VISBY FLYGPLATS, GOTLAND
Den fräna doften av flygbränsle och det vinande ljudet av flygplansmotorer slog emot Johanna då flygplansdörren öppnades. Lyxen inne i kabinen kändes fel i kontrast till aktiviteten utanför. Den civila delen av flygplatsen var tillfälligt nedstängd, all personal hon kunde se bar uniform eller flygställ. Vrålet av två Gripen-plan vibrerade i luften då de startade med tända efterbrännkammare. Omlastade med ny beväpning och med utvilade piloter i cockpit var planen redo för nästa uppdrag.
I horisonten syntes soluppgången. Inom kort skulle det vara dag. Mot en av kullarna i öster såg hon den tydliga konturen av luftvärnsrobotar mot den starka morgonsolen bakom dem. De hade flugit direkt från Ärna utanför Uppsala och piloterna hade hållit högsta möjliga hastighet för att hålla tidsplanen. Piloten höll motorerna igång för att kunna lyfta direkt.
Bredvid dem var de två svenska Hercules-planen på väg att taxa in. Klargöringspersonal stod redo med bränsleledningar.
Innan planen slutligen stod stilla öppnades sidodörrarna och akterramperna. Besättningsmän hoppade ut och med ficklampor redo började de systematiskt leta över flygplanskroppen.
Kulhål, insåg Johanna. De gjorde en taktisk landning och blev beskjutna i Kaliningrad.
Först ut kom Markus och Anna. Mellan sig höll de Lukic. Den serbiske legosoldaten hade händerna fjättrade på ryggen och hade svårigheter att klättra ner för den smala trappstegen. Efter att han tvekat såg Johanna hur Markus med en välriktad spark i knävecket och en kraftig knuff fick honom att falla handlöst ner på betongplattan. Hon hörde inte vad Anna skrek till Markus men de båda var inbegripna i ett hetsigt gräl som helt överröstades av flygplansmotorerna. Anna tog tag i sin fånge, hon markerade tydligt för Markus att hålla sig undan innan de började gå mot Johanna. Efter dem kom en mindre grupp operatörer från SOG med statsministern och hans statssekreterare.
Sist ut ur flygplanet kom Fredrik Maxander och David Andreasson följda av de övriga operatörerna. Akterramperna på de båda planen sänktes helt ner och en febril verksamhet inleddes när soldaterna omlastade personalen. Ett flygplan skulle ta den befriade gisslan, huvuddelen av soldaterna och materielen tillbaka till fastlandet. Fredrik Maxander och en mindre del av SOG skulle följa med Johanna och Markus till deras slutliga destination.
”Välkomna hem!” ropade Johanna när Markus och Anna kom tillräckligt nära. Hon tittade som hastigast på Lukic men talade inte till honom. Ärligt talat såg han inte mycket ut för världen. Johanna hade aldrig tidigare haft problem att respektera sina motståndare, men då hade det varit riktiga soldater. Det här var en legosoldat uppvuxen i ett inbördeskrig, hans målsättning hade alltid varit att tjäna pengar på att skada andra.
Hon synade Anna. Polisoverallen var smutsig och blodig på flera ställen. Hennes ansikte visade tydliga tecken på trötthet. Johanna kunde se att hon måste varit nära utmattningens yttersta gräns.
”Det här planet kommer att ta er till Stockholm, Anna. Det finns två poliser ombord som kommer att hjälpa dig.”
”Ska inte ni åka med tillbaka?”
”Nej, den polisiära delen av den här operationen slutar när du får fången till häktet. Men vi har en sak kvar att göra.” Johanna erbjöd ingen mer information.
De civilklädda poliserna stod beredda i dörren för att ta ombord Lukic. Anna öppnade munnen som för att fråga något, men hejdade sig. Istället skakade hon hand med Johanna. Sedan omfamnade hon Markus till avsked. Ingen av dem ville släppa men till slut lösgjorde Anna sig och följde efter sina kollegor. Det sista Johanna såg av henne var när hon av en flygvärdinna fick en vattenflaska som hon tömde i ett svep.
Statsministern gick fram till Johanna. Mannen var uppenbart chockad och hade en filt över axlarna men såg lättad ut.
”Välkommen hem”, hälsade Johanna. ”Hoppas resan gick bra?”
”Ta inte illa upp nu, Johanna, men den här resan vill jag aldrig göra om.”
Johanna och fler med henne skrattade, statsministerns svar lättade upp den tryckta stämningen.
Plötsligt avstannade all verksamhet på plattan. Samtalen tystnade när de svarta liksäckarna bars ut ur det första flygplanet. En efter en lades de varsamt ner i aluminiumkistor och draperades med svenska flaggor. I tyst procession bars de över till nästa flygplan. De skulle fortsätta direkt till Stockholm.
”Hur många?” Johanna såg på kistorna, men det var tydligt att hennes fråga var avsedd för Markus.
”Tre: chefen för livvaktsdetaljen och två av hans underställda. Flera andra har svåra skador men inget livshotande.”
”Är du säker på att det var alla?”
”Helt säker, vi räknade igenom dem när vi gick ombord.”
Hon vände blicken från kistorna och hennes ögon mötte Markus. ”Ingen lämnas kvar”, sade hon med tyngd i varje ord.
”Ingen lämnas kvar”, bekräftade Markus.
När dörren till planet stängdes bakom dem började de gå bort mot det främsta Hercules-planet. Flygvapenpersonal höll på att lossa bränsleslangarna samtidigt som de kom fram.
Ovanför dem hördes jaktflyg. De skulle inte ta några risker när både planet med statsministern och det andra Hercules-planet skulle flyga tillbaka till Stockholm. Johanna fruktade förvisso ingenting från ryssarna, men efter de senaste dygnens obehagliga överraskningar tänkte hon inte ta några risker. Hon hade spenderat för mycket tid på att reagera, nu hade hon initiativet och hon tänkte inte förlora det.
Fredrik Maxander stod redo och väntade nedanför rampen. Några få operatörer från SOG väntade inne i planet med Rodionov. I övrigt var lastutrymmet tomt. Markus skyndade sig i förväg och hoppade upp i flygplanet.
”God morgon, Fredrik”, hälsade Johanna när hon kom närmare.
”God morgon, general”, hälsade han artigt tillbaka.
”Hur är det?” Johanna hade varit orolig för Maxander. Hon kunde föreställa sig ilskan han måste känna över vad som hänt hans yngre syster. Men han hade gett henne sitt ord på att klara uppdraget, och han hade hållit det.
”Vi är klara med lastningen, redo att lyfta om …”
”Nej”, avbröt Johanna honom samtidigt som hon lade handen på hans axel. ”Jag menade, hur är det med dig?”
För bråkdelen av en sekund såg hon hur hans stenansikte krackelerade innan han återfick fattningen. I det ögonblicket kunde hon se all den ånger och självrannsakan som fortfarande plågade honom.
”Jag har mått bättre”, erkände han.
”Hon kommer att överleva, Fredrik. Jag pratade med sjukhuset precis innan vi landade. De har stoppat de inre blödningarna, hennes tillstånd är fortfarande kritiskt men inte längre livshotande.”
Fredrik Maxander släppte ut en enda lång utandning när lättnaden sköljde över honom.
”Hon är fortfarande nersövd och fler operationer väntar. De har tagit in experter för att arbeta med brännskadorna.”
”Tack”, sade Fredrik Maxander kort.
”Det kommer att finnas tid att återhämta. Men just nu är det en annan sak vi behöver klara ut. Fredrik, att föra befäl över SOG är ett jobb för en överste, men i natt har du har gjort mer än så. Det här var en stridsgrupp av flera förband från alla försvarsgrenar. Jag fick inget tillfälle att ge dig den här innan ni åkte, men jag ville göra det nu innan vi gör den sista delen av resan.”
Hon tog fram en gradbeteckning ur fickan. Mitt på det gröna tyget fanns den ensamma stora stjärnan för en brigadgeneral broderad. Fredrik Maxander såg förvånad ut, han tittade länge på den gröna tygbiten.
”Jag trodde att alla befordringar över överste var regeringsutnämningar?”
”Det är de också”, bekräftade Johanna, ”och din utnämning bekräftades av den vice statsministern igår. Med tanke på vad som precis hänt tror jag inte att den ordinarie statsministern kommer att riva upp beslutet då han återvänder.”
Maxander skrattade till, för första gången på länge, innan ansiktet återigen förvreds av de känslor som vällde upp inom honom.
”Förlåt”, fick han fram, ”men jag förtjänar inte det här.”
”Vad som hände Victoria var inte ditt fel, Fredrik. Det var ingens fel. Det var en grupp legosoldater med moderna luftvärnsrobotar som sköt ner henne. Tror du att det hade stoppat dem om du också suttit i helikoptern?” De tittade tyst på varandra. ”Du har gjort mer än vad någon annan skulle ha kunnat göra.”
Johanna gav honom inte tid att svara. Hon lossade hans gamla gradbeteckning och stoppade den i sin egen ficka. Fredrik Maxander stramade upp sig i enskild ställning inför den privata ceremonin. En ensam tår rann nerför hans kind när överbefälhavaren fäste generalsbeteckningen på hans kragspegel. De gjorde honnör för varandra innan de vände sig om och steg ombord på det väntande planet.
När Mighty 841 lättade från flygplatsen och satte kurs rakt mot den uppgående solen i öster var det ensamt i luften. Dit de var på väg skulle inget jaktflyg följa med.
REGERINGSKANSLIET
ROSENBAD, STOCKHOLM
”God kväll”, började Olov Wallin lugnt. Den starka studiobelysningen bländade honom och han stärkte sitt grepp runt handtagen på talarstolen i Regeringskansliets pressrum. ”Jag vänder mig ikväll inte bara till mina svenska landsmän utan även till de allierade i våra grannländer, varav många finns med oss här i Stockholm ikväll.
För fem dagar sedan inleddes ett överlagt, avsiktligt, oprovocerat och opåkallat angrepp på våra länder som saknar motstycke i modern historia. Både vårt regeringskansli, våra system för betalningar och strömförsörjning och våra oljeplattformar i Östersjön har avsiktligt och med uppsåt angripits av en motståndare som velat skada oss.”
Han tog en paus och drog efter andan inför de ord han aldrig någonsin kunnat föreställa sig att han skulle yttra.
”För ett antal timmar sedan inleddes offensiva militära operationer från Sverige och våra nordiska grannländer mot mål inne i Ryssland.” Det fanns ingen reaktion att vänta, ingen publik som drog efter andan vid det oväntade budskapet. Men Olov visste att direktsändningen som gick ut till miljontals tittare var garanterad att chocka många. ”Dessa insatser är inte på något sätt riktade mot Ryssland, dess statsledning eller dess befolkning. De är riktade mot de enskilda individer och grupperingar som varit direkt ansvariga för de senaste dygnens händelser. Dessa individer har, enbart motiverade av sin egen ekonomiska vinning, försökt splittra den nordiska unionsbildning som vi för några dagar sedan samlades för att underteckna.
De aktioner jag beordrat var aldrig ett förstahandsval. Jag har själv aldrig tjänstgjort i någon del av det militära, och dessa lösningar har och ska inte vara en regerings första alternativ i politiken. I själva verket har vi under de senaste dygnen i det längsta gjort allt för att denna lösning inte skulle vara nödvändig. Men många människor i våra länder – poliser, förtroendevalda politiker, soldater och civila – har skadats och dödats i dessa meningslösa angrepp. Och när alla andra försök att avstyra eller avbryta angreppen visat sig otillräckliga måste de också kunna mötas med militära maktmedel.
För bara några minuter sedan talade jag på nytt med den ryske presidenten. Vi har haft en kontinuerlig kontakt under det gångna dygnet och är fullkomligt eniga om att denna enskilda incident inte på något sätt ska få påverka det goda samarbete och den fred som så länge funnits mellan våra länder. Inom kort kommer jag, vår statsminister och de övriga nordiska regeringscheferna att återkomma till er. Det finns en union att underteckna och det nordiska samarbetet har bara börjat.”
Olov väntade, som personalen instruerat honom, tills kameralamporna slocknade innan han vände sig om och gick ner från talarstolen. Han skyndade tillbaka mot lägesrummet.
Han ville se det.
Han behövde se det.
Bilden kom från den infraröda kameran i drönaren ovanför målområdet. Överföringen skedde i realtid. Kaliningrads norra kustremsa täckte hela bilden, det brann fortfarande i vegetationen längs stranden och svart rök skymde delar av bilden. Den exklusiva villan med de angränsande komplexen låg i mitten. Dussintals lastbilar och bepansrade fordon stod parkerade på den stora innergården. Värmekällorna glödde vita mot den mörkare bakgrunden. Mångdubbelt fler kunde ses på tillfartsvägarna. Det var det sista av Rodionovs förband och Lukics legosoldater, hade militärerna informerat honom om. Det enda potentiella hotet som fanns kvar.
De kom från havet. Kryssningsrobotarnas varma motorutblås lyste klarvitt mot den mörka vattenytan. De stubbiga vingarna gjorde de sista korrigeringarna när de passerade stranden och in över land. De gick rakt mot sina mål.
Explosionerna kom i snabb följd. De skarpa blixtarna av ljus från stridsspetsarnas detonationer försvann nästan omedelbart i det inferno som de kraftiga tryckvågorna utlöste. De många värmekällorna runt byggnaderna omslöts innan de hade en chans att reagera. När sprängkraften efter flera sekunder slutligen dog ut låg ett stilla grått täcke kvar över hela området. Av de byggnader som stått där bara sekunder innan fanns nu inga spår kvar.
”Operationsledningen bekräftar”, meddelade en av de yngre officerarna till Olov. ”Det där var de sista förbanden som deltog i angreppet mot oss. Det är över nu.”
”Nej”, svarade Olov till deras förvåning. ”Det är över när jag får tillbaka min överbefälhavare i landet.” Han betraktade återigen förödelsen på bildskärmarna. ”Om jag får tillbaka min överbefälhavare”, tillade han tystare.
KUBINKA-BASEN, MOSKVA
Johanna höll i sig när det svenska Hercules-planet gick in för landning. Markus tittade ut på deras eskort genom ett av de små, runda fönster som fanns längs flygplanssidan. Trots avståndet var de röda stjärnorna fullt urskiljbara på de ryska jaktplanens stjärtfenor. Bredvid Markus satt Fredrik Maxander redo i nätbritsen med den ryske oligarken Rodionov. Under flygturen hade han gjort ett försök att slita sig ur Maxanders grepp och ställa sig upp. Han hade frågat vart de var på väg, men inte fått något svar. När han försökt resa sig hade den nyutnämnde brigadgeneralen med endast ett starkt grepp om armen och en skarp tillsägelse på svenska skrämt honom till passivitet.
När planet tagit mark och slutat rulla gjorde Johanna en sista kontroll, en mental förberedelse inför vad som skulle komma. Hon drog snärtigt i nedre delen av sin vapenrock. Hennes fyra svarta generalsstjärnor och den svenska flaggan var de enda utmärkelserna på uniformen. Hon hade valt sin vinröda fallskärmsjägarbasker som huvudbonad. Mannen som väntade på henne, en infanterist, skulle respektera symbolen. På låret satt hennes pistol i ett hölster. Hon hade kunnat komma obeväpnad eller bära vapnet dolt, hade de velat döda henne hade de redan gjort det, men hon ville sända en signal till ryssarna.
Hon hade studerat Ryssland hela sitt liv, gjort karriär i skuggan av deras imperium. Ett faktum visste hon med säkerhet. Om det fanns något de alltid respekterade så var det styrka och makt. Det, och att de alltid agerade i sitt eget nationella intresse. Det var precis det som hon hade utnyttjat. Ryssarna kunde bara tillåta sig att förlora något om de kunde säga att de vunnit, och Johanna var på väg att ge dem deras vinst.
Hon stod stilla tills akterrampen öppnats och väntade på att motorerna skulle stanna helt. Utanför hade gryningen övergått i morgon. Hon visste inte om hon inbillade sig men luften kändes kallare här, råare. Personen hon skulle möta stod ensam på plattan, precis som hon begärt.
I huvudet gick hon igenom informationen som underrättelsetjänsten gett henne om mannen. Sergej Gerasimov var Johannas motsvarighet som chef för den ryska generalstaben. Även om sovjettiden för länge sedan var över visste hon att de ryska officerarna fortfarande enbart kallade staben för Stavka. De hade inte vetat hur långt upp Rodionovs kontakter nått, men underrättelsetjänstens bedömning hade entydigt varit att Stavka var lojala mot statsledningen. Ett antagande som hade visat sig helt korrekt.
Johanna repeterade för sig själv informationen som underrättelsetjänsten gett henne: äldst av fyra bröder, infanteriofficer, tjänstgöringar från Afghanistan som ung soldat till konflikterna i Georgien och Ukraina som general. Mediokra betyg men goda omdömen från officersutbildningen och Frunze-akademien. En omtyckt praktiker men ingen teoretiker, var det genomgående omdömet. Han hade tidigt avfärdats som rekryteringsbar agent av de svenska underrättelseorganisationerna, ingen anledning hade angivits. Framträdande idrottsman som ung, fortfarande imponerande tider på löpningen hade spanarna från ambassaden antecknat i hans akt. Det fanns en observation att de ryska livvakterna hade svårt att hålla jämna steg, hade Johanna noterat med ett leende. Hon hade precis samma problem, och hon var dessutom säker på att mannen läst på lika mycket om henne.
Den ryske officeren bar sin vardagliga uniform, den omisskännliga ryska skärmmössan såg oproportionerligt stor ut på den korte mannen. Deras skillnad i längd blev uppenbar när Johanna närmade sig.
De hälsade med en kort erkännande nick men ingen av dem gjorde honnör eller sträckte fram sin hand för att hälsa. De tillhörde trots allt två länder som kommit nära ett öppet krigstillstånd under de senaste dygnen.
”Det är ni som är Johanna”, hälsade den ryske generalen med ett leende.
”Och det är ni som är Sergej.”
”Har ni det vi kom överens om?”
”Självklart, men först vill jag veta att allt är under kontroll i ert land?”
”Åjo, era sista angrepp slog ut resten av Rodionovs män. Förbanden som är lojala mot den ryska staten fick order att kvarstanna i sina garnisoner som vi kom överens om. De ansvariga befälhavarna för fallskärmsförbanden i Centralryssland har entledigats från sina befattningar, likaså en stor del av deras underställda officerare. Exakt vilka som varit inblandade återstår att reda ut, men vi bedömer att Rodionov själv kan hjälpa oss med att städa upp i våra led.”
Gerasimov hade inte sagt det med ord, men Johanna visste att de ryska förhörsmetoderna inbegrep tortyr. Och under sådana förhållanden talade alla, förr eller senare.
”Det är bra, jag litar på att inga ytterligare fientligheter mot något nordiskt land kommer att ske.”
”Som vi kom överens om med er justitieminister”, nickade Gerasimov.
”Hur kan jag vara säker på att ni håller ert ord?”
”Vi har inget att tjäna på att ljuga. Som vi avtalade har heller inga repressalier från våra styrkor på fastlandet skett mot era länder eller mot era operationer i Kaliningrad.”
”Hur kommer ni säkerställa att det inte finns fler sympatisörer med Rodionov kvar hos de övriga förbanden i Kaliningrad, för att inte tala om luftlandsättningsförbanden i Pskov och Tula?”
”De ryska styrkorna är mitt ansvar, general. Vad som kommer att ske med dem är inte er sak, men jag kan försäkra er att jag kommer att städa upp i mina led, på samma sätt som jag förstått att även ni städat upp i er organisation.” Han log svagt.
”Det var nödvändigt”, bekräftade Johanna utan att avslöja sina känslor mot Karin Bosdotter. ”Ska vi få det här överstökat?”
”För all del.”
Johanna nickade i riktning mot planet. Markus och Fredrik Maxander stod redo och kom snart emot dem med Rodionov mellan sig. När ryssen såg var han var och vem som väntade på honom började han skrika och försökte slita sig. Maxander slog ett bestämt slag mot Rodionovs mellangärde och ropen övergick i ett kippande när denne drog efter andan.
Från andra hållet kom en grupp ryska soldater gående. De bar kamouflageuniformer med midnattsblå mönster som Johanna visste var vanliga inom de ryska specialförbanden. Örnen på deras uniformsemblem talade om för henne att det var Orel, den ryska arméns specialförband och inte Alpha eller något av de andra paramilitära förbanden från säkerhetstjänsten.
Chefen för gruppen av ryska soldater ställde sig bredvid Gerasimov. Maxander kom upp bredvid Johanna så att de båda befälhavarna för specialförbanden stod mitt emot varandra.
Fredrik Maxander tittade mot Johanna och efter en godkännande nick föste de Rodionov mot de väntande ryska soldaterna.
”Njut av Gulag”, vad det enda Fredrik Maxander sade innan han och Markus vände och gick tillbaka mot Hercules-flygplanet.
Johanna hade stått stilla under hela utväxlingen men nu vände hon sig återigen mot Gerasimov.
”Så, det var det.”
”Det stämmer. Eskorten kommer att följa er tills ni lämnat ryskt luftrum, som avtalat.” Gerasimov tog en paus innan han fortsatte. ”Vad kommer att hända med er nordiska union när ni återvänder?”
”Det är en politisk fråga, men jag vet att min regering är hängivna att slutföra det samarbete man påbörjat.” Det var inte en lögn, men heller inte hela sanningen. Johanna visste mycket väl vad som skulle komma att hända men att avslöja det för den här mannen fyllde inget syfte. ”Vad kommer att hända med Rodionov när det här är klart?”
”Även det är en politisk fråga. Men jag tvivlar inte på att han kommer att ställas till svars för sina handlingar.”
Skitsnack, du vet exakt vad som kommer att hända med honom, tänkte Johanna. Hon visste att det ryska propagandamaskineriet skulle vända Rodionovs misslyckade statskupp till sin egen fördel. Men liksom hon kunde även hennes motpart bluffa.
Sergej Gerasimov småskrattade för sig själv. ”Jag tror att vi som soldater gör bäst i att konstatera att vårt arbete är klart och låta politikerna fatta de politiska besluten.”
”Det är precis min åsikt, så när jag säger det här vet du att jag talar som Sveriges överbefälhavare och inte politiker. Jag kommer aldrig, aldrig, att tyst acceptera ett angrepp på mitt land. Rodionov må ha duperat er, men ryska marin- och flygenheter har kränkt vårt territorium och legosoldater har mördat våra medborgare. Ett angrepp på vårt land och våra medborgare kommer att få konsekvenser.”
De såg på varandra under tystnad innan Gerasimov sträckte fram sin hand. Denna gång skakade Johanna den till avsked. Den enkla symboliken lättade upp stämningen.
”Hur fick ni egentligen reda på vad Rodionov planerade?”
Det kommer du aldrig att få reda på, tänkte hon. De hade varit färre än tio personer i rummet när Johanna upptäckt bristerna i underrättelsetjänstens satellitfotografier.
”Läckor kan finnas i alla organisationer”, kommenterade hon med ett neutralt ansiktsuttryck och lade märke till hur den ryske generalen reagerade. Han skulle inte tro henne, men han skulle heller inte kunna utesluta att hon talade sanning. Att jaga skuggor i den egna organisationen skulle göra honom vansinnig. De båda generalerna hälsade med honnör innan Johanna vände och var den sista personen att stiga ombord på flygplanet.
När Mighty 841 lämnade ryskt luftrum och kom ut över Östersjön vek de ryska jaktplanen av. Svenska Gripen-plan anslöt för att eskortera dem den sista sträckan till Stockholm. När Johanna såg vatten utanför kallade hon över Markus till sin plats. Allt de planerat hade fungerat. Men det fanns en sak kvar som måste hanteras, en enda lös tråd som inte kunde lämnas.
”Ja, chefen?” Markus tittade frågande på henne.
”Det finns en sak jag måste prata med dig om, Markus.”
Markus såg frågande ut. Johanna tecknade åt honom att sätta sig bredvid henne i nätbritsen innan hon fortsatte. ” Du har gjort så bra ifrån dig, jag hade aldrig väntat mig något annat. Men en dag kommer du att vara general och tvingas fatta svåra beslut i situationer där det inte finns något absolut rätt eller fel.”
”Chefen, om du tror att jag har några problem med vad vi precis gjort så …”
Johanna höll upp sin hand och avbröt honom. ”Nej, inte alls, det jag pratar om handlar faktiskt inte om vad som hänt utan om de beslut jag måste fatta nu.”
”Jag förstår inte.”
”Markus, vi gläds inte åt militära handlingar. Det finns en anledning till att diplomati alltid är det första handlingsalternativet. Krig är en fruktansvärd tragedi. Vi genomför militära operationer endast när allt annat har fallerat och när så sker ska det ske med precision och effektivitet. För att det ska kunna fungera måste det finnas en skillnad i hur sådana beslut fattas och hur de verkställs. Det är därför grundlagen kräver ett regeringsbeslut när militärt våld ska nyttjas men också varför det fulla operativa ansvaret ligger helt hos överbefälhavaren. Det finns en anledning att försvarsministern är demokratiskt tillsatt men överbefälhavaren är en militär officer.” Johanna blev tyst för en stund innan hon tog till orda igen. Markus stelnade ofrivilligt till. ”Vissa beslut kan inte vara politiska. Det finns en sak som vårt land behöver för att gå vidare, men regeringen kan aldrig få reda på vad som kommer att hända nu.”