Sixten Petterson och hans medhjälpare Erland höll på att borra och svetsa, när mörkret förlade verktyg åt dem. Katterna hade egna fat invid sliptornet, och tiden mejslade lagom stora hål åt dem i plank och väggar. Nu slickade de sina tassar rena efter sill och mjölk och sedan sträckte de dem i vädret och lekte med gnistorna högt ovan dem.
Sixten bar stickad luva året om och han hade två färger att välja mellan. När han skulle säga något, hände det ibland att orden fastnade mellan tänder och läppar och stack ut som spik hos snickare. Där satt de fint och han tog inte ut dem för att slå hur länge man än väntade, om han var på det humöret.
En svordom lossnade och gjorde hål i en mjuk bräda som någon lagt dit, men inte mera. Det sas att han sov högst tre timmar på dygnet, och dömde man efter tiden som han tillbringade på varvsområdet, stämde det säkert.
Hans termos hade kork i halsen och grönaktig gördel. Tio smörgåsar med ost, korv och skinka låg buk mot buk i en tunn svepning. Tobakspungen måste ha mörkt som i graven, påstod han, och fällde locket i hängselbyxans bröstficka. Han rullade sina cigaretter av bästa papper och rökte varje stav, tills den svedde munnen.
Han var yngre än han såg ut att vara, knappt femtiofem. I sin ungdom var han mer än lovande löpare på långdistans, men det var svårt att tro nu. Då levde han som asket i sju, åtta år och sprang flera mil i veckan. 1956 blev han tvåa på tio tusen meter i de svenska mästerskapen på bana och det var nära att han blivit uttagen till att representera Sverige i de Olympiska spelen i Melbourne.
Han byggde och renoverade båtar och det fanns ingenting hos en bark, skonare, galeas, jakt eller brigantin som han inte hade sett eller kunde utreda. Delarnas namn och funktioner var så självklara för honom att de låg som hjärtat i hans kropp och slog och slog utan att han tänkte på det. En gång var sjunde eller sextonde månad sved det i bröstkorgen åt vänster, kanske högg det till, och då anade han att någonting arbetade åt honom i livets tjänst.
Således behövde han inte hjälp att lösa problem som gällde själva båten. Erland fanns där för att bistå honom vid tunga lyft och avlasta när det var tid att slipa och hålla i medan de monterade delarna. Ena hälsenan opererades 1958 och den andra 1966 och han hade svårt att stå stilla i långa pass, vilket inte hindrade honom från att göra det.
Bagaren kom redan halv fyra och öppnade sina fönster på Breda gatan, så att jäst och mjöl släppte ut sin ande med vinden ner till Varvet: Känner du doften av småfranska och wienerbröd? frågade Erland. Nisse vill ha in dofterna genom väggarna i alla hus för att människorna ska vakna med dem. Han är rik som ett troll och han står där och knådar degen och tänker på Rosmaries bullar under blusen. Har du sett hans nya frilla i butiken?
Sixten svarade inte, men han tänkte att nu går den tredje människan på Beckholmsbron denna natt. Det är Arvid Stiller. Det hör jag på stegen mot plankorna. Åttio meter trä gör ungefär två gånger så många klamp. Han bär lågskor med gummiklackar så här års och han stannar där högst en halv timme. Sedan går han tillbaka. Jag hämtar av de första kanelbullarna, om han kommer hit i gryningen. Han vandrar sig sjuk och tokig, om han fortsätter så här.
Han lyssnade och bet i fimpen. Röken steg långsamt och lade en slöja över mössan. Han var karg i ordet, men han hade blicken och visdomen. Därför tog det emot, när han äntligen släppte en åsikt och tanke om människan: Arvid måste få vara i fred. Det är inte riktigt farligt denna gång, men bra nära. Det bränns, sa han och satte tillbaka den glödande stumpen mellan läpparna. Vi avvaktar litet till. Jag tror inte att han gör om det, men det är jävligt och grymt och ensamt, trots att han har Karin Berlin och oss att ty sig till. Vi håller honom under uppsikt. Det är bara så och jag känner andra som har uthärdat.
Den spräckliga katten rådde över den svarta som levde där på nåder. Hon tog över resterna, när den andra var mätt och det hade varit ännu värre, om inte Sixten mästrat henne litet. Nu låg de en bit ifrån varandra och tittade med smala springor på de två männen. Inga möss eller råttor vågade sig dit, därför att de var egentligen fyra katter som höll till där, men endast två tog sig rätten att äta och lapa mjölk.
De slipade för hand, eftersom det var timmen före gryningen och människorna ville sova. Det dova ljudet från svetsen hördes som en flock sparvar, när de lyfte samtidigt. Emellanåt slog en av dem med gummihammare mot kopparplåt. Däcksgolvet i ek hade en yta av sju lager lack och bräderna var lagda med not och fjäder. Mässingsbeslagen på dörrar, fönster och luckor vilade i sin glans.
Sixten var lärling, när skonarna Falken och Gladan byggdes på Örlogsvarvet i Stockholm 1947. Om någon bad om det, kunde han räkna upp namnen på seglen i en fyrmastad fullriggare. Då sa han gaffelapa, jigger undre och övre märssegel, mesan och tjugoåtta till, men han förhastade sig inte och det var som om han flyttade en syrlig pastill i munnen, ty han plirade med ögonen och ryste med behag i kinderna.
Under mössan i blått eller svart gömde sig håret som blev ett pennställ vid behov. Det var tjockt och lockigt. Det hände till och med att han stack in en liten skruvmejsel där, om fickorna var fulla och händerna upptagna med annat.
Erland var förveten: Vad gör smen på Beckholmen så här dags? Lärarinnan bor väl i stan?
Sixten blåste på slipdammet och sköt bak sätet mot de ömma hälsenorna. Sedan flyttade han händerna till låren. Han tyckte inte om dem som rotade och petade i andras liv. Det handlade inte om att dölja eller blotta för honom. Han tänkte sig som en av Arvids vänner med små gester och dessa fick plats på en liten kryssmast: Arvid är särskild, sa han. Du ska akta dig för att lägga falsk tröst på hans axlar. Det märker han direkt. Han hade blickarna på sig sedan han skrämde prästen och församlingsrådet och hos många ligger han fortfarande och blöder med trasig pulsåder på allmänningen. Han kommer hit till smedjan och låser in sig tio, tolv timmar om dagen och jag har knackat, så jag vet att han inte är lätt att tas med nu. Vi måste vänta och se. Emma Hede var här i går och det var nära att hon tvangs nöja sig med några ord genom stängd dörr. Jag stod här och hörde en liten bön och vädjan, innan han gläntade och släppte in henne. Det har gått långt, när hon inte har tillträde.
Erland ordnade varje mening till hela stycken, så att det lät bra, eftersom han inte uthärdade att Sixten slipade och tystnade mellan orden, innan punkten hördes. Han blev orolig och rädd i smyg av att inte veta. Nästan varje dag i femton år hade han sett smeden och växlat några fraser om arbete och väder och ibland litet till, men han kunde inte säga att de var vänner och han hade inget fog att tänka det. Lik förbannat var han drabbad av händelserna omkring sig. Skolfröken Berlin gjorde honom osäker, när hon hälsade och dröjde hos dem en stund.
Sixten menade att smeden behövde tid. Karin var nog bra för honom, men de var prövade var för sig, innan de möttes, och han hade levat nästan sextio år och hon fyrtio.
Den svarta katten närmade sig Sixten. Hon behövde hans stöd i kampen mot den spräckliga, och han förbarmade sig över henne och lovade att strömmingen och mjölken räckte åt båda djuren.
Det finns en framtid för oss också, tänkte han och strök handen mot pälsen. Det gäller att stå emot. Satelliter, datorer och kärnvapen har inte tagit kål på oss. Mina lungor och mitt hjärta har gott om rymd här på Varvet, och jag har träd och vatten i mina sinnen. Vi städar inte särskilt ofta. Här ligger gamla kugghjul, vevar, bultar, spik och sliptrissor och skräpar och rostar.
Planket utmed Beckholmsvägen är skevt och ostadigt, sliptornet borde vi byta ut, men jag kommer inte att dra en enda bräda ur det. Jag har ett yrke som ligger framom ögonblicket, medan många fina herrar är dömda att byta ämbete kanske mer än en gång, innan de är uttjänta. Ingen kan ta storröjel och yttre klyvare från mig. Inte ens, om benen kroknar och handen darrar. Då sitter jag på en stol och pekar och visar och njuter och ängslas, tills varje del är där den ska vara och tjänar sitt ändamål.
Den spräckliga väntade otåligt på sin tur hos Sixten. Den andra visste gott att hennes tid var utmätt vid skål och smek.
Arvid Stiller gick från Tjärinspektorsbostället till kapellet av trä. I Stenvillan samlades grosshandlarna till fest och sammanträde i det förflutna och hans farfars farfar brukade sitta bland dem och dricka punsch och engelsk porter. Kocken vandrade då från Blå Porten till köket där och ställde fram abborrkastrullen på spisen. Han öppnade locket och öste smör över ryggarna på fisken, skakade kärlet och satte gaffeln i sidan på en av dem för att känna om de var färdiga. Därefter frestade han med kramsfågel och tryffel omelette, rostbiff med ryska ärter, glass och krokan.
Den bästa militärorkestern beställdes i rätt tid från värdshuset och själve källarmästaren följde med. Denne stod på gårdsplanen och inspekterade slagverkarna och mässingsblåsarna. Han stack ena handen i byxfickan och försäkrade sig emellanåt om att frisyren höll i den lätta vinden från Saltsjön. Håret drog en blank tunga från mitten av hans hjässa och en bit ner på pannan.
Detta hade smeden läst i sin anfaders skrivhäften: Johan Stillers minnen, pojken som kom till ön och överlevde koleran tack vare en kärleksfull kvinna vid namn Lovisa.
Han hade sovit två, kanske tre timmar det senaste dygnet. Nu tänkte han på sin dotter Maria och vandrade på den lilla holmen. Han dröjde en stund vid Gustav V:s docka och såg pumphuset och den torrlagda bassängen. Han visste att Albrecht Schmidt hade sitt becksjuderi där i mitten på 1600-talet. Trettio tusen tunnor med tjära lagrades på denna plats. Det stod också i Johan Stillers anteckningar att kärleken föder sin egen börda. Den stora branden 1723 tog nästan alla byggnaderna. Pojken kom med en julle från Norrströmmen. De var nio barn och en roddare. Ingen kusk ville ta dem i sin vagn, men Fredrik Burman var själv smittad och hade mera krafter än de små.
Nu kan jag inte värja mig längre, tänkte han. Otaliga människor lever i mig och de är lika verkliga som mitt eget blod. Det oerhörda i människan kan inte mätas med atomur. Hammaren är ingenting utan handen, och tiden finns inte bortom mig. Jag sörjer Greta och jag kan inte tvinga mig på mitt barn. Karin och de kan inte skiljas åt och därför förstår jag inte kärleken och lyckan. När jag går förbi Djurgårdskyrkan ligger Johan Stiller på sin dyna av halm och jute, och den barnlösa Lovisa tvättar och matar och tröstar de döende. Var fanns kungen, rådsherrarna och prästerna, medan tre kvinnor bar vatten från brunnen långt bort i staden och sparade ett ämbar för liken?
Arvid hörde ljuden från Varvet och han visste att Sixten och Erland höll på med den gamla skonaren. Den var vacker redan innan de började renovera den.
Nu kommer han igen, viskade Erland. Det tog tjugeåtta minuter. Varför sover han inte?
Även vi är vakna, sa Sixten.
Vi donar ju här, sa den andre.
Det finns så mycket arbete som du inte känner till, svarade båtbyggaren och sedan ville han inte prata på två timmar. Katterna var mätta och utvilade och gav sig ut på jakt neråt sundet.
Han gick Beckholmsvägen i förlängningen av bron och tog av till vänster mot Nordenskiöldsgatan. Då såg han direkt det stora fönstret till mjölkaffären som förvandlats till glassbutik. Vattnet rann på glasets insida i många år och ägarinnan hette Ines Bergkvist. Hon måttade med kniven i smöret, tills kunden bestämde sig för ett halvt eller fjärdedels kilo.
En färg för varje dag i veckan sa hon om kluten på huvudet, gul, grön, blå och när hon skrattade glimmade en guldtand som ett lås i ena mungipan. Det var inte svårt att dyrka det. Det räckte med svag bris från Söder eller en lock som föll i barnets panna. På vintern doftade hon raggsockor i träskor: Två mått kaffegrädde i en liten kanna, något mera i dag?
Hon tvättade sig med Palmolive. En gång stod hon med en flaska i handen och kramade den, medan hon talade om den ljusgula oljan med söt, rosliknande doft. Den kommer från topparna av ett tropiskt gräs, sa hon till damen som väntade och denna tänkte att nu värmer kära Ines mjölken med sin svada och sedan surnar den på en dag.
Hon kände alla vid namn och i henne växte det största trädet på ön. Prinsens ek var en spröd växt i förhållande till hennes. På dess grenar fick barn och anfäder, sysslingar och bryllingar, gudmödrar och oäktingar plats. Där klättrade unga och gamla som apor. Emellanåt plågade blåsten klykor och svaga fästen, och köld och hetta trängde ända in till kärnveden.
En revisor från Allmänna gränd hade sitt rede i den övre delen och han var täckt av gröna, saftiga bladruskor i sin sista sommar, innan det uppdagades att han förskingrat arton tusen riksdaler. Han bröt nacken, när han slog i marken.
Ines Bergkvist vigde och jordfäste människor. Hon skilde dem åt och tjänade som kopplerska.
Han fortsatte att gå. Människorna sov. Naturstenen i några av husen stod med socklar tre meter upp där träet tog vid. Solen i öster kom inte åt det vita fodret runt fönsterna, men i två av dem såg han gryningen. Dörrar vaktade i gärdesgården längs Östra Vattugränd, Breda gatan och den lilla stumpen som kallades Sjöman.
Han tänkte på kvinnan som bedrog honom och han märkte inte att han skakade och frös, trots att luften var nästan mild.