HÖGKVARTERET, STOCKHOLM
”General, radarspaningen rapporterar två nya ytkontakter.”
Brigadgeneralen som var vakthavande operationsledare tittade upp mot skärmarna i ledningscentralen. Kontakterna var noterade i plottret bland den övriga aktiviteten på Östersjön. Beteckningen som personalen i radarspaningsflygplanet gett dem talade om för honom att det inte var kommersiella fartyg med transponder, det här var något annat.
Toppen, tänkte han. Förutom luftstriden där de ryska planen skjutits ner hade de kämpat febrilt för att få kontroll över ubåtsjakten. Men de hade misslyckats. Det sista han behövde just nu var oidentifierade övervattenskontakter, särskilt om de skulle svänga av mot svenskt territorialvatten. Men överbefälhavarens order, innan hon lämnat operationsledningen, hade varit tydlig. Förutom att fartygen skulle återgå till kaj skulle den luftburna radarspaningen och flygstridsledningen tas ner. Det var vansinne; förutom att vara bakbundna att handla skulle de även bli döva och blinda. Till och med den nya beredskapsroten som startat för att avlösa den som varit i luftstrid norr om Stockholm hade återkallats. De hade förvisso de fasta anläggningarna för radarspaning och luftvärn längs kusten och på Fårö, men de var obetydliga i jämförelse med fartygen och de luftburna plattformarna som tillät dem att se vad som hände ända bort över Baltikum och västra Ryssland.
”Tack, det är bra. Notera men ingen åtgärd.” Svaret var formellt.
För en sekund övervägde han att lyfta luren och ringa överbefälhavaren, försöka övertala henne att låta honom hålla uppe sensorerna en stund till för att hålla kvar lägesbilden. Men han visste att det inte skulle vara någon idé. Han förstod att valet inte var hennes, även om hon aldrig skulle visa det öppet.
”General, vi har flygvapnets StriC. De söker bekräftelse på att ta ner Oraklet, de har gott om flygtid kvar.” Den yngre officer som stod i kontakt med flygvapnets underjordiska stridsledningscentral norr om Stockholm såg vädjande på honom. ”De understryker att vi kommer att förlora möjlighet till samlad lägesbild över östra Östersjön.”
Oraklet var anropssignalen för den luftburna radarspaningen.
”Prioritet just nu är de-eskalering. Gör det bara”, bekräftade brigadgeneralen vänd mot den yngre officeren. Han hoppades att hans röst ingav mer förtroende än vad han själv kände.
Han såg tyst på de två nya radarkontakterna som färdades över vattenytan någonstans där ute. De rörde sig i hög hastighet i tät formation, noterade han, vilket uteslöt att det handlade om vanliga fartyg.
Plötsligt försvann de. Radarbilden var borta. Östersjön blev svart på den stora kartan.
Brigadgeneralen satte sig tillrätta i sin stol. För första gången på flera dygn kunde han inte göra någonting.
Försvarsmaktens operationsledning var nu nästan blinda och döva.
ÖSTERSJÖN
Höghastighetsbåtarna körde i tät formation, bara meter mellan varandra, i de grunda vågorna. Vitt skum vispades upp i deras kölvatten.
Varje båt var lastad med svartklädda figurer. De satt säkert fastspända på de öppna stolarna, ständigt kämpande när båtskroven slog våldsamt mot vågorna i den höga hastigheten. Männen höll sig hårt fast i bågar av metall.
I horisonten tornade de nya oljeplattformarna upp sig, även på avstånd var de gigantiska konstruktionerna mäktiga. De långa förbränningstornen sträckte sig högt mot den blå himlen. Om plattformen varit operativ hade en högröd låga från överflödiga förbränningsgaser brunnit från dess topp.
Bredvid föraren på den främsta båten stod en man och betraktade radarskärmen från den minimala radarn i fören. Det var en enkel radar utan högre upplösning eller räckvidd, men det räckte för att visa ett tomt hav. Precis som de hade blivit lovade. Havet låg öde. Luftrummet tomt ovanför.
I den höga hastigheten närmade de sig den första plattformen. Atle var den första plattformen som börjat byggas och den första som skulle tas i bruk. Dess systerplattform var några månader efter i konstruktionen.
När de närmade sig plattformen saktades hastigheten något. De svartklädda männen gjorde en sista kontroll av sina vapen och riktade sin fulla uppmärksamhet framåt. Plattformens hamn var en flytande struktur som var förbunden med plattformen via en flexibel landgång som ledde till en stålstruktur på utsidan av de massiva stödbenen. Därifrån gick trapphus och hiss upp till plattformens däck.
Pontonbryggan var tom. Precis som de hade blivit informerade om. Båtarna som var planerade att hämta personalen och pressuppbådet som bevakat gårdagens besök skulle inte anlända ännu på några timmar.
När båtarna närmade sig dockan slogs motorerna ifrån. Det öronbedövande vrålet från vattenjetmotorerna reducerades till ett betydligt tystare tomgångsljud. Snart slogs motorerna av helt och ersattes av det lugna ljudet av vågor som slog mot bryggan.
När båtens för tog i kajen hade den förste svartklädde mannen redan hoppat upp. Fler följde efter honom. De rörde sig snabbt och målmedvetet upp längs strukturen. Efter att ha memorerat planritningarna visste de exakt vart de skulle.
Inom mindre än en minut hade de nått toppen av metalltrappan och kommit upp på plattformens massiva huvuddäck.
Det plötsliga ljudet av skottlossning bröt tystnaden.
LINKÖPING
”Kan du inte slå av den där? Han kommer ju snart.”
Victoria Maxander ignorerade sin sambos begäran från köket och stannade kvar framför teven. Hon hade för länge sedan vant sig vid den dåliga bildkvalitén och fortsatte att följa nyheterna i alla fall.
”IT-Terrorism” var skrivet med stora bokstäver i underkant av skärmen. En rullande textremsa uppdaterade löpande vad som hände runt om i landet. Intervjuer med människor som inte kunnat komma åt sina pengar, och som inte hade något sätt att klara sig utan dem. Själva hade de haft allt de behövt hemma, och lugnt stannat inomhus. Hon hade ringt jobbet men fått svaret att hon skulle stanna hemma och hålla sig nära en telefon.
”Jag frågade om du inte kan slå av det där? Han kommer ju snart.” Hennes fästman tittade in från köket. ”Kan du inte hjälpa mig i köket istället?”
”Älskling, du behöver ingen hjälp i köket, särskilt inte av mig.” Hon log mot honom. Det var han som var den duktigare av dem på att laga mat.
”Jag vill bara att det ska vara bra när din storebror kommer. Jag har ju aldrig träffat någon i din familj tidigare.”
Hon reste sig och gick mot honom, omfamnade honom kärleksfullt. ”Oroa dig inte för det, min storebror kommer att älska dig.”
”Jag är bara nervös. Vi har ju varit tillsammans i mer än ett år nu och jag har aldrig ens träffat någon i din familj.”
”Det finns ingen annan i min familj, Fredrik är den enda som finns. Så du behöver inte vara orolig för att bli utfrågad av en hel folkmassa.”
”Nej, det räcker med en amiral.”
Victoria grimaserade. ”Älskling, Fredrik är överste. Det är flottan som har amiraler, så det skulle jag nog inte kalla honom. Det är nog faktiskt bäst om du inte pratar om något militärt alls.”
”Det kommer inte att vara något problem”, muttrade han. ”Jag kan ju ingenting om det.”
Victoria skrattade. ”Älskling. Var bara dig själv.”
Hon kände värmen i hans omfamning, kände närheten och tryggheten. En känsla hon inte upplevt så länge hon kunde minnas, kanske aldrig.
Hon hade inget minne av sina föräldrar, hon var för ung när det hände. Hennes enda riktigt starka minne av dem var när de låg på britsarna. Det rostfria stålet gjorde att rummet kändes ännu kallare, hon rös fortfarande när hon mindes händelsen. Mitt i all sorg hade hennes storebror tagit henne i sin famn. I värmen av omfamningen hade han viskat till henne att allt skulle bli bra. Viskat att han aldrig skulle lämna henne. Och från den stunden hade hon känt sig trygg i förvissningen om att han alltid skulle vaka över henne.
Hela sitt vuxna liv hade hon haft en integritet stark som en sköld. Släppte hon inte in någon riskerade hon inte att bli sårad. Men med fästmannen hade det varit annorlunda. Redan från första början hade det varit som om han kunnat se rakt igenom henne. Fast inte på ett dåligt sätt. Från första gången han höll om henne hade hon känt den underliga känslan av att vara helt utlämnad till någon och samtidigt känna sig helt trygg. Hon hade om möjligt känt sig ännu tryggare än när hennes storebror omfamnat henne på bårhuset när hon var barn.
”Vad jobbar Fredrik med egentligen? I försvaret menar jag.”
Victoria kände hur hon stelnade till. Med ens var hon på sin vakt. Inte av rädsla utan av skam. Hon ville inte ljuga för honom och märkte att hon ofrivilligt höll andan.
”Han är chef över en massa människor och svarar i telefon och mailar.” Hon skrattade för att skämta bort frågan. Han tittade på henne på ett sätt hon aldrig tidigare upplevt, och för en sekund befarade hon att han skulle se sanningen. Se hennes lögn. Inom henne rullade en inre film över hur han stötte henne ifrån sig, lämnade henne och bara gick. Men han stod kvar och höll om henne. Hon borde berätta för honom. Hon ville berätta för honom. Det hade hon aldrig tidigare känt. Det hade funnits män före honom, men aldrig någon som hon släppt in på livet. Hon hade aldrig tidigare velat ha någon så nära sig. Inte förrän nu.
”Är han också en sån där manisk multisportare som du?”
Hon skrattade, den här gången ärligt och spontant. ”Nej, nej”, svarade hon. ”Han är mycket värre. Börjar du prata träning med honom så är ni vänner för livet.”
Han suckade teatraliskt och grimaserade. Victoria visste att hon inte skulle kunna tvinga honom till ett löparspår ens under pistolhot. Men det gjorde henne ingenting. Det var i själva verket det som var så skönt. Han brydde sig inte om hennes jobb eller vad hon gjorde, och när han inte försökte definiera sig själv efter samma måttstock som hon gjorde hade han aldrig heller känt sig hotad av henne. Ett problem som varit alltför uppenbart i tidigare relationer.
Alla brukade säga att det var så lätt att träffa någon på jobbet, och som kvinna hade oddsen varit till hennes fördel. Men hennes upplevelser var precis det motsatta. Hon var flygförare och flög helikoptrar, av någon anledning hade många män ett problem med det. När de såg henne som en konkurrent kunde de inte se henne som en jämlik partner. Hon hade varit frustrerad över det så många gånger.
Men hennes fästman hade aldrig varit hotad av vad hon gjorde på jobbet för han brydde sig ärligt talat inte om det. Han såg att det gjorde henne lycklig, men lade ingen egen värdering i det. Han älskade henne för den hon var, inte för vad hon gjorde. Hans förståelse hade gjort det så enkelt för henne att inte berätta vad hon egentligen gjorde på dagarna.
Hon lutade sig framåt och kysste honom kärleksfullt.
Något i nyhetsrapporteringen fångade hennes uppmärksamhet. Bilden hade ändrats från den vanliga nyhetsstudion med bilder på datorer eller bankomater. Den här gången visade de bilder på oljeplattformarna.
Hon frigjorde sig från hans omfamning och gick fram för att höja volymen. Han stod kvar, både förvånad och handfallen över den plötsliga vändningen.
”… bekräftat att en ny terroristaktion inträffat, den här gången på oljeplattformarna i Östersjön. Det här är det andra allvarliga attentatet som inträffar på kort tid, och kopplingar till terroristangreppet mot Rosenbad kan inte uteslutas. Regeringskansliet har ännu inte kommenterat händelsen och med statsminister Carl Eriksson borta från landet har kritiska röster höjts om den kvarvarande statsledningen har tillräcklig förmåga att hantera den eskalerande situationen. Vi ska snart höra mer från vårt nyhetsteam som, tro det eller ej, hålls fångna som gisslan på plattformen men tillåts sända detta inslag med terroristernas tillstånd. Vi går nu till …”
Bilden växlade till en skakig, handhållen kamera. I bakgrunden syntes de gråmålade stålbalkarna på den gigantiska plattformen. Människor satt på ståldurken med händerna på huvudet. Bland dem fanns maskerade män med vapen.
Kommentatorns röst försvann bort som i dimma. Victoria noterade att hennes fästman ställde en fråga till henne, men hon hörde inte vad han sade. Hennes blick var fokuserad på skärmen. Vana ögon sökte efter information. Noterade saker som ingen annan skulle se. Människorna befann sig utanför den stora boendestrukturen, förmodligen på helikopterplattan. Hon såg inga lufthinder. Inga vajrar, ledningar eller något annat som hindrade passage från luften. Männen såg ut att vara beväpnade med automatvapen men hon såg inga understödsvapen och viktigast av allt: inga luftvärnsvapen.
Hon sprang ut i hallen. Ryggsäcken stod redo på en pall, tjänstetelefonen låg på bänkskivan bredvid. Proceduren vid beredskap var att alltid rapportera in via telefon om något av betydelse hände. Deras vakthavande skulle säkert ge henne order att komma in. Hon sträckte sig efter ryggsäcken och öppnade den. Handen kände direkt den välbekanta formen av kolven på pistolen som satt i sitt särskilda innerfack. Snabbt stängde hon dragkedjan och sträckte sig efter telefonen på bänken.
”Victoria!” Hon hoppade till och tittade upp, förvånad över att mannen hon älskade höjt rösten. ”Vad är det med dig? Vi måste göra klart här, din storebror kommer ju snart.” Hennes fästman tittade frågande på henne.
Hon visste inte hur hon skulle börja. Hon visste inte heller hur hon skulle avsluta samtalet.
”Älskling, jag vet inte hur jag ska säga det här, men min storebror kommer inte att kunna komma idag. Och jag måste också åka in till jobbet.”
Hon sträckte sig efter sin tjänstetelefon för att rapportera in.
Den ringde innan hon hunnit slutföra rörelsen.
REGERINGSKANSLIET
ROSENBAD, STOCKHOLM
Texten på arbetsplattans display var så enkel, så efterlängtad, men ändå så overklig.
<Var beredd på att leda, din tid är snart här. Avvakta tills du får klartecken. Observera och rapportera alla förehavanden från statsledningen omedelbart.>
Det var allt, två enkla textrader utan avsändare. När hon försökte söka bakåt i mailprogrammet, som regeringens IT-säkerhetsexperter visat henne, kom hon till samma anonyma server som tidigare. Där stannade spåren. Men hon var inte förvånad, hennes allierade var proffs. Det hade de bevisat flera gånger tidigare, och det gladde henne att inte behöva arbeta med amatörer.
Tanken fick henne att titta mot Adrian Hökberg som hade positionerat sig med de övriga tjänstemännen längs rummets vägg. Han hade också varit en amatör när han börjat arbeta för henne, men han hade lärt sig snabbt på många sätt. Han stod medvetet upp när de andra satt ner. Hon var inte en känslomässig person, men hon hade tillåtit sig ett svagt leende av tillfredsställelse tidigare under dagen. Han hade inte kunnat dölja smärtan när han försökt sätta sig ner. Några korta stunder för att ventilera den uppdämda stressen hade varit väl investerad tid och precis vad hon behövt. Deras aktiviteter i övernattningslägenheten hade gjort henne harmonisk och fokuserad, som alltid. Återigen var det hon som hade total kontroll.
Min tid är äntligen kommen, tänkte hon förnöjt. Det kändes så nära att hon nästan kunde ta på det. Hon lutade sig tillbaka i stolen, situationen krävde att hon var närvarande men även att hon inte agerade. Olov Wallin skulle få gräva sin egen grav. När hon betraktade justitieministern insåg hon precis hur patetisk mannen egentligen var. Han hade inte vad som krävdes för att leda ett land.
De hade återsamlats i regeringens mötesrum. De var något färre den här gången. Johanna och de övriga militärerna hade tack och lov för länge sedan gjort reträtt och dragit sig tillbaka till det nya stora militärhögkvarteret på berget bredvid universitetet norr om staden. Endast några få individer ur den vanliga betjäningspersonalen fanns kvar.
Karin Bosdotter lutade sig tillbaka i sin stol. Vaksamt observerade hon vad som var på väg att hända.
Förtvivlan var uppenbar i det stora mötesrummet och nära att övergå i panik. Innebörden av vad som var på väg att hända hade inte blivit klar för många av dem.
”Terror på Östersjön”, sade en av rubrikerna på monitorerna. Flera andra av de kommersiella kanalerna hade liknande texter. Bildupptagningarna verkade komma från någon av oljeplattformarna.
”Hur lyckas de med det där?” Olov Wallin pekade förvånat mot nyhetssändningarna.
”Det är förmodligen nyhetsteamen själva som sänder via sina satellitlänkar. Halva nyhetssverige finns kvar på de där plattformarna efter PR-grejen.” Ingen verkade bry sig om Sverker Martinssons beskrivning av studiebesöket.
”De kräver att få tala med någon i statsledningen.” En av poliserna hade en telefon tryckt mot örat.
”Hur kom de fram hit egentligen?” Rikspolischefen var överraskad.
”De ringer inte hit”, svarade polisen. ”Samtalet är redo att kopplas vidare från kommunikationscentralen, det är dem jag har i luren. Jag vet inte hur de kom i kontakt med dem, men det är inte svårt. De kan ha ringt 112 och blivit kopplade.”
Flera upprörda röster hördes i rummet men Sverker Martinsson tecknade åt dem att dämpa sig.
”Okej, koppla in videosamtalet, men slå inte på bild eller ljud från vår sida.”
Hela rummet drog efter andan när en videolänk öppnades på en av de väggfasta skärmarna. Tre män satt bundna på stolarna framför en maskerad man. Han var svartklädd och bar mörka solglasögon. Ett tygstycke dolde ansiktet. Över näsan och munnen tecknade det en konstig form som fick honom att se omänsklig ut.
Männen på stolarna visade tydliga tecken på att ha blivit misshandlade.
”Känner någon igen vilka de är?” Olov Wallin ställde frågan till hela lokalen. En av assistenterna svarade direkt.
”Den första är chefsingenjören. Den andra är Erki Salo från Helsingfors universitet och den siste är Sten Mossberg från KTH. De är båda miljöforskare, det är de som tagit fram lösningen att borra olja med högenergiteknologi.”
”Vad gör vi?” Olov tittade mot Rikspolischefen.
”Du kan inte tala med dem, det fyller inget syfte. Vi måste få bättre underlag innan vi kan besluta hur vi ska hantera detta.”
”Och hur gör vi det?”
”En av våra förhandlare talar med dem.”
”Varifrån? Härifrån?”
”Nej, en av de som har beredskap i polishuset.”
”Okej, okej. Gör det.” Olov Wallin nickade gillande.
Sverker Martinsson nickade i sin tur till polisen vid sambandsutrustningen som talade in något ohörbart tillbaka till rikskommunikationscentralen.
”Hej, jag heter Daniel och är polis.” Den lugna manliga rösten från polishuset några kilometer bort kunde tydligt höras över högtalaren.
”Ni har en minut att låta mig tala med någon i statsledningen. Underlåtenhet att göra det kommer att få konsekvenser. Förstår du?”
När den maskerade mannen talade blev det uppenbart för alla i rummet varför tygstycket som svepts runt ansiktet såg bulkigt ut över munnen och näsan. Rösten som kom genom högtalaren var förställd, den lät ihålig och mekanisk, och avslöjade inga känsloyttringar.
”Du kan väl berätta för mig. Vad är det du skulle vilja säga till dem?” Förhandlarens röst var lika lugn och förtroendeingivande som tidigare.
Han försökte skapa ett band med den maskerade mannen. Men istället för att svara höjde den maskerade mannen sin pistol mot chefsingenjörens nacke och tryckte av. Skrik och upprörda röster hördes både i regeringens samtalsrum och i rikskommunikationscentralen där polisförhandlaren fanns. Chefsingenjörens kropp slungades framåt av anslaget från kulan men hindrades av de svarta plastbanden som höll kroppen fast mot stolen. Högrött blod rann ut i mannens mungipor genom munkaveln innan huvudet föll framåt.
”Ni har en minut på er att lämna över detta samtal till någon inom statsledningen. Förstår ni?”
”Det där var onödigt. Jag hör absolut vad du säger och …”
”Jag frågade inte om du hörde vad jag sade. Jag frågade om du har förstått?”
Det hördes att förhandlaren tvekade innan han svarade. ”Ja, jag förstår. Men …”
”Femtio sekunder.” Den mekaniska rösten avbröt honom och den maskerade mannen riktade om pistolen mot professorn på stolen framför honom. Denna gång hördes inget svar från förhandlaren i polisens ledningscentral.
”Herregud, vad ska vi göra?”
Karin Bosdotter studerade Olov Wallins reaktion på det nya hotet. Han blev verkligen påverkad. Det var hans stora svaghet, precis som statsministern. De hade inte mage för de svåra besluten. Allt blev så klart för henne när hon såg honom vackla under pressen.
”Fyrtio sekunder.”
Sverker Martinsson såg trevande ut, även han var uppenbarligen ställd av situationen.
”Okej, vi måste prata med dem. De har ju hur många människor som helst där ute. Vi måste få veta vad de vill. Eller hur?” Han vände sig om och sökte bekräftelse från de tysta betraktarna runt omkring. ”Eller hur? Eller hur?” repeterade han med ökande tonläge.
Högljudda diskussioner uppstod runt omkring i det stora mötesrummet.
Han håller på att förlora kontrollen, tänkte Karin Bosdotter återigen då hon såg Olov Wallins misslyckade försök att mana mötesrummet till ordning.
”Trettio sekunder.” Den mekaniska rösten lät kuslig, omänsklig. Terroristen på skärmen pressade pistolmynningen mot gisslan som i panik försökte skrika genom sin munkavle. Skriket lät som ett dämpat ylande.
”Det måste finnas något ni kan göra”, ropade Olov Wallin till poliserna i andra änden av rummet.
”De pratar inte med oss, det finns inget vi kan göra.”
”Tjugo sekunder.”
Sverker Martinsson harklade sig och nickade, som om han hade bestämt sig. ”Okej, jag pratar med dem.” Han visade med en gest mot poliserna och teknikerna att koppla in honom. Under en kort stund verkade de ha problem att hitta rätt bland sin utrustning innan de slutligen gav tummen upp och pekade mot en av videokonferenskamerorna med en lysande röd diod.
”Tio se…”
”Det här är rikspolischef Sverker Martinsson, vem är det jag pratar med?” Den storväxte rikspolischefen sträckte på sig. Hans kroppshållning var fast.
Terroristen på bilden stannade upp. ”Jag begärde att få tala med någon ur statsledningen.”
”Det är mycket man vill i livet, men nu har du mig som lyssnar.”
”Ni har fem sekunder.”
”Vänta nu, grabben.”
”Fyra. Tre.” Terroristen tryckte pistolens mynning ännu hårdare mot sin gisslan.
”Vänta.” Olov Wallins rop fick alla i rummet att tystna. Han reste sig och tog Sverker Martinssons plats framför kameran. ”Det här är Olov Wallin, jag är justitieminister och vice statsminister. Vad är det ni vill?”
”Ni gjorde ett klokt val, Olov Wallin. Här är våra krav.”
Ett dämpat sorl uppstod i salen, flera personer sträckte sig efter anteckningsblock och digitala arbetsplattor.
”Gruppen Ofeg har nu full kontroll över de nordiska ländernas stora symbol för kapitalism och miljöförstöring. Alltför länge har nationerna runt Östersjön missbrukat det sköra ekosystemet och är ansvariga för en obeskrivlig miljöförstöring i kommersialismens namn. Den svenska statsledningen har alltför länge gått i de stora bolagens ledband och förblindats av sin hunger efter profit. Parallellt med detta har de tillåtit det militärindustriella komplexet att styra sina handlingar och lust för global dominans. De kommer nu att ställas ansvariga för militariseringen som skett i deras länder. De kommer att uppfylla dessa krav.”
Karin Bosdotter förstod först inte varför de pratade om Olov och regeringen som tredje person förrän en polis pekade mot bildskärmarna. Samma sändning var synlig på flera nyhetskanaler med nyhetsankare och kanalernas logo infälld i bilden. Terroristerna talade inte bara till regeringen, de talade till allmänheten.
”Samtliga nordiska länder ska offentligt förbjuda alla former av oljeborrning eller annan form av utvinning av fossila bränslen från någon del av Östersjön. Den demilitariserade zon som länge funnits för Åland mellan Sverige och Finland ska omedelbart utökas att omfatta även Öland, Gotland och Bornholm och ska freda dem från alla former av exploatering, militär, ekonomisk eller annan.
För sitt förrädiska försök att driva nationen i en katastrofal profit-union ska den svenska regeringen avgå och riksdagens talman ska omedelbart utlysa nyval. Folket ska åter få makten över landet. Vid detta val får endast individer som aldrig tidigare innehaft ett politiskt ämbete kandidera. Sverige ska få en start utan den korruption och maktfullkomlighet som så länge härjat i dess korrumperade statsledning.
Vi har 154 personer i gisslan. Underlåtenhet att uppfylla våra krav eller några försök att återta plattformarna kommer att påverka deras säkerhet. Ni ska omedelbart vidta åtgärder för att uppfylla de krav vi har ställt. För gisslans skull är det bäst att ni vid vårt nästa samtal kan redovisa en plan för hur ni ska uppnå dem.”
Bilden frös för en sekund innan den slocknade och ersattes av en testbild.
Regeringens underjordiska sammanträdesrum föll i tystnad. Karin Bosdotter kunde nästan se hur medarbetarnas blickar letade över rummet efter någon som kunde leda dem ut ur den katastrof som precis inträffat. Men ingen steg fram.
Karin Bosdotter lutade sig tillbaka i den högryggade stolen. Hon skulle stiga fram, men inte ännu. Hennes allierade patrioter hade rått henne att vara lugn och invänta det rätta tillfället.
Hennes tid skulle komma.
ZAOSTROVYE, KALININGRAD
”Det har skett ett terroristangrepp mot oljeplattformarna.” Mikail Jakobsson viskade nyheten till statsministern. Först trodde han att regeringschefen inte hört vad han sagt, för han fortsatte att titta rakt fram över konferensrummets massiva bord. Men snart höll statsministern upp handen mot sina ryska motparter som omedelbart tystnade.
Han vände sig mot Mikail. ”Terroristangrepp?”
”Ja, det är informationen jag har fått.”
”Vad betyder det?”
”Det betyder att de har tagit över de båda plattformarna.”
”Tagit över?”
”De kontrollerar dem.”
”Herregud.” Hans röst ökade successivt. ”De där plattformarna betyder allt. Allt! ”
”Det här är två terroristangrepp på två dagar. Vad det än är som händer måste vi nu räkna med att våra säkerhetsrutiner är röjda. Jag vill ha tillbaka dig och statssekreteraren till regeringsplanet och återvända till Stockholm snarast.” Mikail hade gjort samma begäran till statsministern efter nerskjutningen av de ryska stridsflygplanen. Den gången hade statsministern vägrat. Ju högre spänning mellan länderna desto viktigare var det för honom att fortsätta de diplomatiska samtalen. Tyvärr var förhållandet det omvända för säkerhetspersonalen.
Statsministerns frustration var uppenbar. Mikail hade inte följt diskussionerna runt bordet närmare men hade uppfattat att de kommit närmare en överenskommelse. Ett ekonomiskt samarbetsavtal mellan ryska och nordiska företag var avgörande för oljeproduktionen i Östersjön, men det skulle vara meningslöst om det inte fanns några oljeplattformar kvar.
”Vi åker tillbaka till Stockholm. Gör allt du behöver.” Statsministern nickade åt sin statssekreterare som omedelbart slog ihop sin mapp och lämnade rummet.
”Uppfattat”, kvitterade Mikail och tecknade åt två av livvakterna bredvid honom. De visste vad de skulle göra och följde efter statssekreteraren ut genom de dubbla dörrarna i riktning mot fordonen.
”Mina herrar”, började statsministern mot de övriga runt konferensbordet. ”Vi måste tyvärr avsluta detta möte tidigare än beräknat. Min närvaro behövs i Stockholm. De framsteg vi nått är mycket glädjande och jag föreslår att vi fortsätter …”
”Vi fortsätter nu”, kommenterade Sergej Rodionov på accentuerad men felfri svenska.
Rummet blev tyst. Tolkarna gapade av förvåning. Statsministern betraktade den ryske oligarken under tystnad.
Mikail log svagt då hans tidigare misstanke bekräftades.
Ryssjäveln pratar svenska, jag visste det.
Statsministern fann sig i situationen och reste sig i sin fulla längd, knäppte nogsamt kavajen. Han tog till orda igen men riktade inte längre någon uppmärksamhet mot tolken.
”Som jag sa så kommer vi nu att återvända till Stockholm. De här förhandlingarna är viktiga och jag ser fram emot att återuppta dem, när jag finner det lämpligt.”
Utan att vänta på svar vände statsministern och gick ut från rummet. Mikail föll direkt in snett vänster bakom sin skyddsperson. Statsministerns steg var bestämda ut genom den exklusiva villan. Det var mindre än en halvtimme till flygplatsen och flygvapenpiloterna i regeringsplanet behövde mindre tid än så för att förbereda starten. De skulle snart vara i luften.
”Tvåan, vi är på väg ut”, meddelade han i radions mikrofon som var gömd i kavajslaget.
Inget svar.
”Tvåan, vi är på väg ut.” Hans ställföreträdare svarade fortfarande inte. ”Ettan, vem har kontakt med tvåan?”
Den digitala radions kanal var tyst.
Klick-klick-klick-klick-klick-klick-klick.
De upprepade klicken från den sändande stationen fortsatte även efter att Mikails vakenhet nått den högsta nivån.
Upprepade klick – det fanns ett hot någonstans längre fram och vad det än var kunde inte livvakten med radion säga det högt.
I en flytande rörelse greppade Mikail den förvånade statsministern om axeln och drog sig förbi samtidigt som den andra handen drog pistolen ur bälteshölstret. Den andra livvakten bredvid Mikail drog fram den kompakta kulsprutepistol som hängt i slinga under kavajen.
”Vad är det?” Statsministern var förvirrad.
Ett ensamt skott ekade ut, och följdes direkt av ljudet av automateld. Det kom i riktning mot innergården och deras fordon.
”Skottlossning, vit sida”, anmälde Mikail i radions mikrofon, osäker på om någon hörde honom. De ökade takten och han småsprang nu med statsministern i ett säkert grepp. Pistolen var riktad framåt, ögonen vaksamma på alla hot. Inom personskydd hade han alltid fått lära sig att föra skyddspersonen bort från potentiella faror, men nu hade han inget val. Deras enda möjlighet till evakuering fanns vid fordonen.
”Vi fortsätter framåt”, kommenderade han livvakten bredvid som nickade bekräftande utan att släppa sin observation utåt. Deras framryckning övergick i en språngmarsch framåt genom villans exklusiva salar.
”Tvåan, lägesrapport.” Fortfarande inget svar. De fortsatte ut mot den stora entréhallen. Statsministerns andhämtning var ansträngd.
Ett ljud från den stora porten fick Mikail att stanna till. Med den vänstra handen tryckte han ner statsministern bakom sig, tätt intill den melerade stenväggen, och gick själv ner på knä, pistolen riktad framåt. Den andre livvakten ställde sig bakom dem, men riktade sin uppmärksamhet bakåt.
Rop hördes utanför på ryska, upprörda röster och kommandon blandades med kängor mot stenläggning.
Tre ryska soldater kom inspringande genom de öppna dörrarna, vapnen redo framför sig. De bar stridsutrustning och de ljusblå baskrarna från fallskärmstrupperna. Blårandiga undertröjor – Telnyashkas – syntes under deras kamouflagejackor.
”Oktober.” Mikail ropade det förbestämda kodordet till soldaterna. Han gav dem en halv sekund att svara men visste redan att ingen av dem skulle ge rätt svar. När den förste av dem började vrida om sitt vapen mot deras position sköt han dem alla tre. Timmarna av träning på pistolskyttebanan gjorde att hans muskelminne arbetade automatiskt. Han sköt på instinkt, utan någon medveten tanke, och träffade direkt.
”Bakåt”, vrålade han. Han drog upp den chockade statsministern från golvet. Den kraftige regeringschefen protesterade men den militäre livvaktens hantering lämnade ingen öppning. Statsministern drogs bestämt tillbaka längs den väg de kommit. Bakom sig hörde han automateld och hur kulor slog in i de stora, dubbla entrédörrarna inne i den stora hallen. Men det låg redan bakom dem. Deras enda fokus var att ta sig till den sekundära evakueringspunkten.
”Ettan, vit sida blockerad, går mot utgång på grön sida.” Det fanns en andra utgång med tillgång till fordonen. Genom den stora salen fortsatte de in mot höger för att komma ut i den av flyglarna där köket och de andra tjänsteutrymmena fanns. Gruppen sprang ut genom serviceingången.
Två civilklädda vakter kom springande från det andra hållet och mötte dem i korridoren. De stannade upp av förvåning när de såg de svenska militärpoliserna.
”Oktober”, ropade Mikail på nytt med pistolen riktad mot den närmaste.
Ingen av dem svarade.
Han sköt två skott mot den förste av vakterna. Det skarpa ljudet av skottlossning ekade mellan väggarna när mannen föll ihop. Den andre vakten kastade sig mot Mikails vapenhand och tryckte pistolen neråt. Mikail sparkade hårt mot ryssens skrev och kände hur han träffade. Den ryske vakten grymtade till och gick ner på ett knä av smärtan men höll kvar runt pistolen. Mikail Jakobsson släppte statsministern med sin vänstra hand. Han hittade ryssens huvud i det låsta läget och följde det framåt tills han fann vad han sökte. Hans hand greppade ovanifrån, och med full kraft tryckte han in fingrarna i ryssens ögon innan han drog huvudet kraftigt bakåt. Den ryske vakten släppte direkt pistolen och skrek rakt ut av smärta.
Hans skrik tystnade då Mikail med mynningen direkt mot ryssens kropp utan att tveka sköt honom med två skott.
En sekunds tystnad spred sig i rummet. Statsministerns tunga andhämtning var det enda som hördes medan Mikail bytte till ett fullt magasin i pistolen.
”Kontakt”, anmälde livvakten bakom dem. Han sköt upprepade skurar med kulsprutepistolen i riktning mot ingången. ”Det kommer fler nu, väldigt många fler.” Slamret av kängor mot stengolv och ropet av militära kommandon som skreks ut bekräftade att de var tvungna att röra på sig.
Mikail tog fart igen och sprang in i det stora köket. Kockar och kökspersonal skrek till då de såg dem komma men han brydde sig inte om dem. Hans ögon letade bara efter två saker: utgången mot lastbryggan och fler potentiella hot.
”Prilech. Ligg ner.” Han upprepade det ryska kommandot på svenska. Men ingen verkade missförstå vad han menade och kökspersonalen kröp snabbt ihop på golvet.
Han var halvvägs genom köket då sidoutgången öppnades och fler ryska soldater var på väg in.
Helvete, hann han tänka innan världen framför honom exploderade av eldgivning.
Han tryckte statsministern bakåt och sköt samtidigt som han backade så snabbt han kunde. Den andre livvakten växlade mot det nya hotet och hans eldunderstöd gav dem precis det andrum de behövde för att kasta sig tillbaka in i servicekorridoren.
Vart nu? Både den primära och den sekundära evakueringsvägen var blockerade. Han visste inte exakt hur många soldater det fanns runt villan men han visste att de var fler än han. Förutom att han befann sig i Ryssland utan möjlighet att ta sig därifrån.
”Följ mig.” Hans röst var mer bestämd än han kände sig, och de följde honom längs korridoren. Han kände på den första dörren de kom till. Den var låst. Han hade inte tid att dyrka upp låset utan sköt bort det.
De kom in i ett spartanskt arbetsrum med flera skrivbord. Mikail gissade att det var kontoret för tjänstepersonalen.
”Blockera ingången.” Den andre livvakten lydde hans order och tryckte upp ett av skrivborden mot den sönderskjutna dörren. Sedan började han välta skrivbord för att ge dem skydd.
Mikail tryckte ner statsministern i ett hörn, skyddat av ett antal större arkivskåp.
”Vad är det som händer?” Statsministern var lugnare nu, samlad och skärpt.
”Jag vet inte, de ryska säkerhetsstyrkorna har vänt sig emot oss. Vi kan inte ta oss härifrån.”
”Men kan det inte vara ett missförstånd?”
”Nej, de svarade inte rätt på kodordet. Jag gav dem flera chanser. De tänker inte låta oss lämna byggnaden.”
”Var det för att jag reste mig och gick iväg från förhandlingsbordet?”
”Jag vet inte, men jag tror inte det. Det här kom de inte på just nu. De visste var jag har min detalj och var våra utryckningsvägar är. Det här var planerat.”
Ingen av dem sade något på en stund.
”Jag har fattat mitt beslut”, sade statsministern slutligen. ”Vi lägger ner vapnen och återgår till förhandlingsbordet. Det måste finnas ett sätt att lösa det här.”
”Inte en chans, mitt jobb är att garantera din säkerhet och det är inte ett alternativ.”
”Lyssna nu, unge man, jag ger dig en order.”
”Med all respekt, det är inte upp till dig. Det här är det enda tillfället i hela din ämbetskarriär när du inte får bestämma. Vid ett attentat lyder du livvaktens order. Punkt slut. Har du din transponder?”
”Va?”
”Din transponder, visa mig den.” Det var ingen fråga utan ett kommando som inte gav något utrymme för förhandling.
Statsministern tog ur kavajens ficka fram den svarta dosan som satt ihop med hans nycklar. Mikail Jakobsson tog med några snabba handgrepp ut en svart del ur den större dosan.
”Det här är en nödsändare som har en GPS-markör, jag har precis aktiverat den. Den kommer att sända aktivt så länge batteriet räcker. Räddningspersonalen kommer använda den för att hitta dig. Svälj den.”
”Vilken räddningspersonal?”
Ljudet av skottlossning utanför fick dem att hoppa till. Den andre livvakten sköt lugnt mot dörren med välriktade enkelskott.
”Svälj den.” Mikail tryckte handgripligen in den i statsministerns mun och tryckte igen hakan. Statsministern försökte svälja men misslyckades.
Tiden var på väg att rinna ut. Mikail höll för statsministerns mun och slog ett bestämt slag mot hans mellangärde. Den storväxte mannen frustade till av det hårda slaget men då han drog efter andan igen följde den lilla plastsändaren med ner. Mikail höll bestämt för hans mun tills han märkte att statsministern efter flera kväljningar hade svalt den ordentligt.
Han tog några djupa andetag. Någon arbetade utanför dörren. Det var bara en tidsfråga innan de skulle ta sig in. Han fokuserade på statsministern en sista gång och talade lugnt. ”Se på mig.” Ingen reaktion, statsministern var i chock. ”Se på mig.” Denna gång vände statsministern sin uppmärksamhet mot honom. ”Du behöver bara komma ihåg en sak. Oavsett vad som händer så kommer det någon och hämtar dig. Det är det enda du behöver minnas, ge inte efter för något. Gör inga uttalanden, skriv inte under något. Vad som än händer, det kommer någon och hämtar dig.”
Statsministern bara nickade till svar.
Mikail Jakobsson vände sig mot dörren. Han höll pistolen med tvåhandsgrepp och siktade, stödd mot ett av skrivborden. De hörde rörelser utanför dörren och han sköt två skott mot vardera ytterkant. Omedelbart hörde han ett skrik som bekräftade att han träffat.
Smällen var bedövande. Så hög att den pulserade genom hans kropp och bedövade hans sinnen. Trädörren splittrades inåt i tusentals bitar och värmen från detonationen slog emot hans ansikte. Han tvingades blinka men stålsatte sig att hålla fokus. När den förste ryske soldaten kom in träffades han direkt av Mikails pistolskott, men fler följde efter. Deras position var röjd och nu visste de ryska soldaterna var de skulle sikta.
En väldig kraft skakade om hans kropp. Det kändes som om någon slagit honom med en slägga över den högra delen av höften. Hans kropp registrerade kraften av kulan som träffat honom, men han kände ingen smärta. Han var på väg att falla ihop men stödde sig mot arkivskåpen och förde åter upp vapnet och sköt den närmsta ryska soldaten. En ny slägga träffade honom, den här gången mitt i kroppsskyddets kevlarplatta. Han visste inte om kulan gått igenom men en intensiv, brännande smärta spred sig över bröstkorgen när han drog efter andan.
Han sköt igen, men denna gång visste han inte om han träffade. Armarna kändes tunga. Blicken förlorade fokus om pistolens korn, världen blev suddig men han fortsatte att krama avtryckaren.
Den stickande lukten av kordit och det ryska kommandot för ”framåt” var det sista han uppfattade.
Kapten Mikail Jakobsson fortsatte att skjuta mot de ryska soldaterna medan han skrek av sina lungors fulla kraft, övertygad om att hans vrede ensam kunde stoppa dem.