildningsreformer. Nu kan Palme inte ensam ta åt sig äran för denna reformverksamhet. I själva verket hade grunden i de allra flesta fall lagts under hans företrädare. Beslutet om grundskolan hade genomförts 1962. Den grundläggande gymnasiereformen hade förberetts i 1960 års gymnasieutredning, där Palme för övrigt också varit ledamot, och yrkesutbildningen i 1963 års yrkesutbildningsberedning. Universitetskanslersämbetet hade 1966 fått uppdraget att utreda fasta studiegångar – som skapade de stormiga studentprotesterna våren 1968 – och utbyggnaden av universiteten utretts i 1963 års universitets- och högskolekommitté (U 63).
Ändå kan man säga att Olof Palme på flera viktiga punkter satte sin prägel på de reformer som genomfördes.
Ett sådant område var förskolan. Formellt hörde barnstugorna till socialdepartementets verksamhetsområde, men Palme menade att förskolan var en integrerad del i den omfattande reformverksamhet som under 1960-talet kännetecknat hela skolområdet. Innehållet i förskolan var därför viktigt, särskilt för att tidigt träna barn i gemenskap och samarbete.364 Men det handlade inte om att tidigarelägga skolverksamhet. »Det viktiga är inte att barnen lär sig prestera utan att de lär sig fungera.« Möjligtvis ingrep Palme i en annan ministers verksamhetsområde, men den färska familjeministern Camilla Odhnoff verkar inte ha tyckt illa vara, och våren 1968 tillsatte hon barnstugeutredningen med Ingvar Carlsson som ordförande. Detta var ett tillfälle när Lisbet Palmes synpunkter och erfarenheter spelade en avgörande roll för Olof Palmes politiska handlande, och möjligtvis också för en politisk frågas behandling. Hon påverkade också utredningens sammansättning. Lisbet Palme hade ett starkt yrkesmässigt och personligt engagemang i dessa frågor, och menade att dagisutbyggnaden var viktig både för barnens behov av stimulans och av jämställdhetsskäl.365
När utredningen 1972 presenterade sitt resultat lades det till grund för den omfattande daghemsutbyggnaden, en av 1970-talets mest betydelsefulla och uppmärksammade reformer.
Ett annat Palmes signum när det gäller utbildningspolitiken var vuxenutbildningen. Under de intensiva utredningsåren i början på 60-talet tog han initiativ till en särskild Vuxenutbildningsdelegation. Palme underströk de starka rättviseskäl som fanns för att alla de som inte fått del av den pågående utbildningsexplosionen i efterhand skulle få möjlighet att komplettera sin utbildning. Inte oväsentligt hade arbetsmarknaden också ett outsinligt behov av utbildad arbetskraft.
Ungdomar skulle vidare ha möjligheten att kunna ändra inriktning om man valt »fel« i skolan samt det faktum att för många vaknade studieintresset sent. »Friheten att välja utbildning bör inte begränsas till en kort period i ungdomsåren. Den bör vara en återkommande möjlighet för alla dem som efter en tid i förvärvslivet kommit till insikt om sina förutsättningar och intressen. Då måste samhället också ställa institutioner till förfogande där denna utbildning kan bedrivas och söka lätta de ekonomiska påfrestningar som den för med sig.« Delegationen föreslog bl.a. utökade statliga stödåtgärder till kvällsgymnasier och ytterligare ett statligt vuxengymnasium. Ulf Larsson menar att grunden till den kraftiga satsning som några år senare gjordes på vuxenutbildningen lades i den av Palme ledda delegationen.
Vuxenutbildningen fortsatte att vara en Palmes hjärtefråga under departementsåren. På en internationell konferens i Versailles lanserade Palme under stor uppmärksamhet uttrycket »återkommande utbildning«. I en tillspetsad formulering kunde det heta att utbildningsväsendet skulle ses som en helhet där »utbildningen är någonting man kan strunta i när man är ung och vill ut i förvärvslivet, men där man vet att detta är någonting som jag ständigt kan återkomma till i olika former«.366
Nära kopplat till breddningen av rekryteringen till den högre utbildningen var frågan om antagningsbestämmelserna. Det var den reella kompetensen, inte den formella som skulle avgöra om en person var behörig att bedriva högre studier. Genom successiva reformer öppnades högskolan för personer utan formell gymnasiebehörighet men som fyllt 25 år och hade minst fem års yrkeserfarenhet.367
Palme fick också möjlighet att påverka den nya läroplanen för grundskolans högstadium som antogs 1969. Här fanns flera av de palmeska hjärtefrågorna infogade: Skolans roll i samhället, ansvaret för en allsidig social sammansättning av klasserna, vikten av att lära ut solidaritet, ansvaret för barn med särskilda behov, vikten av att internationaliserings- och jämställdhetsarbetet uppmärksammades.
Ett betecknande byte av några ord ger en intressant indikation på Palmes värderingar. Istället för fostran och bildning som utredningen föreslagit, skulle skolans uppgift vara utveckling och utbildning. Fostran gav associationer till den gamla auktoritära skolan och bildning var för vagt; utbildning var ett mer precist uttryck för att ange vad skolan i grunden skulle syssla med.368
När det gäller den högre utbildningen präglades Palmes tid i utbildningsministeriet av UKAS-striden. Den kastade honom, som vi kommer att se, rakt in i 1968-radikaliseringens mest intensiva virvlar. Så länge högskolestudier i huvudsak var ett privilegium för ett fåtal fanns inga spärrar vid universiteten. Den kraftiga tillströmningen i mitten av 1960-talet gjorde det nödvändigt att se över resursfördelningen. I februari 1968, mitt under uppmarschen till studentupprorens heta vår, lade Universitetskanslersämbetets arbetsgrupp UKAS fram ett förslag som i grunden ville förändra den akademiska utbildningen. De fria studierna skulle i huvudsak avskaffas och ersättas av 34 fasta utbildningslinjer. Först efter två år skulle vissa möjligheter finnas att själv välja ämnen. Motiven var flera: att begränsa statens kostnader, att få studenterna att anpassa sina studier till behovet på arbetsmarknaden och att hjälpa studenterna att bättre organisera sina studier. Förslaget väckte omfattande protester från höger och vänster. De radikala studenterna såg framför sig ett utbildningssystem där avnämarnas snäva vinstintressen skulle styra utbildningen och den etablerade universitetsvärlden såg den akademiska – och sin egen – frihet hotad. Förslaget blev den tändande gnistan till kårhusockupationen några månader senare, och det kom kanske mer än något annat vid denna tid att försvaga Palmes ställning bland den unga 68-generationen. Studenter ska vara radikala men inte revolutionära, hördes han muttra uppe på utbildningsdepartementet när protesterna var som mest besvärande.369
Palme fick använda omfattande energi för att försvara förslaget. Han sviktade emellertid inte i sin övertygelse om de fasta studiegångarnas välsignelse. Det var nödvändigt att få styrsel på utvecklingen inom de filosofiska fakulteterna och de många studieavbrotten, och det var viktigt att slå fast att akademin inte kunde räkna med att få styra sig själva utan inflytande från det omgivande samhället. Efter en del uppmjukningar presenterades ett nytt förslag, kallat PUKAS – Palmes UKAS – som riksdagen antog våren 1969.370
Men Palme ville gå vidare och se över hela den eftergymnasiala utbildningen. I april 1968 tillsatte han en ny stor högskoleutredning, U 68. Syftet var uttalat att skapa en sammanhållen högskola, på samma sätt som grundskolan och gymnasieskolan fått en sådan utformning. Frågan var naturligtvis känslig i UKAS-kritikens kölvatten, och åter valde Palme att sjösätta en specialsydd och okonventionell utredning. Denna gång gjordes utredningen ytterligt toppstyrd. Den bestod av Palmes statssekreterare, universitetskanslern och generaldirektörerna i skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Tre av fyra utredare blev på så sätt socialdemokratiska toppbyråkrater. Den traditionella partipolitiska representationen reducerades till en av tre referensgrupper, något som väckte omfattande kritik och irritation. Möjligtvis var detta en orsak till att utredningen misslyckades att uppnå den partipolitiska enighet som dittills brukat råda kring högskolefrågor. Moderater och folkpartister, liksom studenter och professorer var skarpt kritiska mot resultatet. Den reform som så småningom genomfördes i mitten av 1970-talet uttryckte väl Palmes intentioner. Även om Palme för länge sedan lämnat utbildningsdepartementet var han hela tiden väl informerad om arbetet, och framförde vid behov sina åsikter.371 Beslutet kom i betydande grad att omskapa den svenska högskolans organisering. Dimensionering och resursfördelning blev på ett helt annat sätt centraliserad och nästan all eftergymnasial utbildning fick en enhetlig organisatorisk struktur och allmänintressen skulle få ett stort inflytande i högskolornas styrelser. Samtidigt vidgades tillträdesmöjligheterna.
En intressant aspekt av Olof Palmes politiska fingerfärdighet är hans sätt att utnyttja sina kontakter med student- och elevorganisationerna. Vi har sett hur han i sina utredningar använde sig av sina gamla SFS-kontakter. När kritiken mot UKAS rasade som häftigast från höger och vänster under 1968 höll han informella överläggningar med SFS:s ordförande och representanter för socialdemokratiska studentförbundet. Han lät också knyta några socialdemokratiska SFS-representanter till utbildningsdepartementet, Roland Svensson och Anne-Marie Lindgren. Deras uppgifter blev att vara behjälpliga med att läsa av stämningarna bland studenterna och komma med förslag till justeringar av UKAS som skulle göra förslaget mer aptitligt.372 För säkerhets skull placerades de två nytillskotten lite avskilt på departementets vind. Rekryteringarna kan kanske ses som ytterligare ett exempel på Palmes förmåga att utnyttja okonventionella metoder och de avspeglar kanske också en ny fas i utvecklingen av politiska tjänster i statsförvaltningen.
På samma sätt hade han nära kontakter med elevorganisationen SECO – åtminstone så länge den hade socialdemokratisk ledning. SECO var nämligen vid denna tid ett slagfält mellan företrädare för de traditionella politiska ungdomsförbunden och den betydligt radikalare 68-generationen. Palme lät sig väl informeras om de interna striderna i organisationen. »Den s.k. kommunistfaran är antagligen avklarad, åtminstone för tillfället. Genom ett intensivt ’mygel’ har vi lyckats sidsteppa dem«, skriver SECO-basen Ulf Göransson – så småningom en av Palmes nära medarbetare – nöjt.373 När den radikala oppositionen lyckades driva igenom sitt kritiska förslag till remissyttrande om UKAS uppmanar Göransson Palme att helt sonika strunta i sin egen organisations remissvar: »lägg den bara till handlingarna, helst utan några olyckliga kommentarer.«374 När sedan Göransson tvingats lämna över ordförandeklubban till vänsterns kandidat tackade han för allt stöd han fått av Palme under året, samtidigt som han »ser det som tragedi att Katarina [Engberg] blev vald … Flera av våra SSU-are röstade fel«, konstaterar han bittert.
Olof Palme vidtog emellertid snabbt ändamålsenliga åtgärder för att hindra att skadan spred sig, och såg till att de allt för radikala ungdomarna utestängdes från den referensgrupp inom U68 där en plats reserverats för SECO-representanter. »Föredrar kommittéärenden för Palme, som inte vill ha in den nya kommunistiska SECO-ledningen…«, antecknar en av departementets tjänstemän i sin kalender.375
Ett år senare råkade Palme personligen ut för de radikala SECO-iterna. Han var inbjuden att tala vid SECO:s elevriksdag men blev framsläppt först efter att en av delegaterna häftigt kritiserat att han bjudits in. »Palme är vår motståndare. Det är som om Giesecke skulle inleda LO:s förhandlingar«, hävdade han.
Palme försäkrade efteråt att han alls inte var sårad av att ha ifrågasatts. Men kanske kan man ifrågasätta hur oberörd han var. Utbildningsministern tog med förvånansvärt hårda nypor den 17-årige gymnasisten i örat inför den samlade pressen: »Ska jag var riktigt rå – men det ska jag kanske inte – skulle jag säga att det är tydligt att det finns vissa personer som gör vad som helst för att komma in i tidningarna. Precis som en del flickor ’tappar’ plaggen i Cannes.«376
Det är möjligt att hitta en klar ideologisk linje i Palmes utbildningspolitiska reformarbete. Jämlikhetstanken är det bärande element. I en längre intervju med Staffan Hildebrand i boken Skola för demokrati 1969 ger han en rad exempel: Förskolan, där målet är att alla barn ska gå och där samverkan ska börja tidigt. Grundskolan, som ska ha sammanhållna klasser upp till nian som ger möjligheter att ge eleverna en gemensam referensram. Gymnasieskolan som ska skapa en likvärdhet mellan praktiska och teoretiska utbildningsvägar. En allt för tidig uppdelning av eleverna leder till sociala orättvisor. Skolan ska ge generella kunskaper för alla, inte skapa specialister. Vuxenutbildningen, som ska ge en ny chans, där de olika skolformerna kommer att finnas tillgängliga. Universiteten, som inte ska vara aparta reservat för få utan en part bland många.
Utbildningen är en fråga om självförverkligande, men det väsentligaste är ändå att få den enskilda människan att fungera i ett kollektiv. Det gäller att utveckla de sociala sidorna hos eleverna. Målet är att utveckla samverkan och gemenskap för att kunna leva samman med andra människor med olika intressen och förutsättningar och värderingar som vårt samhälle kräver. Palme understryker gång på gång hur utbildningen är ett av de effektivaste och mest fruktbara redskapen vi har för att förändra samhället. Skolan är en spjutspets mot framtiden lyder ett av hans älsklingscitat.377
Men samtidigt är Palme den praktiske politikern, förankrad i verklighetens realiteter. Visst kan utbildningspolitiken skapa nya människor, men den är också en lönsam investering för samhälle och näringsliv. En ökad yrkesskicklighet och ett ökat tekniskt kunnande ger samhället ett kraftigt tillskott i form av ekonomisk avkastning. Och jämlikhetsmålen stod inte i konflikt med kraven på ökad effektivitet och genomströmning och en planering efter arbetsmarknadens behov.378 Visst står betygen i skarp motsättning till jämlikhet och samarbete men de måste behållas eftersom de hör intimt ihop med dimensioneringen av inträdet till högre utbildning.379 För Olof Palme var dessa intressekonflikter en självklarhet, så såg en reformistisk politik ut i verkligheten. Men för hans opponenter, till höger och vänster, gav de öppningar till ständig kritik: För radikal, inte tillräckligt radikal, skenradikal … Dessa frågor kom att ställas på sin spets under det heta året 1968, där studenter – och studentpolitik – skulle spela en roll som sällan tidigare.