VII

Av någon anledning var salongen fullsatt den kvällen och den fete, judiske direktören, som mötte dem vid dörren, strålade så att munnen gick från öra till öra i ett oljigt, osäkert leende. Han förde dem till deras loge med ett slags överdriven ödmjukhet, medan han viftade med sina feta, ringprydda händer och pratade högljutt. Dorian Gray avskydde honom mer än någonsin. Han kände sig som om han hade kommit för att leta efter Miranda och mött Caliban. Lord Henry å andra sidan tyckte rätt bra om honom. Åtminstone förklarade han att han gjorde det och ville absolut skaka hand med honom och försäkrade att han var stolt över att få träffa en man som hade upptäckt ett verkligt geni och gått i konkurs för en poets skull. Hallward roade sig med att studera ansiktena på parketten. Hettan var fruktansvärt tryckande och den väldiga takkronan flammade som en enorm dahlia med blomblad av gul eld. Ungdomarna på galleriet hade tagit av sig sina rockar och västar och hängt dem över balustraden. De pratade med varandra tvärs över teatersalongen och delade sina apelsiner med de grant utstyrda flickorna som satt bredvid dem. Några kvinnor på parkett skrattade. Deras röster var förskräckligt gälla och skärande. Det hördes ljud av smällande korkar från baren.

»Ett sådant ställe att hitta sin gudomliga på!« sade lord Henry.

»Ja!« svarade Dorian Gray. »Det var här jag fann henne och hon är mer gudomlig än någon levande varelse. När hon spelar kommer ni att glömma allt. Dessa vulgära, ohyfsade människor med sina grova ansikten och brutala rörelser blir helt annorlunda när hon står på scenen. De sitter tysta och ser på henne. De gråter och skrattar när hon vill att de skall göra det. De ger henne samma gensvar som en violin. Hon förandligar dem och man känner att de är av samma kött och blod som man själv.«

»Samma kött och blod som man själv! Nej, det hoppas jag verkligen inte!« utropade lord Henry, som satt och lät blicken glida över åskådarna på galleriet genom teaterkikaren.

»Bry dig inte om honom, Dorian«, sade målaren. »Jag förstår vad du menar och jag tror på den här flickan. En person som du älskar måste vara fantastisk och varje flicka som kan åstadkomma något sådant, som du beskriver, måste vara fin och ädel. Att förandliga sin tid – det är något som måste vara värt att göra. Om denna flicka kan ge en själ åt dem som har levat utan någon, om hon kan skapa en känsla av skönhet hos folk som har levt sitt liv i smuts och fulhet, om hon kan riva av dem deras själviskhet och få dem att gråta över sorger som inte är deras egna, är hon värd all din dyrkan, värd att avgudas av hela världen. Det här äktenskapet är alldeles rätt för dig. Jag tyckte inte det först, men nu medger jag det. Gudarna skapade Sibyl Vane åt dig. Utan henne skulle du inte blivit fullständig.«

»Tack, Basil«, svarade Dorian och tryckte hans hand. »Jag visste att du skulle förstå mig. Harry är så cynisk, han skrämmer mig. Men nu kommer orkestern. Den är ganska hemsk men den håller bara på i omkring fem minuter. Sedan går ridån upp och då skall ni få se flickan som jag skall ge hela mitt liv åt, henne som jag har skänkt allt som är gott inom mig.«

En kvart senare steg Sibyl Vane in på scenen under en överväldigande applådåska. Ja, hon var sannerligen ljuvlig att se på – en av de underbaraste varelser han någonsin hade sett, tänkte lord Henry. Det fanns något rådjursliknande i hennes skygga grace och förundrade ögon. En svag rodnad steg på hennes kinder, som skuggan av en ros i en spegel av silver, när hon såg på den fullsatta, entusiastiska salongen. Hon tog några steg baklänges och hennes läppar tycktes darra. Basil Hallward reste sig och började applådera. Dorian Gray satt orörlig och såg på henne som i en dröm. Lord Henry tittade genom sin kikare och mumlade: »Förtjusande! Förtjusande!«

Scenen föreställde Capulets hus, och Romeo i sina pilgrimskläder hade stigit in tillsammans med Mercutio och sina andra vänner. Orkestern, sådan den nu var, spelade upp några takter och dansen började. Genom skaran av klumpiga och sjaskigt klädda skådespelare rörde sig Sibyl Vane som en varelse från en finare värld. Hennes kropp vajade, medan hon dansade, som en växt vajar i vattnet. Halsens linjer var som kurvorna hos en vit lilja.

Men hon var egendomligt livlös. Hon visade ingen glädje när hon tittade på Romeo. De få ord hon hade att säga:

Nej, pilgrim, nu er hand ni orätt gör,
den gjorde blott vad andakt bjöd er, nyss;
en pilgrimshand ju helgonhand berör,
och hand i hand är helig pilgrims kyss...

och den korta dialog som följde framfördes på ett alltigenom tillgjort sätt. Rösten var underbar men tonfallet var fullständigt falskt. Det hade fel ton. Det tog bort allt liv i versen. Det gjorde lidelsen overklig.

Dorian Gray blev blek där han satt och såg på henne. Han blev förvirrad och ängslig. Ingen av hans vänner vågade säga något till honom. De fann henne fullständigt oduglig. De var fruktansvärt besvikna.

Ändå kände de att det verkliga provet för varje Julia var balkongscenen i andra akten. De väntade på den. Om hon misslyckades där, hade hon ingenting att komma med.

Hon såg förtjusande ut när hon kom ut i månskenet. Det kunde inte förnekas. Men det affekterade i hennes spel var olidligt och blev allt värre medan hon spelade. Hennes rörelser blev absurt tillgjorda. Hon överbetonade allt hon hade att säga. Den vackra passagen:

Du vet, att nattens mask mitt anlet skyler,
av rodnad eljest blev min kind väl målad
för allt, som du har hört av mig i natt.

deklamerades med samma pinsamma precision som man finner hos en skolflicka som har fått lära sig deklamera av en andra klassens lärare i talteknik. När hon lutade sig över balkongräcket och kom till de underbara raderna:

Fast du min glädje är,
så gläds jag ej åt vårt förbund i natt.
Det är för hastigt, obetänkt och plötsligt,
för mycket blixten lik, som är förbi,
förrän man hunnit säga: se det blixtrar!
Härnäst vi råkas, må i mogen sommar
vi se vår kärleks knopp, hur ljuvt den blommar...

framförde hon orden som om de inte betydde något för henne. Det var inte nervositet. Tvärtom, hon var så långt ifrån nervositet att hon var fullständigt oengagerad. Det var helt enkelt dålig konst. Hon var ett fullständigt fiasko.

Till och med den vulgära, oskolade publiken på parketten och galleriet tappade intresset för pjäsen. Folk blev rastlösa och började prata högt och vissla. Den judiske direktören, som stod längst bak på första raden, stampade i golvet och svor av raseri. Den enda som var oberörd var flickan själv.

När andra akten var slut kom det en storm av buanden, och lord Henry reste sig och tog på sig sin rock.

»Hon är mycket vacker, Dorian«, sade han, »men hon kan inte spela. Nu går vi.«

»Jag tänker se hela pjäsen«, svarade den unge mannen med ett hårt, bittert tonfall. »Jag är förfärligt ledsen att jag har fått er att slösa bort en kväll, Harry. Jag ber er båda om ursäkt.«

»Min käre Dorian. Jag skulle tro att miss Vane var sjuk«, avbröt Hallward. »Vi kommer tillbaka en annan kväll.«

»Jag önskar hon vore sjuk«, svarade han. »Men jag tycker bara att hon verkar känslolös och kall. Hon har förändrats helt och hållet. I går kväll var hon en stor konstnär. I kväll är hon bara en alldaglig, medelmåttig skådespelerska.«

»Tala inte så där om någon du älskar, Dorian. Kärleken är underbarare än konsten.«

»Bådadera är helt enkelt olika former av imitation«, anmärkte lord Henry. »Men låt oss för all del gå. Dorian, du får inte stanna kvar här längre. Det är inte bra för ens moral att se dåligt skådespeleri. Dessutom vill du väl inte att din hustru skall spela teater. Vad betyder det då egentligen om hon spelar Julia som en trädocka? Hon är helt förtjusande och om hon vet lika litet om livet som hon gör om att spela teater så kommer hon att bli en förtjusande erfarenhet. Det finns bara två slags människor som är verkligt fascinerande – folk som vet absolut allting och folk som absolut inte vet någonting. Milda makter, pojke, se inte så tragisk ut! Hemligheten med att förbli ung är att aldrig hysa några känslor som inte är klädsamma. Kom med Basil och mig till klubben och drick en skål för Sibyl Vanes skönhet. Hon är vacker. Vad mer kan du begära?«

»Gå din väg, Harry«, ropade pojken. »Jag vill vara ensam. Basil, du måste gå. Åh! Kan ni inte se att mitt hjärta håller på att brista?«

Heta tårar steg upp i hans ögon. Hans läppar darrade, han rusade bakåt i logen, lutade sig mot väggen och gömde ansiktet i händerna.

»Nu går vi, Basil«, sade lord Henry med en egendomlig ömhet i rösten; och de båda unga männen gick sin väg tillsammans.

Några ögonblick senare tändes rampljusen och ridån gick upp för tredje akten. Dorian Gray gick tillbaka till sin plats. Han var blek och stolt och likgiltig. Pjäsen släpade sig vidare och verkade oändligt lång. Halva publiken gick sin väg, klampade med sina tunga kängor och skrattade. Alltsammans var ett fiasko. Sista akten spelades för nästan tomma bänkar. Då ridån gick ner hördes fnitter och stön.

Så snart det var över rusade Dorian Gray in bakom scenen till sminklogen. Flickan stod där ensam med en triumferande min i ansiktet. Hennes ögon lyste av en utsökt glöd. Det stod en strålglans omkring henne. Hennes halvöppna läppar log åt någon alldeles egen hemlighet.

När han kom in tittade hon på honom och ett uttryck av oändlig glädje kom över henne.

»Så dåligt jag spelade i kväll, Dorian!« ropade hon.

»Fruktansvärt!« svarade han och såg förbluffat på henne. »Fruktansvärt! Det var hemskt. Är du sjuk? Du har ingen aning om hur det såg ut. Du har ingen aning om hur jag led.«

Flickan log.

»Dorian«, sade hon och dröjde kvar vid hans namn med en klang av musik i rösten, som om hans namn var ljuvare än honung för hennes läppars mjuka kronblad – »Dorian, du borde ha förstått. Men du förstår nu, inte sant?«

»Förstår vad?« frågade han ilsket.

»Varför jag var så dålig i kväll. Varför jag alltid kommer att vara dålig. Varför jag aldrig kommer att spela bra mer.«

Han ryckte på axlarna.

»Du är sjuk, antar jag. När du är sjuk borde du inte spela. Du gör dig löjlig. Mina vänner blev uttråkade. Jag blev uttråkad.«

Hon tycktes inte lyssna på honom. Hon var som förklarad av glädje. Hon behärskades av en extatisk lycka.

»Dorian, Dorian«, ropade hon, »innan jag kände dig var mitt liv på scenen den enda verkligheten för mig. Det var bara på teatern jag levde. Det kändes som om allt jag spelade var sant. Jag var Rosalinda ena kvällen och Portia nästa. Beatrices glädje var min glädje och Cordelias sorger var också mina. Jag trodde på allting. De vanliga människorna som spelade tillsammans med mig var gudalika i mina ögon. De målade kulisserna var min värld. Jag kände bara till skuggor och jag trodde att de var verkliga. Du kom – åh, du min vackra älskade! – och du befriade min själ från fängelset. Du lärde mig vad verklighet egentligen är. I kväll genomskådade jag för första gången ihåligheten, hyckleriet, dumheten i de tomma pjäserna som jag alltid har spelat i. I kväll blev jag för första gången medveten om att Romeo var hemsk och gammal och sminkad, att månskenet i trädgården var oäkta, att sceneriet var vulgärt och att orden jag måste säga var overkliga, inte var mina ord, inte var vad jag ville säga. Du har gett mig något högre, något som konsten bara är en återspegling av. Du har fått mig att förstå vad kärlek egentligen är. Min älskade! Min älskade! Prins Charming. Livets prins! Jag har blivit trött på skuggor. Du betyder mer för mig än all konst i världen någonsin kan göra. Vad har jag att skaffa med dockorna i en pjäs? När jag kom in på scenen i kväll kunde jag inte förstå hur det kom sig att alltsammans hade försvunnit från mig. Jag hade trott att jag skulle bli underbar. Jag fann att jag inte kunde göra någonting. Plötsligt gick det upp för mig vad allt detta betydde. Upptäckten var dyrbar för mig. Jag hörde dem bua och jag log. Vad kunde de förstå av en kärlek som vår? Ta mig bort härifrån. Dorian – ta mig med till något ställe, där vi kan vara alldeles ensamma. Jag hatar scenen. Jag kanske kan härma en känsla som jag inte känner, men jag kan inte härma en som bränner mig som eld. Åh, Dorian, Dorian, förstår du nu vad det betyder? Även om jag kunde spela att jag är kär, så skulle det vara en hädelse för mig att göra det. Du har fått mig att förstå det.«

Han kastade sig på soffan och vände bort ansiktet.

»Du har dödat min kärlek«, muttrade han.

Hon tittade förundrat på honom och skrattade. Han svarade inte. Hon gick fram till honom och smekte hans hår med sin lilla hand. Hon knäböjde och pressade hans händer mot sina läppar. Han drog undan dem och en rysning skakade honom.

Sedan störtade han upp och gick mot dörren.

»Ja«, ropade han, »du har dödat min kärlek. Du brukade stimulera min fantasi. Nu väcker du inte ens min nyfikenhet. Du får mig helt enkelt inte att reagera alls. Jag älskade dig därför att du var fantastisk, därför att du hade genialitet och intellekt, därför att du förvandlade de stora skaldernas drömmar till verklighet och gav form och fasthet åt konstens skuggor. Du har kastat bort alltsammans. Du är ytlig och enfaldig. Min Gud! Så galen jag var som älskade dig! En sådan dåre jag har varit! Du betyder ingenting för mig nu. Jag vill aldrig se dig mer. Jag vill aldrig tänka på dig. Jag vill aldrig mer nämna ditt namn. Du vet inte vad du betydde för mig en gång. En gång... Åh, jag står inte ut med att tänka på det! Jag önskar att jag aldrig hade sett dig! Du har förstört mitt livs romans. Så litet du begriper om kärlek om du säger att den fördärvar din konst! Utan din konst är du ingenting. Jag skulle ha gjort dig berömd, strålande, magnifik. Hela världen skulle ha dyrkat dig och du skulle ha burit mitt namn. Vad är du nu? En tredje klassens skådespelerska med ett sött ansikte.«

Flickan bleknade och darrade. Hon pressade samman händerna och hennes röst tycktes fastna i halsen på henne.

»Du menar väl inte allvar, Dorian?« sade hon lågt. »Du bara spelar.«

»Spelar? Det överlåter jag åt dig. Du gör det så bra«, svarade han bittert.

Hon reste sig från sin knäböjande ställning och gick över golvet fram emot honom med ett ömkligt uttryck av smärta i ansiktet. Hon lade handen på hans arm och såg in i hans ögon. Han stötte bort henne.

»Rör mig inte!« ropade han.

Ett lågt stönande trängde över hennes läppar, hon kastade sig ner för hans fötter och låg där som en söndertrampad blomma.

»Dorian, Dorian, gå inte ifrån mig!« viskade hon. »Jag är så ledsen att jag inte spelade bra. Jag tänkte på dig hela tiden. Men jag skall försöka – jag skall verkligen försöka. Den drabbade mig så plötsligt, min kärlek till dig. Jag tror aldrig jag skulle ha förstått vad den var om vi inte hade kysst varandra. Kyss mig igen, min älskade. Gå inte ifrån mig. Jag skulle inte stå ut med det. Åh! Gå inte ifrån mig. Min bror... Nej, det gör detsamma. Han menade det inte. Han skämtade… Men åh, kan du inte förlåta mig för den här kvällen? Jag skall arbeta så hårt och försöka bli bättre. Var inte grym mot mig bara för att jag älskar dig mer än någonting i hela världen. Det är ju i alla fall bara en enda gång som jag har gjort dig besviken. Men du har alldeles rätt. Jag skulle ha spelat bättre, konstnärligare. Det var dumt av mig och ändå kunde jag inte hjälpa det. Åh, lämna mig inte, lämna mig inte.«

En lidelsefull snyftning nästan kvävde henne. Hon kröp ihop på golvet som ett sårat djur och Dorian Gray såg på henne med sina vackra ögon och hans fint mejslade läppar krökte sig i högdraget förakt. Det ligger alltid något löjligt över känslorna hos de människor som man har upphört att älska. Sibyl Vane föreföll honom löjligt melodramatisk. Hennes tårar och snyftningar retade honom.

»Jag går min väg«, sade han till sist med sin lugna, klara röst. »Jag vill inte vara ovänlig men jag kan inte träffa dig mer. Du har gjort mig besviken.«

Hon grät tyst och svarade inte men kröp närmare. Hennes små händer sträckte sig blint framåt och tycktes treva efter honom. Han vände på klacken och lämnade rummet. Några ögonblick senare hade han lämnat teatern.

Vart han gick visste han knappast. Senare kom han ihåg att han vandrat genom dåligt upplysta gator, förbi ondskefulla hus och dystra portar, fyllda av svarta skuggor. Kvinnor med hesa röster och sträva skratt hade ropat efter honom. Druckna män hade svärjande vacklat förbi, snattrande för sig själva som oformliga apor. Han hade sett groteska barn hopkrupna på trapporna och hört skrik och svordomar från dystra gårdar.

Vid gryningens inbrott fann han att han var i närheten av Covent Garden. Mörkret lyftes och svagt rodnande av eldskimmer välvde sig himlen allt högre tills den liknade en perfekt pärla. Väldiga vagnar fyllda av nickande liljor skramlade långsamt längs den nysopade, tomma gatan. Luften var tung av blommornas doft och deras skönhet tycktes ge honom bot för hans smärta. Han följde efter vagnarna in på marknadsplatsen och betraktade männen som lastade av dem. En åkare med vit arbetsskjorta bjöd honom på några körsbär. Han tackade, undrade varför mannen vägrade att ta emot några pengar för dem och började håglöst äta dem. De hade plockats vid midnatt och månens kyla hade trängt in i dem. En lång rad pojkar, som bar backar med strimmiga tulpaner och gula och röda rosor, defilerade förbi honom och trängde sig fram mellan de väldiga, jadegröna högarna med grönsaker. Under pelargången med sina grå, solblekta pelare, drev en skara smutsiga, barhuvade flickor omkring, medan de väntade på att auktionen skulle ta slut. Andra trängdes omkring svängdörrarna till kaffestugan på Piazzan. De tunga vagnshästarna halkade och klampade på de grova stenarna, så att deras klockor och seltyg skakade. En del av kuskarna låg och sov på en trave säckar. Blåhalsade och skärfotade duvor sprang omkring och plockade frön.

Efter en liten stund hejdade han en droska och åkte hem. Under några ögonblick stod han stilla på tröskeln och såg sig om på det tysta torget, som var omgivet av tomma, tillbommade fönster och stirrande gardiner. Nu var himlen rent opalfärgad och hustaken glänste som silver emot den. Från en skorsten på andra sidan torget steg en smal rökslinga. Den ringlade sig som ett violett band genom den pärlemorskimrande luften.

I en väldig, förgylld venetiansk lanterna, som var krigsbyte från någon doges slup men nu hängde från taket i den väldiga entréhallen med sin ekpanel, brann fortfarande tre fladdrande gaslågor: kronblad av tunna, blå lågor kantade av vit eld. Han släckte dem, kastade sin hatt och cape på bordet och gick sedan genom biblioteket mot dörren till sovrummet. Det var en stor, åttkantig kammare, som han i sin nyfödda känsla för lyx just hade låtit ställa i ordning åt sig och där han hade hängt några egendomliga renässansgobelänger som påträffats i en oanvänd vindskupa på Selby Royal. Just som han tryckte ner dörrhandtaget föll hans blick på porträttet som Basil Hallward hade målat av honom. Han ryckte till av överraskning. Sedan gick han in i sitt eget rum med en något förbryllad min. När han tagit blomman ur knapphålet tvekade han. Slutligen återvände han, gick fram till porträttet och undersökte det. I det dunkla, avskärmade ljuset, som trängde in genom de gräddfärgade sidengardinerna, tyckte han att det såg ut som om ansiktet hade förändrats på något sätt. Uttrycket i det såg annorlunda ut. Det verkade faktiskt som om det låg ett drag av grymhet över munnen. Det var verkligen underligt.

Han vände sig om, gick fram till fönstret och drog ifrån gardinerna. Den klara gryningen strömmade in i rummet och sopade in de fantastiska skuggorna i de dunkla vrårna, där de skälvande kröp ihop. Men det egendomliga uttryck han hade lagt märke till i porträttets ansikte tycktes dröja kvar där och bli till och med ännu mer markerat. I det dallrande, glödande solljuset såg han de grymma linjerna runt munnen lika tydligt som om han hade sett sig själv i en spegel efter att ha begått någon fruktansvärd ogärning.

Han ryggade tillbaka, gick fram till bordet, tog upp en oval spegel med ram av elfenbenskupidoner, en av lord Henrys presenter till honom, och tittade hastigt in i dess glänsande djup. Inga grymma linjer vanställde hans röda läppar. Vad betydde detta?

Han gnuggade sig i ögonen, gick tätt intill porträttet och undersökte det igen. När han tittade på själva målningen såg han inget som tydde på att någonting hade ändrats, men ändå rådde det inget tvivel om att hela uttrycket blivit annorlunda. Det var inte bara inbillning av honom. Saken var fruktansvärt uppenbar.

Han kastade sig i en stol och började fundera. Plötsligt kom han ihåg de ord han hade yttrat i Basil Hallwards ateljé den dag då porträttet hade blivit färdigt. Ja, han kom precis ihåg det. Han hade uttalat någon vild önskan om att han själv skulle få förbli ung medan porträttet åldrades; att hans egen skönhet skulle få förbli fläckfri och att ansiktet på duken i stället skulle bära bördan av hans lidelser och synder; att det målade porträttet skulle härjas av de rynkor som lidande och grubblerier ger, men att han själv skulle få behålla hela den ljuvliga, blommande skönheten i den ungdom som han just hade blivit medveten om. Inte kunde väl hans önskan ha blivit uppfylld? Sådant kunde helt enkelt inte ske. Det verkade orimligt att ens tänka sig det. Och ändå stod porträttet där framför honom med draget av grymhet över munnen.

Grymhet! Hade han varit grym? Det var flickans eget fel, inte hans. Han hade drömt om henne som stor konstnär, hade skänkt henne sin kärlek därför att han hade trott att hon var stor. Sedan hade hon gjort honom besviken. Hon hade varit ytlig och ovärdig. Men ändå kom en känsla av oändlig ånger över honom, när han tänkte på hur hon hade legat vid hans fötter och snyftat som ett litet barn. Han kom ihåg hur kallt han hade tittat på henne. Varför hade han blivit skapad sådan? Varför hade han fått en sådan själ? Men han hade också lidit. Under de tre förskräckliga timmar som pjäsen varade hade han upplevt sekler av smärta, eon efter eon av tortyr. Hans liv var minst lika mycket värt som hennes. Om han hade sårat henne för livet så hade hon i alla fall gjort honom illa för en kort stund. Förresten var kvinnor bättre lämpade att bära sorger än män. De levde på sina känslor. De tänkte bara på sina känslor. När de tog sig älskare så var det enbart för att ha någon att ställa till scener med. Lord Henry hade talat om det för honom och lord Henry visste hurdana kvinnor var. Varför skulle Dorian bekymra sig om Sibyl Vane? Hon betydde ingenting för honom nu.

Men porträttet? Vad skulle han säga om det? Det rymde hans livs hemlighet och avslöjade hur han levde. Det hade lärt honom att älska sin egen skönhet. Skulle det lära honom att avsky sin egen själ? Skulle han någonsin titta på det igen?

Men nej; alltsammans var nog bara inbillning, något som skapats av hans upphetsning. Den förskräckliga natt han hade genomlevt hade lämnat hjärnspöken efter sig. Det scharlakansröda lilla smittofrö, som gör människorna tokiga, hade plötsligt slagit rot i hans hjärna. Porträttet hade inte förändrats. Det var dårskap att tro det.

Ändå stod det och betraktade honom med sitt vackra, vanställda ansikte och sitt grymma leende. Dess ljusa hår glänste i det tidiga solskenet. Dess blå ögon mötte hans egna. En känsla av oändligt medlidande, inte med honom själv utan med det målade porträttet av honom själv, fyllde honom. Det hade förändrats redan och skulle förändras ännu mer. Hårets guldfärg skulle vissna till grått. Hyns röda och vita rosor skulle dö. För varje synd han begick skulle en ny förändring vanställa och förstöra dess skönhet. Men han skulle inte synda. Porträttet, förändrat eller oförändrat, skulle för honom bli den synliga symbolen för samvete. Han skulle motstå alla frestelser. Han skulle inte träffa lord Henry mer – skulle i alla fall inte lyssna på de där lömskt förgiftande teorierna som i Basil Hallwards trädgård för första gången hade väckt hans lidelsefulla begär efter det omöjliga. Han skulle gå tillbaka till Sibyl Vane, göra avbön, gifta sig med henne och försöka älska henne igen. Ja, det var hans plikt att handla så. Hon måste ha lidit mer än han hade gjort. Stackars barn! Han hade varit självisk och grym mot henne. Den förtrollning hon hade utövat på honom skulle återvända. De skulle bli lyckliga tillsammans. Hans liv tillsammans med henne skulle bli vackert och rent.

Han steg upp från stolen, drog en stor skärm framför porträttet och ryste när han såg på det.

»Så fruktansvärt!« mumlade han för sig själv och han gick fram till fönstret och öppnade det. När han steg ut på gräset drog han ett djupt andetag. Den friska morgonluften tycktes driva bort alla hans mörka känslor. Han tänkte bara på Sibyl. Ett svagt eko av hans kärlek återvände till honom på nytt. Han upprepade hennes namn om och om igen. Fåglarna som sjöng i den daggdränkta trädgården tycktes berätta för blommorna om henne.