TIDIGT nästa morgon – klockan var inte nio än – begav jag mig till en av de centrala tunnelbanestationerna och intog där en strategisk position ovanför trapporna. Med jämna mellanrum stormade en hop människor med portföljer upp ur det håliga djupet – upp, upp, hasande och stampande, och då och då slog någons skohätta med en skräll mot den reklamskylt i metall som en viss firma anser det lämpligt att anbringa på framsidan av trappstegen. Med axlarna sänkta så ödmjukt som möjligt kurade en äldre stackare på nästöversta avsatsen med ryggen mot väggen och en hatt i handen. (Vem var det första tiggargeniet som anpassade sin hatt till yrkets behov?) Högre upp väntade en grupp tidningsförsäljare med kepsar på huvudet och affischer fram och bak. Det var en mörk och dyster dag; trots att jag bar damasker var mina fötter stelfrusna. Jag funderade på om de kanske skulle frysa mindre om jag lät bli att putsa skorna så stiligt; tanken kom och gick och återvände. Slutligen, prick fem i nio, dök Orlovius upp ur djupet precis som beräknat. Jag vände mig om och avlägsnade mig långsamt; Orlovius gick förbi mig, såg sig om och blottade sina fina men falska tänder. Vårt möte hade precis det drag av slump som jag önskade.
»Ja, jag skall i er riktning«, sade jag till svar på hans fråga. »Måste till banken.«
»Hundväder«, förklarade Orlovius stretande vid min sida. »Hur mår er hustru? Allt väl?«
»Tack, bra.«
»Och ni själv? Inte så bra?« fortsatte han artigt att fråga.
»Nej, inte särskilt. Nerver, sömnlöshet. Nu stör mig bagateller som skulle ha roat mig förr i tiden.«
»Ät citroner«, sade Orlovius.
»…skulle ha roat mig förr i tiden. Ta det här till exempel…«
Jag utstötte ett kort, fnysande skratt och drog fram plånboken. »Jag har fått det här idiotiska utpressningsbrevet, och på något sätt gör det mig betryckt. Läs om ni har lust, det är en underlig historia.«
Orlovius blev stående och granskade brevet noga. Medan han läste betraktade jag skyltfönstret intill oss: ett par sanslöst pompösa badkar och diverse andra badrumstillbehör glänste vitt; i skyltfönstret intill fanns kistor, och även där såg allt pompöst och löjeväckande ut.
»Hm, hm«, sade Orlovius. »Vet ni vem som skrivit det?«
Jag stoppade tillbaka brevet i plånboken och svarade med ett fniss:
»Så klart jag gör. En lymmel. Förr arbetade han hos en avlägsen släkting till mig. En abnorm varelse, om inte bindgalen. Har fått för sig att min familj berövat honom något arv; ni vet hur det är: en fix idé som inget förmår skaka.«
Orlovius utredde detaljerat vilken fara galningar utgör för samhället och frågade sedan om jag tänkte underrätta polisen.
Jag ryckte på axlarna: »Nonsens… Egentligen inte värt att tala om… Men vad tycker ni om kanslerns tal – har ni läst det?«
Vi fortsatte sida vid sida, trivsamt diskuterande ut- och inrikespolitik. Vid dörren till hans kontor tog jag – som rysk artighet fordrar – av mig handsken från handen som jag ville räcka honom.
»Det är illa att ni är så nervös«, sade Orlovius. »Jag ber er vänligen att hälsa er hustru.«
»Det skall jag sannerligen göra. Jag är bra avundsjuk på ert ungkarlsliv, vet ni.«
»Varför det?«
»Det är så här: Det smärtar mig att tala om saken, men ni förstår, mitt äktenskapliga liv är inte lyckligt. Min fru har ett vankelmodigt hjärta och – nå, hon är intresserad av en annan. Kall och lättfärdig, det är vad jag kallar henne, och jag tror inte att hon skulle gråta länge om jag… Ja, ni vet vad jag menar. Men förlåt mig för att jag luftar sådana intima bekymmer.«
»Vissa saker har jag iakttagit sedan länge«, sade Orlovius och nickade vist och sorgset på huvudet.
Jag skakade hans ylletass och vi skildes åt. Allt hade gått perfekt. Gamla fåglar som Orlovius är underbart lätta att leda i näbben, för kombinationen av anständighet och sentimentalitet är exakt detsamma som idioti. I sin iver att hysa medkänsla för alla tog han inte bara parti för den ädle älskande maken då jag baktalade min föredömliga fru, utan bestämde sig i stillhet för att han sedan länge kunnat iaktta (som han sade) det ena eller andra. Jag skulle ge mycket för att få veta vad denne halvblinde örn kunde urskilja i vårt äktenskaps molnlösa blå. Ja, allt hade gått perfekt. Jag var nöjd. Och hade varit än mera nöjd om det inte skett ett missöde i samband med visumet till Italien.
Ardalion fyllde i ansökningsformuläret med Lydias hjälp, och fick därefter veta att det skulle ta åtminstone fjorton dagar innan han erhöll visum (jag hade ungefär en månad på mig till den 9 mars; i värsta fall kunde jag alltid skriva till Felix och ändra datumet). Sent i februari fick Ardalion slutligen sitt visum och köpte biljetten. Dessutom gav jag honom tusen mark – det borde förhoppningsvis räcka två tre månader. Han hade bestämt sig för att avresa den 1 mars, men plötsligt visade det sig att han lyckats låna alla pengar till en förtvivlad vän och nu var han tvungen att vänta på att de återbetalades. Ett tämligen mysteriöst fall, för att säga det minsta. Ardalion hävdade att det rörde sig om en »hederssak«. Jag å min sida är alltid ytterst skeptisk mot vaga saker som har med heder att göra – märk väl, inte den medfarne utlånarens heder, utan alltid en tredje eller fjärde parts, vars namn aldrig avslöjas. Ardalion måste helt enkelt låna ut pengarna (fortfarande enligt honom själv) och den andre hade svurit att betala tillbaka dem inom tre dagar, vilket var den sedvanliga fristen för dessa avkommor till feodala baroner. När tiden gått letade Ardalion efter låntagaren och kunde naturligtvis inte hitta honom någonstans. Med isig vrede frågade jag efter hans namn.
Först försökte Ardalion slingra sig, sedan sade han: »Å, du minns, den där typen som ringde på hos dig en gång.« Det fick mig att tappa fattningen helt.
När jag åter lugnat mig skulle jag antagligen ha hjälpt honom, men läget försvårades av att jag var tämligen pank, och det var absolut nödvändigt att ännu förfoga över ett visst belopp i reda pengar. Jag sade att han helt enkelt fick ge sig av med en biljett och några få mark på fickan. Jag skulle skicka resten, förklarade jag. Han lovade att göra det, han tänkte bara skjuta upp avresan ett par dagar om pengarna ändå skulle komma. Och faktiskt, den 3 mars ringde han mig för att – ganska lättvindigt, tyckte jag – hälsa att han fått tillbaka lånet och skulle ge sig av nästa kväll. Den 4 visade det sig att Lydia, som Ardalion av någon anledning bett förvara biljetten åt honom, för ögonblicket inte kunde minnas var hon lagt den. Ardalion kurade missmodigt på pallen i hallen: »Inget att göra«, muttrade han om och omigen. »Ödet är emot mig.« Från rummen intill hördes luckor som slog och ett vilt prasslande med papper: Lydia var på jakt efter biljetten. Efter en timme gav Ardalion upp och gick hem. Lydia sjönk ned på sängen och grät hjärtat ur sig. Den 5 hittade hon biljetten i smutstvätten; och den 6 for vi med Ardalion till stationen.
Tåget skulle gå 10:10. Den långa visaren pekade likt en setter, kastade sig över den åstundade minuten och tog därefter sikte på nästa. Ingen Ardalion. Vi stod vid vagnen med skylten »Milano«.
»Vad i hela friden har hänt«, ängslade sig Lydia. »Varför kommer han inte? Jag är orolig.«
Hela denna löjliga uppståndelse kring Ardalions avresa gjorde mig så till den milda grad vansinnig att jag inte tordes sära på tänderna av rädsla att få någon sorts anfall på perrongen. Två lumpna typer, den ene i blå regnrock, den andre i en ryskliknande paletå med maläten pälskrage, kom emot oss, trängde sig förbi mig och hälsade översvallande på Lydia.
»Varför kommer han inte? Vad tror ni har hänt?« frågade Lydia, som såg på dem med skrämda ögon och höll fram den lilla violbukett som hon till råga på allt köpt åt råskinnet. Den blå regnrocken bredde ut händerna och pälskragen yttrade med djup röst:
»Nescimus. Vi vet ej.«
Jag kände att jag inte kunde bärga mig längre, vände mig bryskt om och marscherade mot utgången. Lydia sprang efter. »Vart skall du, vänta lite, jag är säker på att han…«
Just i det ögonblicket dök Ardalion upp i fjärran. En trashank med bister uppsyn höll honom under ena armbågen och bar hans kappsäck. Ardalion var så berusad att han knappt kunde stå på benen; den bistre stank också av sprit.
»Kära nån, han kan inte resa i detta tillstånd«, utbrast Lydia.
Mycket röd, mycket fuktig, förvirrad, omtöcknad och utan överrock (i dimmig föraning om sydlig värme) inledde Ardalion en vinglig runda av dreglande omfamningar. Jag lyckades endast med nöd undvika honom.
»Mitt namn är Perebrodov, konstnär«, tillkännagav hans bistre kumpan och sträckte förtroligt ut sin icke-skakbara hand i min riktning, som om han ville visa mig ett oanständigt vykort. »Hade äran att lära känna er i Kairos spelhålor.«
»Hermann, gör något! Vi kan omöjligen låta honom resa så här«, jämrade sig Lydia och drog mig i ärmen.
Under tiden slogs vagnsdörrarna igen. Ardalion vinglade och utstötte bönfallande rop, så försökte han att gå efter försäljaren med vagnen med smörgåsar och konjak, men hölls fast av vänliga händer. Plötsligt tog han Lydia i famnen och översköljde henne med mustiga kyssar.
»Å, gosiga duvunge«, kuttrade han, »adjö, ungen, tack, ungen…«
»Hör på, mina herrar«, sade jag alldeles lugnt, »kan ni vänligen hjälpa mig att lyfta in honom i vagnen?«
Tåget gled i väg. Ardalion strålade och skrålade och trillade så när ut ur fönstret. Likt ett får i leopardpäls travade Lydia bredvid vagnen nästan ända till Schweiz. När den sista vagnen visade henne stötdämparna, böjde hon sig djupt, såg under de försvinnande hjulen (nationell skrock) och korsade sig sedan. I näven höll hon fortfarande den lilla buketten med violer.
Ah, vilken lättnad… En djup suck svällde i bröstet och jag släppte ljudligt ut den. Hela dagen var Lydia lättretlig och orolig, men sedan kom ett telegram – två ord: »Reser glatt« – vilket lugnade henne. Nu måste jag ta mig an den tråkigaste delen av det hela: tala med henne och plugga in allt.
Jag minns inte hur jag började: när minnets ström slås på är samtalet redan i full gång. Jag ser Lydia sitta på divanen och stirra på mig i enfaldig häpnad. Jag ser mig själv sitta på en stolkant mittemot henne och då och då fatta henne om handleden likt en doktor. Jag hör min lugna röst gå på. Först berättade jag något som jag sade att jag aldrig hade berättat för någon. Jag berättade om min yngre bror. Han studerade i Tyskland vid krigsutbrottet, inkallades och stred mot ryssarna. Jag mindes honom som en stillsam själ som lätt tappade modet. Mina föräldrar brukade slå mig och skämma bort honom; men han visade dem ingen ömhet, utan utvecklade en otrolig, mer än broderlig tillgivenhet gentemot mig, följde efter mig överallt, såg mig i ögonen, älskade allt som kom i beröring med mig, tyckte om att lukta på min näsduk, tog på sig min skjorta medan den fortfarande var varm av kroppen, borstade tänderna med min borste. Till en början delade vi säng med en kudde i varsin ände, tills det framkom att han inte kunde somna utan att suga på min stortå, varefter jag förvisades till en madrass i skräpkammaren, men eftersom han envisades med att byta plats med mig mitt på natten visste vi aldrig, och inte heller kära mamma, vem som sov var. Det var inte någon perversion från hans sida – å, nej, inte alls – utan det bästa uttrycket han kunde finna för vår obeskrivliga enhet, ty vi liknade varandra så till den grad att våra närmaste släktingar ofta blandade ihop oss, och med åren blev denna likhet alltmer fulländad. Jag minns att den stackaren snyftade oerhört bittert då jag följde honom till tåget till Tyskland (det var strax före Princips pistolskott), som om han förutsåg hur lång och grym vår separation skulle bli. Människorna på perrongen stirrade på oss och såg två identiska ynglingar som höll varandra i händerna och blickade varandra i ögonen som i sorgsen hänryckning…
Sedan kom kriget. Så länge jag tynade bort i fjärran fångenskap hörde jag inget från min bror, men på något sätt var jag säker på att han dödats. Betryckta år, svartskrudade år. Jag tvingade mig att inte tänka på honom; och till och med senare, när jag gift mig, andades jag inte ett ord till Lydia – det var alltför sorgligt.
Kort efter det att jag tagit med min fru till Tyskland berättade en kusin (som stod redo i kulissen att yttra denna enda rad) att Felix visserligen var vid liv, men moraliskt hade gått ned sig. Jag fick aldrig veta exakt hur hans själ fördärvats… Förmodligen uthärdade hans spröda psykiska struktur inte krigets prövningar, och tanken att jag inte längre var vid liv (sällsamt nog var även han säker på sin brors död), att han aldrig skulle återse sin innerligt beundrade dubbelgångare, eller än bättre: den optimala utgåvan av hans egen personlighet, denna tanke förlamade honom, han kände att han förlorat allt stöd och all drivkraft, och att det hädanefter inte spelade någon roll hur han levde sitt liv. Och så gick det utför för honom. Denna människa, som var lika finstämd som ett musikinstrument, blev nu tjuv och bedragare, hänföll till droger och begick slutligen mord: han förgiftade kvinnan som tog hand om honom. Det senare fick jag höra från hans egna läppar; man hade inte ens misstänkt honom – så listigt lyckades han dölja det onda dådet. Vad mitt återseende med honom beträffar… Nå, det var en slumpens nyck, och dessutom ett alldeles oväntat och plågsamt möte på ett kafé i Prag (en av dess följder var förändringen jag genomgått, den nedstämdhet som till och med Lydia noterat): jag minns att han reste sig då han såg mig, bredde ut armarna och föll baklänges i en djup medvetslöshet som varade i arton minuter.
Ja, fruktansvärt smärtsamt. I stället för den tröge, drömske, ömsinte pojken fann jag en snacksalig galning, ryckig och orolig. Lyckan som han upplevde då han återförenades med mig, hans käre gamle Hermann, som med ens återuppstått från de döda klädd i en stilig grå kostym, stillade inte hans samvete, utan övertygade honom tvärtom om det fullständigt otillbörliga i att leva vidare med ett mord på samvetet. Vårt samtal var fruktansvärt; ständigt täckte han mina händer med kyssar och sade farväl. Till och med kyparna grät.
Mycket snart insåg jag att ingen mänsklig kraft i världen skulle förmå honom att överge sitt beslut att döda sig själv; inte ens jag som alltid utövat ett sådant förebildligt inflytande förmådde göra något. Minuterna som jag nu genomlevde var allt annat än behagliga. Om jag försatte mig i hans situation kunde jag utan vidare föreställa mig den raffinerade tortyr som minnet underkastade honom; och jag insåg tyvärr att den enda utvägen var döden. Gud bevare att någon tvingas genomgå sådana kval – det vill säga att se sin egen bror gå under utan att ha moralisk rätt att avvärja undergången.
Men nu kommer komplikationen: hans själ hade sin mystiska sida och längtade efter försoning, efter någon sorts offer: att bara skjuta sig för huvudet tycktes honom inte nog.
»Jag vill skänka någon min död som gåva«, sade han plötsligt och ögonen sjöd av galenskapens diamantljus. »Ge min död i gåva. Vi båda liknar varandra än mer än tidigare. I vår likhet ser jag en gudomlig avsikt. Den som sätter handen på pianotangenterna skapar ännu ingen musik, men jag önskar mig musik. Säg mig, vore det på något sätt till hjälp om du försvann från jordens yta?«
Till en början fäste jag inget avseende vid denna fråga: jag antog att Felix var delirisk; en romaorkester på kaféet dränkte delar av vad han sade; hans följande ord visade dock att han hade en bestämd plan. Så! På ena sidan avgrunden en plågad själ, på den andra affärsutsikter. I det makabra skenet av hans tragiska öde och senkomna hjältemod föreföll den del av planen som gällde mig, min fördel och välmåga, på lika dumt sätt praktisk som låt oss säga invigningen av en järnväg under en jordbävning.
Då jag nådde denna punkt i berättelsen tystnade jag, lutade mig tillbaka i stolen och såg med korsade armar stadigt på Lydia. Hon tycktes flyta ned på mattan från soffan, kom krypande till mig på knäna, pressade huvudet mot min vad och började med hyssjande röst trösta mig: »Å, du stackars, stackars, stackars liten«, spann hon. »Jag är så ledsen för dig, och för din bror också… Himmel, sådana olyckliga människor det finns i världen! Han får inte dö, det är aldrig omöjligt att rädda en människa.«
»Han kan inte räddas«, sade jag med vad jag tror kallas ett bittert leende. »Han har bestämt sig för att dö på sin födelsedag; den 9 mars – det vill säga i övermorgon, och inte ens presidenten kan förhindra det. Självmord är den värsta formen av självupptagenhet. Allt man kan göra är att foga sig i martyrens nycker och liva upp det hela för honom genom att skänka honom vissheten att han genom sin död utför en nyttig handling – måhända av grov och materiell natur, men nyttig likväl.«
Lydia klamrade sig om benet och stirrade upp mot mig.
»Hans plan ser ut så här«, fortsatte jag milt: »Låt oss säga att jag har en livförsäkring på en halv miljon. Min kropp hittas någonstans i skogen. Min änka, det vill säga du…«
»Å, sluta säga så hemska saker«, utbrast Lydia och reste sig mödosamt upp från mattan. »Jag har just läst något liknande. Å, snälla, sluta…«
»…Min änka, det vill säga du, får pengarna. Sedan drar hon sig tillbaka till en avskild ort utomlands. Efter en tid sällar jag mig till henne under taget namn, och gifter mig kanske rentav med henne om hon är snäll. Du förstår, mitt rätta namn kommer att ha dött med min bror. Vi liknar varandra, avbryt mig inte, likt två droppar blod, och som död kommer han att likna mig alldeles särskilt.«
»Sluta, sluta! Jag vägrar att tro att det inte finns något sätt att rädda honom… Å, Hermann, så syndfullt!… Var är han nu egentligen – här i Berlin?«
»Nej, i en annan del av landet. Du säger hela tiden som en dåre: rädda honom, rädda honom… Du glömmer att han är en mördare och mystiker. Vad mig beträffar har jag inte rätt att förvägra honom en småsak som kan underlätta och förgylla hans död. Du måste förstå att vi beträder ett högre andligt plan här. Det vore en sak om jag sade: ›Se så, gamla flicka, affärerna går dåligt, jag hotas av konkurs, dessutom är jag trött på allt och längtar efter ett fjärran land, där jag kan försjunka i kontemplation och ägna mig åt att föda upp fjäderfän, så låt oss ta denna sällsynta chans!‹ Men jag säger inget i den stilen, även om jag är så gott som ruinerad och som du vet har längtat efter ett liv i Naturens sköte sedan evigheter. Vad jag säger är något helt annorlunda, nämligen: Hur hårt, hur fruktansvärt det än må förefalla, kan man inte vägra sin egen bror hans sista önskan, man kan inte hindra honom från att uträtta något gott – om så bara postumt.«
Lydias ögonfransar fladdrade – jag hade väl spottat på henne – men trots mitt talande duggregn kröp hon ihop och höll hårt om mig. Nu satt vi båda på soffan, och jag fortsatte:
»En sådan vägran vore att synda. Det vill jag inte. Jag vill inte tynga mitt samvete med en synd av detta slag. Tror du inte att jag sade emot och försökte resonera med honom? Tror du att det var lätt att anta hans erbjudande? Tror du att jag sovit alla dessa nätter? Jag kan lika gärna berätta för dig, min kära, att jag har lidit något alldeles förfärligt sedan förra året – jag skulle inte låta min bäste vän lida så. Vad bryr jag mig om försäkringspengarna! Men hur kan jag säga nej, förklara det för mig, hur kan jag vägra honom denna sista glädje – förbannat, det lönar sig inte att tala!«
Jag sköt undan henne, nästan ned från soffan, och började gå fram och tillbaka. Jag svalde hårt, jag snyftade. Vålnader ur blodiga melodramer virvlade runt.
»Du är miljoner gånger klokare än jag«, sade Lydia nästan viskande och vred på händerna (ja, kära läsare, dixi, hon vred på händerna), »men allt är så motbjudande, så oväntat, jag trodde att sådant bara hände i böcker… Alltså, det betyder… Å, allt kommer att ändras, allt. Hela vårt liv! Alltså… Vad händer till exempel med Ardalion?«
»Åt helvete med honom, åt helvete! Här talar vi om den allra största mänskliga tragedi, och du kommer med…«
»Nej, jag frågade bara. Du har gjort mig vimmelkantig, huvudet känns alldeles underligt. Jag antar att vi – inte precis nu, men senare – att vi träffar honom och förklarar… Hermann, vad tror du?«
»Sluta oroa dig över struntsaker. Framtiden ordnar allt det där. Verkligen, verkligen, verkligen« (min röst slog plötsligt om i ett gällt skrik), »vilken idiot du är!«
Hon rann ut i tårar och var med ens åter en foglig varelse, skälvande vid mitt bröst: »Snälla«, stammade hon, »snälla, förlåt mig. Å, jag är en idiot, du har rätt, förlåt mig! Att detta hemska måste hända. Så sent som i morse såg allt så fint, så klart, så vardagligt ut. Å, min älskade, jag är så oerhört ledsen för din skull. Jag gör vad du vill.«
»För ögonblicket behöver jag en kopp kaffe – jag vore beredd att dö för kaffe.«
»Följ med till köket«, sade hon och torkade tårarna. »Jag gör vad som helst. Men snälla, stanna hos mig, jag är rädd.«
I köket. Redan lugnad, men ännu snyftande, hällde hon stora bruna kaffebönor i den öppna kvarnen, pressade den mellan knäna och började veva. Först gick det stelt, med en hel del knastrande och krasande, sedan plötsligt lättare.
»Föreställ dig, Lydia«, sade jag medan jag satt på bordet och dinglade med benen, »föreställ dig att allt det jag berättat är påhitt. Uppriktigt sagt, vet du, har jag försökt intala mig att allt är ren inbillning eller något jag läst någonstans; det var det enda sättet att inte bli galen av fasa. Alltså, hör på: de båda hjältarna är en företagsam självmördare och hans livförsäkrade dubbelgångare. Nu är det så att försäkringsbolaget inte behöver betala om det rör sig om självmord…«
»Jag har gjort det riktigt starkt«, sade Lydia. »Som du tycker om det. Ja, älskling, jag hör på.«
»…därför insisterar hjälten i denna billiga kriminalhistoria på följande åtgärder: det hela måste ske så att det ser ut som ett rent mord. Jag vill inte gå in på tekniska detaljer, men så här är det i ett nötskal: pistolen fästs vid en trädstam, ett snöre knyts fast runt avtryckaren, självmördaren vänder sig bort, drar i snöret och får ett skott i ryggen. I grova drag är detta hela historian.«
»Å, vänta ett slag«, ropade Lydia, »jag minns det just: på något sätt fäste han revolvern vid bron… Nej, det stämmer inte: först band han fast en sten… Låt mig se, hur var det nu igen? Å, jag vet: han band fast en stor sten i ena änden och revolvern i den andra, och sedan sköt han sig själv. Och stenen trillade i vattnet, och snöret följde efter över räcket och sedan kom revolvern – allt plaskade i vattnet. Jag kommer bara inte ihåg varför det där var nödvändigt.«
»Kort sagt: stilla vatten och en död man på bron. Så gott kaffe smakar! Jag hade blixtrande huvudvärk, men nu känns det mycket bättre. Du har alltså saken klar för dig, mer eller mindre – jag menar sättet som det hela måste ske på.«
Jag läppjade på det eldiga kaffet och funderade. Underligt, hon hade inte det minsta fantasi. Om några dagar skulle hela livet ändras… vändas upp och ned… en regelrätt jordbävning… och här drack hon gemytligt kaffe med mig och mindes något Sherlock Holmes-äventyr.
Men jag misstog mig: Lydia reste sig, ställde stillsamt ifrån sig koppen och sade:
»Jag tänker bara, Hermann, om allt skall hända så snart måste vi väl packa. Himmel, all vittvätt är smutsig. Och din smoking är på kemtvätten.«
»För det första, min kära, är jag inte särskilt mån om att kremeras i aftonkläder, och för det andra bör du slå det ur huvudet, snabbt och en gång för alla, att du skall göra något, förbereda dig och så vidare. Det finns inget att göra, av det enkla skälet att du inte vet något, ingenting alls – inpränta det, är du snäll. Inga gåtfulla anspelningar inför dina väninnor, är du snäll, inget fläng, inga hastiga inköp – låt det sjunka in, min kära – annars får vi alla problem. Jag upprepar: för ögonblicket vet du inte det minsta. I övermorgon tar din make en tur med bilen och återvänder mot förmodan inte. Då, och först då, börjar ditt arbete. Ett ansvarsfullt arbete, men mycket enkelt. Jag vill att du lyssnar med största uppmärksamhet. På morgonen den 10 ringer du till Orlovius och berättar att jag är borta, inte har sovit hemma och inte återvänt. Du undrar vad du skall göra. Och gör precis som han säger. Låt honom ta fullt ansvar för fallet och göra allt, som att kontakta polisen och så vidare. Kroppen dyker snart upp. Det är viktigt att du intalar dig att jag verkligen är död. Som läget är kommer det inte vara långt ifrån sanningen, för min bror är en del av min själ.«
»Jag gör allt«, sade hon, »allt för hans skull och för din. Jag är bara så hemskt rädd, och blandar redan ihop allt i huvudet.«
»Gör inte det. Det viktigaste är en naturlig sorg. Kanske gör den inte ditt hår grått, men den måste verka naturlig. För att underlätta saken har jag antytt för Orlovius att du sedan åratal inte älskar mig längre. Så låt det bli en stillsam, reserverad sorts sorg. Sucka och tig. När du sedan får se mitt lik, det vill säga liket efter en man som inte kan särskiljas från mig, får du säkert en ordentlig chock.«
»Usch, jag kan inte, Hermann! Jag kommer att dö av fasa.«
»Det vore värre om du började pudra näsan så fort du kom till bårhuset. Vad som än händer, bevara fattningen. Skrik inte, annars måste du efter det höja den allmänna nivån på din sorg, och du vet vilken usel skådespelerska du är. Låt oss fortsätta nu. Försäkringen och mitt testamente ligger i mellersta lådan i mitt skrivbord. När du låtit min kropp förbrännas i enlighet med testamentet, när du ordnat alla formaliteter, fått din andel av Orlovius och gjort som han ber dig med pengarna, då reser du utomlands, till Paris. Var kommer du att bo i Paris?«
»Jag vet inte, Hermann.«
»Försök komma ihåg var vi bodde när vi var där tillsammans. Nå?«
»Ja, nu kommer det tillbaka. Hotell.«
»Men vilket hotell?«
»Jag minns inte när du stirrar på mig på det där sättet, Hermann. Jag säger ju att det kommer tillbaka. Hotell så-och-så.«
»Jag skall hjälpa dig på traven: det har med gräs att göra. Vad heter gräs på franska?«
»Vänta en sekund – herbe. Å, jag vet: Malherbe.«
»Om du skulle glömma det igen, kan du alltid titta på din svarta koffert för att vara säker. Etiketten från hotellet sitter fortfarande kvar.«
»Alltså, Hermann, så klantig är jag faktiskt inte. Men jag tror ändå att jag tar kofferten. Den svarta.«
»Så det är där du skall bo. Nu kommer något extremt viktigt. Men först måste jag be dig att upprepa allt igen.«
»Jag kommer att vara ledsen. Jag skall försöka att inte gråta så mycket. Orlovius. Två svarta klänningar och ett dok.«
»Inte så fort. Vad gör du när du får se kroppen?«
»Faller på knä. Skriker inte.«
»Bra. Du ser hur väl det artar sig. Så, och vad händer sedan?«
»Sedan begraver jag honom.«
»För det första: inte honom utan mig. Snälla, blanda inte ihop det. För det andra: inte begravning utan kremering. Ingen vill bli uppgrävd. Orlovius kommer att berätta om mina förtjänster för pastorn: som moralisk person, samhällsmedborgare, äkta man. Pastorn kommer att hålla ett innerligt tal i krematoriekapellet. Min kista kommer sakta att sänkas ned i Hades, till klangerna av orgelmusik. Det är allt. Och efter det?«
»Efter det – Paris. Nej, vänta! Först en massa formaliteter om pengar. Vet du, jag är rädd att Orlovius kommer att göra mig utled med allt det där. Sedan, i Paris, beger jag mig till hotellet – alltså, jag visste att det skulle hända, jag visste att jag skulle glömma det och nu har jag gjort det. Du gör mig osäker på något sätt. Hotell… Hotell… Å – Malherbe! För säkerhets skull – kofferten.«
»Svart. Nu kommer det viktiga: Så fort du är i Paris hör du av dig till mig. Hur skall jag få dig att komma ihåg adressen?«
»Bättre att du skriver ned den, Hermann. Min hjärna strejkar helt enkelt för tillfället. Jag är så fasansfullt rädd att jag klantar till allt.«
»Nej, min kära, jag skriver inte ned något alls. Inte minst därför att du bara tappar allt som skrivs ned. Du måste lägga adressen på minnet, vare sig du vill det eller inte. Det finns absolut ingen annan väg. Jag förbjuder dig en gång för alla att skriva ned adressen. Är den saken klar?«
»Ja, Hermann, men vad händer om jag inte kan komma ihåg den?«
»Nonsens. Adressen är enkel. Poste restante, Pignan, Frankrike.«
»Är det inte där tant Elisa bodde? Å, ja, det är inte svårt att minnas. Fast hon bor utanför Nice nu. Det vore bättre om du åker till Nice.«
»Bra idé, men det tänker jag inte göra. Nu kommer namnet. För enkelhetens skull föreslår jag att du skriver: Monsieur Malherbe.«
»Hon är antagligen lika glad och trind som alltid. Visst ja, Ardalion skrev och bad henne om pengar, men naturligtvis…«
»Säkert mycket intressant, men vi talar om viktiga saker. Vilket namn skriver du på kuvertet?«
»Det har du inte sagt än, Hermann!«
»Jo då, det har jag. Jag föreslår Monsieur Malherbe.«
»Men… Det är väl hotellet, Hermann, eller?«
»Exakt. Just därför. Då kommer du lättare ihåg det – genom association.«
»Å, Gud, jag glömmer det säkert, Hermann. Jag är hopplös. Snälla, bespara mig alla associationer. Förresten – det börjar bli förfärligt sent, jag är helt slut.«
»Hitta själv på ett namn då. Något som det är praktiskt taget säkert att du kommer ihåg. Hur vore det med Ardalion?«
»Låt gå, Hermann.«
»Då är den saken också klar. Monsieur Ardalion. Poste restante, Pignan. Och nu till innehållet. Du börjar så här: ›Käre vän, du har säkert hört om min smärtsamma förlust‹ – och så vidare i den stilen. Några få rader allt som allt. Du skall posta brevet själv. Förstått?«
»Allt klart, Hermann.«
»Vill du vara snäll och upprepa det nu?«
»Du vet att det är för mycket för mig, jag bryter ihop. Milda makter, halv två. Kan vi inte fortsätta i morgon?«
»I morgon måste du ändå upprepa allt. Sätt i gång, låt oss få det överstökat. Jag lyssnar…«
»Hotell Malherbe. Jag anländer. Jag postar brevet. Personligen. Ardalion. Poste restante, Pignan. Och när jag skrivit, vad händer då?«
»Angår dig inte. Det får vi se. Bra, kan jag alltså lita på att du gör allt rätt?«
»Ja, Hermann. Tvinga mig bara inte att upprepa det igen. Jag är helt slut.«
Hon stod mitt i köket och sträckte på sig, kastade tillbaka huvudet och skakade det häftigt, och sade flera gånger medan händerna rufsade håret: »Å, så trött jag är, å, såå…« – varvid detta »såå« övergick i en gäspning. Till slut lade vi oss. Hon klädde av sig, spred underklänning, strumpor och diverse annan kvinnlig grannlåt runtom i rummet, stapplade i säng och övergick genast till ett behagligt nasalt snusande. Jag lade mig också och släckte ljuset, men kunde inte sova. Jag minns att hon plötsligt vaknade och rörde mig vid axeln.
»Vad vill du?« undrade jag och låtsades sömndrucken.
»Hermann«, muttrade hon, »Hermann, säg mig, jag undrar om… Tror du inte att det är… bedrägeri?«
»Sov vidare«, svarade jag. »Din hjärna är inte mäktig uppgiften. En skakande tragedi… Och du med ditt nonsens… Sov vidare!«
Hon suckade saligt, vände sig om och började omedelbart att snarka igen.
Märkvärdigt, trots att jag inte misstog mig det minsta vad gäller min frus förmåga, eftersom jag visste hur dum, glömsk och klumpig hon var, hyste jag på något sätt inga onda föraningar, så absolut trodde jag att hennes tillgivenhet instinktivt skulle få henne att ta den rätta vägen, skydda henne mot alla misstag och – viktigast av allt – tvinga henne att bevara min hemlighet. Jag såg tydligt för mig hur Orlovius skulle snegla på hennes dåligt spelade sorg och bedrövat skaka sitt allvarsamma huvud och (vem vet) kanske grubbla på huruvida den stackars maken undanröjts av damens älskare; men sedan skulle han åter komma ihåg det hotfulla brevet från en namnlös galning.
Vi tillbringade hela nästa dag hemma, och återigen undervisade jag min fru noggrant och nitiskt, och stoppade henne med min vilja som man med våld fyller en gås med majs för att göra levern fetare. När natten föll kunde hon knappt tala; jag var nöjd med hennes tillstånd. Det började bli dags också för mig att göra mig klar. Jag minns ännu att jag rådbråkade hjärnan i timtal och räknade ut hur mycket pengar jag skulle ta med mig och hur mycket jag skulle lämna kvar till Lydia; det fanns inte mycket kontanter, inte alls… Och det slog mig att det vore klokt att ta med någon dyrbar tillhörighet, så jag sade till Lydia:
»Hör på, ge mig din brosch från Moskva.«
»Ack, ja, broschen«, sade hon dystert; slank ut ur rummet, men kom genast tillbaka, lade sig på soffan och började gråta som hon aldrig gjort förr.
»Vad är det, du olyckliga kvinna?«
Under en lång stund sade hon inget, och sedan förklarade hon med många dumma snyftningar och bortvänd blick att diamantbroschen som kejsarinnan gett hennes mormors mor hade pantsatts så att Ardalion skulle få pengar till resan, eftersom vännen inte hade betalat tillbaka lånet.
»Det är bra, det är bra, yla inte«, sade jag och stoppade på mig pantsedeln. »Förbaskat slugt av honom. Tack gode Gud att han åkt, gett sig av – det är huvudsaken.«
Hon återfick genast fattningen och åstadkom rentav ett daggfriskt leende när hon insåg att jag inte var arg. Sedan trippade hon till sovrummet, letade länge runt och kom slutligen tillbaka med en billig liten ring till mig, ett par örhängen och ett gammalmodigt cigarettetui som tillhört hennes mor… Jag tog inget av dessa föremål.
»Hör på«, sade jag medan jag gick runt i rummet och tuggade på ena tummens nagelbädd. »Hör på, Lydia. När de frågar om jag hade fiender, när de förhör dig om vem som kan ha dödat mig, måste du svara: ›Jag vet inte.‹ Och en annan sak: Jag tar en resväska med mig, men det måste stanna mellan oss. Det får inte verka som om jag förberedde mig på en resa – det vore misstänkt. I själva verket…«
Jag minns att jag stannade abrupt vid denna punkt. Så märkligt det var att trots att allt var så planerat och genomtänkt stack ändå en liten detalj ut, som när man packar och plötsligt märker att man glömt lägga ned en liten men bångstyrig småsak – ja, det finns sådana hänsynslösa föremål. Till mitt försvar kan dock sägas att det ifråga om resväskan verkligen rörde sig om den enda punkt på vilken jag ändrade mig: allt annat gick precis som planerat för länge, länge sedan – kanske för många månader sedan, kanske i samma sekund som jag såg en landstrykare sova i gräset och som såg exakt ut som mitt lik. Nej, tänkte jag, bättre att inte ta resväskan; det finns alltid en risk att någon ser mig lämna huset med den.
»Jag tar inte med den«, sade jag högt och fortsatte att stega upp rummet.
Hur kan jag glömma morgonen den 9 mars? Det var blekt och grått som det brukar vara på morgonen; under natten hade lite snö fallit, och nu skottade varenda portvakt sin bit av trottoaren utmed vilken en låg snövall löpte, medan asfalten redan var ren och svart – bara aningen slirig. Lydia sov fridfullt vidare. Allt var tyst. Jag började klä på mig. Så här gick det till: två skjortor, den ena över den andra: gårdagens ovanpå, eftersom den var avsedd för honom. Kalsonger – också de i dubbel uppsättning; och ånyo var det översta paret avsett för honom. Sedan gjorde jag ett litet paket som innehöll en manikyruppsättning, rakdon och ett skohorn. Jag stoppade genast paketet i fickan på överrocken som hängde i hallen så att jag inte skulle glömma det. Sedan tog jag på mig två par strumpor (det översta med hål i), svarta skor, musgrå damasker, och klädd på detta sätt, det vill säga stiligt skodd men ännu i underkläderna, stod jag mitt i rummet och gick igenom mina handlingar i tankarna för att se om de stämde överens med planen. Jag insåg att det krävdes ett extra par strumphållare och hittade ett par gamla som jag lade i paketet, vilket fordrade att jag gick ut i hallen igen. Till sist bestämde jag mig för min lila favoritslips och en tjock mörkgrå kostym som jag ofta burit på senare tid. Följande föremål fördelades på fickorna: min plånbok (med ungefär femtonhundra mark i), pass, diverse lappar med adresser, räkningar.
Stopp, det är fel, sade jag till mig själv; hade jag inte bestämt mig för att inte ta med passet? Ett raffinerat drag, det där: de tillfälliga lapparna fastställde en människas identitet betydligt elegantare. Jag stoppade också på mig nycklar, cigarettetui, tändare. Satte på mig armbandsklockan. Nu var jag klädd. Jag kände på fickorna, jag pustade lätt. Jag blev ganska varm i min dubbla kokong. Nu återstod endast det viktigaste föremålet. En riktig ceremoni: Långsamt gled lådan ut där den låg, en noggrann undersökning, och förvisso inte den första. Ja, den var beundransvärt väloljad; den var proppfull av godsaker… Jag fick den av en okänd officer i Reval 1920; eller, för att vara noga: han lät den helt enkelt ligga hos mig och försvann. Jag har ingen aning om vad det blev av denne älskvärde löjtnant.
Medan jag var upptagen av allt detta vaknade Lydia. Hon svepte en sjukligt rosa morgonrock om sig, och vi drack morgonkaffe. När husan lämnat rummet sade jag:
»Dagen har kommit! Jag går strax.«
En kort utvikning av litterär natur: Den där rytmen passar egentligen inte i modernt tal, men den återger mitt episka lugn och situationens dramatiska spänning särskilt väl.
»Hermann, snälla, stanna, gå ingenstans…« sade Lydia med låg röst (och knäppte rentav händerna, tror jag).
»Du minns allt, eller hur?« fortsatte jag orubbligt.
»Hermann«, upprepade hon, »gå inte. Låt honom göra vad han vill, det är hans öde, du får inte blanda dig i.«
»Jag är glad att du minns allt«, sade jag leende. »Duktig flicka. Låt mig nu äta en giffel till och sedan ge mig av.«
Hon brast i tårar. Därefter snöt hon sig med en sista trumpetstöt, var på väg att säga något, men började tjuta igen. Det var en ganska egenartad scen: jag bredde lugnt smör på min giffel, medan hon satt mittemot och genomfors av snyftningar från huvud till fot. Med munnen full förklarade jag:
»I alla fall så kommer du, inför hela världen« (här tuggade och svalde jag), »att minnas att du hade onda aningar, även om jag ofta reste bort och aldrig sade vart jag skulle. ›Och vet ni, madam, om han hade några fiender?‹ ›Nej, herr Dödsfallsutredare.‹«
»Men vad händer sedan?« stönade Lydia stilla och bredde sakta och hjälplöst ut händerna.
»Det räcker, min kära«, sade jag i samma ton. »Du har haft din lilla gråtattack och nu räcker det. Och förresten, dröm inte om att hulka inför Elsi i dag.«
Hon tryckte den skrynkliga näsduken mot ögonen några gånger, utstötte en sorgsen liten suck och gjorde åter denna gest av hjälplös förlägenhet, men nu i tysthet och utan tårar.
»Minns du allt?« frågade jag en sista gång, och betraktade henne ingående.
»Ja, Hermann, allt. Men jag är så rädd, så rädd.«
Jag reste mig, hon också. Jag sade:
»Farväl. Vi ses någon gång. Tid att gå till patienten.«
»Men Hermann – du tänker väl inte vara med när det händer, eller?«
Jag förstod inte vad hon menade.
»Vad då med?«
»Å, du vet vad jag menar. När han – å, du vet… Det där med snöret.«
»Din gås«, sade jag, »vad tror du? Någon måste ju städa upp efteråt. Men nu ber jag dig att inte grubbla mer på saken. Gå på bio i kväll. Farväl, gåsen.«
Jag kysste henne aldrig på munnen: jag avskyr slafsandet med läppar. Det sägs att även de forna slaverna – som till och med i den sexuella upphetsningens ögonblick aldrig kysste sina kvinnor – fann det underligt, och kanske rentav lite motbjudande, att med egna nakna läppar komma i kontakt med en annan persons flimmerepitel. I detta ögonblick fick jag för en gångs skull dock en impuls att kyssa min fru på detta sätt; men hon var oförberedd, så på något sätt blev saken aldrig av, bortsett från att jag nuddade hennes hår med mina läppar; jag avstod från ett nytt försök, och slog i stället ihop klackarna och skakade hennes slappa hand. Sedan drog jag hastigt på mig överrocken i hallen, ryckte åt mig handskarna, förvissade mig om att jag hade paketet, och då jag gick mot dörren hörde jag henne ropa från matsalen med låg, kvidande röst, men jag tog inte någon notis om saken, eftersom jag hade förtvivlat bråttom att komma i väg.
Jag gick över bakgården till ett stort garage fullt med bilar. Där välkomnades jag av trevliga leenden. Jag satte mig och startade motorn. Den asfalterade bakgården låg något högre än gatan, så när jag svängde in i den sluttande tunnel som förband bakgården med gatan gungade bilen lätt till, tillbakahållen av bromsarna, och tippade ljudlöst framåt.