»KÄRE FELIX, jag har hittat arbete åt dig. Först av allt måste vi hålla en monolog öga mot öga och ordna allt. Eftersom jag tillfälligtvis skall besöka Sachsen i affärer föreslår jag att vi träffas i Tarnitz, som jag hoppas inte ligger alltför långt från din nuvarande uppehållsort. Meddela mig omgående om det passar. Skulle det gå, kommer jag att ange dag, klockslag och exakt träffpunkt, och skicka pengarna du behöver för resan. Mitt kringflackande liv hindrar mig från att ha en fast adress, så det är bäst att skriva ›poste restante‹ (därefter följde adressen till ett postkontor i Berlin) och märka kuvertet ›Ardalion‹. Adjö så länge. Jag ser fram emot att höra av dig.« (Ingen underskrift.)
Här ligger det framför mig, brevet som jag slutligen skrev denna 9 september 1930. Jag minns inte längre om »monolog« var ett skrivfel eller skämt. Det hela är skrivet på maskin på fint, ljusblått papper med en fregatt till vattenmärke, fast nu är det sorgligt skrynklat och solkat i hörnen; vaga avtryck av hans fingrar, kanske. Det verkar alltså som om jag vore mottagaren – inte avsändaren. Nå, så borde det väl vara i det långa loppet, för har vi inte bytt plats, han och jag?
I min ägo finns ytterligare två brev skrivna på liknande papper, men samtliga svar har förstörts. Om jag fortfarande hade dem – exempelvis det där idiotiska svaret som jag med ypperligt avpassad nonchalans visade för Orlovius (och sedan förstörde likt alla de övriga) – vore det möjligt att nu anlägga ett epistolärt berättande. En gammal ärevördig form som uträttat stora bedrifter i det förflutna. Från en viss X till en viss Y: »Käre Y« – och ovanför finner man med säkerhet datumet. Breven kommer och går – precis som en pingpongboll över ett nät. Snart slutar läsaren helt att bry sig om datumen; och sannerligen, vad spelar det för roll för honom om ett bestämt brev skrevs den 9 september eller den 16 september? Datumen krävs dock för att upprätthålla illusionen.
Så går det på, X skriver till Y och Y till X, sida upp och sida ned. Ibland tränger sig någon utomstående på, en Z som bidrar på sitt eget lilla sätt till korrespondensen, men det sker endast i syfte att klargöra en händelse för läsaren (som han inte ser i ögat, utan endast sneglar på ibland) som varken X eller Y med trovärdighet kunnat förklara.
Även de skriver förtänksamt: alla dessa »kommer-du-ihåg-den-gången-som« (följda av detaljerade redogörelser) medtas, inte så mycket för att friska upp Y:s minne, som för att ge läsaren den erforderliga hänvisningen – så att det allmänna intrycket ter sig tämligen lustigt, eftersom dessa nogsamt angivna och komplett onödiga datum som sagt är särskilt roliga. Och när Z slutligen tränger sig på med ett plötsligt brev till sin egen personlige adressat (dessa romaner förutsätter en värld bestående av brevskrivare) och redogör för X:s och Y:s död eller möjligen deras lyckosamma förmälning, får läsaren känslan av att han skulle föredra den alldagligaste skrivelse från Skatteverket framför allt detta. Som regel prisas jag alltid för mitt ypperliga sinne för humor, vilket på ett naturligt sätt åtföljs av en utmärkt föreställningsförmåga; ve den fantasi som inte ledsagas av kvickhet.
Ett ögonblick. Jag ville ju skriva av det där brevet, men nu har det försvunnit någonstans.
Jag kan fortsätta; det hade fladdrat ned under bordet.
En vecka senare kom svaret (jag hade varit på postkontoret fem gånger och mina nerver var spända till bristningsgränsen): Felix meddelade att han tacksamt antog mitt förslag. Som så ofta är fallet med obildat folk stämde tonen i brevet inte överens med hans normala sätt att konversera: hans epistolära röst var en darrande falsett med återfall i vältalig heshet, medan han i det verkliga livet hade en självbelåten baryton som kunde sänkas till en didaktisk bas.
Jag skrev tillbaka, bifogade en tiomarksedel och bad honom att möta mig den 1 oktober klockan fem på eftermiddagen i närheten av en häststaty i brons i slutet av den allé som börjar till vänster om torget framför järnvägsstationen i Tarnitz. Jag minns varken bronsryttarens identitet (en vulgär och medioker Herzog, tror jag) eller namnet på allén, men en dag då jag färdades genom Sachsen i en affärsbekants bil satt jag fast i Tarnitz under ett par timmar, medan min kompanjon försökte genomföra några komplicerade telefonsamtal; och eftersom jag alltid haft ett fotografiskt minne fångade och fixerade jag denna gata, denna staty samt andra detaljer – ett rätt så litet foto, det medges, men om jag bara visste hur man förstorade det skulle man rentav kunna urskilja bokstäverna på affärsskyltarna, för denna min apparat är av beundransvärd kvalitet.
Mitt brev från »den 16 sept.« är handskrivet: jag krafsade ned det på postkontoret, eftersom jag blev så upphetsad av svaret på »mitt från den 9de dennes« att jag inte hade tålamod att vänta tills jag åter satt vid en skrivmaskin. Dessutom fanns det ännu inget skäl att undvika någon av mina många handstilar, för jag visste att jag i slutänden ändå skulle visa mig vara mottagaren. Efter att ha postat brevet kände jag mig som ett tjockt, purpurfärgat och rödådrat lönnlöv förmodligen känner sig under det långsamma fladdrandet från gren till bäck.
Några dagar före den 1 oktober råkade jag promenera med min fru genom Tiergarten; vi blev stående på en gångbro med armbågarna mot räcket. På vattnets stilla yta under oss kunde vi (självfallet utan en tanke på originalet) beundra den exakta kopian av parkens praktfulla lövverk i skimrande höstfärger, den glasaktigt blå himlen, balustradens mörka konturer och våra framåtlutade ansikten. Då ett slött löv fladdrade ned steg dess oundvikliga dubbelgångare upp ur vattnets skugglika djup. Mötet var ljudlöst. Lövet virvlade ned, och ivrigt virvlande steg dess exakta, sköna och dödliga reflektion. Jag kunde inte slita blicken från dessa oundgängliga möten. »Kom«, sade Lydia och suckade. »Höst, höst«, sade hon efter en stund. »Höst. Ja, det är höst.« Hon bar redan sin leopardfläckade pälskappa. Jag släntrade efter och genomborrade de fallna löven med min käpp.
»Så underbart det måste vara i Ryssland nu«, sade hon (man hörde liknande yttranden tidigt på våren och fina vinterdagar: endast sommarvädret saknade inflytande på hennes fantasi).
»…Ingen lycka här… Fast fred finns och frid… Jag åtrår ett avundsvärt öde sedan lång tid. Drömmer om att fly från den trötta trälen Jag…«
»Kom nu, trötta träl. Vi äter middag lite tidigare.«
»…Drömmer om att fly… Du skulle förmodligen tycka att det vore tråkigt, Lydia – utan Berlin, utan Ardalions vulgära smörja?«
»Nej, då. Jag vill fasligt gärna resa någonstans… Solsken, hav. Ett fint, gemytligt liv. Jag förstår inte varför du skall kritisera honom så.«
»…Det är dags, min kära, dags… Hjärtat vill vila… Å, nej, jag kritiserar honom inte. Vad skall vi förresten göra med det där hemska porträttet? Det är en riktig skamfläck. Dag efter dag förgår…«
»Titta, Hermann, där är några som rider. Jag är säker på att hon tycker att hon är en riktig skönhet, den där kvinnan. Å, kom nu, gå. Du släpar fötterna efter dig som ett trotsigt barn. Vet du, jag är verkligen fäst vid honom. Jag funderar på att ge honom pengar till en resa till Italien.«
»…Ett avundsvärt öde… Sedan lång tid… Nu för tiden kan Italien inte hjälpa dåliga målare. Länge var det kanske så. För länge sedan, och den trötta trälen Jag…«
»Du sover ju nästan, Hermann. Snälla, låt oss raska på.«
Nu skall jag vara alldeles uppriktig: jag kände ingen särskild längtan efter vila, men på senare tid hade det blivit ett stående ämne mellan mig och min fru. Knappt var vi ensamma förrän jag med klumpig envishet riktade samtalet mot »en fjärran boning« – som det heter i Pusjkins dikt.
Under tiden räknade jag otåligt dagarna. Jag hade skjutit upp mötet till den 1 oktober, därför att jag ville ge mig själv chansen att ändra mig; och i dag kan jag inte låta bli att tänka att om jag hade ändrat mig och inte åkt till Tarnitz, skulle Felix fortfarande slå dank vid bronshertigen eller vila på en bänk i grannskapet och med sin käpp rita de jordiga regnbågar som varje man med käpp och tid till sitt förfogande ritar från vänster till höger och från höger till vänster (denna vår eviga underkastelse inför kretsen i vilken vi alla är inspärrade!). Ja, där skulle han sitta än i dag, och jag skulle fortsätta att minnas honom med vild plåga och upphetsning; en jättelik värkande tand och inget att dra ut den med; en kvinna som man inte kan få; en ort som på grund av mardrömmarnas egendomliga topografi förblir plågsamt utom räckhåll.
Kvällen före min avfärd lade Ardalion och Lydia patiens, medan jag gick fram och tillbaka genom rummen och granskade mig själv i samtliga speglar. På den tiden stod jag ännu på beundransvärd fot med speglar. Under de senaste två veckorna hade jag låtit mustaschen växa. Detta förändrade mitt utseende till det värre. Över den blodlösa munnen spretade en brunaktigt röd tuss med en obscen liten skåra i mitten. Jag hade en känsla av att den klistrats på; och ibland tycktes det mig som om ett litet stickigt djur slagit sig ned på överläppen. Nattetid kunde jag halvt sovande plötsligt röra vid ansiktet, och mina fingrar kände inte igen det. Jag gick som sagt fram och tillbaka, och rökte, och ur varje fläckig spegel i lägenheten sneglade en hastigt tillkommen individ på mig med lika ängsliga som allvarliga ögon. Ardalion var klädd i en blå skjorta med pseudo-skotsk slips och drämde ned kort efter kort som en spelare på något värdshus. Lydia satt sidledes mot bordet; hon hade korsat benen så att kjolen kanat upp ovanför strumplinjen, och blåste ut cigarettröken uppåt med putande underläpp och ögonen fästa vid spelkorten på bordet. Det var en svart och stormig natt; var femte sekund kom Funkturms bleka stråle glidande över taken: en lysande ryckning; en roterande strålkastares milda galenskap. Från det smala fönstret som stod öppet i badrummet hördes en fyllig radioröst från andra sidan bakgården. I matsalen lyste lampan upp mitt rysliga porträtt. Den blåskjortade Ardalion drämde ned korten; Lydia stödde armbågen mot bordet; rök ringlade ur askfatet. Jag gick ut på balkongen.
»Stäng dörren – det drar«, hördes Lydias röst från matsalen. En tvär vind fick stjärnorna att tindra och flimra. Jag återvände in.
»Vart skall vår fagre vän resa?« frågade Ardalion utan att vända sig till någon av oss.
»Dresden«, svarade Lydia.
Nu spelade de duratjki, stortok.
»Mina käraste hälsningar till Sistinan«, sade Ardalion. »Nej, jag kan inte, är jag rädd. Låt mig se. Så här.«
»Han skulle må bättre av att gå till sängs, han är dödstrött«, sade Lydia. »Hör du, du får inte känna på högen, det är fusk.«
»Det gjorde jag inte«, sade Ardalion. »Var inte sur, missen. Och skall han vara borta länge?«
»Det här också, Ardi älskling, det här också, snälla, du måste sticka på det här också.«
Så fortsatte de en lång stund, än talade de om kortspelet, än om mig som om jag inte befann mig i rummet eller som om jag vore en skugga, ett spöke, en döv varelse; och det där skämtsamma sättet de hade, som förr hade lämnat mig likgiltig, tycktes mig nu laddat av betydelse, som om verkligen bara min spegelbild var närvarande, medan min verkliga kropp redan befann sig långt borta.
Nästa eftermiddag steg jag av i Tarnitz. Jag hade en resväska med mig som hämmade rörelserna; jag tillhör nämligen den sortens män som hatar att bära saker, och föredrar att visa mina dyra hjortskinnshandskar, spreta med fingrarna och röra armarna fritt medan jag släntrar med de glänsande tåhättorna utåt, med stiligt skodda fötter som är små för en man av min storlek och mycket chica i sina musgrå damasker, för damasker liknar handskar i det att de skänker mannen en mogen elegans som påminner om den som researtiklar av hög klass utstrålar.
Jag älskar affärerna som säljer resväskor, de luktar gott och knarrar; svinlädrets jungfrulighet under skyddande tyg; men jag avviker, jag avviker – kanske vill jag avvika från ämnet… Det spelar ingen roll, låt oss fortsätta, var var jag? Jo, jag bestämde mig för att lämna väskan på hotellet. Vilket hotell? Jag korsade torget, såg mig om inte bara efter ett hotell, utan försökte också minnas platsen, eftersom jag varit här en gång och kom ihåg allén där borta och postkontoret. Jag fick dock inte tillfälle att sätta minnet på prov. Plötsligt fylldes hela synfältet av en hotellskylt, en entré och ett par lagerbuskar i gröna krukor på vardera sidan – men denna vink om lyx visade sig bedräglig, för så fort man trädde in fick man en dundersmäll av stanken från köket; två håriga busar drack öl i baren, och en gammal kypare, som satt på huk och viftade med änden på en servett under armhålan, rullade ut en fet valp med vit buk på golvet, som även den viftade – med svansen.
Jag frågade om det fanns rum (och tillade att min bror möjligen skulle tillbringa natten med mig) och fick ett normalstort med ett par sängar och en bringare med dött vatten på ett runt bord, som hos apotekaren. När kyparen gått stod jag där mer eller mindre ensam medan öronen ringde och en egendomlig känsla av överraskning spred sig. Förmodligen var min dubbelgångare redan i staden; följaktligen företräddes jag av två personer. Om det inte varit för mustaschen och kläderna hade personalen – men kanske (fortsatte jag och hoppade från tanke till tanke) hade hans utseende förändrats och var inte längre likt mitt, och jag hade kommit förgäves. »Snälla, Gud!« utbrast jag med eftertryck, och förmådde själv inte begripa varför jag sade så; var inte hela meningen med mitt liv numera att ha en levande spegelbild? Varför åkallade jag alltså en icke-existerande Gud, varför blixtrade det dåraktiga hoppet i medvetandet att min reflektion förvrängts?
Jag gick fram till fönstret och tittade ut: där nere låg en ödslig bakgård, där en kutryggad tartar med en stickad kalott visade en blå liten matta för en barfota kvinna med stor barm. Nu kände jag igen kvinnan och även tartaren, och ogräset i hörnet av bakgården, och denna dammvirvel, och den kaspiska vindens mjuka tryck, och den bleka himlen som tröttnat på att stirra på fiskfångst.
I det ögonblicket hördes en knackning, en jungfru trädde in med en extra kudde och den renare potta som jag bett om, och när jag återvände till fönstret såg jag inte längre tartaren, utan en lokal gårdfarihandlare som sålde spännen, och kvinnan var borta. Men medan jag stirrade började ånyo detta förlopp av sammansmältning och hopfogande, detta sammanfogande av ett särskilt minne; åter sköt ogräset upp i hörnet av gården, växte och tätnade, och åter rörde den rödhåriga Christina Forsmann, som jag lärt känna kroppsligen 1915, vid tartarens matta, och sand flög, och jag kunde inte lista ut vilken kärnan var kring vilken allt detta bildades, och var exakt fröet eller källan befann sig… Plötsligt föll min blick på bringaren med dött vatten och den sade »varmt«, som i leken där man gömmer saker; och det är mycket möjligt att jag slutligen skulle ha kommit på den detalj som jag utan att vara medveten om det hade sett och som genast satt i gång minnets motor (eller så skulle jag aldrig hitta den, för den enkla, olitterära förklaringen var att allt i detta provinsiella tyska hotellrum, till och med utsikten, på ett vagt och fult sätt liknade något jag skådat i Ryssland för evigheter sedan) – om det inte varit för att jag kom att tänka på mitt möte, vilket fick mig att dra på mig handskarna och skynda ut.
Jag gick nedför allén, förbi postkontoret. Det blåste en brutal vind som jagade löven – skynda på, ni krymplingar! – tvärsöver gatan. Trots min otålighet var jag som vanligt uppmärksam, lade märke till de förbipasserandes ansikten och byxor, spårvagnarna som liknade leksaker jämfört med dem i Berlin, affärerna, en jättes cylinderhatt som målats på en flagnande vägg, butiksskyltar, namnet på en fiskhandlare: Carl Spiess, vilket erinrade mig om en Carl Spiess jag känt i mitt förflutnas by vid Volga och som också sålt rökt ål.
När jag till sist nådde slutet av gatan såg jag bronshästen stegra sig och använda svansen till stöd, likt en hackspett, och om den ridande hertigen skulle ha sträckt ut armen med mera kraft hade man i detta skumma kvällsljus kunnat missta hela monumentet för Peter den store i staden han grundade. På en av bänkarna satt en gammal man som åt vindruvor ur en papperspåse; på en annan satt två äldre matronor; en bräcklig gammal kvinna av enorm storlek lutade sig tillbaka i sin rullstol och lyssnade på deras samtal med uppspärrade ögon. Jag gick runt statyn både två och tre gånger, lade märke till ormen som vred sig under bakhoven, till inskriften på latin och kragstöveln med en svart stjärna som sporre. Ledsen, där fanns egentligen ingen orm: det var bara min fantasi som lånade den av tsar Peter – vars staty för övrigt bär halvhöga stövlar.
Sedan satte jag mig på en ledig bänk (allt som allt fanns där ett halvt dussin) och tittade på klockan. Tre minuter över fem. Sparvar hoppade runt på gräset. På en komiskt svängd blomsterbädd växte de fulaste blommorna i världen; höstastrar. Tio minuter gick. Nej, min upphetsning vägrade att sitta stilla. Dessutom hade jag slut på cigaretter och längtade intensivt efter något att röka.
Jag svängde in på en tvärgata och kom förbi en svart protestantisk kyrka som gav sken av att vara antik, och fick syn på en tobaksaffär. När jag stigit på fortsatte den automatiska ringklockan att surra, eftersom jag inte stängt dörren: »Kan ni vara snäll och…« sade den glasögonprydda kvinnan bakom disken, och jag gick tillbaka och drog tvärt igen dörren. Direkt ovanför hängde ett av Ardalions stilleben: pipa på grön filt och två rosor.
»Hur i hela friden har ni…?« frågade jag med ett skratt. Först förstod hon mig inte, men sedan svarade hon:
»Min brorsdotter har målat bilden – min brorsdotter som nyligen gick bort.«
Det var som tusan! (Tänkte jag.) Hade jag inte sett något mycket likt, om inte identiskt, bland Ardalions bilder? Det var som tusan!
»Å, jag förstår«, sade jag högt. »Har ni…« Jag nämnde märket som jag brukar röka, betalade och gick ut.
Tjugo över fem.
Av rädsla att återvända till den avtalade platsen (och för att ge ödet en chans att ändra på programmet) och eftersom jag fortfarande inte kände något, varken förtret eller lättnad, gick jag rätt så länge vidare längs tvärgatan som ledde bort från statyn, och efter vartannat steg stannade jag och försökte tända min cigarett, men vinden släckte hela tiden elden tills jag tog skydd i en port och på så vis lyckades blåsa blåsten – vilken ordlek! Jag stod i porten och betraktade två småflickor som spelade kula; de turades om att rulla den regnbågsskimrande sfären, än bände de baksidan av fingret för att ge den fart, än pressade de ihop den mellan fötterna för att släppa den med ett hopp, och allt detta så att kulan skulle rulla ned i en liten grop i marken under en björk med dubbla stammar; medan jag betraktade denna tysta, koncentrerade och finlemmade lek ertappade jag mig själv med att tänka att Felix inte skulle komma av det enkla skäl att han hittats på av min fantasi som trånade efter speglingar, upprepningar och masker, och att mitt besök i en avlägsen småstad var absurt och till och med monstruöst.
Jag minns denna lilla stad väl – och känner mig underligt ställd: Skall jag fortsatta att ge exempel på aspekter som på ett fasansfullt otrevligt sätt ekade av saker jag sett någon annanstans för länge sedan? Numera tycks det mig rentav som om den, denna stad, formats av vissa bortkastade partiklar i mitt förflutna, för jag upptäckte sådant som var anmärkningsvärt och nästan kusligt bekant: ett lågt blekblått hus, vars exakta motsvarighet jag hade sett i en förort till St. Petersburg; en butik för begagnade kläder, i vilken det hängde kostymer som tillhört döda bekanta till mig; en gatlykta som bar samma nummer (jag har alltid tyckt om att notera numret på gatlyktor) som den som stått framför huset i Moskva där jag bott; och strax intill stod samma kala björk med samma kluvna stam i järnkorsett (ah, det var därför jag kontrollerade numret på lyktan). Om jag ville skulle jag kunna ge många fler exempel av detta slag, däribland vissa som är så subtila, så – hur skall jag uttrycka mig? – så abstrakt personliga att de vore obegripliga för läsaren, som jag pysslar om och skämmer bort likt en hängiven sjuksköterska. Inte heller är jag helt säker på det ovanliga i dessa fenomen. Varje människa med skarpt öga är van vid sådana anonymt återberättade passager ur sitt förflutna: falskt oskyldiga sammankopplingar av detaljer som stinker av motbjudande plagiat. Låt oss lämna dem åt ödets samvete och själva, med sjunkande mod och matt motvillighet, återvända till monumentet i änden av gatan.
Den gamle mannen hade ätit upp sina druvor och gått; kvinnan som höll på att dö av vattusot hade rullats i väg; det fanns ingen där utom en man som satt på samma bänk där jag suttit en stund tidigare. Aningen framåtlutad och med knäna isär matade han sparvarna med smulor. Käppen som lutade vårdslöst mot bänken intill hans vänstra höft började långsamt röra sig i samma ögonblick som jag såg den: den gled och föll ned på gruset. Sparvarna flög upp, tecknade en båge och satte sig på de omgivande buskarna. Jag märkte att mannen vänt sig mot mig.
Ni har rätt, mina intelligenta läsare.