KUNGSHOLMEN, STOCKHOLM
Piketenhetens svarta stadsjeepar eskorterades av flera vanliga polisbilar med blåljusen påslagna men sirenerna var tysta. Anna såg hur den glesa trafiken skingrade sig på vägen framför när de kom åkande. Kollegor hade redan spärrat av trafiken i flera stora korsningar för att bereda väg. Längre fram kunde hon se Kronobergshäktets byggnad som var deras mål.
Rikskriminalpolisens Fast-enhet som normalt hanterade internationellt efterlysta hade väntat på plattan när de landade för att ta över Lukic. Men Anna hade vägrat. Det var hennes underställda som Lukic hade mördat, det var hon som gripit honom och det var hon som skulle överlämna honom till häktet. De civilklädda poliserna hade inte protesterat. Som kollegor förstod de precis hur hon kände.
”Läget i staden har lättat upp.” Hennes insatsledare som satt bredvid henne i baksätet, på andra sidan om Lukic, var den som lett insatsen i Vasastan. Det var under hans operativa ansvar som poliserna dött, och det hade varit viktigt även för honom att få vara en del av vad som skulle ske. Lukic hade inte känt igen honom, men hade tydligt anat att det var något speciellt med den storväxte polisen bredvid honom.
”Jaså?”
Han nickade och fortsatte. ”Människor kan ta ut pengar igen utan problem och elen fungerar i hela landet. Folk blir så mycket nöjdare om de kan köpa mat.”
”Jo, jag kan tänka mig det.” Genom bilfönstret såg Anna en ringlande bankomatkö.
”Det hjälpte nog till att de fick veta att mannen som var ansvarig för attentaten var gripen.” Rikspolischef Sverker Martinssons myndiga stämma brummade i bilens instängda utrymme. De har kört det oavbrutet på TV ända sedan justitieministern gick ut med det. Han är dagens kändis”, skrockade den gamle ordningspolisen.
”Nämnde jag att de ringde och ville ha honom utlämnad?” Sverker Martinsson pekade på Lukic.
”Nej, det gjorde du inte.”
”Så snart det kommit ut att han var gripen. Det var någon åklagare från den där internationella tribunalen i Nederländerna.”
”Vet du, Sverker, ICC i Haag brukar anses som en fullt legitim domstol av de mer än hundra länder som skrivit under Rom-fördraget.” Anna masserade sin tinning. ”Den här killen är faktiskt efterlyst för både folkmord och krigsförbrytelser efter Kongo om jag inte har helt fel.”
”Nu låter du som juristerna”, skrattade han undvikande. ”De pratade i alla fall om något utlämningsbeslut. Vet du vad jag sa att de kunde göra med sitt beslut? Jag sa att de kunde ta det och …”
”Jag fattar.” Anna avbröt honom bestämt. ”Kan vi vara allvarliga för en sekund? Om du pratar med ICC och förklarar att svensk åklagare tänker åtala i Sverige men samtidigt föreslår att de överför sina åtalspunkter till internationella åklagarkammaren här så kan vi förmodligen få honom åtalad och förhoppningsvis dömd även för de brotten här i Sverige. ICC måste inte åtala i Haag, utan kan göra det i samarbete med ett undertecknande land.”
”Ja-a-a.” Sverker Martinsson himlade teatraliskt med ögonen. ”Det var precis vad våra jurister sa att jag skulle säga. Åklagaren var också inne på samma linje. Hur de gör med grejerna från Kongo bryr jag mig faktiskt inte om. Men begår man brott i Stockholm så får man stå inför tinget i Stockholm. Det ska serben ha jävligt klart för sig.”
”Vet ni, bästa kollegor, det är faktiskt brukligt att inte diskutera gripna när man har dem med sig i bilen.”
Både Sverker Martinsson och hennes insatsledare nickade instämmande. De visste att hon hade rätt, men det här var ingen ordinär situation.
Kortegen av polisbilar saktade plötsligt farten. Anna hörde ett larm av röster. De växte sig starkare och starkare ju längre fram de kom. Utanför bilens mörka rutor kunde hon uppfatta människor som kom närmare och närmare deras bil.
Instinktivt fördes hennes hand till pistolen och den andra handen tog bestämt tag i Lukic. Hon hade inte kommit så här långt för att låta något hända den gripne.
”Fortsätt”, kommenderade hon föraren. De kunde inte stanna förrän de var i säkerhet innanför staketet till häktets innergård. Till hennes fasa stannade bilen helt. Ropen växte sig starkare utanför. Flera par händer slog mot rutorna.
Hon öppnade munnen för att ropa ut nästa order, men hon stoppade tvärt. De andra poliserna i bilen skrattade.
Förvånad såg hon sig omkring, kisade ut genom stadsjeepens tonade ruta. Nu såg hon. Det var inte demonstranter som omringat dem, det var poliser. De hade redan kommit in på den ingärdade innergården. När Sverker Martinsson öppnade bildörren blev ropen och applåderna starkare.
Fortfarande förvånad steg hon ut på sin sida med Lukic i ett stadigt grepp. Jublet ökade i volym. När starka händer dunkade henne i ryggen och sträcktes fram för att skaka hand förstod hon.
De var inte bara där för att se Lukic.
De var där för att se henne.
Flera av hennes kollegor hejdade sig när de såg henne på nära håll. Hon hade sovit hela flygresan från Gotland till fastlandet och inte haft möjlighet att tvätta sig. Sand och lera hade randat hennes ansikte, polisuniformen var trasig och smutsig. Hela hon luktade av svett och utmattning. Men på hennes uniformsärmar och fram på skyddsvästen var fortfarande polisemblemen fullt synliga.
”Ganska bra mottagning, eller hur?” Sverker Martinsson slöt upp bredvid henne. ”Det gick ut på polisradion när ni landade. Det är inte varje dag polismördare kommer in till häktet.”
”Jag som trodde att de redan låst in en försvarsminister idag, menar du att det här trumfar det?”
”Före detta försvarsminister”, rättade Sverker Martinsson snabbt. ”Olov Wallin var inte sen att ge henne sparken. Men hon är säkert glad att få lite sällskap på säkerhetsavdelningen.”
De började röra sig genom folkhavet. Vart än Anna vände sig stod kollegor där för att gratulera henne.
Den vakthavande tjänstemannen från häktet väntade vid ingången tillsammans med flera häktesvakter.
”Jag är kommissarie Anna Wallin från Piketenheten i Stockholm”, började hon med raspig röst. Hon höll fram sin polislegitimation. ”Jag är här för att lämna över den gripne serbiske medborgaren Marko Lukic till häktet i enlighet med en internationell arresteringsorder utfärdad av överåklagare Eva-Marie Bergstrand på Internationella åklagarkammaren.”
Den vakthavande nickade åt sina underställda. Häktesvakterna tog tag i Lukic. Han gjorde inget motstånd.
IT-STRIDSFÖRBANDET, UPPLAND
Överstelöjtnant Unni Forssberg kisade mot solljuset när hon kom ut från förbandets lokaler. Den stora porten slöts omedelbart bakom henne. Morgonsolen värmde mot industribyggnadens bruna tegelvägg.
Det var sex dagar sedan hon gått in genom porten men det kändes som en evighet. Hon hade lämnat byggnaden vid några tillfällen men under hela tiden hade hon inte sett solljuset förrän nu.
Sex dagars strid, tänkte hon. Hur mycket hade inte hunnit hända under den korta tiden? Det slutgiltiga avgörandet hade skett i Kaliningrad men allt hade gjorts möjligt av männen och kvinnorna i byggnaden bakom henne. De hade mer än väl förtjänat de tapperhetsmedaljer de aldrig skulle få. Deras insatser hade slagit ut långt fler mål än vad flottans och flygets vapen hade gjort.
Och ingen skulle någonsin få reda på det.
Unni förstod anledningen men det irriterade henne varje gång hon tänkte på det.
Hennes privata telefon pep upprepade gånger. Den hade legat avslagen hos vakten ända sedan hon checkade in, kvällen när allt började. Något inom henne gjorde att hon dröjde med att lyssna av de meddelanden som blinkade på skärmen. Hon visste redan vad de skulle säga men var inte säker på att hon ville höra. Hemmet kändes långt bort, som något taget ur ett annat liv.
Hennes man hade sökt henne via växeln flera gånger, men hon hade inte haft möjlighet att svara. Tids nog skulle hon behöva ta tag i det.
Men inte ännu.
Ingen annan fanns på den halvtomma parkeringsplatsen när hon startade sin bil. Den tunga metallgrinden öppnade sig automatiskt. När hon kört ut såg hon i backspegeln hur den anonyma infarten stängdes bakom henne.
I det ögonblicket var hon osäker om hon någonsin ville se den igen.
KRONOBERGSHÄKTET, STOCKHOLM
Karin Bosdotter vankade rastlöst fram och tillbaka i den minimala häktescellen. Det var endast fyra meter från dörren till den grova, målade betongväggen på motsatta sidan. Fyra steg, vändning. Fyra steg tillbaka.
De dekorativa skosnörena på hennes höga stövlar och den smala livremmen från hennes kavaj hade tagits ifrån henne. Likaså alla smycken och vassa föremål. Än så länge hade hon inte träffat någon mer än stumma poliser. Hon hade hört vad hon trodde varit jubel utanför tidigare men visste inte om hon inbillat sig.
Det hade gått lång tid sedan hon blivit gripen men hennes ilska hade inte bedarrat. Hur vågade de? Efter allt hon hade gjort? Så många liv som hade kunnat sparas om de sökt förhandlingar som hon förespråkat. Och nu dessa falska anklagelser. Att sammanslutningen av svenska politiska ledare som stod bakom henne skulle haft kontakt med ryssarna – det kunde inte vara sant. Det kunde bara inte vara sant.
Eller kunde det det?
Det skulle i så fall betyda …
Hennes andhämtning blev snabbare, luftrören slöt sig, trycket över bröstkorgen ökade. Väggarna verkade komma närmare. Hon kämpade för att återfå sin normala andning, häktesvakterna hade tagit alla hennes mediciner.
Men allt de anklagat henne för kunde inte vara sant. Hon hade visserligen aldrig haft kontakt med någon i gruppen direkt, men hon visste att någonstans där ute måste det finnas fler som delade hennes hängivenhet.
Men hon hade fortfarande saker kvar att förhandla med. En livstid av falskspel och uppgörelser bakom stängda dörrar hade gett henne mycket unik information. Hon hade haft insyn i maktens korridorer med alla dess hemligheter. Bara under sin senaste befattning som försvarsminister hade hon tagit del av värdefull information, ofta kvalificerat hemlig, som var viktig för många. Att avslöja allt direkt vore vansinne, men med rätt förhandlingsteknik var hon säker på att de kunde nå en rimlig överenskommelse. Dessutom kunde hon säkert hitta ett sätt att krossa statsministerns naiva planer på en nordisk union.
Den tunga stålluckan på celldörren slog åt sidan med en smäll. Förvånat hoppade hon till. Hon förväntade sig den vanliga häktesvaktens skärskådande ögon men det här var någon annan. Luckan slogs igen lika snabbt som den öppnats.
Hon var på väg att vända sig om när hon hörde det tydliga pipet då låset slog ifrån.
En man steg målmedvetet in i cellen. Hans steg var atletiska och målmedvetna, blicken fokuserad. Karin tog ett halvt steg tillbaka av förvåning då hon kände igen honom, men fann sig snabbt.
Hon stramade upp sig. Från början hade hon bestämt sig för att stå rakryggad inför sina anklagare, hennes integritet skulle de inte kunna ta ifrån henne. Hon var på väg att tala men stannade tvärt.
Mannen bar tunna kirurghandskar.
Hennes oro övergick i panik men innan hon hann skrika greppade en stark arm runt hennes kropp och en bestämd hand trycktes över hennes mun. Oförmögen att skrika på hjälp slungades hennes kropp bakåt, ner på britsen. Hon landade så hårt att luften trycktes ur hennes lungor. Hon kippade efter andan då något kallt och vasst stacks in i hennes lår. Den brännande smärtan försvann nästan omedelbart.
Karin Bosdotter föll handlöst ner i medvetslösheten. Hennes kropp spändes som en sträng men slappnade sedan av i en slutlig, lång utandning. Den sista strimman av ljus försvann från hennes ögon då mörkret omfamnade henne.
Häktespersonalen upptäckte hennes kropp vid den efterföljande ronderingen. Jourläkaren som kallades dit behövde endast göra en snabb undersökning. Tecknen på en massiv hjärtinfarkt var tydliga. Allt pekade på att döden varit naturlig och skett omedelbart. Hon hann aldrig lida.
Ibland blir mentala bördor för tunga att bära, förklarade läkaren för poliserna. För stora för att individen ska kunna hantera dem. Om själen gett upp orkar hjärtat inte fortsätta slå. Ibland kan en människa helt enkelt inte fortsätta leva.
Läkaren visste inte hur rätt han hade.