OPERATIONSLEDNINGEN, HÖGKVARTERET
Efter att mötet upplösts hade en febril aktivitet vidtagit i Operationsledningen.
Markus hade hämtat sin stridsutrustning, vapen och fältuniform och de låg nu på golvet bredvid arbetsstationen han för tillfället hade lånat. Så snart de var klara skulle han ta sig till Uppsala och den framskjutna basen. Han hade insisterat på att få vara en del av operationen. Johanna hade protesterat men han hade stått på sig och argumenterat för sin sak. Fredrik Maxander var en duktig befälhavare men Markus hade varit med från början och det var bara han som skulle känna igen aktörerna. Johanna hade accepterat resonemanget och beviljat hans önskan. Dessutom fanns det en personlig aspekt. Han hade varit nära Lukic två gånger nu, så nära att han nästan kunnat ta honom. Ilskan och frustrationen brann inom honom, och han tänkte inte misslyckas en tredje gång. Johanna var en av de få som visste om både vad som hänt i Kongo och den fulla omfattningen av operationen i Vasastan.
”Här är satellitunderlaget.” Underrättelseofficeren som hållit i föredragningen lade en stor rulle med satellitfotografier på bordet framför Markus. ”Det här är de topografiska kartorna och det här är sjökorten. Vi har tagit med uppgifter om vattendjup och bottenbeskaffenhet i hela området, som du begärde.” Flera nya rullar med papper tillsammans med digitala lagringsminnen lades på bordet framför Markus. Det fanns datorer men Markus, som många andra, föredrog att göra sin operationsplanering på riktiga kartor.
I det inglasade konferensrummet en halvtrappa upp kunde Markus tydligt se Johanna prata med sina nordiska motsvarigheter. Den ende som varit tveksam till Johannas plan var den norske försvarschefen men nu, noterade Markus, såg han mycket mer positiv ut. Det var inte förvånande. Även deras länder hade lidit av cyberattacker.
När Johannas blick fastnade på Markus tecknade hon åt honom att komma upp.
Han tog trappan i några kliv innan han var uppe på hyllan och steg in i konferensrummet. Sorlet utanför dog ut och ersattes av de dämpade samtalen mellan de nordiska officerarna.
”Jag har funderat på en sak, Markus. Jag vet att du vill delta i operationen för att du är den ende som har sett Lukic.” Hon måste ha sett att han var på väg att säga något och höll upp händerna. ”Jag har inga invändningar, det är en bra plan. Men det finns ett problem. Vi har ingen redundans om något händer dig.”
”Men det finns inga fotografier på mannen, och jag är den ende som har sett honom.”
”Nej”, kommenterade Johanna. ”Du var den ende som hade sett honom.”
”Anna.”
”Exakt. Anna Wallin har också sett honom. Hon kan identifiera honom om det skulle behövas.”
”Hon är en civilist.”
”Hon är en välutbildad piketpolis.”
”Vad kommer hennes chef att säga?”
”Det är problemet. Så länge vi inte identifierat läckan så kan vi bara inte låta den här planen läcka ut. Vi kan inte anförtro rikspolischefen det här ännu, och du kan inte avslöja för Anna exakt vad som kommer att hända.”
Markus funderade. Det var logiskt. Anna hade sett Lukic tydligt i Vasastan. Dessutom hade mannen dödat två hela grupper ur Piketen. Han undrade hur hon klarade av att fortfarande vara i tjänst.
Markus avbröts i sin tankegång när en stabsassistent kom in i rummet. ”Ursäkta, general, jag vet att ni inte ville bli störd men överstelöjtnant Forssberg är angelägen om att få tala med er.”
”Jag förstår det, men jag har inte tid nu. Säg till henne att jag ringer upp senare.”
”Nej, ursäkta general, men hon är här. Utanför ledningscentralen.”
”Va, vad vill hon?”
”Det ville hon inte säga men hon underströk att det var viktigt.”
”Okej, okej. Be henne vänta här så sätter vi oss ner så snart jag är tillbaka från Rosenbad.”
Assistenten nickade och stängde dörren bakom sig.
”Är ni på väg till Rosenbad?” frågade Markus.
”Ja, alla fyra regeringscheferna finns där och vi –” hon tecknade mot sina kollegor ”–måste presentera och få den här planen godkänd.”
”Kommer de att köpa det?”
Johanna ryckte på axlarna. ”Det är faktiskt helt och hållet ett politiskt beslut, men vi måste lägga alla korten på bordet och förorda vår lösning.”
Medan de, ledda av två av Johannas livvakter, gick ner till golvet i ledningscentralen igen gav Markus henne en kort uppdatering. Han skulle ta sig till Uppsala och länka upp med Fredrik Maxander. SOG fanns redan i den bergshangar utanför Uppsala som tjänade som deras framskjutna bas. Där skulle de slutföra planeringen och avvakta Johannas klartecken.
När de kom ut genom de dubbla glasdörrarna som avgränsade Operationsledningen fick ett oväntat ljud dem att vända på huvudet.
”Släpp mig, idiot”, skrek en kvinnoröst. Markus kunde se hur Unni Forssberg frigjorde sig från två assistenter som utan framgång försökte hindra henne.
”Hot”, anmälde den första livvakten och sträckte sig efter sitt vapen, men innan han hunnit dra det hade Johanna lagt sin hand på hans axel. Livvakterna behöll vapnen i sina hölster men ställde sig mellan sin överbefälhavare och hotet.
”General, jag måste prata med er”, ropade Unni Forssberg, vars långsmala kropp skymdes nästan helt av de bredaxlade livvakterna.
”Unni, jag förstår att det är viktigt, men det finns annat som har högre prioritet just nu. Jag talar med dig när vi kommer tillbaka från Rosenbad.”
”Ni kan inte åka till Rosenbad.”
Något i hennes röst fick Johanna att reagera och hon tecknade åt livvakterna att släppa fram den kvinnliga överstelöjtnanten.
”Unni, du kan bara inte göra så där. Jag har redan varit utsatt för ett attentat och alla är nervösa.”
”Du kan inte åka till Rosenbad”, upprepade Unni, ”eller till Fö heller för den delen innan du lyssnat på mig.”
”Och varför kan jag inte åka till Försvarsdepartementet?”
”Därför att regeringen är komprometterad.”
”Komprometterad? Vad ska det betyda?” frågade Markus.
”Det betyder att operationssekretessen är röjd, att det finns en läcka, att det …”
”Jag vet vad ordet betyder, Unni.” Markus himlade med ögonen. ”Jag frågade varför du tror att det kan gälla regeringen?”
”Därför att allt som händer inte är någon slump.”
”Unni, vi vet att det inte är någon slump.” Johanna försökte lugna henne. ”Markus kan sätta in dig i läget men det är bara en rökridå för att dölja en annan händelse. Det är …”
”Det är en rysk gruppering i Kaliningrad som är ansvariga för allt som har hänt.” Både Johanna och Markus blev chockade av hennes kommentar. ”Jag vet allt det där. Men det ni inte vet är att allt som hänt fram till nu – attentatet mot Rosenbad, IT-attackerna, angreppet på oljeplattformarna och kidnappningen av statsministern – har en annan gemensam nämnare. De saknar logisk koppling till varandra men de är sammankopplade av en enda person. Chefen, du kan inte åka till Rosenbad förrän du gett mig ett tillfälle att berätta allt från början.” Unni höll upp ett digitalt minne. En röd markering visade att det var en krypterad variant som var godkänd för kvalificerat hemlig information. ”Finns det någonstans där vi kan tala mer avskilt?”
De tog sig till ett skyddat konferensrum. Unni Forssberg pratade länge utan att bli avbruten och visade materialet på en säker arbetsstation. Johanna och Markus lyssnade uppmärksamt, avbröt bara sporadiskt för korta frågor eller förtydliganden.
”Unni”, började Johanna efter en lång stunds tystnad. ”Vi måste göra om hela operationen, och ditt förband kommer att spela en avgörande roll. Markus, det finns fortfarande ett antal saker som vi måste veta innan vi går vidare. Det är mycket som måste ske på kort tid, och det här är vad jag vill att du gör.”
REGERINGSGATAN, STOCKHOLM
Adrian Hökberg ökade på stegen samtidigt som han sneglade på klockan – en Breitling – för att kontrollera tiden. Han hade den kompletterande information hans chef ville ha, men om han inte fick över den till henne i tid visste han att det skulle leda till en korrigering. Blotta tanken fick hans kropp att minnas förra gången han misslyckats att uppfylla hennes krav. Han uppskattade förvisso deras spel, men hans chefs missnöje kunde ibland visa en ännu mörkare sida. Märkena från förra gången hade fortfarande inte gått bort.
Han ökade på stegen. Hans fysik var god, det borde den vara så mycket som den personliga tränaren kostade, men han ville inte svettas i sin nya linnekostym. Förhandlingarna med den ryska delegationen skulle innebära ett genombrott både för honom och hans chef, och han hade klätt sig för tillfället.
En man och en kvinna kom gående mot honom på trottoaren. De höll en turistkarta mellan sig, mannen tittade upp mot Hökberg och frågade leende om vägen.
Adrian Hökberg såg aldrig hotet. Den tvära inbromsningen fick honom att vrida huvudet mot skåpbilen med öppen sidodörr. Den kraftfulla tacklingen träffade honom i sidan. Han hade ingen chans att göra motstånd. Kroppen flög handlöst in i det tomma lastutrymmet. Någon drog en huva över hans huvud och bände upp armarna på ryggen samtidigt som fordonet startade.
Ingen i närheten uppfattade det snabba händelseförloppet. Mannen och kvinnan stod lugnt kvar på trottoaren. När skåpbilen åkte iväg vek de ihop kartan och gick raskt vidare. Inom en minut blev de upplockade av en bil.
När Hökberg kommit över den första chocken försökte han ropa på hjälp. Hur vågade de? Visste de inte vem han var? Han ropade igen men denna gång sparkade någon honom hårt i mellangärdet.
”Tyst”, manade en mörk röst. Någon letade igenom hans fickor, tog hans klocka och telefon tillsammans med allt annat. Han hörde hur spännena till hans portfölj öppnades.
Han visste inte hur länge de körde. Bilen krängde och han tvingade sig att lugna andningen för att inte kräkas.
Lika hastigt som färden börjat tog den slut. Huvudet slog emot något hårt vid den hastiga inbromsningen och han skrek till. Sidodörren öppnades och starka armar drog ut honom. Han hann nätt och jämnt ställa sig upp på skakiga ben innan någon sparkade honom i knävecken så att han sjönk ihop på knä mot den hårda betongen. Ljuden omkring honom ekade. Han förstod att han befann sig inomhus i en större lokal. Någon drog av honom huvan.
”Hökberg, titta på mig, din orm.”
Hökberg blinkade mot det oväntade ljuset och försökte orientera sig. Han kände igen rösten men det tog någon sekund innan han förstod vem det var. Först nu kunde han fokusera på mannen som stod framför honom.
”Säterlund?” kraxade han. Ilskan gav honom modet tillbaka. ”Vad tror du att du håller på med?”
”Din jävla förrädare”, fortsatte Markus. Han höll upp en läsplatta och Hökberg kände igen sitt krypterade digitala minne på sidan. ”Är det här vad du lämnar över till dem? Beredskapsnivåer på vårt stridsflyg, positioner på marina enheter, personaluppgifter på nyckelpersonal?” Listan över filer på skärmen var lång.
”Du vet inte vad du pratar om, Säterlund. Tänk på att jag är din överordnade.”
”Är det på grund av graden som du är bitter? Ville du hämnas på försvaret? Det är ingen hemlighet att du vill bli general. Jag vet att Johanna nekade din befordran två gånger när du tjänstgjorde i Högkvarteret. Du hade aldrig blivit överste om du inte fått tjänsten på departementet.”
”Skitsnack.”
”Varför gjorde du det då Hökberg?” provocerade Markus igen. Hökberg var fortfarande i chock och Markus tänkte utnyttja det. ”Kände du dig ensam? Lät du henne knulla dig till landsförräderi? Var hon så bra i sängen?”
Adrian Hökberg svarade märkbart irriterat. ”Vårt arbete på departementet har du inte med att göra. De där filerna innehåller information som jag har full rätt att ta del av.”
Markus fnös. ”Försök inte. Det är stor skillnad på att ta del av information i tjänsten och att sälja ut den till utomstående. Vi vet allt om filerna du har lämnat ut. Du trodde säkert att du var ett geni som gjorde det från en av de allmänna arbetsstationerna i operationsledningen men även du borde veta att alla sökningar loggas. Du lurade faktiskt systemet ett tag, det måste jag erkänna. Men om information läcker ut och det inte skett något dataintrång så är nästa steg att gå igenom de interna loggarna. Jag vet att du fick hjälp, en idiot som du har inte kompetensen att göra något så här tekniskt avancerat.” Han höll upp läsplattan och pekade på listan av filer. ”Nätverket du var inne på är fysiskt avgränsat och bara en administratör kan kopiera filer från en röd arbetsstation. Hur kom ni runt det? Någon gav dig minnet med spionprogrammet som du sedan satte in i arbetsstationen?” Markus tittade spänt mot Hökberg. Tystnaden var tillräckligt svar.
Adrian Hökberg harklade sig några gånger innan han samlade sig. ”Vet du, Säterlund”, började han. ”Det har du ingen rätt att veta. Din lille skit, vem fan tror du att du är? Jag arbetar för din chefs chef och vad vi gör har du inte med att göra. Tro inte att du kommer undan med det här bara för att du arbetar för Johanna. Ni har ingen aning vem ni har att göra med. Vi på departementet arbetar med den absoluta politiska eliten i landet, riktiga patrioter som är landets framtid. Tids nog kommer även du att förstå det större perspektivet. Jag sa till Karin att du inte var ämne nog för generalstaben. Ett oborstat odjur som skulle ha stannat på den lägsta förbandsnivån.” Han fräste ut orden med förakt. ”Varken du eller Johanna har en aning om hur man sköter spelet bakom kulisserna, vad verklig makt betyder. Den här gången har du gått för långt, jag ska se till att du åker dit för det här.”
Markus såg tyst på honom, munnen öppen av förvåning. ”Åh herregud”, sade han till sist. ”Ni har verkligen ingen aning om vem ni arbetar för, eller hur? Ni vet inte ens själva vad det är ni har gjort?”
Markus reste Hökberg upp med ett grepp om kavajslaget och tryckte honom bestämt mot sidan på den vita skåpbilen. Han placerade en stridskniv mot Hökbergs kind, den dubbelslipade spetsen tryckte mot den undre delen av ögonlocken.
”Du har helt rätt i en sak, Hökberg: jag är ett oborstat odjur. Särskilt mot landsförrädare som du. Vi vet att du redan lämnat över sändningar med dokument. Flera av dem var hemligstämplade personakter, inklusive min. Jag vet att du avskyr mig och gissar att du inte kunde motstå frestelsen. Tittade du på den?”
Hökberg nickade nästan omärkbart med knivbladet fortfarande tryckande mot kinden. Hans andning var snabb och ytlig. Ilskan i ögonen hade förbytts i rädsla.
”Bra. Då vet du i detalj vad jag gjort på operationer ute i den riktiga världen medan du har gömt dig bakom skrivbordet. Men framförallt så vet du att jag menar allvar när jag säger det här.” Markus tryckte kniven uppåt, spetsen trängde med lätthet igenom huden under ögat. Hökberg gnydde till av smärtan. Några droppar av högrött blod rann nerför det blanka bladet och droppade ner på den ljusa linnekavajen.
Mellan sammanbitna tänder väste Markus: ”Hökberg, om inte du berättar allt för mig här och nu så lovar jag att mitt ansikte blir det sista du ser.”
ZAOSTROVYE, KALININGRAD
”Välkommen, min vän”, hälsade Rodionov när Marko Lukic kom in i rummet. Han omfamnade honom som om han återsåg en gammal vän. ”Några problem?”
”Vi fick ligga lågt. Deras flottenheter är skickliga, särskilt på ubåtsjakt. Hur fick du dem att lämna området?”
Rodionov skrattade. ”Vi har en resurs inom rätt kretsar. Dessutom ville jag skydda dig.”
Det var bara en halv sanning. Lukic var en inhyrd resurs, ett verktyg för att nå ett specifikt mål. Att han misslyckats med attentatet mot Rosenbad var oförsvarligt, men det förändrade inte att det skulle varit än mer förödande om svenskarna fått tag i honom.
”Vasastan, vad hände?” Rodionovs röst var befallande. Han lyssnade på Lukics berättelse medan de gick mot hans privata arbetsrum. Lukic berättade allt kronologiskt. Från att de inlett operationer med spaning och planering till förberedelserna, men framförallt de åtgärder de vidtagit när deras läge blivit röjt.
”Styrkan i Vasastan, vilka var det? Den officiella rapporteringen säger att det var polisen.”
”Nej, de var inte poliser. I alla fall inte alla. Det här var något annat.”
”Någon av de här?” Rodionov sköt över ett antal foton som låg på hans skrivbord.
Han hade fått dem överskickade av Snövit tidigare. Kvinnan trodde att de skulle användas för att delas ut till svenska media för att kräva regeringens avgång. Och vem vet, det kanske slutade med att de gjorde just det. Kvinnan hade visat sig vara en värdefull resurs.
Lukic studerade dem nogsamt. Vid flera tillfällen stannade han upp och grymtade innan han fortsatte.
”Det här”, han sköt fram ett av fotona, ”vet jag vem det är.” Namnet Maxander var skrivet under bilden. ”Han är befälhavare över deras specialförband. Men han var inte i Stockholm när det hände.” Lukic tog fram två andra fotografier. Etiketterna ”Säterlund” och ”Wallin” talade om för honom vilka de var, men namnen sade honom inget. Nästan inget, rättade han sig själv. ”De här var där, på plats i Vasastan.”
”Är du helt säker?” Rodionov verkade tveksam.
”Ja, helt säker. Kvinnan var inne i lägenheten och mannen försökte göra en kringgång och genskjuta oss genom gränden. Vilka är de?”
”Kvinnan heter Anna Wallin. Hon är chef för Stockholmspolisens speciella insatsstyrka, ’Piket’ kallas den.” Rodionov uttalade det svenska ordet, osäker på den exakta ryska översättningen. ”Den andre är Markus Säterlund som är adjutant till deras överbefälhavare. Vi vet att han tidigare tjänstgjort inom underrättelsetjänstens signalspaning men även vid deras fallskärmsjägarförband och spetsnaz.”
”Chef för en polisiär specialenhet och en generalsadjutant. Vad har de gemensamt?”
”Ingenting, ingenting alls. Det är just det som är det underliga. Och jag tror inte på slumpen.” Rodionov lät upprörd. ”Hur blev ni röjda?”
”Jag vet inte, det måste ha varit någon utomstående. Något som hade att göra med vår infiltration eller med gömstället.”
”Finns det någon risk att dina mannar röjde sig?”
”Nej, de är inga amatörer. Vi skulle ha märkt om vi varit förföljda. De skulle dessutom ha slagit till långt tidigare om de vetat om våra planer.”
Det talade för Lukics historia. Ingen organisation, oaktat om det var polisen eller militären, skulle ha låtit dem fortsätta så långt om de känt till planerna mot Rosenbad.
”En annan sak.” Han hade funderat på om han skulle ta upp sin observation med Rodionov. Att göra det var att erkänna brister i sin operationssekretess och visa sig svag, något han avskydde att göra. Men Rodionov var hans bästa källa för underrättelser och han behövde svar.
”Ja?” Rodionov tittade upp, frågande.
Han sköt åter fram fotot märkt Säterlund. ”Den här mannen kände igen mig.”
”Omöjligt, det har du själv sagt.”
”Jag vet, jag vet. Men det här var annorlunda. Han hade mig i siktet. Avståndet var för långt, han hade ingen riktig chans att träffa. Men han såg mig, och det såg ut som om han kände igen mig.”
”Har du sett honom tidigare?”
”Nej, inte vad jag minns. En man som han hade jag kommit ihåg. Men det fanns ändå något där som jag inte kan förklara. Kan vi få mer information om honom?”
”Jag ger Snövit i uppdrag att ta reda på mer. Det blir inte svårt. Hon hatar den svenska överbefälhavaren och han är hennes adjutant.”
Lukic nickade men svarade inte. Under tystnad betraktade han fotot framför sig. De bestämda ögonen verkade bränna rakt in i honom, precis som de gjort i Vasastan. Människor som har sett döden och överlevt fick alltid en särskild närvaro i blicken. Lukic hade sett den hos krigare många gånger tidigare, och han såg den tydligt hos den här mannen.”
”Säterlund”, viskade han för sig själv på sitt modersmål. ”Vem är du?”
MEDBORGARPLATSEN, STOCKHOLM
”Överstelöjtnant Markus Säterlund”, deklarerade Markus tydligt. Han höll sin militära legitimation framför sig då han duckade under polisens avspärrningsband. Flera ordningspoliser tittade förvånat upp och studerade hans fältuniform men ingen av dem gjorde någon ansats att stoppa honom.
Han såg Anna längre fram vid en tillfällig ledningsplats. Flera fordon var parkerade tätt tillsammans, med fri sikt över banklokalen.
”Är du upptagen, sheriffen?” hälsade han när han kom tillräckligt nära.
Anna blev förvånad när hon fick syn på honom. ”Hur kom du hit?”
”Jag körde bil.”
”Jag menar hur kom du in hit?” Hon pekade på marken där de stod.
”Genom avspärrningen.” Han pekade bakom sig.
”Jag menar varför släppte de … Äh, strunt i det. Vänta där, stå still.”
Hon vände sig mot insatsledaren som var på väg att räkna ner. Markus kände igen den storväxte polisen från natten i Vasastan.
”Redo om tre … två … ett …” På slutet av nedräkningen hördes en skarp detonation inne i banken på andra sidan gatan. Fönstren ut mot gatan splittrades av trycket. Finfördelat glassplitter regnade över stenläggningen.
Rop kunde höras inifrån lokalen. Markus kunde inte se vad som hände men kunde föreställa sig.
BOOM … BOOM … BOOM … BOOM. De snabba detonationerna från distraktionsgranater fortsatte att eka ut över Medborgarplatsen. De specialbyggda granaterna var konstruerade för att detonera upprepade gånger med mindre än en halv sekunds mellanrum. Ljudknallarna och det skarpa ljuset var avsedda att förvirra och paralysera gärningsmännen när poliserna gjorde inbrytning. Rop hördes när piketpoliserna fortsatte sitt offensiva genomsök. Upprepade skarpa blixtar av ljus ljungade genom flera av fönstren.
Ordningspoliserna runt omkring dem ryckte till vid ljudet av distraktionsgranater. Anna och Markus stod helt stilla.
”Vilka är det?” Markus tittade mot Anna.
”Inga speciella.” Anna skakade på huvudet. ”Bara vanliga människor.”
”Var menar du?”
”Jag menar att det är helt vanliga människor. De får inte ut några pengar från bankomaten.” Hon pekade mot en bankomat i ett gatuhörn längre bort. Fronten var mörk, som om något eldat framför den, och någon hade försökt bryta upp den i hörnet. ”När de inte får ut pengar där går de vidare till banken utan någon lycka där heller. Vanliga människor kan göra väldigt dumma saker när de är desperata.”
”Så det här är inte första gången?”
Anna skrattade till. ”Nej inte direkt. Välkommen ut i verkligheten, soldaten. Hela staden är i kaos, det blir lätt så när folk inte kan köpa mat. Alla våra resurser arbetar dygnet runt för att förhindra plundring och upplopp och vi hinner ändå bara med de högst prioriterade brotten.”
Markus hade hört nyheterna i bilen på väg dit. Sändningar från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, manade människor att hålla sig hemma och endast bege sig ut om det var nödfall. Stationer med nödlivsmedel och sjukvård hade upprättats på flera ställen i staden. Men han hade inte insett hur illa det var innan han sett det med egna ögon.
”Jag vet…” BOOM … BOOM … BOOM … BOOM. Markus ropade mot Anna för att göra sig hörd. ”… vad du kan göra …” BOOM … BOOM … BOOM … BOOM. ”…för att ställa allt till rätta.”
Anna tittade upp mot honom. Hennes ansiktsuttryck var frågande.
”Finns det någonstans där vi kan prata ostört?”
Anna nickade mot sin stadsjeep som stod längre bort. Efter att de stängt dörrarna berättade Markus det han visste i ett svep under tio minuter. Anna lyssnade tyst utan att avbryta, chockad över vad hon hörde. Markus berättade allt. Om vad som egentligen legat bakom händelsen med Särskilda helikoptergruppen och polisens anti-terroriststyrka, vad Unni Forssberg upptäckt inne i försvarets nätverk och vad man trodde hänt med statsministern och den nordiska delegationen. Men framförallt lade han ut detaljerna om vad de var på väg att göra och varför de behövde henne.
Efter att han hade avslutat satt Anna tyst en lång stund. Hon funderade medan hon trummade med pekfingret mot ratten.
”Det var en imponerande plan”, började hon, ”men den har stora brister. Ni kan inte bara åka in på ett annat lands territorium och gripa en utländsk medborgare.”
”Det kan vi visst, jag har gjort det tidigare.”
”Jaså, och vem grep du då?”
”Något arsle som hette Mladic.”
Anna hajade till men fann sig snabbt.
”Ratko Mladic greps av lokal polis i Serbien.”
”Många säger det, ja.” Markus ryckte på axlarna men erbjöd ingen mer information.
”Toppen, bra jobbat, men han var efterlyst av den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag och landet han befann sig i hade signerat Rom-fördraget som erkände ICC.”
”Och?”
”Vilket lagstöd har du för att göra det du nu beskriver?”
”Militära och civila lagstöd är två skilda saker, Anna. De har angripit vårt land och håller vår statsminister mot hans vilja. Det ger oss casus belli. Det är en folkrättslig term som betyder en legitim anledning för krig.”
”Men det ni har planerat är inte krig, och i det här fallet har du ingen juridisk rätt att göra något mot Lukic.”
”Jag är medveten om det, men det räcker att hänvisa till den militära nödvändighetsprincipen. Allt går inte att lösa med den svenska lagboken, Anna. Särskilt inte utanför Sverige.”
”Nej, men vad tänkte du göra med honom när du kommer tillbaka till Sverige? Ska du hålla honom inlåst i ett bergrum eller vill du kunna lämna över honom till en domstol? Om vi inte har en juridisk grund att stå på är det ingen idé att ens försöka. Att låsa in honom utan rättegång är att frångå alla principer som rättssamhället bygger på. Gör vi det är vi inte mycket bättre än någon av dem.”
Markus tittade på Anna och nickade. Hon använde ”vi”, tänkte han för sig själv, inte ”du” för att indikera Markus och de övriga. Dessutom sade hon tydligt när, inte om, de lyckades gripa Lukic.
”Du har en poäng”, kommenterade han. ”Så vad är det du säger – att det inte går att göra?”
Anna tittade på Markus med en förnyad intensitet. ”Det där aset har dödat två hela turlag ur Piketen. Jag kommer aldrig att sluta jaga honom så länge jag lever. Jag vet hur vi kan göra det du föreslår, men på ett ännu bättre sätt.”
Nu kom de första piketpoliserna ut ur banken med flera gripna personer. Poliserna var klädda i sin tunga utrustning med skyddsvästar och ballistiska hjälmar. De hade redan tagit svåra förluster och tänkte inte chansa. Markus förstod att Annas ilska mot Lukic var lika stor som hans egen.
”Berätta mer”, manade han.
ÄRNA FLYGBAS, UPPSALA
”Har ni några frågor på ordern?” Johanna Lindströms röst hördes klart och tydligt genom högtalartelefonen på det spartanska skrivbordet. Ett hörn av den stora hangaren hade inrättats som ledningsplats. Kraftiga lådor med transporterbar sambandsutrustning stod uppställda för att avgränsa mot resten av det öppna utrymmet.
”Nej, general”, replikerade överste Fredrik Maxander. Både han och de övriga hade antecknat flitigt under överbefälhavarens ordergivning. Nu, visste de, skulle det krävas en gedigen planeringsinsats från deras sida innan operationen kunde inledas. Men de hyste inga tvivel om vad de var på väg att göra eller om att de skulle klara av det.
”Överste Maxander.”
”Ja, general?”
”Jag har en punkt till som inte berör de övriga – kan du vara vänlig och ta bort mig från högtalartelefonen?” De övriga runt bordet ursäktade sig snabbt.
Fredrik Maxander tog direkt upp telefonluren och slog av högtalaren. ”Ja, general?”
”Fredrik, har de meddelat något mer om Victoria?”
”Nej, de tror att de har stoppat de inre blödningarna. Men hennes tillstånd är fortfarande kritiskt och det krävs fler operationer. Det kommer att dröja något dygn innan vi vet.”
”Fredrik, hon höll sin helikopter i luften i mer än 20 sekunder efter att den blivit träffad av två luftvärnsrobotar. Det var en död fågel men hon lyckades krascha kontrollerat i alla fall. Jag vet inte många piloter i världen som skulle ha klarat av det.”
”Hon var så duktig”, fick han fram med en röst som nästan inte bar. ”Hon blev kursetta på flygskolan, excellerade i allt, men hon skröt aldrig om det.”
”Jag vet, Fredrik, hennes chefer säger samma sak.” Johannas röst var mjuk och omtänksam, på ett sätt han aldrig tidigare upplevt. ”Jag tänker inte ljuga för dig, Fredrik, skadorna är riktigt allvarliga. Men jag vet också att räddningshelikoptern inte plockade upp henne på samma plats som hon kraschade på. Nazgûlerna blev nerskjutna drygt 35 nautiska mil – nästan 65 kilometer – från det svenska fastlandet. Hon var skadad men gav inte upp utan började simma västerut mot land. Även i en varm simbassäng skulle den distansen ha tagit henne mer än ett och ett halvt dygn att simma. Hon har överlevt så här långt under förhållanden som hade fått de flesta att ge upp för länge sedan. Om det finns någon som har en stark vilja att överleva så är det hon.”
”Jag vet.”
”Finns det något mer du behöver göra?”
”Nej. Nej, det är bra.”
”Det är mycket som kommer att vila på dina axlar och jag behöver ditt fulla fokus. Finns det något du behöver klara upp innan det börjar så är nu tillfället att säga det. Det finns ingen som skulle ifrågasätta om du valde att stå över efter vad du varit med om.”
En svårförklarlig känsla av lugn kom över honom när han såg ner på sina anteckningar, de order som så tydligt talade om vad han behövde göra. Han tog till orda.
”Tack, general, men jag kommer att verkställa och lyckas med den här operationen.” Det fanns en helt ny styrka och övertygelse i rösten. En övertygelse som var starkare än någonting han tidigare upplevt.