SEDAN barnsben har jag älskat violer och musik. Jag föddes i Zwickau. Far var skomakare och mor tvätterska. När hon blev arg väste hon på mig på tjeckiska. Min barndom var molnig och glädjelös. Jag var knappt vuxen förrän jag började min vandring. Jag spelade fiol. Jag är vänsterhänt. Ansikte – ovalt. Ogift; visa mig en hustru som är trogen. Jag tyckte att kriget var rätt så hemskt; men det gick över, som allt går över. Varje mus har ett hus… Jag gillar ekorrar och sparvar. Tjeckiskt öl är billigare. Ah, om smeden ändå kunde sula ens skor – så ekonomiskt! Alla statsministrar är mutade, och all poesi smörja. En dag såg jag tvillingar på en marknad; om man lyckades skilja dem åt skulle man få ett pris, så Morots-Fritz örfilade den ene så att örat svullnade – det var skillnaden! Kors, vad vi skrattade! Slagsmål, stölder, dråp, allt är bra eller dåligt beroende på omständigheterna.
Jag har alltid tagit pengar när det gått; vad man har tillhör en, det finns inget sådant som dina pengar eller någon annans; på ett mynt står inte: Tillhör Müller. Jag gillar pengar. Jag har alltid önskat att jag hade en trogen vän; vi skulle spela musik tillsammans, han skulle låta mig ärva sitt hus och sin trädgård. Pengar, kära pengar. Kära småslantar. Kära stora sedlar. Jag har dragit omkring; hittat arbete här och där. En dag träffade jag en uppblåst typ som påstod att han liknade mig. Struntprat, han liknade mig inte det minsta. Men jag bråkade inte eftersom han var rik, och den som beblandar sig med de rika kan mycket väl själv bli rik. Han ville att jag skulle köra en sträcka i hans ställe, så att han kunde ägna sig åt sina skumraskaffärer. Jag dödade den bluffmakaren och rånade honom. Han vilar i skogen, det ligger snö på marken, kråkor kraxar, ekorrar hoppar. Jag tycker om ekorrar. Denne stackars gentleman ligger död i sin fina överrock, inte långt från bilen. Min far var en flintskallig skomakare med glasögon, min mor var en tvätterska med röda händer. När hon blev arg…
Och så det hela från början igen, med nya absurda detaljer… På detta sätt hävdade sig en spegelbild och ställde krav. Det var inte jag som sökte tillflykt i ett främmande land, inte jag som lät skägget växa, utan Felix, min mördare. Ah, om jag känt honom väl, och vi tillbringat många förtroliga år tillsammans, hade det kanske rentav roat mig att slå upp läger i själen jag ärvt. Jag skulle ha lärt känna vartenda hörn; alla det förflutnas korridorer; med glädje skulle jag ha nyttjat samtliga utrymmen. Men jag hade studerat Felixs själ synnerligen ytligt, så allt jag kände till var konturerna av hans personlighet och två eller tre godtyckliga egenskaper. Borde jag öva på att göra allt med vänster hand?
Hur hemska dessa upplevelser än var, så gick de att hantera – mer eller mindre. Det var till exempel mycket svårt att glömma hur fullständigt han underkastat sig, denna mjukt stoppade varelse, då jag förberett hans avrättning. Dessa kalla, underdåniga tassar! Minnet av hans foglighet förvirrade mig. Stortånageln var så hård att saxen inte fick fäste med en gång, utan skruvade sig runt bladet som det taggiga locket på en konservburk runt öppnaren. Är en människas vilja verkligen så mäktig att den kan förvandla en annan till en skyltdocka? Rakade jag honom verkligen? Otroligt! Ja, det som mer än allt annat plågade mig när jag mindes tillbaka var Felixs underdånighet, denna löjeväckande, hjärnlösa, automatiska underdånighet. Men som sagt, jag kom över det. Betydligt värre var min oförmåga att uthärda speglar. I själva verket var skägget som jag låtit växa till för att dölja mig inte så mycket från andra som från mig själv. Ett rysligt fenomen, denna hypertrofiska fantasi. Därför är det mycket lätt att förstå att en man med min akuta känslighet kan bli oerhört upprörd över sådana bagateller som reflektionen i en dunkel spegel eller sin egen skugga som faller död ned framför hans fötter, und so weiter. Stopp, gott folk – jag höjer en jättelik vit handflata likt en tysk polis, stopp! Inte en medlidande suck, gott folk, inte en enda.
Stopp, medkänsla! Jag antar inte era kondoleanser; säkert finns det bland er själar som känner medömkan med mig – mig, en missförstådd poet. »Dimma, ånga… i dimman darrar en sträng.« Nej, det är ingen dikt, det är ett citat ur en stor bok, Bot och slem. Ledsen: Schuld und Sühne (tyska utgåvan) av gamle Dosto. Ånger kommer inte på fråga för min del: en konstnär känner ingen ånger, inte ens när hans verk inte möts av förståelse, inte får erkännande. När det gäller den där premien…
Jag vet, jag vet: ur romanförfattarens synvinkel är det ett grovt misstag att under hela denna min berättelse – såvitt jag kan minnas – ägna ytterst lite uppmärksamhet åt det skenbara huvudmotivet: vinningslystnad. Hur kommer det sig att jag yttrar mig så sparsamt och vagt om syftet med att ordna en död dubbelgångare? Här överväldigas jag dock av sällsamt tvivel: Var jag verkligen så fast besluten att tjäna på kuppen och föreföll den mig verkligen så åtråvärd, denna tämligen tvivelaktiga summa (en människas värde i pengar; samt en skälig ersättning för hans försvinnande), eller var det tvärtom så att minnet, som ju skriver åt mig, helt enkelt inte förmådde handla annorlunda (sanningsenligt intill slutet) och inte fäste någon särskild vikt vid ett samtal i Orlovius arbetsrum? (Har jag beskrivit detta arbetsrum?)
Jag skulle vilja säga något till om min postuma sinnesstämning: Även om jag i mina själars själ inte hyste några betänkligheter om mitt verks fullkomlighet, och dessutom var övertygad om att det i den svartvita skogen låg en man som liknade mig till punkt och pricka, så längtade jag likt geniets lärling – som ännu inte är förtrogen med ryktets smak, men uppfylls av den stolthet som går hand i hand med självdisciplin – smärtsamt efter att detta mitt mästerverk (fullbordat och signerat den 9 mars i en dyster skog) skulle röna människors uppskattning, eller med andra ord att bedrägeriet – och varje konstverk utgör ett bedrägeri – skulle få sin framgångsrika verkan; de royalties så att säga som skulle utbetalas av försäkringsfirman var av underordnad betydelse i mina resonemang. Å, ja, jag var romansdiktningens rene konstnär.
Det som händer prisas efteråt, som poeten sjöng. En vacker dag anslöt sig Lydia slutligen till mig utomlands; jag besökte henne på hotellet. »Inte så vilt«, varnade jag henne allvarligt då hon ville kasta sig i mina armar. »Kom ihåg att jag heter Felix och bara är en bekant till dig.« Hon såg mycket värdig ut i sin änkedräkt, på samma sätt som min svarta konstnärsfluga och mitt stiligt trimmade skägg klädde mig. Hon började berätta… Ja, allt hade gått som planerat, utan en enda hake. Tydligen hade hon gråtit alldeles uppriktigt under sorgeakten på krematoriet, då pastorn med en yrkesmässig klump i den skälvande rösten sagt om mig: »…och denne man, denne godhjärtade man, som…« Jag delgav henne mina vidare planer och började omgående att uppvakta henne.
Numera är vi gifta, jag och min lilla änka; vi bor på en stillsam, bildskön ort, i en egen stuga. Vi tillbringar långa lättjefulla timmar i den lilla myrtengården med utsikt över den blå bukten långt nedanför, och talar ofta om min stackars döde bror. Jag berättar ständigt nya episoder ur hans liv. »Öde, kismet«, säger Lydia och suckar. »Nu har hans själ åtminstone funnit tröst i Himlen genom vår lycka.«
Ja, Lydia är lycklig med mig; hon behöver ingen annan. »Så glad jag är«, säger hon ibland, »att vi blivit av med Ardalion för gott. Jag tyckte verkligen synd om honom, och offrade en hel del tid på honom, men verkligen, jag stod inte ut med människan. Undrar var han är nu. Dricker sig förmodligen till döds, den stackarn. Också det är ödet!«
På morgonen läste och skrev jag; möjligen publicerar jag snart en eller två små texter under mitt nya namn; en rysk författare som bor i grannskapet prisar min stil och livliga fantasi i höga toner.
Det händer att Lydia får ett par rader av Orlovius – låt oss säga nyårshälsningar. Han ber henne alltid att vänligen hälsa till maken som han inte haft nöjet att lära känna, och tänker förmodligen: »Ah, det där är en änka som tröstar sig snabbt. Stackars Hermann Karlovitj!«
Känner ni bismaken i denna epilog? Jag har rört ihop den enligt ett klassiskt recept. För att avrunda berättelsen sägs något om varje figur i boken; samtidigt anpassas deras droppvisa existens korrekt, om än summariskt till vad som sagts tidigare om deras respektive egenheter; även en skämtsam ton är tillåten – som i smyg gör sig lustig över livets konservativa natur.
Lydia är lika glömsk och slarvig som alltid…
Och pour la bonne bouche kommer allra sist i epilogen ett särdeles hjärtligt stycke, som förmodligen har att göra med något betydelselöst föremål som endast skymtat förbi i en tidigare del av romanen:
På väggen i deras sovrum syns fortfarande samma pastellporträtt, och som vanligt skrattar Hermann och svär så fort han får se det.
Finis. Lev väl, Turgi! Lev väl, Dosto!
Drömmar, drömmar – och ordentligt slitna, för den delen. Men vem bryr sig? …
Låt oss återgå till vår berättelse. Låt oss behärska oss bättre. Låt oss utelämna vissa detaljer av resan. Jag minns att när jag anlände till Pignan, som nästan ligger vid den spanska gränsen, var det första jag gjorde att försöka få tag på tyska tidningar; jag hittade några stycken, men det stod ännu inget i dem.
Jag tog ett rum på ett andraklassens hotell, ett jättelikt rum med stengolv och väggar som av papp, på vilka den sienabruna dörren som ledde till nästa rum tycktes ditmålad, och en spegel som bara hade en reflektion. Det var fruktansvärt kallt; men elden i den befängda öppna spisen var inte bättre lämpad att avge värme än en teaterattrapp, och när de späntade stickorna som jungfrun kom med brunnit upp tycktes rummet ännu kallare. Natten jag tillbringade där var fylld av de mest utstuderade och utmattande syner; och när morgonen kom och jag kände mig klibbig och stickig över hela kroppen och kom ut på den smala gatan och insöp de otäckt tunga odörerna och klämdes av den sydländska folkhopen som trängdes på marknaden, då blev det fullkomligt klart för mig att jag inte kunde stanna i denna stad längre.
Medan skälvningar ständigt for nedför ryggraden och huvudet höll på att sprängas begav jag mig till le syndicat d’initiative, där en pratglad typ föreslog ett dussin semesterorter i omgivningen: Jag sökte ett lugnt och trivsamt ställe, och när en maklig buss släppte av mig framåt kvällen vid den adress jag valt, blev jag plötsligt säker på att det här var precis vad jag längtade efter.
Avskilt, ensamt och omgivet av korkekar låg där ett till synes anständigt hotell, som till största delen ännu var förbommat (säsongen började först på sommaren). En stark vind från Spanien ruskade om mimosornas kycklingdun. I en paviljong som påminde om ett kapell sprudlade en källa med läkande vatten, och spindelväv hängde i de rubindunkla fönsterhörnen.
Det bodde få gäster på hotellet. Där fanns doktorn, hotellets själ och fursten vid dess table d’hôte, som satt vid huvudänden och stod för konversationen; en papegojnäbbad gammal herre i alpackajacka, som brukade frambringa en hel repertoar av snörvlingar och grymtanden då den flinka jungfrun på lätt trippande fötter serverade forellen som han fiskat i den närliggande floden; ett ungt, vulgärt par som tagit sig till denna håla ända från Madagaskar; en åldrad liten dam i en gorgette av muslin som var skolfröken; en juvelerare med stor familj; en kinkig ung person, som först kallades baronessa, sedan grevinna och slutligen (vilket för oss till den tidpunkt vid vilken detta skrivs) markisinna – allt tack vare doktorns bemödanden (som gör vad han kan för att förbättra etablissemangets rykte). Låt oss inte heller glömma den sorgsne försäljaren från Paris, företrädare för en patenterad skinksort; eller den grove, fete abbén som ständigt pladdrade om något vackert kloster i närheten, varvid han för att förtydliga sig plockade en kyss från sina köttiga läppar som han tryckte ihop till en imitation av ett litet hjärta. Det är hela samlingen, tror jag. Hotellföreståndaren med sina buskiga ögonbryn stod i dörren med händerna på ryggen och följde med surmulen blick den ceremoniella middagen. Utanför rasade en tygellös vind.
Dessa nya intryck hade en god inverkan på mig. Maten smakade gott. Jag hade ett soligt rum, och det var intressant att från fönstret se vinden omilt ruska om olivträden och vända upp deras olika underkjolar. I fjärran reste sig mot en obarmhärtigt blå himmel den malvafärgade sockertoppen till ett berg som liknade Fujiyama. Jag var inte utomhus särskilt ofta: jag skrämdes av åskan i huvudet, denna oupphörligt brakande, bländande marsvind, detta mördande luftdrag från bergen. Ändå åkte jag andra dagen in till staden för att köpa tidningar, och återigen stod det inget i dem, och eftersom spänningen plågade mig över alla mått bestämde jag mig för att inte bry mig om dem under några dagar.
Jag är rädd att jag gjorde ett barskt och otillgängligt intryck på middagssällskapet, även om jag verkligen ansträngde mig för att besvara alla frågor som riktades till mig; men förgäves försökte doktorn övertala mig att följa med till salongen efter middagen, ett kvavt litet rum med ett ostämt pianino, plyschfåtöljer och ett runt bord översållat av resebroschyrer. Doktorn hade ett getskägg, vattniga blå ögon och en rund liten mage. Han stökade över måltiden på ett affärsmässigt och mycket motbjudande sätt. Metoden för att ta itu med förlorade ägg bestod i att ge gulan en underhandsvridning med en brödkant, vilket till ljudet av saftigt salivsörplande förde den hel och hållen till hans våta, rosa mun. Med sina såsdrypande fingrar brukade han samla benen efter kötträtter som lämnades på folks tallrikar, slå in bytet så gott det gick och köra ned det i fickan på sin vida rock; uppenbarligen hoppades han att bli tagen för en excentrisk typ: »C’est pour les pauvres chiens, för de stackars hundarna«, sade han (och säger så fortfarande), »djur är ofta godare än människor« – ett påstående som utlöste lidelsefulla dispyter (och fortfarande gör det), under vilka särskilt abbén hetsade upp sig. Då doktorn fick veta att jag var tysk, och därtill musiker, blev han alldeles hänförd; av blickarna han gav mig att döma var det inte så mycket mitt ansikte (som befann sig på god väg från orakadhet till skäggighet) som väckte hans uppmärksamhet, utan snarare min nationalitet och mitt yrke; i båda urskilde doktorn något som var avgjort bra för husets rykte. Han uppehöll mig ständigt med sitt prat i trappan eller i en av de långa vitkalkade korridorerna, och skvallrade ändlöst, än om skinkföreträdarens sociala tillkortakommanden, än om abbéns beklagliga intolerans. Det hela gick mig aningen på nerverna, även om det på sitt sätt var underhållande.
Så snart natten föll och grenarnas skuggor – som fångades och åter släpptes av en ensam lampa på bakgården – började svepa genom mitt rum fylldes min vida, tomma själ av steril och fasansfull förvirring. Å, nej, jag har aldrig fruktat döda kroppar, och lika lite skräms jag av sönderslagna leksaker. Det jag fruktade, alldeles ensam i en förrädisk värld av speglingar, var snarare att bryta ihop och inte hålla ut tills detta särskilda, sällsynta, galet lyckliga, allt förlösande ögonblick kom som jag med absolut nödvändighet måste uppleva; detta den konstnärliga triumfens ögonblick; av stolthet, befrielse, salighet: Skulle min film bli en sensationell framgång eller en dyster flopp?
Sjätte dagen av vistelsen var vinden så våldsam att hotellet snarast liknade ett skepp till havs i storm: rutorna skallrade, väggarna knakade; och det tunga vintergröna lövverket föll tillbaka med ett flyende prassel och krängde sedan åter stormande fram mot huset. Jag försökte att gå ut i trädgården, men vek mig genast dubbel, lyckades genom ett mirakel behålla hatten på och gick åter upp på mitt rum. Där stod jag vid fönstret, djupt försjunken i tankar, och på grund av allt tumult och all klockringning hörde jag inte gongen; när jag kom ned till lunch och intog min plats vid bordet serverades just tredje rätten – fågelkrås med tomatsås, som låg mossig på tungan – doktorns favoriträtt. Till en början lyssnade jag inte på samtalet som doktorn skickligt dirigerade, men plötsligt märkte jag att alla stirrade på mig.
»Et vous – och ni«, sade doktorn till mig, »vad anser ni om saken?«
»Vilken sak?« frågade jag.
»Vi talade just«, sade doktorn, »om detta mord chez vous, i Tyskland. Vilket monster man måste vara«, fortsatte han och gladde sig redan åt en intressant diskussion, »om man tar en livförsäkring och sedan en annan mans liv…«
Jag vet inte vad som kom över mig, men plötsligt höjde jag handen och sade: »Hör på, sluta«, och lät den falla, och min slutna näve gav bordet en sådan smäll att servettringen hoppade upp i luften, och jag skrek med en röst som jag inte kände igen som min egen: »Sluta, sluta! Hur vågar ni, vad ger er rätten? Av alla förolämpningar… Nej, jag tänker inte tåla det! Hur vågar ni… Om mitt land, mitt folk… Tyst! Var tyst«, skrek jag allt högre: »Ni!… Ni vågar säga mig rakt i ansiktet att i Tyskland… Var tyst!«
I själva verket teg alla sedan en lång stund – sedan det ögonblick då servettringen hade börjat rulla på grund av min knutna näve. Den rullade till änden av bordet, och togs försiktigt emot av juvelerarens yngste son. Tystnaden var av ovanligt fint slag. Jag tror till och med att vinden slutade blåsa. Doktorn frös med kniv och gaffel i händerna; en fluga frös på hans panna. Jag kände en krampryckning i halsen; jag kastade ifrån mig servetten och lämnade matsalen, och vartenda ansikte vände sig mekaniskt om för att se mig gå förbi.
Utan att hejda stegen tog jag tidningen som låg på bordet i hallen och sjönk så fort jag var på mitt rum ned på sängen. Jag darrade i hela kroppen, kvävdes av snyftningarna som vällde upp, skälvde av vrede; mina knogar var motbjudande fläckade av tomatsås. Då jag ögnade igenom tidningen hann jag nätt och jämnt intala mig själv att allt var nonsens, bara en tillfällig slump – man kunde knappast förvänta sig att saken var känd i Frankrike, men så dansade mitt namn, mitt förra namn, blixtlikt för mina ögon…
Jag minns inte exakt vad jag erfor ur denna särskilda tidning: Sedan dess har jag gått igenom stora högar, och de har blandats ihop i huvudet; nu ligger de utströdda runt omkring mig, men jag orkar inte sortera dem. Jag minns emellertid mycket väl att jag genast fattade två saker: för det första att mördarens identitet var känd, och för det andra att offrets inte var det. Nyheten kom inte från en utsänd korrespondent, utan var bara en kort sammanfattning av vad tyska tidningar förmodligen innehöll, och där fanns något vårdslöst och oförskämt i sättet på vilket det hela serverades, mellan rapporter om politiska gräl och ett fall av papegojsjuka. Och jag blev outsägligt chockerad över tonen i det hela: den var i själva verket så opassande, så omöjlig med avseende på mig, att jag för ett ögonblick till och med trodde att det var tal om en annan person med samma namn; för en sådan ton används normalt bara när man skriver om en sinnessvag person som hackat hela familjen i bitar. Numera förstår jag varför. Jag antar att det hela var en fint från den internationella polisens sida; ett enfaldigt försök att skrämma och förvirra mig; men eftersom jag inte insåg detta till en början blev jag nästan vansinnig av raseri, och fläckar simmade för ögonen och for ständigt in i den ena eller andra spalten – då det plötsligt knackade högt på dörren. Jag sköt in tidningen under sängen och sade: »Stig på.«
Det var doktorn. Han tuggade färdigt något.
»Ecoutez«, sade han innan han ens hunnit över tröskeln, »det föreligger ett misstag. Ni tolkade mina ord fel. Jag skulle mycket gärna…«
»Ut!« skrek jag. »Ut med er!«
Ansiktet bytte färg och han gick utan att stänga dörren. Jag for upp och slog igen den med en otrolig smäll. Sedan drog jag fram tidningen igen, men nu kunde jag inte längre hitta vad jag just hade läst. Jag granskade tidningen från början till slut: ingenting! Kunde jag ha drömt att jag läst det? Jag bläddrade åter igenom sidorna; det var som i en mardröm där man tappar något och inte kan hitta det, och inte heller gäller någon av de naturlagar som skulle förläna letandet en viss logik; i stället är allt absurt formlöst och godtyckligt. Nej, i tidningen stod inget om mig. Ingenting alls. Förmodligen befann jag mig i ett tillstånd av blind, fruktansvärd upphetsning, för några sekunder senare märkte jag att tidningen var ett gammalt tyskt blad och inte den Paristidning som jag just hade läst. Jag dök in under sängen igen, hittade tidningen och läste om den banalt formulerade och rentav ärekränkande nyheten. Nu insåg jag vad som mest chockerade mig – chockerade mig såsom förolämpning: Det stod inte ett ord om vår likhet; inte bara kritiserades den inte (man kunde åtminstone till exempel ha skrivit: »Ja, en häpnadsväckande likhet, men det och det kännemärket bevisar att det inte rör sig om hans kropp«), utan den nämndes inte ens – vilket gav läsaren intrycket att det rörde sig om en arm stackare vars utseende var helt olikt mitt. Efter en enda natt kunde han ju inte ha förruttnat; tvärtom bör ansiktet ha antagit ett marmorartat drag, vilket borde ha gjort likheten än skarpare utmejslad; men även om kroppen först hade hittats ett antal dagar senare, vilket skulle ha gett den lekfulla Döden tid att tampas med den, skulle samtliga stadier av förruttnelsen ha stämt överens med mina – jag fruktar att detta är ett förbaskat hastigt sätt att formulera saken på, men jag är inte på humör för finheter. Den föregivna ovetskapen om vad som i mina ögon utgjorde det dyrbaraste och allt överskuggande föreföll mig vara ett extremt fegt trick, eftersom man därmed lät underförstå att alla från första början visste att det inte var jag, att ingen helt enkelt skulle ha kunnat få för sig att liket vore mitt. Dessutom tycktes det vårdslösa sätt på vilket historien berättades i sig utgöra ett stilbrott som sannerligen aldrig, aldrig skulle ha kunnat hända mig; och likväl stod de där med dolda munnar och bortvända trynen, tysta men darrande med hela kroppen – dessa busar som bubblade av glädje, ja, som bubblade av ondskefull, hämndlysten glädje; hämndlystna, hånskrattande och outhärdliga…
Återigen knackade det; jag kom på fötter och kippade efter luft. Det var doktorn och föreståndaren. »Voilà«, sade doktorn med en djupt kränkt röst till föreståndaren och pekade på mig. »Där – denne gentleman tog inte bara illa vid sig för något jag aldrig sagt, utan nu har han också förolämpat mig: han vägrar att lyssna och är ytterst grov. Vill ni vara så snäll och tala med honom. Jag är inte van vid ett sådant sätt.«
»Il faut s’expliquer – ni måste tala ut om det hela«, sade föreståndaren och blängde dystert mot mig. »Jag är säker på att monsieur…«
»Försvinn!« skrek jag och stampade med foten. »Det ni gör mot mig… Det är bortom… Understå er inte att förödmjuka mig och ta revansch… Jag kräver, hör ni, jag kräver…« Både doktorn och föreståndaren började dansa kring mig, med händerna lyfta och på ben stela som urverksfigurer; pladdrande stolpade de allt närmare; jag stod inte ut längre, vredesutbrottet gick över, men i dess ställe kände jag tårarna välla upp och plötsligt föll jag på sängen (må den segra som ville det), hämningslöst snyftande.
»Nerver, bara nerver«, sade doktorn och mjuknade som genom ett trollslag.
Föreståndaren lämnade leende rummet och stängde dörren ytterst försiktigt. Doktorn hällde upp ett glas vatten, erbjöd mig lite lindrande medicin, klappade mig på axeln; jag fortsatte att snyfta och var helt medveten om mitt tillstånd, såg rentav med kall, hånfull klarhet skammen i det och upplevde samtidigt hela den Dosto-dystra charmen i hysterin och kände även att det möjligen fanns något vagt fördelaktigt i den för min del, så jag fortsatte att skaka och skälva när jag torkade kinderna med den stora, smutsiga, köttdoftande näsduk som doktorn räckte mig, alltmedan han klappade mig och till tröst muttrade:
»Bara ett missförstånd! Moi, qui dis toujours… Jag som alltid säger att vi haft nog med krig… Ni har era brister, och vi har våra. Politiken borde lämnas därhän. Ni förstod helt enkelt inte vad vi talade om. Jag undrade bara vad ni ansåg om detta mord…«
»Vilket mord?« frågade jag genom mina snyftningar.
»Å, une sale affaire – en otäck historia: Han bytte kläder med en man och dödade honom. Men lugn, min vän, det finns inte bara mördare i Tyskland, vi har vår Landrus, tack gode Gud, så ni är inte ensam. Calmez-vous, det är bara nerverna, vattnet här har en underbar inverkan på nerverna – eller noga taget på magen, ce qui revient au même, d’ailleurs.«
Han fortsatte pladdra ett slag till och reste sig sedan. Jag gav tillbaka näsduken med ett tack.
»Vet ni vad?« sade han då han redan stod i dörren. »Den lilla grevinnan är alldeles betagen av er. Ni borde spela något på pianot för oss i kväll [han antydde ett tremolo med fingrarna], tro mig, då har ni henne i er lilla säng.«
Han var praktiskt taget redan i korridoren, men ändrade sig plötsligt och återvände.
»I min ungdoms dagar och dårskap«, sade han, »när vi studenter roade oss, blev den mest blasfemiske av oss alldeles särskilt berusad en gång, och då han nådde det hjälplösa stadiet klädde vi honom i en prästrock, rakade en rund fläck på hjässan och knackade sent på natten på porten till ett kloster, och när en nunna kom sade en av oss till henne: ›Ah, ma soeur, voyez dans quel triste état s’est mis ce pauvre abbé – se i vilket beklagligt tillstånd denne stackars präst befinner sig! Ta emot honom och låt honom sova ruset av sig i en av era celler.‹ Och tänk, nunnan tog emot honom. Som vi skrattade!« Doktorn sänkte höfterna en aning och slog sig för knäna. Plötsligt fick jag för mig, vem vet, att han kanske berättade allt detta (klädde ut honom… utgav honom för någon annan) i en bestämd hemlig avsikt, att han kanske utsänts att spionera – och åter grep vreden mig, men när jag såg hans enfaldiga skrattrynkor behärskade jag mig och låtsades skratta; han vinkade mycket nöjt till mig och lämnade mig äntligen, äntligen ifred.
Trots en grotesk likhet med Rackarnikov… Nej, det är fel. Stryk det. Vad hände sedan? Jo, jag bestämde mig för det allra första att införskaffa så många tidningar som möjligt. Jag rusade ned. På en av trappavsatserna stötte jag på den fete abbén, som såg medlidsamt på mig: Av hans oljiga leende att döma hade doktorn redan lyckats underrätta världen om vår försoning.
När jag kom ut på gården blev jag omedelbart halvt bedövad av vinden; jag gav dock inte upp, utan kastade mig energiskt mot grinden, och sedan kom bussen, jag vinkade, klev på och vi rullade nedför berget i ett galet, yrande vitt dammoln. I staden köpte jag flera tyska dagstidningar och tog tillfället i akt att besöka postkontoret. Inget brev väntade på mig, men å andra sidan fann jag tidningarna fulla av nyheter, tyvärr alldeles för fulla… I dag, efter en veckas uppslukande litterära mödor, är jag botad och känner bara förakt, men vid denna tidpunkt gjorde den kalla, hånfulla tonen i pressen mig nästan vansinnig.
Här är den allmänna bild som jag slutligen fick ihop: Vid söndag lunch, den 10 mars, hittade en frisör från Königsdorf en död kropp i skogen. Hur det kom sig att han befann sig i denna skog, som nästan inte får besök ens på sommaren, och varför han först berättade om upptäckten på kvällen, är ännu olösta gåtor. Därefter följer den skriande komiska historia som jag tror att jag redan har nämnt: Bilen som jag med avsikt hade ställt i utkanten av skogen var borta. Dess spår, en följd av T:n, avslöjade märket på däcken, och några Königsdorfbor med fenomenalt minne kom ihåg att de sett en blå Ikarus köra förbi, den lilla modellen med ekrar på hjulen, till vilket de klyftiga och trevliga typerna i garaget på min gata tillade uppgifter rörande antalet hästkrafter och cylindrar, och angav inte bara bilens försäkringsnummer, utan även fabriksnumret på motorn och chassit.
Allmänt antogs att jag i detta ögonblick kör runt i min Ikarus någonstans – vilket är enastående komiskt. För mig förefaller det uppenbart att någon såg bilen från landsvägen, utan vidare lade beslag på den och i brådskan inte upptäckte liket strax intill.
Omvänt försäkrar frisören som upptäckte liket att det över huvud taget inte fanns någon bil i närheten. En misstänkt figur, denne man! Det vore den naturligaste sak i världen att polisen gav sig på honom; folk har fått huvudet avhugget för mindre, men ni kan vara säkra på att inget i denna riktning har skett, inte ens i drömmen skulle de betrakta honom som den möjlige mördaren; nej, skulden har lagts på mig, direkt och utan omsvep, med kall och känslolös beredvillighet, som om de vore helt besatta av att döma mig, som om de ville hämnas, som om jag sedan länge varit en nagel i ögat och de törstade efter att straffa mig. Inte bara dömde de mig underligt nog på förhand och tog för givet att den döde mannen inte kunde vara jag; inte bara förmådde de inte se vår likhet, utan de uteslöt så att säga a priori möjligheten därav (folk ser inte vad de inte vill se), och polisen erbjöd ett strålande exempel på denna logik då de uttryckte sin förvåning över att jag hade hoppats kunna lura världen genom att helt enkelt klä en individ som inte var det minsta lik mig i mina kläder. Det imbecilla och den himlastormande orättvisan i en sådan argumentation är ytterst komisk. Nästa logiska steg var att förklara mig mentalt handikappad; man gick till och med så långt att man antog att jag inte var vid mina sinnens fulla bruk och vissa personer i min bekantskapskrets bekräftade detta – bland annat åsnan Orlovius (jag undrar vilka de övriga var), som påstod att jag brukat skriva brev till mig själv (det kom tämligen oväntat).
Det som förbryllade polisen mest var frågan hur offret (ordet »offer« uppskattades särskilt av pressen) kommit att ha mina kläder på sig, eller rättare sagt: hur jag lyckats tvinga en levande människa att ta på sig inte bara min kostym, utan även allt det andra, ända till strumporna och skorna, som måste ha gjort ont eftersom de var för små… (Nå, vad skorna beträffar kunde jag ha satt på dem post factum, ni viktighetsmakare!)
Då de hävdade att det inte var mitt lik betedde de sig precis som en litteraturkritiker, som vid blotta åsynen av en bok av en författare som han inte gillar bestämmer sig för att boken är värdelös och som därefter, på grundval av detta första oberättigade antagande, övergår till att uppföra det tankebygge som han har lust till. Med hänsyn till den mirakulösa likheten mellan Felix och mig kastade man sig sålunda över små och alldeles obetydliga skönhetsfläckar som man inte skulle ha lagt märke till om man haft en djupare och finare känsla för mitt mästerverk, på samma sätt som en vacker bok inte förringas det minsta av ett tryck- eller skrivfel. De nämnde hans händers grovhet, de koncentrerade sig till och med på någon valkig utväxt av största betydelse, men noterade även de vårdade naglarna på samtliga fyra extremiteter; och någon – vad jag förstår var det frisören som hade hittat kroppen – drog detektivernas uppmärksamhet till det faktum att till följd av vissa detaljer som endast en fackman kunde se (fint, det där) hade naglarna uppenbarligen klippts av en expert – vilket rimligen borde ha riktat misstankarna mot honom och inte mig!
Hur jag än anstränger mig kan jag inte lista ut hur Lydia förhöll sig vid förhöret. Eftersom ingen tvivlade på att jag inte var den mördade, misstänktes hon säkerligen för medverkan, och misstänks kanske fortfarande, vilket förvisso är hennes eget fel – hon borde ha förstått att försäkringspengarna gått upp i rök, och att det alltså inte var någon idé att ge sig hän åt änkans klagolåt. Förr eller senare kommer hon att bryta samman, utan att någonsin betvivla min oskuld, och för att rädda mitt huvud kommer hon att berätta den tragiska historien om min bror, vilket dock inte kommer att vara till någon nytta, eftersom det inte krävs alltför stor möda för att fastställa att jag aldrig haft någon bror; och vad självmordsteorin beträffar, nå, man kan knappast vänta sig att byråkratsjälar sväljer det där snöre-runt-avtryckaren-tricket.
Av största betydelse för min nuvarande säkerhet är att den mördade mannens identitet är okänd och inte kan bli känd. Under tiden har jag levt under hans namn och här och där till och med lämnat spår efter mig; man skulle alltså hitta mig på nolltid om man upptäckte vem jag knäppt, för att använda den vedertagna termen. Men det går inte att upptäcka, vilket passar mig förträffligt, eftersom jag är alldeles för trött för att tänka ut nya planer och börja om från början igen. Och faktiskt, hur skulle jag kunna avhända mig ett namn som jag tillägnat mig med sådan konstfärdighet? Jag ser ut som jag heter, mina herrar, och namnet passar mig lika perfekt som det brukade passa honom. Ni vore idioter om ni inte förstår det.
Bilen borde dock hittas förr eller senare – inte för att det kommer att hjälpa dem särskilt mycket; jag ville ju att den skulle hittas. Så roligt! De tror att jag sitter darrande vid ratten, när de i själva verket kommer att hitta en ytterst alldaglig och mycket rädd tjuv.
I detta sammanhang nämner jag inte de ohyggliga epitet som dessa oansvariga skrivare, dessa rysningskrängare, dessa illvilliga kvacksalvare som slår upp sina tält på blodspillans ort anser det nödvändigt att ge mig; inte heller skall jag dröja vid de allvarliga argument av psykoanalytisk natur som kulturredaktörerna excellerar i. Till en början upprördes jag av detta dravel, av all denna smörja, och särskilt att jag förknippades med den ene eller andre idioten med vampyriska böjelser som på sin tid bidragit till att höja upplagesiffrorna. Där fanns till exempel en karl som satte eld på sin bil med offret inuti, efter att förståndigt ha sågat av fötterna eftersom liket visade sig vara längre än han, bilägaren. Men åt skogen med dem! Vi har inget gemensamt. En annan sak som gjorde mig galen var att tidningarna publicerade mitt passfoto (på vilket jag faktiskt ser kriminell ut, och inte alls liknar mig själv, så ondskefullt retuscherade de bilden) i stället för att ta vilket annat som helst, till exempel det där jag bläddrar i en bok – en dyrbarhet i veka mjölkchokladskuggor; samme fotograf tog även bilder av mig i en annan pose, där jag lägger ena fingret mot tinningen och med allvarsamma ögon betraktar åskådaren under sänkta ögonbryn: så tycker tyska romanförfattare om att bli avbildade. Sannerligen, de hade många bilder att välja mellan. Det finns också några fina snapshots – till exempel det där av mig i badbyxor på Ardalions lilla tomt.
Å, förresten – det glömde jag nästan: Under polisens noggranna undersökningar, då de granskade varje buske och till och med grävde i marken, upptäckte de ingenting; inget utom ett anmärkningsvärt föremål, nämligen: en flaska – flaskan – med hembränd vodka. Den hade legat där sedan juni: såvitt jag kan minnas har jag beskrivit hur Lydia gömde den… Synd att jag inte också grävde ned en balalajka någonstans, då skulle de haft nöjet att föreställa sig ett slaviskt mord till ljudet av klingande bägare och verser som »Pazjaleeej zje men-jaaa, dara-gaaa-ja…« – »Tyck syyynd om miiig, min kääära…«
Men nog, nog. Hela denna motbjudande röra beror på tröghet, tjurskallighet och människors fördomar som inte förmår känna igen mig i liket efter min oklanderlige dubbelgångare. Med en känsla av bitterhet och förakt accepterar jag detta icke-igenkännandes nakna faktum (vems mästerskap har inte förmörkats av det?), men jag framhärdar i att tro på min dubbelgångares fullkomlighet. Jag har inget att förebrå mig. Först i efterhand har jag lastats för misstag – skenbara misstag – av mina kritiker som utan grund drar slutsatsen att idén i sig var fel, varefter de plockar ut de banala diskrepanser som jag själv är på det klara med och som inte har den minsta betydelse för den konstnärliga framgången i det stora hela. Jag vidhåller att kunnandets gräns nåddes vid planeringen och utförandet av allt detta; att det perfekta slutet på sätt och vis var oundvikligt; att allt sammanfogades oberoende av min vilja, genom blott skapande ingivelse. Och därför, för att få erkännande, för att rättfärdiga och rädda min hjärnas avkomma, för att förklara mitt mästerverks djupsinnighet för världen, fick jag för mig att skriva föreliggande historia.
Då jag knölat ihop och kastat ifrån mig den sista tidningen, eftersom jag sugit musten ur den och inhämtat allt, och då en brännande, kliande känsla kröp över mig och en intensiv lust att vidta vissa åtgärder som bara jag kunde avväga – då, i detta tillstånd, skedde det, då satte jag mig vid bordet och började skriva. Om jag inte hade varit fullständigt säker på mina litterära krafter, på min anmärkningsvärda talang… Först var det en mödosam historia i uppförsbacke. Jag stannade och flämtade och fortsatte. Detta slit, som tröttade mig väldeligen, skänkte också en säregen glädje. Ja, det var ett drastiskt botemedel, en omänsklig, medeltida rening; men det visade sig ha verkan.
Sedan dess har en hel vecka gått, och nu närmar sig arbetet sitt slut. Jag är lugn. Alla på hotellet har varit underbart snälla mot mig; förbindlighetens sirap. Numera intar jag mina måltider enskilt, vid ett litet bord vid fönstret. Doktorn samtycker till min avskildhet, och förklarar för folk – obekymrad om att jag sitter inom hörhåll – att en nervös människa behöver frid, och som regel är musiker nervösa människor. Under måltiderna tilltalar han mig ofta tvärs genom rummet från huvudänden av det stora middagsbordet och rekommenderar någon rätt eller frågar skojfriskt om jag inte kunde frestas att delta i den gemensamma måltiden bara i dag, och då blickar alla mot mig på det välvilligaste sätt.
Men jag är trött, så dödligt trött. Det har förekommit dagar, till exempel i förrgår, då jag bortsett från ett par korta avbrott skrivit nitton timmar i sträck; och tror ni att jag sov efter det? Nej, jag kunde inte sova, och hela kroppen värkte och knakade som om man steglade mig. Men nu när jag nått slutet, och det nästan inte finns något mer att tillägga till denna historia, fordras ett tämligen smärtsamt ryck för att skiljas från allt använt papper; men jag måste skiljas från det; och när jag läst igenom mitt verk, korrigerat det, förseglat och tappert postat det, antar jag att jag kommer att resa vidare, till Afrika, till Asien – det spelar ingen större roll vart – men jag känner mig så obenägen att resa, jag är i sådant behov av lugn. Sannerligen, läsaren skulle bara försätta sig i min situation, en man som lever under ett visst namn, inte därför att han inte kan skaffa sig ett annat pass…