16

 

·16·

 

Vad händer efter den mest intensiva sexuella upplevelsen i ens liv, den upplevelse som för med sig plågor och som påverkar en både mentalt och fysiskt i flera dagar efteråt?

Det verkar som om svaret på den frågan är: ingenting.

När vi tog farväl var han tyst, men inte tystare än han brukade vara när vi skulle skiljas och var och en skulle vara hemma hos sig själv när helgen var över och jobbet skulle börja igen. Det var i alla fall det jag trodde just då, när jag sträckte mig upp för att kyssa honom, njuta av värmen av hans omfamning när han kramade mig farväl och vi skildes.

Jag skickade ett sms när jag kommit hem, som jag alltid brukade. Jag fick inget svar men tänkte att eftersom det var sent hade han nog genast gått och lagt sig inför en tidig start nästa dag. Men följande morgon hörde jag inte ifrån honom, och inte under resten av den dagen heller. Det var underligt – i flera månader hade James och jag haft kontakt med varandra flera gånger om dagen, och hans tystnad fick mig att oroa mig över att något var fel. Jag skickade ett nytt sms och frågade om allt var okej. Ingenting. Då försökte jag skicka honom ett mejl – en länk till en nyhetsartikel jag trodde skulle intressera honom. Jag ville inte verka klängig, men jag skickade det både till jobbet och till hemadressen, för jag ville ha svar.

Ingenting.

I tre dagar var jag helt utom mig. Jag skickade sms och meddelanden till röstbrevlådan där jag försökte vara avspänd och glad fast jag inte var det, men de förblev obesvarade. Jag skötte mina dagliga sysslor, gick till jobbet, gick ut och tog några drinkar för att fira en väns födelsedag, men hela tiden tänkte jag bara på James. Mådde han bra? Varför hade han inte hört av sig? På morgonen den fjärde dagen stod jag inte ut längre. Jag ringde till hans jobb. Jag sa inte mitt namn, vilket kanske fick mig att framstå som en galen stalker. Telefonisten var mycket hjälpsam – jo, han var definitivt på jobbet, hon hade sett honom på morgonen, han var redan på sitt rum, men han talade i telefon. Ville jag lämna ett meddelande eller hade jag hans adress så att jag kunde skicka ett mejl?

Jag svarade mycket artigt att jag hade hans adress och lade på.

Jag var rasande. Jag var upprörd. Jag var förvirrad. Det var så olikt honom, men jag kunde just nu inte komma på bästa sättet att hantera detta – jag visste att varje försök att prata med honom när han var på jobbet var helt bortslösad tid så under resten av dagen funderade jag på vilket som var det bästa sättet att visa min oro utan att bete mig som en ragata. Jag måste också ta hänsyn till D/s-faktorn. Efter vår intensiva tid tillsammans ville jag inte framstå som respektlös, men jag hade inte för avsikt att släppa taget, som om jag var en vissnande blomma. Men vad skulle jag göra?

I slutet av arbetsdagen hade jag fortfarande inte en aning. Jag bestämde mig för att skicka ett oberört, icke-knäppt sms.

 

Hallå, du har varit väldigt tyst sedan vi skildes åt efter helgen. Hoppas att allt är okej, försöker ringa i kväll.

 

Jag fick inget svar. Innerst inne hade jag inte väntat mig något, men jag hade fortfarande inte den minsta aning om varför.

Den triviala bilden av att göra slut är att när man väl har blivit försmådd av sin älskling faller man ner i ett djupt hål av förtvivlan och äter gräddglass och lyssnar på häftig rock från sjuttiotalet och det tidiga åttiotalet. Om det fungerar är det fantastiskt. Men för att parafrasera sångaren Billy Ocean är det för mig så att när det blir tufft får tuffingen det svårt.

Jag ringde James två gånger den kvällen och hamnade båda gångerna i röstbrevlådan. Sedan satte jag på datorn, och tack vare de sociala nätverken såg jag att han hade varit online på flera ställen den kvällen och hade pratat med andra, men tydligen ville han inte prata med mig. När jag hade hittat ett inlägg han gjort på en okänd musiksite där han bad om hjälp med sina högtalare – ”Jag ligger här med blödande hjärta och bultande huvud och undrar vad i hela världen det är som händer, och du drar om sladdarna i ditt vardagsrum?” – visste jag att det var dags att sluta och göra något annat.

Jag har ingen medfödd talang för att laga mat. När man lever ensam är det väldigt stökigt att äta annat än färdiglagat, och dessutom brukar jag bli uttråkad halvvägs genom matlagningen. Men att baka, det älskar jag. Jag skulle tro att det delvis beror på att kakor och bullar är bra tröstmat, men delvis också på att jag njuter av att det är så enkelt. Om man väger upp ingredienserna rätt, om man smälter smöret och sockret så att de får precis rätt konsistens och om man bakar det lagom länge kan man skapa något underbart – och man kan dela ut resultatet av sina ansträngningar till människor i sin omgivning som en tyst ursäkt för att man ständigt vandrar omkring med tårar i ögonen och med ett ansiktsuttryck som påminner om ett misshandlat arsle.

Klockan var ett på natten när jag bestämde mig för att baka ingefärskakor. Jag vet inte varför det skulle vara just ingefära, men jag kände för det. Vid det laget hade jag redan druckit nästan en hel flaska vin så jag kunde inte köra bil. Jag satte på mig kappan och gick till den nattöppna bensinmacken för att köpa vad jag behövde.

Jag har aldrig varit den typen av människa som köper bensin – eller något annat heller för den delen – på en bensinmack sent på natten. Men det visar sig att de låser dörrarna och betjänar en genom en liten lucka med galler – inte olikt hur det ser ut i besöksrummet i ett fängelse – och sticker ut det man beställer genom en mycket liten springa längst ner i plexiglasrutan. Detta gjorde det mer komplicerat än vad det annars behövt vara att förklara vad jag behövde för mitt nattliga bakprojekt.

Till en början var killen i luckan obeveklig. Han kunde sälja drivmedel, cigaretter och kondomer, men inget annat. Men när han lyssnat till mitt tjat i fem minuter sa han motvilligt att han trodde att han hade lite mjöl som han kunde hämta åt mig. Och när han väl hade gett med sig och hämtat det behövdes det inte mycket fjäsk för att få honom att hämta socker också. Men när jag bad honom hålla upp olika smörpaket så att jag kunde se vilket som var osaltat såg han mycket irriterad ut. Han snäste av mig när jag frågade om de hade någon ingefära – jag medger att det var osannolikt, men mitt krossade hjärta och min berusning hade inte tagit knäcken på min optimism – och i stället hämtade han en chokladkaka med frukt och nötter som jag kunde smula sönder i stället för chokladbräck. När jag stuckit in pengarna för mina alldeles för dyra matvaror genom springan och han hade stuckit ut en plastpåse och därefter var och en av varorna var jag så översvallande tacksam att jag fick tårar i ögonen över hans vänlighet. När jag snubblade hem tänkte jag att även han förmodligen hade tårar i ögonen, men av lättnad över att den galna kvinnan som köpte ingredienser för att baka hade gått sin väg och gett honom möjlighet att betjäna bilister och röksugna knarkare.

Jag vaknade nästa morgon på golvet i vardagsrummet efter att ha somnat medan jag såg på en film i väntan på att den andra laddningen kakdeg skulle bli tillräckligt kall i kylen för att jag skulle kunna baka den.

Om det är svårt att vakna upp med bakfylla när man just blivit dumpad (om det var det jag blivit, det var svårt att avgöra när personen jag dejtade – nästan dejtade – var en sådan emotionellt idiotisk skit att jag inte kunde vara helt säker) då är det ännu värre att vakna upp i en masugn – ugnen hade stått på hela natten – och upptäcka att hela köket är uppochnervänt. Det låg mjöl på golvet, smör var utsmetat på skåpen och varenda skål och träslev jag ägde hade blivit använd och bortslängd. Det såg ut som om det hade varit inbrott. Utfört av en bagare. Detta plus rödvinsbakfylla, sömnbrist och deg i håret, vilket jag upptäckte när jag släpade mig in i duschen, gjorde att jag kände mig eländig.

När jag började jobba var jag fortfarande inte riktigt närvarande (men kakorna jag hade tagit med mig bidrog till att dämpa mina arbetskamraters klagomål över att jag inte gjorde min del av jobbet). Jag försökte låta bli att tänka på James. Men att hålla på att tänka på att jag inte skulle tänka på James räknades förmodligen inte.

 

Under de följande veckorna hade mina arbetskamrater och vänner och min familj stor glädje av mitt krossade hjärta. Jag bakade massor av olika sorters kakor och jag övergick inte till sockerkaka förrän vår biträdande chefredaktör började prata bekymrat om att allt smöret påverkade hans kolesterol. Jag gjorde morotskaka och hastbullar, och medan jag vispade äggen och rörde om degen och väntade på att allt skulle bli färdigt gick jag igenom alla detaljerna i mitt förhållande med James, både de snuskiga och de ickesnuskiga. Det fick mig att gråta och bli blöt, och mer än allt annat gjorde det mig arg. Jag kunde inte lista ut om allt det som hänt mellan oss varit grundat på lögnen att han var lika intresserad av mig som jag var av honom, eller om han bara tröttnat på mig eller om jag gjort något som han blivit arg för eller något annat. Men hur jag än vände och vred på det hade han slängt bort något som åtminstone ur min synvinkel var väldigt värdefullt. Han hade slängt bort mig. Det lät patetiskt – fick mig att känna mig patetisk – men jag hade gjort en stor förlust och ville bara gråta. James hade fortfarande inte hört av sig, men en blandning av envis stolthet och förlägenhet hindrade mig från att kontakta honom. Jag kunde se att han var i livet och mådde bra, men bortsett från det visste jag bara att han inte ville prata med mig. Och det betydde att jag inte ville prata med honom. Aldrig i livet tänkte jag låta honom förstå hur mycket han hade sårat mig.

Jag höll på att riva ost till scones med tre sorters ost när Thomas ringde. Han frågade hur jag mådde. Jag sa att jag mådde bra, för jag hade för länge sedan tröttnat på att förklara för andra hur löjligt djupa mina känslor var. Och sedan chockade han mig så mycket att jag blev tvungen att sluta skiva en Wensleydaleost.

”I helvete att du mår bra. Du mår inte alls bra.”

För ett ögonblick visste jag inte vad jag skulle säga, för det fanns så mycket vrede och frustration i hans röst. Jag upprepade att jag mådde bra – vid det här laget var det här mitt automatiska svar – men tystnade eftersom det var uppenbart att vi båda två visste att jag faktiskt inte gjorde det.

”Nu får du sluta deppa, Sophie. Det räcker så här. Det är tråkigt att du har det jobbigt och han är en jävla idiot men sluta gråta nu och sluta för helvete att baka kakor. Charlotte och jag kommer och hälsar på dig i helgen. Vi har med oss dvd-boxar och vin och vi tänker köpa mat som inte har med bakning att göra. Säg inte emot. Jag tänker faktiskt ta med mig klappträet, och om du inte skärper dig tänker jag använda det.”

För första gången på flera veckor log jag spontant. Vi visste båda två att han inte tänkte göra något sådant, att vårt sexuella förhållande var över, men det fick mig ändå att le och känna mig lugnad. Jag kände att det fanns ett stödjande nätverk av människor som jag kunde lita på även om ingen människa bortsett från Thomas och Charlotte hade en aning om vad det var jag sörjde.

”För helvete, då får jag väl anstränga mig lite.”

 

Det gick inte att hejda dem. Jag ringde honom igen och sa att jag mådde bra och att jag inte var betjänt av att någon oroade sig över mig, men jag talade för döva öron. Det närmaste vi kom till en diskussion om besöket var vilka dvd:er han skulle ta med sig – vi bestämde oss för explosioner och politiska intriger – ingenting som skulle få mig att sitta och gråta i vinglaset, som till exempel en kinky variant av Bridget Jones.

Det visade sig vara lysande. Plötsligt insåg jag att jag var trött på att sörja. Ett händelselöst liv är ansträngande, deprimerande och blir med tiden jäkligt långtråkigt, och när naturkrafterna Thomas och Charlotte svepte in i min lägenhet med alkohol, dvd-boxar och dyr choklad var jag redo att skaka alltsammans av mig. Eller åtminstone försöka. Vin och chips gjorde sitt till, och det gjorde även ett teveprogram med den löjligaste, mest invecklade intrig jag någonsin sett. De kom på fredagskvällen och vi började titta på teve tidigt. Thomas var fortfarande en av mina bästa vänner, men han var man, och så fort han märkte att min underläpp började darra när James namn kom på tal nöjde han sig med att småprata om teveprogrammet för att undvika en störtflod av tårar. När vi hade sett flera filmer (och druckit åtskilliga flaskor vin) lät jag Thomas och Charlotte låna min säng och sov själv på soffan i vardagsrummet, redo att börja titta igen nästa morgon – fast jag hade lovat att vi först skulle gå ut och äta en rejäl engelsk frukost med bacon och ägg.

När det ringde på dörren halv nio på lördagsmorgonen stönade jag. Jag väntade på en leverans från Amazon så jag visste att jag måste gå upp och öppna, men det var tidigt och jag såg ut som om jag blivit släpad baklänges genom en häck och visste att ringsignalen förmodligen hade stört Thomas och Charlotte.

Men när jag öppnade ytterdörren visade det sig att det inte alls var brevbäraren. Det var den man jag minst av allt hade väntat mig att få se utanför min dörr igen. Jag vet att jag måste ha sett överraskad ut, men raseri… raseri var den starkaste känslan som stormade igenom mig. Han var anständig nog att se generad ut, men han tog ett steg bakåt som om han blev lite rädd också. James var alltid så smart.

”Hej. Förlåt att jag ringer på så tidigt.”

Egentligen hade jag lust att smälla igen dörren i ansiktet på honom, men jag nöjde mig med att lägga armarna i kors över t-shirten och stirra på honom. Som journalist är jag mycket medveten om styrkan i att vara tyst. Jag sa ingenting och passade på att ta mig en ordentlig titt på honom. Han såg trött ut, men var ändå tillräckligt sexig för att det skulle göra ont i mig. Men inte så ont att jag inte ville sparka honom på smalbenet. Jag kunde inte bestämma mig för om det var bra eller dåligt.

Efter några sekunder klarade han inte av tystnaden längre. ”Du hade väl inte väntat dig att träffa mig igen.”

Lysande. Var det den repliken jag väntat på i flera veckor? Jag fick lust att klippa till honom. Inte på något sexuellt, lekfullt sätt utan för att utöva fysiskt våld som skulle få honom att krypa ihop. Det krävdes massor av ansträngning för att låta blaserad.

Jag bestämde mig för att bekymmerslöst rycka på axlarna. ”Jag har beställt några böcker till min bror på hans födelsedag. När det ringde trodde jag att det var böckerna som kom.”

”Fyller din bror år?”

”Nej, inte än.”

”Nähä. Självklart.” En lång paus. ”Jag kommer inte med några böcker.”

Jag bet ihop tänderna så hårt att det gjorde ont. ”Det förstår jag.”

Han tystnade. Vi stod där och kämpade, men plötsligt upptäckte jag att jag inte hade någon lust att underlätta samtalet. Var han till slut villig att tala? I så fall kunde han för helvete säga något. Men det gjorde han inte. Eller kunde inte. Han såg mig intensivt i ögonen, sökte efter svar på ett sätt som väldigt mycket påminde mig om när han kollade om jag skulle uthärda mer bestraffning. Det fick det att värka i hjärtat.

Ögonblicket blåste bort när Thomas slog upp sovrumsdörren och kom ut i hallen och drog på sig en t-shirt över kalsongerna. ”Sophie, hur är det?”

För ett ögonblick stannade hela världen. Och då talade James och rösten var skarp och obehaglig – för allra första gången sedan jag lärt känna honom. ”Åh, förlåt, jag visste inte att du hade sällskap.”

Jag blev arg och det kändes orättvist, för det första för att han omedelbart hade trott det värsta och för det andra för att han tyckte att han hade rätt att bli arg. Han hade varit underbar och snuskig och sexig och grym, men när jag väl hade fallit för honom hade han dumpat mig utan att tala om för mig varför, förvandlat mig till en bagare med krossat hjärta, och nu hade han mage att bli sur på mig när han trodde att jag redan gått vidare. Var han verkligen så omedveten om hur mycket jag tyckte om honom? Jag kunde inte lägga band på mig.

”Vad har du med det att göra?” Han ryckte till av vreden i min röst. ”Allvarligt. Vad betyder det för dig, James? Om det är något som plågsamt har gått upp för mig under den senaste månaden är det att du inte är intresserad av att fortsätta utforska det som hände mellan oss. Det får duga. Man kan inte spela en känsla man inte har, men jag trodde faktiskt att du var känslomässigt kapabel att åtminstone tala om för mig om du ville att vi skulle sluta träffas.” Han rodnade. Han öppnade munnen, och för ett ögonblick trodde jag att han skulle säga något, att han till sist skulle komma med en förklaring. Men blicken flackade mot dörren som stod öppen bakom mig där Thomas hade kommit närmare. Hans närvaro kändes märkligt trygg trots att jag inte kunde lista ut om han försökte vara ett stöd för mig eller bara var nyfiken. James stängde munnen och svalde och skakade minimalt på huvudet vilket fick mig att tro att han inte tänkte berätta något just nu. Jag blev arg.

”Vet du vad? Jag bryr mig inte. Ärligt talat bryr jag mig inte. Du är inte den människa jag trodde du var. Jag hade hoppats att du var den jag ville ha, den som kunde komplettera mig” – jag märkte att Thomas bakom mig tog ett steg tillbaka och tog skydd för det känslomässiga utbrottet – ”som kunde göra mig fullständig även om det låter väldigt lamt. Jag trodde att du var den människan men sedan insåg jag att du inte är det. Och nu bryr jag mig inte. Jag föll för någon och sedan visade det sig att han inte existerade. Det var mitt misstag för att jag var naiv och trodde på det du sa. Och det har jag lärt mig något av. Men understå dig inte att försöka få mig att få skuldkänslor. Understå dig inte.”

För ett ögonblick var det tyst. Jag förlorar aldrig humöret på det där sättet. Jag vet inte när jag senast gjorde det. I ögonvrån såg jag att Thomas stod och gapade. James spärrade upp ögonen.

Han tog ett steg framåt och sträckte vädjande fram handen och lade den på min arm. ”Sophie, jag…”

Jag ryckte till som om jag blivit bränd och knuffade bort hans hand med sådan kraft att han nästan föll omkull. Själv blev jag nästan chockad. ”Du rör mig inte. Det är slut mellan oss.”

Och sedan smällde jag igen dörren rakt i ansiktet på honom.

Jag vände mig mot Thomas som stod och gapade. Han hade aldrig sett mig så upprörd och verkade inte alls veta vad han skulle göra. Jag kände hur underläppen började darra och för ett ögonblick såg han panikslagen ut, men sedan stålsatte han sig inför anstormningen av känslor, kom fram till mig och tog mig i famnen. Jag grät en liten stund och sedan samlade jag mig och hejdade tårarna och försökte generat torka av hans fuktiga t-shirt. Sedan lagade Thomas te åt oss allesammans. Stackars Charlotte hade blivit väckt av oljudet när jag smällde igen dörren efter att ha skrikit som den värsta vrålapa. Han berättade för henne vad som hänt, hur fantastisk jag hade varit och att James hade en löjlig frisyr. Jag var inte säker på om han hade rätt på någon enda av de där punkterna, men det fick tiden att gå och mina ögon blev mindre svullna och det innebar också att vi kunde vara säkra på att James hade gett upp och åkt sin väg, och sedan gick vi tappert ut och åt frukost. Jag trodde inte för en sekund att han skulle stå kvar utanför min dörr, men ändå kände jag ett sting i hjärtat för att jag motvilligt hade önskat mig att han hade det. Jag beställde pannkakor. Det kändes som att det var en sådan dag.