FÖRSVARSDEPARTEMENTET, STOCKHOLM
Försvarsminister Karin Bosdotter slog igen dörren till sitt tjänsterum bakom sig. Rösterna från Adrian Hökberg och flera poliser dog ut. Någon ropade hennes namn, knappt hörbart genom den tjocka dörren, men hon brydde sig inte om det.
Hon fick kämpa för att inte skrika. Benen kändes svaga och hennes knän vek sig. Händerna greppade tag i en stol för att hon inte skulle falla. Det kändes som om någon hade placerat ett band över hennes bröstkorg som kontinuerligt spändes hårdare och hårdare. Det kändes som om djävulen omfamnat henne.
Inte igen, tänkte hon medan hon försökte lugna andningen. Läkaren hade varnat henne för vad som kunde hända om hon började hyperventilera. Från noll räknade hon tyst upp till tio, visualiserade de tickande siffrorna som ett blinkande räkneverk. När hon nådde tio vände hon och räknade ner igen. När ettan övergick till en nolla andades hon ut och märkte med viss förvåning att hon kunde andas igen. Hon upprepade proceduren, andades djupare denna gång, innan hon återigen öppnade ögonen och sträckte på kroppen.
Tankarna snurrade inom henne, som om tusen röster i hennes huvud konstant försökte överrösta varandra. Hon hade varit tvungen att komma bort från Rosenbad, det gick inte att tänka klart där. Dessutom hade hon aldrig känt sig bekväm i Rosenbad. Hon behövde komma tillbaka till sin komfortzon, det var något som hennes terapeut alltid rått henne till, och här på sitt eget departement hade hon alltid känt sig trygg.
Hon såg mot det ensamma fotot på skrivbordet. Det var några år gammalt, men hennes son log mot henne från tavelramen. Karin förkastade snabbt den egoistiska tanken att ringa och väcka honom, och säkerligen fler, på internatskolans elevhem bara för tillfredsställelsen att höra hans röst. Det var bäst att han inte behövde oroa sig. Just nu hade han det bättre där han var.
Hela situationen hade gått som de planerat under mötet. Carl Eriksson och Olov Wallin fick skylla sig själva. Från början hade de drivit regeringen som de gamla vänner de var och bara släppt in dem som de själva ville ha med. När ett initiativ landade på Karins departement var det redan klart och hon hade ingen möjlighet att påverka, bara se glad ut och verkställa. Irriterande nog verkade Carl Erikssons opinionssiffror aldrig gå ner. Han var visserligen duktig som politiker, det erkände även hon, men han hade en förmåga att klara sig igenom allt med den där faderliga karisman som så många verkade uppskatta.
För att inte tala om Johanna Lindström. Fröken-jävla-duktig. I flera år hade Karin försökt hitta en gnutta mänsklighet i henne, hoppats att det skulle finnas något litet område där hon inte var perfekt. Men till och med under den där eldstriden i Rosenbad hade hon stormat in med dragen pistol och räddat dagen.
När hon tillträdde som minister hade Karin funderat på hur hon skulle bli kvitt Johanna men snabbt insett att det inte fanns någon enkel lösning. Som överbefälhavare var hon för omtyckt i organisationen och hon var för smart att göra några större misstag. De där militärerna var underliga, de saknade fullständigt logik. De värderade Johanna mer för att hon en gång hade hoppat ut ur flygplan än hur hon faktiskt ledde sin myndighet.
Till råga på allt pratade hon med sina livvakter; Karin hade till och med hört henne fråga dem om deras åsikter vid flera tillfällen. Makalöst. Det vore som om en företagsledare frågade montören vid det löpande bandet efter rådgivning om sin aktieportfölj. Johannas popularitet i organisationen var svårförklarlig, och Karin hade förbannat den många gånger. Med en sådan motståndare, hur kunde hon någonsin vinna? Om de var ense om ett förslag fick Johanna allt beröm. Om de var oense och Karin tvingade igenom ett ärende fick Johanna fortfarande äran om det gick bra och Karin fick alltid skulden om det gick dåligt. Med tiden hade hon kommit att inse att hon aldrig skulle bli accepterad på posten som försvarsminister. Hon insåg nu, efter många års försök, att hon aldrig skulle lyckas i den militära organisationen för den militära organisationen hade aldrig tänkt låta henne lyckas. Visserligen ansvarade departementet för mer än det rent militära. Men det var en väldigt tongivande del, särskilt med en karismatisk överbefälhavare och den uppmärksamhet statsministern hade ägnat dem under sin långa tid som regeringschef.
Hon satte sig ner bakom sitt skrivbord, öppnade den nedersta skrivbordslådan och tog upp sin privata dator.
Hon höll andan när hon startade den. Strömmen och mycket av den elektroniska utrustningen hade slagits ut till del ända här borta i hennes departement. Hennes allierade hade försäkrat henne att datorn skulle fungera under alla förhållanden, men de hade väl inte kunnat förutsäga det som hände nu?
Karin Bosdotter andades ut när skärmen vaknade till liv. Den blev svart för en sekund innan en ny meddelanderuta öppnade sig. Annorlunda än något av programmen som hon själv hade installerat på datorn. En enkel textrad uppenbarade sig längst upp i dialogfönstret.
<Bevara, Gud, vårt fosterland.>
Karin Bosdotter tog fram boken som låg längst upp i högen närmast datorn och letade upp den sidan som de kommit överens om. Svaret skulle vara den efterföljande versen, ingenting annat. Om hon skrev fel skulle kontakten brytas. Hon kontrollerade texten innan hon noggrant skrev in den på tangentbordet.
<Håll över det din starkhets hand.>
Ett nytt samtalsfönster öppnades genast.
<Vad hände?> frågade texten på terminalen.
Karin Bosdotter började skriva snabbt. Allt hade gått som de planerat fram till att mötet avslutats. Efter det skulle saker och ting ha gått med precision. Men precision var det sista ordet Karin ville använda för att beskriva nattens händelser. Planen hade varit enkel och att skjuta upp signeringen av den där vedervärdiga militära alliansen genom att pressa justitieministern och statsministern hade varit ett viktigt första steg.
<Vilka var det som tog sig in?> frågade terminalfönstret.
Karin Bosdotter var uppenbart förvånad.
<Vet inte ni?>
<Nej. Statsministerns planer måste stoppas om Sverige ska överleva. Vad kommer att hända nu?>
<Justitieministern har suttit i möte med de nordiska regeringscheferna hela natten. Jag tror att de kommer att försöka kuppa igenom ett undertecknande av dokumenten när statsministern är tillbaka i landet men utan allmän insyn.>
<Du måste ta dig tillbaka in i rummet ett tag till, vi behöver veta vad som händer för att kunna stötta dig>, skrev terminalen till henne. <Deras tid vid makten är snart slut och din tid kommer att komma. Du måste ha tålamod. Vi är många trogna svenskar i höga positioner som stöttar dig. Tillsammans kommer vi att göra allt bra. För Sverige!>
Hennes allierade började ge henne en rad instruktioner. Karin gjorde mentala noteringar men skrev inte ner något. När de var klara kopplades förbindelsen ner lika snabbt som den kommit upp. Skärmen blinkade till några gånger och hennes vanliga skrivbord dök upp. Karin hade aldrig förstått hur de gjorde det där. Efter tidigare samtal hade hon försökt hitta något spår av deras samtal i loggar för brev och samtal men utan att hitta något.
Hon kunde fortfarande minnas den första gången hon hörde av dem. Det hade varit på datorn i hennes hem, inte här i arbetsrummet på departementet. Precis som vid det här samtalet hade skärmen blivit svart och ett samtalsfönster hade dykt upp. Först hade hon blivit arg över att någon kontaktade henne privat, det kändes nästan som om någon brutit sig in i hennes hem. Men på skärmen hade information kommit upp om ett antal betydande materielanskaffningar, vad flera ledande försvarsindustriers tänkta anbud var och likaså deras beräknade marginaler. Hennes departement skulle leda förhandlingarna med dem bara dagar senare och marginalerna för flera av företagen var större än hon någonsin anat. Det var tydligt att de gjorde god profit på en upprustande försvarsmakt. Några dagar senare hade Karin, med hjälp av underlaget, lyckats förhandla ner priset och presentera ett underlag för regeringsbeslut som var betydligt billigare än den budget de förväntat sig. Slutligen, efter så många års hårt slit, hade hon äntligen fått en stunds beröm av statsministern.
En vecka senare hade de hört av sig igen. Karin Bosdotter hade då, för första gången på väldigt länge, känt att ett litet frö av lycka börjat gro någonstans inom henne, närt av vetskapen att det fanns fler goda människor kvar i landet som delade hennes ambitioner och vakade över henne. Hon hade för första gången känt en lättnad över att det kanske fanns en väg ut ur det låsta läge hon hamnat i.
Hon slog ihop datorn och snurrade runt i stolen och såg ut över staden. Bortom Strömmen fanns slottet. Flaggorna vajade lugnt i morgonsolen. En rysning gick genom hennes kropp.
Hon var mer övertygad än någonsin att det hon påbörjat skulle leda henne ända fram till målet för hennes politiska ambitioner. Hon var Sveriges försvarsminister – men det skulle inte sluta där.
Hon visste vad hon skulle bli tvungen att göra, både för sig själv och för sitt land.
Interntelefonen väckte henne ur funderingarna. I andra änden hördes hennes sekreterares nervösa röst. ”Jag vet att du inte ville bli störd men justitieministern ringer.”
”Det är okej. Jag tar det.” Hon tog ett djupt andetag och lade på ett leende på läpparna innan hon tog upp luren. ”Olov, jag är så glad att du ringde”, svarade hon med ett tonfall som inte på något sätt återspeglade vad hon egentligen kände.
Hon skulle bli tvungen att spela det här spelet en stund till, för Sveriges skull.
KUMMELNÄS, STOCKHOLM
Ljudet av polissirener var fullt hörbart i riktning mot centrala Stockholm, inte fullt en och en halv mil i västlig riktning över vattnet.
Rikslarmet har gått, konstaterade Marko Lukic för sig själv. Han visste att varenda polis i hela Stockholm snart skulle vara ute och leta efter dem.
Gruppen vid Regeringskansliet hade inte hörts av. Det betydde att de antingen var döda eller tillfångatagna, Lukic hoppades bara att de lyckats slutföra sitt uppdrag innan det skedde.
Han visste fortfarande inte hur de hade hittat dem, och det störde honom. Under dygnen av rekognoscering hade han under största försiktighet vid ett tillfälle lämnat lägenheten. Han hade velat ha en egen uppfattning om målet. Kulvertarna hade inte varit tillräckligt, han hade varit tvungen att röra sig genom staden mot Regeringskansliet. Under den dagen hade han varit extremt försiktig och tillämpat extra rutiner för övervakningsdetektion. Han hade överlevt många år i denna bransch genom att vara aktsam och noggrann. Om det hade funnits någon rörlig övervakning mot dem skulle han ha upptäckt den.
Bakom honom hördes ett skrik. De två av hans underhuggare som överlevt drog ut en tredje ur bilens baksäte. Den skadade mannen vrålade av smärta.
”Lämna honom”, kommenterade Lukic barskt.
”Men han är sårad”, replikerade den ena av männen.
Lukic svarade inte, drog bara fram sin pistol. Den långa ljuddämparen som satt fastskruvad på pipan fick vapnet att se oproportionerligt långt ut. Han siktade mot den sårade legosoldaten.
Eldgivningen lät endast som djupa suckar. Lukic hörde mer av rasslet från mekanismen när den matade upp en ny patron. Mannens skrik av smärta upphörde abrupt.
”Tror du att han skulle kunna dyka i sitt tillstånd?” Frågan krävde inget svar. ”Och vi kan inte riskera att han röjer den här exfiltrationsplanen.”
Hans ställföreträdare kom springande upp från vattenbrynet.
”Allt är klart, ubåten är redo att ta emot oss.” Hans rapport var kort.
”Dobro”, sade Lukic gillande och började dra på sig torrdräkten.
Dykutrustningen stod redo i det närbelägna båthuset. De hade planerat att vara betydligt fler och att dra sig ut genom en annan exfiltrationspunkt. Nu fick de använda denna, för hela den primära planen var röjd. Svenskarna hade varit alltför förberedda. Det var något som inte stämde.
Platsen hade valts för sin närhet till innerstaden men samtidigt för sin avskildhet från annan bebyggelse. Här kunde de arbeta med sin dykutrustning ostört. Polisen skulle hitta platsen. Det var oundvikligt. Men vid det laget skulle de vara långt borta, och inget i det de lämnade efter sig skulle röja några hemligheter.
”Det är en sak som stör mig.” Lukics ställföreträdare stod bredvid honom. ”I lägenheten, de som slog till.”
”Policija.” Polis, svarade han kort på serbiska och viftade bort den underställdes kommentar.
”De som kom genom trapphuset, ja. Jag såg dem också på monitorerna. Men det finns en sak som stör mig.”
”Ja?”
”Mannen i gränden. Han som sköt efter oss.”
Lukic stannade upp tvärt, vände sig mot och tittade uppfordrande på mannen. ”Vad är det med honom?”
”Jag tror inte att han var polis.”
”Fortsätt!” Det var inte en fråga om varför, bara en kort order.
”Jag känner igen poliser, det här var något annat. Han tvekade aldrig utan sköt först, direkt när han såg oss i gränden.”
”Det behöver inte betyda något.”
”Nej, inte i sig. Men det var andra saker, han identifierade sig aldrig som polis. Dessutom verkade det som om han sköt rakt mot dig.”
”Avstånden var för stora, det är omöjligt att säga. Förmodligen var även han en del av deras insatsstyrka.”
”Förlåt mig, chefen, men …” Mannen var uppenbart nervös för hur han skulle fortsätta.
”Vad är det?” Lukics tålamod var på väg att ta slut. Han tålde inte att bli ifrågasatt av sina underställda. Det kunde vara förödande i deras bransch. Hans underställda var krigshundar som kunde nosa sig till minsta lukt av tvekan eller rädsla.
”Jag kan inte sätta fingret på det, men om han inte var polis är han antingen militär eller en privat resurs. Men det mest underliga är att han verkade känna igen dig.”
Lukic ansträngde sig för att dölja sin förvåning. ”Omöjligt”, utbrast han, ”det vet du. Det var en stridssituation under kaos, och jag har aldrig arbetat i Sverige tidigare.”
”Förlåt mig återigen, chefen. Jag menar inte att ifrågasätta. Polisen kan vi hantera, de har inga ubåtar. Men militären har.”
”Förvisso. Men nu ser du spöken.” Lukic försökte avsluta konversationen. ”Gör er av med fordonen och det övriga som vi planerat. Vi kan inte efterlämna några spår. Skynda nu och gör er klara att dyka istället.”
Hans underställde nickade och gick iväg mot båtskjulet.
Lukic andades ut hörbart. Det var alltså inte bara han som upplevt det. Den mystiske mannen i gränden hade känt igen honom. Det var Lukic helt säker på. Hans blick hade vetat vad den sökte och eldgivningen hade nästan träffat trots det långa avståndet. Nej, den mannen var ingen polis.
Lukic visste ärligt talat inte vem det var, och det skrämde honom. De hade uppenbarligen en grov läcka. Mellan hans uppdragsgivare och honom fanns det inte många i världen som kände till planerna. Dessutom hade han förstått att de hade en god underrättelsekälla i Sverige. Hans arbetsgivare hade inte gett honom informationen, men det behövde han inte. De hade fått order att döda så många som möjligt i Regeringskansliet utom en enda specifik person. Lukic var ingen idiot. Det fanns inte många förklaringar till denna oväntade barmhärtighet, ännu färre som var sannolika. Han kände sin arbetsgivares doktrin, visste hur man manipulerade människor. Nyttiga idioter, som Lenin hade kallat dem.
Men fortfarande hade någon röjt i alla fall delar av deras plan. Och nu var både deras huvudbas och angreppet på Rosenbad röjda, huvuddelen av hans legosoldater var förmodligen döda. De skulle ha gjort sitt yttersta för att ta sig ur situationen, deras pengar var inte till någon nytta vid en livstid i fängelse. Men ingen av dem hade anslutit till samlingsplatsen.
Det var av mindre betydelse nu. Manskapet var förbrukningsbara resurser. Det enda som betydde något var deras exfiltration. Det var bara Lukic och befälhavaren på ubåten som hade de exakta koordinaterna. Ingen annan, inte ens hans arbetsgivare.
Det skulle fungera.
Inom kort hade legosoldaterna tagit på sig utrustningen och vadade ut i vattenbrynet. De genomförde en sista kontroll att ingen observerade dem, och därefter försvann de under ytan.
Lukic simmade med lugna fentag ut mot samlingsplatsen där ubåten skulle vänta. Han försökte släppa vad som hade hänt men gång på gång kom bilden av den mystiske mannen på bakgården tillbaka till honom. Den bestämda blicken och mynningsflamman från pistolen satt fast på hans näthinna. Han skulle aldrig erkänna det för någon, men mannen gjorde honom illa till mods. Någonstans hade de setts tidigare. Och vad som än stört deras operation, visste han med säkerhet att mannen på bakgården var inblandad.
ZAOSTROVYE, KALININGRAD
Mikail Jakobsson var frustrerad. När han fått rapporten om terroristangreppet mot Rosenbad hade han omedelbart velat återvända till flygplatsen och få upp statsministern i luften. Sådana händelser var sällan en slump och oftast fanns det mer än ett planerat attentat.
Men statsministern hade vägrat. För honom var det spända läget endast ytterligare en anledning att fortsätta förhandlingarna. Istället hade ministern tillbringat natten och morgonen i telefon med justitieministern och andra nordiska ledare för att försäkra dem om att arbetet med den nordiska unionen gick framåt som planerat. Först efter en sömnlös natt hade han återgått till förhandlingsbordet med ryssarna. Även Mikail Jakobsson, en erfaren livvakt som var van att arbeta oregelbundna arbetstider, var tvungen att imponeras av statsministerns ihärdighet.
Mötet hade pågått i flera timmar nu, och redan efter fem minuter hade Mikail Jakobsson börjat se tecken som höjde hans mentala varningsflagga. Det främsta var att han var säker på att den ryske oligarken Sergej Rodionov talade svenska, även om han försökte dölja det. Det var de små detaljerna som Jakobsson uppmärksammade, precis som livvaktsutbildningen lärt honom. Under samtalet hade statsministerns tolk missat ord. Inte många och säkert, tänkte han, för att snabba upp översättningen. Under ett samtal om säkerhet för handelssjöfart hade statsministern i förbifarten nämnt kustbevakningen som ett exempel. Tolken hade översatt, men Mikail Jakobsson hade noterat att ordet för kustbevakning inte fanns med. Trots det hade ryssen, förmodligen utan att tänka på det, tagit med det i sitt svar.
Den andra ledtråden kom då statsministern avbrutits av sin sekreterare. Hon meddelade att ledaren för oppositionspartiet ville tala med honom på telefon med anledning av terroristattentatet i Stockholm. Statsministern hade på sitt torra, humoristiska sätt kommenterat att oppositionsledaren hade väntat så pass länge på att få överta regeringsmakten att han inte skulle lida av att få vänta en liten stund till. Ingen hade skrattat högt, men många hade fnissat till. Mikail Jakobsson var den ende i rummet som studerat den välklädde ryske mannen som satt mitt emot statsministern vid det stora konferensbordet. För en kort sekund hade han utan att titta upp dragit på mungiporna, innan han lika snabbt återtog sitt ursprungliga, intetsägande ansiktsuttryck. Det vore i och för sig inte konstigt. Rodionov hade tjänstgjort i den ryska armén där utbildning i främmande språk gavs till viss personal. En annan förklaring kunde vara så enkel att han som en av de absolut mäktigaste affärsmännen på den här sidan Östersjön frekvent arbetade med sina motparter i de nordiska länderna. Men inget av dessa svar förklarade varför han försökte dölja sina språkkunskaper.
Det andra som inte stämde var säkerhetspersonalen. Under besöket i Moskva hade ansvaret vilat hos den federala säkerhetstjänsten. En kompetent säkerhetsstyrka med duktiga livvakter som de arbetat med vid tidigare besök. Men de här vakterna var privata, tveklöst ex-militära att döma av deras utseende. Dessutom fanns det militära förband på platsen som inte hörde hemma där. De hade eskorterat dem från flygplatsen till den påkostade villan på Kaliningrads norra kustremsa. Mikail Jakobsson noterade att de kom från VDV, luftlandsättningsförbanden. Men Kaliningrads militärområde förfogade inte över några sådana enheter. De kunde självfallet ha flugits in som en del av den ökade säkerheten. Det var en fullt godtagbar åtgärd när en främmande regeringschef gästade. Men innan han visste säkert ringde fortfarande den mentala varningsklockan i hans inre.
Villan var luxuös. Han hade gått igenom den, i alla fall så mycket deras värdar tillåtit, tillsammans med de övriga livvakterna i omgångar. En veranda utanför det stora mötesrummet vette mot den vidsträckta sandstranden några hundra meter längre bort. Bortom den låg Östersjöns vatten lugnt.
Under timmarna av förhandling hade Mikail Jakobsson långsamt lärt sig diplomatins spel. Statsministern talade sällan själv, det var istället hans statssekreterare som hade ordet under huvuddelen av förhandlingen. Den ryske oligarken avfyrade en rad anklagelser som den svenske statssekreteraren bemötte eller direkt avfärdade, och för varje punkt kom de förhoppningsvis närmare en uppgörelse.
”En utbyggnad av era oljeborrplattformar så nära Åland och den ökade militära närvaron i området är ett direkt brott mot det demilitariseringsavtal där även Ryssland är en part.” Rodionovs röst var upprörd men tolkens översättning höll en vardaglig ton. ”Ett sådant agerande kan tolkas som en militär provokation mot Ryssland.”
Den svenske statssekreteraren i kritstrecksrandig kostym höll sig orubbligt lugn när han svarade.
”För det första, det demilitariseringsavtal som finns för Åland reglerar rätten att inrätta militära befästningar på landytan. För det andra, en ekonomisk utvinning av naturresurser i området är på intet sätt reglerad i de internationella fördrag och servitut som reglerar området. För det tredje, om Sverige och Finland som suveräna stater vill framhålla sin rätt att genomföra militär verksamhet inom sitt eget territorialvatten och internationellt vatten som sammanbinder dem har vi en absolut rätt att göra detta.”
Mikail Jakobsson suckade tyst. Diskussionen var så uttråkande att han skulle kunna somna inom en minut. Han koncentrerade sig på omgivningen. De själva var de enda som fanns i den exklusiva villan som omgärdades av de militära förbanden som mött dem på flygplatsen. Men samtidigt hade han en gnagande känsla av att något inte stod rätt till.
Han klickade två gånger på radion och fick direkt två klick till svar från de övriga livvakterna i gruppen.
Förhoppningsvis var de klara snart. Men han kände sig tveksam. Den långsamma konversationen runt bordet verkade bara precis ha kommit igång.
HÖGKVARTERET, STOCKHOLM
Den vakthavande operationsledaren såg nervös ut när Johanna kom in i den militära ledningscentralen. Det var inget utöver det vanliga. Hon brukade ha den effekten på människor. Historierna som hon visste berättades om henne i korridorerna var förstås överdrivna. Hon var Sveriges första kvinnliga överbefälhavare, och hon hade redan från första dagen tvingats fatta svåra beslut.
”General”, hälsade brigadgeneralen som var operationsledare. Johanna visste att han först vägrat att föra vidare varningen när Markus kontaktat honom, men sedan gett med sig. Förmodligen hade deras agerande räddat liv. Men tids nog skulle Johanna bli tvungen att tala med dem båda. Den vakthavande operationsledaren hade varit naiv som så enkelt avfärdat ett trovärdigt hot, och även om Markus hade bevisats ha rätt i sak så hade han kortslutit många vägar, både inom myndigheten och kontakten med andra. Något som var fullständigt oacceptabelt om hon skulle kunna förvänta sig att hennes övriga underställda skulle följa ordervägarna. ”Jag vet inte vad er adjutant hunnit berätta för er men …”
”Vi har inte hunnit prata ordentligt”, avbröt Johanna honom med en halv sanning. ”Visa mig vad ni har fått fram.”
”Ledningsförbanden från Enköping och beredskapsbataljonen från Kungsängen är i huvudsak på plats vid Regeringskansliet och har börjat arbeta. De kommer att få upp regeringens ledningsrum igen så snart det bara är möjligt. Vi har Oraklet från flottiljen i Ronneby på väg upp för radarspaning.” Han pekade mot den stora luftlägesbilden som fanns på en av ledningscentralens väggskärmar. En flygplanssymbol som representerade den luftburna radarspaningen var snart framme vid sitt förutbestämda läge strax innanför den svenska territorialvattengränsen. Därifrån täckte dess kraftiga radar in allt mellan havsytan och rymden som de markbaserade radarstationerna inte fångade upp. Från sin höjd kontrollerade de hela Östersjön och de baltiska staterna. ”Vi samkör det med Kustbevakningens information och kontrollerar alla kontakter med deras lägesbild. Satellitkontrollen i Kiruna har programmerat om två av våra fotospaningssatelliter så att de kan täcka in hela området.”
”Signalspaningen?” krävde Johanna utan att släppa skärmarna med blicken.
”Vi har riktat in den efter de frekvenser och sambandsmedel som underrättelseoperatörerna hittade i Vasastan. Men det är inte mycket, general.” Han skakade uppgivet på huvudet. ”De hade engångsnycklar för frekvensval och kodord för meddelandeskydd. Det här var proffs, jag bedömer risken att de fastnar i signalspaningsnätet som liten, men både FRA på Lovön och våra egna resurser söker i alla fall.” Försvarets radioanstalt var den myndighet som var ansvarig för den fasta signalspaningen inom och utom Sverige, och deras förmåga att snappa upp alla samtal som gick genom luft eller genom kabel var mer imponerande än de flesta människor kunde fantisera om.
”Bra, men det här är bara över ytan. Vilken bevakning har vi under ytan?”
För en sekund blev det tyst i ledningscentralen.
”Tror generalen att terroristerna förfogar över en ubåtsflotta?” Hans ton var ifrågasättande. När Johanna vred på huvudet och hennes klarblå ögon mötte hans blick insåg operationsledaren att han hade gått för långt.
”Fram tills för tre timmar sedan trodde jag att Regeringskansliet var den mest säkra byggnaden i landet efter den vi befinner oss i nu. Men ändå lyckades en grupp terrorister penetrera det försvar som polisen sagt att ingen kunde komma förbi och flera poliser och soldater är döda som en följd av det. Jag är inte beredd att ta onödiga risker genom att undervärdera våra motståndare en gång till. Okej?”
”Självklart general, jag menade inte att … Att …”
”Vilka resurser för ubåtsjakt och ytstrid har vi i närheten?”
”Vi har några fartyg från femte sjöstridsflottiljen som är grupperade på Muskö och Berga. Men jag vet inte om de är utrustade för ubåtsjakt.”
”Ta reda på det, snabbt. Jag vill ha en plan redo att godkänna om trettio minuter. Om ni inte redan gjort det, säg till Undervattensspaningscentralen på Muskö att hålla koll på hydrofonlinjerna.”
Operationsledaren nickade. ”Vi har ett bättre underlag till er om trettio minuter, general.”
”Bra. Fortsätt jobba.”
Johanna såg upp mot informationen på de väggfasta skärmarna. Hon sökte efter orsaker och samband men fann inga. Ett angrepp så sofistikerat och planerat som det på Rosenbad skedde inte av en slump. De legosoldater som Markus och gruppen av underrättelseoperatörer spanat på var professionella, tillgängliga bara för dem som absolut hade råd. Men de agerade inte på eget initiativ. Det fanns något i bakgrunden, dolt i skuggorna.
Vad är det jag inte ser?
HMS VALKYRIAN, MUSKÖ ÖRLOGSBAS
Fartygen gick med nersläckta lanternor ut genom Skramsösund och den södra spärren. Först kom två patrullbåtar, efter dem kom fregatten från femte sjöstridsflottiljen som för tillfället var baserad vid Musköbasen söder om Stockholm.
Fartygschefen på HMS Valkyrian, en fregatt av Carl Gustavklassen, hade lämnat bryggan och stod mitt i stridsledningscentralen. Besättningen var inte fulltalig. Ordern från Operationsledningen i Högkvarteret hade kommit hastigt och beordrat omedelbar avgång. Efter att ha lånat personal från andra fartyg som låg vid kaj hade de kastat loss på rekordtid.
På skärmarna började information från de olika sensorsystemen att dyka upp. Den överförda bilden från undervattensspaningscentralen visade de fasta linjer av hydrofonslingor som personalen i Musköberget bakom dem nu började aktivera. Ubåtsjakthelikoptrarna hade startat från Berga samtidigt som fartygen lade ut från kaj för att möta dem till sjöss.
Luftförsvarsofficeren vände sig om mot fartygschefen och anmälde att systemet var uppe. Fartygschefen tittade på den tredimensionella panelen i mitten av stridsledningscentralen. De olika sensorerna från de fasta radaranläggningarna, den luftburna radarspaningen och även de luftvärnsenheter som grupperats inne i Stockholm var länkade i ett stort nätverk där information från samtliga enheter sammanställdes till en bild. Om ett hot dök upp skulle det automatiserade systemet föreslå att luftvärnets eldenheter eller något av fartygens robotsystem skulle användas för att bekämpa hotet.
Fartygschefen försökte att inte visa sin irritation inför besättningen. Han hade aldrig tidigare varit med om att det varit så bråttom att kasta loss. Vad kunde möjligen vara så viktigt?
De hade sett allt om attacken på Rosenbad men visste inte om deras nya order hade någon koppling till det.
När de lämnat det smala Skramsösund och kommit ut på södra Mysingen ökade de avstånden mellan fartygen. Deras order var att förstärka övervakningen av farlederna ut från Stockholm. Det skulle bara ta dem någon timme att ta sig till sitt patrullområde, därifrån skulle arbetet ta vid.
Fartygschefen lämnade stridsledningscentralen och gick upp på manöverbryggan. Vattnet låg stilla framför honom, det enda som störde lugnet var fartygets stäv som smidigt klöv vattenytan. I horisonten, precis i skärningen mellan hav och himmel, syntes den första antydan till soluppgång.
Inom en timme skulle mörkret vara borta.
Fartygschefen gav order om att öka farten. Han höll i sig när de fyra gasturbindrivna vattenjetaggregaten bestämt tryckte det 1 200 ton tunga fartygsskrovet framåt.
IT-STRIDSFÖRBANDET, UPPLAND
”Unni, det är säkrast att det här är viktigt.” Irritationen i Johanna Lindströms röst spreds genom högtalartelefonen på konferensbordets mitt. Det hade krävts omfattande övertalning för att få samtalet vidarekopplat till överbefälhavaren.
”Ursäkta, general”, hälsade Unni Forssberg. ”Jag förstår att ni haft en jobbig natt men det är faktiskt därför jag ringer.”
”Kom till saken, Unni!”
”Vi ser ett ökat angreppsmönster mot civil internetinfrastruktur. Det består av attacker från spridda platser. Det är det vi kallar distribuerade attacker för att de …”
”… för att de inte genomförs av en samlad gruppering av hackare utan en löst koordinerad insats av olika individer från geografiskt skilda platser.” Johanna avbröt förbandschefen.
”Precis, general, det är exakt det mönstret, eller snarare avsaknaden av mönster, som vi ser.”
”Vilka är målen? Något militärt?”
”Nej. Det är det som är det konstiga. Inga av våra system påverkas, detta är inte ens riktat mot de mer vitala civila delarna utan perifera delar av samhällsstrukturen.”
”Om det inte är ett militärt problem, varför tar du upp min tid med det?”
”Därför att IT-angreppen inleddes exakt samtidigt som attentatet mot Rosenbad.”
Sveriges överbefälhavare blev tyst i andra änden av telefonförbindelsen. Endast det svaga surret av elektronik kunde höras.
”Det här är alltså koordinerat? Landet är under angrepp?”
”Ja. Det verkar så.”
”Men av vem?”
”Angreppen är distribuerade, vilket gör att de kommer från servrar över hela världen. Vem som programmerat dem vet vi däremot inte ännu.”
”Ta reda på det. Nu! Unni, tack för informationen. Det var rätt av dig att ringa. Att hitta källan till vem som ligger bakom har prioritet. Orientera den vakthavande operationsledaren med vad du precis berättat för mig och fortsätt jobba.”
”Vänta, chefen.” Unni Forssberg ropade nu, rädd att generalen var på väg att koppla ner samtalet.
”Ja?”
”Det är egentligen inte vårt ansvar, men härifrån har vi en bättre överblick över Sveriges IT-infrastruktur än Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. De vet inte om det ännu, men de kommer att behöva understöd.”
”Hur kan du vara så säker? Hur illa är det egentligen?”
”Sanningen är att de inte vet själva. Det civila samhället fungerar, men bara nätt och jämnt. Stora delar av landet är just nu strömlöst och så sent som för en kvart sedan hade MSB inte något samband överhuvudtaget med 6 av 21 länsstyrelser.”
Unni kunde höra Johanna dra efter andan. ”Det verkar som om det här kommer att bli värre innan det blir bättre.”
”Ja general, jag tror tyvärr att ni har rätt.”
”Tack för informationen. Håll mig uppdaterad, men det räcker att ta det via den vakthavande operationsledaren.” Linjen klickade när det krypterade samtalet med försvarshögkvarteret kopplades ner.
Unni Forssberg stod tyst kvar vid konferensbordet i sitt arbetsrum. Nedanför på arbetsgolvet satt varje team framför en grupp av datorer. De få besökare som fick en visning av operationsrummet blev alltid förvånade. De hade ofta en föreställning om att IT-strid var något som genomfördes av ensamma, finniga tonårsgenier i dunkla källarlokaler där de drack alldeles för mycket läsk. Operatörerna i varje team var visserligen genier. Efter att länge ha varit deras chef så visste Unni med säkerhet att hon själv aldrig skulle förstå exakt hur de gjorde vad de gjorde, men kände sig samtidigt oerhört stolt då hon visste att få andra i världen skulle kunna mäta sig med dem. Det var i själva verket ofta så att deras intellekt vant dem att arbeta ensamma, och att få dem att fungera tillsammans med andra likasinnade och att hålla sin roll i teamen var hennes stora utmaning. Varje individs genialitet var dess värsta fiende för att kunna arbeta i grupp, och att föra befälet över förbandet var ibland som att försöka valla en flock katter. Men när de väl samtränats med de övriga i teamet och klassats som operativa i förbandet, arbetade operatörerna gemensamt under operationer där de förstärkte varandras förmågor.
Att deras bedrifter inte var mer kända irriterade henne ibland. En betydande del av deras arbete krävde att en motståndare inte kände till deras förmågor. Men samtidigt var de ett militärt förband som var i strid varje dag. Sedan Unni tillträdde som förbandschef hade något av de militära nätverken blivit attackerade minst en gång per dag av en kvalificerad motståndare som man visste eller misstänkte hade kopplingar till en annan stat. Personalen på golvet nedanför hade förtjänat sina tapperhetsmedaljer flera gånger om men Unni hade inga hon kunde dela ut.
Grupperna bestod av sex till åtta personer beroende på uppdrag. Samtliga var klädda i uniform. Det var viktigt för att behålla fokus, de var ändå ett militärt förband. Vid rekryteringen hade de dock alla blivit lovade att uniformen kom utan något större krav på att sova under granar eller utföra andra traditionella soldatuppgifter. En officer var chef för varje team och satt på en upphöjd plattform med översikt över sina underställda. Närmast honom satt de två offensiva operatörer som hade aktiva roller i det uppdrag de genomförde för tillfället, och framför dem två sensoroperatörer som övervakade nätverket efter bästa möjliga framryckningsväg. Till deras skydd fanns också en individ som letade efter fientliga motaktioner. För varje team fanns dessutom sambandspersonal som skötte den egna förbindelsen medan de offensiva operatörerna genomförde sina magiska konster.
Interntelefonen pep till på bordet, Unni svarade direkt.
”Skulle du kunna komma till und-centralen, chefen?” frågade en röst kort.
”Jag är på väg”, svarade hon medan hon reste sig ur stolen.
Sorlet från dämpade konversationer och ljudet av fingrar som knappade på tangentbord mötte henne när hon kom ut ur konferensrummet. Hon gick ner för ståltrappan till mitten av golvet där staben hade sina arbetsplatser. Operationsofficerarna tillsammans med underrättelsefolket var ofta de som styrde hela förbandet. Ingenting de gjorde skedde oplanerat eller av en slump. Deras grupp av arbetsstationer utmärktes av en skylt som hängde från taket. Teamen runt omkring dem hade liknande skyltar med enkla siffror ovanför sina arbetsstationer.
Då Unni närmade sig såg hon att den underrättelseofficer som tjänstgjorde på nattpasset nickade mot team 2. Då de sett varningssignaler från de elektroniska larmen i systemet hade förbandet delats in i ansvarsområden för varje team som kallats in. Team 2, visste Unni, hade inriktat sig på de ekonomiska systemen.
Unni Forssberg och underrättelseofficeren sammanstrålade vid teamchefen.
”Vad har ni?” begärde hon. Natten hade varit fylld av arbete och hon hade inte sovit. Hon kände själv att hennes tålamod var begränsat.
”Vi började med att titta på angreppen mot betalsystemen, chefen. Det är egentligen inte så allvarligt som det låter. Bara en simpel belastningsattack som gör att systemen blir omöjliga att använda för brukaren. Det är därför som folks bankomatkort och betalstationer endast fungerar sporadiskt. Vilka det än är som ligger bakom så verkar de använda ett förberett botnet.”
Unni nickade. De unga förmågorna hade fått förklara begreppen de använde för henne när hon tog befälet över förbandet. Ett ”botnet” var ett virtuellt nätverk av kapade datorer runt om i världen där ett litet virus talade om när det var dags att börja sända information eller något annat mot ett specifikt nätverk. Den lilla prestandaminskningen i de smittade datorerna märktes oftast inte men belastningen för det utsatta nätverket som bombarderades med trafik kunde vara förödande. Inom den undre världen fanns det en särskild svart marknad för handel med botnet-smittade datorer, och för rätt prislapp kunde en aktör köpa ett vapensystem färdigt att användas.
”Vem är det som ligger bakom?”
”Svårt att säga då det är en distribuerad attack, men det är inte det viktiga. Titta här.” Genom några enkla tryckningar på sina monitorer tog kaptenen upp en nätverksskiss som en av operatörerna arbetade med. ”Det här är en grov skiss över de system som blir angripna av belastningsattacker. Nätverksstrukturen är egentligen mer komplicerad än så här men det spelar ingen roll, de röda prickarna indikerar att ett angrepp sker på det nätverket.” Unni tittade på skärmen. Det var en tredimensionell bild av det finansiella nätverket i Sverige. Bland etiketterna som fanns inlagda för att identifiera huvudnoder fanns flera av de större bankerna, börsen, finansinstituten och några statliga myndigheter. Hundratals röda blinkande punkter flimrade till och slocknade på huvudnoderna. Vissa servrar var så angripna att de försvinnande röda prickarna blev till ett ihållande sken. Det tredimensionella, virtuella slagfältet framför henne var helt ljudlöst. Det var omöjligt att föreställa sig de förödande effekter detta hade på människors liv.
En av de drabbade noderna, såg Unni, var hennes egen bank.
Inte undra på att jag inte kunde handla med betalkortet, tänkte hon.
”Varför är de här noderna inte attackerade?” Unni pekade på ett antal platser i nätverksstrukturen som helt saknade rödmarkerade angrepp.
”Ah.” Underrättelseofficeren sken upp. ”Det är precis det som är så konstigt. Flera av de mer kritiska målen är inte berörda av attacken, vilket fick oss att undra. Att ett nätverk kan få mindre belastning ligger i slumpen, ett botnet är som en hagelsvärm och några av målen får färre träffar. Men att helt låta bli att belasta ett nätverk gör man bara om man har en anledning.”
”Menar du att de vill bryta sig in i det?”
”Mer än så. De är redan inne.” Underrättelseofficeren nickade åt en av operatörerna som agerade spanare, och denne skickade upp sin arbetsstation till teamets stora bildskärm. Rader av kod rullade förbi. Den unge mannen nickade självbelåtet och tittade mot sin chef.
”För i helvete”, började Unni, nu uppenbart irriterad. ”Ni vet att jag inte läser det där som ni gör. Tala om för mig vad det är jag ser istället.” Hon gestikulerade mot raderna av programmeringskod som rullade förbi i hög hastighet.
”Förlåt, chefen.” Hennes underställde harklade sig. ”Men kontentan är att belastningsattackerna huvudsakligen är till för att irritera och avleda, och vi har ett konstaterat pågående intrång i flera andra system.”
”Vilket är det där?”
”Riksbanken, chefen.”
”Herre-gud”, andades Unni ut. ”Har Riksbanken upptäckt intrånget?”
”Nej, de har inte upptäckt något, då hade deras egen avdelning för IT-säkerhet agerat. Plus att vilka som än gör det här så är de väldigt, väldigt skickliga.”
”Går det att säga varifrån de här angreppen kommer?”
”Vi upptäckte det precis, men nu när vi vet var vi ska börja leta borde det inte vara några problem att följa spåret tillbaka och slå ut vem det än är.”
Unni skakade på huvudet. ”Vi har inget godkännande för offensiva operationer, inte än i alla fall. Dessutom är det inte ens ett angrepp på militära nätverk utan bara civila tjänster.”
Underrättelseofficeren harklade sig. ”Det är faktiskt den stora saken som stör mig, chefen. Vi har faktiskt sett en minskning av angrepp mot de militära nätverken sedan allt det här började. Som du sade tidigare så verkar de inte vara avsedda att ge någon fysisk effekt, bara skrämmas. Eller hur? De angriper vår vilja och inte vår förmåga.”
Unni nickade instämmande men hon förstod inte vart den yngre medarbetaren var på väg i sitt resonemang. ”Vart vill du komma?”
”Tänk om det här”, han pekade mot bilden med belastningsattacker, ”bara är vilseledning för att dölja något annat?” Han pekade mot den andra skärmen som visade det pågående intrånget i Riksbankens system.
”Om du har rätt borde vi vänta oss ett dolt angrepp mot något av våra militära system.”
Ingen sade något men samtliga av IT-stridsoperatörerna i teamet hade vänt sig mot Unni och nickade instämmande.
Unni funderade. I sig var det här inget konstigt. Intrångsförsök eller belastningsattacker skedde hela tiden, men de flesta var utförda av enskilda individer och dåligt organiserade. Att synkroniserade angrepp skedde mot flera system samtidigt var ovanligt. Att de dessutom var koordinerade till samma sekund som terroristerna stormade in på Rosenbad avgjorde frågan. Det kunde omöjligt vara en slump.
”Okej, nya order. Lämna det finansiella systemet för tillfället. Gör ett fullständigt genomsök av militära nätverk, börja med våra egna system, därefter övriga.” En av operatörerna räckte upp handen. ”Inklusive stödmyndigheter och departement”, svarade Unni på den outtalade frågan och operatören sänkte handen, nöjd med svaret.
”Och Riksbanken, chefen?”
”Det är en civil fråga. Skicka det vidare till polisens avdelning för IT-brottslighet, se till att använda en anonym router så att de inte kan spåra det tillbaka till oss.”
Operatörerna vid IT-stridsförbandets team 2 nickade innan de åter vände sig mot skärmarna och började arbeta.