INTERNATIONELLA
ÅKLAGARKAMMAREN, STOCKHOLM
”Så vad händer nu?” Markus och Anna stod otåligt och väntade utanför sammanträdessalen i Internationella åklagarkammarens lokaler.
”De överlägger tills de är klara. Juridiken i sådana här frågor är inte klar och chefsåklagaren kommer förmodligen att behöva prata med sina biträden. De måste också se över det material som Åklagarkammaren i Stockholm City lämnat över eftersom det var de som ledde förundersökningen tidigare.”
”Och sen, vadå? Då säger de åt dig att gripa honom?”
Anna suckade. ”Nej, inte riktigt så. Du är inte så hemma i det här va?”
Markus ryckte på axlarna men svarade inte.
”En huvudregel i straffrätten är att alla människor, oaktat om de är medborgare i landet eller ej, ska lagföras och prövas i landet och på gärningsorten där de begått brottet.”
”Så Lukic ska ställas inför rätta i Stockholm?”
”Precis, vid tingsrätten. Men om någon flyr landet så förs ärendet automatiskt över hit”, hon pekade runt omkring dem, ”till Internationella åklagarkammaren. De kan besluta om att anhålla någon i sin frånvaro och även att utfärda en internationell arresteringsorder.”
”Och då kan ni åka och gripa dem?”
”Fortfarande nej, soldaten. Du måste skilja på häktning, utlämning och lagföring. Nästa steg är utlämningen. Eftersom varje land har absolut suveränitet över sitt eget territorium måste allt ske i samarbete med det avsändande landet.”
”Finns det regler för hur det ska ske?”
”Det finns fler än en. Inom EU och de nordiska länderna är det generellt inga problem. Det finns gemensamma utlämningsavtal och poliskårerna verkställer varandras häktningsbeslut dagligen.”
”Har vi något avtal med Ryssland?”
”Ingen har avtal med Ryssland. För bara några år sedan fanns det i alla fall ett fungerande samarbete, men nu vägrar de nästan konsekvent att lämna ut någon, oavsett vad det gäller.”
”Och om vi får en sån där –” han viftade med handen mot mötesrummet medan han sökte efter orden ”– internationell arresteringsorder, betyder det att du som polis kan åka dit och gripa honom?”
”Nej.”
”Va?” Markus lät förbryllad. ”Men du sa ju att …”
”Nej, jag kan inte gripa någon i ett annat land utan det landets medgivande. Min befogenhet som polis slutar där vattnet börjar. Att de utfärdar en internationell arresteringsorder betyder att åklagaren fastställer att en individ ska tas till Sverige för rättegång.”
”Anna, förklara nu. Om åklagarna där inne inte kan ge dig rätt att gripa honom utanför landet, vad gör vi då här?”
”Tänk till nu, soldaten. Om vårt besök här går som vi vill kan Rikspolischefen ge mig i uppdrag att gripa Lukic. Om överbefälhavarens plan fungerar och du lyckas”, hon pekade övertydligt mot Markus, ”kommer det sätta oss i en position där vi kan kräva jurisdiktion för att göra det. Förstår du vad jag menar nu?”
Markus log. Hon hade rätt. Först hade han bara sett den första delen av hennes förslag, men nu förstod han att vad hon föreslog hade fler aspekter än vad han först insett. Om det lyckades skulle det vara nyckeln till alla de senaste dygnens problem.
Det tog en dryg timme innan chefsåklagare Eva-Marie Bergstrand kallade in dem i salen. Markus hade förväntat sig en stor rättssal men det rum de befann sig i liknade mest ett mötesrum. Men, påminde han sig, det här var ingen vanlig rättssal och än så länge ingen rättegång.
Chefsåklagaren satt vid huvudändan av bordet flankerad av sina biträdande åklagare och några andra varav en, såg Markus, helt säkert var en protokollförare.
”Vi återupptar mötet. Närvarande är nu åter rikspolischef Sverker Martinsson, poliskommissarie Anna Wallin samt även överstelöjtnant Markus Säterlund från Försvarsmakten.”
Chefsåklagaren justerade sina glasögon på näsan för att kunna läsa de omfattande anteckningar hon hade framför sig.
”Jag måste inleda med att säga att vad vi gjort här under dagen saknar motstycke i svensk rättshistoria, både avseende allvaret i det inträffade och komplexiteten i det juridiska läget. Den huvudsakliga frågan är dock relativt enkel och handlar om huruvida det finns skäl för mig att anhålla den serbiske medborgaren Marko Lukic. Jag har tagit del av det förundersökningsmaterial som mina nationella kollegor sammanställt avseende såväl brotten som begicks mot poliser ur Piketenheten i Vasastan samt det attentat som senare skedde mot Regeringskansliet Rosenbad. Jag har även tagit del av ett minst sagt omfattande material från den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten”, chefsåklagaren lade sin hand på en hög med papper, minst en decimeter tjock, ”som med för mig hittills okända men tveklöst effektiva metoder bekräftar polisens information och dessutom tydligt indikerar att han sedermera flytt landet. I bedömningen av tillförlitligheten av detta material har jag fäst stor tyngd vid att metoderna för inhämtningen prövats och godkänts av Försvarsunderrättelsedomstolen samt att de godkänt att materialet, som ursprungligen var avsett för försvarsunderrättelseverksamhet, kan nyttjas i den aktuella brottmålsutredningen med ordinarie sekretessförbehåll.”
Eva-Marie Bergstrand gjorde en paus och sköt ifrån sig sina anteckningar, tog av sig läsglasögonen och lade dem framför sig på bordet. Markus var inte närmare bekant med rättssystemet men chefsåklagare Bergstrand var ett känt namn även för honom. Hon hade åtalat i flera uppmärksammade mål, i allt ifrån folkmord i Rwanda till trafficking från öststaterna. Han kunde bara föreställa sig vilken press och hur många hot hon måste ha upplevt under sin karriär.
Chefsåklagaren tittade rakt mot dem när hon tog till orda på nytt.
”Mitt beslut är följande. Den serbiske medborgaren Marko Lukic anhålls härmed av den internationella åklagarkammaren i Stockholm och ska skyndsamt och med alla till buds stående medel gripas. Åtalspunkterna är relativt omfattande men det tveklöst allvarligaste är terroristbrott samt inblandning i mord på både poliser, försvarsmaktsanställda och civilanställda i Regeringskansliet. En fullständig förteckning kommer att bifogas detta beslut.” Hon höll upp en handskriven sida från ett anteckningsblock. Nästan hela sidans linjerade yta var täckt av strecksatser som var och en representerade åtalspunkter. ”Rikspolischef Martinsson?”
”Jajamän.” Den kraftige polisens vardagliga språk kändes fel i kontrast mot juristernas formella ton.
”Jag har förstått att ni avser samarbeta med Försvarsmakten i detta ärende?” Frågan var egentligen inte relevant för beslutet, men situationen var så pass ovanlig att ingen av dem var förvånad över åklagarens nyfikenhet.
”Det stämmer.”
”Det är gott. Detta beslut har fattats av mig, chefsåklagare Eva-Marie Bergstrand, och kommer med hänsyn till målets art att omfattas av särskild sekretess.” Hon tecknade åt sekreteraren med stenografen. Det var tydligt att de var färdiga och hennes medhjälpare reste sig snabbt och började tyst lämna salen. ”På ett mer informellt plan vill jag bara skicka med er ett budskap. Jag vet inte exakt hur ni har planerat att lösa detta, men ni har mitt löfte att när, inte om utan när, ni har den här mannen i ett svenskt häkte så kommer jag att åtala honom enligt lagens fulla omfattning. Lycka till.”
ZAOSTROVYE, KALININGRAD
Luften stod still i det underjordiska arbetsutrymmet. Det fanns ingen taklampa men det fönsterlösa rummet lystes upp av den artificiella belysningen från hundratals bildskärmar.
Rodionov rynkade på näsan när han kom in i rummet. Ungtupparna hade arbetat dygnet runt den senaste tiden. Deras brist på hygien äcklade honom men han tolererade deras beteende då de levererade resultat. De här männen hade lyckats med allt som de fått i uppdrag. Till och med över förväntan.
På de väggfasta skärmarna fanns någon form av kod som han inte förstod. Han hade frågat och fått svaret att de visade status på de noder – ”botnet” hade de kallat dem – som skötte de slutliga angreppen på de nordiska länderna. Under Rodionovs karriär i underrättelsetjänsten många år tidigare hade det alltid krävts faktiska resurser, människor av kött och blod, för att utföra handlingar ute i världen. Men på det här sättet hade de genomfört distribuerade attacker utan att det fanns några fysiska spår av dem på platsen.
”Har vi någon mer information från Snövit?” Han visste att svenskarnas passivitet var precis vad de önskat, men ändå besvärade den honom. Handlingar kunde han förhålla sig till och tolka, medan overksamhet var svårare att tyda.
”Nej, precis som innan”, meddelade den långhårige mannen som envisades med att kalla sig Proxy.
Proxy lämnade över utskrifter med den senaste kommunikationen de haft med resursen som de kallade Snövit. Rodionov tog dem och läste ivrigt, hoppades att han inte skulle finna några avvikelser. Det stod snabbt klart för honom att inget avvek från planen. Enligt Snövit förberedde sig den svenska regeringen för de kommande förhandlingarna.
Han kände sig lugn över att allt var under kontroll på den nordiska fronten. Det enda som oroade honom nu var förbanden i Tula och Pskov som skulle stå för följande del. Hans nästa möte var med fallskärmsofficeren från VDV för en uppdatering om hur långt förbanden i Centralryssland kommit. Han hoppades på lika bra nyheter där.
”Se till att ambassadören i Stockholm får de här.” Han viftade med utskriften. ”Säg åt honom att se förvånad ut när han hör svenskarnas förslag.”
Svenskarna var så förutsägbara. Kompromissa, förhandla och diskutera. Han hade aldrig stött på en nation som var mer konflikträdd.
KALININGRADS STRAND
Kapten David Andreasson från flygvapnets Särskilda taktik-enhet fokuserade på att lugna sin andning. Simningen från den punkt där ubåten slussat ut dem till den plats de nu befann sig på, nära stranden, hade gjort honom andfådd. De självlysande instrumenten på syremätaren till det slutna dyksystemet talade om för honom att han hade förbrukat mer syre än de hade räknat med, men fortfarande låg han inte i farozonen.
Linan som kopplade ihop honom med hans stridsparskamrat sträcktes när den andra flygvapensoldaten flöt med strömmen orsakad av vågorna på ytan, bara några få meter ovanför dem. Botten var kompakt sand med minimal vegetation. Natten ovanför ytan hade en lysande fullmåne och ett svagt ljus därifrån letade sig ner till bottnen där de befann sig.
Ubåten hade tagit dem från Muskö, över Mysingen och genom Danziger gatt ut i Östersjön. Färden över Östersjön hade varit den längsta sträckan. Det hade tagit ubåtarna 15 timmar att ta sig till den plats längs Kaliningrads kust som var deras mål. Systerubåtarna Allan Mann och Harry Järv hade avvikit några sjömil innan och gått mot sitt slutmål något längre söderut. Men HMS Bengt Nordenskiöld hade fortsatt till den förutbestämda punkten norr om Zaostrovye och intagit bottenläge för att enklare kunna slussa ut dykarna och deras utrustning.
Kaliningrads kust var en mardröm för ubåtar, det hade besättningen förklarat för David under färden över. Hela kusten var långgrund och bestod huvudsakligen av sandstränder. Ubåtarna kunde inte gå så långt in mot kusten som de hade velat för att slussa ut dykarna eller hålla sig dolda för eventuella ubåtsjaktfartyg. För kapten Andreasson och hans flygvapensoldater däremot var den hårdpackade sandstranden en förutsättning för att kunna genomföra nästa fas av operationen.
Han kände huttrande hur kylan började krypa in på kroppen. Den svettiga uniformen kylde hans kropp innanför torrdräkten. Med en fortsatt stadig andning rörde han långsamt på armarna och benen för att hålla blodcirkulationen igång. Uppe på land visste han att det var en varm vårkväll, han hade noga studerat alla väderleksrapporter, men nere hos honom fanns inget av den värmen.
Hans dykdator pep till en gång. Med långsamma rörelser drog han fram en kemisk lysstav. De hade batteridrivna lampor med sig, men deras sken var alltför starkt och David Andreasson litade mer på den lågteknologiska lösningen som den röda lysstaven erbjöd.
”Neptunus” stod det skrivet i meddelandefönstret. Det kom från det ensamma stridspar som redan avancerat upp på stranden. Någon mer information än det förberedda kodordet skulle inte förmedlas digitalt, även om datalänken skulle vara säker.
Neptunus – egna styrkor i land utan upptäckt. Han visste att nästa kodord, Poseidon, skulle tala om för honom att de bedömt platsen som säker nog för huvudstyrkan att komma iland. De hade studerat satellit- och flygfotografier noggrant men varken de eller signalspaningens rapporter hade kunnat hitta något tecken på mänsklig, än mindre militär, verksamhet på den avgränsade strandremsan. Om de första soldaterna stötte på något motstånd skulle det inte märkas genom någon sändning, utan endast genom att de omedelbart drog sig tillbaka till vattnet och ubåten.
Bakom honom fanns fortfarande HMS Bengt Nordenskiöld med sin relativa säkerhet. För en sekund längtade han tillbaka till den ombonade värme och trygghet som ubåten gett honom. Men han slog direkt bort tanken.
Han log inom sig åt ironin att den legendariske flygvapenchefen Nordenskiöld hade fått ge namn till en ubåt, särskilt då det var denne som under sin tid varit huvudsakligen ansvarig för att ha skapat det moderna flygvapnet ur marinen. Och här var han nu. En flygvapenofficer som slussats ut ur en av flottans ubåtar namngiven efter en flygvapenofficer. Cirkeln var sluten.
När dykdatorn pep en andra gång visste han redan innan han kontrollerade displayen att det var kodordet för klartecken.
Linan spändes när dykarna framför honom började simma den sista sträckan in mot land. Med lugna kraftiga simtag sköt simfenorna dem framåt. Det kändes som om månljuset blev starkare för varje simtag när de kom in på grundare vatten.
David Andreasson bröt vattenytan med vapnet höjt framför sig. Han betraktade världen genom siktet på sin automatkarbin. Framför dem låg den öde stranden. Bortom den avtecknade sig sanddynerna med sin låga vegetation.
Han ökade förstoringen på siktet tills han fick in de avlägsna ljuskällor som han visste omgärdade den exklusiva villan.
”Hej, Ivan”, viskade han för sig själv. De hade kommit så långt och var nu så nära. Men ännu fanns mycket att göra.
När han sprang över den platta sandstranden kände han nöjt hur fast den hårt packade sanden var under kängorna. De skulle göra fler tester, det gjorde de alltid, men han visste redan nu att hans del av planen skulle fungera.
Luften kändes sval mot huden när han krängde av sig torrdräktens huva. Efter att ha andats den plastsmakande syrgasen under lång tid välkomnade han den uppfriskande vårluften.
Runt omkring honom packade hans soldater upp sin materiel. Först var de tvungna att kontrollera att området var klart och inte dolde några överraskningar. Efter det var det dags för de två stora väskorna med IR-markörer.
”Få upp sambandet”, var hans första order. ”Meddela Operationsledningen att vi håller tidsplanen.”
ÄRNA FLYGBAS, UPPSALA
Ljudet av motorer var fullt hörbart när Anna och Markus parkerade bilen utanför den stora bergrumshangaren. Ett väl tilltaget överhäng och uppspända kamouflagenät dolde helt de två Hercules-planen som stod uppställda utanför de öppna hangardörrarna. Den röda mörkerbelysningen lyste svagt från akterramperna där en febril verksamhet pågick. Fordon backades försiktigt upp för ramperna och in i flygplanens lastutrymmen. De lätta terrängvagnarna såg nakna ut med sin enkla stålram och sina kraftiga, friliggande däck. Konturerna av tyngre vapen monterade på de kraftiga störtbågarna syntes mot den röda bakgrundsbelysningen.
Fredrik Maxander gick otåligt fram och tillbaka mellan bergrumshangaren och de båda flygplanen. Anna hörde honom tydligt när hon och Markus lastade ut sin egen utrustning från bilens lastutrymme. Hans skarpa röst ekade över betongplattan.
”Han kommer att spricka av all den där sorgen.” Hon visste inte själv var kommentaren kom ifrån.
”Han är bara förbannad”, viftade Markus bort. ”Av en förståelig anledning.”
”Ilska är sorg som vänts utåt. Om han inte gör något åt det kommer den att äta upp honom inifrån.”
”Sen när blev du psykolog?”
”Markus, jag vet att du har gjort en massa superhemliga krigsoperationer. Men vet du hur många människor jag har gripit för grova brott?”
”Och hur relevant är det? Maxander är ingen brottsling.”
”Det sa jag aldrig heller, och det är faktiskt exakt det som är poängen.” Markus såg frågande ut. ”Piketen är det vi kallar en särskild förstärkningsresurs, vi kallas in vid farliga och komplicerade ingripanden. Vilka tror du att vi griper då?”
”Yrkesbrottslingar.” Markus lät självsäker.
Anna skrattade till. ”De flesta tror det, ja. Men de värsta yrkesbrottslingarna är faktiskt oftast de enklaste att gripa. De gör rationella brott, inte emotionella. De har någon form av professionalism och vet att om de skadar en polis så har de snart hela yrkeskåren efter sig. Nej, de farligaste är de som ingen, inklusive de själva, trodde skulle begå ett brott sex timmar innan de gjorde det. Människor som begår brott i affekt är de absolut svåraste att hantera, för så länge de agerar på sina känslor – rädsla, sorg, ilska – har de inget rationellt tänkande. Man vet aldrig hur de ska reagera när vi bryter in genom dörren.”
”Vad är din poäng?”
”Min poäng är att människor kan fatta katastrofalt dåliga beslut i affekt. Jag kan inte tänka mig en värre sorg än att höra sin egen syster störta. Borde han verkligen föra befälet i det tillståndet?” Anna tvekade inför att yttra frågan, men den var för befogad för att inte ställas. ”Om han har problem att behålla fattningen nu, hur kommer han att reagera när vi kommer dit vi är på väg?”
”Han kommer att sköta sig fint. Han är förbannad men vet var gränsen går. Dessutom vet jag ingen person i världen jag skulle vara mer rädd för än en förbannad Fredrik Maxander och en skvadron från SOG.”
”Jag har redan sagt det, det där är inte ilska.” Hon pekade mot Fredrik Maxander som precis skrek åt en assistent som var för långsam. ”Det är sorg som vänt sig utåt. Jag hoppas att du har rätt, det gör jag verkligen. Men du måste hålla koll på honom. Du vet lika väl som jag att i sådana här situationer finns ingen marginal för tvekan eller dåliga beslut.”
”Han kommer att klara det”, sade Markus lågt. ”Han kommer att klara det.”
Anna visste inte om han svarade henne eller försökte övertyga sig själv.
De tog båda sina tunga väskor och vapen och började gå mot hangaren.
”Nej, nej!” Befälhavaren för SOG ropade till en av sina assistenter. ”Strunta i de digitala kartorna, det räcker med de utskrivna versionerna av satellitfotona. De är de enda som är helt uppdaterade.”
Han vände sig om och noterade att Markus och Anna kom gående. Anna märkte hur han granskade henne medan de skakade hand.
”Välkommen”, hälsade han. Tonläget var nu något lugnare. ”Som du kanske förstår hör det inte till vanligheterna att vi tar med utomstående. Men Markus har ju jobbat mer med dig än vad jag har och säger att du är tillräckligt kompetent att hänga på, jag hoppas att han har rätt. Du saknar självklart mycket av vår utbildning som vi inte hinner ta igen, men även en polis ska kunna klara av det. Vi kommer att gå igenom planen med dig tills du känner dig bekväm.”
Anna var tvungen att kontrollera sin ilska. Hon avskydde att bli förminskad och officeren framför henne använde samma självgoda härskartekniker som de övriga militärerna. Han antydde med sitt uttalande att hennes bästa prestationer kanske var tillräckligt för att nå upp till deras lägsta krav.
”Nej du”, började hon, noga att kontrollera sitt humör. ”Det hör nog inte till vanligheterna att jag har så bra understöd för att genomföra ett polisiärt gripande.”
Om Fredrik Maxander märkte av tonfallet i hennes svar så visade han det inte. Istället bytte han ämne. ”Hur gick det för er hos åklagaren?”
”Det gick enligt plan”, kommenterade Anna lugnt. ”Vi fick den internationella arresteringsordern. Det säkerställer att vi har en juridisk grund.”
”Bra, bra.” Det var tydligt att han funderade på Annas ord. ”Jag vet att det finns ett folkrättsligt ramverk för att undsätta egna medborgare utomlands. Men det där ger oss alltså dessutom rätt att arrestera personer?”
”Inte arrestera, det händer bara i filmer. Poliser omhändertar eller griper. Det heter bara internationell arresteringsorder för att … Tja, för att det ska låta internationellt antar jag. Men ja, något förenklat så har du förstått det rätt.”
”Kan du hantera det här?”
”Ja?” Hon blev så ställd över den förolämpande frågan att hon svarade med förvåning.
”Det får inte finnas någon tvekan här.” Fredrik Maxanders röst blev allvarligare, militäriskt rapp. ”Det här är ingen ego-sport, vi arbetar som ett lag. Jag kan inte tolerera några tveksamheter bland mina underställda, du måste kunna ställa in dig i ledet.”
”Nej”, svarade Anna när ilskan vällde upp inom henne. Hennes tålamod hade tagit slut.
”Vadå nej?” ropade Maxander till. ”Jag kommer inte att tolerera …”
”Det är inte upp till dig att tolerera något. Låt oss göra en sak klar, översten. Jag är ingen soldat, och jag står inte under ditt befäl. Jag är en svensk polis och den enda med laga befogenhet att gripa någon, och ju snabbare du inser att jag är din motsvarighet inom min organisation desto bättre kommer vi att kunna samarbeta. Jag är heller inte en av dina assistenter så våga inte höja rösten mot mig igen.”
Fredrik Maxander blev uppenbart ställd av hennes svar.
”Anna”, försökte Markus hejda henne men Anna höll upp handen mot honom, polisiärt bestämt. Fredrik Maxander behövde höra vad hon hade att säga.
”Tror du att du är den enda som har lidit de senaste dygnen? Tror du det? För fem dagar sedan mördades två hela turlag med kollegor i Vasastan. Alla var vänner till mig. Dessutom var det jag som var deras enhetschef. De var mitt ansvar. Jag vet att du vet hur det känns. Er plan var skit från början. Ni har alla häftiga prylar men kan inte se längre än där kulorna träffar. Det vi är på väg att göra måste vila på en juridisk grund. Om inte så frångår du principerna som hela din och min organisation bygger på och då är du inte bättre än dem du är ute efter. Jag ska gripa den där mannen om det så är det sista jag gör i livet, men jag är polis och inte soldat. Så få in det här i din skalle en gång för alla. Jag”, hon pekade på sig själv, ”står inte under ditt befäl.” Hon tryckte fingret mot Fredrik Maxanders bröstkorg. ”Jag vet varför du vill det här, och jag känner likadant. Men vi gör det här tillsammans som jämlika chefer eller inte alls.”
Människorna runt om betraktade poliskommissarien och översten under tystnad. De hade aldrig hört någon tala till Fredrik Maxander på det sättet tidigare. Det gjorde man bara inte.
Ingen av dem ville vika av med blicken. När Anna slutligen sträckte fram handen tog Maxander den.
”Ska vi åka?” var allt han sade.
REGERINGSKANSLIET
ROSENBAD, STOCKHOLM
Karin Bosdotter följde bara flyktigt utrikesbriefingen. Hon och de övriga regeringsmedlemmarna satt runt det runda sammanträdesbordet och Olov Wallin hade i sin roll som vice statsminister övertagit statsministerns stol. Bakom dem satt riksdagens ledarskap med talmännen och gruppledarna. Det var lika bra att de var här. Under de kommande förhandlingarna skulle det bli uppenbart att Olov Wallin inte kunde hantera den aktuella situationen. Det var verkligen endast en fråga om när justitieministern skulle tvingas kliva av. Om både statsministern och den vice statsministern var oförmögna att utöva sitt ämbete skulle regeringen automatiskt upplösas, den skulle behöva konstitueras på nytt runt en ny statsministerkandidat. I det arbetet skulle riksdagens talman spela en nyckelroll. Carl Eriksson och Olov Wallin var de enda starka kandidaterna i partiet. Strax efter kom Karin, trots hennes tillbakadragna roll under mandatperioden. Det var bara hon som hade tillräckligt med kontakter för att bilda en ny regering, och det var talman Nina Warell som skulle bekräfta den åt henne.
Karin var förargad över att Adrian Hökberg ännu inte kommit tillbaka. Det var olikt honom. Hon och hennes allierade behövde informationen som han åkt för att hämta, i syfte att kunna förbereda de kommande förhandlingarna. Men det fanns fortfarande tid. En del av henne var faktiskt nöjd över att Hökberg tagit tid på sig. Att ge honom en ytterligare reprimand i övernattningslägenhetens avskildhet skulle göra henne harmonisk och välbehövligt fokuserad inför morgondagens förhandlingar. Gick allt rätt skulle det leda till en nybildad regering. Hennes regering!
”Tack för det.” Hon hade inte märkt att föredragningen tagit slut och att Olov Wallin tagit ordet. ”Nästa?”
”Försvarsmakten och Polismyndigheten har begärt en kompletterande föredragningstid.” Karin hade alltid uppskattat chefssekreterarens svala röst, sakligt effektiv och befriande fri från plågsamma känsloyttringar. Nu blev hon förvånad men inte oroad. Det kunde till och med vara en möjlighet. Hon hade gett Johanna instruktioner att avvakta. Kanske hade det där underbarnet gjort något som tillät Karin att sparka henne när hon själv väl tog över.
Olov Wallin såg frågande ut. ”Det står inte på schemat.”
”Ett sent tillägg.”
”Okej, okej.” Olov Wallin mumlade utan att lyfta blicken från sina papper.
Chefssekreteraren försvann genom dörren men återkom direkt med överbefälhavaren och rikspolischefen. De två myndighetscheferna kunde inte vara mer olika, tänkte Karin Bosdotter. Johannas atletiska löparkropp mot Sverker Martinssons bastanta kroppshydda, hennes doktorsgrad mot hans oborstade gatusmarthet. På något underligt sätt var de båda ändå respekterade och framgångsrika inom sina myndigheter. Karin hade aldrig förstått vad det var som gjort dem accepterade, men lugnade sig med att hon inte alltid kunde förstå saker som fascinerade de mindre begåvade.
”Tack för att ni tog emot oss”, började Johanna Lindström. ”Syftet med denna föredragning är att få regeringens godkännande för aktioner mot den gällande situationen i Östersjöregionen.”
Ett antal dämpade diskussioner uppstod på spridda platser i lokalen, men överbefälhavaren fortsatte snabbt utan att tappa tempo.
”Med anledning av situationen i Kaliningrad blev både Försvarsmakten och Polismyndigheten instruerade att inta en passiv roll till förmån för en diplomatisk lösning. Eftersom ny information framkommit rörande den interna ryska situationen ser vi nu anledning att anmoda regeringen att ändra det beslutet.”
Olov Wallin verkade plötsligt vakna ur sina tankar. ”Johanna, vad är det egentligen ni pratar om?”
”Vi har starka underrättelser som pekar på att det pågår en intern maktkamp mellan två centrala nyckelgrupper inom Ryssland och att dessa har en aktiv del i vad som drabbat våra nordiska länder under de senaste dygnen.”
Nu uppstod ett mer högljutt tumult och den här gången kunde inte Johanna stoppa det. De högsta protesterna, noterade Karin, kom från de elitistiska diplomaterna från Utrikesdepartementet.
Olov Wallin manade dem alla till tystnad. Under mer än fem minuter berättade Johanna därpå oavbrutet om Rodionov, om hans kontakter och tidigare tjänstgöring, och om hans kontakter med olika förband inom den ryska armén.
Herregud, tänkte Karin. Den här informationen kan påverka de kommande förhandlingarna. Det var avgörande att hon fick kontakt med sina allierade statsmän.
Vant tog hon upp sitt digitala arbetsblock och öppnade det säkra meddelandefönstret.
Den här gången var det hon som skrev den utmanande kodfrasen i fönstret.
<Bevara, Gud, vårt fosterland >
Det kändes som en evighet innan svaret kom, men hon visste att det egentligen inte hade kunnat vara mer än några få sekunder. De elektroniska systemen skakade hand och meddelade inom kort att de nu hade en säker kommunikation.
Karin började skriva och sammanfatta vad Johanna berättade för dem. De chockerande uppgifterna skulle tvinga dem att lägga om hennes strategi inför förhandlingarna.
”Varför får vi höra det här först nu? Ni har ju uppenbarligen haft den här informationen en tid.” Olov Wallin var uppretad och gjorde inget för att dölja det.
”Jag beklagar, vi har haft delar av informationen tidigare men vi upptäckte de här sambanden först nyligen. Vi kom till er så snabbt vi kunde.”
”Och ni säger att det ni nu presenterar, att det pågår förberedelser för en statskupp inom Ryssland, alltså är bekräftat?”
Johanna bara nickade till svar.
”Och vad föreslår ni att vi gör åt det?”
”Eftersom vi vet att terroristerna på oljeplattformarna är beroende av någon form av ryskt stöd för sina aktioner bedömer vi att sannolikheten att lyckas med ett nytt fritagningsförsök är mycket god. Vi vet att de sannolikt kommer att förvänta sig en infiltration via luften eller över ytan. På grund av detta har vi förberett en infiltration med ubåt. Under förutsättning att ni godkänner planen kommer en militär specialförbandsstyrka att utgå från ubåtarna Harry Järv och Allan Mann och borda plattformarna underifrån. När de tagit kontrollen över helikopterdäck kommer förstärkningar att flygas in från fastlandet. De kommer sedan att slutföra återtagandet snabbt och säkert.”
Karin Bosdotter kände hur andhämtningen blev häftigare, hur trycket över bröstet ökade. Det här hände bara inte, det fick inte ske. Hela deras strategi byggde på att justitieministern skulle misslyckas i sina förhandlingar. Men då kunde inte Johannas stormtrupper landstiga och förstöra.
Men vänta, kanske fanns det en möjlighet att få honom att misslyckas grundligare än hon först planerat. Om han godkände deras insats och den sedan misslyckades skulle hennes position inför förhandlingarna endast förbättras.
Hon började snabbt skriva.
<Militära förband förbereder för fritagningsaktion med ubåt mot oljeplattformarna. Kan ni avstyra?>
<Ja> kom det korta svaret. <Tidpunkt?>
”Ursäkta, Johanna.” Karin sträckte på sig, tvingade sin andning att bli jämnare. ”Det här är chockerande information att ta in på kort tid. Men om, och jag understryker om, regeringen ger sitt medgivande, när ser du att en sån här operation bör inledas?”
”Den kommer att vara beroende av mörkret.” Johannas svar kom snabbt, noterade Karin. ”De är redan i sitt främre väntläge och kan verkställa operationen inom två timmar.”
”Olov, förlåt, jag avbröt dig”, tvingade hon fram och nickade mot Olov. Det var dags att träda tillbaka och lämna Olov Wallin ifred att återigen misslyckas.
”Det gör inget, Karin, jag är lite skakad själv. Men för att återgå till frågan …” Olov Wallin vände sig återigen mot Johanna. ”Berätta mer om varför ni ser en koppling mellan Ryssland och terroristerna.”
Johanna började prata men Karin Bosdotter hade slutat lyssna. För henne existerade endast en tanke. Det var hon som skulle gå segrande ur den här krisen.
<Om två timmar> skrev hon in i meddelandefönstret. <Kan ni förhindra?>
<Det skulle innebära att sänka två svenska fartyg med besättning. Är du säker?>
Karin Bosdotter var med ens förvånad över sina partners plötsliga emotionella utspel. De gångna dygnen hade de planerat stora saker, saker som riktiga regeringschefer befattade sig med. Vad gjorde det henne om några ur fotfolket strök med för att tjäna det högre syftet?
<SÄNK SKITEN OM NI BEHÖVER>, skrev hon med versaler för att understryka allvaret i situationen.
Några ubåtar och helikoptrar var ett billigt pris att betala för en långsiktig stabilitet i landet.
Hennes skärm frös. Medan hon yttrade en tyst svordom tryckte hon irriterat på skärmens olika delar.
En kraftig harkling fångade hennes uppmärksamhet. När hon tittade upp hade hon hela rummets blickar på sig. Men det var inte de granskande ögonen som fångade hennes uppmärksamhet. Det var skärmen bredvid den svenska överbefälhavaren, som visade en exakt kopia av den konversation hon hade på skärmen framför sig. Hon visste att den inte hade funnits där tidigare. Men meddelandefönstret var inte hennes eget. Det tillhörde hennes samtalspartner. Beteckningen ”FM-ITF Team 1” stod skrivet längst ner. Karin förstod ingenting. Men Johanna Lindströms iskalla ögon verkade bränna rakt igenom henne.
Den tryckande tystnaden bröts plötsligt.
”Din jävla polismördare”, röt rikspolischefen med en sådan styrka att Karin hoppade till. ”Din dumma, naiva, förbannade …” Han hann inte längre innan dörrarna slogs upp och flera uniformerade poliser stormade in. Karin förstod först inte varför de var där. Men när de uniformerade poliserna med bestämda steg närmade sig henne kom insikten.
De är här för mig.
Hon hann inte längre i tankarna. Hennes stol drogs ut och hon trycktes ner mot bordet. Händerna bändes upp på ryggen så hastigt att hon skrek. Poliserna höll hennes handleder hårt. Deras händer sökte omilt över hennes kropp. Hon hade aldrig tidigare varit med om något så ovärdigt. Det kändes som en våldtäkt.
”Ni har ingen rätt!”, skrek hon. I ögonvrån såg hon Olov Wallin. Hans mun hängde öppen och ögonen var uppspärrade av förvåning.
Någon drog henne upp på fötter.
Johanna, tänkte hon, det måste vara hon som låg bakom. Hon var bara en vanlig tjänsteman, hon hade ingen rätt att lägga sig i sin överordnades arbete.
”Jag vet inte vad den lilla horan har sagt till er men hon ljuger!”, skrek Karin.
Johanna Lindström stod lugnt kvar, hon satte upp handen och ordningspoliserna stannade framför henne.
”Johanna, ta dig samman, jag vet inte vad du tror att du vet men …”
”Vi vet allt, Karin”, svarade Johanna lugnt.
”Du tror att du har listat ut allt, men du vet ingenting, ingenting. Din lögnaktiga lilla hora, du vet inte vad som krävs för att …”
Johanna avbröt försvarsministern på nytt. ”’Bevara, Gud, vårt fosterland, håll över det din starkhets hand. Välsigna varje trofast själ, som önskar det av hjärtat väl, men slå vart ondskans uppsåt ner, som vill dess fall och stör dess fred.’ Vi vet allt om vem du pratat med och vad du gett dem Karin. Jag är ingen lögnare. Jag är inte heller något av det övriga du antydde. Jag är Sveriges överbefälhavare, och du är gripen för landsförräderi.”