HÖGKVARTERET, STOCKHOLM
Johanna lyssnade på stabsföredragningen under tystnad. Den tidigare tillrättavisningen från försvarsministern spökade fortfarande. Hon kunde heller inte acceptera det slumpartade i det hela. Den här typen av händelser var aldrig tillfälligheter. Någonstans fanns ett mönster hon inte kunde se. Alla pusselbitar fanns framför henne men hon kunde inte se hur de skulle passa samman.
Föredragningen var en rutinmässig stabsorientering men Johanna hade beordrat ett fördjupat fokus på den ryska beredskapshöjningen. Ärligt talat visste hon inte själv vad hon hoppades uppnå, och de hade inte längre någon tydlig uppgift. Men underrättelser var grunden till allt, och det fanns ett syfte i att låta personalen fortsätta med sina väl inövade rutiner. De var nu halvvägs in i föredragningen, efter att ha börjat med de ryska flygförbanden.
Underrättelseofficeren läste ur sitt underlag: ”Den största förändringen ser vi inom arméstridskrafterna. Satellitfotografier visar en generell fältgruppering av beredskapsbataljoner från 6:e och 20:e armén. De ryska fallskärmsförbanden VDV – vilka som ni vet är ett fristående kommando under försvarsministeriet – har ökat sin beredskap ett snäpp över de övriga markstridskrafterna. Satellitunderlag visar att deras två beredskapsdivisioner har nått en styrkegenerering på 90 % redan sex timmar efter order och att den siffran är fortsatt ökande. Aktionsradien för en rysk luftburen styrka är 5 300 kilometer.”
Nu lämnade underrättelseofficeren över till operationsofficeren som var ansvarig för att beskriva de egna förbanden.
”Jag kommer nu att föredra de handlingsalternativ som vi bedömt att motståndaren kan uppnå med de styrkor han nu mobiliserar. Jag tänker också föreslå hur vi möter dem.” Mannen harklade sig innan han fortsatte. ”Våra egna förhinder att mobilisera och frambasera militära förband gör att motståndarens handlingsalternativ ökar. På grund av den höjda beredskapen och snabba reaktionstiden på framförallt strategiskt bombflyg och luftlandsättningsförband har dessa bedömts som farligast.”
Mannen fortsatte prata men Johanna koncentrerade sig istället på det skriftliga underlaget. Målalternativen för bombflyget var indelade i ”Militärt” och ”Industriellt”. Inte ens med de stora resurser Ryssland förfogade över kunde de slå mot alla mål av betydelse. De skulle tvingas välja mellan att angripa den svenska militära eller ekonomiska förmågan. Målen för de fruktade luftlandsättningsförbanden var indelade i kategorierna ”begränsat”, ”regionalt” och ”storskaligt” angrepp. Röda cirklar visade sannolika luftlandsättningsområden; flygplatser, hamnar och andra punkter av strategisk betydelse. Det högkvarter hon själv satt i var, liksom deras krigsmässiga uppehållsplats i Bergslagen Riksbunkern, utmärkta. Bredvid fanns en notering om tillgängliga svenska förband för att möta ett potentiellt angrepp. På grund av restriktionerna de fått från försvarsministern var de skrämmande få.
På ett eget blad fanns en tabell där staben uppskattat hur länge svenska förband kunde hålla ut om respektive handlingsalternativ verkställdes. Johanna fastnade vid orden ”hålla ut”. Det alternativ som operationsplanerarna förordade, såg hon, koncentrerade de egna styrkorna till Stockholmsregionen. Om det verkställdes hade de bedömt att de egna förbanden kunde hålla ut en vecka innan fienden kontrollerade huvudstaden.
Det har gått så långt, tänkte hon, att till och med min egen stab mäter framgång i tiden det tar innan vi förlorar.
Frustrationen växte inom henne. Sådana här saker hände inte av en slump. Rösterna i rummet sjönk bort, blev en del av bakgrunden. Deras dragning var som hämtad ur läroboken, hon höll med om alla fakta. Ändå kände hon återigen känslan av att hon missat något.
Officeren vid podiet fortsatte prata men Johanna lyssnade inte längre. Hon vred och vände på de pusselbitar de haft nu i flera dygn.
Hon bläddrade otåligt fram och tillbaka i underlaget, och lade till slut ut satellitfotografierna och dokumenten framför sig.
I sitt anteckningsblock gjorde hon en enkel tidslinje. Först attentatet mot Rosenbad som inleddes samtidigt som de massiva IT-angreppen mot de finansiella systemen. Nej, rättade hon sig själv, före det kom striden i Vasastan där Markus nästan tog Lukic och hans grupp av legosoldater. Angreppen hade varit grundligt planerade sedan flera dygn. I jakten på Lukic kom incidenten då HMS Valkyrian skjutit ner de ryska jaktplanen.
Internationellt luftrum, så fan heller, tänkte hon. Hon hade sett bilderna från radarskärmarna och visste att när vraken bärgades skulle de ligga innanför den svenska territorialvattengränsen. Sist kom angreppen mot oljeplattformarna och avslutningsvis händelsen i Kaliningrad. De visste fortfarande inte vad de skulle kalla den. Men att minst tre av de militära livvakterna var döda kunde inte betyda något annat än att statsministern var kidnappad.
Hon skiftade fokus tillbaka till de ryska trupprörelserna. De saknade logik. Visst kunde de utgöra ett hot mot Sverige, men då borde bilden sett annorlunda ut. De ryska mobiliseringarna var inkonsekventa och saknade mönster.
Plötsligt stannade hon upp. Tänk om det inte fanns något mönster att se? Hon svepte med blicken över bilderna igen, men den här gången letade hon efter vad som inte fanns där.
Hennes händer stannade upp, vilade på var sitt satellitfoto. En kontroll av anteckningsblockets tidslinje. Ett leende spred sig långsamt över hennes läppar.
Hon såg det nu.
Allt var så tydligt när hon visste vad hon skulle leta efter.
Men kunde det verkligen vara så enkelt?
”Rodionov, har han tjänstgjort i armén?” Johannas fråga avbröt underrättelseofficeren i talarstolen.
”Ja. Ja, det har han”, svarade underrättelseofficeren, osäker på vart hon ville komma.
”Var då? Fallskärmstrupperna.” Johanna besvarade sin egen fråga innan någon hann reagera.
”Ja, general.” Mannen bläddrade i den tjocka mapp som de sammanställt över den ryske oligarken. ”Det stämmer. Hur visste ni det?”
”Och hans enhet borde varit någon nära Moskva. Det måste ha varit i det västra militärdistriktet. Det kan vara flera men jag gissar att han tjänstgjorde i den 76:e luftlandsättningsdivisionen i Pskov eller 106:e i Tula.”
Mannen tittade upp från sina papper. ”Det stämmer, general. Han tjänstgjorde i 76:e divisionen. Men det var väldigt länge sen och …”
”Och den ryske försvarsattachén i Sverige har sannolikt samma bakgrund, säkerligen tillsammans med några av de ledande befälhavarna i Rysslands västra militärdistrikt. Marintaktiska kommandot?” kommenterade hon.
”Ja, general.” Flottiljamiralen ryckte till.
”Vart har ubåten med terroristerna tagit vägen? Jag ser inte något i underlaget men utgår från att ni fortsatte följa den med de fasta hydrofon-linjerna, även om Valkyrian återvände till kaj?”
Svaret kom utan tvekan. ”Ja, vi fortsatte självklart att följa den. Ute på internationellt vatten mötte den upp med ett större handelsfartyg, samma mönster som vi sett flera gånger tidigare.”
”Var befinner det sig nu?”
Den här gången skruvade mannen på sig. ”Jag har inte den senaste informationen, men vi kan ta reda på det.”
”Var snäll och gör det. Ni kommer förmodligen se att den gick mot Kaliningrad, och inte mot Kronstadt.” Den stora flottbasen utanför St. Petersburg var hem för den ryska östersjömarinen, längre söderut i Östersjön låg den mindre flotthamnen Baltijsk i enklaven Kaliningrad.
Operationsrummet föll i tystnad. Allas ögon såg frågande mot henne, sökande efter svar.
”Ni har gjort ett grundligt arbete, men det här är inte vad vi trott att det är”, sade hon lugnt. ”Det är vare sig ett angrepp på oss eller på nordiska unionen. Rodionov har fått oss precis dit han vill.”
REGERINGSKANSLIET
ROSENBAD, STOCKHOLM
<Bevara, Gud, vårt fosterland.>
Den diskreta textremsan uppenbarade sig i övre delen av Karin Bosdotters digitala läsplatta.
Hon svarade ur minnet.
<Håll över det din starkhets hand.>
Skärmen visade att hennes svar var accepterat och att den säkra länken var upprättad. Hon hade ingen aning hur de gjorde vad de gjorde, men hon var imponerad.
Hon såg sig om i rummet. Ingen noterade att hennes uppmärksamhet växlat till den digitala arbetsplattan. I själva verket hade föredragningen pågått så länge att många redan tappat koncentrationen. Männen i kostym – de var alltid män – från den elitistiska diplomatkåren gick igenom de olika aspekterna inför de kommande förhandlingarna med den ryske ambassadören.
Det ironiska i situationen roade henne. Hon var i färd att planera för landets framtid i närvaron av de män och kvinnor som hon skulle bli tvungen att kringgå.
Hennes allierade i andra änden började ge henne en uppdatering av läget inför de kommande förhandlingarna. De började på samma sätt som diplomaterna framför henne. Men snart hade de klargjort vilka ståndpunkter som den ryske ambassadören skulle vika sig på och på vilka han skulle vara orubblig. Det var inte bara bakgrundsinformation. Det var en instruktion till hur man skulle vinna förhandlingarna. Hur hon skulle vinna förhandlingarna.
Föredragningen för den samlade regeringen fortsatte. Både justitieministern och försvarsministern var djupt försjunkna i koncentration, men av helt olika anledningar.
HÖGKVARTERET, STOCKHOLM
Markus hade sett sin chefs självsäkra blick många gånger tidigare men bara några gånger lika kraftfull som nu. Hennes ögon lyste av det intellekt han alltid beundrat hos henne. Hela hennes hållning visade att hon löst problemet som de andra ännu inte omfamnat.
”Ta upp satellitbilderna över västra militärdistriktet”, beordrade hon. En tekniker som hade kontakt med satellitkontrollen på rymdbasen i Kiruna talade in i ett headset och bara någon sekund senare uppenbarade sig en mörk, fotografisk bild över de västra delarna av Ryssland. Lysande kluster och streck visade översiktligt var samhällen och vägar fanns. I den vänstra delen av bilden fanns de baltiska staterna, Östersjön och den svenska östkusten.
”Gå över till infrarött. Ställ in satelliten på halvmetersresolution och lägg upp två bilder. Jag vill ha en över Pskov och en annan över Tula samt omgivningen.”
Teknikern vid kontrollen såg frågande ut och efter att bilden växlat över till infrarött vände han sig åter mot Johanna. ”General … Skulle ni kunna …”
”Jag gör det.” Hon avbröt honom artigt och sträckte sig efter närmsta tangentbord. ”Lägg över kontrollen till min station.”
Markus tittade fascinerat då hon arbetade. Snabba fingrar knappade på tangenterna och inom kort uppenbarade sig två mindre bilder över de samhällen hon angivit. Direkt började hon föra bilden fram och tillbaka, uppenbart på jakt efter något. När hon var nöjd med den första bilden förde hon den åt sidan på skärmen och gick vidare till nästa. Efter någon minut lade hon ifrån sig tangentbordet.
”Överstelöjtnant Säterlund.” Johanna uttalade sin uppmaning mer formellt än nödvändigt.
”Ja, general?” Markus blev förvånad och lite chockad över den plötsliga uppmärksamheten. Hon brukade inte placera honom i rampljuset på det här sättet.
”Den främsta delen av de ryska snabbinsatsförbanden är deras luftlandsättningsdivisioner. Hur stor är en sådan?”
Markus tvekade till en början. Siffrorna hon efterfrågade fanns i underlaget de alla hade framför sig.
”Sammanlagt mellan 8 och 9 000 soldater.” Markus kunde siffrorna utantill. Han förstod inte syftet med Johannas fråga men hennes blick lämnade inget utrymme för tolkning.
”Och hur transporteras den?”
”Med transportflygplan självfallet, vanligast IL76NG. Det kan lyfta 140 stridsutrustade soldater, tre av deras medeltunga stridsfordon eller 40 ton utrustning. Alltså mellan 50 och 60 plan för ett regemente.”
Johanna höll upp handen för att avbryta honom. Han hade kunnat fortsätta men hon verkade ha fått det hon ville.
”Du har helt rätt, Markus, direkt ur läroboken. De här bilderna visar områdena runt de aktuella enheterna i Tula och Pskov. Notera när jag ökar känsligheten på den infraröda kameran.” Johanna slog upprepade gånger på en av tangentbordets knappar. Undan för undan uppenbarade sig tusentals små lysande punkter, samlade i kluster på ytor utanför städerna som tidigare varit helt mörka. ”Det här, mina damer och herrar, visar en fullt organiserad rysk luftburen division. De kluster av värmekällor ni ser är soldaterna och fordonen i de olika enheterna. Se nu vad som händer när jag minskar känsligheten och lägger på ett filter som tar bort de som är mindre än ett visst värde.” Johanna upprepade proceduren på tangentbordet. Den här gången blev bilden nästan helt svart. Endast ett fåtal högröda värmekällor var synliga, sporadiskt utspridda över kartan.
”Vad ser du, Markus?”
”Ingenting”, skrattade Markus, upprymd för första gången på flera dygn. ”Absolut ingenting.” Nu såg även han vart hon ville komma. Det hade varit så tydligt hela tiden, och ändå hade de missat det fullständigt.
”Precis. En beredskapshöjning av de här enheterna borde ha orsakat minst, minst ett hundratal flygplan att synas på de här flygfälten. Just nu finns där inte ett enda. Enheterna är inte samlade i anslutning till flygbaserna, tvärtom.” Hon höjde rösten för att understryka sin poäng. ”De är grupperade vid större vägar där de har mindre än 15 mil till stadsgränsen mot Moskva.” Hon tog en paus, släppte tangentbordet och lutade sig tillbaka. ”Mina damer och herrar, vi har jagat vår egen skugga. Det här är inte ett angrepp mot Sverige.” Hon pekade mot bilden med de ryska luftlandsättningsdivisionerna. ”Det här är förberedelser för en statskupp.”
Hennes ord slog ner som en blixt. Först nu bröts tystnaden. Viceamiralen som var chef för den militära underrättelsetjänsten lyckades efter en stund mana staben till tystnad.
”General, vad är det ni säger?”
”Gå tillbaka och gör om ert bedömande, amiral, ni kommer se att allt stämmer. Attentaten på Rosenbad och oljeplattformarna var endast avsedda att skapa en tillräcklig militär spänning i Östersjön för att kunna mobilisera de ryska beredskapsenheterna obemärkt. Nu när ni vet vad ni ska leta efter kommer ni att hitta mer information. Operationsledaren.” Hon vände sig till brigadgeneralen som var vakthavande officer i Operationsledningen. ”Jag vet att ni arbetat hårt för att förbereda underlaget, men vi måste göra om hela det här arbetet.” Hon pekade på mappen som låg framför henne.
”Varför det?” Operationsledaren lät förvånad. Innebörden av vad han precis hört hade gått honom förbi.
”Det finns en sak vi måste reda upp innan vi går vidare. Jag vet inte var det gått snett, men någonstans på vägen har vi glidit in i en nederlagsdoktrin. Jag har läst igenom underlaget ni sammanställt, och ser gång på gång termen ’hålla ut’. Sen när har vi börjat acceptera tiden det tar innan vi blir besegrade som ett mått på framgång? Var i det här kompendiet finns ett alternativ som visar hur vi ska vinna?” Hon lät blicken vandra runt bordet, noga att möta allas blickar. Det var en retorisk fråga och ingen av dem svarade.
”Ursäkta, general.” Operationsledaren harklade sig innan han fortsatte. ”Jag hör vad ni säger och det är glädjande att vi nu har bättre information, men civilläget i landet har aldrig varit sämre och styrkejämförelserna ljuger inte. Vi kan inte bortse från det faktiska hotet som både Rodionov och den ryska regeringen utgör. Oavsett vad vi skulle vilja göra så är det fortfarande David mot Goliat. Vi måste undvika att förlora. Med de styrkor vi har disponibla nu kan vi maximalt hålla ut i en vecka på en plats i landet.”
”Ett enveckasförsvar”, suckade Johanna. ”Låt oss säga att ni har rätt. Vad händer sen?” Hon sänkte rösten och såg på operationsledaren. Den yngre brigadgeneralen var villrådig. ”Vi gör som de säger, backar inför deras militära hot, regeringen gör eftergifter i förhandlingarna, Rodionov lyckas i sin statskupp. Vad händer sen? Mannen har oprovocerat genomfört terroristangrepp i vår huvudstad, mot våra oljeplattformar och hela vårt finansiella system, för att inte nämna de soldater och poliser som dödats de senaste dygnen. Som höjdpunkt har han kidnappat vår statsminister. Tror ni att han är klar eller att allt löser sig om vi bara ’undviker att förlora’ en stund till?”
”General, jag …”
”Ni här i rummet är några av det här landets skarpaste militära hjärnor. Men ni har varit så inställda på att förlora att ni har glömt vad vårt jobb går ut på. Militär strid handlar inte om att ’hålla ut’ eller att ’undvika att förlora’, det handlar om att vinna. Det handlar om att hitta ett sätt att besegra motståndaren till varje pris.”
Johanna tog en kort paus innan hon fortsatte.
”Det är några saker jag måste understryka. För det första: Vi är utsatta för ett direkt och oprovocerat militärt angrepp. De senaste dygnen har vi tvingats reagera på något som en motståndare gjort, men nu vet vi mer och det förändrar allt. Nu kan vi återta initiativet. För det andra: Vi kommer aldrig vara säkra så länge vi tillåter någon att ostraffat angripa oss eller mörda våra medborgare. Eller för den delen att vi viker oss eller förhåller oss passiva för yttre hot. Världen måste veta att ett militärt angrepp på vårt land får konsekvenser. För det tredje: Den nederlagsdoktrin som legat över oss som en våt filt upphör här och nu. Du nämnde David och Goliat”, Johanna tittade mot operationsledaren, ”och det är faktiskt en bra liknelse. Vi känner alla till historien, pojken som besegrade filistéernas jätte med sten och slunga. Han fokuserade inte på hur länge han skulle hålla ut mot en överlägsen fiende, han identifierade sin motståndares svaghet och segrade genom att slå mot den. Era styrkejämförelser är säkert korrekta, men krig är ingen gentlemannamässig duell mellan adelsmän. I strid vinner man genom att identifiera sin motståndares svagaste punkt och använda sina egna styrkor för att slå mot den skoningslöst. Och ju mer en motståndare exponerar sig desto mer av hans svagheter blir uppenbara. Jag vill inte höra något mer om ett enveckasförsvar eller hur länge något kalkylblad säger att vi kan hålla ut innan vi borde bli besegrade. Från och med nu vill jag inte se en enda operationsplan komma ut från det här rummet som inte har målsättningen att vinna.”
IT-STRIDSFÖRBANDET, UPPLAND
Det hade gått tre dagar och fyra nätter sedan de första angreppen och Unni Forssberg kände en stigande frustration över att de inte var närmare en lösning. Det fanns inga fönster i det bunkerliknande komplexet men stora, väggmonterade skärmar på väggarna visade bilder från kameror monterade på utsidan så hon visste att det var dag. Lösningen var genialisk i sin enkelhet. Den säkra fiberlänken mellan kamera och skärm var skyddad mot intrång. Det var en nödvändighet för att medarbetarna skulle kunna behålla en normal dygnsrytm under förlängda insatser som nu.
Det fanns färre än tio aktörer i världen som var kapabla att planera och koordinera den typen av angrepp som de nu var utsatta för. Huvuddelen av attackerna var inte så avancerade, men den koordinering med vilken de utfördes och hur målen valts ut talade om för henne att det var en skicklig aktör som låg bakom.
Hon väcktes ur sina tankar när en av hennes underställda ropade på henne.
”Hittade ni något i koden?”
”Nej, det var omöjligt. Vi kunde fastställa att det är ett dolt script för att kunna kommunicera med någon innanför brandväggen på ett säkert nätverk. Ett militärt nätverk. Det gjorde att vi visste var vi skulle leta nästa gång signalen uppenbarade sig.”
”Gjorde den det?”
”Den sker kommunikation just nu. Men det är inte allt”, sade mannen när han såg att Unni var på väg att ställa en ny fråga. ”Förutom säker direktkommunikation så sänder de filer över länken, säkra filer.”
”Va? Vad menar du?”
”Det är någon som sänder hemligstämplade dokument. Jag känner igen meta-datan för klassningen.”
Unni trodde först att hon hört fel. ”Menar du att någon skickar hemliga dokument över den här länken?”
”Ja”, utbrast teamchefen. ”Det är det jag har försökt säga.”
”Men du sa ju att det var en extern länk.”
”Jag vet.”
”Men hur är det möjligt? Du sa att ni har kollat intrång i våra egna nätverk.”
”Vi har kontrollerat intrång. Men i det här fallet är det onödigt. Det röda nätverket är fysiskt avgränsat, det är inte möjligt att hacka sig in. Det går bara inte.”
Unni tog sig för bröstet när helheten gick upp för henne. Hon kunde bara se på skärmen när kvalificerat hemligstämplade dokument fördes över.
”Vi är redo att släcka ner det, säg bara till.”
”Nej”, nästan ropade hon. ”Det kan vi inte göra. Inte ännu. Genomför vi en intervention kommer de veta att vi upptäckt dem. Då kommer de bara att sluta använda uppkopplingen och kommunicera på något annat sätt som vi inte kan kontrollera. Dessutom är dokumenten redan röjda.”
”Okej”, replikerade teamchefen.
”Var kommer länken ifrån?”
”Den var inte lätt att följa. Den studsar på ett antal servrar runt om i världen. Någon har gjort sitt yttersta för att försöka dölja den. Vi skulle aldrig ha hittat den om vi inte vetat exakt vad vi skulle leta efter.”
”Var?” Unni var otålig. Ibland hade hennes underställda svårt att komma till de saker som hon ansåg viktiga.
”Ryssland”, förkunnade han. ”Kaliningrad.”
”Kaliningrad?”
”Ja, helt klart. Det går inte att se exakt var ännu, men någonstans i den norra delen.”
Unni var ärligt förvånad. Ryssland var en av de aktörer som var kapabla till detta, hon hade till och med placerat dem överst på sin lista över misstänkta. Men deras direktorat för IT-strid, motsvarigheten till det svenska ITF, var en del av säkerhetstjänsten SVR och fanns i Yasenevo utanför Moskva. Det fanns inga för dem kända IT-stridsförband i den ryska enklaven Kaliningrad.
”Vem är det som de kommunicerar med här i Sverige?”
”Det är ett säkert subnät av det militära ledningssystemet som …”
”Tala klarspråk!” nästan skrek Unni.
”Det är ledningsgruppen i Försvarsdepartementet. Det är inte hopkopplat med vårt primära nätverk. De har ingen tillgång till våra hemliga nätverk. Men det är en säker uppkoppling, det ska vara omöjligt att ta sig in utifrån. De måste haft hjälp på insidan för att upprätta den här förbindelsen, någon som lurats att installera en subrutin. Det räcker inte bara med att klicka på en dålig länk eller en fil i ett mail, det måste ha krävts mer.”
”Går det att se vilken användare det är?”
”Inte direkt, den är inte knuten till något givet konto. På deras egen begäran så loggar vi heller inte alla användares trafik inne på departementet.”
”Så det finns inget sätt att säga vem det är?”
”Jo, jag skulle precis komma till det. Vem det än är som kommunicerar så verkar de inte lita på varandra. Signalen från Kaliningrad har en kod som gör att den aktiverar en eventuell kamera på den sändande enheten i andra änden. Ganska smart faktiskt.”
”Så ni menar att vi kan se vem det är?”
”Just det.” Teamchefen strålade av stolthet.
”Men varför gör ni inte det då?” utbrast Unni.
För att vara såna snillen kan de vara oerhört korkade ibland, tänkte Unni även om hon visste att de var tekniska genier. Att hitta koden hade varit deras stora triumf och viktigare än att se vilka aktörer det handlade om.
”Just det, ska bli, chefen.”
Teamchefen vände sig och gav ett kommando till sina underställda som Unni inte förstod.
De var så nära nu, så nära.
När bildupptagningen visades på skärmen drog hon efter andan.
”Åh herregud”, fick hon slutligen fram.