Arvid snidade skaften till hammare och släggor av ask och vit valnöt. Hans läromästare gjorde huvuden av gjutstål och slog in sina initialer på kinden.
När han nu lägger handen på trät, mjuknar åter sorg och smärta hos honom.
Han formar sina dagar långa och digra. Gallret till Elisabet Paulis hisskorg ligger på det stora bordet i smedjan, och han har plockat i sär ett stycke och tecknat av helheten med yttersta omsorg på vita ark som han fogat ihop till naturlig storlek.
Därmed kan han se var de olika delarna ska sitta. Siluetterna av stadens bemärkta byggnader, ämbetsverk och kyrkor är kilade och fästade i varandra och mellan dem löper gator och vägar. Fyra parker är resta på högkant av tvingande skäl och sträcker sig mot himlen som spiror och torn.
Det är så sinnrikt gjort att han inte förstår hur någon ska kunna efterlikna verket och för varje del som han måste göra om lägger han till en farhåga att han inte klarar uppgiften.
Hon borde ha låtit renovera det på ett tidigare stadium, tänker han, men han fortsätter tålmodigt arbetet. Emellanåt tar han vid med andra beställningar.
Han häller kaffe från termosen till en porslinskopp och han sitter en bit ifrån ässjan. Blicken vilar mot raden av hammare och tänger och fyren. Sixten, Erland och några till stryker som katter kring båtskroven på Varvet, och de vet att han finns i smedjan. Ibland hör han att de hojtar åt varandra. De skrattar och slår och släpper in ord till honom i springorna, om han har stängt dörren en stund.
När vajern på den stora spolen i sliptornet rätas ut och fästes i en båt, gnisslar och rosslar mekaniken. Det är en gammal visa genom två århundraden. Då brukar han uppskatta hur många meter som de lägger ut av den fulla längden.
Om Karin har tagit i ett av verktygen, varar hennes doft några timmar i värmen och draget från hålet i väggen. Greta gifte inte sig med mannen som hon gick till. I närheten av elden är det som om ärret i handleden vill öppna sig och det mörknar i färgen.
Gröna Lund är visserligen stängt tre av de fyra årstiderna, men det finns åtskilligt att göra där under den tiden. Trädgårdsmästaren och hans hjälpare sköter de perenna växterna och framåt maj planterar de trettio tusen lökar. Sedan ska de sprita plantorna, tills dessa orkar gro av egen kraft. På vintern plockar de ner tusentals plastblommor på Tyrol, en och en, och de renas i restaurangens diskmaskin.
Tekniker, målare, snickare och elektriker arbetar i verkstäderna. Stolar och bord lagas och målas. Kablar och ledningar måste ses över, och lianer, masker, sammansatta speglar, groteska djur och monster tillverkas av Hans och Ludvig i boden för skräck, lust och spänning.
Arvid går dit ibland även de månaderna och tittar och säger några ord. Det händer att de ber om råd och hjälp att renovera föremål av järn och andra metaller. En del av utsmyckningen i smide har han förskönat och tillverkat de senaste trettio åren.
Han går till vattnen och träden för att hämta kraft. Karin rör sig mjukt på grus och småsten, när hon kommer. En dag brinner hon hela vägen från skolan och berättar att hon besökte pråmen med sin klass och lyssnade till Emmas ord om livet där. Eleverna synade inredningen och frågade om allt: Var äter och sover de? Varför bor de inte i villa och lägenhet? Är de smutsiga och farliga? Min pappa har sagt att de skrämmer bort båtägarna från viken. Varför tar ni hand om dem?
Följande kväll ringer hon till honom och säger att några föräldrar klagat över att hon tog dit deras barn. Vem gav henne rätten och fanns det inget annat i staden som de kunde se.
Julia protesterar under en lektion, när en av pojkarna återger vad en moder sagt om saken. Då surrar genast tio, femton henne vid pålen mitt i klassrummet och dansar kring henne. De skrattar och hånar, och Karin får inte dem att tystna.
Sorlet blir till skrik och slutligen kommer två lärare in och ställer sig och tittar, utan att ingripa, inte ett ord. Alla ser det, och fröken höjer rösten, tills hon spräcker det finaste glaset i vittnenas förråd. Det är blåst för hand av mästaren själv och i det biktar ondskan sig, om man håller det mot ljuset.
Efter fyra, fem minuter svalnar de, ty de är ombytliga och svänger snabbt mellan hunger och mättnad. De två lärarna går mot dörren och de liknar segrare som inte behövt anstränga sig.
Julia slipper fri, när de tror att allt är över och ropar åt dem att de är elaka och grymma mot Karin: Ni är inte bättre än mördare och ligister. Jag känner igen er på ögonen och tystnaden. Varför ingrep ni inte?
Efteråt låter Karin dem läsa för sig själva i geografiboken, och Julia vet att det inte finns tröst att ge. Hon sträcker ut fingrarna mot bänken och pressar dem hårt mot skivan, tills de vitnar och värker. Viktor Sand sneglar på henne från sidan, och hon märker det utan att titta. Skammen faller som aska i honom, men han är ofärdig och ängslig, när han avstår från sina tjänare.
Klockan ringer ut till rast och Julia tar tid på sig att stoppa ner böcker och pennskrin i väskan. Hon låtsas stryka bort stoft från radergummit på bänklocket, medan hon lyssnar till att de andra går. Det räcker att hon saktar in stegen och lånar Karin sitt ansikte. Sedan försvinner hon i korridoren och fortsätter ut på skolgården.
Den rasten vill hon vara ensam och ingen söker henne. Blicken upprepar händelserna från lektionen och det bränner och svider i henne. Hjärtat slår kraftigt och hon hatar och ger löften som hon tänker hålla.
Arvid hör historien och förbannar de skyldiga. Han stjälper dem i fyren och slår på dem, när det är tid för städet. Den spräckliga katten visar sig i dörrhålet, men han vill inte ha in den: Gå till Sixten. Där får du strömming och grädde. Det här är inte bra för dina känsliga öron. Hör du inte klangen.
Karin kommer vid fyratiden och hon lägger händerna på hans axlar. De är varma av härden och arbetet. Sedan ber hon honom vila från slägga och järn och går för att stänga dörren. Hon trycker sprinten i öglan inifrån och tar tidningar som hon breder ut på golvet. Ovan på dem lägger hon filten till hans säte i skåpbilen.
När jag är ledsen, lenar det här ibland, säger hon. Arvid är tyst, men han tittar i det att hon stiger ur skorna med låg klack. Sedan tar hon av blus, kjol och trosor. Brösten är nakna under tyget och i slutet av maj bär hon inte strumpor.
Han sväljer saliv som smakar litet kol och slagg, men också mjukt järn och lust. Det här är efter Greta och dottern, tänker han. Livet kröker och vrider sig som ornamenten i ett prov till mästarbrev. Det tar tid och det hotar att spricka och släppa i fogarna, men helst ska de inte synas alls.
Blygden är mörk av yvigt hår och det tycker han om. Kanske kan en människa älska och förlora och älska igen. Hennes hud har färgen av honung som han en gång åt hos en bonde i Gnesta, mörkare än den han köpte i affären. Nu vill han inte ha något i avståndet mellan dem: Ta hela smedjan i besittning är du snäll, tänker han.
Nu släpper försynen ut hennes vänstra hand och den ber honom komma som han är: Låt kolet brinna och glöda i fyren. Tvätta dig inte.
Hennes höftkammar är blanka i det svaga ljuset från taklampan. Hon tar om honom och han låter det ske och darrar av lust. Greta skapade dessa händer hos honom på den nakna kvinnokroppen och nu rör de vid en annan.
Hon är otålig och knäpper upp hans skjorta och sedan de tre knapparna i hängselbyxorna. Lemmen vajar en aning likt ugglans huvud just innan den hoar. Då tar hon den i handen och den sväller och drar sig ur fodralet. Han knixar med benen och kopplar grepp med armen om hennes vänstra lår, medan hon riktar staven mot skåran.
De gungar några sekunder och sedan slår han armarna om midjan och hon hänger där i bensaxen. Stilla nu, ber hon, utan ord. Tungorna reser sig mot varandra och sjunker igen, två förlupna alfer som vill leka: Jag är fruktsam, säger hon. Jag är barnlös och jag har levat mig redo för ett litet liv i min kropp, Arvid, hör du? Jag vet att du varit ledsen sedan Greta och Maria försvann från dig. Du är inte trygg bland människorna och det är nästan den värsta sjukdom du kan drabbas av, men du har fortfarande lusten och glädjen i att ligga hos mig och höra min röst. Vi har skrattet och den goda osäkerheten mellan oss. Ditt hus är vackert och smedjan är stor och fin. Du är duktig i yrket, och riken väntar på att förföra och blända oss.
Han sänker huvudet mot hennes skuldra. Det finns stunder på Jorden, när alla tyngder upphör att vara, men hans ansikte ser ut att anstränga sig för att komma över ett hinder. Han nickar, medan hon gungar gäckfullt.
Det drar om hans fötter. Ingen slår med hammare eller slägga på Varvet och ingen slipar eller talar högt i den stunden. Katterna känner varje hål i mur och bräda, men de kommer inte in till dem. Byxorna veckar sig kring anklarna och en bit upp på smalbenen. Det hetsar honom att höra henne tala, medan hon njuter. I bråkdelarna av en sekund avgörs frukten. Varje handling hos dem i sammanlagt nästan ett sekel tar sig in i jakten fram till ägget: Jag blir stark av att lida och plågas, och du har redan gett liv åt en flicka. Ingen kan ta bort dig från henne.
Nu är han nära att komma, och hon vill följa och blanda ropen, så att inget är den enes eller den andras. Hon ropar hans namn, medan blygden rister, och han gråter stilla och tömmer sin säd i henne: Du har varit god mot mig, och det är stort av en människa.