Arvid Stiller satt i det lilla huset i närheten av bron till Beckholmen. Nu ägde han det. Han var frånskild och fader till en vuxen kvinna. Fem dagar i veckan arbetade han i smedjan och ibland hjälpte han skepparna att smida till båtarna vid Djurgårdsvarvet.
Långsamt sjönk nät av mörker av ön, fastän det var förmiddag. Han var inte rädd och han tog emot världen utan att mildra den: Häller ni hånfulla ögon i mig, tränger de snart ut och stirrar på er för evigt.
När rummet tystnade, hörde han ordets ängel bakom sig, medan han smorde kryddnejlikolja och kamelia på sablar som en samlare beställt av honom. Det hade inte hänt sedan han tog hand om officerarnas och poliskonstaplarnas värjor.
Han talade aldrig, om han granskade en klinga, eftersom stänk av saliv var ett hot mot den.
Försiktigt strök han det tunna, japanska papperet från den nedre delen och vidare mot spetsen. Han såg stavar och mönster i tinget som om några borst i en sopkvast repat det, men det skämde inte alls. Det var en naturlig följd av härdningen. Stålet gråter, när det förs in i ässjan och det stillnar inte, förrän det kommer i vatten och får löfte om vila. Jag bugar för dig och du ska ta över mitt namn, sa han till allt som han tog ur fyren.
Han öppnade hemligheter hos andra, men det hördes inte, och hans armar glömde ingenting.
Drack han vatten ur brunnen invid smedjan, fastnade ansiktet i den blanka skopan. När han var barn, skrek han en afton i vredesmod över viken. Då lade tungan sig mellan Strandvägen och ön. Sedan gick han på den från staden till de fina trädgårdarna som ljög om sina människor.
Ibland knöt han handen och i nästa ögonblick sprattlade fingrarna ystert. Han förlät många, men mindes deras oförrätter: Eggen bör alltid vara vänd mot den som överlämnar svärdet.
På vårarna, när vinden mojnade vid Ryssviken och Waldemarsudde, hörde båtbyggaren Sixten Petterson och hans medhjälpare smedens ord i tjärtunnan. De hade mognat och dröjt under den långa vintern och de var inte flera än att de rymdes i en liten visa. Gick någon ett par steg efter ett möte med honom, hängde frågor i släp bakom kroppen: Vad gör Arvid Stiller och vad vill han egentligen? Minns ni när han gick till skogs och höll på att tömma sig på blod eller när han angrep prästen i kyrkan?
De burgna och förnäma gjorde en skeppslykta av honom på kvällen och sedan tittade de på den och begrundade bilden. Tycktes det mesta på ön vila, och hördes förklädnader falla, nog trängde han eller livet på Emmas pråm genom som ett hundskall eller en fasan, när den oförmodat lyfte från vägen vid Biskopsudden eller Gröndal.
Det var i slutet av april. Han hade smitt svärdet och arbetat länge med det. Nu lät han blicken stryka mot den del som kallades tången. Han bredde ut en filt på golvet och satte sig på huk. Sedan lyfte och sänkte han tinget i ljusbrytningen och han blundade med ett öga, medan han synade verket. Då gav han inte ljud ifrån sig. Han höll andan och tänkte: Lägger jag en fingerblomma mot fönsterkarmen, kittlas den av bussar och andra fordon som kommer på Djurgårdsbron. Med den huden avgör jag spår och porer.
Han var en av dem som klippte biljetter till berg- och dalbanan och radiobilarna på Gröna Lund. Vid ett tillfälle rullade inte vagnarna, när maskinisten ville ha igång dem och han tillkallade hjälp, men ingen där fann på råd. Arvid stod en bit ifrån och väntade på att få börja sitt pass. Han förstod att de inte lyckades och tog över och hittade felet. En liten metallbricka i underredet hade släppt och orsakat kortslutning. Från den stunden kallade man på honom, om han var i tjänst och någon maskin inte fungerade.
Han urskilde elefanternas läten från Skansen. Sena kvällar i juni och juli lyfte människorna i pariserhjulen honom mot himlen. Sedan somnade han i en av korgarna så nära stjärnorna att han kunde röra vid dem.
Vissa dagar var det som om han inte kunde tänka med annat än händerna. De tog i vatten, järn, bröd och jord och de kom nära elden och undgick inte luften. De återfick sitt rena och namnlösa ursprung och han ville inte förläna dem några egenskaper. Hjärnan eller själen tycktes vara utan förnuft, och vad som helst kunde ta dem i besittning och leda honom dit inte villfarelse och tillit existerade.
Detta tillstånd skrämde inte honom längre. Ibland trodde han att det kom sig av en mättnad som var omöjlig att överskrida och som måste slå över i sin egen motsats, nämligen tomheten. Guds främsta och enda sorg torde vara att han inte kan bli överraskad. Allting har han väntat sig och känt till, innan det skett. Atomubåtar, rymdfarkoster, världskrig, svält och otaliga katastrofer bland människorna är fullgångna redan i tidernas begynnelse.
Inom några minuter skulle Karin Berlin ställa sig på skoltrappan och ringa in till den tredje lektionen för dagen. Han uppfattade ljudet av bjällran på långa avstånd och han såg för sitt inre hur hon höll mässingen i handen och log mot barnen som lekte på höjden över vägen.
Kom till mig, tänkte han. Jag ska bryta gudens tystnad och skydda dig från det onda. Människorna skrämmer inte mig längre.
Karin bodde i tre rum och kök i Tegnérlunden. Hon var född och uppvuxen i Strängnäs. I elva år hade hon undervisat på ön. Hon var omtyckt och älskad av flera elever, men det spreds rykten om henne bland föräldrarna. Några av de talföra kände sig hotade, när hon genomlyste dem, och sedan gjorde de den kvinnan till fiende.
Nu sänkte hon bjällran i den vänstra handen. Arvid blundade och såg ansiktet och han tänkte på henne, medan han polerade klingan. Det var en svår konst och kanske var han ensam i riket om att behärska den.
En gång såg flanörer Karin vid Isbladskärret och hon talade högt till dem som dröjde i stegen eller stod ett par meter ifrån. Sällsamma ord om sorg och kärlek och mycket annat kom ur henne. Det lät konstigt och nästan overkligt. De hade inte hört något liknande förut. Hon påstod att hon mindes sin egen födelse och att det var hennes plikt att vittna om sina minnen. Jag har mött helgon och ondskan själv, sa hon.
En söndag gick hon till Gröna Lund och ställde sig på den stora scenen. Plötsligt började hon sjunga med ljus och klar stämma. När vakten försökte avbryta henne, rörde han vid en arm som bjöd emot hans fulla kraft. Då återstod två timmar till kvällens begivenhet för besökarna, och hon menade att alla där hade friheten att bara gå förbi utan att lyssna. Efter en stund samlades unga och gamla i klungor och de tycktes tagna av kvinnan och orden.
Hon besökte en av stadens ledande bankmän i hans hus vid Biskopsudden och hon bad att få stiga in för att tala om den yngste sonen. Hon påstod att pojken var rädd för någon i hemmet och att han bar en smärta som inte borde finnas: Hjälp honom genast. Annars drar han olycka över sig själv och två vuxna människor som lever hos honom i dessa rum.
Mannen skrek och visade henne på dörren och lovade att anmäla saken för rektor och skolstyrelse. Då log hon och tog emot hans vrede och lät honom titta på den. Hon sa: Jag tar inte miste. Ni har redan insett allt som är nödvändigt, om ni vill rädda honom och en fader och en moder.
Sedan gick hon. Bankmannen flyttade sonen till ett internat, men pojken skrev brev till Karin och hon besökte honom flera gånger. De samtalade i timmar och promenerade i landskapet. Det nämnde han aldrig för fadern och han menade att hon hade räddat hans liv.
Det är viktigt att man håller fuktig luft borta från klingan och att oljan inte torkar. Ett svärd som polerats nyligen måste till en början bestrykas ungefär en gång i veckan. Att pudra eggen är strängt taget detsamma som att lägga an den mot slipstenen.
Han masserade Karins fötter med kryddnejliksaften flera gånger. Den är flyktig och luktar gott. Vid ett tillfälle bar hon blå klänning av bomull till det mörka håret och hon berättade att hon skickade hem en av flickorna som hånade en kamrat: Vi avbröt matematiken och talade om människorna som sover och äter på pråmen i Ryssviken. De hörs och syns knappt i och med att de passerar bron och museet. Emma Hede förvandlar dem, sa hon till honom. De kommer trasiga och hungriga och törs inte möta en blick, men alltmedan de närmar sig kajen och bryggan händer någonting i deras hjärtan och detta saknar namn och kan inte förstås, om man inte varit med om det. Var och en av dem andas i ett minne som en dag spricker och tömmer sig och sedan återstår ingen annan luft för människorna. Vi kommer alla att andas in dessa stackare som bär på drömmar och möjligheter, trots allt.
Vid tiotiden skilde han sig från värjan och gick till smedjan för att arbeta med några gångjärn till en av dörrarna i Oscarskyrkan.
Han bar mörkblå linnebyxor och skjorta i grovt tyg som hängde fritt utanför linningen. Solen värmde hans nacke. Ön var ett foster och det höll en arm och en fot i Saltsjön. Han smidde i dess huvud. Han såg Galärskjulet och muren som sträckte sig fram till Liljevalchs. Där balanserade han många gånger, när han var liten och där gick han, medan föräldrarna fortsatte framåt. De talade med dova röster som inte skulle höras mer än ett fåtal meter, ty nådde de längre, kunde vem som helst snappa och sprida dem. Det var farligt. Då sträckte Arvid ut armarna och sjöng en visa för de två. Fadern var kontorist och modern sålde smycken på Nordiska Kompaniet. Han behärskade höjden, och kroppen blev djärv. Mannen och kvinnan rörde sig fritt i ett kärt ämne. Det handlade om honom, trots att de inte sa det. I sådana stunder kände han smärta i mage och strupe. Han kunde vara för sig själv utan att längta hem eller tänka på dem. Han märkte att de väntade sig ord från honom. Modern brukade ta honom i famnen och stryka handen över hans hår och ansikte och fråga om allt möjligt, men han sa ingenting.
Det doftade torrt virke längs kajen. Vinschen på gavelns spets verkade spröd av rost och det gjorde ont i honom att se det. Därför visslade han åt vattnet och räknade masterna i blickfånget: Tre, fyra och fem. Ända fram till Emmas pråm nådde det inte.
Sliptornet reste sig några meter innanför planket till Varvet. Det hade stått där i mer hundra år. Bräderna lossnade här och var och färgen flagnade, men Arvid tyckte om att titta på det. Heta sommardagar gick han nära och andades in träet och det tjärade papptaket.
På spolen fanns drygt fyrtio meter vajer, och i slänten ner mot vattnet låg tre spår fria från hinder. Där drog Sixten och Erland upp båtarna till land och rullade ner dem igen, när arbetet var klart. Det här var Ephraim Lothsacks, Johan Lampas, Kiermans och Adolf Fredholms mark. En tid hyste den ett glasbruk, och området växte mot Gröna Lund, tills människorna kunde vinka åt varandra på ömse sidor om staketet i väster. Tog berg- och dalbanan tre, fyra steg med sina långa ben, var den över. Här byggde och renoverade tre generationer av familjen Dahlström i hägn av Ångslupsaktiebolaget.
Arvid hyrde tolv gånger sex meter av en betydligt större lokal som styckats åt några företagare. Det var hans smedja. Han öppnade den tunga trädörren och lät den stå i vinkel. Golvet av jord doftade koks och en aning fukt. Dagen tog sig in genom två stora fönster i ena långsidan.
Gångjärnen skulle vara grova och målade i svart. Ett var färdigt och det återstod fyra. Vaktmästaren beställde dem av honom och sa att det var brådskande. Arvid tog honom på orden och kände sin vikt, eftersom han var den ende i sitt yrke på ön och en av de få i staden. Tiden tycktes inte vara med honom i det avseendet, men det blev trots allt fulla arbetsdagar och i perioder mera därtill.
Beställarna kom ända från Uppsalaslätten och ännu längre bort ifrån. Sökte man sanning och verklighet i hans uppdrag, häpnade man över svaren: Jag kan stå här dygnet om och smida deras önskemål.
Där hade han funnits i nästan fyrtio år. Villaägarna i Djursholm och Saltsjöbaden, de kräsna familjerna på Östermalm och olika ämbetsverk, kyrkor och stärbhus letade sig fram till hans namn och bad honom att skapa och laga. De flesta ville vara ensamma om att äga just den formen och karaktären på godset. Således smyckade han rummen och signerade verken. Han var med om att arbeta i Stadshuset, Thielska galleriet, Konserthuset och biografen Palladium när han var gesäll och mästare.
Nu reste sig ässjan och dess huva som ett altare mot taket. Jordgolvet blänkte av kolstybb och stelnat slagg. Mästarens hemlighet bestod bland annat i att ställa härden på rätt sätt. Den elektriska fläkten blåste in luft genom en liten stjärna i formans botten, men i tio år pumpade han med bälg, och i begynnelsen fanns inte borrmaskin och svetsaggregat.
Han passade fyren. Under skivan stod det långa vattentråget och kolhinken med spade. Två hammare, en tång och tre släggor låg till vänster om honom i den svala delen, ty det var en dubbelhärd. Då och då lade han dit friskt kol och sedan dänkte han det i en krans kring det som redan glödde. Hela tiden makade han det yttre lagret mot mitten, därför att han var mån om att ha rätt höjd på bädden, innan han förde in järnet. Efter några minuter ändrade stavarna färg till mörkbrunt, rött, gult och vitt och de svettades och blev kladdiga i ytan. Glöden dansade som lekande fiskar och det betydde att det var tid att välla.
Han slog med enhandssläggan och det klang mot städet, medan han övade sig i att tala med människorna, fastän han var ensam där. Ett enda ord fick trettio, fyrtio rapp och det gnydde och jämrade sig, men han var obarmhärtig, eftersom han ville vidare och komma bortom smärtan. Tängerna sträckte hals och gapade på en stång längs väggen. Alla var stumma sedan födseln och han skrämde dem en gång i tiden utan bot, när han brast ut i århundradets längsta dag med släggans mässa över land och vatten.
Tolv hammare bildade gördel kring trästubben som höll städet, och han bytte snabbt från stor till mindre, om det behövdes. Den tyngsta släggan nickade åt honom och lovade att vara snäll mot hans rygg i framtiden bara han fann de rätta orden till dottern Maria: Jag har gjort dig ont, men vad tjänar det att du skyr mig?
Så tryckte han ut järnet och bearbetade det på djupet, medan det flöt iväg i sin nya form. Det tvåhorniga städet bar sitt namn mellan ögonen: Kolsva heter jag och jag kom till några mil från Köping. Borrmaskinen och sicken lade sig inte i, och gassvetsen höll andakt invid ena kortsidan. Vem gömmer sig på det smala loftet ovan smedens huvud? Jo, en billast järnstänger i sexton storlekar, en del så gamla att de enbart mättes i tum.
Han vände och vred på ämnena och han var tvingad att skynda sig, innan de lyftes in i glöden igen: Vad bör jag göra för att du ska älska din far och förlåta mig att jag släppte ut min sorg som en byracka inför främlingar och domare på ön?
Gamla brukssmeder sa till sina gesäller att gradskiva, vattenpass och ställpinnar överlåter jag till den av er som är värdig att äga dem. Många mästare kastade redskapen i elden, när de slutade. Hur goda vänner man än blev, avslöjade man aldrig knepen för de yngre.
Arvid stod fyra meter in. Plötsligt tyckte han att någon iakttog honom bakom ryggen. Han vred huvudet och såg mannen en bit ifrån dörren. Klädseln var svart som lydnaden och håret klippt tvärt i pannan och vid öronen.
Kanske avvaktade han en stund utan att säga någonting för att sedan visa att han fanns där. Han var mager och nådde upp till dörrkarmen med hjässan. Arvid visste inte att denna människa lagt av sig böner och förklaringar. Nu återstod detta. Han tryckte händerna under armhålorna som om han ville lyfta från stället.
Arvid hade just räckt järnet till en stång och gav inte plats för tvekan. Svetten rann på ryggen, medan den andre ropade sin fråga: Var ligger Emma Hedes pråm? Den ska finnas någonstans i vattnet kring ön.
Smeden hörde, men svarade inte direkt, eftersom han tyckte att den långe borde komma närmare. Dagern förslog inte mot mannens tyg. Då särade han korset av armar och tog ett steg in. Långt senare skulle händelsen luta sig mot straff och obotlig skada.
Arvid avgjorde själv sitt svar och han hade kommit till en känslig stund för råämnet och elden: Gå österut på stora vägen, tills du når italienska ambassaden och Ryssviken. Sedan har du högst två hundra meter till Emmas härbärge.
Främligen tog emot, men han tackade inte och försvann. Arvid spottade i flammorna.
Två timmar senare var han tillbaka i sitt hus, ty han hade gjort till vana att laga och äta sin mat där, men ibland hände det att han nöjde sig med smörgåsar, öl och kaffe i smedjan.
Han satt länge i köket och tänkte och åt. Genom fönstret såg han den lilla trädgården. Han höll sig inte med klappa eller klocka på dörren. Karin Berlin slog hårt mot träet och sa hans namn från utsidan. Den vita blusen lyfte sina löften mot halsen och hon virade hans blick i en hårknut, när han öppnade.
Det är oroligt vid pråmen. Vaktmästaren på skolan cyklade dit och såg män som hotade och skrek åt varandra. Två polisbilar stod där och konstaplarna och Emma försökte lugna dem. Någon slogs medvetslös och låg sedan svårt sargad på kajen. Ambulansen kom. Jag sökte dig först i smedjan, sa hon.
Han stack genast fötterna i skorna och knöt snörena, medan han lyssnade. Hon hade lämnat eleverna och sprungit dit.
Detta hade öborna väntat på och de flesta av dem ansåg att tiggare, tjuvar och olyckliga stackare inte borde komma över bron för att äta och sova hos Olof Hedes hustru. Hon köpte pråmen för knappt arton tusen kronor och den var i mycket dåligt skick. Det sas att den gått med last från den gamla kvarnen Tre kronor på andra sidan vattnet. Råttor härjade bland sopor och bråte, och rosten åt sig genom på många ställen i skrovet. De utblottade i staden hade inte fördrag med den, när de sökte tak över huvudet.
Emma sa inte ett ord om sina avsikter den gången. På två månader förvandlade hantverkare skorven till en vacker husbåt som var trettiotvå meter lång och åtta meter bred. Sex nätter i veckan låg hon i den lilla hytten i aktern. Hon gick dit vid halvsextiden på kvällen och stannade fram till tio följande dag. Karin Berlin avlöste henne den sjunde natten.
Olof Hede var lektor på Tekniska högskolan i Stockholm. Många på ön begrundade deras äktenskap.
Innan männen skrevs in, måste de underteckna ett papper med regler som hon förvarade i sin kammare bredvid trappan mellan övre och undre däck. Själva sovsalen rymde drygt femtio bäddar. Hon lät installera en septiktank för avträdet och den sögs ren tre gånger om året. Ett par karlar bar soporna till ett skjul invid båthuset varje morgon och det fanns elektriskt ljus ombord.
Hon såg till att några av gästerna skalade potatis och hjälpte till att förbereda maten. Det sjöd i kastruller och fräste i stekpannor. Två spisar och en stor varmvattenberedare tillhörde köksutrustningen. Frivilliga anmälde sig till att servera och diska.
De kom en och en eller i små grupper och gick samman, tills de blev ett block på bryggan som viskade och talade. Tre lampor gungade ovan dem, men de skonade deras kläder. En man lutade sig mot en annan och blev viktlös en benådad stund, innan grannen bakom fick fäste och hängde en fråga runt halsen på honom.
Ögonen övergav trasiga skor och omaka stövlar, och lukterna från deras kroppar blandade sig med vatten och luft i viken: Var kommer du ifrån? Jag har varit i Småland en vecka och huggit träd. Och låsen på järnvägens godsfinkor har blivit så knepiga. Om jag hade en pilsner och bröd med leverpastej och skivad och inlagd gurka.
Emma släppte inte in den som var berusad eller hotfull. Det kände gästerna till, innan de kom dit. Var någon ovetande eller låtsades vara det, ingrep andra illa kvickt och läste lagen. Gjorde hon ett undantag, kunde ingen åberopa det nästa gång, eftersom hon var ensam om att bestämma där.
Arvid tog nu om Karins arm och sedan skyndade de längs Nordenskiöldsgatan och vidare mot den stora vägen. Hennes fötter var nakna i tygskorna. Hans händer doftade kryddnejlika och kamelia.
Han hörde rösterna, när de svängde vid Oakhill, och blickade hastigt mot den italienska ambassaden. Polisbilar spärrade nästan grindarna som skilde gångbanan från den lilla hamnen.
Konstaplarna hade dragit sina batonger. Emma talade till dem och hopen omkring, medan en lång och magerlagd karl skar i luften med kniv. Så hade han stått i fyrtio minuter. Handen rörde sig långsamt som om den bjöds motstånd. Han talade med ljus röst och den passade inte till kroppen: Erik Svensson är en usling och ingenting är heligt för den jäveln. Jag såg att han stal klockan ur min byxficka. Han trodde att jag sov. Huvet värker och jag har inte fått en blund i ögonen på tre, fyra dygn. Nu har jag gett honom vad han förtjänar och jag är lessen att Emma kan få lida för detta, men det är hans fel. Jag ångrar inte att jag slog honom sönder och samman. Om ni försöker ta mig nu, hugger jag direkt. I morrn ska jag åka till Göteborg och uppvakta min enda syster i livet.
Emma lovade att ta hand om mannen, bara poliserna drog sig tillbaka: Jag ska se till att han tar sitt straff, men först måste han få träffa sin syster. Han är nykter. Det är inte rätta stunden att tvinga honom till stationen och börja förhöra. Det var dumt av honom att misshandla Erik.
Arvid och Karin avvaktade några meter ifrån Emma. Hon såg dem och log. Ansiktena trängdes kring en förtröstan, och varje risk och fruktan fick plats där.
Erik Svensson, John Andersson och några till hade fått lov att stanna kvar en bit in på dagen, eftersom de sa sig vara sjuka och behövde vila, innan de gav sig av på olika håll. De kom inte i sällskap, och Birger Löv var inte bekant med de övriga.
Efter frukosten och ett enkelt mål vid tolvtiden låg de på sina britsar. Plötsligt var bråket igång. Emma var borta i ärenden, när slagsmålet pågick som värst.
Från klockan tio på dagen till sex på kvällen höll hon stängt på pråmen, men ibland förbarmade hon sig över en stackare som var i sämre skick än de övriga och lät honom stanna ytterligare två eller tre dygn i följd. Hon var enväldig i de besluten.
Birger Löv hade ryggen fri. Konstaplarna tvekade och de höll ett mått för rädsla och plikt mellan sig och honom. Det var varmt i luften. På bryggan från båt till kaj låg Erik Svenssons vänstra sko, ty den tappade han, när han försökte fly. Den saknade snöre, men den var hel i sula och läder. Nu vilade ägarens fötter på sjukhuset. Det var äntligen tyst överallt omkring honom och det hade han traktat efter länge.
Birger slog ner honom och visade kniven och då bad den andre att få bladet i sitt hjärta. Han hade varit stark och vettskrämd, när Birger anklagade honom, medan klockan tickade i kavajfodralets mörker. Där brukade han lägga tjuvgodset, innan han kom till hälaren, men denna gång blev han tagen på bar gärning.
Efter andra slaget tiggde han om nåd och grep kring förlåtelsen, tills himmel och vatten hörde honom. Då var kniven där från ingenstans igen och bönen ömsade skinn. Det hjälpte inte, eftersom den bestulne bestämt sig för vad som var rätt och skonsamt i detta fall.
Så blev det. Blodet rann ymnigt ur Erik Svenssons näsa och mun. Ett par av männen skrek att han var döende sedan han rosslat och tystnat. Emma kom och hon bar tungt i ena handen och ledde cykeln med den andra. Hon skötte vanligen inköpen utan hjälp, men någon gång beställde hon potatissäckar, gryn och bönor med varubilen från Djurgårdsstaden.
Ni har hans namn och jag går i god för att han anmäler sig på stationen inom en vecka, sa hon. Den längste konstapeln talade om reglemente och tjänsteplikt att ta hand om bråkmakare och våldsmän. En människa var illa skadad och kanske döende rentav. De måste förhöra gärningsmannen.
Jag följer honom dit senast på torsdag i nästa vecka, fortsatte hon. Hon tittade på Birger och han orkade inte hålla emot den synen, ty han var redan där hos Emma som det tog andra karlar år att komma till. En kort stund gungade han med gåvan på bryggan och det var nära att han tappade den i vattnet, innan han strök den mot hennes vackra klänningstyg, så milt och ovant: Jag gör som Emma sagt. Det känns bättre nu när uslingen ligger för ankare. Klockan sitter säkert på min arm och jag har pengar till tågbiljetten enkel resa mot Göteborg. Resten ska jag ordna hos min syster. Jag följer hennes man till byggena och bär tegel och bruk. Han har eget hus och han är verkmästare. Efter tre dagar kan jag åka första klass tillbaka.
Du har hotat ordningsmakten, sa den andre. Det blir häktet efter det här.
Jag tar ett år i fängelse. Det är det värt att få bota en feg jävel som stjäler från en medellös. Rätten kommer att ta hänsyn till förmildrande omständigheter. Jag har varit med förr.
Emma bad honom lämna över kniven till henne och ge sitt ord på att ta straffet senare.
Han släppte lös möjligheten från öra till hjärta och den blev fuktig, när den nådde handen. Solen brände hans nacke, men den mörka klädseln var god mot det övriga hos honom. Den ensamma skon drog in luften på bryggan. Ibland mäter livet ungefär tre meter och det går en kvinna fram och åter mellan ja och nej.
Här är den, sa han, men jag räds inte att slå ner en poliskonstapel, om det behövs för att komma till min syster i Göteborg.
Emma tog emot kniven och gav den åt en av de två som bar skärmmössa och uniform. Sedan lade hon en vänlig arm kring Birgers axlar och upprepade löftet. Det hade hon gjort även om hon vetat att han döpte sig falskt i gästboken. Han var villig att bekänna sin handling skriftligt, men han ångrade inte att han förgick sig mot tjuven.
Därmed var saken avgjord för stunden, trots att några ansikten låtsades att rätt och makt borde ha sin gång.
Emma log åt dem. Därefter gick hon och Birger på bryggan och in i pråmens enda lunga. Arvid och Karin förstod att det farligaste var över för denna gång. Han undrade en stund om Olof Hede skulle få höra vad som hände där. Det hade förmodligen blivit en hel del det senaste året i hennes liv på pråmen bortom makens vetskap, men det berodde inte på att hon avsiktligt förteg och dolde något.
Konstaplarna spädde skammen i en gemensam blick, innan en av dem mumlade några ord om Birger Löv. Hopen svepte sig i en trasig kavaj och drog in ångan av rädsla som väntat vid deras fötter: Vi är redan varnade och vi kan namnen på alla sorger och bedrövelser. Emma är sträng, men rättvis och tar hon sin hand ifrån oss, har vi ingen annan att gå till.
Arvid följde Karin fram till skolan och hon lovade att komma till honom efter sista lektionen.