·15·
Åtrån mellan oss höll definitivt i sig. Jag hade upplevt smekmånadsfaser i flera tidigare förhållanden, och tillsammans med Thomas hade jag fått en känsla av äkta glädje över att kunna bocka av olika upplevelser på listan, men tillsammans med James var den sexuella spänningen något helt annat. Den var ständigt närvarande. Jag tvivlade inte på att detta delvis berodde på att jag tyckte att han var oerhört attraktiv, men på något sätt färgade D/s-elementet i vårt förhållande av sig på allt annat – allt var fyllt av möjligheter. Det var roligt och gav mig i ännu högre grad än ett vanligt parförhållande en känsla av att vi delade en hemlighet, att vi upplevde dessa speciella stunder tillsammans som ingen annan visste något om eller skulle kunna inkräkta på.
På ett ögonblick kunde stämningen mellan oss skifta en aning, och då förändrades plötsligt allting. Vi kunde sitta hopkrupna i soffan och titta på teve, och plötsligt böjde han sig fram och kittlade mig. Jag knuffade honom i bröstet för att få honom att sluta och då grep han plötsligt tag i mina handleder. Vi låg kvar där och fortsatte titta på teve medan han höll fast mina händer, och greppet hårdnade omärkligt när jag ändrade ställning och tyst och lekfullt testade honom för att se om han tänkte släppa mig. Sedan kunde han plötsligt resa sig och lämna rummet och komma tillbaka med rep som han lindade om handlederna och band dem med framför mig, hårt men inte obehagligt, och lät mig sitta så under resten av stunden i soffan. Det var en underlig dynamik som suddade ut gränsen mellan sexualitet och de stilla ögonblick i ett förhållande då man bara njuter av att vara tillsammans och göra det ena eller det andra, men jag tyckte att det var berusande. Vi brukade ligga där i sällskaplig tystnad, läsa tidningen eller göra något annat, med en liten hälsning till de mindre konventionella inslagen i vårt förhållande. Dessa små stunder gjorde luften tjock av förväntningar. Med händerna bundna kunde jag lite klumpigt böja mig framåt och ta tekoppen, vilket roade James – han älskade att se mig jobba mig runt de svårigheter han försatte mig i och hittade på ännu mer djävulska sätt att utmana mig – eller också gled hans hand ner under min topp eller smekte min axel där jag satt med händerna bundna. Men att vi på det här sättet suddade ut gränsen mellan de två sakerna – sex och ”normalt” liv – skapade en spännande blandning. I vilket ögonblick som helst kunde stämningen förändras. Till och med mycket vardagliga situationer, som att jag låg på golvet framför teven och han satt i soffan, kunde plötsligt få en märklig dubbelbetydelse. Det hade aldrig varit roligare att titta på Question Time.
Efter hand som veckorna gick gled vi mer in i rytmen av att leva tillsammans. Vi var inte ständigt tillsammans – vi hade båda jobb som tog mycket av vår tid och som innebar en massa sociala sammankomster och möten på kvällstid – men vi träffades åtminstone en kväll i veckan och ibland på helgerna när jag inte jobbade. Det var lätt och behagligt och roligt. D/s-inslagen i det vi gjorde gick lite grand i vågor, men på ett bra och betryggande sätt. Vissa kvällar kröp vi ihop i sängen och pratade, eller också masserade han min rygg om jag hade kört bil länge och hade lite ont. Tudelningen kändes riktigt bra. Naturligtvis innebär det att när marken plötsligt försvann under mig blev det så mycket mer intensivt…
Bortsett från den katastrofala händelsen med tung-klämman vågar jag påstå att jag är väldigt bra på deadlines. Det är något som hamras in i medvetandet på en journalist. Man missar inte en deadline. Någonsin. Det finns inga ursäkter, inga kryphål. En deadline är en deadline är en deadline. Punkt. Det spelar ingen roll hur länge man skjuter på jobbet, adrenalinet kickar in och man ser till att man klarar det i tid. För det finns ingen glidande skala. Antingen levererar man eller också gör man det inte. Och om man inte gör det, ja då är spelet förlorat, och då saknar det betydelse om man missade båten med en millimeter eller med en mil.
Så här är det när jag försöker göra färdigt en ingress eller ska ladda upp den senaste nyheten på vår hemsida. Men ibland känns andra deadlines fullkomligt ouppnåeliga hur mycket jag än anstränger mig.
Jag grät. Tårarna strömmade i ansiktet och hamnade på de nakna brösten, små droppar som inte svalkade den rodnad på bröstkorgen som skvallrade om både upphetsning och förlägenhet. I ett litet hörn av medvetandet oroade jag mig över att där kunde finnas lite snor också, men eftersom jag var bakbunden fanns det inget omärkligt sätt att torka bort det. Om det nu fanns. Men när han plötsligt rörde på sig var varje likhet mellan mig och kvinnan i The Blair Witch Project det minsta av mina bekymmer. James hade tagit ett hårt grepp i mitt hår och vred mitt huvud så att jag blev tvingad att se honom i ögonen, se hans dominans återspeglad tillbaka på min underkastelse.
Det var andlöst och skrämmande och hjälpte mig inte alls att samla ihop spillrorna av min jämvikt.
Jag andades hastigt och i korta snyftningar som jag gjorde mitt bästa för att svälja. Jag bet mig i läppen, tittade vid sidan om hans ena öra ut i tomma luften och försökte ta mig samman och bearbeta de motstridiga förnimmelser, och känslor som strömmade genom mig. Smärta. Skräck. Upphetsning.
James röst, så nära mig att hans andetag kysste mitt ansikte, fick mig att rycka till.
”Har du förstått?”
Först tänkte jag nicka, men sedan insåg jag att han hade händerna så hårt intrasslade i mitt hår att det skulle ha gjort ont, så i stället pressade jag fram orden mellan intorkade och darrande läppar.
”Ja, sir.”
Att säga ”sir” till honom var mycket lättare nu, och det hade gått så långt att jag till och med tänkte på honom som ”sir”. Han hade fått mig att kalla honom ”Härskare” vid några tillfällen men det funkade inte. Men den kvällen skulle jag ha kallat honom för Storvisiren av smörgåsbordet på planeten Zarg om jag hade trott att det skulle hjälpa. Men det skulle det inte. Det här var en ny nivå av dominans som krävde en ny nivå av underkastelse, och trots att pölen av safter under mig bevisade att jag njöt av att göra mig redo, var jag mer än någonsin i underläge. Det här påverkade mig mer än tungklämman, och mer än de därpå följande och allt intensivare kvällarna vi tillbringade tillsammans mellan alla de mysiga vardagssakerna vi gjorde – biobesöken och pubbesöken och vår gemensamma matlagning. Det var befriande, fasansfullt, utmanande.
Hans röst var charmerande. ”Bra. Eftersom vi inte har räknat fram till nu tycker jag att vi kan säga att jag hittills har gett dig tjugo slag. Låter det rimligt?”
Jag gick hastigt och ivrigt med på det. Jag hade ingen aning om hur många gånger han slagit mig men jag tyckte att tjugo var ett lagom högt tal. Det borde inte vara så mycket mer att uthärda – jag trodde inte att han någonsin hade bestraffat mig så här mycket förut, så…
”Om vi räknar till hundra tror jag att det blir rimligt.”
När han sa det började jag darra igen, mer än jag någonsin gjort tidigare. Vad i helvete hade han för fixering vid det avrundade talet etthundra?
Det hade börjat med något som jag uppfattat som en ganska lekfull spanking. Han hade låtit mig strippa och sätta mig på det svala sätet på en stol med högt ryggstöd med särade ben så att han kunde fästa fotlederna till var sitt stolsben så att jag var vidöppen för hans granskande blick – och hans hand. Han hade en alldeles bestämd glimt i ögat när han tog fram handbojorna, förde mina händer bakom stolen och satte på dem. Men det var inte förrän han gick ut i köket och kom tillbaka med en träsked och två klädnypor som alarmklockorna började ringa för fullt, men vid det laget fanns det inte mycket jag kunde göra förutom att fåfängt rycka i mina fjättrar.
Han började med att leka med brösten, drog med handen över och runt dem. Beröringen var lugnande och invaggade mig i en känsla av trygghet. Han nöp lätt i bröstvårtorna och såg dem hårdna, och min kropp njöt av hans uppmärksamhet. Sedan satte han munnen runt bröstvårtan, slickade på den och sög på den tills jag slöt ögonen i sällhet.
Jag borde ha vetat bättre. Nästan i samma ögonblick jag slappnade av och började njuta av hans smekningar ändrade han sig, högg tänderna i bröstvårtan, blev brutalare, bet tills jag skrek till. Men mina utrop av smärta hindrade honom inte och båda brösten var våta av hans saliv och röda av bitmärken och sugmärken när han satte på klädnyporna. De var vanliga bastanta hushållsklämmor av trä, och eftersom brösten redan var ömma gjorde de mycket ont och framkallade plågor på en helt ny nivå. Jag knöt och öppnade händerna i handbojorna och försökte vänja mig vid smärtan. Jag rodnade över hur uppmärksamt han stirrade på brösten som gungade i takt med mina andetag som väste genom näsborrarna när jag försökte stå emot smärtan.
Jag var så inställd på att hantera den heta smärtan i bröstvårtorna som snabbt höll på att bli centrum i min värld att jag glömde bort träskeden tills han smällde till ett av brösten med den. Han hade redan tidigare daskat till brösten med händerna, men nu hade han bitit och sugit på dem och därför gjorde det verkligen ont. De olika nivåerna av smärta lagrades ovanpå varandra som forsar som krockade med varandra, som vågor som dånade genom huvudet. I det ögonblicket var hela min värld koncentrerad på det ljudet – och på smärtan i bröstvårtorna.
Ända fram till det ögonblick han slog mig hårt mellan benen med träskeden.
Jag skrek. Jag kunde inte låta bli. Tystnaden efter skriket kändes lika högljudd som själva skriket. Allting var stilla, ögonen var fyllda av tårar och för ett ögonblick var allt tyst förutom ljudet av mina väsande andetag. Han frågade inte hur jag mådde. Han bara såg mycket uppmärksamt på mig, såg mig i ögonen. Utan att tveka såg jag tillbaka på honom, rasande inte bara på honom för att han utsatte mig för den här våndan utan på den del av mig själv som faktiskt, trots allt, bad om detta. Efter några sekunder måste han ha sett vad han behövde veta, för atmosfären förändrades och han flyttade på sig.
När han närmade sig slöt jag ögonen, ville inte se det andra slaget komma. Men det betydde naturligtvis bara att jag inte var beredd när det väl kom. Ljudet när träskeden träffade mig ekade i hela rummet och smärtan var intensivare än allt annat jag upplevt. I bakhuvudet gnällde en panikslagen röst: ”Jag klarar inte det här”, men innan jag hann göra något för att hejda det (eller rent av hejda honom – jag var närmare att stoppa honom än någonsin tidigare) fick jag det tredje slaget och grät och flämtade av smärta igen. Varenda fiber i hela mitt jag var koncentrerad på mannen framför mig och försökte göra sig av med de vågor av smärta han framkallade.
Jag vet inte om det bara är jag, men efter ett par slag brukar jag, oberoende av vad han använder för att slå mig med, anpassa mig till smärtan och ta den till mig. Det gör fortfarande ont, självklart, men någonting förändras i mitt huvud som gör att smärtan för med sig en underbar njutning. Men när James fortsatte den obönhörliga spankingen med träskeden gjorde det enbart ont, och sedan gjorde det ännu ondare. Jag slet i fjättrarna och försökte förtvivlat att föra samman benen men det gick inte. Det enda jag kunde göra var att uthärda och hoppas att det skulle bli bättre, att det här inte skulle vara den händelse jag inte kunde hantera, att jag inte skulle behöva stoppa det och göra både honom och mig själv besvikna. Jag var verkligen inte säker på att jag skulle klara av det eller ens uthärda det, och jag skulle definitivt inte kunna njuta av det. Men han hade en annan uppfattning.
Det var då han gav mig en deadline.
Han förde bort en hårslinga från mitt ansikte och satte den bakom örat på mig och förklarade vad som skulle hända nu. När jag försökte fatta vad han sa, vad han förväntade sig, förändrades världen för ett ögonblick.
”Grejen är att trots att du gråter och gnäller och skakar så blir du våt av det här.”
Jag öppnade munnen för att säga emot, men innan jag hann säga något pressade han den böjda delen av skeden mot mina läppar. Jag kände smaken av mig själv från skeden, rodnade och slöt ögonen för att dölja sanningen om min kropps förräderi. Han tog bort skeden och jag pressade samman mina darrande läppar och avstod från förnekandet och insåg att diskretion var tapperhetens framsida och att det nog var bäst att jag bara höll tyst.
”Jag tror att om jag slår dig tillräckligt länge går det för dig.”
Jag spärrade upp ögonen och såg att han log självbelåtet mot mig. Ju mer vi hade lekt desto bättre hade han lärt känna mina gränser. Det här var ibland fantastiskt. När han pressade mig in i det okända kändes det som om jag flög. Men vid andra tillfällen – som till exempel just nu, när han såg så arrogant ut medan han obekymrat knuffade ner mig i avgrunden – kunde jag lätt ha bett honom dra åt helvete. Men som vanligt talade den lilla rösten i huvudet redan längtansfullt om nästa gång det här skulle hända och den fick mig att hålla tyst. En liten stund.
”Därför tänker jag ge dig en deadline. Du måste komma innan ett visst antal slag. Och om du inte gör det tänker jag göra saker med dig som kommer att få det här att kännas som en mild bris. Och om du inte alls kommer, tja, inte gör det mig något. För jag kommer själv att få orgasm, antingen genom att låta dig suga av mig eller genom att ge dig ett djävligt bra knull.” När han sa det drog han handen mellan benen på mig, vilket fick mig att dra mig undan från honom så mycket jag kunde med mina bundna lemmar. ”Och sedan tänker jag straffa dig på sätt som du inte kan föreställa dig ens i din vildaste fantasi. Du kommer att tigga och be och du kommer inte att veta om du ber mig att sluta eller fortsätta. Men jag tänker använda dig precis som jag vill, hur länge jag vill, ända tills du bara vill krypa in i ett hörn och återhämta dig. Och eftersom ingen av oss måste vara tillbaka på jobbet förrän på måndag kan jag hålla på väldigt länge. Har du förstått?”
Jag kände skräcken i maggropen, upphetsningen och – löjligt nog – den adrenalinkick som jag alltid känner när jag ställs inför en uppgift. Ja, jag är en karikatyr av en journalist. Jag längtade redan intensivt efter att få komma och var tillräckligt tävlingslysten för att försöka klara av det här vad det än skulle kosta. Jag skulle klara av det här. Smärtan kunde ju inte fortsätta hur länge som helst. Min röst var lugn men ganska stadig, hoppades jag. ”Ja, sir.”
”Bra. Eftersom vi inte har räknat fram till nu tycker jag att vi kan säga att jag hittills har gett dig tjugo slag. Låter det rimligt?”
Det var rytmen som påverkade mig. Trots smärtan – och tro mig, det var en plåga som var så svår att jag aldrig hade upplevt något liknande förut – började den smygande rytmen att sprida värme i kroppen. Han lät mig räkna slagen och tacka honom för dem, och hans tempo var så snabbt att jag hasplade ur mig mina tack så fort jag kunde, så snabbt jag förmådde klara av stinget av smärta. Vid slag sextiotre förändrades upplevelsen. Han slog mig, lika hårt som han hittills gjort, men ljudet av smällen var fuktigt. Ljudet av min upphetsning var avslöjande. För varje slag blev ljudet allt våtare, och generat slöt jag ögonen. Tårar av smärta strömmade fortfarande på kinderna, men den blöta fläcken som jag satt och vred mig i och som flutit ut på undersidan av låren och arslet, bevisade att trots vad hjärnan sa mig fungerade det här på en cellulär nivå.
Vid slag sextionio öppnade jag ögonen och såg honom höja armen för nästa slag. En sträng av slem hängde mellan fittan och skeden, och det synliga beviset på hur upphetsad jag blev av den här smärtan gav mig en chock och fick mig att för ett ögonblick sluta tänka. När han slog mig igen mindes jag inte siffran. Var vi på sextionio och var det här sjuttio? Eller var det här sextionio? Fan. Jag gissade på sextionio. Han skakade missnöjt på huvudet och sa att vi skulle gå tillbaka till sextio för att kompensera för mitt misstag. Jag måste bita mig i läppen för att inte börja snyfta när jag tänkte på de elva extra slagen.
När vi kom till åttiofem hade han ändrat vinkeln så att slagen träffade extra hårt på klittan. Det var den mest intensiva behandling jag någonsin fått och kroppen höll redan på att bygga upp till en orgasm som var så stark att jag blev rädd för den. När vi ofrånkomligen närmade oss etthundra var andningen väsande och bröstvårtorna med klädnyporna dinglade i takt med andetagen och låren dallrade av mitt annalkande klimax.
På det etthundrade slaget fick jag orgasm. Jag skulle ha himlat med ögonen för att jag hade förvandlats till en löjlig karikatyr av en slampig pervers tjej, men efter att ha utstått allt detta och efter att vartenda uns av känsla hade slagits ur min kropp struntade jag i det. Jag var helt uppfylld av min intensiva önskan att få komma. Det var det enda jag kunde smaka, det enda jag kunde lukta, och jag tyckte att jag behövde det mer än att andas.
Orgasmen var otäck och smärtsam och fick mig att rycka så våldsamt i mina fjättrar att jag fick märken runt handleder och fotleder som jag var tvungen att dölja med långärmade blusar och långbyxor i några dagar. De sträva ljuden som kom ur halsen lät inte som jag, och när jag kom och pulserade runt skeden måste James hugga tag i stolens ryggstöd eftersom jag kastade mig så våldsamt bakåt att jag var på väg att välta omkull både stolen och mig själv.
När jag kom tillbaka ner på jorden var det som att komma ur en trans. Jag skakade fortfarande av efterskalven efter den intensiva orgasmen och såg att James tog av sig byxorna och närmade sig mig. Han trängde sig våldsamt in i mig och pressade med hela kroppstyngden på min ömma, uppsvällda, blåslagna fitta som fortfarande pulserade. Jag kunde inte hålla tillbaka ett skrik. Han började knulla mig i en takt som var en grym påminnelse om skedens rytm. Det var så smärtsamt och intensivt att jag gjorde allt jag kunde för att dra mig undan honom och få bort honom, men på grund av handbojorna och repen lyckades jag inte.
Han trängde ännu djupare in i mig och sedan slutade han för ett ögonblick att röra på sig. Han grep tag i mitt hår med båda händerna, kysste mig djupt och bet mig sedan hårt i underläppen tills jag var säker på att jag kände blodsmak. Han vred runt klädnyporna på bröstvårtorna, justerade och pressade samman dem tills det kändes som om det brann i hela kroppen. Jag snyftade, och tårarna strömmade på kinderna, och när han fortsatte knulla mig viskade han: ”Du kom på slag etthundraelva för vi gick tillbaka när du räknade fel. Du missade deadlinen.”
Genom dimmorna av smärta och intensiv njutning insåg jag exakt vad det innebar. Och jag darrade vid tanken på att han under de kommande minuterna, timmarna, dagarna – så länge han behagade – skulle pressa mig längre än någonsin tidigare.
Inga om och men, inga kanske. Man missar aldrig en deadline.
De följande dagarna var de svåraste i hela mitt liv. Han använde mig. Misshandlade mig. Förödmjukade mig. Han fick mig att gråta. Han fick mig att känna smärta. Han pressade mig. Han knäckte mig aldrig, men ibland kändes det som om han försökte göra det. Han knullade mig, när han ville och hur han ville, och när jag var så utmattad att jag inte orkade annat än att ligga där som ett knullhål för hans njutning slog han mig i ansiktet och drog mig i håret för att få mig att röra på min utmattade kropp. När han var klar hade jag märken över hela kroppen, som en abstrakt målarduk som dokumenterade vår tid tillsammans – bitmärkena på brösten, den ilskna rodnaden på de misshandlade bröstvårtorna, blåmärkena på överarmarna, svullnaderna som korsade skinkorna och som gjorde ont i flera veckor efteråt och som fick mig att bli våt igen när jag tänkte på vad som hänt, hans satser som torkade i håret och på brösten. Mot slutet hade tårarna sköljt bort min noggranna makeup och håret var oredigt. Hela jag var oredig. Han hade brutit ner mina försvar.
Det var befriande – en katharsis – men samtidigt skrämmande. Han pressade mig ända fram till gränsen för vad som var acceptabelt för mig. Medan timmarna och dagarna gick var det bara honom jag brydde mig om – att behaga honom, göra honom nöjd, att inte göra något som skulle ge honom skäl att bestraffa mig. Han var hela min värld, och när rösten inom mig för första gången någonsin tystnade – den röst som skrek ut min skam och som ifrågasatte varför jag gjorde det här – förstod jag äntligen på djupet det slags underkastelse som man kan bli uppfylld av. Jag kände mig i kontakt med honom på ett sätt som jag aldrig hade känt med någon annan människa – han förstod mig fullständigt, till och med när jag inte förstod mig själv. När jag snyftade och vädjade till honom att sluta slå mig med rottingen och sa att jag inte klarade mer fortsatte han ändå, och då hatade jag honom. Men då satte han sitt ansikte intill mitt och tog mig hårt om hakan, och medan jag stirrade på honom med avsky i blicken frågade han om jag mindes mitt säkerhetsord. Jag bet samman tänderna och sa ja, och medan jag kämpade med min trotsiga stolthet och min tävlingsanda tystnade jag, och då tvingade han mig att be honom att fortsätta innan han satte i gång igen. Han piskade mig tills det gjorde så ont att jag inte kunde andas, tills jag var säker på att jag blödde, och sedan, när han trodde att jag inte klarade mer, drog han fingret lätt genom min springa. Och efter denna lätta beröring kom jag. När jag återvänt tillbaka ner på jorden, tillfredsställd och samtidigt förbryllad över att pryglet hade kunnat leda till en så våldsam orgasm, såg jag honom le mot mig, böja sig ner och kyssa mig mjukt. Sedan sa han att jag måste bli bestraffad för att jag hade kommit utan att först ha fått tillåtelse till det.
När han till sist var klar bakband han mig vid fotändan av sängen som ett djur och lät mig sova den utmattades sömn, hopkrupen i en klumpig position för att jag omedvetet försökte hitta en fläck på min kropp som jag kunde ligga på utan att den gjorde ont.
I slutet av vår veckohelg visste jag att jag älskade denne tilltrasslade, smarte, ömsinte man som blev upprörd på människor som var grymma mot djur men som tyckte om att göra hemska saker mot mig. Det låter nog underligt att sådan grymhet och förödmjukelse kunde inspirera mig till en sådan känsla. Han hade förstått de delar av mig som jag själv nästan var oförmögen att sätta ord på, och använde sin förståelse för att uppnå en varaktig, fantastisk katharsis. Den var så intensiv att jag blev andlös. Det kändes som om ingen någonsin hade känt mig så väl som han gjorde. Ingen kunde förstå min läggning, min personlighet, bättre än han.