REGERINGSKANSLIET
ROSENBAD, STOCKHOLM
Johanna följde operationen i regeringens underjordiska sammanträdesrum. Bredvid henne stod Olov Wallin. Hon hade alltid avskytt att vänta och observera. Men den här gången hade hon gjort allt hon kunde. Människorna där ute visste vad de skulle göra, de slogs för sina liv och var inte i behov av styrning uppifrån.
På en av skärmarna uppdaterades personallistan kontinuerligt när styrkan lastade på flygplanen. Den militära personalen utgjorde merparten, därefter kom namnen på gisslan och ett antal fångar. Längst ner stod den lägsta siffran som hon förstod att Olov letade efter.
Polis: 1.
De två kartsymboler som symboliserade Hercules-planen fanns på Kaliningrads strand, fortfarande inne på ryskt territorium. Angreppen från ITF hade gjort ryssarna i enklaven blinda och döva. Men förbanden lojala med Rodionov var ännu fysiskt oskadda. Datorskärmarna visade trupper under marsch. Det var en kamp mot klockan.
Olov Wallin började vanka av och an i det stora sammanträdesrummet.
Johanna hade velat utrymma Regeringskansliet helt innan de inledde operationen. De kunde inte kontrollera alla möjliga händelseutvecklingar och om de misslyckades helt kunde det innebära krig. Riksbunkern var dessutom stor nog att ta emot statsledningen. Men Olov Wallin hade vägrat lämna Rosenbad. Han hade insisterat på att stanna kvar efter terrorattentatet och var fortfarande lika fast i sin övertygelse. Huvudstaden hade varit nära att falla i anarki och befolkningen behövde veta att statsledningen fanns kvar på sin vanliga plats.
Till slut hade de nått en kompromiss. Operationsledningen och den största delen av Regeringskansliet hade i hemlighet flyttat ut till den alternativa ledningsplatsen i Riksbunkern. Den stora underjordiska anläggningen i Bergslagen var väl skyddad och det var därifrån operationerna leddes. På en annan del av bildskärmen fanns en videolänk med den ställföreträdande överbefälhavaren, inrikesministern och drottningen som befann sig i luften någonstans över västkusten. Om allt annat fallerade var de landets livförsäkring.
Johanna tog upp telefonluren istället för att slå på ljudet på videokonferensens ljudsystem. Hon såg på skärmen hur operationsledaren svarade vid sin arbetsstation. ”Operationsledaren.”
”Det är general Lindström, är alla pax ombord?”
”Nej general, men alla har lämnat objektet och är på väg mot lastningsplatsen. Vilken minut som helst nu. Men det uppstod precis en annan situation.”
”Ja?”
”Terroristerna på oljeplattformarna svarade på våra krav för några minuter sedan. De meddelar att de är beredda att ge upp mot att de får stanna i Sverige. Jag fick även veta en annan intressant sak från UD. Tydligen har den ryske ambassadören och hans försvarsattaché tagit sig in på Utrikesdepartementet. De söker båda asyl som politiska flyktingar.”
Johanna började småskratta för första gången på mycket länge. Humorn i det hela gjorde att den stress och ångest hon känt under de senaste dygnen försvann för ett ögonblick. ”Vi får bestämma vad vi ska göra med ryssarna senare. Men vi tar inga risker. Ge våra förband klartecken att verkställa sin plan och återta plattformarna. Terroristerna är Rodionovs män. De måste ha förstått att de är döda om de återvänder till Ryssland nu, så de jublar säkert över ett svenskt fängelse.”
”Ja, general.”
”Hur ser luftläget ut över Kaliningrad?”
”Vi har kvar lokalt luftherravälde. Ryssarnas förmåga till radarövervakning och luftstridsledning är fortfarande utslagen av ITF. Enstaka jaktplan som överlevde det första angreppet har gått upp men tagits ner av vårt eget jaktflyg över området. Litauen håller igen sitt luftrum för förstärkningar från Centralryssland.” Han skrattade till. ”Baltstaterna tar alla chanser de kan för att ge ryssarna ett tjuvnyp. Vi vet däremot inte hur länge vi kan hålla kvar luftherraväldet. De kommer att återta sitt eget luftrum.”
”Har vi identifierat förbanden som är på väg mot Zaostrovye?”
”Ja. Drönarna visar ett fallskärmsförband i fordon blandat med civilklädda legosoldater. De lämnade Chkalovsk bara minuter efter att vi slog till och kör nu direkt mot våra förband. Det du ser på skärmarna är Rodionovs och Lukics hantlangare”, sammanfattade operationsledaren.
Johanna växlade uppmärksamheten mot flygbilden över Zaostrovye. Drönarens kamera återgav alla rörelser i realtid. Långa kolonner av militära fordon närmade sig komplexet med villan. Johanna kände inga samvetskval för den order hon var på väg att ge. Hon stod i samma rum där hon befunnit sig när Lukics legosoldater försökt döda henne och justitieministern. Hon hade överlevt men det var inte alla som hade gjort det. Det kunde inte tillåtas hända igen. På den stora översiktskartan låg fregatterna HMS Valkyrian och HMS Victoria redo söder om Öland. Fartygens kryssningsrobotar hade en hastighet av 480 knop, så trots det stora avståndet skulle distansen bara ta några få minuter.
Hon talade lugnt, lade tyngd i varje ord. ”Verkställ den sekundära bekämpningsplanen.”
”Ja general.” Det fanns ingen tvekan i rösten.
Operationsledaren lade på luren.
NORR OM ZAOSTROVYE, KALININGRAD
”Överste, vi har förband på väg norrut mot vår position. Ser ut som några hundratal soldater i icke-bepansrade fordon.” Kapten David Andreasson höll fram en av de fyra små monitorerna mot Fredrik Maxander. De vidarebefordrade bilderna från de små, obemannade spaningsflygplanen som visade kolonner av täckta lastbilar och terrängbilar på vägarna söderifrån. När de zoomade ut kunde de se det korta avståndet mellan dem själva och den annalkande motståndaren. Det var bara en fråga om minuter.
Bakom dem var de sista personerna på väg att stiga ombord på planen. Flygvapensoldaterna runt omkring dem packade ihop sin utrustning.
”Vi har fortfarande flera Neuron uppe och annat flyg på väg in, ska vi rapportera in dem som mål?” David Andreasson vände sig mot Fredrik Maxander.
”Gör det. Vi kan inte binda upp oss i strid. Fördröj dem.”
Inne i flygplanet gjorde hans ställföreträdare den slutliga inräkningen. Den egna styrkan, den nordiska handelsdelegationen, livvaktsstyrkan, de avlidna och fångarna. Alla prickades metodiskt av på en lista över att de var med. De visste exakt hur många de kommit till Kaliningrad med, och avsåg att veta exakt hur många de hade när de lämnade.
Sanden piskade Fredrik Maxander i ansiktet där han stod bakom den nersänkta akterrampen på Hercules-planet. Motorljudet höjdes tills det var ett konstant vinande. Piloterna var otåliga att lyfta. Han förstod dem.
”Allt klart, överste.” Hans ställföreträdare sprang hukande fram mot honom med ena armen höjd till skydd mot motorblåset, med den andra gjorde han ett formellt klartecken innan han sprang vidare mot flygplanet.
”Tack.” Han var nu siste man på marken.
Hercules-planets motorer tilltog återigen i styrka, piloterna började bygga upp varvtal för att kunna göra en förkortad start. De låste bromsarna och den tunga flygplanskroppen vibrerade av påfrestningen när dragkraften hos motorerna successivt ökade.
Han såg upp mot villan. Flera små bränder syntes fortfarande på avstånd och lyste upp de övriga delarna av huset och de angränsande byggnaderna. Något mer österut, utanför muren, syntes bara en svart rökpelare från vad som en gång varit den underjordiska ledningscentralen för IT-attackerna.
Men det mest iögonfallande var de strålkastarljus som spelade över landskapet. Det var Rodionovs och Lukics män från den närbelägna garnisonen. Några av fordonen stannade vid huset, men flera av dem började leta sig ner längs de små vägarna mot stranden. Käglorna av ljus dansade över det stäppliknande landskapet.
På rampen vinkade David Andreasson och lastmästaren åt honom att komma. De skrek något som helt dränktes av motorernas vrål. Bredvid dem var Anna och Markus i färd med att brotta ner Lukic som verkade minst sagt motvillig att lämna Kaliningrad. Anna slog ut sin expanderbara batong och rappade honom i knävecket innan hon vant böjde upp hans ben och säkrade ihop anklarna med plastband. Den serbiske legosoldatens kamp avtog något. Maxander visste att hon var van att hantera grova brottslingar. Han såg på de inövade rörelserna att hon utfört dem många gånger tidigare.
Överste Fredrik Maxander tog de korta stegen mot rampen, starka armar hjälpte honom upp. Inne i lastutrymmet satt de övriga redan tätt sammanpackade i nätbritsarna. Mighty 842 som stått framför dem hade redan påbörjat accelerationen längs den tillfälliga startbanan.
”Alla pax ombord, klar för start”, rapporterade lastmästaren till piloten.
Mighty 841 ryckte till kraftigt när piloterna släppte bromsarna. De accelererade direkt i hastighet längs den hårda strandremsan. De fyra turbopropmotorerna skapade fyra virvlar av sand och avgaser på högsta varvtal.
Ljudet av skottlossning nådde dem bråkdelen av en sekund efter det metalliska ljudet av kulor som slog in i flygplanskroppen.
Fredrik Maxander och David Andreasson hukade sig reflexmässigt och siktade utåt. De vred båda upp sina mörkersikten på högsta upplösning och letade efter mål, men ingen av dem hittade något.
”Upp i luften nu”, skrek Maxander till flygplanets lastmästare.
Fler kulor smattrade in i det tunna metallskrovet. Planet krängde till och lättade för en sekund innan det bestämt åter slog ner på den hårda sandstranden. Flygplanskroppen skakade våldsamt av påfrestningen. Markus tappade balansen och föll mot sidan, hans hand hittade stöd mot skrovets balkar och han återtog balansen i sista sekunden.
Anna kopplade greppet runt Lukic hårdare. Men i den kraftiga krängningen stapplade de båda utåt för att återfå balansen. I fallet tryckte hon bestämt sin fånge inåt, längre in i den avlånga flygplanskroppen, men samma rörelse fick henne att vackla längre ut på rampen.
Markus hörde henne skrika till. Fortfarande med ett fast grepp runt en av skrovets balkar sträckte han ut sin andra hand mot henne. Han sträckte sin kropp till det yttersta, handen nådde hennes polisoverall men fick inget grepp. Fingertopparna strök mot det mörkblå tyget innan det försvann och hennes kropp hjälplöst föll ut över rampen, ner på stranden.
Markus skrek av frustration och kisade när han försökte återfinna henne i infernot bakom dem. Motorernas virvlar förvandlade stranden till ett kaos av yrande sand i vårnatten. Men där, som en försvinnande skepnad på strandremsan, såg han något som rörde sig. Det var hon, han visste det, men hon blev mindre och mindre i takt med att Hercules-planet accelererade framåt.
”Avbryt starten”, skrek Markus bakåt mot David Andreasson och Fredrik Maxander
”Vi kan inte”, ropade David Andreasson. ”Det finns inte tillräckligt med strand kvar. Vi måste lyfta och cirkulera innan vi kan komma tillbaka och landa igen.”
”Fa-a-a-an”, skrek Markus i frustration och slog handen i flygplansskrovet.
”Det ordnar sig, vi har flera Neuron med vapenlast på väg in. De skyddar henne. Den första har redan släppt, om 30 sekunder finns det bara hon levande kvar på stranden.”
Markus stannade upp och tittade på David Andreasson. ”Nej, det går inte”, utbrast han. Det knöt sig i magen på honom då innebörden gick upp för honom.
”Lugn. Det är ett smart vapen, det bombar allt annat utom henne.”
”Hon är polis”, skrek Markus. ”Hon har inga militära ID-brickor som drönaren känner igen. Den kommer att bekämpa henne också.”
Markus tvekade inte en sekund. Med ett bestämt steg tog han språnget ut över rampen. Han slog ihop sina fötter i en stabil fallposition och förde upp armarna runt huvudet som en fallskärmshoppare inför landning. Det var bara någon meters fall men stranden passerade redan i hög hastighet under rampen.
Han hörde röster ropa, men hans fokus var framåt.
Han var tvungen att hämta Anna.
Långsamt återfick Anna medvetandet. Hon insåg att hon måste ha svimmat. Endast ett sus hördes av världen utanför hennes kropp, som om en glasvägg separerade henne och verkligheten på andra sidan. Del för del började hon känna sin kropp igen. Den smärtade på flera ställen. Men hon kunde känna skillnad mellan skråmor och vad som var riktiga skador. Kroppen värkte men ingenting var brutet.
Hon lyfte ansiktet från sanden, vände sig och tittade bakåt. Sanddammet som fortfarande virvlade runt i luften gjorde att hon tvingades kisa mot det försvinnande planet. Synbart som endast en kontur mot den mörka natthimlen försvann det bort längs strandremsan. En antydan till röd belysning var synlig i mitten från den öppna akterrampen som hon ramlat ut genom. Inom kort lyfte siluetten av planet och steg upp mot den svarta himlen, det enda som återstod var ett svagt, avtagande surrande från motorerna.
Hon sänkte pannan mot sanden och slöt ögonen. Kroppen hulkade när gråten ofrivilligt sköljde över henne.
Jag är ensam, tänkte hon förtvivlat. Jag är helt ensam.
Hon ville skrika av ilska och vanmakt men något fick henne att låta bli.
Är det så här det slutar? Mitt i natten på en strand i Ryssland. Hon hade aldrig varit naiv, alltid tagit allvarligt på riskerna i sitt yrke. Men inte i sin vildaste fantasi hade hon kunnat gissa att hon skulle befinna sig där hon nu var.
Hon tvingade sig att andas djupt några gånger. Luftrören brände när den svala luften tvingades in i lungorna. Ögonen tårades när hon reste sig upp på knä.
Hennes overall och väst var blöta och sandiga. De broderade polisemblemen var smutsade men de breda bokstäverna ”Polis” var fortfarande fullt synliga. Hon fann en liten tröst i att Lukic fortfarande satt på transporten till Sverige. Han hade gripits av svensk polis enligt Internationella åklagarkammarens beslut. Det skulle räcka för att hålla kvar honom, visste hon.
Bilder på Olov blixtrade förbi hennes inre och gråten kom tillbaka, intensivare den här gången.
Hon förde fram sin automatkarbin som suttit på ryggen. Hon hade valt den vanliga automatkarbinen framför sin lättare kulsprutepistol.
Plötsligt hörde hon ljud någonstans längre upp på stranden. På bråkdelen av en sekund blev hennes kropp stilla. Hon kramade hårdare om vapnet. Fler röster hördes nu, viskande.
Fan fan fan. Hon höjde automatkarbinen och sjönk ner i en hukade skjutställning. Flygvapenofficerarnas rapport hade sagt att förstärkningar varit på väg från den närbelägna garnisonen.
”Halt, poli-i-i-is”, skrek hon bestämt. Världen exploderade av eldgivning framför henne. Ett bestämt zi-i-i-ing då kulor passerade ovanför. Nära, alltför nära. Hon slängde sig handlöst ner på marken. Konturerna av människor blev synliga ovanför växtligheten på den närmaste sanddynen. Fingret kramade avtryckaren. Vapnet hoppade till när skottet gick av. En av konturerna stannade och föll ihop. Anna kramade avtryckaren igen, denna gång mot en annan figur, med samma effekt.
Kulor slog ner i marken framför henne och sand kastades upp i hennes ansikte. Hon rullade åt sidan och började så snabbt hon kunde krypa bort från ytan där sanden var tillplattad och mot den skyddande vegetationen. De låga sanddynerna med grästuvor skulle ge henne ett visst skydd, men hon visste att hon inte skulle kunna hålla sig gömd. När hon kommit in i skydd bakom en dyn reste hon sig upp och fortsatte att hukande springa i samma riktning.
Den ryske soldaten kom från ingenstans. Han sprang in i hennes vänstra sida samtidigt som hon rörde sig sidledes. Anna drog efter andan av förvåning samtidigt som soldaten skrek till. Hans händer greppade i panik efter henne, andedräkten slog som en frän pust mot henne och han andades med snabba, ytliga andetag. Anna tog fart och skallade honom så hårt hon kunde med sin svarta polishjälm. Den hårda kevlarkanten träffade mjukt kött och den ryske soldaten tjöt av smärta. Med sin vänstra hand greppade hon runt hans hals och drog honom nära. Hans blod stänkte henne i ansiktet. Med den högra handen drog hon sin tjänstepistol ur hölstret på låret, pressade den mot soldatens mage och tryckte av två gånger. Två rosor av rött blod sköt ut genom soldatens ryggrad och hans kropp hoppade till innan den blev stilla. Anna tryckte undan den, sträckte ut pistolen i en stabil skjutposition med raka armar och sköt två gånger till. Den ryske soldatens kropp sjönk ihop på marken.
En soldat till dök upp bortom den första. Denna gång sköt hon direkt. De välriktade skotten träffade där de skulle. Därpå hölstrade hon pistolen och höjde automatkarbinen som hängde kvar i sin slinga. Fler rop hördes nu, mer bestämda denna gång.
Åt helvete med allt. Hon sjönk ner på huk. Fingret höll in avtryckaren och denna gång sköt hon skurar av automateld. Hennes häftiga andhämtning skapade ett högt, pipande ljud. Det växte sakta, sakta i styrka tills hon upptäckte att hon skrek mot angriparna.
”Kom då!” skrek hon så högt hon kunde. Ursinnig. Hur fan vågade de skjuta på henne? Hon höll avtryckaren inne längre denna gång och en lång eldskur sköt iväg mot en klunga av ryska soldater. ”Ja men kom då, vad väntar ni på?” En ny eldskur innan mekanismen slog fram över det tomma magasinet. Med snabba handrörelser slog hon i ett nytt och höjde på nytt vapnet.
Jag kommer att dö. Insikten slog henne plötsligt. De var för många, och hon hade ingenstans att fly. Det var bara en tidsfråga. Hon hörde nya rörelser till vänster om sin position och svängde runt, vapnet vrålade av eldgivning innan hon slutfört rörelsen. Hon panorerade fram och tillbaka medan hon fortsatte skjuta.
Blixten av ljus kom utan förvarning. Den slog ner längre bort, Anna kunde inte se i vad men visste att det måste ha varit en rysk soldat. Fler blixtar följde efter, landskapet badade i de intensiva ljusimpulserna för ett ögonblick innan det återgick till nästan kompakt mörker.
Hon tittade uppåt. Stjärnorna glimmade på det mörka himlavalvet men hon såg ingenting, även om hon visste vad som fanns där uppe.
Drönarna, de skickade tillbaka flyget. Hon skakade på huvudet, det skulle inte göra någon skillnad. De skulle inte kunna skilja på henne och de ryska soldaterna. Men hon hade sett vad pilprojektilerna gjort under förbekämpningen och fann något mått av tröst i att döden skulle bli ögonblicklig. Hon skulle inte hinna känna någon smärta.
”Anna, ner, ner, ne-e-e-r.” Hon släppte himlen med blicken och letade efter den nya rösten.
Markus? Hon trodde först att hon hallucinerat, men så hörde hon hans rop igen. Närmare den här gången. När hon tittade mot stranden såg hon honom direkt.
En våg av lättnad sköljde över henne.
Han kom tillbaka. Markus sprang med snabba steg över sanddynerna. De ryska soldaterna sköt efter honom i mörkret men han verkade inte bry sig om det, istället drev han framåt med all kraft han kunde uppbåda.
”Ne-e-e-r”, skrek han igen samtidigt som han sprang. Det skarpa ljudet av en ny pilprojektil slog ner, närmare den här gången. Anna visste plötsligt vad som var på väg att hända.
Nästa pilprojektil träffade som ett blixtnedslag mindre än tio meter bort. En knivskarp stråle av ren energi slog ner rakt i en rysk soldat och slocknade lika snabbt som den bildats men lämnade efter sig ett bedövande åskmuller. Runt omkring kunde hon höra rop på ryska, rösterna blandades med varandra och de kom ständigt närmare. En ytterligare blixt slog ner bråkdelen av en sekund senare, lika nära som den föregående. Ljuset lyste upp Markus ansikte när han närmade sig, deras ögon låsta i varandra. När nästa blixt slog ner var det så nära att Anna skrek till.
I det sista språnget slängde sig Markus framåt. Hans kropp träffade hennes och de föll handlöst till marken. Anna landade på ryggen med honom liggande ovanpå sig. Starka armar slöts omkring henne. En till blixt, så nära att det gjorde ont, dånet var öronbedövande. Efter det kom de så tätt att Anna tappade räkningen. Till slut var de bara ett konstant inferno runt omkring dem. Ljusskenet var starkare än något annat hon upplevt. Hon skrek rakt ut. Pulserande vågor av värme sköljde över dem från flera håll. Annas öron misshandlades när tryckvågorna pulserade genom hennes kropp. Hennes käkar bet ihop krampaktigt. Deras armar greppade hårdare om varandra.
Genom larmet hörde hon den ihållande varningssignalen från Markus elektroniska id-bricka. Markus försökte trycka sig ännu närmare, hans kropp kändes tung mot hennes.
De skarpa blixtarna av ljus upphörde lika snabbt som de kommit när drönarnas sista pilprojektil hittat sitt mål. Men Markus höll henne kvar, tryckte sig ännu närmare tills det kändes som om hon skulle kvävas.
”Håll dig nere”, skrek han, med munnen bara centimeter från hennes öra. ”De kommer igen.”
En ny våg av blixtar slog ner och Annas kropp ryckte till av det nya ljudet. Det följdes av fler men denna gång rörde de sig bort mot villan längre upp på stranden.
Anna öppnade ögonen och deras blickar möttes. Allt var stilla för ett ögonblick. Ingenting annat existerade. Hennes häftiga andhämtning blev lugnare. Först när hon försökte röra på sig kände hon hans fulla tyngd över sig. Det dova pipandet av hans id-bricka talade om för henne att fler flygangrepp var på väg in.
Rörelser runt omkring dem fångade deras uppmärksamhet.
”Upp”, kommenderade Markus. De reste sig sakta och förde fram sina vapen innan de sjönk ner igen, rygg mot rygg med sina vapen utåt, letande efter mål. Enstaka ryska soldater som överlevt de dödliga pilprojektilerna fanns kvar på stranden, de rörde sig desorganiserat och utan ledning. Anna och Markus arbetade lugnt och metodiskt. Med sekunders mellanrum kramade någon av dem av ett skott. De fortsatte att bekämpa allt som dök upp bland sanddynerna samtidigt som blixtarna från drönarnas attacker drog allt längre bort.
”Där!” skrek Markus och pekade mot horisonten.
Långsamt uppenbarade sig en stor skugga på natthimlen.
Hercules-planet, de kommer tillbaka.
”Kom igen, sheriffen, det där är skjutsen hem. Vi får inte missa den en andra gång.”
Utan att säga något reste han på sig och började springa ut på den platta delen av sandstranden. Anna följde tätt efter.
”Ska vi inte hålla oss undan tills de landat?”
”Nej, tvärt om. Vi måste vara så nära det bara går. De gör en taktisk landning, de kommer att sakta in men inte stanna. Vi måste vara beredda på att springa.”
De sprang ut på mitten av den breda stranden. Markus gick ner på huk. Han slog på IR-lampan på sin hjälm och hjälpte Anna att göra samma sak.
”Piloterna flyger med mörkerhjälpmedel, de kommer att se oss.”
Anna tittade längs med stranden när det stora planet sänkte sig den sista metern mot den tillfälliga landningsbanan. Direkt när de bakre hjulen tog i marken slog noshjulet ner och motorernas vinande ändrades till ett högre tjut. Mer sand blåste upp runt de långa vingarna och Anna såg till och med på avstånd hur flygplanskroppen vibrerade av påfrestningen.
”Håll dig stilla”, ropade Markus igen. Det kändes som om flygplanet var på väg rakt emot dem. Anna var rädd att det skulle köra över henne med de kraftiga landningsställen.
”Var beredd”, ropade Markus i sista sekund.
Flygplanskroppen strök förbi bara någon meter ifrån dem. Bråkdelen av en sekund senare svepte den stora vingen med motorerna över dem. Precis när vinddraget var som starkast skrek Markus något. Anna hörde inte vad men reste på sig. Tillsammans sprang de först in mot den mittlinje där flygplanet precis passerat innan de svängde upp. Framför dem fanns den öppna akterrampen. Flygplanet hade minskat hastigheten men rörde sig fortfarande framåt.
Anna sprang så snabbt hon kunde. Benen kändes som bly och lungorna brände av påfrestningen men hon tvingade sig själv att fortsätta.
Fredrik Maxander och David Andreasson stod på den öppna rampen. Deras läppar rörde sig när de ropade något men ingenting hördes över motorernas dån. Deras händer var utsträckta mot Anna och Markus som steg för steg närmade sig det rullande planet.
Anna stålsatte sig, hennes armar pendlade och benen följde efter. Poliskängorna nuddade bara den hårt pressade sandstranden. Hon sträckte ut handen. Synfältet trycktes ihop, framför henne fanns bara en smal springa. Alla annat försvann förutom flygplanet. Med ren vilja beordrade hon sin kropp att ta de sista stegen.
En stark hand slöts om hennes och hon drogs uppåt och framåt. Fler händer greppade efter henne och hon bokstavligen kastades framåt innan hon tog emot sig uppe på den kalla metallrampens grova yta. Markus landade bredvid henne med en lång utandning. Specialförbandsoperatörerna applåderade inne i flygplanet.
Jag lever.
Hon hade accepterat döden men undgått den med en hårsmån. Hercules-planets ramp vibrerade kraftigare när planet för andra gången lättade från stranden.
Först när hon öppnade ögonen märkte hon att hon höll Markus hand. Deras ögon möttes åter, runt omkring dem rådde kaos men i hans blick fann hon endast lugn. Ingen av dem ville släppa. Anna öppnade munnen för att säga något men inga ord kom ut. Hon ville säga så mycket men visste inte vad.
Starka armar drog dem längre in i flygplanet. Först nu lösgjorde de sig från varandra och Anna kunde sätta sig upp.
”Håll i er”, ropade David Andreasson för att överrösta motorerna. ”Vi har bråttom ut ur området. Krigarprinsessan har beordrat en andra anfallsvåg.”
Anna vände sig om och tittade ut genom den öppna rampen. Flygplanet hade stigit upp på högre höjd och Kaliningrads strand försvann längre och längre bort när de flög ut över Östersjön. Längs horisonten syntes en första antydan till solljus.
”Vad betyder det?” Till Annas förvåning bar rösten henne.
”Det betyder att allt vi har i luften och till sjöss har fått eldtillstånd mot förbanden du slogs med”, kommenterade David Andreasson kort. ”Vi bombar Kaliningrad.”