REGERINGSKANSLIET
ROSENBAD, STOCKHOLM
Sveriges överbefälhavare, general Johanna Lindström, hade känt justitieministern länge men detta var första gången hon sett honom upprörd. Olov Wallin var en före detta professor i juridik och uppfattades av många som tillbakadragen, nästan timid. Men nu lyste ilskan starkt och klart i hans ögon bakom de runda glasögonen.
”Herregud Karin, vad vill det här säga?” ropade han till försvarsministern. Han viftade med en meddelandelapp medan han satte sig ner i en av de högryggade stolarna runt regeringens sammanträdesbord i det underjordiska mötesrummet. Mitt emot honom satt försvarsminister Karin Bosdotter. ”Snälla säg att min assistent missuppfattade det här. ’Försvarsministern vill dra sig ur den Nordiska unionen’”, läste han högt från den grå blanketten. ”Inte för att jag vet hur man kan dra sig ur något som inte är undertecknat ännu, men snälla säg att detta är någon form av avancerat skämt.” Karin Bosdotter satt lugnt i den högryggade stolen inför justitieministerns vredesutbrott och svarade inte. Hennes händer var knäppta framför henne på den blanka bordsskivan. Direkt bakom henne stod Adrian Hökberg, hennes militära adjutant.
Johanna hade alltid känt en olust hon inte kunde förklara gentemot Hökberg. De flesta ministrar som ansvarade för utrikes- och säkerhetspolitik hade militära adjutanter och rådgivare. Så hade det alltid varit. Men deras roll skulle vara just rådgivande och strikt opolitisk. Sedan hans utnämning hade Johanna aldrig sett Hökberg i uniform, tvärtom alltid i samma typ av skräddarsydda kostymer som var vanliga på departementet. Att han dessutom som sakkunnig valde att stå så nära sitt statsråd under en sådan här diskussion var än mer uppseendeväckande. Johanna hade medvetet stannat direkt innanför dörren till mötesrummet.
”Vad gör hon här?” Karin Bosdotter nickade mot Johanna. Karin var trots allt försvarsminister och chef över Johanna i hennes roll som överbefälhavare.
Johanna rättade till uniformsjackan men stod orörlig kvar. Hon var tveksam till om raderna av färgglada släpspännen eller fallskärmsjägarnas örn var något som imponerade på hennes närmaste chef. Johanna visste däremot att de fyra generalsstjärnorna och det faktum att hon var den första kvinnliga överbefälhavaren alltid hade skapat en viss spänning mellan henne och ministern.
”Vad menar du? Hon är Sveriges överbefälhavare”, kommenterade Olov Wallin oförstående.
”Just det, men det här är regeringens sammanträdesrum och inte en militär ledningscentral. Så vad gör hon här?” Karin Bosdotters svala röst var lugn, nästan vänlig, men kritiken var sylvass. Johanna såg på sin chef men Karin vägrade möta hennes blick.
”Hon är här för att hon tillsammans med sina övriga nordiska kollegor har en betydande roll i den militära delen av den union som vi ska ingå om några dagar. Den union som jag kom hit för att fira ikväll ända tills min sekreterare gav mig den här lappen. Så kan vi återgå till frågan vad i helvete som flugit i dig?”
Karin Bosdotter rättade till sin kavaj och harklade sig. ”Det är min uppfattning att en union mellan de nordiska länderna skulle ses som en onödig provokation, den skulle riskera vår historiska ställning som militärt oberoende och öka spänningen till våra grannländer.”
”Det finns inget provocerande i samarbete, snarare tvärt om. Och du tänker väl inte på fullaste allvar mena att landets försvarsminister sitter här och försöker lura i justitieministern att vi varit militärt oberoende? Jag har förresten aldrig hört dig argumentera emot våra militära samarbeten tidigare.”
”De tidigare försvarssamarbetena var något jag ärvde från min företrädare”, började försvarsministern lugnt. Johanna reagerade på att hennes monotona sopranröst verkade närmast oberörd trots justitieministerns ilska. ”Dessutom är ett europeiskt samarbete ett betydligt mer gångbart och mindre provokativt alternativ än att bilda en nordisk union, som skulle kunna tolkas som ett indirekt förnekande av de fördrag vi redan ingått.”
Det är redan avg jort. Johanna visste att hennes chef redan hade bestämt sig. Diskussionen skulle inte förändra något. Förmodligen visste justitieministern det också men han fortsatte i alla fall. Hon var tvungen att beundra Olov Wallin för hans ihärdighet. När han tog till orda igen var hans röst lugnare, nästan undervisande som den juridikprofessor han förmodligen alltid innerst inne skulle vara.
”Karin, styrkan i EU och den militära delen av solidaritetsklausulen kommer alltid vara beroende av ett starkt Nato. Efter den amerikanska reduceringen i det transatlantiska samarbetet kommer Natos betydelse och förmåga endast att minska. Dessutom finns det inget i ett närmare nordiskt samarbete som omöjliggör ett europeiskt samarbete. Rimligtvis har Sverige mer gemensamma intressen med Finland och Norge än med Turkiet.”
”Och jag förnekar inte vikten i något av det du säger, men anser att det bästa sättet att kunna hantera detta är att se till våra nationella intressen och inte låsa oss i en internationell agenda.”
”En allians är inte att låsa landet i en internationell agenda.”
”En allians är absolut att låsa landet i en internationell agenda.”
Det blev tyst i rummet. De båda ministrarna betraktade varandra några sekunder. Så tog Olov Wallin till orda igen, lugnare den här gången. ”Jag förstår mycket väl att du hållit på det här ett tag, men varför nu?”
Försvarsministern log svagt för första gången. ”Hade jag sagt det för sex månader sedan när riksdagen röstade hade ingen lyssnat. Statsministern hade snabbt ersatt mig och gått vidare.”
Johanna förstod vad som hade hänt. Karin Bosdotter hade rekryterats som statsråd till Försvarsdepartementet direkt av statsminister Carl Eriksson för att bilda en bred samlingsregering. Den nordiska unionen hade inte varit hennes idé. Det var en dröm som statsminister Carl Eriksson och Olov Wallin haft länge. Johanna betvivlade att försvarsministern fått säga sin åsikt om beslutet. På sätt och vis förstod hon ministerns frustration.
”Karin, jag kan förstå att du känner frustration över att inte ha blivit tillräckligt konsulterad i det här ärendet. Idén till samarbetet föddes ur handelsfrågor, så det har naturliga orsaker. Men jag vill verkligen ha ditt stöd.” Justitieministern ansträngde sig för att hålla sin röst lugn.
”Jag är rädd att du inte kan få det. Jag redogör gärna för mina förslag för hur vi på bästa sätt går framåt i försvarsfrågan men då föredrar jag att ha statsministern här.”
”Du vet mycket väl att det inte kommer att hända.” Ilskan i justitieministerns röst steg. ”Carl är ju för tusan i Ryssland och försöker möjliggöra den union som du försöker splittra.”
Försvarsministern ryckte nästan omärkbart på axlarna och böjde sig framåt: ”Olov. Det var aldrig menat att hända. Du och Carl har levt i en drömvärld. De nordiska länderna är inte redo för ett försvarsfördrag. Det var dött redan innan det föddes.”
Olov Wallin reste på sig och rättade till kostymen. ”Jag är ingen idiot, Karin, och inte du heller. Jag förstår att du inte slagits av en plötslig övertygelse om internationellt oberoende.” På andra sidan bordet grimaserade Karin Bosdotter som svar på den syrliga kommentaren. ”Så vad är det? Vad är det som du inte berättar?”
Allas ögon fixerades på Karin Bosdotter som dock förblev demonstrativt tyst.
Olov Wallins röst hade nu en skärpa som Johanna aldrig tidigare upplevt hos honom. ”Jag kommer att prata med Carl. Du stannar här, när jag kommer tillbaka vill jag veta vad det egentligen är du vill.” Han väntade inte på svar utan tecknade åt Johanna som tyst följde efter honom.
Livvakterna hoppade till och stramade upp sig då Olov Wallin kom ut genom de dubbla, ljudisolerade dörrarna. Justitieministerns livvakter från polisen stod och pratade med Johannas livvakt från de militära specialförbanden. De bar alla kostym men poliserna hade en annorlunda nål i kavajslaget, en avbild av Heimdall ur den nordiska mytologin, guden med mirakulös hörsel och syn som var världens väktare. De militära livvakterna bar alltid en enkel pin med riksvapnet i sina kavajslag. Endast ett tränat öga skulle upptäckta skillnaderna mellan de två grupperna, men för livvakterna var det ett enkelt sätt att skilja sig och sina skyddspersoner åt.
Efter att Johanna tillträtt som överbefälhavare hade hon konstant livvaktsskydd. Hon ansåg sig fortfarande vara fullt kapabel att ta hand om sig själv. Men med tiden hade hon kommit att inse att hennes roll som överbefälhavare var en annan, och hennes liv var för värdefullt att riskera. I själva verket hade de senaste rapporterna från säkerhetstjänsten och polisens kontraspionage visat att främmande makter var mer intresserade av Johanna än av försvarsministern. Ett förhållande som borde varit det omvända. Därför accepterade hon alltid utan protester beskyddet. Specialförbanden och militärpolisen alternerade i att stå för hennes skyddsdetalj. Hennes dotter Madeleine hade betydligt svårare att acceptera skyddet, men hon befann sig utomlands och studerade och behövde inte ha lika hårda tyglar.
Johanna ställde sig bakom Olov Wallin som tog av sig de runda glasögonen och gned sig i ögonen medan han frustade av irritation.
”Kan ni se till så att de nordiska regeringscheferna kommer ner hit så snart de anländer?” kommenderade han chefen för livvaktsdetaljen utan att öppna ögonen. ”Diskret.”
Polisen nickade och började ge order i sin radio.
”Och ge mig en säker förbindelse till statsministern i regeringsplanet”, tillade justitieministern innan han gick mot ett av de mindre mötesrummen.
VASASTAN, STOCKHOLM
Markus höll sin pistol med ena handen medan han med den andra tog fram sin radio.
”Ettan, tre yankee nerkämpade, tre avvikit samt objektet. Stryk övriga från vit sida, de är poliser. Jag upprepar, de är poliser. Kom in på svart sida.” Två klick kom till svar då kaptenen som var teamchef kvitterade att han mottagit ordern.
Anna betraktade honom utan att veta vad hon skulle göra. Hans andhämtning var häftig men han verkade märkligt opåverkad av att precis ha dödat någon. På sidan av hans nacke kunde hon se ett öppet sår, blodet som rann längs hans hals såg nästan svart ut i månskenet.
Markus lösgjorde en ficklampa från sitt bälte och lät den kraftiga ljusstrålen glida runt rummet innan den stannade på Anna. Hon blundade.
”Anna, vad gör du här?”
Frågan väckte henne ur den tillfälliga dvalan. ”Sluta nu, vad gör du här och var är de andra?”
”De kom undan”, svarade Markus med låg stämma och fortsatte lysa med ficklampan. Det såg ut som om han letade efter något.
”Vem var det du anropade?”
”Mina kollegor, vi måste få ut det vi behöver innan polisen kommer.”
”Va?” nästan skrek Anna. Hon gick närmare honom. ”Jag är … Äh, glöm det. Svara först på en väldigt enkel fråga: Vi är inte i krig och det här är ingen öken eller djungel i fjärran land. När jag vaknade i morse var det fred i landet och det här är vår huvudstad. Vad gör du här?”
Innan Markus hann svara hördes steg från kökstrappan.
”Här inne”, ropade Markus dämpat.
”Kommer i-i-in”, anmälde flera röster samtidigt som underrättelseoperatörerna kom in med höjda automatkarbiner. De sökte rutinmässigt av området och slappnade av då de såg Markus men fortsatte framåt och fokuserade på Anna.
”Po-li-i-is”, skrek flera röster från andra änden av rummet då flera poliser kom in genom den söndersprängda huvudentrén. Vapenlampornas sken dansade över väggarna. Anna och Markus hamnade mitt i ljuskäglorna.
”Klart”, ropade Anna och vände sig om. De främsta poliserna slappnade av något men sänkte inte sina vapen. ”Kontrollera trapphuset efter skadade”, ropade hon över axeln. Det fanns fortfarande en chans att hitta någon i livet.
Markus såg hur ficklampor sökte runt väggar och golv i trapphuset utanför den förkolnade dörrkarmen. Han kunde bara se svaga konturer av vad han antog var kroppar. En av poliserna vände på den som låg närmast men stannade mitt i rörelsen. Polisen kastade sig åt sidan och kräktes.
Markus behövde inte se för att förstå. Han hade bevittnat verkan av brandstridsmedel tidigare och visste hur lite de lämnade kvar. Han betvivlade att någon i trapphuset kunde ha överlevt den första detonationen, både tryck och temperatur borde varit direkt dödligt i det instängda utrymmet. Han såg att Anna och den storväxte piketpolisen bredvid henne dragit samma slutsats.
”Chefen, vad i helvete är det som händer?” frågade insatsledaren. Hans pistol pekade direkt mot Markus.
”Du Anna, säg till honom att sänka den där slangbellan innan han gör sig illa”, kommenterade Markus irriterat.
”Känner ni varandra?” frågade piketpolisen förvånat. Han sänkte långsamt pistolen och ficklampan men släppte inte Markus med blicken.
Anna nickade. ”Tillåt mig att presentera kapten Markus Säterlund från Försvarsmakten.”
”Överstelöjtnant”, kommenterade Markus syrligt. Han hade varit kapten när de tillsammans jagat avsatta säkerhetspoliser över taken på Kungsholmen. Det kändes som en evighet sedan, men han mindes klart hur nära döden de båda varit den dagen. Han vände sig mot underrättelseoperatörerna bakom honom. ”Fortsätt arbeta”, beordrade han kort. Operatörerna förde undan automatkarbinerna och tog fram ficklampor innan de vände och gick mot de bakre rummen. Kaptenen som var teamchef stod kvar bredvid Markus.
”Vänta. Vart ska de?” undrade Anna.
”De ska ta vara på alla underrättelser de kan hitta”, svarade Markus sakligt.
”I helvete att ni ska, det här är en brottsplats. Det är ett jobb för poliser.”
”Kan du och dina poliser något om försåtsmineringar?”
”Nej.”
”Elektroniska självförstöringsmekanismer på datautrustning?”
”Nej.”
”Då ska ni definitivt inte göra någonting innan våra killar har gått igenom allt.”
”Okej okej, men backa tillbaka till min fråga, soldaten.” Anna tog ett steg framåt och tryckte sitt pekfinger mot hans bröstkorg. ”Vad gör du här? Och vilka är det där?” Hon pekade mot operatörerna.
”Det här är ett team från den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten som specialiserar sig på dold övervakning i urban terräng.”
”Herre-gud”, nästan skrek kaptenen bredvid dem. ”Det där är skyddade uppgifter, tänk på vad du säger.”
Anna brydde sig inte om kaptenens utbrott. ”Spanade ni på den här lägenheten?”
”Ja”, svarade Markus utan tvekan.
”Varför?”
Kaptenen ställde sig framför Markus. Han gjorde inga försök att dölja sin irritation.
”Det här är bara poliser”, sade han och pekade mot Anna och de övriga poliserna. ”De har ingen säkerhetsklassning eller rätt att ta del av den här informationen.”
”De är piketpoliser och de står i samma lägenhet som vi gör. Att förneka din grupps existens eller inblandning är inte längre möjligt.” Markus ansträngde sig för att svara så sakligt som möjligt men den yngre officerens uppträdande började reta upp honom.
”Du röjer hemlig information.”
”Se dig omkring, den är redan röjd.”
”Lyssna nu, överstelöjtnanten, jag vet att min chef tillät dig vara med på den här operationen. Men det är min grupp och jag som för befälet. Om du hade varit i min situation skulle du förstå att …”
”Jag har varit i din situation, kapten”, avbröt Markus. Hans röst blev militärt bestämd. Kaptenen hade gått över gränsen. ”Och din chef ’tillät’ ingenting, du vet mycket väl varför jag är här och varför vi inte ska diskutera det. Gå nu och se till att dina operatörer blir klara så sköter jag det här.”
De två officerarna stod kvar orörliga. Ingen av dem sade någonting. Kaptenens irritation var oförändrad men efter en kort stund vände han och gick mot det inre rum där hans team hade börjat arbeta.
Markus växlade uppmärksamheten till Anna och den storväxte piketpolisen bredvid henne. ”För ett antal veckor sedan fick den militära underrättelsetjänsten indikationer om att en utomstatlig aktör som tidigare är känd för oss tagit sig in i landet. Varför de var här eller vem de arbetade för gick inte att klarlägga men deras tidigare aktivitet gjorde att de var högintressanta. De flaggades direkt och sattes under övervakning. Genom att kontrollera deras ekonomiska överföringar spårades en betalning till ett skalbolag som hyrde den här lägenheten åt dem. Vi har hållit den under bevakning under de senaste tre dygnen.”
”Men ni är ju militärer, ni får väl inte agera inom landet.”
”Vi ska agera inom landet om det gäller militär underrättelsetjänst. Det sker hela tiden verksamhet som är av militär och inte polisiär natur, via olika länders officiella ambassadpersonal eller resande diplomater. Men viss verksamhet sker av icke-officiella källor med tydlig koppling till andra staters militära underrättelsetjänster. Den här övervakningsoperationen riktades mot en sådan grupp. Den föredrogs och godkändes av försvarsunderrättelsedomstolen innan den inleddes.”
”Okej, och det där är en av era militära grupper”, Anna pekade mot det inre rummet, ”som får göra som de vill i landet så länge det gäller rikets säkerhet?”
”Kanske inte exakt så, men något åt det hållet ja.”
”Och vad gör du här, jag trodde att du var överbefälhavarens adjutant?”
”Innan vi pratar mer om det ska du svara på vad du gör här. Vad är så viktigt att chefen för Piketenheten kommer hit när det pågår ett toppmöte bara några kilometer bort? Vad har stockholmspolisens insatsstyrka för intresse av den här lägenheten?”
”Det är enkelt.” Anna ryckte på axlarna. ”Vi har inget intresse av den alls, vi blev inkallade av narkotikaspan. Den här adressen har tidigare varit en logistikbas för droghandel i innerstaden. Efter att ligorna har smugglat knarket in i landet måste de späda ut och fördela det innan de kan distribuera det till gatuleverantörerna i olika delar av Stockholm. För en tid sedan slutade de att använda den här platsen. Vi visste inte om de lämnat den permanent eller bara tillfälligt. Igår upptäckte två knarkspanare att det var aktivitet i lägenheten igen. Att slå mot en sådan punkt vid rätt tillfälle innebär ofta att vi kan ta både produkten och en stor del av det underliggande nätverket. De begärde att få understöd av piketen för tillslaget.”
”Så ni trodde att det var ett drogtillslag?”
”Ja”, svarade hon uppgivet. ”Vi var förberedda på knarkhandel, inte tredje världskriget.”
”Olika brottsliga verksamheter, samma hyresvärd”, mumlade Markus för sig själv. Anna nickade instämmande. Förmodligen hade han rätt.
Den storväxte piketpolisen tog ett steg framåt. ”Vänta nu, om ni militärer nu får springa runt och göra vad ni vill, varför anmäler ni er inte till polisens kommunikationscentral? Hade vår vakthavande vetat att ni var här skulle det här inte behövt ske.” Han pekade mot det sotiga hål som tidigare varit ytterdörren.
”Inte en chans”, svarade Markus snabbt. ”Du pratar om en operation som färre än tio personer i landet kände till. Hade vi sagt till polisen var vi var och vad vi gjorde hade vi lika gärna kunnat annonsera om det i tidningen.”
”Dra åt helvete med ditt hemlighetsmakeri”, skrek den storväxte polisen. ”Det där var mina kollegor.”
Markus svarade inte. Han förstod mannen. Flera poliser hade precis fått sätta livet till. Innebörden i vad som hänt hade ännu inte sjunkit in hos dem, men när den gjorde det skulle de tvingas hantera det faktum att många av deras kollegor var döda.
”Det är inte hela sanningen.” Anna talade tystare nu, mer samlat än tidigare. ”Ni vill inte röja hur ni visste att de var här. Du säger inte till någon att du kan tjuvlyssna på deras kommunikationer om du inte måste, eller hur?” Markus svarade inte. ”Eller hur?” frågade Anna igen.
Markus tystnad var svar nog.
”Jag är ledsen för era kollegor, det är jag verkligen”, svarade han istället.
”De som kom undan, hur många är de?”
”Fyra.”
”Vet ni vilka de är?”
Tystnaden bröts av sirener. Markus visste att det var en fråga om minuter innan fler poliser skulle vara på plats.
Han drog djupt efter andan medan han funderade. Kaptenen från underrättelsetjänsten hade rätt i att det handlade om känsliga uppgifter. Men poliserna var redan inblandade. De hade förlorat kollegor i tillslaget och förtjänade att få veta.
”Överstelöjtnant”, ropade kaptenen från det inre rummet och löste Markus dilemma. ”Ni borde komma hit och titta.”
Angelägenheten i hans röst fick Markus att vända på klacken och skynda mot de bakre rummen. Anna gav en order till poliserna som Markus inte uppfattade och följde sedan efter.
Det märktes att det större av de två sovrummen hade varit ledningscentral. Datorutrustning trängdes på arbetsbord. Operatörerna hade öppnat de flesta och börjat montera ur hårddiskar och interna minnen. De lades i skyddande påsar och märktes med en kod innan de lades ner i en förberedd väska. Männen rörde sig smidigt och arbetade med väl inövad rutin. På väggarna fanns diverse dokument uppsatta. En av operatörerna dokumenterade noga hela rummet med kamera. De var en samtränad grupp som kunde sin uppgift, utbildade att få med sig så mycket information som möjligt på kort tid.
”Här”, pekade kaptenen och lyste med ficklampan mot en av väggarna. En vävtapet täckte hela ytan och gjorde den till en stor anslagstavla. Det ljusa skenet vilade på flera vita ritningar som satt fastnålade på ytan.
”Har du sett något liknande tidigare?”
Markus gick närmare och studerade planscherna från vänster till höger.
”Är det en planlösning?” frågade kaptenen.
”Nej.” Markus skakade på huvudet. ”Det här är förmodligen eldragningar och transformatorstationer. Jag känner igen flera av symbolerna.”
”Och den andra? Det ser ut som en planlösning.”
”Nej, det är ingen byggnad. Inte för något ovan jord i alla fall. Det är en förteckning över ett tunnelsystem. De här siffrorna”, han pekade på en förtydligande ruta mitt på planschen, ”anger djup, om den går uppåt eller neråt och en riktning.”
”Varför har de den här?” Anna stod bakom Markus och försökte tyda vad han gjorde.
”Jag vet inte, Anna, det här är ett professionellt gäng. Det är inte direkt så att de markerar ett stort kryss på kartan för att visa vad de är intresserade av.”
”Finns vi med på kartan?”
”Nej”, svarade Markus medan han skakade på huvudet. ”De flesta gamla tunnlar byggdes för någon del av samhällsskyddet, men det finns inget i de här kvarteren som är så viktigt. Det här är en bild över centrala delen av staden.”
”Vad finns där då?”
”Flera saker. Polisens högkvarter, Stadshuset, tingsrätterna, slottet och några installationer av militär betydelse. Och …” Han tystnade.
”Vad?” Både kaptenen från underrättelsetjänsten och Anna tittade på honom.
”Riksdagen och Regeringskansliet. Det där”, han tryckte fingret mot mitten på kartan, ”är regeringskvarteret.”
”Toppmötet”, andades Anna tyst och tittade på Markus. ”Men vi har hårdare bevakning än någonsin tidigare. Det är omöjligt att ens komma nära inom en kilometers radie.”
”Även under jord?”
”Vi är inga idioter, Markus, ingångar som inte används är alltid stängda och bevakade, särskilt vid sådana här tillfällen. Det är inte möjligt att borra eller spränga sig igenom dem. Vad är det du tror ska hända?”
”Jag vet inte”, erkände Markus, ”men det här gänget var inte här för att turista och nu när de vet att de är röjda kommer vad de än hade planerat att ske väldigt snabbt. Det här är inte över ännu. Vi måste röra på oss. Var har du bilen, sheriffen?”
Anna såg Marcus ögon lysa av en målmedvetenhet som hon sett hos honom flera år tidigare.
De sprang tillsammans mot utgången.
SWEDEFORCE TWO ONE, KALININGRAD
”Swedeforce two one, razresheniye na posadku.” Kapten Mikail Jakobsson hörde anropet på flygradion från sin plats mellan piloternas stolar i cockpit på regeringsplanet, Swedeforce two one.
Razresheniye na posadku – klartecken för landning. Hans ryska var inte god nog att föra en konversation, men han var glad att han kunde förstå vad andra pratade om. Språket hade han med sig från sin uppväxt; efter en halv livstid i Sverige vägrade hans mor att prata annat än ryska i hemmet.
Det har gått så långt, tänkte han, att ryssarna vägrar att prata engelska på flygradion. Han var inte förvånad. Relationerna med Ryssland hade förvärrats de senaste åren. Ryssarnas vilja att prata något annat språk än sitt modersmål hade minskat undan för undan för att slutligen upphöra. Flera gånger under statsbesöket hade Mikail Jakobsson frågat ryska livvaktskollegor varför de inte pratade engelska. Svaret hade oftast varit en nonchalant axelryckning och en motfråga varför inte de övriga livvakterna i Jakobssons skyddsdetalj pratade ryska.
”Pratade de ryska på flygradion när vi lämnade Moskva?”
”Nej”, svarade en av piloterna medan han vant kontrollerade instrumenten. ”Men det var en civil flygplats. Chkavolsk är en militär flygbas.”
Mikail Jakobsson nickade för sig själv. Den militära basen hade varit förstahandsalternativet för både honom och hans ryska kollegor. Den låg betydligt närmare deras slutmål än den civila flygplatsen, vilket betydde mindre exponering i fordonen på vägen. Dessutom var säkerheten betydligt bättre på de ryska militära installationerna än på den stora Khrabrovo-flygplatsen längre söderut.
Piloten tittade upp mot Mikail Jakobsson. Flygvapenpiloten var chef för flygplanet men det var Mikail som i egenskap av chef för livvaktsdetaljen förde befälet över personalen i passagerarutrymmet.
”Två minuter, livvakten. Vill du säga åt storhövdingen att spänna fast sig?”
Mikail förstod vinken. Piloten gillade inte att ha honom i cockpit under start och landning. Med en nick till svar vände han sig om och stängde cockpitdörren bakom sig.
Statsminister Carl Eriksson satt i den närmsta gruppen av bekväma flygstolar. Bakom honom satt fler diplomater och tjänstemän ur den nordiska handelsdelegationen.
”Storhövdingen”, skrockade han. ”Är det vad ni kallar mig?”
”Nej då, statsministern, bara flygpojkarna. Vi i armén håller oss till det mer smickrande namnet ’skyddspersonen’ eller bara SP.”
Statsministern skrattade igen. Han var van vid sina livvakter från polisen. Mikail Jakobsson och hans militära livvaktsgrupp hade kallats in för statsbesöket i Ryssland. ”Två minuter”, sade han. Av vana höll han upp två fingrar. Flera av hans livvakter kvitterade genom att repetera ordern och gjorde en vanemässig kontroll av sina vapen, radiosambandet och den övriga utrustningen som de bar under kavajerna. Flera av diplomaterna var uppenbart obekväma med deras agerande, men ingen sade något.
Mikail Jakobsson kontrollerade att statsministern spänt fast sig ordentligt innan han satte sig tillrätta i sin egen stol.
Statsministern såg trött ut. Tunga påsar under ögonen vittnade om att han sovit för lite under de senaste dagarna. De hade rest runt de baltiska länderna och avslutat i Ryssland. Jakobsson hade följt ministern från det ena långa mötet till det andra. Han visste sina begränsningar och gjorde inga större försök att förstå exakt vad de pratade om. I många fall var det faktiskt enklare att fokusera på säkerheten om man inte visste exakt vad samtalet handlade om. Men han förstod så mycket som att det handlade om internationella handelsfrågor. Alla politiska ledare och företagschefer de mött hade någon form av intresse i handeln runt Östersjön.
Statsministern var en storvuxen man. Andra skulle kanske ha beskrivit honom annorlunda men för Mikail Jakobsson var han bara kraftig. Axlarna och kroppen var breda, halsen spände mot den stärkta skjortkragen. Mannens basröst hade den faderliga pondus som gjort honom så framgångsrik både på hemmaplan och i den internationella politiken.
”Ni ser trött ut, chefen, tur att det är sista stoppet.”
Statsministern nickade och skrockade. ”När jag tog det här jobbet var det som statsminister i Sverige. Den senaste tiden har det mest känts som om jag varit i alla andra länder förutom Sverige.”
”Får jag fråga en sak?”
”Absolut.” Statsministern gjorde en inbjudande gest med händerna.
”Varför stannar vi här? Räckte det inte med de officiella besöken i baltstaterna och i Moskva?”
”Det är faktiskt en bra fråga. Har du hängt med i nyheterna om vad vi försöker skapa?”
”Du menar den nordiska unionen?”
”Just det, det nordiska samarbetet. Det mest uppenbara är självklart att övertyga mina motsvarigheter i de allierade länderna om att det är en bra idé att formalisera ett samarbete. Men deras åsikter räcker sällan, de måste ha en uppbackning. De måste i sin tur övertyga många människor om vad de har att tjäna på ett internationellt samarbete.”
”Ekonomi.” Mikail Jakobsson nickade, han började se vart statsministern var på väg.
”Precis. Handelstrafiken är en central del för alla länder runt Östersjön och i Arktis. Kontroll och påverkan på handeln innebär pengar. Det gör de inofficiella aktörerna minst lika viktiga som de officiella för att få en underskrift på ett samarbetsavtal till stånd. Inklusive de som inte ska ingå i alliansen.”
”Vilket betyder ryska affärsmän?”
”Just precis. De har ett stort intresse i området och ett stärkt nordiskt samarbete riskerar att underminera deras inflytande.”
Mikail Jakobsson funderade över svaret. Det verkade vettigt. Han visste självklart vem statsministern skulle möta i Kaliningrad. Oligarken Sergej Rodionov var inte en känd person, utan en affärsman som verkade i det dolda. Men Mikail Jakobsson hade grundligt studerat hans personakt. Ekonomiskt var han den ryss som hade störst kontroll över Östersjöområdet.
”Så, hur ska ni få honom att säga ja till mindre makt?”
”Ah”, skrattade statsministern. ”Det är min yrkeshemlighet. Om jag avslöjade allt skulle ju vem som helst kunna ta över jobbet.” Han blinkade och båda männen brast ut i skratt. Det var en frisk fläkt i den annars trötta atmosfären i flygplanskabinen.
Piloterna drog av på motorerna och sekunden senare tog planet mark och rullade mot uppställningsplatsen.
Genom fönstren kunde de se ryska arméfordon uppställda med jämna intervaller. Soldater rörde sig runt uppställningsplatsen. Mikail Jakobsson såg att de bar den randiga blåvita undertröjan – Telnyahskan – och blå baskrar.
”Grabbar, finns några fallskärmstrupper från VDV baserade här?”
”Nej”, svarade en av hans underställda. ”Det är en marin flygbas, bara marininfanteri och ett separat ingenjörsförband. Inget från VDV. De kan ha tagits hit separat för säkerheten.”
”Förmodligen”, muttrade Mikail Jakobsson för sig själv.
Han kontrollerade att öronsnäckan satt säkert, klickade två gånger på den dolda omkopplaren vid handleden och väntade på svar.
Två klick – allt ok?
Två klick till svar – allt ok!
Om någon av hans livvakter någonsin snabbt klickade upprepade gånger skulle han veta att ett hot fanns men att livvakten av någon anledning inte kunde prata.
Mikail Jakobsson tog fram sin pistol och kontrollerade att den var laddad innan han satte tillbaka den i hölstret.
I den främre delen av kabinen hade flygvärdinnan öppnat dörren. Ljudet från motorernas avtagande varvtal och den svala vårluften strömmade in i kabinen.
”Meddela Stockholm att vi landat”, talade han in i radion för att vara säker på att hela teamet hörde honom. ”Avvakta här och var beredda, jag går ut för att koordinera transporten med deras skyddsdetalj.”
”Statsministern, justitieministern är i telefon och vill tala med er.” En kvinna i flygvapenuniform stod vid planets kommunikationskonsol med en lur tryckt mot örat.
Statsminister Carl Eriksson nickade och vinkade uppfordrande med handen. Direkt uppenbarade sig en portabel telefonlur. ”Olov, jag har ju bara varit borta ett par dygn”, började han skämtsamt. ”Håller regeringen på att falla isär?”
Carl Eriksson hade lett när han inledde samtalet men när justitieministern började prata i andra änden slocknade hans leende.
SVEAVÄGEN, STOCKHOLM
Polisbilens blåljus gjorde att den glesa trafiken flyttade på sig när Anna med vana rörelser körde den stora stadsjeepen mot regeringskvarteren. Trafikljusen blinkade gult längs Sveavägen. Markus noterade det ovanliga i att alla ljus slutat fungera men var för upptagen med att se om sitt sår för att fundera på anledningen. Han hade hittat sjukvårdsväskan bak i Annas chefsbil, nu grimaserade han av smärta när han tryckte den vita kompressen mot det ytliga såret.
Bredvid honom svor Anna mellan sammanbitna tänder. Hon tryckte in omkopplaren till polisradion och försökte återigen anropa polisens ledningscentral. Inget svar, den digitala radion var tyst. Efter en snabb kontroll av kanalväljaren försökte hon ännu en gång.
”Vad är det?” frågade Markus.
”Jag vet inte”, erkände hon. ”Det verkar vara något fel på förbindelsen.”
”Jag trodde att era system var driftsäkra.”
”Det är de, jag vet inte vad som har hänt. Men vi kanske kan nå enheterna vid Rosenbad på deras gruppfrekvens.”
Hon ställde tillbaka radion på den taktiska kanal som hennes grupper använt och gjorde ett nytt anrop. Den här gången kom det förvånade svaret direkt.
”Alpha ett, det här är Sierra tre ett, kom igen.” Det var turlagschefen för hennes tredje grupp som svarade. Markus hörde mannens svar tydligt från passagerarsätet.
Anna harklade sig. ”Sierra tre ett från Alpha ett. Vi har ett trovärdigt hot, jag repeterar vi har ett trovärdigt hot. Alpha ett på väg mot din position.”
”Va? Vi har inte hört något från IL.” Gruppchefen syftade på insatsledaren som var ansvarig för regeringskvarteret.
”Lyssna noga på mig nu, Sierra ett och två är nere. Vi har ett trovärdigt hot.”
”Vad menar du med nere?” Mannens röst var allvarlig.
”Jag menar det du tror att jag menar. Svara mig nu, är du piketpolis eller ordningspolis?”
”Jag är piketpolis.”
”Litar du på mig?”
”Det vet du att jag gör, chefen.”
”Lita då på mig när jag säger att vi har ett trovärdigt hot. Leta upp insatsledaren personligen och få honom att inleda ett genomsök och en evakuering. Jag ansluter så snart jag kan.”
Radion klickade två gånger då gruppchefen kvitterade ordern. Anna fäste åter uppmärksamheten på vägen framför dem. Markus lättade på kompressen, den vita väven hade färgats röd men det verkade som om blödningen hade minskat. Markus andades ut. Kulan hade bara snuddat. Om det hade varit en höghastighetsprojektil från en automatkarbin skulle bara tryckvågen ha brutit hans nyckelben, men pistolkulans lägre utgångshastighet hade räddat honom.
”Vem är han?”
”Vem är vem?” frågade Markus oförstående från passagerarsätet. Han tryckte en ny kompress mot halsen.
”Mannen som kom undan, han som slängde sig in i baksätet. Vem är han?”
”Såg du honom?” Markus röst var mörkare nu, mer på sin vakt.
”Ja, genom fönstret. Eller det som hade varit ett fönster i alla fall. Jag hade skottet men …” Hennes röst avtog, hon visste inte hur hon skulle avsluta meningen. ”Vem är han?” upprepade hon.
Markus behövde bara se på henne för att förstå att hon menade allvar. Hennes blick var fokuserad på körningen men det märktes att hon var på spänn.
”Han heter Marko Lukic och leder ett syndikat av legosoldater som genomför paramilitära insatser till högstbjudande, oftast regeringar eller andra nationella organisationer. Vi vet att han har kontakter i öst men inte exakt vilka.”
”Öst. Du menar Ryssland?”
”Ja.”
”Men Lukic låter inte ryskt?”
”Nej, det är det inte. Han är serb, född någonstans på Balkan. Vi vet faktiskt inte var. Informationen om honom är väldigt sparsam men idag är han en av de främsta privata aktörerna för den som har råd.”
”Och det var honom som ni spanade på? Han är av militärt intresse?”
”Ja.”
”Och de övriga?”
”De är bara hans muskler, det är Lukic vi är intresserade av.”
Markus skiftade fokus. Hans chef, den svenska överbefälhavaren, fanns i Rosenbad och även om polisen var medvetna om hotet fanns det också militära livvakter på plats. Han tog fram sin telefon innan han slog kortnumret till högkvarterets ledningscentral.
”Operationsledningen”, svarade en röst omedelbart.
”Det här är överstelöjtnant Markus Säterlund, jag behöver prata med den vakthavande operationsledaren. Det är brådskande.”
”Var god dröj”, svarade rösten neutralt och Markus hörde det dova klicket när samtalet kopplades vidare.
Något är på väg att hända, tänkte Markus. Han hade varit i strid flera gånger under sitt liv, och inför varje gång hade han fått samma svårförklarliga känsla. Som spänningen i luften när mörka moln hopas men åskmullret ännu inte brutit ut.
ROSENBADSPARKEN, STOCKHOLM
Den trekantiga gräsplätten utanför Rosenbad var fylld av både svenska och internationella medier. Bortom den låg kajen och Norrström. Platsen var perfekt för journalisterna. De kunde rapportera med både Regeringskansliet, Riksdagshuset och Stadshusets välbekanta klocktorn som bakgrund. Den officiella signeringen för att bilda den nordiska unionen var fortfarande några dagar bort, men kvällens officiella invigning av toppmötet förväntades bli spektakulär. För nyhetsbolagen var det början på en nyhetscykel som skulle kulminera under de kommande dagarna.
Ingen tog notis om mannen i vita servitörkläder som bar den höga kaffetermosen mot den tillfälliga uteserveringen. Den rostfria behållaren såg normal ut på utsidan, ingen kunde ana vad som doldes inuti. Flera poliser hade kontrollerat honom på vägen fram. Vid avspärrningen hade hans passerkort granskats grundligt men han fanns på listan och hade släppts in.
Mannen som levererat den var anställd i cateringföretaget som var ansvariga för kvällens tillställning och var än så länge omedveten om vad han bar på. Han hade tagit jobbet som servitör för att finansiera sina studier, och det extra påhugget hade varit välkommet. Ett betydande bidrag till hans knappa ekonomi som bara krävde en liten, nästan obetydlig arbetsinsats. Allt man begärt var att han skulle titta bort medan en del av utrustningen bytts ut. Han hade pressat sin nye arbetsgivare på syftet, för han ville inte vara del av något olagligt. Mannen som betalat honom hade inte svarat rakt ut men antytt att det var frågan om ett nyhetsbolag som ville få ett övertag mot sin konkurrent. Han hade inte preciserat exakt hur, men försäkrat att inget skulle kunna spåras tillbaka till den unge mannen.
Vakter med elektroniska detektorer och bombhundar hade flera gånger passerat den plats där han befann sig utan att upptäcka det dryga kilo högexplosivt sprängämne som fanns inuti en cylinder. Det syntetiska sprängämnet var i sig svårt att upptäcka, och den plexiglasbehållare som gjutits runt hade noga rengjorts tills sprängämnet var fysiskt omöjligt att detektera.
Bomben var väldigt enkel, grundad på en design från 1940-talet, men tillverkad med större precision än någon av sina historiska företrädare. Sprängämnet var omgivet av en tät lindning av koppartråd i flera lager kopplat till ett internt batteri och en timer. Lindningen var gjord för maskin på ett sätt så att inget av den explosiva kraften skulle kunna tränga ut utan att passera koppartråden. Bombkärnan var relativt liten och sprängkraften skulle bara vara dödlig om någon stod väldigt nära. Vad som kom efter skulle ge större effekt.
När servitören placerade behållaren på bordet, så som han hade blivit betald för att göra, stod den mindre än 100 meter från Regeringskansliet.
REGERINGSGATAN, STOCKHOLM
”Vakthavande operationsledare”, svarade en basröst. I bakgrunden kunde Markus höra ljudet av samtal i den militära ledningscentralen.
”Det här är överstelöjtnant Markus Säterlund.” Han var tvungen att tala högt för att överrösta polisbilens siren. ”Vår operation i Vasastan är komprometterad.”
Han kunde höra hur mannen i andra änden togs på sängen av informationen och när han tog till orda igen var ilskan tydlig i hans röst.
”Hur diskuterar man något sånt här på en okrypterad telefonförbindelse?” Markus förstod mannens reaktion. Som vakthavande operationsledare var han en av de få utanför den innersta kretsen som kände till den pågående spaningen. Gruppen från den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten fanns inte markerad på några av kartorna eller personallistorna och så vitt de övriga i ledningscentralen visste existerade de inte ens.
”Operationen är redan röjd. Objekten inledde en eldstrid med polisen och är efterlysta på polisradion.”
”Fick ni tag på de underrättelser vi ville ha?”
”Ja.”
”Är någon skadad eller röjd?”
Markus sneglade mot Anna, de hade stående order att undvika kontakt med polisen eller andra myndigheter.
”Det är komplicerat”, fick han slutligen fram, ”men ingen är skadad och alla har exfiltrerat.”
”Bra.” Brigadgeneralen lät något lugnare nu. ”Dra er ur så snabbt ni kan och anmäl er för avrapportering.”
”Nej, du förstår inte.” Markus avbröt honom. ”Vi har inte hunnit analysera underlaget, men det fanns indikatorer i det som pekade mot Rosenbad. Vi är på väg dit nu. Förvarna skyddsdetaljen om att jag kommer.”
”Rosenbad?”
”Ja, något är på väg att hända.”
”Och exakt vad?”
”Hade jag vetat det hade jag väl sagt det.” Markus blev mer och mer irriterad. ”Larma personskyddsdetaljen på plats och höj beredskapen.”
Markus kunde höra hur brigadgeneralen tog ett djupt andetag och sedan återkom med lugnare röst. ”Lyssna nu. Om du inte ens vet vad du tror ska komma att hända är det förmodligen för att ingenting kommer att hända. Jag är vakthavande operationsledare och beordrar dig att inställa dig med gruppen från underrättelsetjänsten för avrapportering. Jag ser till att det finns personal på plats för att ta emot er.”
”Nej, du förstår inte vad jag säger.” Den civila polisbilen bromsade kraftigt in framför avspärrningen vid Gustav Adolfs torg. Polisbilar och bommar med varningsljus blockerade effektivt vägen framför dem. De var nu bara några få hundra meter från Rosenbad och Markus tålamod var på väg att rinna ut.
Anna hängde sig på signalhornet men ingen av poliserna i avspärrningen gjorde någon ansats att flytta på sig. Framför dem fanns Strömmen och till höger Utrikesdepartementets upplysta fasad. Om de fortsatte längs kajen till höger skulle de snart komma till Sagerska palatset och Regeringskansliet.
Med synbar irritation slängde Anna upp dörren och gick fram mot den närmaste polisen. Markus följde efter. Han lät automatkarbinen hänga i slingan han bar över bröstet och tog fram sin legitimation. I hans öra fortsatte brigadgeneralen: ”Jag förstår precis vad du säger, men Rosenbad är mer skyddat än det någonsin varit tidigare. Ingenting – ingenting – kommer in förbi de avspärrningarna och all den säkerhetspersonalen. Jag vet att du tror att du kan ta dig friheter för att du är chefens adjutant men …”
”Jag har inte tid att diskutera.” Markus tålamod var slut. Han var på väg att fortsätta men överröstades av det plötsliga dånet från en helikoptermotor. Markus tittade upp mot buken på en mörkblå polishelikopter som passerade över dem och fortsatte ut över Strömmen innan den lade sig i en mjuk sväng. När det smattrande ljudet av rotorbladen minskat fortsatte han: ”Gruppen i Vasastan var inte några nybörjare och de var utrustade för strid, inte inhämtning. Jag vet vad du blivit delgiven om operationen men det finns ytterligare information som du inte tagit del av. Om du har rätt och inget händer är ingen gladare än jag, men tills vi är helt säkra så varna vår personal i Rosenbad. Vill du mig något så är vi snart där.”
Brigadgeneralen var på väg att svara men Markus tryckte bort samtalet samtidigt som de kom fram till poliserna vid avspärrningen.
”Jag behöver prata med polisinsatschefen. Flytta på er nu”, kommenderade Anna den närmaste polisen. Om de inte visste vem hon var så kände de i alla fall igen gradbeteckningen för en kommissarie och märket med Piketens bevingade dolk på hennes arm ovanför polisemblemet. Enheten var en utvald skara och det var endast chefen som var kommissarie. Markus märkte hur ordningspolisernas tvekande blickar skiftade mellan Anna och honom själv.
”Legitimation”, hörde han en dov röst säga. Han tittade ner och såg den röda punkten av ett lasersikte vila mitt på den svarta skottsäkra västen.
Markus lät automatkarbinen hänga i sin rem och höll demonstrativt upp vänster hand. Med den högra sträckte han fram sin militära legitimation. Anna gjorde detsamma med sin polislegitimation. En storväxt polis som verkade vara ansvarig vid vägspärren granskade dem ingående.
”Jag är med henne.” Markus nickade mot Anna.
”Ledsen, men ingen av er står på listan”, meddelade den storväxte polisen. ”Ni får vänta en stund medan vi reder ut det här med ledningscentralen.”
”Vi har inte tid med det. Vi har ett trovärdigt hot mot Regeringskansliet. Jag är chef för Piketenheten, mina grupper finns där inne och jag behöver komma förbi.”
”Och han?” Den storväxte polisen pekade på Markus. ”Ge mig en bra anledning varför jag skulle släppa in en beväpnad utomstående till toppmötet?”
”Han är överstelöjtnant i armén”, svarade Anna innan Markus hann.
”Kul för honom, men vi är inte i krig. Polisen klarar av det här och vi kan inte ha någon annan beväpnad i området.”
Markus slutade lyssna mitt i meningen. Han såg sig om. Det var något som inte stämde, men han kunde inte sätta fingret på vad. Polishelikoptern hade avslutat sin sväng och kom nu på en kurs tillbaka mot deras position.
De hade inte tid att vänta längre.
Han tog fram sin telefon och slog kortnumret till sin chef.
ROSENBADSPARKEN, STOCKHOLM
Nedräkningen var slut. Under den avlånga ståltuben som doldes i den stora kaffebryggaren öppnades en kolsyrepatron och den komprimerade gasen tryckte den cylindriska laddningen uppåt med ett ihåligt ljud. Den improviserade granatkastaren hade en låg utgångshastighet men tillräcklig att för att slunga projektilen 100 meter rakt upp.
Det interna batteriet aktiverades samtidigt som ventilen till kolsyrepatronen öppnades. Den kraftiga spänningen som gick genom de tätt lindade kopparslingorna bildade ett kraftigt magnetfält runt den underliggande kärnan av högexplosivt sprängämne.
Den specialbyggda granaten nådde sin önskade höjd på under två sekunder. När den inbyggda höjdmätaren märkte att den nått sin höjd aktiverades tändningen i båda ändar. Under de hundradels mikrosekunder det tog för detonationen att brinna genom hela laddningen av sprängämne började trycket utåt byggas. Kraften hos explosionen expanderade utåt och komprimerade det magnetiska fält som spolen skapade och den efterföljande kortslutningen. När explosionen spräckte glasfiberhöljet trycktes den elektromagnetiska pulsen – jämförbar i storlek med den från en mindre kärnladdning – utåt med ljusets hastighet.
Inom en sfärisk radie av 1 000 meter letade sig pulsen in i den elektriska utrustning den mötte. Lampor, mobiltelefoner, nyhetskameror, mikrofoner, även tändsystemen på de parkerade bilarna runt regeringskvarteren bombarderades plötsligt av ren energi. Utrustning designad för en tiondels volt tog emot stötvågen av elektricitet med flera tusen volt.
Inom bara bråkdelen av en sekund hade den tysta, osynliga stötvågen bränt igenom all elektronik den kunde komma över. Men antennerna på nyhetsbilarna och på Regeringskansliets tak absorberade signalen och fungerade som förstärkare. De ledde signalen neråt längs sina ledare till de mottagare de var kopplade till. När ledarna som den ljudlösa pulsvågen expanderat i tog slut förvandlades den till öronbedövande explosioner.
GUSTAV ADOLFS TORG, STOCKHOLM
Markus hörde den första ringsignalen gå fram i telefonen i samma sekund som den improviserade granatkastaren sköt iväg sin granat 200 meter längre bort. När granatkroppen nått sin detonationshöjd hade han instinktivt dragit ner Anna i skydd bredvid sig själv mot de gulmålade betongfundamenten. Ordningspoliserna stod kvar upprätt och vände sig förvånat mot det nya ljudet.
Allt som följde sedan skedde på bråkdelen av en sekund. Gatubelysningens lampor splittrades utåt i ett regn av gnistor. Ett flertal dova smällar ekade mellan husen när pulsen letade sig ner till de generatorer som nyhetsbolagens sändarbilar använde. Gnistor och bågar av blått ljus slog ut från elskåp, antenner och all elektronisk utrustning. När de lysande bågarna av ljus slocknade ersattes de av ett kompakt mörker.
Det första Markus hörde när explosionerna upphört var ljudet av rotorblad som slog genom luften. Intensiteten minskade successivt. Utan en motor som drev den, tappade polishelikoptern snabbt höjd och föll mot marken i en spiral med tilltagande hastighet. Helikopterkroppen var fortfarande helt intakt men styrsystemen var elektroniska och helikoptern vägrade lyda piloten. Markus tittade bort när helikoptern slog i marken på vägen utanför operahuset.
Explosionen var kraftigare än någon av de tidigare. De högröda lågorna av brinnande bränsle slog ut åt sidorna av trycket som den skapade. Efter att det första eldklotet slocknat fortsatte tryckvågen utåt och slungade lösa delar som projektiler genom luften. När tryckvågen nådde avspärrningen hade den förlorat så mycket i kraft att den pulserade genom Markus och Annas kroppar men utan att orsaka någon skada. Ett visslande ljud av metallfragment ven genom luften.
Markus skrek åt de andra att ta skydd. Instinktivt höjde han automatkarbinen och siktade utåt, beredd att möta ett hot. Anna gjorde samma sak och svängde med sitt vapen åt andra hållet.
När ekot av detonationen rullade bort mellan gatorna kunde vibrationerna i marken fortfarande kännas under deras grova kängor. Ljudet av den sista explosionen dog sakta ut och ersattes av en bedövande tystnad.
Regeringskvarteret var nu en stadsdel i mörker.
REGERINGSKANSLIET
ROSENBAD, STOCKHOLM
De nordiska regeringscheferna såg både förvånade och sammanbitna ut när Olov Wallin visade in dem i ett mindre mötesrum mitt emot regeringens stora mötesrum. Försvarsminister Karin Bosdotter väntade fortfarande inne i det större rummet, ingen av dem hade haft någon önskan att flytta på henne. Johanna och de övriga stod kvar i den stora underjordiska foajén tillsammans med livvakterna.
”Är du okej, chefen?” Frågan kom från kaptenen från specialförbanden som var Johannas livvakt.
”Alliansmotståndarna kommer att bli överlyckliga”, kommenterade hon när Olov Wallin stängde dörren. Valet att bilda en nordisk union hade av många ansetts som kontroversiellt. ”De kommer att ifrågasätta hur en nordisk allians möjligen kan vara bra om en av ländernas försvarsministrar inte ens stöder den, och det är faktiskt en helt befogad fråga.”
”Såna här dagar blir man glad att man inte är politiker”, replikerade kaptenen och Johanna var tvungen att skratta till samtidigt som hon nickade.
Den unge specialförbandsofficeren visste förmodligen inte hur rätt han hade. Under de år Johanna varit överbefälhavare hade hon ännu inte lyckats få försvarsministerns gillande. Ministern och Johanna hade tillträtt sina befattningar samtidigt. De hade båda suttit på dem längre än vad som annars var brukligt men Carl Erikssons samlingsregering hade också suttit längre än någon någonsin trott att den skulle göra. Under hela den tiden hade Karin Bosdotter drivit Försvarsdepartementets frågor och varit ansvarig för många större förändringar inom det svenska försvaret likväl som samarbetet med andra nationer.
Nej, rättade Johanna sig själv, inte Försvarsdepartementets frågor. De flesta av de större initiativen hade antingen kommit från statsministern eller från regeringen. Försvarsministern hade verkställt alla viljor men Johanna kunde inte minnas att hon varit drivande bakom något av de stora projekten. Det nordiska samarbetet som de var där för att diskutera hade uppstått ur handelsfrågor och hade varit statsministerns och justitieministerns projekt.
Under dagen hade Karin Bosdotter följt de övriga nordiska ministrarnas program. Medan handelsdelegationerna åkt ut för en förevisning av de nya oljeplattformarna hade försvarsministrarna besökt de pågående gemensamma nordiska försvarsövningarna. De mekaniserade förbanden i en sammansatt brigad från de nordiska länderna hade övat utanför Skövde under hela veckan. Besöket hade avslutats i Karlsborg där de svenska specialförbanden från Särskilda operationsgruppen, SOG, hade visat sina färdigheter. Försvarsministern hade aldrig tyckt om specialförbanden – kanske var det för att Johanna hade sin bakgrund inom fallskärmsjägarna – men under dagen hade hon följt övningarna med intresse och verkat uppriktigt positiv. Hennes frågor om förbandens kapaciteter och förmågor i samtalen efter förevisningen hade varit pålästa och detaljerade. Inte i sin vildaste fantasi hade Johanna kunnat förvänta sig utspelet i konferensrummet som hon bevittnat bara några minuter tidigare.
”General.” Kaptenen som var hennes livvakt höll fingret tryckt mot sin öronsnäcka. Uppenbarligen lyssnade han på radiotrafiken. ”Vi har fått en ospecifik hotbildshöjning från både vår egen Operationsledning och från polisens ledningscentral.”
”Har båda gett order om en beredskapshöjning?”
”Ja general, de säger samma sak.”
Ospecifika hot var relativt vanliga. Det var en standardåtgärd att höja beredskapen när man hade anledning att tro att något skulle ske, även om man inte visste exakt vad. Men försvarsmakten och polisen arbetade med olika former av underrättelser och hon hade aldrig varit med om att båda höjde sin beredskap exakt samtidigt.
Hennes telefon ringde innan hon hann fundera vidare. Den militära telefonen var till för att hon skulle kunna tala krypterat med ledningscentralen men hon hörde på signalen att samtalet kom från en extern källa. När hon tittade på displayen såg hon att det var Markus. Hon stannade upp för ett ögonblick. Hon hade inte hört av honom på tre dagar, inte sedan hon beordrade honom att understödja underrättelsetjänsten med den hemliga spaningsoperationen i Vasastan. Hon skulle ha önskat att hon hade kunnat skicka någon annan. Men hon visste så väl varför det måste bli han. Att målet dykt upp hade varit alldeles för viktigt för att inte tas på allvar. Johanna hade saknat hans hjälp men tvingats klara sig utan honom de senaste dagarna.
”Det är Markus”, kommenterade hon till livvakten. ”Ska vi se om min adjutant har några nyheter som möjligen kan göra den här kvällen värre?”
Specialförbandsofficeren skrattade åt kommentaren men innan Johanna tryckt ner tangenten för att ta emot samtalet skakade byggnaden av dova vibrationer.
Belysningen blinkade till i regeringens underjordiska ledningscentral.
Efter det blev allt svart.